Sexualbrottsutredningen 2016 trivialiserar sexuellt våld

”..våldtäkt. Vi kvinnor tänker behålla ordet använda det i debatten tills vi får leva i ett samhälle fritt från våldtäkt. Att döpa om handlingen är bara att låssas att problemet skulle ha blivit mindre. Det är skenmanöver från samhället och juristerna för att slippa ta itu med den verkliga och stora våldtäktsproblematiken.” 
Citat från Maria-Pia Boëthius bok; ”Skylla sig själv” 1976, som skrevs som en reaktion på Geijers förslag på sexualbrottslag samma år.

I oktober 2016 presenterade Sexualbrottskommittén sitt betänkande med ett förslag till en ny sexualbrottslag. Kommittén hade som uppdrag att främst fokusera på om en samtyckeslag ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning och det sa det var de positiva  till  – även om de valde att kalla samtycket ett frivilligt deltagande.
I samtliga medier; tidningar, radio och TV, fick denna nyhet ett stort genomslag. Efter 18 års utredande föreslogs slutligen att Sverige skulle införa en sexualbrottslag som byggde på att människor ( i praktiken främst kvinnor) ville delta i sexuella handlingar. I annat fall ska handlingen ses som ett övergrepp. Däremot ägnades ganska lite uppmärksamhet åt Sexualbrottsutredningens övriga förslag – det som inlägget tar upp.

Bakom samtyckesfasaden – ”vanlig” svensk sexualliberalism 40 år efter Geijer?

I Sverige finns sedan gammalt starka sexualliberalistiska strömningar. Barnporr släpptes fri på 70-talet. Sexhandeln bredde ut sig. Maktens män utnyttjade kvinnor – och även flickor. Dåtidens inställning till sexualitet visades tydligt i justitieminister Geijers Sexualbrottsförslag 1976 som innebar en ”liberalare” syn på våldtäkt.  I utredningen satt män som hävdade att ”kvinnors frigörelse” även innebar en ” friare” syn på sexuella övergrepp. Förslaget innebar att våldtäktsbegreppet skulle inskränkas, hallickverksamhet släppas fri och att incest i praktiken skulle avkriminaliseras. I slutändan gagnades män på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter. Det blev ett feministiskt ramaskri och förslaget stoppades. I inlägget Synen på våldtäkt & våldtäktsbegreppet finns mer information om hur män med antifeministiska och sexualliberala värderingar har spelat bakom kulisserna. Där finns också en uppräkning av punkterna i Geijers ”liberala” sexualbrottsförlag 1976.
Männen från 70-talet har aldrig försvunnit och sexualliberalismen är fortfarande en stark ideologi i Sverige. Den visar sig bland annat i skrivningar i domar, hur rättsväsendets representanter uttrycker sig, hur det låter på nätet och hur oförblommerat debatter kan föras i media som visar på ett misogynt förhållningssätt till sexualitet.

Sexualbrottskommittén 2016 och dess betänkande bör ses i det sammanhanget; som en del av en större kontext där underströmmarna genom decennierna finns kvar. Det sexualliberala språkbruket, hänsynstagande till förövare, koncentrationen på fysiskt våld och en frånvaro av ett kvinnorättsperspektiv präglar hela utredningen.  Betänkandet lyckas ”gömma ” sina andra förslag bakom att förslaget om samtycke/ frivillighet. Betänkandet är därmed att betrakta som förrädiskt.

Sexualbrottsutredningen saknar ett kvinnorättsperspektiv

Sexualbrottskommittén hade alltså som uppdrag att bl a fokusera på om en samtyckeslagstiftning ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning. Under ett sådant uppdrag är det av vikt att diskussionen om en sådan samtyckeslag synliggör vilka värderingar och föreställningar såväl som ålderdomliga attityder som kommer till uttryck när sexualbrott avhandlas både i utredningar och i domar såväl som i samhället i stort.
Inlägget Därför krävs en samtyckeslagstiftning behandlas vad samtycke är och nödvändigheten av att införliva det i svensk sexualbrottslag.  Där står bla

”Våldtäkt och andra sexualbrott är brott som till allra största delen drabbar kvinnor och flickor och som är allvarliga kränkningar av dessas mänskliga rättigheter, rätten till frihet från sexuellt våld. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld i både Sverige såväl som globalt.”  

Det här berör knappt betänkandet i sina förslag. De verkar inte kunna eller vilja förstå att våldtäkt och andra sexualbrott är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Skrivningarna tycks snarare sträva efter att helt sudda ut ett kvinnorättsperspektiv. Våldet mot kvinnor sätts inte in i ett sammanhang och det är en stor brist att en sexualbrottsutredning att inte förstår vad våldtäkt är, vad den leder till för de brottsdrabbade och hur det grova sexuella våldet påverkar, främst kvinnor och flickor, på många olika nivåer i samhället.

Avsaknaden av ett kvinnorättsperspektiv återspeglas i betänkandet slutsatser och förslag. Vad som möjligen är ännu mer oroande är att utredningen tycks fokusera och förstärka föreställningen att våldtäkt är könsneutralt och att sexualiteten är jämlik. Det får nästan absurda följder som när utredarna ska förklara varför det inte ska vara straffbart att inte använda preventivmedel.

Under sådana förhållanden föreligger inte längre något uttryck för frivillighet och den sexuella handlingen måste upphöra för att brott inte ska begås. Det finns dock anledning att se annorlunda på saken om det först i efterhand upptäcks att preventivmedel inte har använts under den sexuella samvaron. Det skulle i den situationen vara en alltför långtgående konsekvens att straffansvar för sexuellt övergrepp skulle aktualiseras. Om ett samlag t.ex. har villkorats med att kvinnan använder p-piller för att samlaget inte ska resultera i en graviditet och det senare uppdagas att kvinnan har lämnat oriktiga uppgifter om det förhållandet är det inte rimligt att kvinnan i den situationen straffas för sexuellt övergrepp oavsett om en graviditet blivit följden av samlaget s 219

Utredarna väljer alltså ett exempel utifrån om en kvinna som inte använder p-piller istället för att ta det mycket större problemet med att kvinnor tvingas till abort för att män inte använder preventivmedel.  Mannen har åtminstone ett val att inte lämna sperma i en kvinna. Det valet har inte en kvinna eller en flicka i ett samhälle som med en uppenbar självklarhet utgår ifrån en sexualitet som har mannens utlösning i fokus. (P-piller kräver dessutom medicinsk noggrannhet -det gör inte en kondomanvändning.) Att utredarna väljer det exempel de gör, visar på en struktur i betänkandet – oviljan att ta ett kvinnorättsperspektiv.

Även BDSM-begreppet dvs sexuell sadism, behandlas på samma könsneutrala sätt.  Övervägande delen av det sadistiska våldet drabbar kvinnor, något som synliggörs i porren såväl som i samhället i stort där misshandlade kvinnor, även med tortyrinslag, är ett stort problem i samhället.

”Fällande domar kan komma att minska…
…bedöma en gärning som mindre allvarlig kommer att öka”

Utredningen betonar att de inte haft som uppdrag att skärpa straffen för sexualbrott men det hindrar uppenbarligen inte utredarna från att spekulera vidlyftigt att andelen fällande domar ”rent statistiskt” kommer att minska.

…så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs (se kap. 9 om förslagens konsekvenser). Om då antalet uppklarade brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att se ut som att antalet fällande domar sjunker.
s 184

Detta kan knappast tolkas på något annat vis än att oavsett hur mörkertalet minskar kommer inte fler fällas gärningsmän att dömas. Denna skrivning är att betrakta som kränkande mot kvinnor i allmänhet och mot de kvinnor & flickor  som kommer anmäla sexualbrott i synnerhet. Frågan är varför utredningen ser sig nödsakad att spekulera på det här sättet – särskilt mot bakgrund över att det finns idag finns en upprördhet över vidlyftiga friande våldtäktsdomar?
Inte heller hindrar det utredarna från att föreslå en brottsbenämning där minimistraffet är 14 dagars fängelse ( se nedan) och att i det sammanhanget återigen spekulera i att domar med låga påföljder kommer öka.

När vi nu dessutom helt tar bort kraven på våld, tvång eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation som brottsrekvisit kommer utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig att öka något. s 225

Utredningen har inte haft som uppdrag att färre gärningsmän ska åtalas eller att lindra straffen för våldtäktsmän. Varför väljer utredarna då det förhållningssätt de gör?

Våldtäktsbegreppet

Våldtäkt som brottsbenämning har funnits med i svensk rättshistoria länge. Brottet har varit omväxlande ett fridsbrott och ett sedlighetsbrott och har följt med i tiden när lagstiftningen har ändrats. I takt med att samhället har förändrats och kvinnors mänskliga rättigheter har kommit i fokus, framför allt under de senaste 20 åren, har våldtäktsbrottet också utvecklats. Dock har det under denna utveckling hela tiden funnits motkrafter som kritiserat den förändring som våldtäktsbegreppet kommit att innefatta, motkrafter som vill urholka begreppet och fokusera på det rent fysiska våldet, något som inte minst har märkts under de senaste åren, framför allt på nätet, men även i den offentliga debatten. Det finns anledning att inte vara naiv och låta sig luras och låta dessa antifeministiska strömningar få inflytande när kvinnors mänskliga rättigheter ska främjas.
Det finns även statistiska skäl att behålla ordet våldtäkt. Med en helt ny brottsbenämning försvåras möjligheten att jämföra våldtäktsbrottets utveckling. Det här avbrottet i kontinuiteten i brottsstatistiken och försvårandet av jämförelser, drabbar de som utsätts och kommer utsättas för grova sexualbrott dvs främst kvinnor och flickor. Kommer vi börja från år noll med statistiken? Utredarna skriver också:

En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld  s 188

Vad menar utredarna med den här meningen? ”Ge sken av”?
Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld.
Våldet som utövas ska alltså anses vara främst av mental karaktär. Forskning visar att kvinnor och flickor, som oftast är de som är drabbade av sexuellt våld, mest känner sig mentalt och psykiskt våldsutsatta. Tyvärr verkar inte Sexualbrottskommittén har förstått det utan väljer snarare att  införliva antifeministiska föreställningar i sina slutsatser. Exempel på det finns också i följande skrivning:

Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. s 189

Att en statlig sexualbrottsutredning 2016 överhuvudtaget använder en benämning som en ”riktig” våldtäkt och dessutom gör det utan att problematisera vilka dessa ”flesta” är och vilka värderingar de har: det är att befästa våldtäktsmyter.
Utredarna förtjänar skarp kritik för denna skrivning och dessa brister. Frånvaro av analys om vem som har fördelar av att sprida myter synliggör i bäst fall att utredarna är djupt okunniga och naiva och värsta fall att de själva står bakom dessa myter. 1976 ville Geijers sexualbrottsförslag urholka begreppet våldtäkt och 40 år senare 2016 vill sexualbrottsutredningen slopa ordet helt och anger myter som orsak. Kan myter få styra vid något annat tillfälle än då det rör sexualbrott? Skulle det var ok att använda myter inom skattelagstiftningen? Är kvinnors mänskliga rättigheter inte mer värda? I Sverige 2016?
Utredarna utgår ifrån just de gamla föreställningar och de myter som idag sprids på nätet om våldtäkt istället för förstå hur brottet drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är ett mentalt, psykologiska och socialt våld. Det finns inga ”riktiga” våldtäkter mer än hos dem som vill förringa brottet.

Överraskningssex, tjatsex , frozen fear , sömnsex

Utredarna använder ett språkbruk som används flitigt på tex Flashback: att ”överraska” någon  med sex:

Det har bl.a. varit fråga om situationer där gärningsmannen har överraskat målsäganden med en sexuell handling i en situation då målsäganden inte har förväntat sig det. Antalet fall förefaller inte vara särskilt stort, men handlandet är påtagligt straffvärt. s 178

”Överraskningssex” är i antifeministiska och manschauvinistiska sammanhang ett populärt sätt att förminska övergrepp och våldtäkt. Ett sådant språkbruk borde inte en sexualbrottsutredning använda utan att problematisera det.  Att” överraska” någon är ofta förknippat med en positiv händelse.  Det  hör knappast hemma i ett sammanhang då övergrepp/ våldtäkt diskuteras. Ett lämpligare språkbruk hade varit att använda orden ”plötsligt utsatt” i ovanstående stycke.

Utredarna kommer även in på det som kan kallas gråzonsvåldtäkter: tjatsex.

Det nu sagda innebär bland annat att sk ”tjatsex” inte kommer vara straffbart vid den lagstiftning vi nu föreslår.

Det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att den som deltar i en sexuell handling med en person som har gett uttryck för en vilja att delta kan förlita sig på den uppgiften. ….kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ”bra” eller ”rätt” och att personen känner sig besviken för att det har inträffat. Om valet att delta frivilligt har kommit till uttryck genom ord eller handling måste den eller de andra som deltar emellertid kunna förlita sig på uppgiften och handla därefter utan att riskera straffansvar. s 199

Förutom att utredarna inte problematiserar och förklarar vad de menar med ordet ”tjatsex”, sprids också internaliserat en föreställning om att personer. vilket torde vara främst kvinnor trots det genusneutrala ordvalet, är ”besvikna” och därför skulle kunna anmäla ett sexualbrott som en våldtäkt. Detta är ett mycket förrädiskt sätt att skuldbelägga kvinnor och flickor som upplever sig utsatta för ett kränkningsbrott.
Vad är egentligen ”tjatsex”. Varför ska någon kunna ”tjata” på någon att ställa upp på en sexuell handling? Är det frivilligt då?  Eller en del av ett övergrepp? Istället för att diskutera det väljer Sexualbrottsutredningen att sprida våldtäktsmyter: den om att kvinnor anmäler för att de är ”besvikna” Det är kvinnofientligt och underblåser föreställningen om att kvinnor alltför lätt anmäler våldtäkt.

Kort tid innan betänkandet skulle vara färdigt kom studien från SÖS om att kvinnor som blir våldtagna oftast hamnar i en frozen fright reaktion under våldtäkter vilket leder till att det inte blir några fysiska skador. Utredarna skriver följande om frozen fright och hur frivillighet ska uttryckas i samband med denna reaktion:

Mot bakgrund av vad man i dag vet om bl.a. frozen fright-reaktioner kan det tyckas vara orimligt att ställa upp krav på att den som inte längre vill delta i en sexuell handling måste säga ifrån genom ord eller handling. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock ställa ett sådant krav på den som inledningsvis har gett uttryck för en vilja att delta, men som sedan har ångrat sig. Som angetts ovan ställs det inget sådant krav i den inledande interaktionen mellan parterna. s 199

Ovanstående måste tolkas som att den kvinna som stelnar  av rädsla ändå måste säga ifrån. Hur ska det gå till? Utredarna väljer alltså att lägga hela ansvaret på den som befinner sig i en frysreaktion och hänvisar till rättssäkerhetsskäl. Det är naturligtvis ett val och inte någon som man ”måste”.
Vad händer om en kvinna blir stel av rädsla om en man plötsligt börja eskalera våldet och övergår till analsex och /eller sadism?  Det borde åläggas den andre att inhämta samtycke tecken på frivillighet vid varje tillfälle. Att vända en rädsle-reaktion mot den som befinner sig i denna rädsle-reaktion är ingen rättssäkerhet för denna person – oftast en kvinna eller flicka.
Det är också ett förrädiskt språkbruk att använda ordet ”ångra sig”. Att kvinnor ångrar sig är en föreställning  som florerar i antifeministiska kretsar – en föreställning som också återfinns hos rättsväsendet. Utredarnas språkbruk och ställningstagande är – återigen kvinnofientligt.

Betänkandet vill ta bort sömn och medvetslöshet som utnyttjandefall för ett sexualbrott med motiveringen att det inte finns anledning att behålla detta i lagtexten. Övriga utnyttjandefall vill utredningen behålla. De skriver:

att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang kan ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt. Det bör därför finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna. Detta bör dock förutsätta att det föreligger en nära relation mellan de båda personerna och att de sexuella handlingar som förekommer är av mindre integritetskänsligt slag. s 211

Skrivningar som ”sett i sitt rätta sammanhang”, ”visst utrymme” och ”nära relation” är alla godtyckliga och kan missbrukas.  Utredarna verkar oroliga för att det finns risk att någon i ett parförhållande dvs att någon i en nära relation skulle anmäla den andre i onödan?  Det är svårt att deras oro här. Menar de att det skulle vara ett problem med okynnesanmälningar?
Dessutom kan det även i en långvarig relation förekomma sexuella övergrepp, t om systematiska, som går sker just på det sätt som utredarna beskriver som oförargliga. Var täcks dessa övergrepp in? Finns det inte risk att utredarna förringar och normaliserar sexuella övergrepp mot en sovande partner i ett könsojämlikt förhållande?

Hänsyn till gärningsmannen

Synen på ordet våldtäkt hänger intimt samman med synen på förövaren – våldtäktsmannen.  Sexualbrottskommitténs betänkande tar ett gärningsmanna-perspektiv vilket framkommer bland annat i detta stycke:

Det finns också en risk för att den utsatte inte tror att en anmälan kommer att leda till åtal eller fällande dom om det inte finns bevis för misshandel eller hot i samband med övergreppet. På samma sätt kan gärningsmannen ha svårt att acceptera ett åtal för våldtäkt om våld inte har förekommit vid gärningstillfället. s 184

Om Sexualbrottsutredningen månar om att gärningsmannen ska ”acceptera” ett åtal och därför vill slopa ordet våldtäkt – vems integritet ”skyddas” då med titeln på betänkandet: ”Ett starkare skydd för den sexuella integriteten”?

Utredningen ger alltså intryck av att det är av pga våldtäktsmyter och av hänsyn till gärningsmän som utredarna vill slippa ordet våldtäkt.  Något annat skäl går inte att hitta.  Särskilt märkligt blir utredningens aversion mot brottsbenämningen då utredarna själva skriver:

I själva verket krävs ringa våld för att våldtäktsbestämmelsens krav ska vara uppfyllda.

Utredarna verkar också oroliga för att våldtäkt kommer anmälas i onödan –igen – genom följande skrivning.

När lagstiftning utformas i syfte att värna den sexuella självbestämmanderätten måste det även beaktas att alla lagstiftningsåtgärder som kan skydda självbestämmanderätten också inskränker den. En avvägning måste alltså ske så att inte lagstiftningen går för långt s 203

”Går för långt? Finns det inte större anledning att oroa sig för att det sexuella våldet fortfarande är så utbrett och att så få, framför allt kvinnor och flickor, anmäler övergrepp som våldtäkt?  Är utredarna verkligen oroliga för att kvinnor och flickor ska gå ”för långt” när de upplever övergrepp? Skrivningen visar vilket perspektiv utredarna genomgående tycks ha – det är ett hänsynstagande till gärningsmän och inte till de som utsätts för sexuellt våld.
Det är värt att betänka att genom att Sexualbrottsutredningen föreslår den mindre distinkta benämningen ”sexuellt övergrepp” kommer därigenom också – som av en händelse – alla våldtäktsmän försvinna. Vem/vilka tjänar på det?

Brottsbenämningen ”kränkning” leder fel – avsiktligt?

Sexualbrottsutredningen 2016 föreslår en helt ny brottsbenämning:” kränkande sexuellt övergrepp”.  Att använda en brottsbenämning som i sig själv utgår från själva grunden för vad det grövsta sexualbrottet, våldtäkt, konstitueras utav blir mycket märkligt. Detta särskilt eftersom straffskalan föreslås vara mildare än för våldtäkt/motsvarande. Risken är överhängande att en fokusering på kränkningen, som ju är det som den våldtäktsdrabbade känner, istället för att leda till en skärpt påföljd, blir en mildrad sådan.  Förslaget att införa ett brott som sexuell kränkning blir då i praktiken något som gynnar gärningsmän och inte brottsoffer.
Det finns en struktur i rättsväsendet att de genomgående i sexualbrottsmål väljer en lindrigare brottsbenämning än en strängare. Med kunskap om denna struktur finns en överhängande risk att en förmildrad våldtäkt, som utredarna kallar ”kränkning”, i den rättsliga tillämpningen kunna ”övertrumfa” det grövre brottet. Det är inte en bra utveckling i ett samhälle som säger sig se mäns våld mot kvinnor, där sexuellt våld ingår, som ett allvarligt brott. Att införa ett brott som förmildrar en våldtäkt är att gå precis motsatt väg – det förminskar allvaret i sexualbrottsrelaterad brottslighet.
Det finns ytterligare en komplikation med att använda en benämning som ”kränkning” vilket inte alls utredarna verkar beröra.  Vid fällande dom rörande tex våldtäkt fastställer domstolen ett skadestånd till målsägande som till stor del utgörs av en kränkningsersättning dvs en ersättning för den kränkning som våldtäktsoffet utsatts för. En brottsbenämning som kallas ”kränkning” bidrar till förvirring om vad en kränkning är. Det är olyckligt om rättstillämparen väljer, förutom risken att nedvärdera sexualbrott, att införa olika sorters kränkningar i den rättsliga hanteringen.

Oaktsamhets-begreppet leder till mildare domare

Sexualbrottsutredningen föreslår ett nytt brott: oaktsamt sexuellt övergrepp/våldtäkt.
Oaktsamt sexualbrott är inte ett uppsåtsbrott.

De utmärkta feministiska forskarna Sutorius&Kalldahl  anger:
”oaktsam våldtäkt är en logisk motsägelse eftersom våldtäktsbrottet i sig handlar om att uttrycka sin egen vilja genom att övervinna någon annans vilja”

Är inte sexualbrott alltid ett uppsåtsbrott precis som forskarna ovan pekar på?  Ska Sverige ha brottsbenämning som är ologisk på sexualbrottsområdet?
Även förslaget att införa oaktsamt sexualbrott har ett tydligt gärningsmannaperspektiv. Utredarna skriver:

Det ger bättre förståelse för vad gärningsmannen har dömts för. En gärning som har begåtts av oaktsamhet kommer att vara mindre allvarlig än motsvarande uppsåtliga brott

Dessutom föreslår utredarna mycket mildare straff oaktsamma brott.

Oaktsamhetsbrott är mindre straffvärda än motsvarande gärning som utförs genom medvetet handlande från gärningsmannens sida. s 107

Minimistraffet för oaktsamt sexuellt övergrepp och oaktsam sexuell kränkning bör alltså vara fängelse, vilket i praktiken innebär att fängelsestraff från 14 dagar kan dömas ut.

Det finns stor risk att det istället för att samtycke/frivillighet ska normalisera ett samhälle med färre sexualbrott, så leder användningen av oaktsamt brott till att de sexuella brotten trivialiseras.  Utredarna pekar själva på att det i Skottland har utdömts lägre straff efter att oaktsamhetsbegreppet införts. Det är dock inget som verkar hindra Sexualbrottsutredningen 2016 att föreslå samma lagstiftning. Det kanske snarare är tvärtom – att utredarna strävar efter samma utveckling i Sverige?
Förslaget att ett sexualbrott endast ska leda 14 dagars fängelse är att betrakta som ett förakt för kvinnors mänskliga rättigheter.
Parallellerna till Geijers sexualbrottsförslag 1976, som ville sänka straffen betydligt för sexualbrott (i praktiken skulle inte våldtäkt leda till fängelse utan döpas om och bli ett bötesstraff) är uppenbara. Vad har hänt på 40 år? Styr samma värderingar idag – som då?
Istället för att föreslå ett sexualbrott utan uppsåt med milda påföljder borde Sexualbrottsutredningen 2016 föreslagit att likgiltighetsuppsåt alltid bör användas vid sexualbrottsmål, om inget annat uppsåt framstår som självklart.  Likgiltighetsuppsåt används idag i svensk rätt men dock har det knappast någon gång använts i ett sexualbrottsmål. Däremot används det mot kvinnor ( Se tex Inlägget Omvända domar  – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms Fall 9. ) Att likgiltighetsuppsåt inte används i just vid sexualbrottsmål  är en värdering i  sig – vilket leder till att gärningsmän frias.  Det här typen av uppsåt skulle tex kunna användas mot män som påstår att de våldtagit i sömnen – och att de brukar gå i sömnen. Då skulle också påföljden bli längre – definitivt längre än 14 dagars fängelse.

Gradering – vem bestämmer?

Utredningen föreslår utökade graderingar för sexualbrotten; synnerligen grovt, grovt, normalt liksom mindre allvarligt brott.
En gradering innebär alltid att någon utifrån sina värderingar avgör hur grovt brottet är – något som många gånger inte alls visar sig stämma med hur brottsoffret uppfattar brottet. Vilken nivå på brottet som väljs har alltså mindre med gärningen att göra utan mer med värderingar, attityder och föreställningar hos den som väljer brottsrubricering. Det kan då upplevas som ytterligare en kränkning när det brott som en kvinna utsätts för, förminskas istället för att ses på med allvar.
Betänkandet anser att mindre allvarliga brott kommer öka. Det är inte en önskvärd utveckling då redan idag få gärningsmän fälls och påföljderna är låga. En utökad gradering av sexualbrott är inte heller en bra förändring då erfarenhet visar att sexualbrott redan idag nedgraderas – precis som för övrigt Sexualbrottskommittén själva anger kommer att ske med de förändringar som de föreslår på sexualbrottsområdet.
Gradering har i praktiken blivit ett praktiskt sätt för ett antifeministiskt rättsväsende att förringa brott mot kvinnor och barn och därigenom skydda gärningsmän. Den som har mest fördel av en gradering är alltså inte brottsoffer utan de som begår övergrepp. Gradering av sexualbrott är sålunda fel väg att gå framåt. Istället bör/ska alla sexualbrott uppgraderas till grov form för att minska godtycklighet så som redan gäller idag för det könade brottet grov kvinnofridskränkning,

Sexualbrott mot barn – utredarna fokuserar på fysiskt våld

I likhet med att utredarna vill slopa ordet våldtäkt vill de också ta bort det gällande barn.

Om brottsbeteckningarna för våldtäkt och sexuellt tvång ändras vore det ologiskt att ha kvar brottsrubriceringen våldtäkt mot barn. s 192

När utredarna ska beskriva vilka brott mot barn de ser som allvarliga använder de ord som :

offrets liv har varit i fara, gärningen utförts på………ett särskilt plågsamt eller förnedrande sätt……..att brottsoffret har orsakats svårare bestående kroppsskador… ..ett söndertrasat underliv ....offret hållits som fånge… .Naturligtvis ska det dock särskilt beaktas barnets unga ålder…..dessutom utgå ifrån att penetration medför särskilt stora fysiska skador, s 245

Utredarna fokuserar alltså på barns fysiska skador när de också borde, eller till om med skulle, resonera om mentala skador och livslånga trauman av att utsättas som barn. Genom att helt fokusera på fysiska skador kommer de gärningsmän som begår våldshandlingar där de är ”försiktiga” eller väljer annan ”lindrigare” övergreppsmetod att dömas mildare. Det är väl knappast den effekten som utredarna eftersträvar?  Parallellerna med utredarnas uppfattning om att ordet ”våld” i ordet våldtäkt – att det endast skulle vara fråga fysiskt våld – till hur de resonerar om övergrepp på barn är tydliga. Det är lika olyckligt oavsett när myter styr men det blir särskilt beklämmande när dessa myter drabbar barn.
Det får absolut inte råda något tvivel om att samhället ser mycket strängt på att utsätta ett barn för det grövsta sexualbrottet. Men utredarna skriver

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl för att behålla en särskild rubricering för de mindre allvarliga brotten mot personer som inte har fyllt femton år. s 227 

Förutom barnets ålder bör även det enskilda barnets utveckling beaktas. s 246

Varför ett fokus på det ”enskilda barnets utveckling”? Är inte alla barn skyddsvärda oavsett vilken kroppsutveckling det enskilda barnet råkar ha? Ska fortfarande domstolar ( ofta dess äldre män) tycka till om kroppsutveckling hos  tex 12-åriga flickor ?
Varför, trots att utredningen vill framstå som de ser övergrepp på barn som allvarligt, har de perspektiv som snarast vill förringa sexualbrott mot barn? En kommer osökt att tänka på Geijers sexualbrottsförslag 1976 som ville göra barn mer sexuellt tillgängliga. Är beskrivningarna ovan hur barn skadas fysiskt, snarare att ses som en modern omskrivning av samma inställning som 1976?
Utredarna föreslår när det gäller straffskalan, för det som de vill kalla mindre allvarligt sexualbrott mot barn, att det ska vara max 4 år.

fängelse i högst fyra år för brott som bedöms som mindre allvarligt s 255

 De föreslår alltså ingen undre gräns. Vad innebär det i praktiken? Att våldtäkt mot barn kan dömas som mindre allvarligt om barnet inte får tydliga fysiska skador (trauma bryr sig ju inte utredarna om) och vilka skulle leda till milda påföljder? Hur milda påföljder kan gärningsmän som begår sexualbrott mot barn få? Ett år eller mindre?

Omvänd ”jämställdhet”:
Sexualbrottsutredningen 2016 fokuserar på att hjälpa heterosexuella män

Som redan har nämnts saknar Sexualbrottskommitténs betänkande ett kvinnorättsperspektiv. Det är baksidan av strävan att vara könsneutral. Våldtäkt är inte, och har aldrig varit en könsneutral företeelse. Våldtäkt utgör både nationellt och globalt ett utav de mest allvarliga formerna av mäns våld mot kvinnor.
Utredningen tar dock på upp ca 1.5 sidor (sid 400-401) vad de föreslagna åtgärderna kommer att ha för effekter på jämställdheten. Märkligt nog ägnas jämställdheten mellan män och kvinnor bara en mindre del av dessa 1.5 sidor. Det är självklart att HBTQ-personer ska ha samma möjlighet till hjälp men det står inte i motsättning till kvinnors rätt. Däremot är det märkligt att utredningen ägnar mer utrymme åt att män (heterosexuella får en förmoda) ska kunna anmäla övergrepp och att det är det anses utgöra ytterligare ett skäl att våldtäktsbegreppet ska försvinna. Det är svårt att ta utredningen på allvar här. Menar utredarna att det är ett lika stort problem att män våldtas av kvinnor som att kvinnor och flickor våldtas av män? Utredarna skriver i slutet att det inte innebär att förringa att kvinnors brottsutsatthet men det är just det utredarna gör – förringar kvinnor och flickor som utsätts för brott och det gäller inte endast på dessa 1.5 sidor utan genomgående i hela utredningen.

Vems sexualitet styr – vems sexuella tolkningsföreträde?

I Sexualbrottskommittén saknas ett resonemang om vad som konstituerar sexualiteten. I Helena Sutorius bok;”Bevisprövning i sexualbrott”  i kapitel  1.1 ”Våldtäktsbrottet ur ett könsperspektiv” anger författaren att uppfattningen om sexualitet inte är uppbyggd ur ett könsneutralt perspektiv utan från en normalitetsuppfattning från ett manligt perspektiv och skriver:


”Alla kulturellt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor förstoras i ett våldtäktsmål.”

 ”Utgångspunkten är inte endast en generell androcentrism, utan kan rentav beskrivas som en falloscentrism.”

” ….innebär att sexuell lust är detsamma som att tillfredsställa mannens fallos genom penetration”

 ”Den kvinnliga sexualiteten tolkas sedan utifrån denna ”sanning” och innebär därmed antingen att kvinnans lust sammanfaller med mannens eller inte kan förstås”

För synen på våldtäkt betyder detta att man skapar grogrund för olika myter tex att en kvinna kan bli tillfredsställd av den penetration en våldtäkt innebär”

 ”Problemet är att mannens syn tar över när det uppstår en konflikt.”


Detta är centralt för att förstå de myter som existerar, hur kvinnor skuldbeläggs, hur mäns tolkningsföreträde är utgångspunkt, t o m när det diskuteras samtycke/frivillighet eller, som visas ovan, där utredarna ägnar mycket utrymme åt våldtagna, heterosexuella män.
Det är en brist i en sexualbrottsutredning som vill vara modern, att inte resonera om hur samhället, jurister och lagstiftningen, utgår ifrån en sexualitet som bygger på mannen och hans tillfredsställelse.  Då blir perspektiven förskjutna vilket påverkar hela utredningen och istället för att öka jämställdheten, bidrar Sexualbrottskommitténs betänkande och dess slutsatser till att ytterligare öka könsojämlikheten.

Sammanfattning

-Betänkandet saknar ett kvinnorättsperspektiv. Det påverkar alla betänkandets slutsatser och förslag. En sexualbrottsutredning bör ha ett klart kvinnoperspektiv eftersom sexualbrottet är könat.

-Våldtäkt ska behållas som brottsbenämning.

-”Sexuell kränkning” bör ej användas som benämning för ett sexualbrott.

-Oaktsamhetsbrottet bör ersättas med uppsåtet likgiltighetsuppsåt som alltid bör användas vid sexualbrott om inget att annat uppsåt framstår som självklart.

-Sexualbrott mot barn ska ses som extra allvarligt och våldtäkt mot barn ska, precis som för vuxna, behållas som brottsbenämning. Den brottsbenämning som kallas sexuellt övergrepp mot barn ska behållas som den är idag.

-Samtliga sexualbrott bör benämnas som grova som utgångspunkt i likhet med brottet grov kvinnofridskränkning

-Påföljderna rörande sexualbrott ska varken ”nyanseras” eller ”mildras”så som utredarna anser.

Slutord

I avsnittet om förslagens konsekvenser skriver utredarna:

Förslagen om en ny sexualbrottslagstiftning syftar till att åstadkomma en mer modern sexualbrottslagstiftning som är i bättre samklang med en nutida syn på sex och samlevnad. s 400

Vem bestämmer hur den nutida synen på sex och samlevnad är? Är det
ett polisväsende som anser att kvinnor överdriver när de anmäler våldtäkt och att en våldtagen kvinna eller flicka ska bete sig enligt ett färdig facit på rätt beteende,
gärningsmän och deras advokater,
antifeminister i media och eller på nätet som på Flashback eller i kommentarsfältet på Dagens Juridik,
ett domstolsväsende som t ex anser att en kvinna håller ihop benen av ”blygsel”, att en kvinna som skriker ”sluta” är ”triggande” eller att en man i sin ”dominanta roll” utövar våld mot en kvinna, så som det skrivs i”nutid”?
Eller vem?
En ”nutida syn” ihop med utredningens språkbruk och förslag påminner alltför mycket om den Geijerska tidens syn på en ”liberalisering”  dvs att mäns rätt till sex och sexualiserat våld anses ”modernt” och att kvinnors sexuella ”frigörelse” är att själva ta ansvar för att inte utsättas för våldtäkt.

Det mest allvarliga sexualbrottet våldtäkt är ett känsligt men det är också ett viktigt begrepp och ska inte ersättas med en annan benämning. Våldtäkt signalerar brottets allvar. Det finns, som nämnts ovan, historiska såväl som nutidshistoriska skäl att ordet ska behållas.  Utredningens bokstavstrogna tolkning av ”våld” utan att sätta det i en kontext där våldet är en del av mäns våld mot kvinnor, bidrar till könsojämlikheten.
Genom att införa ordet ”kränkning” som benämning på ett sexualbrott kommer utredarna också att därigenom förminska våldtäktsbrottet ytterligare genom att inte omfatta att våldtäkt är ett kränkningsbrott. Istället mildras straffskalan.
Oaktsamhetsbegreppet använder utredarna som ytterligare ett sätt att dels förringa sexualbrott och dels mildra påföljderna ner till 14 dagars fängelse. Vilka signaler sänder utredarna ut då rörande allvaret i att begå ett sexualbrott? Vilka normer vill de få gehör för genom det här förslaget?

Utredarna kritiserar inte domstolar och de problematiserar inte de antifeministiska attityder som kommer till uttryck i domar eller som finns i rättsväsendet i övrigt. Snarare låter de kvinnoföraktande domar få vara ett facit som de tar avstamp ifrån i sina resonemang.
Utredningen har sålunda fallerat helt i det mest grundläggande uppdraget: att utreda dem rättsliga hanteringen av sexualbrott och hur rättstillämparen, på alla nivåer, och tillse att kvinnors och flickors rätt till sexuell säkerhet och integritet skyddas.

Betänkandet är att betrakta som ett antifeministiskt verk. Det ansluter till en sexualliberal agenda som alltid stärker det redan rådande manliga sexuella tolkningsföreträdet på bekostnad av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Är det inte dags att reagera och protestera mot ett sexualbrottsförslag som förringar sexualbrott mot kvinnor och flickor? Så som kvinnorörelsen gjorde 1976?

(Samtliga understrykningar i citaten från Betänkandet är inläggsförfattarens.)

Prostitutionen och rättvisan- del 2 : Domar – 15 rättsfall

”Det är en orättvisa ingen vill tala om.”
Replik av Kinna Boman ur TV-serien Fröken Frimans krig.

I sin bok ”Catrine och rättvisan”(1990) skriver Hanna Olsson om hur prostitution hanteras i rättssalen:

”I rättssalen är rollerna är rollerna professionellt givna, i korridoren utanför gäller andra relationer”

”Det finns ett osynligt spänningsladdat förhållande emellan rättskipningen och verkligheten.”

”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

Dessa professionellt givna roller och den osynliga spänningsladdningen blir synligt i avkunnade domar som rör prostitutionsrelaterad brottslighet: Det språkbruk som används och de resonemang som förs avslöjar mycket om vilka, faktiskt ännu, uråldriga värderingar som styr då prostitution avhandlas.  Men nu blandas de uråldriga värderingar med ett nutida nyliberalt språkbruk som ofta skapar ett fortfarande ”nödvändigt” avstånd till prostitutionens väsen. Är det projektionen av den manliga sexualitetens som fortfarande är så känslig?

Som inlägget Prostitutionen och Rättvisan del 1 visade är det tydligt att män och kvinnor, och deras roller i prostitution behandlas olika. I det aktuell rättsfallet får en kvinna nedvärderas och kränkas utan att det möter något motstånd från rätten. Domstolen sluter också villigt upp runt myter om den lyckliga horan. Sexköparnas våld osynliggörs, kvinnor görs starka och drivande medan män istället visas förståelse.

Det här inlägget kommer att behandla hur domstolar hanterar prostitution, både rörande sexköp, människohandel och koppleri. Det sker genom en redogörelse av ett urval av domar. Det många, många fler men domarna är valda för att spegla olika situationer/händelser och att det rättsliga resonemanget ändå är likartat – kvinnor  (och flickor) skuldbeläggs och alltmedan mäns utsagor godtas. Men det visar också en annan företeelse; att kvinnor skuldbelägger kvinnor och att kvinnor skyddar män. ( Se även Prostitutionen och rättvisan- del 1.) Det är samma företeelse som finns i samhället rörande våldtäkt; samhället skyddar både misstänkta och dömda våldtäktsmän tvärtemot vad som brukar hävdas. Förutom denna faktiska närvaron av denna Bjästaanda ( att dömda gärningsmän får stöd och att brottsoffret misstänkliggörs) även i prostitutionsrelaterad brottslighet så synliggörs nedanstående rättsfall också hur intimt våldtäkt och sexköp hänger ihop syns också i dessa rättsfall.

Det är möjligt att hoppa över redogörelserna om de 15 rättsfallen och välja att gå direkt till sammanfattningen.

Misstänkta sexköpare och hur domstolar skyddar dem.

I inlägget HD:s dom från 2001 skyddar sexköpare än idag tas upp hur sexköparna, dessa alltför ofta våldsamma sexualbrottslingar som driver på kvinnohandel och bidrar till objektifiering av alla kvinnor och flickor, fortfarande anses begå ett mycket lindrigt brott. Som en polis uttryckte det: att våldet mot kvinnor är inte något som ”belastar” sexköparen.

Rättsfall #1. Misstänkt sexköpare frias.  TR-dom april 2015
”ville se hur en escort såg ut”

En man född 83, misstänks för att ha betalat för sexuell tillgång till en utländsk kvinna på ett hotell. Han har iakttagits av spanare då han ringde i sin mobil utanför hotellet varvid en kvinna kom ut och hämtade honom. Efter 50 minuter kom mannen ut från hotellet.
För det första gör domstolen en stor sak av att kvinnan inte vittnar. Varför ska kvinnan vittna? Varför ska hon utsätta sig för den förnedringen – hon som inte ens anses vara ett brottsoffer? Hon som bara ett vittne till sin egen kropps utnyttjande? Det besvarar inte domstolen.

Mannens utsagor i rättssalen är följande:
han och några grabbar av misstag kommit in på en sida med annonser från eskortflickor

 Han var nyfiken på hur en eskortflicka såg ut. Hon klädde av sig naken och ville ha 3 000 kronor för sex. När han påstår att han inte ville så blev hon vansinnig på honom och började gapa på något konstigt språk.

Det verkar alltså som att denne man snarare verka vilja ge sken utav att han är den utsatte i denna situation. Kvinnan ”ville” ha sex och började ”gapa” åt honom.  Det var alltså också ett ”misstag” att han hamnade på en escortsida på nätet.
Trots att spanaren såg hur mannen och kvinnan gick in tillsammans påstår den misstänkte sexköparen att han gick omkring och letade efter rummet där kvinnan var och att han bara i princip var inne där en mycket kort stund. Men det var letandet som alltså delen av dessa 50 minuter.
Den polis som vittnar i rättssalen är inte den spanare som såg den misstänkte. Varför får inte denna spanare vittna? Varför vittnar en annan polis?
Trots att mannens historia är närmast löjeväckande i sin konstruktion så frias mannen. Parallellerna till friande våldtäktsdomar med horribla undanflykter från den misstänkte mannen är tydliga. (Äldre manlig domare – och  med i herrklubb-frimurare)

Rättsfall #2 Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
”blev skjutsad av en kvinna ”

Den misstänkte sexköparen påstår att han var ute på krogen en kväll och /kom i samspråk med en kvinna som
han uppfattade som turist
Han verkar inte få någon fråga om varför han trodde det. På vilket sätt var det sannolikt att en kvinnlig ”turist” befann sig där? Hur betedde hon sig som ”turist”? Han verkar inte få några ifrågasättande frågor.
Mannen åkte med kvinnan ut till Gärdet (påstår han).  Han påstår att han blev arg och att hon sedan körde honom tillbaks till Mäster Samuelsgatan där han steg ur bilen”.
Då kommer civila poliser fram. Tingsrätten skriver att utredningen innehåller alltför många oklarheter och motsägelsefulla uppgifter. Det är allt. Mannen frias. Rätten frågar inte om vad mannen skulle gjorde på Mäster Samuelsgatan eftersom de åkte tillbaks dit. (Äldre manlig domare.)

Rättsfall #3. Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
 ”tänkte på sin fru och sin dotter”  

 En man erkänner när polis konfronterar honom efter att han kommit ut från ett bås på en sexklubb med en känd prostituerade dvs en kvinna i prostitution, som han åkt dit med.
Mannen ändrar sig senare och säger att han nöjde sig med att se kvinnan naken som skäl anger han:
När de stod där i båset kände han att han inte kunde genomföra vad han hade förutsatt sig. Han tänkte på sin fru och dotter och gav upp alla tankar han hade haft från början
Rätten frågar inte varför han överhuvudtaget i så fall åkte med en annan kvinna till en sexklubb och gick in på ett bås med henne.  De frågar heller inte efter om det en sannolik förklaring eller om det är en löjeväckande efterkonstruktion där just frun och dottern dras in för att mannen ska få sympati. Rätten ifrågasätter ingenting utan friar honom.
Denna dom, liksom de andra exemplen ovan,  visar att misstänkta sexköpande män frias med samma välvillighet som våldtäktsmisstänkta brukar visas och frias utifrån..

Rättsfall #4 Misstänkt barnsexköpare frias. TR- dom februari 2013
”inte så otrolig att den kan lämnas utan avseende.”

En medelålders man ”bjuder” två okända minderåriga flickor på charterresa” som ressällskap”. Han säger särskilt på semesterorten att de alla tre ska dela rum. Trots de båda flickornas berättelse om att han haft samlag med åtminstone den ena flickan,och andra vittnen på chartermålet, frias mannen i tingsrätten.
Ur domen:
Inte heller finner tingsrätten att den av mannen lämnade förklaringen om att han endast önskade betala för ressällskap är så otrolig att den kan lämnas utan avseende.

TR var mycket oenig: den kvinnliga domaren och en kvinnlig nämndeman ville fälla mannen och skriver:
Vi finner det osannolikt att mannen skulle betala resor inom Sverige, hotell samt två charterresor All inclusive till Kanarieöarna för två främmande underåriga flickor enbart för att få ressällskap.

I HR fälldes dock mannen dock men han  dömdes till endast i månads fängelse  trots att rätten själva skriver att det är en för låg påföljd.  I överrätten avgjordes målet på handlingarna dvs utan rättegång så mannen slipper schavottera i rättssalen. Motiveringen till detta förfarande är att rätten inte tycker att sexualbrottet köp av sexuell handling av barn är tillräckligt allvarligt.
Det finns inte angivet något skadestånd till flickan/flickorna. Troligen har deras advokat inte begärt det.

Sexköparna som åtnjöt sekretess.

Rättsfall #5. En domstol anonymiserar sexköpare – kallar dem sekretess A, B och C.
TR dom maj 2015

År 2004  kom boken ”Makten, männen och mörkläggningen” (Rauscher/Mattsson) som noggrant undersökte 70-talets sexköpshärva där bl a politiker, näringslivsmän, kulturmän såväl som höga jurister var inblandade. Prostitutionshärvan som innefattade minderåriga flickor, kallas ibland för Geijeraffären. Män med makt utnyttjade kvinnor och minderåriga flickor sexuellt i den utbredda sexhandeln som rådde på denna tid. Vid avslöjandet av händelserna, då en kvinna lagfördes, fick inte de prostituerade kvinnorna vara anonyma i rättsprocessen och de hängdes ut i media med namn och personnummer. Men männen som utnyttjade dem anonymiserades; de kallades kund 1, 2, 3 och så vidare.
I ett mål, som har tagit 4 år att utreda, säljs en kvinna av sin man till andra män. Tingsrätten väljer i domen att anonymisera sexköparna. De får åtnjuta samma sekretess som brottsoffret. De män som utnyttjade kvinnan likställs därigenom med  henne, brottsoffret. De behandlas med samma hänsyn.

Fyrtio år efter 70-talet, 16 år efter sexköpslagens införande och 10 år efter att sexköpsbrottet blev ett sexualbrott, väljer svenskt rättsväsende att skydda sexköpare. Det är som om våldtäktsmän skulle anonymiseras av hänsyn till deras integritet. Vad säger det om synen på sexköpare? Dessa brottslingar som till skillnad från andra vanliga brott, hämtas från alla skikt i samhället? Frågan uppstår: vilka män fanns bland dessa sexköpare? Var det någon särskild anledning till att utredningen tog så lång tid? Har denna senfärdighet (ovilja?) hos polisen/åklagaren något samband med den senare beslutade anonymiteten för de män som hade utnyttjat kvinnan sexuellt? Inte heller denna kvinna fick något skadestånd trots att hennes man sålde henne till ett stort antal män och dessutom övervakade henne. Mannen hävdade förstås att det var hans fru som ville ha sex med dessa män och att han skyddade henne. Han döms till samhällstjänst och kvinnan får ingen ersättning för kränkningen. Sexköparna däremot – de är skyddade för tid och evighet. Vilka signaler sänder den här domen  ut till män som begår sexköp?

Våldtäkt mot kvinna i prostitution.

Rättsfall #6.  Två män frias för våldtäkt mot en kvinna i prostitution.
HR-dom februari 2014 ”utan att ens ha försökt ropa på hjälp ”

Tingsrätten fällde två män som band (det kallades BDSM) och utnyttjade en kvinna i prostitution och sedan lämnade henne fastbunden med strypsnara. Hon hittades efter ett antal timmar av sin pojkvän.
Båda männen friades av emellertid av hovrätten.

HR skriver:
Som tingsrätten har angett finns det också stöd i rättsintyget för att målsäganden varit bunden runt halsen.

Men HR tycker också till om dessa skador:
Det har visserligen konstaterats vissa skador i rättsintyget, men de förefaller lindriga i förhållande till det våld som hon har beskrivit

HR har också en åsikt om hur kvinnan borde ha betett sig när hon låg bunden och förnedrad. De anser att hon borde ha ropat på hjälp.
utan att ens ha försökt ropa på hjälp. Hon bodde i ett flerfamiljshus och händelserna tilldrog sig där på efternatten och morgonen till en vardag

Med det här resonemanget avfärdar domarna i hovrätten kvinnans vittnesmål, hon anses inte trovärdig och männen frias. Vad domarna i Hovrätten stödjer sig på när de anser att hon borde skrikit så att grannarna fick se henne som den prostituerade kvinna hon är och dessutom förnedrad, förklarar de inte. Som så ofta domarna utgå från sin egen världsbild om verkligheten och inte den som den utsatta kvinnan befann sig i. Och läggs en gnutta förakt till det för kvinnor i prostitution så är det nog ett ”lätt” beslut av en svensk hovrätt att fria våldtäktsmän.
Resonemanget visar även ett förakt för kvinnan och den situationen hon befann sig i. Det går inte att frigöra sig från funderingar om rätten anser att hon försatt sig själv och därmed får skylla sig själv. Det andra alternativet tror att hon ljuger och sätta fast männen. Det hela är obegripligt och samtidigt symptomatiskt för hur rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution.

Domar om prostitutionsrelaterad brottslighet: människohandel /koppleri

Vi vill återigen påpeka att det finns många andra domar som, liksom de i urvalet nedan, synliggör hur domstolar nedvärderar kvinnor i prostitution, skuldbelägger dem för mäns våld och förminskar männens våld. En del av domarna nedan är viktiga för att de har satt en agenda/praxis, som är mer eller mindre uttalad, för att även i andra domar mildra straffen för förövare och förminska det våld som kvinnor i prostitution utsätts för.

Rättsfall #7. Män frias för barnvåldtäkt/köp av sexuell handling av barn – 14-årig flicka såldes.  HR-dom februari 2011
”hennes bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning”

En 14-årig flicka med en funktionsnedsättning, som rymt från sitt behandlingshem, säljs i lägenhet, på en offentlig toalett mm till ett okänt antal män. Ett antal av dessa åtalas för våldtäkt mot barn och några för brottet människohandel. En av männen döms till koppleri av normalgraden och får påföljden tre månaders fängelse, en påföljd som dock anses vara avtjänat i häktet och en av männen döms för köp av sexuell ”tjänst” – inte handling av barn. Flickan blir helt utan skadestånd.
Jämförelseperspektivet är här ett barn, en flicka, och ett flertal vuxna män. Genomgående ursäktas männen medan flickan anses som mindre tillförlitlig p g a sitt funktionshinder och samtidigt som hon anses ge intryck av att vara äldre än 14 år. Rättens lägger alltså dubbel skuld/ansvar på flickan/barnet men skuldavskriver de vuxna männen.
Det som är intressant är att se hur hovrätten i här domen, bortförklarar männens möjlighet att inse att flickan var minderårig och med en funktionsnedsättning.

Domstolen kommenteras flickans kroppsutveckling:
Hovrätten har gjort bedömningen att det inte enbart av målsägandens utseende har gått att dra slutsatsen att hon varit under 15 år.
I den mån det är möjligt att bilda sig en närmare uppfattning utifrån det presenterade bildmaterialet skulle målsäganden mycket väl kunna vara åtminstone 16 eller 17 år gammal.

Men hovrätten skriver i alla fall att det 14 åriga flickan var i en mycket utsatt situation men det verkar som om de anser att ”utsatt” betyder något annat än vad som vanligtvis avses eftersom de skriver:
Tvärtom får den slutsatsen dras att det inledningsvis varit målsägandens bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning

Den 14-åriga flickan hade enligt hovrättens domare en ”bestämd föresats” att prostituera sig. Kan det synliggöras mer hur området prostitution förblindar domare? Har dessa överrättsjurister inte förstått något om prostitutionens väsen och att det är mäns våld mot kvinnor? Det är också uppenbart hur domstolar, liksom här, låter sina värderingar om frivilligheten i prostitution ”smitta neråt” i ålder; att t o m flickor blir ”bestämda” att låta sig sexuellt utnyttjas av män på rad.
Sexköparna/ barnvåldtäktsmän ursäktas med att deras ”förehavanden” varit ”kortfattade, att ” ingenting tyder på att de ”försökt föra några mer djuplodande samtal” med flickan, att de inte talat flickans språk och en av männen ursäktas t o m för att han var mycket äldre än flickan.
Det är inte alls givet att /man/ på grund av att han är äldre än övriga här berörda tilltalade skulle ha haft bättre förutsättningar att avgöra åldern på målsäganden. Möjligen har det i stället förhållit sig tvärtom.

Sammantaget är detta en förfärlig dom som tyvärr signalerar att flickor under 18 som utnyttjas i prostitution av män på rad, faktiskt inte har rätten på sin sida. Det har däremot männen.  Reglementeringens skuldbeläggande av kvinnor och flickor och osynliggörande av männens ansvar verkar inte långt borta i den här domen. Vad är signalvärdet med den här domen från en utav Sveriges högsta juridiska instanser? Hur mycket har den påverkat andra domstolar sedan 2011?

Rättsfall #8. Två män frias från människohandel – döms grovt koppleri / koppleri.   HR-dom mars 2012  ”tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, men haft ett verkligt och godtagbart alternativ”

Två kvinnor lockades till Sverige för arbete på en nattklubb. När de väl kom hit fördes de av de tilltalade männen till en lägenhet där de såldes till andra män. Pengarna behöll de tilltalade männen. En enda sexköpare åkte fast. Kvinnorna lyckades ta sig iväg och upptäcktes av en vaken tågvärd som kallade på hjälp och på det sättet rullades historien upp. Tingsrättsdomen från december 2011.är ganska insiktsfull.
Men hovrättsdomen är som en förolämpning för kvinnorna. För de första väljer de, precis som i rättsfall #9 nedan, att tolka de två männens handlingar var för sig. Rätten styckar alltså upp händelseförloppet och väljer därigenom bort förståelsen och komplexiteten i utnyttjande av kvinnorna. De som tjänar på det är alltid misstänkta förövare.
Hovrätten förminskar också männens ansvar för deras handlingar:
Vad han ska dömas för har inte präglats av förslagenhet och han kan, som hovrätten nyss konstaterat, inte heller göras ansvarig för att koppleriet ska ha skett under människohandelsliknande former.

 Även om utnyttjandet av målsägandena i mänsklig mening har varit hänsynslöst, vilket ligger i själva koppleribrottets natur, har det inte innefattat ett hänsynslöst utnyttjande

Hovrätten väljer också, trots att de påpekar att kvinnorna behandlas illa, att anse att det åligger kvinnorna själva att ta sig ur detta utnyttjande.
Målsägandena har således, även om de tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmannens vilja, nämligen att ge sig i väg,

De påpekar också att åtminstone en av kvinnorna kunde engelska som om det i sig skulle vara avgörande.
Hovrätten skriver angående den ena tilltalade mannen:
Det koppleribrott man  har gjort sig skyldig till har dock haft människohandelsliknande inslag och har inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena. Brottet är därför för hans del att bedöma som grovt koppleri.
Det har enligt hovrättens mening inte uppstått något sådant maktförhållande mellan
gärningsman och offer
Männens döms för det mildare brottet grovt koppleri och koppleri vilket med för att kvinnornas skadestånd sänks därmed rejält. Vad hade hänt här om andra åtalspunkter förts in än det luddiga och sällan använda brottet människohandel? Om de här kvinnorna som användes i prostitution ansett ha samma värde som andra kvinnor?

Rättsfall #9. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom juli 2012 
”inte ofrivilligt –  inte hindrad att lämna”

Det här är en betydelsefull dom där hovrätten lindrar påföljden för samtliga de sex inblandade.  Ingen döms för människohandel. De döms till grovt koppleri och koppleri. Några få sexköpare döms. Det anmärkningsvärda är att kvinnan utvisats av polisen trots att hon kan vara ett brottsoffer. Det omöjliggör att hon fått professionellt stöd och möjlighet att förstå hur svenska lagstiftningen fungerar. Hon är alltså tillbaka till sitt hemland där hon har en son och där sker en del av förhören. Kvinnan vill inte alls medverka. Vilka hot och vilket mentalt tryck kan hon utsättas för där ifrån gärningsmännens vänner och släktingar? Hon gör inga anspråk på skadestånd.  Vem skulle ha hjälpt henne med det? I sådana här fall är det av största betydelse att rättsväsendet förstår kvinnans situation, både den i Sverige och den i hemlandet Rumänien där hon kan råka illa ut om det framkommer att hon är en kvinna i prostitution.
Tingsrättens, som dömde fyra av de sex tilltalade männen för människohandel, visar faktiskt en förståelse för kvinnans situation och skriver:
Kvinnan/ ville dölja vad hon egentligen gjorde i Sverige och att hon befann sig i en utsatt situation. Kvinnan har hörts såväl i Sverige som i Rumänien. Den berättelse som hon lämnat stämmer inte överens med vad de tilltalade uppgett
 De har utnyttjat kvinnans utsatta belägenhet. Hon har saknat pass och inte haft eget boende eller tillräckligt med pengar.
De har hanterat henne som en ägodel.

Männen har sinsemellan diskuterat om kvinnan hade mens eller om hon kunde börja ”jobba igen”. De har skaffat ”kunder” dvs män som utnyttjat henne. Kvinnan överlämnas till olika män under en viss tid. Kvinnan fick instruktioner hur hon skulle bete sig mot män. Andra människohandlare kom och tittade på henne och ville se hennes kropp. Hon såldes vidare för ett visst belopp. Vid åtminstone ett tillfälle överenskom tre män med ägarna om att använda kvinnan en hel natt. Detta tillfälle kan alltså ses som en nattlång gruppvåldtäkt utav kvinnan.

Vidare skriver tingsrätten:
haft ett sådant maktförhållande till kvinnan  att de har kunnat överlåta henne som egendom till personer hon aldrig tidigare träffat och som hon helt saknat kunskap om.

Tingsrättsdomen är på 182 sidor och bitvis riktigt bra. Den innehåller också en genomgång av människohandelslagstiftningen och av liknande avgöranden i domstolar. Det är värdefullt.

Men hovrätten vänder på det mesta. De verkar acceptera männens påståenden och undanflykter. De verkar också anse att kvinnorna är att betrakta som ”frivilliga”.  Den nonchalans som rätten visar och hur de negligerar den situation som kvinnor i prostitution befinner sig i är förfärlig och kvinnoföraktande. Hovrätten skriver:
inget av vad som framkommit till det yttre gett antydningar om att/kvinnan/ ofrivilligt skulle ha deltagit i de sexuella handlingar som förekommit. Utredningen ger inte heller stöd för att /kvinnan/ varit hindrad att lämna lägenheten i

Det framkom, som nämnts, att kvinnan tex sålts en hel natt till tre främmande män utan domstolen verkar förstå det är uttalat våld mot denna kvinna. Hur mådde hon efter den natten? Vad utsattes hon för då?  Hur rädd för var hon?  Hur chockad? Händelsen nämns men förbigås för övrigt helt. Vidare anser den svenska överrätten att eftersom kvinnan faktiskt haft någon sorts rumänska id-handlingar så menar de att det faktum att hennes pass var beslagtaget av hallickarna, därmed var ointressant. De bedömer alltså inte vad männens handlingar säger om männen och deras makt utan resonerar snarare om vad kvinnan skulle kunnat göra. Hovrätten resonerar naturligtvis inte heller i vidare mening vad händelserna medför för kvinnan och den mentala och sexuella underordning hon utsatts för av dessa sex landsmän i ett främmande land och inte heller om hur traumatiserad hon kan vara utav det hon varit med om.

I domen framgår att kvinnan transporterats och inte fått behålla några pengar. Men hovrätten anser att kvinnan verkar kunna lite engelska och tar det som intäkt för att hon därför inte är så utlämnad som åklagaren menat. Det här är en typ av resonemang som visar att hovrättens domare snarare utgår från sig själva än brottsoffrets situation.  De skriver:
Även om/kvinnan/ tveklöst utnyttjats och behandlats på ett oacceptabelt sätt av såväl man 1 och man 2 som man 3 och man 4 ger utredningen mot bakgrund av ovan nämnda tveksamheter inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det för henne inte funnits något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmännens vilja.
Enligt hovrättens mening har det alltså inte visats något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning

Det är ett underbetyg åt det svenska rättsväsendet att de här inte ens försöker ta reda på vad prostitution är av någon med sakkunskap eftersom de inte verkar besitta några kunskaper själva. Det är en okunnig och fördomsfull dom som helt ansluter till att en kvinna i prostitution är att anse som maktmässigt på samma nivå som sex landsmän. Inte heller skriver rätten något om det våld hon utsattes för av svenska sexköpare och hur det påverkade henne.
Vad hade hänt om den här hovrätten istället för det oprecisa och svårförstådda brottet människohandel och det ekonomiska brottet koppleri, hade varit tvungna att ta ställning till olika brottsbenämningar som konstituerar mäns våld mot kvinnor som tex:
Människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång.  Hade det varit lika lätt att bortförklara det?

När det handlar om kvinnor i prostitution halkar svenskt rättsväsende in på tankar och resonemang som om det rörde sig om en annan sorts kvinnor. Som om kvinnor i prostitution är något väsensskilt från andra kvinnor. Som om de födda till att vara män till lags sexuellt t o m när det rör sig om kvinnor från fattiga förhållanden som ännu mer patriarkalt styrda än vad kvinnor är i Sverige. Aldrig är den sexuella överordningen så tydlig som när domstolar ska bortförklara det förtryck som prostitution i sig utgör.

Rättsfall # 10. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom september  2012
”inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet”

Det här målet rör sig om en mycket uppmärksammad s k traffickinghärva där ett antal rumänska unga kvinnor prostituerades på gatorna i Göteborg. Svarta rubriker beskrevs deras situation och hur de utnyttjades. När domen från hovrätten avkunnades mildrades brottsbenämningar för de män som i tingsrätten dömts för  människohandel de döms istället för olika koppleribrott. De får också då mildrade påföljder.
I domskälen väljer hovrätten att, till skillnad från tingsrätten, att stycka sönder åtalet så att varje kvinna som är utsatt för brottsliga handlingar av männen, behandlas var för sig. Rätten väljer därigenom bort att få den överblick som är nödvändig för att behandla prostitutionsrelaterad brottslighet. Det visar på både en ovilja att förstå prostitution och på en okunskap om ämnets komplexitet.  En kan fråga sig varför en svensk hovrätt väljer det här angreppssättet 2012 när det är en allmän kunskap sedan minst 10 år att just i prostitutionsrelaterad brottslighet krävs överblick och att händelser och människor ska ses och bedömas i ett sammanhang.

Dessutom bortser rätten sin bedömning helt ifrån att kvinnorna misshandlats utav de tilltalande männen. Det sker vid flera tillfällen i domen. Varför åtalas ingen för  misshandel av kvinnorna eller vägs det inte in i hovrättens dom? Det är inte tillåtet att misshandla kvinnor i Sverige. Det är ett brott mot person. Att överse med det för att mannen eventuellt kommer att dömas till koppleri dvs brott mot staten, torde vara ett brott mot internationella konventioner såväl som svensk lag om att människor ska behandlas lika. Det finns ingen anledning att svenskt rättsväsende ska godta misshandel av en rumänsk kvinna som sker i Sverige som hovrätten gör och där de t o m själva klargör att det har skett. Hovrätten skriver tex:
Det finns flera uppgifter om att/tilltalad man/ har misshandlat /kvinna/ varav åtminstone de som kommer från kvinna X  och kvinna Y får anses tillförlitliga.
Ändå skriver hovrätten längre ner i domen:
Inte visat att/kvinna / befunnit sig in en utsatt belägenhet
Rätten visar också att den inte kan behandla området mäns våld mot kvinnor genom skrivningen:
Hovrätten anser att åklagaren styrkt sitt påstående att/tilltalad man/ hotat och misshandlat/kvinna.
Lite senare skriver rätten på samma sida
inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet.

Hur tänker hovrätten när de anser att det för våldsutsatta kvinnor inte finns något samband mellan hot och våld? Vilken kunskap använder de om området mäns våld mot kvinnor? Vilken forskning?

Betraktar svenskt rättsväsende kvinnor som kemiska substanser eller växtdelar?

Förutom att stycka upp händelserna till närmast i det närmaste obegriplighet och att inte lagföra eller väga in våldet mot kvinnorna,  väljer dessutom hovrätten att föra ett resonemang där de likställer kvinnokroppar med narkotika dvs kemiska substanser eller växtdelar. De hänvisar nämligen till en serie HD-domar som har fastslagit att misstänkta i narkotikamål ska behandlas olika påföljdsmässigt beroende på vilken roll de haft i organisationen. Varför gör hovrätten så här? Vad vill de signalera med det sättet att resonera? HD har inte i dessa mål uttalat sig om kvinnohandel ändå väljer den här hovrätten att föra in detta resonemang i den här domen. De skriver:

Såsom Högsta Domstolen under det senaste året har utvecklat i en serie rättsfall som gäller påföljder i narkotikamål bör i princip den bestraffas strängare som har haft en ledande roll i en organisation, medan den som haft en underordnad roll på motsvarande sätt bör bestraffas mildare. Av betydelse är därför vilken roll respektive tilltalad har haft i prostitutionsnätverket.

Det torde vara häpnadsväckande och oroväckande att en svensk domstol på det här sättet öppet vädrar sin kvinnosyn och sin syn på att kvinnors kroppar inte är att betrakta som absolut okränkbara värden. Tvärtom värderas kvinnokroppen som en handelsvara som vilken som helst mellan män på ett helt internaliserat sätt. Knark och kvinnokroppar görs likvärdiga dvs förtingligandet av kvinnokroppen ter sig  fullständig i svenskt rättsväsende.
Hovrättens skrivningar om handel med kvinnors kroppar sker inte 1912 utan 2012, i en tid vi har lagstiftningen om förbud av köp av sexuell ”tjänst”, kvinnofridslagar och våldtäktslagstiftning. Det är inte ägnat att inge förtroende att kvinnor blir betraktade som substanser av svenskt rättsväsende. Bör kvinnor efter den här domen inse att de är att betrakta som handelsvaror –  som utgångspunkt?

Rättsfall #11  Två män åtalas inte för människohandel. Döms för koppleri.  TR-dom oktober 2014 (återtaget överklagande till HR)
De två målsägande kvinnorna blir utan skadestånd.

Enligt åtalet anses männen ha:
Sexköparna har skaffats fram dels genom att Misstänkt 1 har lagt ut annonser avseende Alfa:s och Beta:s sexuella tjänster på ett flertal eskortsajter på Internet, dels genom att Misstänkt 1 administrerat en av honom själv upprättad hemsida – ”Amazing Girlz” – för förmedling av tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning. Misstänkt 1  har likaså förhandlat med sexköparna om tid, plats, pris och typ av sexuell tjänst.
Misstänkt 2 har vid okänd okänd tidpunkt begett sig till Köpenhamn, där han fysiskt transporterat Alfa och Beta till olika sexköpare i Danmark. Transporterna har skett med Misstänkt 1:s personbil.
Misstänkt 2 någon gång under den aktuella tidsperioden hämtat i Tyskland. Misstänkt 2 har vidare övervakat och kontrollerat målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitutionsverksamhet i Danmark genom att i vart fall under någon eller några veckor vistas tillsammans med dem i Köpenhamn.

Brottet har även inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena Alfa och Beta, eftersom dessa befunnit sig i ett påtagligt underläge i förhållande till Misstänkt 1 och Misstänkt 2. Alfa och Beta har varit betydligt yngre (precis 18 år fyllda), saknat arbete, utbildning, trygga och stabila hemförhållanden samt erforderliga språkkunskaper, pengar och kunskaper om samhällena i Sverige och Danmark, Vidare har Misstänkt 1 och Misstänkt 2som båda saknat arbete, försörjt sig på målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitution.

Åklagaren väljer dock att inte åtala för människohandel. Varför?
Tingsrätten skriver om ”flickorna”, antalet sexköpare för ”kundfrekvenser ”, kallar prostitution för ”verksamhet”. ”Flickorna” görs ”självständiga” då de var i Danmark och rätten skriver t o m
Eftersom Alfa och Beta vid det laget hade bedrivit prostitution i Köpenhamn under cirka en och en halv månads tid framstår det för övrigt som en överloppsgärning att de på plats skulle ha någon som ”övervakade och kontrollerade” deras verksamhet. Alfa och Beta framstår under Danmarkstiden som någorlunda självständiga

Det anses av rätten vara en ”överloppsgärning” att hallickar skulle kontrollera deras verksamhet på andra sidan Öresundsbron.
Det finns en ekonomisk utredning i ärendet. Rätten väljer att döma de misstänkta männen för grovt koppleri med påföljden 1 år 3 mån jmf med Rättsfall #13  där en kvinna dömdes till tre år i samma TR) och för koppleri med påföljd 8 månaders fängelse.
”Flickorna” får inget skadestånd av tingsrätten med motiveringen:
De koppleribrott Misstänkt 1 och Misstänkt 2 gjort sig skyldiga till har inte innefattat några moment som utgör en så allvarlig kränkning av Alfas och Betas integritet att brotten kan grunda skadeståndsskyldighet.
Det saknas vidare underlag för slutsatsen att Alfa och Beta lidit sådan fysisk eller psykisk personskada att det finns förutsättningar att tillerkänna dem ersättning för sveda och värk.
Vad det skulle vara för sorts ”underlag” framkommer inte.

Rättsfall 12. En man har med hot sålt en minderårig flicka till andra män.
TR-dom december 2013 Flickan får inte skadestånd för handeln.

En man som vid brottstillfället var under behandling inom rättspsykiatrin, döms för hot, koppleri och andra prostitutionsbrott.
Brottsoffret som handlades med, när den tilltalade mannen skulle vara inlåst och under kontroll, var en minderårig flicka. Trots att mannen döms för olaga hot mot flickan och att det anses av rätten att vara ett allvarligt olaga hot och en allvarlig kränkning, får den minderåriga flickan endast skadestånd för kränkningen och inte sveda och värk i denna del av domen. Det är den första signalen från rättsväsendet till flickan.
Dessutom, för koppleridelen, dvs den delen där mannen lade ut annonser för att få tag på prostitutionsköpande män, där han avtalade tider med dessa män och där han sedan såg till att flickan utsattes för dessa övergrepp, får flickan inte något skadestånd. Det är den andra signalen från rättsväsendet till flickan.

Tingsrätten väljer att i sin dom att inte på något sätt beröra det faktum att flickan utsatts för hot i samband med det dömda koppleriet. De särskiljer alltså på hoten mot flickan och tvånget mot henne att ingå i prostitutionssammanhang och de väljer att se koppleriet som enbart ett brott mot staten. Det är svårt att se det här agerandet annat än som ett utslag av likgiltighet för det flickan utsatts för och rentav ett förakt mot henne såväl som en kränkning av hennes värde från rättsväsendets sida. Den minderåriga flickan är ett brottsoffer som borde vara särskilt skyddsvärt. Men ses hon som en redan ”fallen flicka”? Hon hade prostituerat sig innan och det nämns i domen. Så går det att se att rättsväsendets syn på kvinnor i prostitution ”smittar” neråt även till flickor.

Rättsfall #13. En kvinna i prostitution döms för människohandel – får 4 år.
Två män döms för koppleribrott och får villkorligt.
(TR-dom november 2013 ) HR-dom mars 2014

En ungersk kvinna i prostitution, X,  döms till fängelse. Två ungerska män får villkorligt. De få sexköparna får dagsböter.
I domen framkommer att polisen bestämmer sig för att avlyssna en kvinna i prostitution då de misstänker henne för brott. Eftersom hon umgås med de två kvinnorna A och B, från samma land som också befinner sig i prostitution i Sverige anser sig polisen ha fått en indikation på att det röra sig om brottslighet. Hur de fick dessa indikationer framkommer inte. Ur TR-domen:
Polisen fick indikationer på att det förekom handel med sexuella tjänster från en lägenhet i Malmö. En utlänningskontroll gjordes X . Där fanns en utländsk kvinna. Spaning gav stärkta indikationer. Det var män som kom till lägenheten och lämnade den efter kort tid. X körde den andra kvinnan till olika ställen.

Polisen skriver inte i detta stycke att kvinnan X också var i prostitution. Inte heller skriver de om vem som ägde bilen och om det fanns en orsak till att kvinnor åker med kvinnor. Den ena kvinnan, A, anses styrka åtalet mot kvinnan.  Hon anser, tvärtemot den andra kvinnan B, att hon utsatts för brott av kvinnan X. Från A:s vittnesmål:
X skulle ringa kunderna, och det var så hon skulle hjälpa Målsägande A. A var gigolo. Målsägande A visste att det gällde prostitution.
Först skulle Målsägande A bo hos X, och sedan fick de tillgång till en lägenhet. Det var en ungersk kille, en egen företagare, som hade lägenheten.

Rätten konstaterar att kvinna A kan engelska och tyska och att egen hon haft nyckel till lägenheten där kvinna X bor. Kvinna A har också varit ute och gått med kvinna X:s barn och hund.
Två ungerska män som figurerar i utredningen, är inte avlyssnade. Deras del i det hela återges endast i de kontakter de har i telefon med kvinna X. Det framkommer dock tydligt att en av dessa män rekryterat kvinna B för att hon ska prostitueras i Sverige. Han bestämmer också att kvinna B ska bo hos den tilltalade kvinnan.  Den andra mannen har den lägenhet vari i den del av sexköparna tas emot.

Det finns ingen ekonomisk utredning som domstolar brukar fästa stor vikt vid när män misstänks för kvinnohandel, det finns inga andra vittnesmål än kvinna A och polisens lösa antaganden bl a att de aldrig sett kvinna A ensam. De medger att de haft begränsade resurser att bevaka kvinna X men det hindrar dem inte från att i sina vittnesmål skuldbelägga just kvinna X. Det är värt att notera att polisens ringa resurser läggs på ett bevaka en ungersk kvinna i prostitution och inte på att följa de sexköpande männen som är orsak till kvinnohandeln.
Trots alla brister i utredningen dömer tingsrätten kvinnan skyldig till grovt koppleri med påföljden 3 års fängelse och hon blir skadeståndsskyldig till kvinna A. Männen döms för koppleri respektive medhjälp därtill och får villkorliga dom. Inget resonemang förs om varför kvinnorna A och B, bor hos just en kvinna i prostitution och  om att hon därigenom förutsätts hjälpa dem att kunna prostituera sig genom sin lokalkännedom och att hon ska agera kvinnligt förkläde vilket underlättar för de manliga sexköparna.
Kvinnan överklagar. Det verkar som om hon vill försöka byta försvarsadvokat men det får hon inte för rättsväsendet. Varför?
Männen överklagar inte. Varför skulle de göra det? De fick nu oerhört milda domar.

Kvinnan döms i hovrätten för människohandel! Straffet skärps till fyra års fängelse. Det är frapperande med vilken lätthet denna överrätt bestämmer sig för den ovanliga brottsbenämningen människohandel och att det sker mot en ungersk kvinna i prostitution. Rätten stödjer sig i princip bara på kvinna A:s vittnesmål om att hon arg på kvinna X och på polisernas sporadiska bevakning. Var det lättare för hovrätten att döma kvinna X ännu hårdare då de ungerska männen inte fanns med i rättssalen? Framstod hon som mer skyldig då? Och varför fick inte kvinna X välja en ny advokat?
Lika mycket som hovrätten väljer att lita helt på kvinna A rörande hennes åsikt om kvinna X, lika lite litar rätten på henne när hon vittnar om sexköparna:
En utgångspunkt vid bedömning har varit att enbart Målsägande A:s utpekande av någon som köpare av en sexuell tjänst inte är tillräckligt för en fällande dom när uppgift står mot uppgift.

Med andra ord är en prostituerad kvinnas ord pålitligt när hon skuldbelägger en annan kvinna men inte när hon skuldbelägger en man.  Kan det synliggöras mer hur domstolar väljer närmast utstuderat vad som de tror respektive  inte tror på?
Domar som likt ovanstående dömer kvinnor till stränga straff i prostitutionsrelaterad brottslighet är inte ovanliga. Det är snarare ett mönster som tycks återkomma. Det är också ett mönster att kvinnor som prostitueras där män handlar med dem, anses vara frivilligt i handeln och att kunskaper i engelska används emot de handlade kvinnorna se Rättsfall 8.  Skulle dessutom de handlade kvinnorna ha nyckel kan det nog anses som ett tungt vägande skäl att fria de manliga hallickarna något som inte gäller i det här rättsfallet då alla rättsliga instanser från polis till hovrätt anser att nyckeln inte har någon betydelse. Nu – då en kvinna åtalas.   I det här fallet var det mycket lätt att döma för människohandel.

Enligt den här domen räcker det med en kvinnas ord mer behövs inte.
Men sexköpare skyddas trippelt – de visas större hänsyn vid bevisvärdering, de bevakas och avlyssnas inte av polis och de få som åker fast bara några 1000-lappar i bot.
I ovanstående fall döms tre sexköpare i samma deldom i tingsrätten och fyra frias.

Rättsfall #14.Kvinna i/ur prostitution och man döms för  människohandel.
HR-dom januari 2016.

En kvinna i och ur prostitution döms och likställs med en man, M, trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan, K. De anses gemensamt ha utnyttjat en annan kvinnas, A:s. prostitution. Alla är utländska medborgare från samma land.
Som hovrätten redan konstaterat har K och M haft en maktposition där de varit helt överordnade A och de har uppenbarligen utnyttjat A:s utsatta belägenhet där kunder bokats in för sex med A i en omfattning som A saknat kontroll över
Efter en tid i Sverige stod det klart för A – sedan k förbjudits av M att fortsätta prostituera sig – att hon var den ende av de tre – hon själv, K och M – som drog in pengar, innebärande att A inte fick den ersättning hon tyckte hon borde ha fått för sina tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige
Bedömningen ändras inte heller av K:s allmänt hållna uppgifter om att hon kände sig tvingad att göra det som K sade åt henne att göra. Hovrätten noterar i sistnämnda sammanhang att K även förklarat att det viktigaste för henne var att ha M nära sig och att hon skulle varit beredd att ”stå på huvudet” för honom

Kvinnan K, skyddar alltså mannen och vill göra honom till lags. Hon anser också att hon och A är jämbördiga då de båda är i och ur prostitution.
K har gett uttryck för ståndpunkten att hennes betydelse för A:s prostitutionsverksamhet varit försumbar och att hennes ställning i förhållande till A varit jämbördig, bl.a. i det förhållandet att de båda prostituerade sig i Norge och den första tiden i Sverige.
K har förklarat att anledningen till att hon talade med A i telefon i samband med att denna rekryterades till verksamheten var att A inte skulle bli skrämd av att tala med en man,

Kvinnan ger alltså råd till den andra kvinnan om sexköpare, hon hjälper till att sminka henne, osv, Inget utav detta tar domstolen hänsyn till. De väljer därmed att dubbelbestraffa en kvinna som är eller varit i prostitution och den roll som hon tilldelas i ett sexuellt patriarkalt styrt på grund av att hon är kvinna och för att sexköpare hellre vill möta kvinnor.  Kvinnor tillmötesgår alltså mäns önskningar och fantasier  till mötet med en prostitueras kvinna. Det är struktur som tydligt visar prostitutionens väsen och det bortser rätten ifrån. Mer om den här dubbelbestraffningen står i inlägget Prostitutionen och rättvisan del 1.
Domstolen tar inte hänsyn till patriarkala strukturer – att kvinnor som varit i prostitution kan fortsätt vara utsatta och befinner sig en tillvaro där de inte kan bestämma så mycket utanför ramarna. Kvinnor används strategiskt av män för att det ska underlätta hanteringen av andra kvinnor. Att det är kvinnor som säljs och män som köper kropparna, säger något om prostitutionens könsmakt, det bortser domstolen ifrån. De väljer bort all kunskap om prostitution som mäns våld mot kvinnor och gör istället företeelsen som könsmässigt likställd företeelse. Inte en enda sexköpare lagförs i målet. De är helt frånvarande. De används däremot indirekt för att skuldbelägga kvinnan K genom att deras önskemål om hur prostituerad kvinna ska se ut .

Rättsfall #15.  Rumänsk kvinna i prostitution döms för koppleri – hjälpte en annan rumänsk kvinna i prostitution.  TR-dom juni 2016.

Polis har sett hur två kvinnor, A och B, åker gemensamt i bil som tillhör den ena kvinnan, till sexköpare. Den ena kvinnan kan engelska, den andra inte, vilket leder till att den engelsktalande kvinnan svarar sexköparna i telefon.  Den rumänska kvinnan A som kör bilen och som pratar engelska åtalas för koppleri och döms till två månaders fängelse av en svensk tingsrätt.
I domen berättar den tilltalade rumänska kvinnan i prostitution bl a följande:
B åkte inte taxi, bl.a. för att spara pengar men också för att A skulle veta vart B befann sig om det skulle hända något.
Polisen som spanade vittnar i tingsrätten:
Vid ett annat tillfälle uppfattade polisen att det uppstod en situation där B ringde efter A, som då kom för att hjälpa A.
De män de hade kontakt med uppgav att B talade väldigt dålig engelska vilket ledde till att B inte hade kunnat skriva de aktuella textmeddelandena.

”De män” som polisen hade kontakt med måste alltså vara är sexköparna? Deras information används alltså mot en rumänsk kvinna i prostitution? Om nu polisen har begränsade resurser ska de då ägna det åt att föra i bevisning att en rumänsk kvinna begår brott för att hon samarbetar med annan rumänsk kvinna?
Det här fallet framstår som om det handlar om två rumänska kvinnor i prostitution som hjälper varandra och skapar trygghet i en mycket utsatt livssituation. De utsätts för svenska sexköpande mäns utnyttjande och våld. Vad är det som pågår när svensk prostitutionspolis då ägnar sig åt sådana här brottsutredningar?
Dessutom framkommer det att det finns en man inblandad som hjälper dem med internet och som A kontaktar om hon inte vet var B befinner sig. Vem är denna man och vart tog han vägen i utredningen? Tog polisen och åklagaren den enkla vägen ut och utredde en prostituerad kvinna för att det var lätt och ofarligt?
Att en prostituerad kvinna om hjälper en annan kvinna i prostitution ses som hallick visar hur lite rättsväsendet förstår att prostitution är mäns våld mot kvinnor. Reglementeringens öppna skuldbeläggande av kvinnor och osynliggörandet av männens handlingar känns närvarande i det här fallet, nästan 100 år efter att detta historiska och djupt kvinnoföraktande systemet, upphörde i Sverige.

Med den här utredningen och domen misstänkliggör och angriper svenskt rättsväsende också det systerskap som kvinnor i prostitution visar varandra. Är det en del av syftet? Kommande inlägg, nr 3 serien, kommer att ta upp mer om polisens utredningar rörande prostitution och sexköp/könsköp.

Jämförelsedom – så lätt anses en medelålders svensk man vara tvingad.
TR-dom juni 2015

En tingsrätt resonerar om huruvida en medelålders svensk man kunnat värja sig mot en annan man och hans flickvän. (Mannens namn är utbytt nedan till Bengt, den andra mannen kallas M och flickvännen för F.) Det är intressant att jämföra hur lätt rätten anser att mannen inte haft något annat alternativ än att åka med på en bilfärd.Tingsrätten skriver:
Har Bengt frivilligt följt med M i bilen?
Det är ostridigt att Peter var obunden och gick för egen maskin till M:s bil. Genom vad som framkommit om situationen innan avfärden, är enligt tingsrättens mening klarlagt att situationen har varit mycket hotfull för Peter som dessutom på grund av tidigare misshandel hade nedsatt förmåga att värja sig vilket måste stått klart för såväl F som M. Peters uppgifter om att han inte vågade fly får också starkt stöd av H:s uppgifter om Peters möjlighet att fatta egna beslut.
Det framstår också som självklart att Peter inte hade vidtagit de åtgärder han gjorde för att få stopp på färden om han frivilligt färdades i M:s bil. Mot denna bakgrund finner tingsrätten visat att Peter inte har haft något realistiskt val annat än att följa med i bilen vilket M och F givetvis har insett.

 Den fullt vuxne svenske mannen  anses inte våga fly och inte heller ha ett annat ”realistiskt alternativ” än att följa med i bilen.
Hade detta resonemang kunnat föras i en motsvarande situation om det rört sig om en kvinna i prostitution? Hade då inte rätten snarare ansett att hon följt med helt”frivilligt” – för misshandel brukar ju ofta bortses ifrån i prostituerades liv – vilket exemplifierats i ett flertal domar ovan.  Våld mot kvinnor brukar givetvis förminskas även i andra domar men alldeles särskilt gäller det då det handlar om de ”andra” kvinnorna – de redan fallna kvinnorna.
Dessa fallna kvinnor anses med lätthet att med fri vilja prostituera sig och följa med hallickar och sexköpare. Där finns inget resonemang om att de inte haft något annat ”realistiskt alternativ”. Men medelålders svenska män anses kanske vara mer utsatta än de fallna kvinnorna? Hur ska annars det relativt lättvindiga resonemanget i domen ovan tolkas mot bakgrund av hur motsvarande lätt könsmakt bortförklaras?

Sammanfattning

Rättsfall 1-5  är exempel på när sexköpande män frias med resonemang som närmast påminner om hur domstolar väljer att fria misstänkta våldtäktsmän. Mäns utsagor godtas. Oavsett om de av ”misstag” eller nyfikenhet söker efter prostituerade eller om de bara ”skjutsas” eller av något annat svepskäl så väljer domstolar att fria dem.

Dessa friande domar bör sättas i relation med hur hårt domstolar dömer kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare på det som de internaliserat anses ha rätt till och att dessa män förleds av de fallna kvinnorna.  Domstolar låter också här skulden ”smitta neråt” med skrivningar som att flickorna vid några tillfällen förmått män att träffa dem och hur lätt rätten även i dessa fall, friskriver sexköpare.

I sin bok Kroppspolitik från 2007 skriver Maud Edwards:
…att idén om mäns okontrollerbara sexuella drifter och kvinnokroppens tillgänglighet är en ständig joker i debatten – och i den rättsliga praktiken.

Vi menar att de här friande sexköpsdomarna är som en joker – den rättsliga praktiken att godta mäns fantasifulla påståenden fungerar också som ett slags upprätthållande av en könsmaktsordning – av mäns sexköp. De kommer undan skuld precis som misstänkta våldtäktsmän gör, utan ifrågasättanden. Domstolars hantering av sexköp dvs könsköp är därmed en del av samma struktur som skuldavskriver män i våldtäktsmål. Skillnaden är att den riskerade påföljden är mycket låg och kvinnan som utsätts för denna typ av mäns våld mot kvinnor som prostitution utgör, upphöjs inte ens till att få vara målsägande. Trots det och trots den skam som fortfarande åläggs kvinnor i prostitution skriver domstolar att det är en brist att den prostituerade kvinnan inte ville vittna. På det sättet har rättsväsendet distanserat sig helt och hållet sig från prostitutionens väsen.

Sverige kan domstolar välja att anonymisera sexualbrottslingar som sker i rättsfall 5. När får vi läsa om våldtäktsmän som kallas A, B och C? Eller är det bara handlar om män med makt som beskyddas? Som ska slippa få sitt namn ”draget i smutsen”? Reglementeringens kvinnosyn är påfallande närvarande då sexköpande män sekretessbeläggs.

I rättsfall 6 frias två män från våldtäkt på en kvinna i prostitution av den enda anledningen att domstolen anser sig ha facit på vad kvinnan borde ha gjort. Parallellerna till idén om det ideala brottsoffret, som så ofta gör sig påmind i våldtäktsfall, är uppenbara.

I rättsfallen 7-12 synliggörs på olika sätt hur domstolar närmast konsekvent nedvärderar kvinnor i prostitution och de umbäranden de är med om, hur de fråntas rätten till skadestånd och hur män skuldavskrivs t o m då minderåriga flickor är drabbade. Domstolar, framför allt hovrätter, väljer närmast konsekvent att bortse ifrån samband och strukturer och styckar i några exempel upp målen så att överblicken försvinner. Därigenom lättare att döma männen för mildare brott och påföljder. Kvinnornas vittnesmål ges mindre vikt.
Kvinnor i prostitution görs även starka, drivande, självständiga och frivilliga. Ingen analys görs av hur prostitution traumatiserar och bryter ner självkänslan. Inte heller hur de återkommande kontakterna med män som sexuellt utnyttjar dem påverkar psyket. Det försvinner helt om hur traumatiskt prostitutionen i sig är: att kvinnan inte vet om nästa sexköpare kommer utsätta dem för våld eller hur hans hantering av hennes kropp kommer att vara dvs hur han kommer ta i henne eller hur hon kommer att må efter samlaget. Domstolar gör ingen som helst bedömning av hur den ständiga rädslan påverkar kvinnor i prostitution men de har åsikter om hur de bör bete sig för att vara brottsoffer.

Brottet människohandel som är ett helt könsneutralt ord som andra sexualbrottsrelaterade brott är, anses av domstolarna oftast inte ha begåtts utan de dömer istället till det mildare brottet koppleri och kvinnorna blir utan skadestånd dvs kvinnors värde som människor förminskas och utnyttjandet av deras kroppar ekonomiseras. Och allt våld verkar försvinna.
Rätten gör heller ingen könsmaktsanalys på brotten människohandel eller koppleri utan blundar för att det är kvinnor som förutsätts köpas, säljas, kontrolleras och transporteras. Människohandel är ett juridiskt luddigt begrepp och har visat sig vara mycket svårbegripligt för domstolar. Dessutom händer något annat och det är våldet mot kvinnorna försvinner. Det byts ut mot ”kontroll”, transport, och ”otillbörliga” medel. Det blir närmast kliniskt rent från den verklighet som råder därute.  Det finns all anledning att funderar på om att även kvinnor i prostitution ska ha rätten att behandlas som andra kvinnor dvs utredning och åtal ska röra brott som människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång och andra ”normala brott som kvinnor som inte betraktas som ”fallna” kan vara brottsoffer i.

I rättsfall 13 är det däremot helt omvända värderingar från en domstol. I det här fallet accepteras en kvinnas utsaga fullt ut. Det sker när en domstol väljer att döma en annan kvinna i prostitution för människohandel.
Däremot gäller inte samma kvinnas utsaga när sexköpande män pekas ut. Kan det vara tydligare att domstolar inte dömer med rättvisan som drivkraft utan snarare könet på den som misstänks? Att det snarare är omvänd könsmakt som styr.
I rättsfall 14 döms både ett par: en man och kvinna, för människohandel, även här rör det sig om en kvinna som varit i eller är i prostitution. Ingen könsmaktsanalys görs trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan.
Dessa rättsfall, 13 och 14, är bara ett urval på liknande domar där kvinnor relativt lättvindigt döms för människohandel. Har det kommit att bli så människohandelsbrottet används numera? För att kvinnor doftas också prostituerade, ska dömas? Allt medan rätten bortser ifrån att kvinnor används som skyltfönster och som kvinnliga förkläden i en verksamhet som fullständigt osar manlig makt?

I rättsfall 15 utreds ännu en utländsk kvinna i prostitution eftersom hon samarbetar med annan prostituerad kvinna. Därmed anser polis och domstol att hon är skyldig till koppleri. Så slår rättsväsendet sönder den trygghet utsatta kvinnor kan behöva av en medsyster. Hur kan polisens spaning användas mot dessa kvinnor istället för att slå mot efterfrågan? Varför bildar inte poliserna istället gemensam opinion för att sexköpare – de män som driver kvinnohandeln – ska dömas strängare än några 1000-lappar i böter?

Sexköparnas våld är konstant frånvarande.

Det förs långa resonemang mot bulgariska, rumänska eller litauiska män där det framkommer att kvinnor är rädda för sexköparna och utsätts för våld från dem på olika sätt men där dessa män inte har något särskilt att frukta ens om de skulle råka bli upptäckta. De får för det mesta anonymt sin bot.

Rättsväsendet har inte förstått och vill förmodligen inte heller förstå, att prostitution är mäns våld mot kvinnor.

Slutord.

Slutordet inleds med några frågor:

Känns det lite extra bra för  rättsväsendets när de kan möjlighet döma en prostituerad kvinna, denna historiskt mest lågt värderade kvinna i samhället, för något brott så att de då lättar på den tunga bevisbördan som åvilar män för samma brott? Från  Prostitutionen och rättvisan – del 1: Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi.” 

Är det de gamla tankegångarna från reglementeringen som spökar  ännu; att det är de prostituerade kvinnornas som ska kontrolleras, övervakas och dömas och inte männen som handlar med dem eller som köper sexuell tillgång till kvinnors kroppar?

Är det därför som kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms så hårt?

Vad är det egentligen som får domstolar att anse att sexuella handlingar mot betalning är frivilliga? Vilka uråldriga värderingar eller vilket önsketänkande styr då?
Hur ska flickan/kvinnan uppfatta sitt människovärde när de fråndöms rätten till skadestånd?

Domstolar har både en dålig kunskap om att kvinnor i prostitution är särskilt utsatta för ett strukturellt patriarkat förtryck och de väljer att blunda för det våld som dessa kvinnor faktiskt utsätts för som kommer till uttryck ibland direkt, men ofta indirekt.

Den rättsliga strukturen idag är snarare att det våldet förminskas samtidigt som kvinnorna anses vara självständiga och fria. Att en kvinna – eller en flicka – i prostitution är i tillvaro där de konstant är utsatta för mäns våld mot kvinnor, fysiskt men framför allt mentalt har domstolar valt att inte inse.

De behandlar prostitution som om det vore en lindrig företeelse när all kunskap visar att det är snarare tvärtom. Ett rättsväsende som friar våldtäktsmän och andra män som utövar mäns våld mot kvinnor utifrån horribla resonemang, friar också prostitutionens män. Att våldtäkt och sexköp intimt hänger ihop syns också i ovanstående rättsfall och  i otaliga andra liknande mål.  Både våldtäkt och sexköp handlar om mäns sexuella tolkningsföreträde och är båda företeelser som påverkar alla kvinnor och flickor och deras rätt till likvärdighet.

Nog stämmer citatet från ”Catrine och rättvisan” ännu 2016:
”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

 

 

 

 

 

 

 

Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall?

När hon fick höra att Peter var misstänkt för våldtäkt mot Frida trodde hon inte det var sant. Det var många som hade hört Frida säga att hon hade ljugit om händelsen och det gick även sådana rykten i Mjölby.
Ur den resta och friande domen i Göta hovrätt september 2016

 

Bjästa och Den andra våldtäkten

År 2010 sändes ett program: ”Den andra våldtäkten” som handlade om en 14-årig flicka som blivit våldtagen på en skoltoalett av 15-årig pojke. Pojken erkände först men tog tillbaka det senare. Han dömdes i tingsrätten och senare även i hovrätten. Men hela samhället och nätet tog våldtäktsmannens parti och la all skuld på flickan. Hon ansågs ha ljugit om våldtäkten och att pojken därför var oskyldigt dömd. Orsaken till flickan ”lögn” skulle vara att hon ville hämnas på pojken för att han inte ville vara ihop med henne. Olika företrädare på orten, tex prästen, visade sympati för pojken. Ryktena tog sådana enorma proportioner att flickan tvingades flytta 50 mil. Detta skedde på orten Bjästa. Programmet fick ett enormt genomslag och ledde till mycket diskussion. Bjästa och Bjästa-andan blev synonymt med att ta gärningsmannens parti och ortens namn kan i överförd bemärkelse användas för att snabbt förklara ett liknande händelseförlopp någon annanstans. Länk till information om ”Den andra våldtäkten”:

http://www.svt.se/ug/linnea-anmalde-valdtakt-pojken-hyllades

Men Bjästa är inte unikt.

Våldtäktsdomen som revs upp

I september kom en dom från Göta hovrätt som rev upp en fällande våldtäktsdom från 2008 mot en då 14-årig flicka. Friandet kom efter att Högsta domstolen beviljade resning utifrån tvivelaktiga skäl.

Förutom braskande rubriker i media, som alltid kommer då gärningsmän frias efter resningar, har domen och dess bakgrund i stort sett förbigåtts med tystnad både i media och av andra aktörer.

Det som hände är allvarligt. Det är inte enda gången Högsta domstolen ger en dömd våldtäktsman resning utifrån tvivelaktiga skäl men media och övriga etablissemanget tycks inte vilja utmana den högsta dömande makten och den syn på sexualbrott, de ger uttryck för. Det innebär givetvis att en redan osäker tillvaro för brottsdrabbade flickor och kvinnor blir ännu mer osäker. I landet som påstår sig vara världen mest jämställda land finns en djup dubbelmoral där våldtäktsmän får sympati och våldtäktsdrabbade misstänkliggörs.  Men till självbilden bör läggas att endast Sverige svensk dubbelmoral då Sverige godtar att domstolar kränker kvinnor och flickor i tysthet.

Den friande domen mot en då 14-åriga flickan påvisar denna dubbelmoral. Rubrikerna om fallet antydde och ville påskina att mäns döms oskyldigt och att flickor överdriver eller ljuger om våldtäkt. Media tycks alltid villiga att skriva dessa rubriker och okritiska artiklar som inte speglar hur Sverige i grunden har samma kvinnosyn som andra länder när det handlar om våldtäkt. Samma våldtäkts-myter florerar fritt och beröringsskräcken vid att nämna detta, talar sitt tydliga språk: Sverige är en del av den globala våldtäktskulturen.

Domarna och resningen

I det här inlägget kommer vi gå igenom den juridiska bakgrunden till den friande septemberdomen från Göta hovrätt. Det är möjligt att hoppa över detta ganska långa avsnitt och gå direkt till rubriken nedan:  Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen? men rättsprocessen förmedlar mycket om vad som hänt de senaste åren.

Det finns sex olika delar i denna, rättsligt, nu 8 år gamla historia.

1.Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

2.Domen från Göta hovrätt juni 2008

3.Ett tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

4.Resningsansökan juli 2014

5.Högsta domstolens beslut februari 2016

6.Domen från Göta hovrätt september 2016

 

1. Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

Bakgrunden till rättsfallet är att en man, 31 år, anmäls för våldtäkt av en flicka, 14 år.

I berättelsen kallas mannen för Peter och flickan för Frida.

Frida skulle sova över hos bekanta till hennes mamma eftersom modern arbetade denna natt på annan ort. Peter var vid tillfället inneboende hos samma bekanta. Flickan kommer hem på kvällen och har ont efter att hon blivit slagen av en annan person. Peter utförde då en massage av Fridas nacke.

Nu är Peter, 31, och Frida, 14, ensamma. Deras berättelser om vad som hände går isär.

Massagen fortsätter och sedan tittar Frida och Peter på TV liggandes på en soffa.. Flickan somnar men vaknar av att hennes byxor och trosor är neddragna och att Peter genomför ett samlag.  Frida känner smärta. Hon rusar upp och lämnar bostaden utan mobil, nycklar eller ytterkläder. Hon hittas ledsen av en man som hjälper henne att komma i kontakt med några killkompisar.  Frida berättar då också om vad som har hänt. Hon stannar där hela natten och de följer med henne morgonen efter för att hon ska kunna hämta sina saker.  Killkompisarna vittnar senare i tingsrätten om hur chockad och nedstämd Frida var.. Tingsrätten verkar vilja ha fastslaget om flickan verkligen använde ordet våldtäkt själv då vilket hon kanske inte gjorde – men hon beskrev händelsen. Det får dock anses vara ovidkommande om en 14-årig flicka själv vet vilken brottsrubricering hon ska sätta på en händelse.

Peter lämnar en helt annan historia.  Efter massagen bad han Frida att vara tyst om hon skulle få ligga kvar på soffan. Han påstår att hon tryckte sig mot honom och att han, 31 år gammal, får ångest och kände en frustration. I domen står

Han sa uttryckligen till Frida att han inte var attraherad av henne

Peter påstår också att han har erektionsproblem. Hans förklaring till händelsen är enligt domen:

Peter tror att en förklaring till att Frida påstår att han våldtagit henne kan vara att hon är arg för att han inte ville ha sex med henne.

Peter är alltså 31 år och Frida är 14. Är detta en sannolik förklaring?

Fridas mamma vittnar också. Hon hade sett att Frida inte mådde bra. Hon var ledsen, nedstämd och tystlåten och hon duschade länge. Hon skar sig själv med rakblad (självskadebeteende) för att hon ansåg att hon inte förtjänade bättre. Hon sov dåligt och hon grät mycket.

Det märkliga i domen är att vittnet dvs mamman verkar få frågor om dotterns sexuella karaktär. Mamman säger att hon inte känner till dotterns tidigare sexuella erfarenheter och vet inte om hon är flirtig men att det hänt att flickan klätt sig ”utmanande”.

Varför ställs sådana här frågor i en rättegång där (dessutom) en 14-åring är målsägande dvs är den som anmält en våldtäkt? Varför får de överhuvudtaget ställas? Ingen sådan smutskastning återfinns om Peter trots att han förekommer flera gånger belastningsregistret för misshandel och olaga hot.

Även kvinnan som Peter och Frida bodde hos vid tillfället, vittnar. Hon har inte sett vad som hände den aktuella kvällen, förutom den inledande massagen.
Hon berättar att Frida kom dit nästa morgon med killkompisar och hämtade mobilen mm och att Frida då sa att hon inte ville träffa Peter mer. När Peter steg upp var han frånvarande och sa att han visste ”inte vad som hände igår”, att Frida hade försökt att kela (men det visste han i alla fall?) och att han ”sagt ifrån”. Frida skulle då ha blivit ”sur”. Peter sa också ”säger hon något annat så ljuger hon” vilket vittnet tyckte lät underligt och hon upplevde att något inte stämde.  Peter lämnade sedan sin tillfälliga bostad och återkom bara för att hämta sina saker tillsammans med sina familjemedlemmar.

I domen framkommer att Frida och hennes mamma har en lite komplicerad relation och att Frida periodvis varit jourhemsplacerad.

Tingsrätten anser att Frida har gjort ett trovärdigt intryck och att Peter har lämnat olika versioner. Att Peter dessutom så snabbt sagt att ”säger hon något annat så ljuger hon” anses vara besvärande för honom. Vittnenas berättelser ger också stöd för Fridas berättelse.
Att tingsrätten riktar in sig på hur stabila berättelserna är, både den målsägandes, vittnesmålen och den misstänktes ändrade berättelse, är bra.  Det är även mycket bra att rätten anser att Peters snabba skuldbeläggande av den 14-åriga flickan kan tolkas som tecken på hans skuld.

Så ska domstolar resonera. Fokus ska ligga på gärningsmannens attityder och motsägelser.

Mindre bra är att det förekommit resonemang eller tillåtits frågor om en 14-årig flickas sexuella aktivitet och om hennes karaktär. Sådana frågor hör inte hemma i en modern genusneutral rättsprocess.

Våldtäkt är en integritetskränkning som sker momentant dvs vid ett  tillfälle och vad som hänt tidigare i flickans liv är inte intressant vid just det tillfället. Alla kan bli våldtagna. Men våldtäktsmän har också en tendens att välja ut de mest unga och sårbara. De som inte egentligen inte ska bli trodda. Här lyckades inte det. Peter anses skyldig i tingsrätten och döms till 2 års fängelse för våldtäkt mot barn.

Som i stort sett alla som döms för våldtäkt gör, överklagar Peter domen till hovrätten.

2. Domen från Göta hovrätt juni 2008

Göta hovrätt gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer påföljden två års fängelse för våldtäkt mot barn.

3. Tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

Peter och hans försvar överklagar den fällande barnvåldtäktsdomen till HD men överklagan dras tillbaka. Domen vinner därmed laga kraft.

4. Resningsansökan juli 2014

Sex år senare begär Peter resning. Peter har nu en ny advokat, AF,  som är intressant att först titta närmare på.

Försvarsadvokaten
Advokaten AF har tidigare arbetar på en advokatbyrå som försvarat många sexualbrottslingar. Denna advokatbyrå ägs av en advokat, Björn H, som ofta brukar tillfrågas av media då de behöver någon från försvarshåll som ska tycka till om sexualbrott. Björn H har också ägnat sig åt resningar för våldtäktsdömda. Bland annat rörande den omtalade filmdomen där en 20 sekunder lång film av ett barn, en flicka, som sög av en man på en toalett ansågs bevisa att det inte förekommit våldtäkt mot henne och en annan flicka vid ett annat tillfälle under samma kväll. Ingen tänkte på mannen faktiskt kunde anses ha spelat in barnporr eller om flickan gav sitt medgivande till inspelningen. Att HD gav resning och att Hovrätten för Västra Sverige senare friade männen utifrån dessa 20 filmade sekunder  är en misogyn skandal. Ingen problematiserade varför en gärningsman spelar in en film där en flicka suger av honom och vad det innebar för flickan och varför 20 sekunder av ett längre förlopp ansågs säga hela ”sanningen”.

Björn H skrev redan 2006 en debattartikel, tillsammans med andra antifeministiska misogyna försvarsadvokater att det är alldeles för lätt för våldtäktsmän att bli oskyldigt dömda. Länk här , Av någon anledning har namnen på de som skrev denna artikel tagits bort av Aftonbladet. Förmodligen känner dessa advokater att det inte är opportunt att stå för innehållet idag (och Aftonbladet skyddar dem). Men vi vet vilka som skrev under och Björn H var en utav dem. Det har aldrig någonsin varit lätt att bli ”oskyldigt dömd” för våldtäkt. Snarare är det ett brott där det i det närmaste råder straffrihet.

Det är däremot lätt för kvinnor och flickor att bli dömda för falsk tillvitelse. Det krävs i princip bara en våldtäktsanmälan och en eller flera våldtäkts-myter. Då straffas de våldtäktsdrabbade och får betala skadestånd till sina gärningsmän se inlägget Utredningar om falsk tillvitelse.

Björn H:s advokatbyrå anställde AF. En får anta att AF ansågs ha rätt ”meriter” dvs att han delade inställningen att våldtäktsmän lätt blir oskyldigt dömda och att kvinnor och flickor anmäler felaktigt att de blivit våldtagna.  Någon jurist med kvinnoperspektiv med intresse för mäns våld mot kvinnor skull nog ha svårt att bli anställd på denna byrå – om de nu skulle vilja. När AF skrev en bok tillsammans med en kriminell, Bandidos högste ledare, verkade det som han fick sluta och han öppnade då en egen advokatbyrå.

AF uttrycker att han i sin nuvarande position ”har en viktig roll i egenskap av samhällsaktör i bevarandet och utvecklandet av den demokratiska rättsstaten”. Det uttalandet och vad det betyder kommer vi återkomma till. Denna försvarsadvokat tar sig an Peters 6 år gamla barnvåldtäktsdom, som sedan länge var avtjänad, och begär alltså resning.

Resningsansökan
Skälet för resningen är enligt försvaret att flickans trovärdighet och särskilt tillförlitlighet kan ifrågasättas.  Det anförs att flera personer hört flickan uppge att hon falskeligen anmält Peter och att våldtäkten aldrig ägt rum.
Ur resningsansökan sid 2:

Flera personer, oberoende av varandra, har vid olika tillfällen hört målsäganden säga att hon falskeligen ”satt dit” Peter eller något liknande.

Lite längre ner på samma sida skriver försvarsadvokat AF följande:

Det finns ytterligare personer som hört målsäganden uttala sig på liknande sätt som beskrivs ovan, dock har jag valt att inte ange dem för att inte belasta processen med för många vittnesuppgifter som i princip säger samma sak.

Det här sista stycket är särskilt intressant. Vi återkommer till det nedan under rubriken Råd till 14-åriga tjejer som utsatts för våldtäkt.

Ett särskilt vittne åberopas, som hördes redan under tingsrättsförhandlingen men som inte ens har nämnts i domskälen. Förmodligen ansågs detta vittnesmål alldeles för osannolikt och ovidkommande. Vittnet, en man som, vad går utläsa i handlingarna, umgås med Peter. Det är inte utrett hur väl de känner varandra men sannolikt har deras vänskap spelat roll när tingsrätten valde att inte fästa någon vikt vid detta vittne.
Det framkommer i resningsansökan att Peter redan sommaren 2011 begärde att riksåklagaren skulle återuppta förundersökningen för att detta vittne, som vi nu kan kalla Erik, kom med nya uppgifter.

Förundersökningen öppnades och Erik förhördes av polisen men därefter lades ärendet ner.

I resningsansökan från juli 2014, alltså 3 år senare, anförs Eriks uppgifter igen. Erik påstår att Frida på en fest, strax efter att våldtäkten anmäldes, velat krama Peter. Erik anser att Frida var glad och agerade normalt trots att hon anmält Peter för våldtäkt. Det utreds inte vad Erik menar med ”normalt” beteende efter en våldtäkt. Det utreds inte heller hur Erik kan veta vad som är normalt beteende efter ett övergrepp och vilka erfarenheter han har om att möta våldtagna flickor. Men inte bara det: Erik vittnar också om att målsägande hade sexuellt umgänge med många killar efter händelsen. Hur vet Erik det och vad är många? Och vad spelar det för roll? Här inleds smutskastningen av målsäganden, flickan Frida.

Erik påstår också att Frida sagt till flera personer att våldtäkten inte ägt rum och att hon anmält Peter för att han var jobbig och hon velat bli av med honom. Varför det då hålls emot henne att Erik påstår att hon kramat Peter efter våldtäkten och motsägelsen i detta reder inte varken Erik eller försvarsadvokat AF ut. För varför går Frida efter Peter på en fest om hon tycker att han är ”jobbig”?

Under några sidor redogörs för de olika beskrivningarna som Frida och Peter ger av händelsen. Dock utelämnas att Peter uppträtt konstigt morgonen efter och att han skyllt ifrån sig. Det utelämnas också att Frida lämnade mobil och nycklar när hon försvann.

Under rubriken brister i utredningen går försvaret in på flickans trovärdighet och tillförlitlighet. Det som anförs är att flickan har en trasslig bakgrund, hon har haft problem, hon har rymt hemifrån, hon är  intresserad av ”äldre ”killar, (dvs killar som är 19-20 år), hennes beteende efter den anmälda våldtäkten anses inte tala för att hon blivit våldtagen.
Varken försvarsadvokaten eller Peter verkar klargöra vad som är rätt beteende efter en våldtäkt. De väljer även att inte ta upp att just de omständigheter de nämner i flickans bakgrund, är sådana som kan leda till att en flicka på 14 år riskerar att utsättas för övergrepp.  En flicka som har trassliga hemförhållanden, rymmer, blir fosterhemsplacerad, umgås med killar, är just de som kanske framför allt förslagna äldre män, som kanske Peter, skulle kunna tänkas utnyttja. De skulle kunna se henne som ett lovligt byte och tänka att hon riskerar ändå att inte bli trodd.  Men det tar naturligtvis inte försvarsadvokaten och Peter upp i sin resningsansökan.

De väljer däremot att smutskasta en 14-årig flicka för hennes sexualmoral. Är det detta som advokat AF menar med ”utvecklandet av den demokratiska rättsstaten” på sin hemsida? Att en 14-årig flicka som ligger runt kan anses vara en slampa och att hon därför inte är trovärdig? Orden på AF:s hemsida måste därmed tolkas som att han anser att demokrati är att mäns och kvinnors, pojkars och flickors, sexualmoral ska behandlas olika. Så uppnås ”demokrati”.

I avslutande reflektioner tar försvarsadvokaten upp HD-domen från 2010 där en man friades från övergrepp på barn i ett incestfall. Det är en mycket barnfientlig dom där dessutom JR Göran Lambertz skrev ett tillägg om att det bör beaktas att barn kan  misstänkas anmäla övergrepp för att de vill ha ekonomisk ersättning. Mer om vad Göran Lambertz har skrivit och gjort inlägget Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet.

Försvarsadvokat AF nämner givetvis inte heller att Peter flyttade ut snabbt efter att våldtäkten skedde och varför han, 31 år gammal, sover på en soffa inneboende i en familj. Hans sexuella bakgrund nämns inte trots att han är så många år äldre än flickan. Inte heller nämns hans kriminella bakgrund med bl a misshandelsdomar .

Resningsansökan går alltså till stor del ut på att misstänkliggöra och smutskasta en 14-årig flicka. Det lyckas för i februari 2016 får Peter resning i Högsta domstolen.

5. Högsta domstolens beslut februari 2016

I HD:s beslut framkommer att Riksåklagaren redan med anledning av resningsansökan inlämnande dvs i juni 2014, beslutade att återuppta förundersökningen.  Förhör har hållits med två personer som inte varit hörda innan som båda uppgett att de hört målsäganden prata med kamrater om att våldtäkten inte ägt rum och att hon skulle få skadestånd.

HD nämner också vittnet Erik och att han hört samma sak.

Dessutom står följande i domen:

Riksåklagaren har anfört att det får anses finnas synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om Peter har förövat det brott för vilket han dömts.

Med andra ord är en utav de viktiga aktörerna i denna resning Riksåklagaren, Anders Perklev. Han har valt att redan efter Peters resningsansökan  öppna fallet. Varför avvaktade han inte HD:s beslut? Vad får Riksåklagaren att agera så här märkligt?
Han har då också valt att inte längre företräda våldtäktsoffret/målsägande sak dvs att den då 14-åriga flickans intresse, utan han har bestämt sig för att istället driva Peters, den dömde barnvåldtäktsmannens, sak.
När en riksåklagare gör så här – hur mycket generellt kan våldtäktsdrabbade lita på åklagare? Att de företräder dem? Media borde fråga Riksåklagaren varför han valde att agera på det här sättet.

HD anger i sin bedömning:

De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som Peter dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.

Nu har redan Riksåklagaren gått händelserna i förväg så är detta bara ett spel för gallerierna? Beslutet har alltså tagit 1.5 år och det enda de anför är att något ”hörts” sägas.

Inget skrivs om hur Frida mådde efter händelsen eller om hur Peter betedde sig morgonen efter. Inte heller anförs kunskap om hur våldtäktsoffer, istället för att få stöd, är de som misstänkliggörs, och att det kanske framför allt gäller tonåriga tjejer. HD skriver om Frida:

Målsägande har beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. Hon har inte hörts av. 

Hur har det gått till? Borde inte HD försökt höra hennes version innan de fattar sitt beslut? Någon borde även granska hur HD har berett Frida tillfälle att yttra sig. Det måste anses vara skamligt av Sveriges Högsta Domstol att använda hörsägen som en resningsgrund.   Att det då dessutom rör en sådan socialt känslig fråga som våldtäkt av ett barn, är upprörande. Våldtäktsmän får alltid stöd. Nu har denna dömda våldtäktsman dessutom en advokat som skriver en bok med kriminella. Återstår att se om advokat AF reser alla misshandelsmål och andra mål där Peter har dömts eller om det endast är sexuellt våld som intresserar denna advokat i resningar.

HD skriver också i sitt beslut att våldtäkt är ett allvarligt brott.  Samtidigt anser de att hörsägen som är orimlig till sitt innehåll och sin form, kan leda till tvivel om en våldtäkt ägt rum. Det är svårt att se hur HD kan se våldtäkt som ett allvarligt brott efter den här bifallna resningen. Ordet ”allvarligt” klingar tomt.

6. Domen från Göta hovrätt september 2016

Frida är närvarande i rättssalen och får framföra sin berättelse. Den är konsistent med den hon har lämnat tidigare. Hon har blivit våldtagen av Peter. Hon mådde psykiskt dåligt lång tid efteråt. Några månader efter våldtäkten började hon besöka ett café i Mjölby tillsammans med en kompis. Under dessa tillfällen har hon dock aldrig pratat om våldtäkten där och har aldrig omnämnt att hon skulle ha ljugit om våldtäkten. I domen står:

Det kunde däremot hända att hon blev ifrågasatt när hon berättade om våldtäkten. Hon svarade då att allt var sant.

Frida säger också att ”det kan stämma att hon inte skrek” (efter våldtäkten). Får hon den frågan? Om hon skrek efter övergreppet? Vad visar det om rättsväsendets kunskapsnivå när det gäller sexualbrott?

Peter har ändrat sin berättelse från tingsrättsförhandlingen 2008. Han påstår nu att ingenting hände alls dvs nu frångår han sitt tidigare försvar som då handlade om att det var Frida som ville ha sex. Han ändrar i princip på allt som han berättade underutredningen 2007 om hur Fridas kläder var neddragna och påstår att han inte fick tillfälle att berätta fritt då.

Samma vittnen hörs, som i tingsrätten. Men det tillkommer två vittnen: två kvinnor. Tillsammans med Erik vittnar de om att de alla, vid olika tillfällen, överhört när Frida skulle ha sagt att hon inte hade blivit våldtagen. Alla tre berättar i princip samma historia. De satt vid olika tillfällen, några bord bort på caféet och överhörde vad Frida sa. T o m när Frida pratade lågt” överhördes” vad hon sa.

Minst ett vittne är vän med Peter och det synes uppenbart att de andra försöker nedtona att de känner honom. Två av dessa vittnen påstår att den då 14-åriga flickan skulle ha anmält våldtäkten för att få skadestånd och ett utav dem, Erik, påstår att det var för att Peter var jobbig. Trots att Erik, precis om i tingsrätten, påstår att Frida kramade Peter på en fest, hemma hos honom, så håller han fast vid argumentet ”jobbig”. Han verkar inte heller här få några motfrågor om hur motsägelsefullt hans vittnesmål är.

Domstolen verkar heller inte ställa någon fråga till dessa vittnen som besöker samma café och ”överhör” samtal som Frida har, varför de gör det. Varför är de så intresserade av Frida och hennes beteende?  Erik vittnar om att han försökt undvika Frida. Ändå satte han sig i närheten av henne på detta café och ”överhörde en konversation”.

Göta hovrätt skriver i sin nya dom att Frida är trovärdig och tillförlitlig. Men de anser att de nya vittnesmålen som hört Frida på ett café berätta om att oriktigt anmält Peter leder till tvivel om riktigheten i Fridas berättelse. Hovrätten skriver:

Uppgifterna har, så vitt kan bedömas, lämnats vid olika tillfällen av tre olika personer som inte känner varandra närmare och inte har några gemensamma kopplingar med parterna.

Detta stämmer inte enligt vittnesmål. Ett vittne är vän med Peter och det mest drivande vittnet Erik har umgåtts med Peter. Men hovrätten utreder inte närmare ”kopplingarna” utan lämnar dem. Göta hovrätt har, som nämnts ovan, inte heller tagit reda på NÄR dessa ”överhörningar” har skett och VARFÖR, något som måste anses vara en grov försumlighet.

Den ”samlade bedömningen” leder till, trots att det finns starka skäl att ett sexuellt övergrepp skett, att Peter frias från barnvåldtäkt.  Tre ”överhörningar” ändrar allt. I ett Mjölby där det gick rykten om Frida. Men det problematiserar inte Göta hovrätt överhuvudtaget. Det är som om även denna dom är ett spel för gallerierna.

Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen?

Först: Våldtäkt är ett momentant brott

Det är oerhört viktigt att ha klart för sig några basala kunskaper om våldtäkt. Våldtäkt är ett momentant brott dvs det sker i mötet* mellan två människor, oftast är mannen förövare och kvinnan brottsdrabbad. Det sker inte innan våldtäkten och inte heller efter.  Det kanske anses som självklart men det är viktigt att påpeka det. Våldtäkt också ett mentalt och socialt brott som kränker brottsoffrets integritet djupt. Integritetsbrott är de som lämnar mest trauma, särskilt om de rör den sexuella integriteten. Men kunskapen om dessa enkla fakta verkar inte ha nått svenskt rättsväsendet ens 2016.

Eftersom det rör sig om ett momentant brott kan uttalanden och förnekanden av det som hänt inte hållas till intäkt för att det inte har hänt. Oavsett om det rör sig om våldtäktsdrabbade i Kongo, Indien, Colombia, Storbritannien eller i Sverige så är det inte ovanligt att förneka övergreppet. Det kan vara en överlevnadsstrategi eller ett sätt slippa den skam och stigma ett sexuellt övergrepp för med sig. Det kan vara en ovilja att beröra övergreppet eller att slippa sticka ut. Det kan ha olika skäl. Utsagor efteråt kan inte tas till intäkt för att ett övergrepp inte har skett. Det finns inget facit på rätt beteende eller vad den drabbade bör vilja säga eller inte.

Svenskt rättsväsende, både åklagare och HD, anser alltså på fullaste allvar att om en kvinna eller flicka säger att hon inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det. Det är så naivt och okunnigt så en baxnar. Svenskt rättsväsendet styrs alltså av samma okunskap som i vilket land som helst i världen. Hur är det möjligt?

Efter att detta klargjorts så kan vi titta på det här fallet i Mjölby. Här anses det finnas substans i rykten och hörsägen. Denna hörsägen påstår att flickan har sagt att hon inte blivit våldtagen. ( Hon har knappast själv använt ordet falskeligen – säger en 14-åring ”jag har falskeligen anmält” till kompisar ute på ett café?!) Även OM det hade hänt betyder inte det att det stämmer. Hon skulle ju kunna säga det falskt också men så långt tänker inte domare i HD eller HR eller Riksåklagaren. Hon kan ha blivit våldtagen dvs sexuellt kränkt ändå. Våldtäkt är som sagt ett momentant brott – en våldtäkt sker inte under fikastund med kompisar.
Det är så ologiskt och dumt så detta resonemang kan bara förekomma när det gäller sexualbrott för då tappar samtliga jurister allt förstånd. Det har vi sett många gånger. Vad är det som gör att de tappar huvudet vid just sexualbrott? Den underliggande orsaken är förmodligen en nervositet för brottet. Det är fortfarande så känsligt trots att det är så vanligt. Dessutom existerar i allra högsta grad fortfarande urgamla patriarkala föreställningar om sexuellt våld/våldtäkt och om mäns rätt till sex, som går att hitta för 100-tals för att inte säga 1000-tals år sen. De har djupa rötter.

Hur Mjölby blev ett Bjästa

I fallet med våldtäkten i Bjästa, som nämns överst i inlägget, dömdes en våldtäktsman men rykten spreds om att flickan hittat på.  Det här fallet i Mjölby är snarlikt. Nedan anges dessa likheter.

Åldern på brottsoffret
I Bjästa var det en 14-årig flicka som utsattes.  Gärningsmannen var en 15-årig pojke.
Även i Mjölby var flickan 14 år. Mannen var dock mycket äldre. Det gör det hela på ett sätt värre, då äldre män kan vara mycket mer förslagna genom sin längre livserfarenhet.

Initialt erkännande
I Bjästafallet erkände först pojken under polisförhör. Han tog sedan tillbaka detta.
I Mjölbyfallet berättade Peter i polisförhören 2007 att flickan hade trosor och byxor neddragna och tryckte sig mot honom. Han menar att flickan ville ha sex med honom. Han beter sig märkligt dagen efter och skyller ifrån sig på flickan.
Nu 2016 har Peter ändrat sin berättelse radikalt. Det har överhuvudtaget inte förekommit något sexuellt.  Det finns alltså en viss skillnad mot Bjästafallet eftersom Peter aldrig direkt erkänner. Men då ska en komma ihåg att Peter inte är 15. Han är 31. Han är sannolikt mycket mer medveten om vad han ska säga. När han vittnar 2016 har han dock ändrat sig helt och skyller på polisförhören. Där finns likheten. Det initiala erkännandet om kroppskontakt tas tillbaka.

Domarna
Både Bjästapojken och Mjölbymannen dömdes både i tingsrätt och i hovrätt mot sitt nekande.

Rykten
I både Bjästa och i Mjölby uppstod rykten om att våldtäkten inte hade skett. På båda ställen har alltså en 14-årig flicka ansetts ljuga och pojken/mannen anses helt oskyldig. I Mjölby uppstår dessa rykten trots att det rör sig om man som är dubbelt så gammal som flickan. Gärningsmännen får som så ofta samhällets stöd.

Olika våldtäkts-myter
I Bjästa påstods flickan ljuga för att hon ville hämnas. I Mjölby påstås det omväxlande vara utav ekonomiska skäl och en vilja att slippa honom – vilket är ett konstigt skäl i sig.
Det som anförs som ett skäl till lögn här, ekonomiska skäl, kan troligen förklaras med att nu har HD:s  friande incestdom från december 2010 kommit med Göran Lambertz bilaga som misstänkliggör barn som anmäler våldtäkt ( se ovan). Den är givetvis också ”tillämplig” på kvinnor över 18.  Den hade inte kommit då Bjästafallet inträffade. Därför var hämnd en myt som låg närmare till hands. Har det samband med att det nu i de nya vittnesmålen hävdas ekonomiska skäl medan det gamla, det från Erik, fortfarande hävdas Peters ”jobbighet” som skäl?

(Exempel på andra våldtäkts-myter: vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov.)

Vad är skillnaden? Granskning.

Det är 6 år sedan händelserna i Bjästa. Samtidigt som ryktena och drevet pågick mot Linnea på orten i Ångermanland, pågick det mot Frida i Mjölby i Östergötland. Dessa började redan efter att våldtäkten anmälts 2007 och fortsatte under och efter att domarna föll 2008. Efter att vittnet Erik kom med ytterligare påståenden 2011 öppnades förundersökningen men stängdes igen.  Sedan kom resningsansökan 2014. Innan HD fattade sitt beslut 2016, hade Riksåklagaren redan öppnat förundersökningen. Och i år friades Peter. Det har alltså varit en ständig juridisk aktivitet samtidigt med dessa rykten.

Om programmet ”Den andra våldtäkten” inte hade gjorts – hade samma hänt med Linnea? Hade vittnen ”överhört” henne eller på annat sätt misstänkliggjort hennes våldtäktsanmälan? Särskilt efter december 2010 då HD:s ”ekonomiska skäl”-dom kom? Det är värt fundera på med tanke på det otroliga drevet mot Linnea.

Frida fick inget program. Vad hade hänt om hon fick berätta om alla rykten för någon? Allt ifrågasättande hon mötte? Om någon hade uppmärksammat detta efter anmälan och de fällande domarna? Vad är det som händer i Sverige när unga tjejer våldtas? Särskilt på mindre orter?

Är Riksåklagaren som prästen i Bjästa?

På Riksåklagarens hemsida:

När åklagaren eller den som har dömts i ett brottmål inte längre får överklaga domen till en högre domstolsinstans kallas det att domen har vunnit laga kraft. En lagakraftvunnen dom kan normalt inte rivas upp. Det hänger samman med att medborgarna ska kunna lita på att domar gäller enligt sitt innehåll, något som är grundläggande för stabiliteten i rättssystemet och också mycket viktigt för medborgarnas rätt till trygghet.

I Bjästa tog prästen den våldtäktsdömde pojkens parti och försökte hjälpa honom. Pojken bjöds in till avslutningen, flickan klarade inte att närvara.

I Mjölbyfallet, där också rykten som misstänkliggjorde en 14-åring spreds, valde Sveriges högste åklagare, Riksåklagaren, att öppna undersökningen efter att ha tagit del av resningsansökan. Trots att han anför på sin hemsida att medborgarna ska kunna trygghet öppnar han ett våldtäktsärende efter endast rykten, hörsägen och smutskastning av en 14-årig flickas sexualmoral. Så vem menar Riksåklagaren ska kunna känna ”trygghet” efter det här? Ska 14-åriga våldsutsatta flickor också kunna känna sig trygga – eller är de undantagna?

Riksåklagaren är t o m så drivande att han inte ens avvaktar HD:s beslut. Eller är alltihop ett spel gallerierna? Var HD:s beslut egentligen fattat långt tidigare men de ville att utredningen skulle få pågå ett tag? Är det fristående myndigheter vi har eller har de ett samarbete bakom kulisserna? Kanske särskilt då det handlar om att fria våldtäktsmän? Det var finnas särskilt stark drivkraft för patriarkala krafter – att få dömda våldtäktsmän fria.

Om Sveriges högsta åklagare. Riksåklagaren, tar ställning för en våldtäktsman utifrån rykten och hörsägen; kan han då inte liknas vid prästen i Bjästa? Som hjälpte pojken?  Återigen – vem ställer Riksåklagaren till svars som skedde med prästen i TV-programmet?

Det finns en ännu allvarligare aspekt.

Riksåklagaren är alla åklagares främsta företrädare. Nu har han visat att han tror på rykten som går om ett våldtäktsoffer, att han tror på hörsägen dvs om någon påstår att den våldtagna inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det och att 14-åriga flickor har ekonomiska skäl att ljuga.

Det tankegodset sänder vår Riksåklagare ut till alla Sveriges 800 åklagare. Vilka konsekvenser får det när det redan är så illa att åklagare inte driver ärenden vidare med svaga brottsoffer, när åklagare däremot driver falskt tillvitelse utan att de kan bevisa att en våldtäkt inte ägt rum, som de måste, där åklagare inte kan/vill skydda våldsutsatta kvinnor genom att inte utreda allmänt åtal (som i Lotta-fallet) eller där åklagare släpper misstänka gärningsmän utan att han hunnit ställa deras historier mot varandra? Med mera. Listan kan göras lång.

Menar Riksåklagaren att Sveriges åklagare framöver ska ta hänsyn till och påverkas av rykten och hörsägen som grund för att inte driva våldtäktsmål?
Hur avser Riksåklagaren förklara för alla Sveriges åklagare varför han väljer att öppna en utredning, innan HD:s resning, utifrån en resningsansökan som till stor del smutskastar en 14-årig flickas sexualmoral, men inte mannens?
Tror och tycker Riksåklagaren att hans handlande i Mjölbyfallet ska bli praxis eller uppfattas som praxis alternativt  vara värdegrundsskapande för alla Sveriges åklagare?
Riksåklagarens handlande i Mjölbyfallet kan bli ytterligare en kränkning  för alla våldtäktsdrabbade som våga/orkar/ väljer att anmäla en våldtäkt.  I så fall är vi tillbaka ner i århundradena med den här utredningen och domen. Är motsvarigheten till tidigare århundradens horluva utbytt till nutida rykten och hörsägen?

När ska Riksåklagaren ska ställas till svars för sitt agerande här och för vilken påverkan det kommer att ha framöver?

Våldtäktsdomar är könspolitik

Sedan de första fällande domarna 2008 i Mjölbyfallet, har vi fått ett helt annat juridiskt klimat för våldtäkter. Det har blivit ännu kallare än innan. HD:s två friande våldtäktsdomar från 2009 och den friande incestdomen från 2010, (med Göran Lambertz tillägg ) har påverkat ett redan svårt läge. Det visar också en undersökning från Lund, att de fällande våldtäktsdomarna har blivit färre. Detta klimat påverkar även Göta hovrätts friande i barnvåldtäktsdomen i Mjölby, som kom 8 år laga kraftvunnen dom.

HD brydde sig inte om att höra med Frida. De fattade sitt beslut över den våldtäktsdrabbades huvud. Detta beslut fattades utifrån hörsägen och rykten om en våldtäktsanmälande 14-årig flicka. De valde bort all kunskap om hur våldsdrabbade kvinnor och flickor smutskastas globalt och att våldtäktsmän får stöd.  Beslutet att ge resning utan att överhuvudtaget benämna denna problematik eller att höra målsägande gör beslutet  till könspolitik. Även Göta hovrätts dom, utifrån hörsägen, är en könspolitisk dom. Det gäller även Riksåklagarens agerande, även han handlar könspolitiskt. Hur våldtäkt hanteras är könspolitik.

Råd till 14 åriga tjejer som utsatts för våldtäkt och till alla andra som drabbas av sexuellt våld.

Det fåtalet våldtäktsdrabbade flickor, tjejer och kvinnor,  som beslutar sig för att polisanmäla, som bemöts på ett sätt så att de orkar fortsätta, som har tur och inte får utredningen nerlagd, som är så lyckosamma att det går till åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, kan aldrig veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Vad händer 2018, 2022, eller 8 år framåt i tiden, 2024? Kommer då HD-beslut fattas som påverkar en fällande dom från 2016? Utifrån utgångspunkten att i möjligaste mån inte döma våldtäktsmän?

Det vet vi inte. Allt vi vet är att domarna hittills från HD har gjort det svårare och svårare att fälla incestförövare och våldtäktsmän.

Den här friande Mjölbydomen, sänder ytterligare obehagliga signaler. Nu spelar rykten, hörsägen och sexualmoral in. Igen. I Göta hovrätt vittnade Erik och två kvinnor. Det är ingen slump att det var just kvinnor. Det anses av någon anledning att de är mer trovärdiga trots att det är allmän kunskap idag att även kvinnor, som är feministiskt okunniga, är en del samhällsnormen som ger våldtäktsmän stöd.
Försvarsadvokaten hänvisade dessutom till flera andra personer som berättade samma sak.
Hur många tillfällen satt egentligen vittnen två bord bort och överhörde Frida på Caféet? Hur många gånger påstås då Frida ha suttit på ett café och öppet pratat om sin våldtäkt och att den inte ägt rum? Det är fullständigt horribelt att detta inte problematiseras. Om det anses finnas ekonomiska skäl att ange någon för våldtäkt varför anses det då inte finnas ekonomiska skäl eller prestigeskäl att ansluta till en ryktesmobb? Och att stödja en man med många och starka vänner? En man som dessutom tidigare har dömts för misshandel och olaga hot?

Nåväl. Det är på sin plats att ge råd till våldtäktsdrabbade som tillhör de fåtalet som faktiskt får uppleva rättvisa, att ta hänsyn till förhållningsregler med tanke på rykten och ”överhörningar”. Dessa råd får anses visa några av de krav som ställs på våldtäktsdrabbade och hur myter om våldtäkt ständigt florerar runt:

  • Att aldrig prata om våldtäkten -du vet inte vem som kan överhöra och ”misstolka”
  • Att aldrig gå på fest, du vet inte vem som ser dig
  • Att aldrig gå ut på ett café
  • Att inte vara full
  • Att inte ha (många) pojkvänner
  • Att aldrig prata om ekonomi och pengar- det kan ”misstolkas”
  • Att alltid vara trevlig och försöka bete dig enligt något sorts facit på hur våldtäktsdrabbade ska bete sig
  • Att det är ditt ansvar att hitta detta facit tex:
  • Att vara lite ledsen men inte för ledsen och inte för glad för då kan någon tro/tycka/anse att du är ledsen för att du har ljugit alternativt för glad för att ha våldtagits
  • Att inte prata utan att titta dig omkring vilka som finns i närheten, ha alltid koll
  • Att flytta om ryktena börjar då du bara kan göra fel
  • Att vara förberedd på att nya HD-domar kan misskreditera dig och att Riksåklagaren kan misstänkliggöra dig och att din våldtäktsman framöver frias.

Till sist.

Två citat ur ”Skylla sig själv” av Maria-Pia Boëthius från 1976:

”Man kan lära sig mycket om kvinnosynen och debatten i Sverige genom att läsa våldtäktsdomar.”

”När det gäller våldtäkt i Sverige idag saknar kvinnorna normalt rättsskydd.”

1976-2016. Inget har hänt på 40 år. Myten om det ljugande falska våldtäktsoffret är ständigt närvarande inte bara i obskyra nätforum utan också bland de som ska vara utbildade, våra jurister i domstolarna och på åklagarmyndigheten. Hög utbildning vaccinerar inte mot att tro på gamla myter.

* våldtäkt kan numera också anses kunna ske via nätet

Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt: tre rättsfall

Rättsfall #1

I juni kom en dom från Svea hovrätt där en rumänsk man och en polsk kvinna fälldes för grovt rån. I tingsrätten dömdes mannen till 8 års fängelse och kvinnan till 6 år. Men Svea hovrätt skärpte straffet för kvinnan och dömde även henne  till ett fängelsestraff på 8 år.

Vad handlar det här rättsfallet om?

Ett antal svenska män som har haft för avsikt att begå sexualbrottet sexköp  (dvs köpa sexuell tillgång till en kvinna) rånades och misshandlades.

Den som utövade våldet var den rumänske mannen och den som skulle tillhandahålla en kvinnokropp var den polska kvinnan.  Det står i domen att kvinnan hade prostituerat sig tidigare. Men här hade hon alltså istället”lurat” männen – sexköparna.

Kvinnan misshandlad

I tingsrättsdomen framkom att kvinnan blivit misshandlat vid två tillfällen. Dessa händelser ingick i åtalet mot den rumänske mannen. Anledningen till att rättsväsendet fick vetskap om dessa två misshandelstillfällen var att polisen tidigt satte spaning på paret. Två olika polismän vittnade därför i tingsrätten om att de sett mannen slå kvinnan vid två olika tillfällen.

Frågan som kan ställas då, med vetskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut: hur många gånger hade kvinnan blivit misshandlad utan att någon civil polis råkat få se det? Den frågan ställde aldrig rätten.

Omfattande spaning

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Det är intressant då det inte alltid, då män blir misshandlade av andra män, inleds en polisutredning.  Det är givetvis också fallet då kvinnor utsätts för mäns våld i hemmen. Om ingripande polis kommer kanske de inte ens går in eller om de gör det, konstaterar att det är bara är ett ”relationstjafs”.  I den här utredningen där sexköpare råkade illa ut satte Stockholmspolisen däremot in relativt stora resurser. Ingen människa ska bli misshandlad och rånad men det finns skillnader i hur polisen prioriterar och hur de vill engagera sig. Vi påstår att det finns anledning att tro att svenska ”trevliga” sexköpare, dvs sexualbrottslingar tillhör de som polisen och övrigt rättsväsende beskyddar och skyddar. Men mer om det längre fram i både detta och senare inlägg.

Tingsrättens dom

I tingsrätten konstateras att kvinnan inte utövat något våld men att hon haft en ”viktig medverkan”. Denna viktiga medverkan bestod av att tillhandahålla kropp och kön men så rättframt skriver naturligtvis inte rätten.

Rätten bestämmer sig också för att kvinnan, trots att hon är yngre och har befunnit sig i prostitution och då sannolikt upplevt mycket våld från män, inte stod i någon beroendeställning till mannen. Tingsrätten väljer här resolut bort all kunskap om att kvinnor är underordnade män, ekonomiskt och socialt, och att detta särskilt gäller de kvinnor varit i eller är i prostitution. Trots att den här kvinnan har blivit omvittnat misshandlat bortser tingsrätten ifrån vad det säger om maktförhållanden mellan mannen och kvinnan. De bestämmer sig helt sonika för inget sådant maktförhållande finns. Därmed är det fritt fram att döma kvinnan till långvarigt fängelsestraff.

Kvinnan säger i förhör och i rätten att hon inte kände till att mannen skulle utöva våldet. Det framkommer också att kvinnan gör det som mannen säger till henne att göra.

Men tingsrätten anser att kvinnan har haft ett likgiltighetsuppsåt inför det grova våldet som mannen utövade och därför bör hon dömas till sex års fängelse.

Det är mycket intressant att ”likgiltighetsuppsåt” används mot en våldsutsatt kvinna som varit i /är i prostitution. Det är här rimligt att jämföra tex hur uppsåtet behandlas i sexualbrottsmål. Brukar en misstänkt våldtäktsmän dömas efter likgiltighetsuppsåt? Eller används det bara mot kvinnor? I våra studier av olika domar tycks så vara fallet.

I grund och botten finns i det här rättsfallet en ambition, anser vi, och det är att skydda svenska sexköpare.
På sista sidan i tingsrättsdomen står nämligen följande:

”Av förhöret med/kvinnan/ framgår det att hennes erbjudande inte varit allvarligt menat”

Med ordet ”erbjudande” menar alltså tingsrätten det som kvinnor i prostitution gör. De ”erbjuder” sin kropp till män.  Tingsrätten fortsätter:

”Oavsett vad målsägandena/dvs sexköparna / haft för avsikter med sina uttag från bankomater framgår det av utredningen att det efterföljande händelseförloppet inte varit sådant att det uppnått försökspunkten för köp av sexuell tjänst.”

Då är frågan: visste sexköparna att ”erbjudandet” inte var allvarligt menat? Var fanns deras uppsåt? Och vad betyder ordet ”oavsett” här om det inte syftar till att beskydda sexköpare dvs en viss typ av sexualbrottslingar?  De var alltså beredda att begå sexualbrott mot kvinnan.  Detta försvinner helt.

Hovrättens dom

Om tingsrättens dom var fördomsfull, hade ambition att skydda sexköpare och utan kunskap om kvinnor i prostitution så är Svea hovrätts dom faktiskt, otroligt nog, ännu värre.

Hovrätten ifrågasätter ”starkt” att kvinnan inte visste att männen skulle misshandlas. De gör de genom att resonera till hennes nackdel. Att hon kan ha varit utan kunskap om vad som skulle hända dvs att hon var utan uppsåt, väljer hovrätten att inte ens komma in på. De skriver istället att det är sammantaget bevisat om ”brottsplanen” måste inneburit att kvinnan kände till den innan. Men det tycks gå lätt för rätten att konstaterar det. Något resonemang som skulle föras till kvinnans fördel förs inte. Inte heller något om vad misshandeln mot henne inneburit. Om kvinnan var rädd för mannen.

Det framkommer på flera ställen i domen att männen gjorde kontantuttag för sexköp. Det står också att/kvinnan/ kunde iaktta effekten av mannens grova våld. Men att det inte betyder att hon varit införstådd går inte Svea hovrätt in på. Rätten verkar snarare vilja att kvinnan ska vara lika skyldig som den våldsamme mannen.

Och slutligen skriver de att även om/kvinnan/ själv inte utförde någon misshandel så hade hon en roll i detta. Underförstått: det var hon som lockade männen.  Där har vi själva kärnan i hovrättens resonemang, eller ska vi säga tyckande, -kvinnan står för det ”fala” och ”falska” löftet som anses ha avgivits till de sexualbrottslingar som bestämt sig för att köpa denna polska kvinnas kropp. Men hon ställer inte upp på det outtalade avtalet. Hon bryter det. Därför ska hon straffas.  De svenska männen blir lurade av en polsk kvinna på gatan.

Avslutningsvis skriver Svea Hovrätt rätten att målsägandenas försök till att köpa sex inte är ägnat att öka skaderisken för dem. I det resonemanget bortses givetvis helt ifrån att dessa män understödjer ett urgammalt patriarkalt våld mot kvinnor och en global handel med kvinnors kroppar. Att de tar sig rätten att få sitt ”sex” med vilken kvinna som helst utan problem.

Men de begår också ett brott som är organiserat till sin natur. Ingen kan ha undgått med de nya tekniska möjligheter som finns för sexköpare att mötas, recensera och få tips och normalisera sitt brott i grupp.   Se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar. Citat från inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Om livsstilskriminella av annat slag utsätter sig för fara, resonerar Svea hovrätt annorlunda då? Eller är det just när det rör dessa livsstilskriminella som är sexköpare som de ska skyddas lite extra?
Ingen ska bli misshandlat eller rånad men det är intressant att se vad som händer när det är sexualbrottslingar som sexköpare dvs  de som är normala svenska män, drabbas. Då är deras leverne inget som problematiseras.

Här någonstans finns också svaret till att den våldsutsatta kvinnan döms lika hårt som den våldsamme mannen i Svea hovrätt. Hon ”lockar” och ”lurar” intet ont anande sexköpande män och för det ska hon straffas extra.

Att kvinnan som ”lurar” sexköpare döms hårt är ett mönster.

Ovanstående dom är ingen enskild rättsprocess där kvinnan som ”lockar” männen döms hårt. Det är snarare ett mönster. Det händer att kvinnan/kvinnorna straffas hårdare än mannen/ männen. Vid dessa tillfällen verkar inte rätten föra ett resonemang om ”olika roller. Att det är männen som styr och instruerar en kvinna på håll. Tvärtom får männen trots sin ”roll” ett mildare straff.  Mer om det här i kommande inlägg om i serien Prostitutionen och rättvisan.

Rättsfall#2 

Ett annat exempel då sexköpare anses ”luras” av kvinnor är en dom från Solna tingsrätt 2014.

I det här fallet rör det sig om en 15-årig flicka och en tonårig tjej som just fyllt 18. Det föranledde dock inte rätten att resonera annorlunda. I media kallades det här rättsfallet för en ”dejtingdom”.
Med ordet ”dejting” lyckas ett patriarkalt styrt samhälle förminska ett sexualbrott där män betalar för sexuell tillgång till kvinnors/flickors kroppar. Det blir som en vanlig träff.  Ordet innefattar även till och med minderåriga flickor som alltså anses ”dejta” sexköpare. Perspektivet är alltså redan rejält förskjutet vårt ”jämställda” samhälle. Barnsexköparna ägnar sig ju bara åt lite ”dejting”. Var det detta som Göran Lindberg ansåg att han gjorde också? ”Dejtade”?

I Solna tingsrätts dom dömdes en flicka/en mycket ung kvinna för att tillsammans med två män ha rånat sexköpare. Vi vill betona det att dessa män ville köpa sexuellt tillgång till en flickas kropp. En utav de barnsexköpande männen knivhöggs till döds av en av männen som umgicks med tjejerna.

Här gäller förhören  – inte vad som sägs i rätten.

Det är intressant att se hur dessa unga tjejer behandlas av rätten.

I domen betonar tingsrätten att den ena tjejen lämnat annorlunda uppgifter i förhandlingen än under förundersökningens förhör. Rätten väljer därför att se dessa polisförhör som gällande för att det är mest ofördelaktigt för tjejen. Här är återigen intressant att jämföra med våldtäktsfall, till och med barnvåldtäktsfall, där domstolar väljer bort att ta hänsyn till tex erkännanden under inledande förhör utan istället går efter det den misstänkte säger i domstolen. Men då är det fråga män som misstänkts sexualbrott. Men här då det är unga tjejer som är föremål för en rättslig prövning, där de misstänkts för att ha lurat sexköparna, väljer Solna tingsrätt alltså att bortse ifrån vad som kommer fram i rättssalen.  De behandlar alltså unga tjejer mindre fördelaktigt än barnvåldtäktsmän. Vad säger det om svenskt rättsväsende?

En tonårig tjej görs ansvarig för vad som pågår i en mans psyke.

Solna tingsrätt gör också en ung tjej som just fyllt 18, ansvarig för vad som pågår i en vuxen mans psyke. I domen står följande:

”Med beaktande av att det var flickorna idé att locka dit /målsägande/ för att försöka få pengar från honom, och även med beaktande av /manlig tilltalad / känslomässiga intresse i /kvinnlig tilltalad/ , så kan bedömningen göras att flickorna, särskilt /kvinnlig tilltalad/ objektivt sett, har utövat psykiskt inflytande på gärningens tillkomst och utförande.”

Rätten anser alltså att en kvinnlig tilltalad är ansvarig för en manlig tilltalads handlingar för att denne manlige tilltalade hyser känslor för henne. Detta är rent kvinnoförakt men här omskrivet till rättsprosa. Det är en urgammal företeelse att skuldbelägga kvinnor/flickor för mäns handlingar. Men en kvinnlig tilltalad är inte mer skyldig för att en manlig tilltalad har ett känslomässigt intresse i henne. Detta är inte objektivt. Att Solna tingsrätt resonerar så är en i allra högsta grad subjektiv värderingsstyrd åsikt. Det är faktiskt internaliserad misogyni.

Flickor ”förmår” män att köpa sex av dem

Solna tingsrätt skriver även följande i sin dom.

”att flickorna vid några tillfällen förmått olika män att träffa dem”

Användandet av ordet ”förmått” tyder på att rätten har en föreställning om att det är flickor och kvinnor som lockar män. Dessa män anses inte själva bestämma över sina handlingar.
I det här rättsfallet kan det ses som ett försök att förringa brotten köp av sexuell handling resp. köp av sexuell tjänst. Dessa brott är uppsåtsbrott och i stort sett uteslutande begångna av män.
Ordet ”förmått” återkommer på flera ställen i domen där män avser att köpa sig tillgång till flick-/kvinnokroppar. Den här handlingen, vilket får anses vara allmän kunskap sedan decennier tillbaka, är en makthandling från de betalande männens sida. Den vetskapen verkar inte Solna tingsrätt besitta vilket är oroande. Domens skrivningar tyder på att domarna vilar sig mot fördomar i sitt beslutsfattande.

Män är alltså inte förmådda att begå sexualbrottet sexköp. Solna tingsrätt inger oro om de anses att köp av sexuell handling resp. tjänst, är brottslighet överhuvudtaget eller inte.  Det här sättet att skuldavskriva män för sexualbrott återkommer även i friande våldtäktsdomar.

Rättsfall #3  

Rättsfallet rör en dom från Malmö tingsrätt 2013. Även denna utredning och den efterföljande rättegången kallades ett ”dejtingfall” i media. I domen döms två kvinnor och två män för olika typer av rånbrott. Kvinnorna kördes hem till män där de inledde bekantskapen med att dricka kaffe. Männen drogades och bestals på föremål. Kvinnorna begav sig sedan ut till de väntande männen i bilen. De två kvinnorna dömdes till 7 års fängelse och männen till 6.5 år.  De fyra tilltalade personerna är alla av romskt ursprung.  En av männen är i 60-årsåldern och är far till den andre tilltalade mannen som i sin tur varit gift med den ena tilltalade kvinnan.

En misshandlad kvinna döms hårdare än männen.

Det anges i domen att kvinnan har hotats och misshandlats av sin f d make och att han hotat henne om att hon ska förlora vårdnaden om de tre gemensamma barnen. Den f d maken använder alltså de gemensamma barnen som påtryckningsmedel för att få sin exfru att göra som han vill.
En kvinna i den situationen borde knappast ha något annat val än att åtlyda mannen och ställa upp på det han beslutar. Både misshandeln och utpressningen med att barnen ska fråntas henne, bortser rätten helt ifrån. Den andra kvinnan är något yngre och tror att hon förutsätts vara prostituera sig i Sverige.  Det indikerar att de tilltalade männen har en kvinnosyn där de ger uttryck för att denna kvinna kommer användas av männen. Det talar om i vilket sammanhang denna kvinna befinner sig i och om de attityder och sociala strukturer som omger henne.

Det är en uppenbart att det är förutsättning för rånbrotten att det är just kvinnor som ska hem till ensamma män. Rätten väljer alltså ändå att straffa dem hårdast för något som kan snarast beskrivas som en patriarkalt bestämd ordning. Denna ordning påvisas i detta rättsfall med företeelser som kvinnomisshandel, prostitution, mäns rätt till barn dvs kvinnors underordning sexuellt, ekonomiskt och socialt. Det är osakligt att rätten inte väger in i sina domskäl att de tilltalade kvinnorna som varande just kvinnor används av de tilltalade männen för att lura andra män. Istället för att inse att kvinnorna också kan vara drabbade av mäns våld, så väljer rätten snarare att osynliggöra det och därmed att dubbelbestraffa kvinnorna. Det är kvinnorna som är använda på grund av att de är kvinnor och rätten bestraffar kvinnorna för det, den klassiska dubbelbestraffningen. Att inte se den här kontexten visar på stora brister hos tingsrätten och dessa brister kan grunda sig i en ovilja att se de patriarkala strukturer som avgörande för brottsutövandet här. Istället får männen något mildare påföljder.

Hoten och misshandeln mot den ena kvinnan verkar inte ens utrett av polisen, handlingar som kan ha påverkat henne så att hon alltså inte har haft något annat val än att utföra sina handlingar. Det borde rätten ha reagerat på. De borde kritiserat polisutredningen.

Det finns rättsfall där svenska domstolar ser förmildrande på brott som män ansetts bli tvingade att begå – tvingade av andra män.
I det här aktuella rättsfallet förekommer samma företeelse men med den skillnaden att rör det sig om kvinnor från en patriarkal miljö. Varför ska tingsrätter i Sverige se mildare på mäns tilltvingade brottslighet än på kvinnors? Det är en könsbaserad diskriminering till kvinnors nackdel. Det är inte troligt att kvinnor styr över män som hotat dem och eller att kvinnor som förutsätts prostituera sig är i en position där de kan bestämma över vad män ska göra. Det är till och med mycket osannolikt och sakförhållandena är med stor sannolikhet precis tvärtom.

Slutord och sammanfattning

I de tre rättsfallen ovan ses samma mönster.

Det rör sig om situationer där kvinnor och flickor har ”lockat” och lurat sexköpare på deras utlovade sexakt. Där män har varit våldsutövare och/eller planerat brotten. Män som också i flera fall misshandlat de kvinnor vars medverkan varit nödvändig för att få brottsplanerna att fungera. Skrivningarna i domarna visar att de olika rätterna här resonerar ganska lika. Våldet mot kvinnorna negligeras och flickor/tjejer anses skyldiga för mäns handlingar. Rätten väljer i ett av fallen att bortse ifrån vad den tilltalade säger under förhandlingen till förmån för vad som sagts under polisförhör för att kunna döma de tilltalade tonåriga flickor hårdare. Det är varken genus- eller åldersneutralt. Snarare tycks det vara som om kön och ålder har en negativ betydelse.

Gemensamt för alla tre domarna är att kvinnor och t o m flickor döms hårt. Det ligger mycket nära till hands för att säga att de straffas för att de inte beter sig rätt och ställer upp med sin kropp som  ”avtalet” med den nu målsägande männen rörde. När sexköpare luras verkar det alltså framför allt vara kvinnan som ska bestraffas. Det finns en dubbelbestraffningstanke i detta, dels får inte mannen den utlovade ”varan” och dels är kvinnan mindre värd för att hon är till försäljning. (Kommande inlägg kommer att visa hur domstolar nedvärderar de kvinnor som är i prostitution.)
Istället för att förstå att dessa kvinnor är de utsatta för våld och patriarkalt förtryck väljer domstolar att göra tvärtom. För att kunna motivera sin inställning måste domstolar ansluta till myten om att kvinnor i prostitution är ”starka”, drivande och självständig alltså samma myter som ligger bakom idén om ”den lyckliga horan, se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1 (om en rättegång där en kvinna från kvinnohandelns Europa vittnade telefonledes om sin ”självständighet” i sitt ”arbete”).

Föreställningen att kvinnan är en ”fal” kvinna och dessutom en brottsling leder till att hon döms så hårt med de kvinnoföraktande skrivningar som exemplifieras ovan.
Det är viktigt att ha kunskap om att kvinnorna i ovanstående rättsfall  kan vara offer både för de män som ska få utnyttja dem, målsägandena, och för de tilltalade männen. Detta har svenska domstolar svårt för att inse.

Domstolarnas andemening tycks vara att det är allvarligt att lura sexköpare.
De bör få den sexuella tillgång de har efterfrågat och sina 50 dagsböter – de sällsynta gånger de blir påkomna. En straffskala som tyckts överleva år in och år ut sedan domen från HD kom 2001, se inlägg här.

Det absurda verkar vara att det snarare är dessa händelser som kan skrämma sexköpare och inte rättsväsendet och deras fåtalet utdömda anonyma låga dagsböter.
Men det som dessa domstolar verkar vilja signalera till sexköparna är: ”oroa er inte – ni har vår sympati och skyddar er verksamhet så gott vi klarar”. Hur ska skrivningarna i domarna annars tolkas?

 

 

 

HD:s dom 2001: 50 dagsböter för sexköp skyddar sexualbrottslingar än idag

1999 kriminaliserade Sverige som första land i världen (främst) mäns betalning för sexuell tillgång till kvinnor/flickor dvs det brott som brukar kallas sexköp. 2006 blev brottet ett sexualbrott bland andra sexualbrott som sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

Det förändrade dock ingenting. Både innan efter denna förändring – att sexköp blev ett sexualbrott – är den normala påföljden 50 dagsböter till staten. Brottsoffret får i normalfallet ingenting. Omfattningen på dessa 50 dagsböter ska utgå ifrån betalningsförmåga men det verkar vara en sanning med modifikation. Numera tycks domstolarna underträffa varandra -för det är först när det kommer till domstol som det blir lättillgängligt att se vad påföljderna blir – vad avser dagsbeloppet. Önskvärt vore dock om någon granskande journalist undersökte vilken nivå polisen lägger sig på när de skriver ut böter. Har dessa sk strafföreläggande också minskat i omfattning och skiljer det mellan olika polisområden i Sverige?  (Det är ju trots allt inte så många att granska – övervägande delen av sexköpare åker inte fast.) Men om vi återgår till påföljderna utdömda i domstolar så följer nedan några exempel på påföljder i ett antal relativt nyligen avgjorda mål:

8500 kr
11500 kr
4000 kr
2500 kr
12500 kr
10500 kr
4000 kr
4500 kr
3000 kr

Det är billigt att åka fast för sexualbrottet sexköp. Är polisen ännu ”billigare”? Eller dömer domstolar ut en rabatt för att sexköparen får ”schavottera” – trots de ofta gör det för att de vägrar att betala strafföreläggandet och själva vill hamna i domstol? Det är heller inte alls ovanligt att de frias utifrån ett orimligt resonemang. Parallellerna till friande våldtäktsmål är tydliga – det verkar inte göras någon rimlighetsbedömning. Men det återkommer vi till i kommande inlägg.

Påföljden 50 dagsböter fastslogs i en HD-dom redan 2001. #Ingetharhänt sedan dess.

Det verkar inte finnas någon opinion varken från politikerhåll, poliser eller jurister om en förändring och en straffskärpning liksom att (oftast) kvinnan ska upphöjas till att vara ett brottsoffer – inte bara ett ”vittne” till utnyttjandet av hennes egen kropp.

Olika grupper som poliser, åklagare och opinionsbildare, kan däremot rörande andra brott ha åsikter om straffnivåer. HD fastslog för några år sedan påföljder angående narkotikabrott: för vissa narkobrott sänktes straffen rejält. Detta har polis reagerat emot. Polis reagerar också emot att vapenbrott får för låga påföljder.

Ingen verkar dock reagera emot dessa låga straff för sexualbrottet sexköp. Snarare verkar tex polisen använda de låga straffen till att inte göra något åt organiserade sexualbrott. De framhåller tex att de  inte har ”rätt” att använda vissa tvångsmedel och de därmed kan låta ett stort antal sexköpare komma undan i olika härvor. Poliser använder dessutom än idag förmildrande ord om sexköp som bara ett bötesbrott tex i det här alldeles färska fallet där en polis, trots våldet mot den utsatta kvinnan, tycks vilja skydda sexköparna. Mer om polisens historiska syn prostitution och deras handlingar i inlägget Polisen och prostitutionen.

HD:s dom

Vad skrev då HD i sin dom från 2001?  Det bör nämnas att vid denna tid hette HD:s ordförande Bo Svensson. Han finns omnämnd i det här inlägget där han misstänkliggör våldtäktsoffer.  I den här DN-artikeln försvarar Bo Svensson en kollega som fått jobba kvar som domare i HD trots att han dömts för sexköp. Bo Svensson anser att domaren nu har ”djupa kunskaper i ämnet” och han nämner också att ”det finns många änkemän som inte får sex”. Det väckte stor upprördhet att ett sexköpande Justitieråd fick behålla jobbet då 2005. Det är alltså i den kontexten som domen  2001 ska ses – den som fortfarande sätter praxis 16 år senare.
Även idag tillåts sexualbrottslingar att arbeta kvar inom rättsväsendet vilket fallet med den sexköpande polisåklagaren LG visar. Han fick behålla jobbet tack vare framför allt Svea HR-president Fredrik Wersäll som ”skyddade” honom i Statens ansvarsnämnds beslut. Den sexualbrotts-dömde åklagaren fick sedan jobb vid Åklagarkammaren i Gävle. Det är alltså inte så mycket som har gått framåt vad gäller kvinnosynen och med företeelsen att män med makt skyddar andra män med makt. Svensk dubbelmoral och svensk kvinnosyn i ett nötskal – än idag. Sexköpare är också, till skillnad mot många andra brottslingar, från alla samhällsklasser, alla yrken och alla åldrar. Det påverkar säkert ”viljan” att skärpa påföljden för detta sexualbrott.

I HD-domen 2001 (B 3947-00) behandlas ett överklagat ärende där en man dömts för sexköp den 14 september 1999 i Malmö. Det måste alltså vara en utav de första ertappade sexköparna sedan lagen kom, som fortfarande alltså påverkar och lindrar påföljden för dessa sexualbrottslingar.

HD:s domskäl är endast på 9 rader. Resten av domen på 4-5 sidor ägnas åt att gå igenom domarna från Malmö TR resp Hovrätten för Skåne och Blekinge.

HD:s skrivningar innehåller mycket ålderdomliga formuleringar om prostitution. Domarna uppehåller sig mycket vid ordet samtycke som tex i följande mening.

”Som TR anfört ligger det idet aktuella brottets natur att det föreligger samtycke från den som säljer den aktuella tjänsten.”

I domen hänvisas också till ett JO-beslut:

”JO har ansett att prostitution i nu förevarande sammanhang bör ses som innebärande vanärande handlingar. (JO 1957 s 182)”

Med andra ord förstärker den här 16 år gamla skrivelsen att det är kvinnan i prostitution som har anledning att ”vara vanärad” dvs känna skam och skuld för att män tar sig rätten att utnyttja henne.  Detta enligt ett JO-beslut från 1957. Är detta rimligt? Idag 2016?

HD visar sig också 2001 ha en klar uppfattning om hur sexköp kan beivras:

”När det gäller eskortservice eller massageinstitut som erbjuder sexuella tjänster blir brottsligheten i det närmaste omöjlig att beivra.”

Det blir här uppenbart i vilken otidsenlig kontext den här domen kom.

HD skriver också:

”Den offentlighet som präglar gatuprostitutionen när tjänsten utförs i en bil, medför redan i sig att gärningen inte betingar något högre straffvärde.”

HD menar alltså 2001 att offentligheten när en man kör iväg med en kvinna i en bil, ska vara förmildrande. Det är ett häpnadsväckande resonemang som givetvis syftar till att i möjligaste mån skydda sexköparen.  Genom svårigheten att lagföra sexköp, som HD anser 2001, som sker inomhus ska utomhusoffentligheten innebära att sexköparen får ”skämmas” för att han köper utomhus. Då kan han väl låta bli eller varför tänkte inte HD på det? Är det inte snarare viktigt att lagföra dessa män extra strängt eftersom de är de enda som kommer åka fast enligt HD:s egensnickrade resonemang?

HD resonerar också genom de skrivna domarna om förbudet i sig.

”Eftersom förbudet trots detta har införts måste den kränkning som ett beivrande av brottsligheten utsätter den skyddsvärde för ha betraktats som ringa.”

HD menar alltså kvinnan i prostitution med uttrycket den skyddsvärde.  Här visar HD sin negativa inställning till sexköpslagens införande genom att de vänder lagen mot kvinnan i prostitution, och skriver att lagen måste innebära att kränkningen av kvinnan blir mindre eftersom lagen finns. Hur kommer HD fram till detta? Menar de att kränkningen av kvinnan skulle varit större genom att samhället skulle låtit bli att kriminalisera sexköparen? Det är också märkligt att de uppehåller sig så mycket vid värderingen av kvinnan.

Vidare:

”Med den bedömning TR gjort ovan beträffande relationen mellan den kränkning som ett brottsbeivrande medför och den kränkning som gärningsmannen utsätter den skyddsvärde/kvinnan/ för, torde gärningen även på den grunden inte ha annat är ett ringa straffvärde.”

HD vänder nästan ut och in på sig för att förringa sexköp. I den här domen, som fortfarande sätter praxis, anses alltså sexköp som ett ringa brott eftersom kvinnans kränkning anses mindre. Är detta något som rättsväsendet skulle vilja stå bakom idag?

Vad gäller straffvärdet skriver HD:

”Några riktlinjer för i vilka fall allmänpreventiva skäl kan motivera ett höjt straffvärde gavs inte /i propositionen/ Det framstår dock som klart att möjligheten bör användas restriktivt.”

Det har verkligen effekten av den här domen blivit. Det ”restriktiva” har blivit normalt. 50 dagsböter är nästan undantagslöst påföljden än idag 16 år senare. Oavsett situationen. Det visar hur trögt det är försöka bekämpa prostitution i ett samhälle. Visst vi var först i världen. Lagen var viktig. Men rättsväsendet motarbetar den allt de kan eftersom denna ålderdomliga dom fortfarande får styra.

Det framkommer i domen att det var riksåklagaren som överklagade HR:s dom och ville ha ett strängare straff än 50 dagsböter.
Men HD fastslog alltså påföljden i sina 9 rader långa domskäl som de inleder med meningen:

”Den åtalade gärningen får sägas vara ett typiskt fall av brottet köp av sexuella tjänster.”

Ett sexköp från september 1999 har via denna märkliga HD –domen än idag  bestämt att 50 dagsböter är påföljden för detta, numera, sexualbrott.

Dags att agera: modernisera lagstiftning och lagföring – Aktion NU

Det är märkligt att ingen åklagare, domare eller för den delen polisen, velat eller vågat utmana detta ålderdomliga beslut från HD 2001. När kommer någon reaktion från politikerhåll, från den brottsbekämpande myndigheten Polisen, från Åklagarmyndigheten eller från juristhåll?

Varför ledde inte upphöjandet av brottet sexköp till att vara ett sexualbrott, bland andra som tex våldtäkt, till någon förändring i lagföringen? Snarare tycks det gå åt fel håll, dagsböterna tenderar att bli lägre och lägre.
När land efter land inför förbud mot sexköp står Sverige stilla och stampar. Istället för att vi är ett föredöme börjar vi hamna i kölvattnet. Har vi en feministisk regering eller inte? Det är dags att agera med aktion NU.

#1 Skärp påföljden till fängelse minst 6 månader för alla sexköp.

#2 Gör om brottet till ett brott mot person – inte stat. 

#3 Ersätt det förringade ordet ”tjänst” med ”handling ” för alla sexköp.
Är flickan (eller pojken) under 15 år är brottet köp av sexuell handling av barn. Det borde gälla även för (oftast) kvinnor. Idag smittar ordet ”tjänst” neråt och gärningsmän skyddas genom att de inte ”visste” att kroppen de använde var ett barns. Bästa sättet att skydda barn är alltid att skydda kvinnor. Det gäller även, eller kanske framför allt, i prostitution.
Varför valde förresten Sverige ordet ”tjänst”? Var det utredande juristers påfund, deras egen lilla hämnd för en lag de egentligen inte tyckte om och inte ville ha? Sexköpare framhåller alltid att de köper en ”tjänst”  – inte vill väl rättsväsendet 2016 hjälpa dessa sexualbrottslingar? Eller?

#4 Sist men inte minst – prioritera sexualbrottet sexköp.
Det är hur ett samhälle bekämpar prostitution dvs mäns sexuella efterfrågan på kvinnors och barns kroppar som visar om det anser att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt brott – eller inte. Inte vid något annat tillfälle utsätts kvinnor för så mycket mentalt och fysiskt våld som i just prostitution. Att då förringa sexköp, både juridiskt, politiskt och polisiärt sänder signaler till alla våldsverkare. Kvinnor är inte mycket värda. Så kan vi inte ha det. Förändring behövs nu med en politisk och feministisk aktion som syftar till att sexköparna ska behandlas som de sexualbrottslingar de är. 

 

Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden

Uppdraget har varit att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor uppstår, samt på andra offentliga platser där polisen, direkt eller indirekt, kan medverka till att förebygga brott. Analysen visar att relativt få anmälda brott sker på sådana platser. (s 22)

Polisen kan ansvara för den rättvisande bilden vad gäller omfattningen av brottet och vilka orsakerna kan vara. (s 31)

För några veckor sedan kom polisens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder. Rapporten har rönt uppmärksamhet i media. Fokus har då hamnat på, vad polisen ofta kallar; ”tafsningar” från grupper av män på festivaler och liknande. Vad företrädare för den brottsbekämpande myndigheten menar med ordet ”tafs” är brottet sexuellt ofredande.

Bakgrund och vilka som är ansvariga

NOA – Nationella Operativa Avdelningen (med mansdominans bland chefer) tidigare benämnd Rikskriminalpolisen är ansvarig för rapporten. Chefen för NOA är Mats Löfving som blev handplockad till jobbet. Mats Löfving figurerade även i #kvinnoregistret då han kallade frågan om polisen har en dålig kvinnosyn för ”trams”.  Det är alltså denna polischef som är ytterst ansvarig för rapporten. Det kan naturligtvis ses som illavarslande att en polischef  som bagatelliserar frågor om kvinnosyn utreder något som har med mäns våld mot kvinnor att göra. Men så är det.

Upprinnelsen till rapporten är att Rikspolischefen dvs Dan Eliasson har givit polisen ett tredelat uppdrag. Det första av dessa uppdrag har han givit till Regionpolischefen i Stockholm; Ulf Johansson.

Även Ulf Johansson figurerar i #kvinnoregistret. Lyssna på Episod 3 i programserien om Kvinnoregistret. Det är till honom en ansvarig kvinnlig polischef, vänder sig till om den kultur som råder på Södertörnspolisen och om de olagliga och kränkande excellfilerna.  Trots att Ulf Johansson alltså tidigt får reda på omfattningen av kvinnoregistret gör han ingenting åt det utan det hela avslöjas istället av Ekots grävande reportrar. I inslaget länkat ovan framgår att Ulf Johansson inte vill svara på några frågor om grunden till sitt handlande. Eller snarare avsaknad av handlande.

Polischef Ulf Johansson här även hjälpt en polisman som sexchattade med en 14-årig flicka, på arbetstid, att få behålla jobbet och han benämnde mannens handlande som ”något slags upptåg”, se inlägget Polismäns brott mot flickor och kvinnor.

Mats ”Trams ” Löfving och Ulf ”något-slags-upptåg” Johansson är alltså de polischefer i Sverige som främst är utsedda att rapportera om sexualbrott. Då förstår en varför det blir som det blir med  kvinnosynen – som inlägget återkommer till.

Rapportens uppdrag

Uppdraget är tredelat och består av:

  1. Att gå igenom alla anmälningar rörande sexuellt ofredande under festivalen ”We are Stockholm”
    Ansvarig: Regionpolischef Ulf ”Något-slags-upptåg” Johansson
  2. Att göra en landsomfattande kartläggning för att undersöka sexuella ofredanden bland ungdomar. Kartläggningen ska fokusera på sexuella ofredanden som begåtts i folksamlingar.
    Ansvarig: Mats ”Trams” Löfving
  3. Att anordna möten mellan polisen och ungdomar för att inhämta deras synpunkter om sexuella ofredanden.
    Ansvariga: Samtliga Regionpolischefer (8st).

Det är alltså inte uppdraget att ge en lägesbild över sexuella ofredanden utan att ge en lägesbild över sexuella ofredanden i folksamlingar.

Då uppstår två frågeställningar:
Varför begränsas uppdraget till festivaler och folksamlingar?
Varför är rapportens namn missvisande? Är det avsiktligt eller pga inkompetens?

Syftet med rapporten

Syftet med rapporten är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Då är det givetvis viktigt att veta var brottet sexuella ofredanden sker för att kunna åtgärda något. Därför redovisas detta inledningsvis. Trots att polisen skriver i rapporten att miljön dvs var brottet sker, har relevans så framkommer det att polisens eget register inte behöver ange detta.

Från rapporten:

”Det är inte tvingande att ange miljön i RAR vilket innebär att åtskilliga anmälningar saknar uppgiften. Uppgifterna i anmälningarna från 2015-2016 som saknade miljöangivelse har korrigerats efter genomgång vilket gav att många av brottsplatserna var i privata hem eller på annan enskild plats.”

Det här indikerar tydligt att poliser i stor utsträckning verkar ointresserade av var sexuella ofredande sker eftersom de inte (ens) angett plats i anmälningarna. Det är också symptomatiskt att det är när brottet sker i privata hem eller annan enskild plats  som polisen inte anger plats. Vad säger det om ingripande polisers inställning till sexuella ofredanden i stort?

Varför skyddas de gärningsmän som begår brottet i hemmiljö eller på enskilda platser? Vilka gärningsmän kommer då undan?

Statistiken

I början på rapporten anges hur anmälda sexuella ofredanden fördelar sig på inom nio olika kategorier av miljöer.

Flest sexuella ofredanden sker i skolan, på privat plats men framför allt på nätet.

Det är endast 2 % av anmälningarna som sker inom kategorin evenemangsområde och det anges att flertalet angrepp har skett av en enskild gärningsman.  Ändå väljer Polismyndigheten att tidigt i rapporten (sid 7 och sid 9) nämna ordet ”Taharrush gamea” – samma ord som förekommer flitigt på nätforum som Flashback. Vad säger det om rapportens värderingar?

Eftersom rapportens fastställda uppdrag är att fokusera på sexuella ofredande i grupp är upplägget sådant att rubriken: ”Sexuella ofredande i grupp” återkommer under alla nio kategorier.

Trots att det alltså framkommer att det antalsmässigt är väldigt få sexuella ofredanden som sker på det sättet så upprepas ordet ”grupp” gång på gång i rapporten. Med tanke på hur statistiken ser ut blir det vilseledande.

I rapporten anges också att när det handlar om sexuella ofredanden i miljökategorin ”gata, väg och park” har gärningsmannen utifrån signalementsuppgifter inte någon specifik profil utan varierar från unga pojkar till män 50-60-årsåldern. Av 319 anmälda sexuella ofredanden i denna kategori under 2015 finns endast i 17 fall misstänkta gärningsmän. Utav dem var 4 svenskar och resten utländska. Men vilken nationalitet hade de andra 302 gärningsmännen? Var de kanske trevliga svenska grabbar eller svenska medelålders män?  Sådana som polisen själva lätt kan känna viss ”förståelse” för? Som de själva kan identifiera sig med?

Genom att polisen själva fokuserar på utländska förövare ges intryck av att det är dessa som är problemet. Det är de inte enligt brottsoffrens signalementsuppgifter. Det här är ett ohederligt beteende av polisen. Det får en att fundera över om polisen i stor utsträckning styrs av främlingsfientliga värderingar.

Brister hos polisen som framkommer i rapporten

På flera ställen i rapporten framkommer, som även kommenterats ovan, att det finns brister hos polisen själva.

-Ett betydande antal utav anmälningar om sexuella ofredande saknar uppgift om   (s 7)

-Bättre uppgifter i anmälan skulle ge  bättre möjligheter till analys och till besluta om åtgärder o prioriteringar (s 10)

-Polisen slarvar rörande anmälningar om sexuella ofredanden som sker i skolmiljö. Anmälningarna är alldeles för kortfattade i ca 25% av fallen. (s 16)

-Under We are Stockholm 2014 lades samtliga förundersökningar ner både angående sexuella ofredanden och våldtäkt. Det är polisen som genomför utredningsåtgärder. De har alltså helt fallerat.

-Under We are Stockholm 2015 lades samtliga (utom ett fall) ner. Rapporten skriver ”Under genomgång av ärenden förefaller det som om ingen frihetsberövad gärningsman har blivit topsad, vilket borde ha skett. ”(s 18). Detta är slarv och ointresse från polisens sida.

Rapporten skriver att det inte har gått att analysera det tredje uppdraget (att fråga ungdomar ) eftersom polisen inte har genomfört arbetet i skolorna på ett samordnat sätt (s 19).  Rapporten och därmed polisen har med andra ord själva fallerat helt i ett utav de uppdrag de skulle utföra. De klarade inte att samordna skolbesöken på strukturerat sätt.

Inte några utav dessa uppräknade exempel när rapporten visar på stora brister hos polisen har diskuterats i media. Men polisen styr idag helt mediebilden och media läser inte rapporten – åtminstone verkar det inte så.

Brister i bemötande av brottsdrabbade

På en hel del ställen nämner rapporten om brottsoffers beteende och om sådant som rör bemötandet av dessa men uppenbara brister problematiseras inte.  Här ställs frågorna som inte ställs i rapporten  från NOA.

Rapporten sid 4:
Brottsoffret tvekar också att anmäla brott eftersom det för många är jobbigt att prata om händelsen.”
Fråga: Vad gör polisen för att göra det mindre ”jobbigt” för brottsoffret?

Rapporten sid 7:
Samtliga polisregioner vittnar om att anmälningsbenägenheten är låg.
Fråga: Vad gör polisen för att få fler att anmäla?

Angå sexualbrott  begångna under 2015 års We are Stockholmfestival skriver rapporten:
Bevisläget har visat sig vara mycket svårt då i stort sett samtliga brottsoffer i samråd med vårdnadshavare inte haft ork och / eller vilja att medverka till fortsatt utredning. ……
Fråga: varför vänder rapporten/NOA skulden ifrån polisen till brottsoffret? Vad menas med ”har visat sig”?

Istället för att rakt av påstå att bevisläget har ”visat sig” borde frågan ställas:
Fråga: Varför är polisen så dåliga på att stötta brottsoffer? Har de rätt utbildning, rätt inställning, rätt personliga egenskaper för att bemöta unga sexualbrottsdrabbade?

Om rapporten från NOA så självklart lägger skulden på unga tjejer, vad säger det om synen på dessa tjejer?

Det är oroväckande att brottsoffer skuldbeläggs istället för att diskutera brister i den myndighet som ska hantera dem. Det är inget nytt att sexualbrottsoffer inte har ”ork och/eller vilja” att anmäla eller fullfölja en utredning. Men det låter i rapporten från NOA som om de inte vet det. Det låter rentav som det är något nytt de kommit på.

Det handlar i grund och botten om polisens bristfälliga bemötande av sexualbrottsoffer –  särskilt av tonåriga tjejer,
Fråga: När kommer  rapporten från NOA och Mats ”Trams” Löfving hur sexualbrottsdrabbade bemöts? Som heter:

”Lägesbild över brister hos polisen i bemötande av sexualbrottsdrabbade och hur det ska åtgärdas”.

Tror ni en sådan rapport kommer? Någonsin?

Förstärker polisen våldtäktsmyter vid möten med ungdomar?

I den avslutande delen av rapporten där polisen har besökt ungdomar på ett osystematiskt och ”påhittigt” sätt anges att flera av ungdomarna berättar om brott som sker i hemmen.

Fråga: Vad gör polisen åt dessa brott? Vad händer om någon vill anmäla ett sådant brott – anses hon trovärdig och är polisen ointresserad av tonåriga tjejers upplevelser?

Citat från rapporten
Ungdomar tror att bakgrunden till sexuella ofredanden ….kan bero på dålig kvinnosyn.
Fråga: Vad tror NOA:s chef Mats Löfving om det resonemanget? Är kvinnosyn viktigt att belysa för att kvinnor och flickor också ska ha en polis som finns för dem?

Citat från rapporten
”Vissa företrädesvis unga tjejer, påpekar att de inte räknar med att en anmälan leder till någon åtgärd eftersom ord står mot ord och polisen har annat att prioritera. Några menar att man är rädd att blir ifrågasatt på grund av ens klädsel eller för att man varit berusad vid tillfället.”

Det visar att tjejer införlivar våldtäktsmyter i sin uppfattning om sexualbrott.
Fråga: Vad säger de poliser som möter unga tjejer så uttalar sig så här` Säger de att ”ord mot ord” är en omskrivning för bristande utredning och kunskap hos polisen?
Berättar de om vad våldtäktsmyter är och hur de påverkar alla?
Eller berättar de om att de brukar fråga om tjejen varit berusad när hon ringer SOS?

Det här osystematiska och märkliga sättet att polisiärt utföra ett rapportuppdrag kan göra mer skada än nytta då det rentav kan befästa våldtäktsmyter. Om den närvarande polisen inte bemöter på rätt sätt utan är passiv när dessa myter framkommer – hur ska unga tjejer då kunna/våga anmäla sexualbrott?

Som det nu är finns ingenting rapporten hur polisen informerar ungdomar i dessa möten. Det är undermåligt av NOA att göra så här.

Från rapporten:
”För att ungdomar ska anmäla brottet tror många att de krävs att brottet anses vara mycket grovt, att man har bevis och modet som krävs. Alternativt att man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg.”

Det här är ett enormt underbetyg till polisen. Men det verkar inte som om ansvariga NOA överhuvudtaget förstår det.

Det finns EN enda mening i rapporten om polisen bemötande – en allmänt hållen mening om detta mycket centrala och viktiga ämne (s 32):

”Därför är det viktigt att du bemöter den utsatte på ett professionellt sätt.”

Det är allt.

Utvalda citat visar polisens värderingar och främlingsfientlighet …

I rapporten finns 13 lösryckta citat (sid 12, 13, 14, 16) som ska ge exempel på gruppofredande.  I samtliga benämns att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Vad citatet kommer ifrån anges inte (utom i ett fall då det kommer från polisens eget register RAR).

Av språket i citaten att döma kommer de troligen ifrån tidningsartiklar. Dvs: en kan anta att polisen själva har planterat dessa uppgifter i media och nu återanvänder dem i denna rapport. Detta gör alltså vår största svenska myndighet när de rapporterar om sexualbrott.
Det är häpnadsväckande.
Det är även en uppenbart främlingsfientlig värdegrund om synliggörs. Att ingen media har uppmärksammat dessa lösryckta citat är oroväckande. Polisen kan med dessa citat ge en bild av att de ”andra” männen är problemet och verkar i och med dem ha blivit ett med rasistiska nätforum som Flashback.

Som inte det var nog finns det också en tendens till att språkbruket i rapporten ytterligare pekar ut vissa förövare tydligare än andra. Ibland används i rapporten det mer genusneutrala ordet gärningspersoner. Exempel:
Visar att det övervägande rör sig om gärningspersoner med svenskt medborgarskap (s 14)
Det finns skäligen misstänkta personer i ca 55 % (blottning på tex på utomhusbad)  (s 15)
Men då det uppenbart handlar om förövare av utländsk härkomst tenderar rapporten att skriva gärningsmän dvs att frångå det genusneutrala perspektivet. Det här sättet att använda ord säger något om de underliggande värderingar om svenska män och ” de andra”. Språkbruket både döljer och förstärker. (Missbrukare är dock gärningsmän. s 15.)

…och svenska män kommer att skyddas

Genom hela rapporten fokuseras på gruppofredanden, åtminstone de som poliser har identifierat, dvs den har ett särskilt fokus på invandrare. De lösryckta citaten och det plötsliga användandet av ord som  ”Taharrush gamea” förstärker bilden av att sexuella ofredanden är ett problem som ”de andra” männen står för.

Trots att polisen själva verkar ointresserade att ange miljö, och att det då framkommer att det flesta sexuella ofredanden sker privat, att det framhålls att gärningsmännen finns i alla grupper, att det tom anges att blottare är svenskar,  lyser t ex de svenska männen och kanske framför allt de medelålders männen med sin frånvaro som ett problem.

Det är svårt att se det annat än som att dessa män och deras beteende får en sorts carte blanche av polisen. De är ju inte ett ”problem”. De kan fortsätta ifred, i skymundan eller på nätet. Borta från medialt ljus och polisens sökradie som de sprider i media. Sverige är inte alls ett säkert land, svenska medborgare och medelålders män kan fortsätta att sexuellt ofreda ifred. Vår polis solidariserar sig alltså snarast med svenska män.

Polisens vilja att gradera sexualbrott är av ondo

Genom en lagändring som möjliggör ett förhöjt straff vid sexuella ofredanden av grövre karaktär…..skulle generera allmänpreventiva men även indivualpreventiva effekter.(s 33)

Det kanske allra värsta är, trots att rapporten är anti-intellektuell och tendensiös, att polisen väljer att ta upp att en gradering av sexuella ofredanden skulle möjliggöra ett förhöjt straff vid vissa sexuella ofredanden av ”grövre karaktär”. Vem ska avgöra vad som är grövre?  En polis som inte ens kan ens skriva korrekta anmälningar och som inte vet vad sexuella ofredanden är och kan utreda dessa ens idag? Som skriver en rapport där delar av materialet ser ut att höra hemma på Flashback?

Det är närmast skamligt av polisen att ens nämna en gradering av sexualbrott i en rapport som inte ens har tillfrågat expertis och som inte  ägnat sig åt självkritik. Det är inte svårt att förstå att det som polisen anser vara sexuella ofredanden av ”grövre karaktär” är brott där invandrare är skyldiga. Och de som polisen inte anser vara grövre dvs de som är ”normala” är de som tonårstjejer råkar ut för på fester och på bussar och i skolan och på nätet. 

Gradering är av ondo vid sexualbrott då de snarare speglar ett patriarkalt samhälles tyckande än hur kvinnan eller flickan upplever det. Sexualbrott är sexualbrott och ska bekämpas – inte graderas.

Vad mörkar polisen med rapporten?

Den här rapporten har fått medial uppmärksamhet och polisen har hamnat i fokus. Polis använder numera media som ett instrument och tyvärr låter media det ske okritiskt alltför ofta. Polis väljer ut det som ska kommuniceras och det som ska spridas. Eftersom såväl titeln på rapporten, uppdraget, och disponeringen är vinklad innebär det att den verkliga bilden kommer hamna utanför fokus – den blir alltså mörkad.

Det som inte ”kommuniceras” är

-vem som begår sexuella ofredanden.

Att alla kategorier män finns representerade och att det i de allra flesta fallen är enskilda män/pojkar som är gärningsmän.

-omfattningen

De ojämförligt flesta sexuella ofredandena sker i skolan, på enskild plats och på nätet. Endast ett fåtal sker på festivaler och dylika platser. Men det är dessa som fått uppmärksamhet och polisen vill i första hand alltid ha positiv uppmärksamhet  – inte förebygga sexualbrott. De vill verka handlingskraftiga – inte nödvändigtvis vara det.

-polisens egen attityd

Trots att det i rapporten framgår både att poliser i stor utsträckning inte ens anger var sexuella ofredanden sker och att sexualbrottsoffer inte orkar medverka, vilket är välkänt sedan många år, drar inte rapporten några självkritiska slutsatser om det. Snarare läggs skulden på brottsoffren. Trots att ungdomar, som tillfrågas i den ostrukturerade delen av uppdraget, diskuterar runt attityder och värderingar som leder till sexualbrott så kan inte polisen själva diskutera sin egen attityd. Inte ens när det framkommer brister i deras egen rapport ägnar de sig åt reflektioner och självkritik.

-polisens främlingsfientlighet

Genom att polisen fokuserar på sexuella ofredande i grupp, använder begrepp som främlingsfientliga grupperingar brukar göra och omotiverat klipper in citat som särskilt ska peka ut invandrare, förstärker polisen en myndighetsbild av att det är ”de andra” som är problemet – trots att det inte stämmer. Har polisen gjort upp med sin egen problematik med främlingsfientlighet i kåren?

-polisens kvinnosyn och sexism

Det är ett vanligt fenomen att män i en gruppering beskyller andra grupperingars män för att ta ”våra kvinnor”. Den här rapporten följer samma tema. Uppdraget är vinklat men presenteras inte som det. Den tydliga fokuseringen på de 2% av ofredandena som sker i grupp ger ett budskap. Samtidigt närmast vägrar polisen att diskutera hur de bemöter sexualbrottsoffer trots att det framkommer i deras egen rapport att det är ett problem. Våldtäktsmyter lämnas obemötta i rapporten, vilket är allvarligt och hur polisers egna värderingar och ointresse påverkar viljan att utreda brott mot framför allt tonårstjejer, tas inte upp. Däremot radas citaten upp mot ”de andra” förövarna. Det är grunden för sexism: ingen kan ha missat idag hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vill skydda ”sina” kvinnor samtidigt som de har en mycket dålig kvinnosyn däri även ingår rent kvinnohat. Den här rapporten verkar gå i samma anda. Kvinnosynen som manifesteras i ointresset för sexualbrottet lämnas och invandrarmän/pojkar blir istället problemet.

Är det rentav så att polisen använder sexuella ofredanden som ett verktyg att peka ut ”de andra”? Att de t om använder sina kvinnliga anställda som verktyg? För varför blandas det helt ovidkommande in hur kvinnliga poliser drabbas?

Som exempel kan nämnas att det i vissa stadsdelar kan vara svårt att arbeta som kvinnlig polis

Förutom att det är svårt att förstå varför denna mening finns med i rapporten, tar en sådan utgångspunkt inte hänsyn till att det t o m kan krävas att sexualbrottsoffer får möta kvinnliga poliser. Det är helt inriktat på mäns situation. Kvinnor och flickor i alla områden ska kunna få möta kvinnliga poliser– men det nämns överhuvudtaget inte i rapporten. Rapporten tycks snarast använda sina egna kvinnliga anställda som slagträ i invandringsdebatten. Kvinnor och flickor i ”vissa stadsdelar” verkar inte finnas för polisen. Det är främst  machostilen som gäller.

Det säger också något om kvinnosynen och att kvinnor inte får vara en del av lösningen såsom resolution 1325 stipulerar. Polisen anser, som vi har sett i media, att män ska lösa alla problem. Kvinnor verkar inte existera och definitivt inte invandrarkvinnor och invandrarflickor.

Slutord och sammanfattning

Den här rapporten, som kallas en lägesbild, är grund, tendensiös och anti-intellektuell. Polisen tillfrågar inte någon expertis, kvinnoorganisation eller någon forskare på området. Inte ens den delen av rapporten där polisen ska samla in information från ungdomar, lyckas de göra det på ett strukturellt sätt.

Det är inte fel att fråga ungdomar om deras erfarenhet och åsikter men har polisen rätt kompetens för det? Har de rätt värderingar eller sprider de myter själva?  Myter som framkommer när polis uttalar sig om våldtäkter i media (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade våldtäkter).Var finns självkritiken? Var finns viljan att lära? Var finns viljan att analysera brister? Ingenstans.

Genom att rapporten dels inriktar sig på just festivaler och dels väljer ett missvisande namn, ges intrycket att sexuella ofredanden är lika med de uppmärksammade ”tafsningarna”, som media och polis! envisas med att kalla det. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att polisen visar att de har en främlingsfientlig/rasistisk utgångspunkt såväl som en förminskande syn på sexuella ofredanden som ett utav uttrycken av mäns våld mot kvinnor. Polisen väljer att förlägga problematiken med sexuella ofredanden på ”de andra”.

Rapportens Lägesbild blir därmed en vrångbild.

Genom att  polisen har en föreställning om eller vill skapa en föreställning om att sexuella ofredanden framför  allt begås av invandrare i grupp på offentliga platser signalerar polisen att de skiljer mellan ”riktiga” sexuella ofredanden och andra sexuella ofredanden. Parallellerna till synen på våldtäkt är uppenbara.

Det här lämnar framför allt unga tjejer i sticket.

Det finns anledning att befara att tonåriga flickor som anmäler ofredanden som har skett på andra platser än på offentliga, inte bara anses som mindre viktiga utan också överdrivna, att tjejerna ”hittar på” eller att de vill ha ”uppmärksamhet”. Det finns forskning som visar att polisen betraktar tonåriga tjejers anmälningar med stor skepsis. Samma bild framkommer också medialt när enskilda poliser uttalar sig.

Använder polisen i rapporten tjejers utsatthet som ett verktyg för att smutskasta invandrare snarare än för att skydda tjejerna? Är rapporten först och främst att ses ett inlägg i invandringsdebatten eftersom den har denna slagsida och inte tar upp sexuella ofredanden i sin helhet?

Polismyndigheten är skyldigt att skydda alla kvinnor och flickor. Men Sveriges största myndighet väljer alltså ett namn på en rapport som är direkt missvisande och som därigenom ger en medial bild av ett läge som inte stämmer. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.  Rapporten syftar alltså knappast till att skydda kvinnor och flickor utan till att fokusförskjuta hela problematiken till något som inte stämmer. Ytterst handlar det om Polismyndighetens kvinnosyn, precis som det gjorde i Kvinnoregistret.

Polisens vilja att gradera sexuella ofredanden avspeglar också deras syn på ”riktiga” sexualbrott och ”oriktiga (”överdrivna”, ”påhittade”, ”falska”) sexualbrott. De ”riktiga” begås av ”de andra” och de ”oriktiga” begås av de som är polisen är/varit själva, vanliga svenska män och pojkar. Men sexualbrott som sexuella ofredande begås av vanliga män och pojkar. Tvärtemot vad poliser tycks vilja tro.

 


 

Till XX.

Tack för din kommentar!
Det är förfärligt det som hände och ännu mer förfärligt hur ni blev behandlade efteråt.  Det känns som om antingen en överordnad polis valde att lägga ner av ointresse eller att det fanns någon annan anledning till att inget hände. Kanske att det då skulle framkomma att mannen anmälts tidigare med samma resultat. Svaren du fick indikerar något sådant.
Det är oroväckande att anmälan bara lades ned eftersom det beteende mannen visade kan leda till något ännu värre. Det är kunskap som finns idag därför ska inte polisen nonchalera en sådan här anmälan som dessutom var såpass detaljerad.

Det går att överklaga ett nedläggningsbeslut oavsett hur lång tid som gått. HÄR finns  information om hur det går till och vart du ska vända dig om du har frågor.

(Naturligtvis ska ingen röja de uppgifter du skrev om!)

Allt väl till dig och de dina!

 

Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms

I avslöjandet om #kvinnoregistret framkom att poliser fört register inte över våldsamma män utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev in om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet,  att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger  lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor  som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom ”etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet återkommer till samma situation.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ond och farlig. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall –
en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sitt kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott.  Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminism och att se strukturellt på våldet är inget som  har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla  16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Mäns som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar  att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att just hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Just därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde.  Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politiker att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom  till att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 s k omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis om falsk tillvitelse-fallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.

De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns sannolikt många fler. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

 

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man, som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.

Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och samhälle eftersom det oftast drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök , t om erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnans kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

 

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger, men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång.  (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen  Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur  Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen, hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen,  ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen.  Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar  i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

 

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn)  lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill  överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon  inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står t om att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara  hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bla påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och t om i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i fallet godtas mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras och extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

 

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag  i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen först en gång i huvudet Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

 

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bla våld mot ansiktet. Det visar sig var en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktats sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det är en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Nu känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det i stort sett alltid en kvinnlig åklagare i rättssalen. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster  som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

 

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen . Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör  talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Den enda som verkar av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis, vars ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte varför hon fortfarande  är rädd. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist?  Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

 

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp med fem killar och en tjej. Även här säger hon att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad.. Kvinnan blir utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en en enda ensam tjej som dessutom säger att hon är feminist? Är detta också en politisk utredning?

 

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer  men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i den här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan varit våldsam, att hon även ensam fälls till ansvar för mordet.

Om det hade varit en svensk man  som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår den sk misshandeln av sambon.

 

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det.  Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom . Hon döms, endast på polisernas ord för olaga hot, Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte.

 

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige.; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som galna och farliga liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en  undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet.  Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken  lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning   Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar, för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett genus- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är djupt problematiskt   Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet  diskuterats  ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

 

*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.

Polisens #kvinnosyn del 10 : Polisen och media

Presstalesman vid Stockholmspolisen:

– Vi har i storleksordningen 1 100 till 1 300 händelser per dygn. Det vi lägger ut blir ett urval från det de flesta tycker är intressant.

I det här sista inlägget i serien om Polisens #kvinnosyn kommer vi att granska hur polisen använder media för att sprida sin bild av verksamheten, syn på kvinnor och kvinnors beteende och hur media samagerar och okritiskt återger polisens ord. Som de tidigare inläggen om Polisens #kvinnosyn visat, har polisen en i allra högsta grad problematisk kvinnosyn. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV skildras hur polis bedömer situationer olika beroende  på om det handlar om en kvinna som misshandlats av en man som hon har en relation till eller om en man som misshandlats av en obekant man, att polis misstänkliggör våldsutsatta kvinnor – som i #kvinnoregistret –  och att våldsamma män får sympati. I inlägget om Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter visas hur polis, istället för att hantera våldet mot kvinnor, väljer att varna och skrämma kvinnor, att skuldbelägga kvinnor och att uttrycka att de anser att ”falska våldtäkter” är ett stort/ökande problem. Allt det som nämns ovan uttrycks av polisen via massmedia. Massmedia är alltså en viktig kanal för polis att använda sig av för att torgföra de värderingar och uppfattningar de har som är kopplade till till kön.

Polisen väljer hur de vill framställa händelser, vilka händelser som sprids och när de delger information om en händelse eller när de inte gör det dvs är ”förtegna”.

Polisens sätt att använda media för att demonisera kvinnor och flickor är både medvetet/avsiktligt och omedvetet, dvs internaliserat. Naturligtvis underlättas det av att media själva styrs av och upprätthåller, åtminstone delvis, samma attityder och att media oftast varken har resurser, tid eller lust att ifrågasätta polisen. Kriminaljournalister och de journalister som skickas ut att bevaka brott av olika slag är nästan alltid män och underhåller ofta samma myter och föreställningar som polisen. De bevakar också sajter på nätet som är kända för att ha en dålig kvinnosyn och påverkas utav dessa utan att problematisera vilken kvinnosyn de speglar och att mansdominansen är stor även där.  Media delar i stor utsträckning den kvinnosyn som polisen har. Tror kriminaljournalister och andra journalister, själva på idén om galna demoniska kvinnor, falska våldtäkter och ljugande kvinnor/flickor är det väldigt lätt för polisen att få genomslag för dessa berättelser.

Inlägget är uppdelat i delarna

Varumärket Polisen  – om polisen satsning på kommunikation i media och aktiviteter i sociala medier

Polisens demonisering av kvinnor i media – värderingar/olika metoder att förminska våld mot kvinnor

Granskning av några fall där kvinnor pekas ut – behandling av kvinnor där polis och media samagerade

Granskning av Göteborgsposten nyhetsrapportering  – journalister /polis och dålig kvinnosyn

Sammanfattning och reflektioner

Inlägget är långt eftersom det inte tycks finnas någon studie som behandlar området utan vi fick använda oss av egen erfarenhet från att bevaka polis i media och vi väljer då att göra granskningen så fullständigt vi kan. För att inte tynga texten väljer vi dock att inte  länka till alla artiklar vi har som stödjer våra teser utan uppmuntrar –  verkligen!- till googling och kritisk läsning. Det är givetvis möjligt att hoppa direkt till sammanfattningen för den som så önskar.

Varumärket Polisen

I ett radioprogram ”Polisen förskönar bilden” intervjuas polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han uttrycker:

-Polisen blir ju bättre och bättre på att presentera sin verksamhet som ett professionellt företag, som en politisk organisation. Man funderar på vilken nyhet ska vi lämna, när ska vi lämna den, hur ska vi lämna den,  i vilket sammanhang.

-Man anställer mer professionella kommunikatörer som tar hand om de här uppgifterna och gör ju ett bra jobb så tillvida att man ska bygga en bild, en positiv bild av organisationen.

Stockholmspolisens Presschef Varg Gyllander, som vi återkommer till, svarar på kritiken:

Alla 21 polismyndigheter har mellan tummen och pekfingret 100 000 kontakter eller mer med media under ett år.

-Ja vi påverkar absolut bilden av oss, det är det som är själva kommunikationen.

-Men vi har en annan uppgift också. Vi ska vara trygghetsskapande så att människor inte ska tro att det är så farligt därute.

Förutom att polisen med denna stora mängd presskontakter har stora möjligheter att påverka så är det sista uttalandet särskilt intressant. Med tanke på att vi kommer visa att polis demoniserar just kvinnor och förskönar bilden av våldsamma män så kan en fråga sig:

Vilken och vems trygghet avser Presschef Varg Gyllander när han använder det ordet? Är det ”trygghet” som går ut på att kvinnor/ flickor som anmäler våld har provocerat mannen?  Är det ”trygghet” som skapas genom föreställningen att kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt ”ljuger”? Är det ”trygghet” som skapas genom att demonisera kvinnor? Är det en ”trygghet” som skapas genom att polis inte arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor utan snarare genom att lägga ut dimridåer och framställa våldet som mer ”jämställt” än det är?

I ett arbete från Linnéuniversitet i Växjö, Polisutbildningen ”En trygg polis i ett otryggt samhälle – nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet” anges att medborgarens relation till polisen påverkas av två sätt, dels genom direkta erfarenheter och dels genom berättelser om polisens arbete.

-Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade. Det innebär för polisen att mediagestaltningen av polisen och polisens verksamhet är central för varumärket och därmed trovärdigheten.

Under rubriken Trygghetsjournalistisk går författarna in på hur skribenter i media och polisen har olika roller men samarbetar.

-Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt.

Polisen har alltså aldrig haft så stora resurser till kommunikation ut till media och därmed aldrig haft så stora möjligheter att bestämma de mediala berättelserna som nu.  Media har också blivit mer beroende av polisen sedan Rakel började användas. Vid införandet av denna kodade polisradio protesterade många journalister se t ex Polisradion har försvunnit – ett problem för journalister

Några utdrag ur artikeln:

-Journalisten kan inte längre själv avgöra vad som är viktig information och det är negativt, säger Per Trehörning på Journalistförbundet.

-Förbundet säger sig märka en trend av ökad slutenhet från Polisen. Något som dem anser är ett problem och i slutändan en demokratifråga.

Numera vet media att goda relationer till polisen är nödvändigt för att få material som kan öka upplagan. Det en ser i media är alltså nästan alltid polisens bild. Ytterst sällan ifrågasätts polisens beskrivningar, bedömningar, gripanden, brottsrubriceringar, utredningar m m.

Ett ytterligare tecken på att polisen använder sin verksamhet för att sprida positiva bilder är den senaste årsredovisningen.  Polisen omsätter ca 21 miljarder (!) och i den 109-sidiga redovisningen om hur dessa används, finns hela 65 bilder.  Det är bilder på manliga poliser med fjärrskådande blick, leende kvinnliga poliser, farbroderliga poliser som hälsar på gamla kvinnor, gulliga barn som klappar polishästar. Det är bilder på rapsfält och fräsiga polisbåtar på skummande vågar etc.  Bilderna verkar nästan viktigare än innehållet dvs hur miljarderna används. Vi har för övrigt inte sett någon journalist som har granskat hur polisen använder sina stora resurser så kanske har alla dessa bilder haft önskad effekt.

Polis på sociala medier Twitter och Facebook

Polisen har satsat på att synas på sociala medier dels i sina officiella kanaler men också halvofficiella. Dessutom är poliser aktiva privat, oftast anonymt, på nätet och inte minst på Twitter. Dessa tre kanaler är intressanta på olika sätt med avseende på hur de synliggör polisens kvinnosyn och hur poliser ser mäns våld mot kvinnor som ett problem eller inte.

Officiella kanaler

Poliser finns på Facebook och på Twitter där olika polisområden/befäl/presstalesmän har sina kanaler. Det är där de skriver t ex notiser om vad som har hänt. Men väljer polisen ut vad de tar upp? På twitterkonton är det påfallande fritt ifrån våld mot kvinnor/sexuellt våld. Det som twittras om som händelser är trafikolyckor, trafikbrott, inbrott, rån och möjligen försvunna personer.

Polisens aktiviteter på nätet avspeglas ofta massmedialt i polisnotiser, blåljusnotiser,  polisdygnet och andra rubriker och ibland skrivs artiklar utifrån polisens urval av händelser där journalister sin tur gör ett urval. I artiklarna kommer alltså ett redan styrt urval att bli ännu mer styrt och här har polisen också stora möjligheter att själva bestämma vad som ska slåss upp som en nyhet/rubrik. Polisen har alltså via sina många mediakontakter även många tillfällen att välja att förminska våld mot kvinnor och att på olika sätt demonisera kvinnor. Se tex citatet överst på sidan.

Det anmäls ca 27 000 fall av våld mot kvinnor per år, med mörkertalet kan det röra sig om ca 100 000 fall per år. (Samma siffra för övrigt som polisens mediakontakter är per år.) Antalet våldtäkter som anmäls är ca 6 000/år och med mörkertalet är antalet ca 60 000 fall per år.

Denna enorma brottslighet är nästan totalt frånvarande i polisen händelserapporter och på Twitter. Det är anmärkningsvärt och talande. Ibland och sällsynta fall nämns det. Ett sådant exempel är när en kvinna blev misshandlad av sin son med en hammare och det benämndes som ett ”bråk” på polisens Twitter.

Anledningen att polisen väljer bort att twittra om våld mot kvinnor kan vara av två skäl, dels kanske de anser att det är för privat dvs en ”familjeangelägenhet”, dels kanske de är rädda för att skriva fel. Båda fallen visar hur polis inte kan hantera våld mot kvinnor och flickor och istället väljer bort att sprida dessa berättelser till media och samhälle.

Halvofficiella kanaler

Att bli omtyckta på sociala medier är något som polisen strävar efter. Att de borde bilda sig en uppfattning om vilka som gillar dem och varför liksom om det är polisens uppgift att bli gillade verkar de inte reflektera över.

En tweet från Hallandspolis: På ett dygn nådde Hallandspolisens facebooksida över 1000 gillanden

YB Södermalms Twitter har många följare och vi har tidigare skrivit om deras deras våldtäktstweet och vad det säger om deras internaliserade skuldbeläggande av kvinnor för mäns sexualbrott, okunskap om sexualbrott och därmed dåliga kvinnosyn. De här twitterpoliserna ger i en intervju i SvD nyligen uttryck för att kritiker är ”aggressiva”. Det är dock talande att de har en nära kontakt med en krönikör på Aftonbladet, Oisin Cantwell, och att de liksom han, också har en konservativ antifeministisk svans bland sina beundrare. Vad säger det om populariteten och hur polisen ser på sitt uppdrag? Vilka de finns till för och vilka som de egentligen borde vända sig till?

Hur lämpligt är det att polisens största Twitterkonto har nära kontakt med en skribent som skriver krönikor om rättsfall och tar ställning för friande våldtäktsdomar? Vad säger det om polisens kvinnosyn och synen på våldtäkter? Hur kan polis och journalister vara vänner på sociala medier? Vad händer då med medias opartiskhet och med viljan att granska polisen?

YB Södermalm och Oisin Cantwell är inte bara vänner på Twitter, poliserna ger också uttryck för sin beundran för Oisin Cantwell med följande Tweet till honom:

däremot borde du ha en egen dag rättspolitisk utbildning för folkvalda

Delar alltså YB Södermalm Oisin Cantwells antifeministiska syn på sexualbrott?  Hur trygga känner sig då kvinnor och flickor med att anmäla våldtäkt till Södermalmspolisen? Men de här synliggjorda värderingarna spelar det mindre roll hur ofta YB Södermalm tweetar om trygghetsknappar. Någon trygghet för att våldsbrott mot kvinnor utreds med kunskap om brottsoffer och gärningsmän och om de strukturer som leder till våld mot kvinnor är svårt att känna med YB Södermalms syn på ”rättspolitik”.

Polisen i Kronoberg har satsat särskilt på Facebook. I en intervju i TV säger ”Facebookpolisen” Scott Goodwin att han fick förfrågan från sin informationschef 2011 om han ville börja skriva och om hur viktigt det är att bli omtyckt.

När det inte kom några likes kändes deppigt. Det är viktigt att få likes.

Han utsågs under år 2012 till årets Kronobergare dvs en polis väljs ut till denna titel på grundval av det han skriver på nätet.

För Polisen i Kronoberg är det alltså viktigt att få likes. De verkar inte heller ha någon fundering på varför och av vilka de får dessa likes från. Polisen ska finnas för alla medborgare särskilt för utsatta som våldsutsatta kvinnor och flickor och att sträva efter att bli populära torde vara ganska långt från att vara professionella yrkesutövare.

Scott Goodwin är också känd för att skriva ”skojiga” inlägg. Så här kan det låta i GP ”Facebookpolisen har gjort det igen”:

”Låt inte din langare sitta hemma och räkna dina pengar, och skratta åt dig. Du är smartare än så. Kom till polisen så kan vi hjälpa dig i stället.”

Inläggets författare är inte vem som helst – Scott Goodwin har kallats hela Sveriges Facebookpolis till följd av sin stora aktivitet på det sociala forumet. Och han har författat en bok om detta.

Goodwin berättar att han fått kritik för sitt ofta lättsamma och vardagliga sätt att skriva på Kronobergspolisens Facebook.

– Men jag har också fått otroligt mycket positiva reaktioner. Alla skriker efter mänskliga poliser – och en sådan vill jag vara, säger Scott Goodwin.

Kanske skulle Scott Goodwin och andra Kronobergspoliser fundera på vad de menar med ”skriket” efter mänskliga poliser. Betyder det verkligen att få många ”likes” på Facebook? Borde det inte snarare betyda att vara professionella och bemöta våldsutsatta bra, att sköta utredningar kunnigt utan fördomar och skuldbeläggande av brottsoffer? Problemet är att de som är mest utsatta och blir dåligt bemötta och illa behandlade inte är de som ”skriker” högst. De ”skriker” nog inte alls. Kronobergspolisen har utmärkt sig särskilt illa för att ha ett fördomsfullt och okunnigt bemötande av en sexuellt utsatt flicka och rörande en utredning om detta vilket vi kommer att återkomma till i annat inlägg.

Inläggen som Scott Goodwin skriver vidarebefordrar bilden av polisen som könskonservativa och sexistiska. Han håller helt igenom en grabbig attityd och polisyrket verkar mest vara förbehållet unga grabbar.

Scott Goodwin ägnar också ett helt inlägg (20 okt 2013) åt 14-åriga flickor och frågar sig; ”Vad är acceptabelt beteende hos 14-åriga tjejer”. Han väljer då inte att försöka förstå dem och den situation som yngre tonåriga tjejer befinner sig i, den press de utsätts både för att de förväntas klara studier och för att de för att se bra ut fysiskt. Scott Goodwin skriver heller inget om att 14-åriga tjejer förväntas ställa upp på sex de inte vill eller att de utsätts för nätbrott där kränkande bilder läggs ut osv. Nej, Scott Goodwin väljer att ta upp hur illa de beter sigatt skrika och spotta på varandra är inte acceptabelt, att kalla varandra horor och snacka skit om varandra är inte acceptabelt”, ”att förolämpa varandra offentligt är inte acceptabelt”. Denna polisman skriver också direkt till 14-åriga flickor ”innan du blottar din dåliga attityd”, ”din fruktansvärt dåliga attityd”  och undertecknar inlägget med ”Scott gruppchef ungdomsgruppen”.

Vi frågar oss om Kronobergspolisens ungdomsgrupp anser att 14-åriga tjejer har en speciellt fruktansvärd dålig attityd och om de utmärker sig speciellt negativ i vårt samhälle när det gäller ”att snacka skit om varandra”.  Vi frågar oss vilka signaler som Kronobergspolisen ungdomsgrupp sänder ut med det här inlägget förutom att de har en fördomsfull och könskonserverade syn på kön?  Med det här inlägget blottlägger Scott Goodwin som en vuxen medelålders man sin attityd till flickor dvs barn. Men det är just 14-åriga flickor som han retar sig speciellt på. Att han med sin sexistiska attityd, väljer ut just fjortonåringar är ingen slump. Flickor i 14-års åldern är på väg in i vuxenlivet och de börjar bli sexuellt aktiva. Han skulle knappast skrivit  så om 13-åriga flickor för de är för mycket barn, eller om 15-åriga flickor för de är sexuellt tillgängliga för män, men 14-åringar på väg ut i vuxenlivet attackeras av en medelålders man på det här sättet.

Christian och Eva Diesen skriver om att det är världens tonåriga tjejer som är de som behöver mest skydd mot sexuella övergrepp. Det är de som löper störst risk att utsättas för våldtäkt och för långvarigt sexuellt utnyttjande t ex i prostitution. Vad gör då Scott? Han skriver inte om medelålders män som groomar 14-åriga flickor eller om sexualsadistiska medelåldersmän som betalar för att få plåga 14-åriga flickors kroppar eller om medelålders män som sexuellt ofredar 14-åringar. Han skriver inte heller om jämnåriga pojkar som sprider nakenbilder på dem, utsätter dem för näthat eller utövar våld och sexuellt våld mot dem. Han skriver heller inte vad han menar med ordet ”hora” och vem som brukar använda det mot vilka. När får vi se Scott Goodwin skriva förhållningsorder om vad som är ett acceptabelt beteende utav medelålders män? Eller vad som är acceptabelt beteende hos poliser särskilt om de ingår i en Ungdomsgrupp?  Men det här inlägget visar en vuxen medelålders man sin attityd till 14-åriga flickor mycket klart och därmed sin attityd till alla kvinnor och flickor.

Privata på nätet – då synliggörs mycket

De helt inofficiella privata polistwittrarna gör ingen hemlighet av att de är poliser. För en del av dessa är det mer eller mindre känt vem som står bakom twittrande även om det sker via ett anonymt konto. Eftersom vi driver tesen att polisen demoniserar kvinnor via media är det intressant att se vilka värderingar om kön och vilken kvinnosyn som synliggörs den här vägen.

Det är vanligt bland polistwittrare med en stark antifeministisk attityd. Både FI som parti och feminister förlöjligas. Det leder till ett stöd och uppmuntran från andra antifeministiska och kvinnofientliga konton. Trots att det borde upplevas som ett problem för de som tillhör rättsväsendet verkar det inte bekomma dem. Vilka signaler sänds ut genom att polis gör gemensam sak med antifeministkonton? Naturligtvis får poliser ha dessa åsikters men det förtar deras trovärdighet att kunna hantera den stora samhällsproblematiken som mäns våld mot kvinnor utgör. Det gäller hela skalan av brott, från näthat, hot, sexuellt ofredande till grovt våld som misshandel och våldtäkt. Om poliser själva på sin fritid tillhör samma krets som de som diskriminerar och kränker kvinnor – vad händer då när de möter våldsutsatta kvinnor och flickor? Vilka finns polisen för? Samtidigt twittrar polisers officiella konton – utsatt för våld kom till oss. Det klingar tomt med tanke på hur det låter bakom kulisserna.

Det är också oerhört allvarligt om det är så att politiska kvinnorättsaktivister kan förvänta sig att bli förlöjligade av poliser. Hur ska polisen då kunna ta hot mot feminister på allvar – vilket de inte gör. Det innebär i praktiken att vissa politiker inte har samma skydd som andra och att polisen i sitt arbete  gör skillnad beroende på vilket parti politiker tillhör.

Låt oss ta bara några få exempel på Twitter från informella poliser:

Går på stan. Möter 3 kvinnor. Vilka är de? Vad vill de? Är de ultrafeminister? Hatar de mig för att jag är man?

Man får ibland se sig om när man möter kvinnor  (RT av flera poliser)

Uttryck som retweetats av polis: respektera kuken och tämj fittan

Det verkar vara ett brottsbalksbrott att vara man

Manshatet hos ROKS

Feminism är ett särintresse

Shitlist sverigedemokraterna, miljöpartiet, feministerna

Vad säger det om polisen som organisation om en poliskommissarie som bland annat själv utrett våld mot kvinnor lägger ut sexistiska bilder, ständigt återkommer  till kvinnors /”flickors” underliv och även ständigt tweetar om ”det kvinnliga våldet” ( dock aldrig om mäns våld)?  Han är uppenbarligen  lika lite som andra poliser  intresserad av av att fundera på om det rörde sig om nödvärn från en våldsutsatt kvinna.  Den här poliskommissarien lägger dessutom gärna ut statistik på att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt  utan att reflektera vad det är egentligen som sägs i dess ”undersökningar”.  Det är synnerligen allvarligt att en polis med denna kvinnosyn får vara polis och t o m har utrett våld mot kvinnor. Hur har denne polis bemött våldsutsatta kvinnor och flickor? Hur har han utrett våldet? Uppenbarligen har polisledningen förtroende för honom trots hans sexism och ständiga intresse för kvinnors könsdelar.

Det är förvånande att det inte finns någon problematisering av hur kvinnofientligt och antifeministiskt polis låter på Twitter. Det bör vara föremål för en studie.

Stockholmspolisens presschef skriver sexualsadistisk novell i Metro

I en sommarupplaga av Metro fick Stockholmspolisens presschef , som också skriver  kriminalromaner, skriva en novell.  Det är intressant i sig att den person som är utsedd att leda det kommunikativa arbetet med media i Stockholm, är en kriminalförfattare. Vidare kan en fråga sig hur det kommer sig att han erbjuds utrymme i press vars uppgift bland annat är att kritiskt granska  myndigheter inklusive polis. Vad betyder det att en polisens presschef erbjuds privat utrymme på det här sättet? Är inte det en form av mediakorruption som en kan se i andra länder som  anses mer korrupta – än Sverige?

Det är också av intresse att se vad denne presschef väljer att skriva om. Han skriver om en gömd bordell med ”ukrainska flickor”. Han och en ung journalist blir någon sorts kompisar och det tycks tydligt  att ”flickorna” och deras liv utgör en ”bra” fond. Att han dessutom kommer in på vad som liknar tortyrkammare där dessa ”flickor” utnyttjades gör motivet ännu mer spekulativt. Ingen har i novellen heller brytt sig om att lagföra de män som utsatte dem. Om det är flickor, som Stockholmspolisens presschef, envisas med att kalla dem, gör det om omöjligt ännu mer upprörande att ingen gärningsman inklusive sexköpare hålls ansvarig. Att skrivande män använder sexuellt våld och sexualsadism mot ”flickor” för att få till en spännande och kittlande berättelse är ett vanligt fenomen men att Stockholmspolisens presschef gör det i en novell i Metro säger en del om kvinnosyn, synen på prostitution / sexualsadism  och hur polis och media fungerar.

Polisens demonisering av kvinnor i media

Det krävs att beteendet studeras under en längre tidsperiod för att visa att det följer ett mönster.
Polisen bakom kulisserna (sid 150) Stefan Holgersson

Precis som citatet ovan visar krävs det att en studerar polisens olika sätt att rapportera kvinnor och män och våld under en längre tid för att se mönstret; att polisen demoniserar kvinnor och heroiserar män.

Polisen har idag, som visats ovan ett enormt informationsövertag.  De har enligt egen uppgift ca 100 000 kontakter med media under ett år. De har alltså många tillfällen att både omedvetet och medvetet välja ut händelser som ska förstärka deras verklighetsuppfattning liksom att välja bort de som inte stämmer med deras värderingar. Polisen är också uttolkare av händelser och kan oemotsagt sprida sin bild. Polisen väljer också brottsrubriceringar på händelser vilket har stor betydelse av hur allvarligt ett brott anses vara och vilka rubriker som media väljer. Senare när medias intresse svalnat kan bilden bli annorlunda men då är det försent.

Inläggen Polisens kvinnosyn del 1-9 har redogjort för hur omfattande problematiken med polisens dåliga kvinnosyn, deras okunskap och fördomar om våld mot kvinnor är. Polisens könskonservativa värderingar har också blottlagts. Det är dessa värderingar som synliggörs även i deras mediala kontakter.  Det finns oerhört många exempel på det här och vi tweetar ofta, nästan dagligen, om händelser där information fattas eller där polisen inte är könsneutrala.

Återigen är det för att få proportioner på hur omfattande våld mot kvinnor/flickor är viktigt att påminna sig om att det anmäls ca 17 våldtäkter/dag och att antalet anmälda fall av våld mot kvinnor är ca 75/dag. Av detta hör vi inte mycket, kanske 1-5 dag i kortfattade notiser och ibland om det är ”rätt” våldtäkt eller ett mord på en kvinna kan det bli större artiklar.

Polisens demonisering av kvinnor i media kan ske på olika sätt.

¤Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤Genom aktivt val dvs genom att kvinnor skärskådas mer/utpekande av kvinnor

De här fem sätten kan användas enskilt eller, vilket är vanligast, i kombination. Inledningsvis i avsnittet som följer försöker vi dela upp de fem sätten men kommer senare att visa hur de kombineras.

Förminskande av våld mot kvinnor

Det notiser som finns framför allt i landsortspress om våld mot kvinnor följer oftast samma mönster, polis kallas till platsen och griper en man och uttalar sig om kvinnans skador. Ofta enligt devisen: hon sägs inte vara ”allvarligt” skadad, behövde inte ”uppsöka sjukhus akut” etc.  Eftersom uppgifterna kommer från polis kommer sällan uppgifter om  kvinnan tidigare blivit misshandlad och/eller hotad och anmält, om poliser har varit på adressen innan, vad de i så fall har gjort då, om de har valt att kalla det ”relationstjafs”, om de har skuldbelagt kvinnan internaliserat för att hon ”provocerade”. Inte heller får vi veta om poliser har sett skador på kvinnan tidigare och trots det inte väljer att gå vidare med anmälan om kvinnan inte vill själv. Vi får inte veta om polis har kunskap om mannens våldskapital och kan göra risk- och hotbedömning.

Det är här, i dessa små fåtaliga notiser som ändå bara är toppen på ett isberg, vi har problematiken med våld mot kvinnor och hur polis hanterar det. Ändå väljer polis sällan att skriva om VAW (Violence against women) i händelserapporter och definitivt inte att skriva någon bakgrundsinformation. Snarare tycks kvinnans skador nedtonas och det gäller både vid sexuellt våld och vid annat våld, har kvinnan körts i ambulans är oftast skadorna ”okända”. Vill polis med den här nedtonade rapporteringen att vi som läsare inte ska reflektera över om det kan vara upprepat tidigare våld mot en kvinna som de inte har brytt sig om att ingripa mot?

Våld mot kvinnor blir med det här mediala/polisiära agerandet både normaliserat och förringat samtidigt. Det blir som en bakgrundsbrus av anekdotiska händelser som bara passerar. Misshandel av kvinnor och sexuellt våld bara finns där och vi får lära att det är såhär det är och att acceptera det. Det finns ingen som helst upprördhet i notiserna.  Är kvinnan allvarligt skadad kan det bli större rubriker men fokus är då oftast på kvinnan. Våldsmannen ”försvinner”.

Förminskande av mäns hot och handlingar

Det är inte alls ovanligt,när polis beskriver händelser där män hotar sin omgivning med någon typ av vapen som kniv eller yxa, att det beskrivs som att mannen ”viftar” med detta. En Göteborgspolis talade i ett radioinslag i allmänna ordalag om män som rånar och ”viftar med en liten kniv”. Dessa ord kan benämnas  försvagnings-ord. Polis väljer alltså inte att säga att män håller i knivar och hotar med knivar. Detsamma gäller tex även då vapnet yxa används. Här finns oerhört många exempel men vi väljer ut tre.

I en händelse vid en förskola i Västra Götaland där barn och anställda i ett år känt sig hotade av en man med yxa och där polisen inte ingripits svarar ansvarig polischef:

– Det finns en notering om att han har viftat med en yxa och då är det ju någon som har upplevt det. Men det finns ingen anmälan så vitt jag vet och (finns det det) är han i så fall hörd om det och utredd.

Om det är föräldrar som är oroliga och vill prata med polisen så är de hjärtligt välkomna. Då kan jag prata mer om deras privata situation och vad de kan göra, säger Niklas Svärd – platschef på polisen i Marks kommun.

Här väljer polis att använda ett tydligt försvagnings-ord när de uttalar sig och som orsak till att inte utreda hotet. Istället nedtonar polisen till att det handlar om ”föräldrars privata situation”. Han glömmer alltså barnens säkerhet och även de anställdas säkerhet på arbetsplatsen, anställda som framför allt är kvinnor.

Även Värmlandspolisen är snabba med att nedtona mäns hotfulla beteenden: Polis avdramatiserar överfall. En man uppträder hotfull mot en 10-årig flicka och en 16-årig flicka. Försvagnings-orden är understrukna.

Polisen tror att det rör sig om en man som i största välmening vill att unga människor ska vara försiktiga i trafiken och bära skydd av olika slag.

– Men han har ett lite bryskt bryskt sätt att kommunicera detta, säger Tommy Lindh, pressinformatör hos Värmlandspolisen.

Lägg märke att det finns en uppenbar genusaspekt i de ovannämnda händelserna. Vi har tidigare granskat Värmlandspolisen särskilt både i Flickan anmälde våldtäkt och blev istället själv dömd och i Varningar,  skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. Här kommunicerar Värmlandspolisen via sin pressinformatör att män som drar i flickor är välmenande men bryska. Vilken trygghet skapar polisen här för kvinnor och flickor?

En kvinna lämnades ensam och strandsatt på en ö av en man där det varit osämja mellan paret, Rubriken i media blev att kvinnan hade bråkat med pojkvän. Polisen nedtonar också mannens agerande.

Polisen misstänker inte att något brott har begåtts. Att mannen kom tillbaka efter ett tag, att kvinnan kunde larma och att vädret var fint är några av skälen.

Men under andra förhållanden hade en förundersökning kunnat inledas.

Att en kvinna lämnas ensam på en ö av en man som tar sig rätten till det trivialiseras och hans handlingar får inga konsekvenser.

Förminskande av VAW: Poliser gör sig lustiga i media på kvinnors bekostnad  

En full man försökte ta sig in i en kvinnans lägenhet. Kvinnan blev rädd och ringde polis. Eftersom mannen hade en ”gorilla”dräkt uttalar polis.

– Han var aprak, säger Peter Hultqvist, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen.

De försöker alltså få en rolig poäng  Tas kvinnors rädsla på allvar då? Trygghetsundersökningen visar år efter år att kvinnor är mycket mer otrygga än män och här handlade det om en kvinna som blev rädd i sitt hem. Polisens uttalandet är ytterligare en indikation på att polis ursäktar mäns beteende som en normalitet.

Några flickor har utsatts för en blottare och anmäler det. Polis nämner då i media att de lagt ett signalement att blottaren hade liten snopp med motiveringen att det var flickornas berättelse och att mannen ”nog störs” utav det.  och får skämmas. Förutom att det här beteendet är infantilt och att polis borde vara mer professionell än så, så vet inte polisen vad det kan innebära för dessa flickor eller för andra flickor som kommer utsättas att skriva så. Snarare är det tecken på att polis inte ser denna brottslighet som så allvarlig år 2015 trots att den här typen av gränsöverskridande beteende ska tas på allvar och att ambitionen borde vara att inte fler flickor ska bli utsatta för blottaren.

Män/pappor med barn heroiseras

En annan variant på att förminska mäns handlingar är att män/pappor istället för att misstänkas för brott får sympati.

Man lämnade son i bil en hel dag. Det var en mycket tragisk händelse där sonen avled. Brottsmisstanken nedtonas.

En man/pappa lämnar sin dotter ensam vid en vägkant. Det blir ett stort pådrag då flera bilister har reagerat. Polis letar i timmar efter flickan. Även polishelikopter ansluter så småningom. Mannen påstår senare att han bara skulle ”vända bilen”. Polis ifrågasätter inte detta utan uttrycker sig förstående.

Det hela var ett stort missförstånd, enligt polisen.

– Den lilla flickan har behövt gå på toan och de har stannat bredvid vägkanten. Pappan tycker att han står så illa med bilen så han väljer att åka iväg en sväng för att vända bilen,

Under tiden passerade ett antal bilister och såg flickan stå ensam vid vägen.

– Hon har aldrig varit borta och hon har aldrig varit saknad av familjen på något sätt, utan det rör sig om några minuter. Den tiden det tar för pappan att vända bilen, 

Ingen utredning görs om vad som egentligen hade hänt och varför flickan lämnades gråtandes ensam vid en vägkant.

En man/pappa hittar inte sin bil med lämnad son. Nycklarna satt i bilen och därför tror han att någon tagit bilen med sonen i. Han kallar på polis som sätter in helikopter och stora resurser. Det visar sig att mannen/pappan har glömt var han ställt bilen. Polisen är förstående och tycker att det är bra att det slutar lyckligt. Polis reagerar inte över att han lämnar sin son ensam i en bil med nycklar i och går och handlar.

En man/pappa går med sin dotter i halssnöre. Flickan gråter och människor larmar. Polisen godtar mannens beskrivning av att dottern ”ville leka hund”. Inget ifrågasättande av lämpligheten i beteendet görs.

Det var en liten flicka som ville leka hund med sin pappa

Att hon gråtit berodde på att hon blivit ledsen när okända personer skällt på pappan.

Vems beskrivning är det? Hur tillvaratar polisen flickans intressen här? Genom att mannen/pappan säger vad som har hänt?

Det är ett mönster att polis uttrycker sig förstående i media för vad pappor/män gör oavsett vad de orsakar för pådrag och vilka resurser de tar i anspråk.

Kvinna/mamma med barn anmäls för falsk larm

I det här sammanhanget finns anledning att titta på en utredning som Polisen i Västra Götaland initierade mot en kvinna. Bakgrunden är att en mamma anmäler att dottern försvunnit på en marknad och att en man försökt föra bort henne. Polis letar efter mannen men hittar honom inte och väljer då utreda mamman för falskt larm. Det blir stora rubriker i media om att kvinna misstänks för att ha larmat falskt. Polis hävdar i rätten att de satte in stora resurser vilket i praktiken innebar tre bilar och 30-40 minuters aktiv spaning (varken helikopter eller hundpatruller togs i anspråk).

Mamman frias i tingsrätten. Friandet ledde inte till några stora rubriker. Polisen hade förmodligen åstadkommit det som de ville –  att demonisera mammor.  Troligtvis kostade utredningen om falskt larm mycket mer än dessa 30-40 minuters ”aktiv spaning”. Ville polis statuera exempel? Ska inte mammor våga anmäla till poliser om de är oroliga över ”fula gubbar”? Hittar inte polisen dessa gubbar (s k ”aktiv spaning”) förskjuts skulden för detta till mamman. Hon ”ljuger”. Parallellen till föreställningen om ”falska våldtäkter” där Örebropolis ville statuera exempel genom att låta den som anmäler få betala, är tydlig.

Polisen i Västra Götaland valde att utreda kvinnan/mamman för att hon ”använt” polisresurser. Mannen/pappan i exemplet ovan utredes inte för falskt larm trots att även det skedde i Västra Götaland och trots att det där även sattes in helikopter och hundar.

Det finns även en aspekt att skuldbelägga mamman för att hon var en ”dålig” mamma genom att dottern sprungit bort. Det gör inte en ”riktig” mamma. Mammor som fallerar döms hårt i samhället och även utav polis. Sundsvallspolisen mediaberättelse om ett upphittat barn i lägenhet faller in här. Tyvärr ifrågasätter inte media det flertal frågetecken som fanns i polisbeskrivning som de spred till media.

Förstorande av kvinnors handlingar mot män

Om det när kvinnor misshandlas, våldtas och ofredas sker en förminskning av det brott de råkat ut för och konsekvenserna utav det, liksom att mäns våldshandlingar förminskas, sker motsatsen när kvinnor kan misstänkas för våld mot män.

När kvinnor grips för misshandel mot en män blir det alltid stora rubriker. Ordet ”kvinna” anses viktigt att betona då. I motsats till mäns våld mot kvinnor, då mannen osynliggörs i rubriker så synliggörs kvinnan när hon använt våld i någon situation. Här går att dra paralleller till Bromanders avhandling Politiska skandaler Behandlas kvinnor och män olika i massmedia där det visas att kvinnors skandaler ges större nyhetsvärde och att kvinnliga politiker avkrävs större ansvar. Samma mönster går igen när kvinnor  kan misstänkas för brott; media och polis samagerar i en önskan att demonisera kvinnor.

I dessa rubriker och artiklar  brukar det ofta stå att kvinnan har använt någon typ av vapen i våldet mot mannen eller gjort något annat som kan uppfattas som farligt. Inget sägs om sammanhanget och den inblandade mannens ord blir påfallande ofta sanning. Det är en struktur att män anses mer trovärdiga för polisen än kvinnor och de väljer att vidarebefordra mannens berättelse som en sanning till media trots att det är en partsinlaga. Polisen är själva en maskulint kodad organisation där manliga strukturer och normer råder. Dessa präglar också synsättet vid mötet med omgivningen och vad som går ut i media. Men det krävs att en studerar varje artikel lite mer ingående och ifrågasätter var informationen kommer ifrån. Här har media mycket att lära men eftersom kriminaljournalister själva kan anses vara maskulint kodade och könskonservativa, godtar de så gott som alltid polisens partiska beskrivning utan att problematisera den. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV  visas hur polisen strukturellt godtar mannens ord och misstänkliggör kvinnan. Detsamma mönstret sker i media så gott som dagligen och är ett stort problem för kvinnors säkerhet.

Med ständiga berättelser rörande ”våldsamma kvinnor” som färgas av mäns beskrivningar i media åstadkoms en fokusförskjutning från samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor till förmån för dessa ”våldsamma kvinnor”. Polisen har kontroll över vad som går ut i media och ingen ifrågasätter det från medialt håll.

Om det när män använder vapen sker en nedtoning av deras agerande sker motsatsen oftast när kvinnor står i fokus. Att kvinnor använder vapen är inte lika vanligt men det handlar sällan om att hon ”viftat” med vapnet. Snarare görs hon galen, farlig och ondskefull på ett helt annat sätt än vad som gäller för en man.

Som fallet är när det gäller ett ingripande där en man misshandlat en kvinna så sägs inget om varför kvinnan använde vapnet. Här bör också infogas att kvinnor inte har samma möjlighet att använda sin kropp och sin muskelmassa till sitt försvar som män. En kvinna behöver en förstärkning dvs hon tar vad hon kan för att skydda sig en sax, en kniv, en kastrull . Att kvinnor vid självförsvar måste använda vapen underlättar demoniseringen av kvinnor eftersom normen är en man. Polisen upprätthåller denna norm effektivt när de griper kvinnor och meddelar om det till media utan att sammanhanget kommer fram. Är det försvarsvåld dvs nödvärn, har polisen varit där förut och inte brytt sig om att en kvinna lämnas med förövaren eller har han gripits tidigare och släppts? Har kvinnan blivit misshandlat gång på gång?  I så fall; hur mycket stryk måste en kvinna tåla innan hon får lov att använda nödvärn för polis?

Vid en händelse tidigare i år använde polis själva orden att de övertog en kvinnas nödvärn när de sköt en man som var i färd med att knivhugga henne. Om kvinnan skjutit honom själv eller om hon attackerat honom med kniv hade hon sannolikt utretts för mordförsök. Våldsutsatta kvinnor ska möta sina förövare ensamma utan kollegor, utan träning, utan Rakel, utan skjutvapen. Hon befinner sig i samma bostad och har oftast bara några sekunder på att fatta ett beslut som kan rädda hennes liv eller hälsa. Men då döms hon hårt. Tillspetsat kan det sägas att polisen och samhälle accepterar mördade kvinnor men inte kvinnor som gör motstånd och använder våld när de värnar sitt liv.

Runt jul 2014 kom en nyhet om en man som slagit en flaska i huvudet på en tjuv. Både Ekot och AB gjorde en skojig helgnyhet om detta och ingenstans fanns någon polis som problematiserade det här visade våldet mot en främmande man. Kanske kan vi nu rekommendera att kvinnor som ska försvara sig mot våldsamma män slår flaskor i huvudet på dem? För hur ska polisens tystnad och medias flamsande om detta våld annars tolkas? Eller är problemet att dessa kvinnor gör uppror mot ”familjevåld” och att de därför ska demoniseras extra hårt? Vi påstår att det är så. Kvinnor döms hårdare och extra hårt döms de som gör uppror mot männens makt och däri ingår rätten att slå utan några större konsekvenser. På något annat sätt är svårt att tolka går att polis så ofta väljer att redogöra för mannens beskrivningar som en sanning och inte nämner att det kan vara fråga om nödvärn från kvinnans sida. Riktigt problematiskt är det att polis t o m vittnar mot kvinnor som menar sig ha använt nödvärn där mannen t o m erkänner strypvåld men går fri både i utredning och i sedan i domstol. Tyvärr reagerade inte media heller på att även mannens våld borde utretts och att kvinnans agerande kunde varit fråga om lagligt nödvärn ( den sk strypdomen).

Vi kommer framöver i inlägg återkomma till polisens sätt att utreda kvinnor som använt nödvärn då det är något som måste uppmärksammas: Att kvinnor som försvarar sin hälsa och sitt liv utreds fördomsfullt av polis och sedan döms de på lösa grunder. Det uttrycks ibland att kvinnor blivit mer våldsamma. Är det så eller har polisen blivit mer antifeministisk i takt med att kvinnoförakt och kvinnohat brett ut sig på sociala medier och på sajter?  Som visats ovan synliggör polis själva att de är del av kvinnoförakt, sexism och antifeminism på nätet. Självklart spelar det roll när de möter våldsutsatta kvinnor och utreder kvinnor för våldsbrott istället för att intressera sig för att utreda om det är nödvärn dvs rätten att försvar sitt liv. Sedan kan anonyma poliser twittra om ”det kvinnliga våldet”.

Val av förtegenhet resp frikostighet med information

När kvinnor utsätts för våld är polis oftast ”förtegen” om vad som hänt.  När och om utredning i ett grovt våldsbrott mot kvinnor/flickor har skett vill polisen sällan gå ut med information med hänsyn till utredningen. Detta är ett återkommande mönster, som även gäller vid våldtäkt/sexuellt våld som nämnts.  Att det skulle vara förenat med utredningstekniska skäl eller med hänsyn till de inblandade är dock en sanning med modifikation för vid vissa brott, när kvinnor misstänks, gäller inte samma tystlåtenhet. Genom att vara förtegen väljer polisen också att skydda sig själva, sin tidigare inblandning rörande våld mot samma kvinna, de skyddar sin utredning och kan lägga ner den utan att media intresserar sig onödigt mycket för varför. Genom det här beteendet, att var förtegna av ”hänsyn” förstärker de också stigmat som är vidhäftat våldsbrott mot kvinnor: att det är känsligt och pinsamt för den inblandande kvinnan att hon blir misshandlad eller har blivit våldtagen. Det blir, kan en säga, en självuppfyllande profetia – att bli utsatt för våld är skamligt för en kvinna därför väljer polis att omgärda det med tystnad och då vidmakthålls ordningen och stigmat. Givetvis skyddas också polisens arbete från insyn och även mannen/förövaren. Han brukar överhuvudtaget hamna i bakgrunden i dessa mediala berättelser. Det har polisen stort inflytande över.

Men det finns tillfällen då det rakt motsatta verkar hända. Polisen vill ha ut så mycket som möjligt i media och få upp fokus på fallet. Det tycks uteslutande gälla när kvinnor misstänkts för brott. Några sådana uppmärksammade fall tas upp i nästa del: Askersundsfallet, Tågstäderskefallet och Västeråsfallet.

Misstänkliggörande av kvinnor

När poliser uttalar sig till media har de stor påverkan på vad media kommer skriva. De kan välja ut ord som både medvetet och omedvetet/internaliserat demoniserar kvinnor.

Några exempel

I en tidningsartikel angavs följande:

En kvinna i en bil med en man blir ”heligt förbannad ”och drar i handbromsen. Det var polisen som beskrev orden men vems ord blev sanning här?  Vem beskrev händelsen? Mycket troligt var det mannen. Fick kvinnan ens komma till tals?  Varför väljer polis att ta ställning i media om inte för att misstänkliggöra kvinnan och därigenom demonisera henne?

Var det mannen som uppträdde hotfullt och inte ville släppa ut kvinna ur bilen? Fick hon panik? Kan det ha varit så att det i själva verket var han som gjorde sig skyldig till ett brott? Frågan är varför polisen väljer att göra så om det inte ligger i deras värderingar att demonisera kvinnor och de lyckas ju med rubriken som hamnade i media. Kvinnan verkade ”galen” och argsint.

Bilar och brott verkar leda en särskild kvinnonegativ attityd hos polis.

En kvinna blir påkörd. Polis påstod: ”hon sprang ut i gatan”. Vems berättelse är det?  Andemeningen är att kvinnan fick skylla sig själv. Hon var galen – inte bilisten.

Detta är också ett mönster från polis: att påkörda kvinnor benämns olyckor och inte brott. Varför det är så?  Att bilism är en maskulint kodad samhällsföreteelse är inget nytt. Vi påstår att det påverkar polisen.  Polisen är själva helt bilburna och socialiserar sig i större utsträckning med bilister än med fotgängare. Även i detta finns en genusaspekt. Genom att dessutom skuldbelägga kvinnor internaliserat är det lätt att kvinnor som blir påkörda har sig själva att skylla. Dessutom finns det ett mönster där det finns ett ointresse att ens utreda om bilisten har gjort sig skyldig till ett brott om det är just en kvinna som blivit påkörd. Kvinnor har helt enkelt inte samma människovärde som män – även det ett mönster som går igenom i allt polisens arbete.  Det finns flera sådana fall där polis inte ens verkar bry sig om det var ett brott bakom dvs bilen stannade inte, den körde för fort, bilisten smet smitning eller bilisten körde på annat sätt hänsynslöst.

Vid motsatsen däremot, där män ”drabbas”,  är det inga problem att få polisens uppmärksamhet på och de t o m skapar rubriken själva: Kvinna körde på man. Civila poliser på plats kastade sig in i bilen och tog nycklarna ifrån henne. Även här blev mannens ord sanning. Det kom senare fram att detta var en våldsam man som kvinnan var rädd för och hon gjorde som han ville och körde bilen trots att hon inte kunde och det framkom delvis sedan att mannen uppträtt hotfullt mot kvinnan även vid detta tillfälle och snabbt skyllde på henne. Poliserna försvarade utan åthävor en våldsam man och tog hans beskrivning som sanning och demoniserade en våldsutsatt och förmodligen väldigt rädd kvinna. Hennes ord fick inte höras.  Däremot blev andemeningen återigen att kvinnor är opålitliga och galna och farliga. Hur ska denna kvinna kunna lita på att polisen hjälper henne mot den våldsamme mannen i framtiden?

Vad brottsrubriceringen säger om polisens internaliserade könsmaktsordning

När ett brott eller en händelse, som kan misstänkas vara ett brott, återges i media blir det med den brottsrubricering som polisen valt. Sällan ifrågasätts varför en viss brottsrubricering sätts och inte heller följs det upp om den ändras. Vi menar att det finns en klar genusaspekt vid valet av brottsrubricering. Samma skuldbeläggande och demonisering av kvinnor som sker då de utsätts för våld visar sig också här. När kvinnor har använt våld mot en man väljer polis ofta rubriceringen mordförsök – som media återger. Sällan nämner polis någon alternativ brottsrubricering som försök till dråp eller misshandel. När män utövar grovt våld mot kvinnor benämns det däremot som misshandel alternativt grov misshandel. Hotas hennes liv måste det vara riktigt illa för att det ska benämnas mordförsök. Där finns en skillnad. Män kan rikta grövre våld mot kvinnor och få en mildare brottsrubricering. (När män knivskär män utan allvarliga skador rubriceras det ofta som grov misshandel.)  Men kvinnor döms hårdare och förutom att ett eventuellt nödvärn förtigs, så krävs det inte att skadorna på mannen är särskilt allvarliga för en strängare brottsrubricering.

En annan företeelse är att polisen benämner ett brott mot kvinnor och flickor med en mild brottsrubricering istället för tvärtom. Även misstankegraden och därmed tvångsåtgärderna är ett val som präglas av ett nedvärderande av de brott som riktar sig till kvinnor och flickor och till barn i allmänhet.

Några exempel.

Föräldrar anmälde att ett barn berättat om övergrepp på dagis. Polis sa att förhöret med barnet inte ”gav” något. Här måste en ställa frågan: hade de berörda poliserna kunskap om att förhöra så små barn?

När den vakna reportern frågar:  Har ni gått igenom personens dator och telefon? Svarar polisen: Nej, man måste nå upp till skälig misstankegrad för att kunna vidta sådana tvångsåtgärder. Personen var aldrig skäligen misstänkt.

Detta är naturligtvis ett val som återspeglar en attityd till brottet.

Att annat exempel är flickan som fick nakenbilder på instagram skickade till sig med frågor bland annat om hon hade pojkvän och då väljer polisen i Borås att rubricera det som endast ofredande. Fast de tillägger att det kan komma att ändras. Då väljer polis inte den skarpare brottsrubriceringen som en utgångspunkt.

Brottsrubriceringen säger väldigt mycket om hur poliser ser på brott och kön och våld mot kvinnor och kvinnors rätt till nödvärn. Det säger också en del om vilken bild polis vill ha ut till media. Vi uppmanar läsare att börja reflektera över polisens brottsrubriceringar som de uttalar i media och att göra utifrån ett genusperspektiv. Då framträder ett mönster: för kvinnor sker en uppgradering omgående, för män en nedgradering. Det här  borde forskas om av genuskunniga jurister och andra.

Utpekande av kvinnor genom aktivt val

Att välja ut och peka ut kvinnor för brott är ett  beteende som kan misstänkas inte endast sker omedvetet utan även medvetet. Det hänger ihop med viljan att vara frikostig med information till media och att välja ”rätt” brottsrubricering. I nästa del av inlägget tas några särskilda fall upp, tex Tågstäderskefallet där en kvinna pekades ut medan det i en annan tågkrasch där en man körde in i en byggnad inte skedde något motsvarande. Likadant är givetvis fallet med den s k skelettkvinnan där män tidigare hanterat ben-delar utan att polisen valt att utreda brott. Fallet med den kvinnliga narkosläkaren är ett annat uppmärksammat fall.

Tre andra utpekanden rör den kvinnliga antirasistiska motdemonstranten i Lund, mobillagens effekt och Cold Case-gruppens agerande i media.

Kvinnlig motdemonstrant

I Lund demonstrerade antirasister mot SD under Björn Söders tal. Polisen grep en ung kvinna för ofredande (!). Hur det gick till är intressant. En civil polis sökte upp och ställde sig bakom kvinnan. Han vittnade sedan i rätten att hon visslat så att det ”skar i hans öron”. Trots att flera andra vittnen intygade att hon slutade blåsa i visselpipan på uppmaning av uniformerad polis så greps kvinnan på grund av att den civilklädde polisemannen ansåg att hon ”stört”. Kvinnan dömdes enbart på denne polismans ord i rätten. Ingen bedömning gjordes av varför han valde ut just henne och varför inte alla andra som också visslade greps. Inte heller gjordes någon bedömning om civilpolisen av personliga orsaker valde ut just en ung kvinnlig antirast. Vi hävdar att det inte var en slump utan ett aktivt val.

Den nya mobillagen

För några år sedan kom en lag som förbjöd användning av mobil vid bilkörning om det skedde på ett trafikfarligt sätt. Det var en medial debatt om lagen innan och vilka beteenden som är farliga i trafiken t ex framfördes att kvinnors sminkande under bilkörning utgjorde en trafikfara.  Varför detta ansågs vara en så stor problematik kan en bara spekulera över men det kan antas vara ett utslag av ett samhälle som alltid letar fel på kvinnor och dubbelbestraffar dem. Det blev i alla fall stora rubriker när den första personen åkte fast enligt denna nya lag och att det var  ”kvinno”-rubriker var symptomatiskt. Media och polis kan här sägas samverka i ett samhälle som snabbt letar kvinnliga syndabockar.

Cold Case-gruppens misslyckade jakt på kvinnliga skurkar

En arbetsgrupp inom polisen skulle ägna sig åt att ta upp kalla fall, både vålds- och mordfall. Det var äldre manliga polismän som jobbat länge och som sas ha erfarenhet. Att det också innebär slutenhet och brist på nytänkande verkar inte polisorganisationen ha haft i åtanke. De första två stora rubrikerna efter att gruppen blivit omtalad och fått mediareklam var om mordmisstänkta kvinnor.  Ingen av dessa blev dömd, den ena utreddes inte ens.  Att dessa äldre manliga poliser gärna ville få kvinnorubriker är nog inte så långsökt. Med tanke på att det finns ett otal icke uppklarade våldtäktsfall där det finns anledning att oroa sig för att det innebär otrygghet och för risken för seriell brottslighet eftersom sexualbrott kopplas till kvinnosyn och även att kvinnor utomlands kan bli offer (framför allt särskilt utsatta kvinnor) var det ett märkligt val av denna s k Cold Case-grupp. Senare fick de dock en våldtäktsman på spåren där det visade sig att han hade begått nya brott dvs hade polisen orkat, brytt  sig eller haft kompetens då om modus, mm kunde kvinnor ha skyddats. Men Cold Case-gruppen valde att  framför allt ”jaga” kvinnor och de gamla manliga poliserna synliggjorde sin agenda.

Polisers våldsamhet mot kvinnor vid ingripanden

Det finns ibland en föreställning om att manliga poliser inte utsätter kvinnor för våld vid ingripanden som vi hävdar är falsk. Tyvärr kan det vara så att de precis som visas genom deras aktivitet på sociala medier, den genomgående demoniseringen av kvinnor och föreställningen om galna kvinnor,  snarare är tvärtom. Idén om kvinnor som ondskefulla – liksom kvinnohat- kan snarare förstärka viljan att ta i extra hårt vid gripande av kvinnor.

Vid antinazistdemonstrationer som följde i Svenskarnas Partis spår gick Gävlepolisen särskilt hårt åt demonstranterna. Bland de mest otäcka filmade inslagen finns ett där flera manliga poliser tar tag i, trycker ner och utövar våld mot en kvinna på ett mycket brutalt sätt samtidigt som hon skriker.

FEMEN utförde en aktion i Almedalen när Fredrik Reinfeldt skulle tala och de greps av Säpo. En bild på ett av dessa gripanden visar en manlig och en kvinnlig polis som håller i en ung kvinna med bar överkropp. De håller ett grepp i varsin handled på henne och vrider om hennes armar bakom ryggen på henne. Den kvinnliga polisen håller ett grepp som inte ska orsaka något onödigt lidande medan den manliga kollegan vrider hennes handled hårt bakåt så att det syns hur ont gör. Han har samtidigt ett sammanbitet uttryck. Vi anser att bilden avslöjar en del om hur män som griper kvinnor ”passar på” att utöva mer våld än vad som krävs dvs visar på ett internaliserat kvinnohat. Det borde diskuteras mer.

Granskning av några fall där polisen pekar ur kvinnor

Askersundfallet  och Gävlefallet snarlikt men mycket olika i media

Vi har tidigare tagit upp en del om att polisen väljer att vara förtegna då det handlar om mäns våld mot kvinnor, men inte när det handlar om kvinnor som utövar våld mot män även om det kan vara försvarsvåld dvs nödvärn. Då gäller snarare motsatsen dvs att polis gärna talar i media om vad kvinnorna har gjort och olika detaljer.

Ett bra exempel på när polis valde väldigt olika attityd gentemot media och därigenom styrde den mediala bevakningen. beroende på kön hos den misstänkte, var styckmorden i Askersund (misstänkt kvinna) och i Gävle (misstänkt man).

Askersundsfallet hade Örebropolisen hand om. De gick tidigt ut i media med oerhört mycket detaljer både från den tekniska undersökningen och om vad som framkommit under förhör. Förundersökningssekretessen verkade helt satt ur spel. Polisen medverkade också i TV-programmet (med antifeministiska förtecken) Veckans brott där bla Polischef Robert Haslinger deltog liksom ett antal av polisens tekniker. Robert Haslinger är en polis som tror att mer än var femte våldtäktsanmälning är falsk och vill statuera exempel med de kvinnor/flickor som falskanmäler, se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Genom att Robert Haslinger och Örebropolisen frikostigt delade med sig av förundersökningen i media fick de också maximal mediabevakning på fallet. Det var stora svarta rubriker varje dag med någon ny pikant detalj. Media, framför allt Aftonbladets manliga krimreportrar, spelade med i detta spel fullt ut. Nya fakta fortsatte komma hela tiden och verkade rinna rätt till media från förundersökningen.

I Gävlefallet med en misstänkt man, var polisen agerande helt annorlunda. Inget läkte i princip och hela fallet var betydligt mer nedtonat i media. Ändå skedde detta fall ungefär samtidigt som Askersundsfallet och med liknande förlopp, en död kvinna och styckning. Det ena med svartsjukeförtecken och det andra med sexuella förtecken.

Det är knappast en slump att Robert Haslinger och hans poliser valde att läcka som ett såll. Haslinger har som sagt redan visat sin kvinnosyn som inte endast är dålig utan vi hävdar att han verkar vara djupt antifeministisk  i sin inställning till kvinnor. Att han får jobba kvar med detta förakt för kvinnor säger väldig mycket om svensk polis i allmänhet och om Örebropolisen i synnerhet. Att han och hans team läckte är alltså ett strategiskt drag; de uppnådde fullständigt mediapådrag och får fokus på en kvinna som misstänkts för att fasansfullt brott. Att det fanns anledning för anhöriga till brottsoffret att ta hänsyn till brydde sig inte Haslinger & co om. Uppdraget var att demonisera kvinnor och därmed påverkar det alla kvinnor som kommer att ha med rättsväsendet att göra som tex våldsutsatta kvinnor  Att få fokus på just kvinnors brott är något som känns igen från antifeminist / MRA-kretsar. Polisen visade sig här stå på samma sida som dessa.

I det här sammanhanget kan en säga att det är heller ingen slump att just Örebropolisen gick ut med att kvinnor som är våldsutsatta, ska få hundar som skydd vilket är så huvudlöst dumt så en vet inte var en ska börja. Media nappade, det var en lättsam skojig nyhet – inga rädda kvinnor, inga ”jobbiga” reportage, utan glada hundbilder och glada kvinnor. Eller en i alla fall.  Örebropolisens medieansvarig Mats Nylén konstaterade belåtet på Twitter att det var glädjande att ”nyheten” fick genomslag.  På det här sättet lyckades Örebropolisen att fokusförskjuta från att redogöra för sina egna värderingar om och sitt arbete mot männen som slår kvinnor till att istället handla om hundar.  En lärdom att dra av detta är att ha som tumregel att närhelst polis inte vill tala om mäns våld mot kvinnor och hur de utreder männen ska media vara särskilt vakna.

Tågstäderskan och Västeråsfallet

Tågstäderskefallet där polis hittar ”bevis” på terrorism

I januari 2013 blev en kvinna som städade ett tåg mycket illa skadad i en tågolycka. Tåget som skulle ha varit spärrat men kom i rullning och rände i hög fart in i ett hus. Arbetsgivaren, nätet och framför allt media slog snabbt fast att kvinnan stulit tåget trots att det givetvis är en alldeles huvudlös slutsats. Polisen hängde på utan att själva göra en bedömning, som de gör med andra samhällsföreteelser tex när poliser är misstänkta för brott då stor försiktighet gäller. Kvinnan misstänktes däremot snabbt av polisen för brott.

– Polis vill förhöra tågstäderskan.

Det är prio ett för utredarna att få till ett förhör med personen, säger Lars Byström, Stockholmspolisens presstalesman, till TT.
Kvinnan som jobbade som städare på tåget vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Hon är anhållen misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse  

Polisen valde att göra en husrannsakan hemma hos kvinnan när hon låg illa skadad på sjukhus på grund av arbetsplatsolyckan. Under denna husrannsakan gick de bland annat igenom hennes dagbok. Hör Mediernas reportage om Tågstäderskan ”Sara”.

I dagboken hade kvinnan skrivit om sina innersta privata tankar, bland annat om svårigheter med att jobba natt och känna sig ensam (hon hade reste tillfälligt till Stockholm).  Av detta drog polisen slutsatsen att de hade med en självmordsbenägen kvinna att göra och att hon därmed kunde misstänkas för att ha velat köra tåget in i ett hus för att begå självmord.

En frågar sig: hur är detta ens möjligt? Vilka idéer och föreställningar finns i polismäns huvud när dessa slutsatser dras?  Hur mycket spelar värderingar och fördomar om kvinnor och kvinnors psykiska hälsa in? Om polis inte ens kan förstå att en dagbok speglar livet som det kan te sig för alla och att kvinnor inte är per definition är psykiskt sjuka och oberäkneliga för att de är kvinnor så är polisen nästan farliga för kvinnor.  Givetvis kom det fram att kvinnan snarare var den som var utsatt för ett brott och att det var det brottet som polis borde ha börjat utreda istället för att fullständigt löpa amok.

Har polis i efterhands dragit slutsatser av sitt agerande här? Har de reflekterat över om de fördes iväg av rykten och att deras egna föreställningar och demonisering av kvinnor ledde till att de här kränkte en illa skadad kvinna som dessutom var offer för en otillräckligt skydd på arbetsplatsen?

Det finnas en hel del fall där män skadas illa och ibland avlider i arbetsplatsolyckor. Vi tror inte att polisen där som utgångspunkt självklart utreder dessa som självmord och genomför en husrannsakan hemma hos dessa män för att se efter tecken på att så kan vara fallet. Inte ens när ett godståg rände in i en byggnad utan synbar anledning utredde polisen brott. Historien med Tågstäderskan visar att polis som utgångspunkt och normalitet behandlar och ser på kvinnor som galna, psykiskt sjuka, farliga för andra endast utifrån rykten. När kvinnor ska utredas för grova behövs uppenbarligen inte mer.

Västeråsfallet – motorträffen där poliser pekade ut en kvinna

Under en motorträff i Västerås hittas en man död. I denne motorträff deltar även poliser. De bodde enligt uppgift i media i samma korridor där mannen hittades död. Dödsfallet rapporteras inte till media. Inte förrän efter flera veckor och polisen har under denna tid utrett om inte mannen kan ha mördats. De griper en kvinna och då blir det stora rubriker. Kvinnan frias dvs det finns inga bevis på att hon ska ha mördat mannen. Detta är ett intressant fall ur flera aspekter. För det första att polis fanns på plats och känner mannen dvs de vet alltså hans personliga förhållanden. De är här inte att betrakta som neutrala. På nätet, när polisen pekat ut kvinnan, tilltar en storm mot henne som skyldig och demoniseringen av henne ökar för varje inlägg. Vi påstår att polis också var ute där och drev sin tes att kvinnan var skyldig. Det var lite för många detaljer och lite för stort engagemang för att det inte skulle misstänkas vara poliser.

Det finns också en genusaspekt i det här fallet. Något motsvarande drev och demonisering inträffar inte när en kvinna hittas död. Dessutom är det en man som polis känner privat och där hans skilsmässa och f d fru plötsligt fått klä skott för ett internaliserat kvinnoförakt. Och särskilt en demonisering av onda kvinnor och en heroisering av män som offer (för dessa onda kvinnor).

Att mannen skulle begått självmord verkade inte i dessa manliga vänners/poliserna världsbild utan en ond kvinna f d fru skuldbelades istället snabbt.

Här ville polisen ha fast kvinnan men det är också intressant att beakta hur polisen här även valde bort självmordstanken till förmån för mord och att jämföra hur polisen snabbt konstaterar att kvinnor som är döda eller skadade, som i Tågstäderske-fallet, har velat begå självmord. Att döda kvinnor har begått självmord verkar för polis vara mer naturligt än att döda män gjort det.

Skelettkvinnan kränktes -polisens misstänktes ha manipulerat bevis

Skelettkvinnan som även hon utsattes för förnedrande behandling av polis misstänkte att polis fabricerat bevis då fotografier inte stämde. Hon friades i domstolen. Kvinnan anmälde polisens behandling i häktet till JO. Hon liksom en annan kvinna, fick rätt. Polisen fick kritik. Även här finns en genusaspekt i hur polisen demoniserade den här kvinnan. Som tur var reagerade hon. Det är tyvärr inte alla kvinnor som gör det. Kvinnor accepterar nedlåtande och orättvis behandling i stor utsträckning och även i detta finns en genusaspekt. Det har vi sett inte minst i falsk tillvitelse-fallen som poliser drivit.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2040307-skelettkvinnan-polisen-manipulerade-utredning

Narkosläkaren – kvinnlig läkare kränktes av  polis

I mars 2009 greps en kvinnlig läkare på sin arbetsplats av fyra poliser i svarta läderjackor. De kom in mitt ibland personalen och hon fördes bort under förnedrande former. Hon fick inte veta vad hon var misstänkt för, hon möttes av förakt från polisen när hon ställde frågor, hon fick klä av sig naken och låstes in. Hon fick inte mat på nästan ett helt dygn och förnedrades på annat sätt. Förhören skedde inte förutsättningslöst utan polisen hade bestämt sig för att hon var skyldig, trots att de inte ens visste vad natriumklorid dvs koksalt var. Från intervjun i Läkartidningen

Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Kvinnans advokat tyckte att behandlingen av henne var anmärkningsvärd hård. Kvinnans berättelse.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen

Kvinnan berättar också om sista tiden i polisarresten

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Kvinnan friades från alla misstankar och fallet, och hur förnedrande kvinnan behandlades, har rönt mycket uppmärksamhet. Men lite har sagt om vad denna mediala berättelse säger om polisens behandling utav kvinnan och varför de gjorde som de gjorde. Vi påstår att det mot bakgrund utav hur polisen ser på kvinnor fanns en genusaspekt här, genom att polisen hämtade henne under bryska former och det var en kvinnlig läkare så fick de absolut maximal medial uppmärksamhet.

Polisen sätt att behandla henne på ett närmast sadistiskt sätt menar vi också har en genusaspekt. Här var det både en kvinna och en kompetent akademisk yrkeskvinna inom ett skrå där män historiskt har haft makten. Poliser med dålig kvinnosyn får alltså maximal utdelning genom att denna kvinna greps och deras beteende visade på ett djupt förakt för henne. Vi tror inte att en manlig läkare behandlats på samma sätt eller ens faktiskt misstänkts för ett sådant här brott.  För övrigt kan en ifrågasätta om den polis som gick in sista natten i häktet ska ha med kvinnor att göra i tjänsten överhuvudtaget.

Poliserna utreddes för sammanlagt 9 felaktigheter dvs brott begångna  Men Håkan Roswall (som la locket på i Göran Lindbergfallet) friade dem på samtliga punkter. Det är olyckligt att det är straffritt att bete sig så här mot en kvinna.

Ovanstående exempel motsäger att kvinnor skulle behandlas bättre av polisen än män. Vi påstår att det är tvärtom; att kvinnor kan förvänta sig  diskriminering på grund av att de är kvinnor och att få möta förakt på grund av sitt kön.

 

Granskning av Göteborgs-Posten:  journalister – polis och dålig kvinnosyn

Hittills har inlägget behandlat polis och media ur ett brett nationellt perspektiv. Här tänkte vi istället välja ut ett lokalt exempel nämligen Göteborgs-Posten, hur polisens arbete speglas där och hur polis själva är medaktörer. Det är ett väl valt exempel, Göteborgs-Posten är en stor aktör på media-området i hela Västsverige och Polisen i Västra Götaland (tidigare myndigheten numera regionen) borde vara av särskilt intresse för en medial aktör att granska istället för att stryka medhårs.. Det beror på tre skäl:

1.
Polisen i Västra Götaland har fått skarp kritik av JO för sitt undermåliga arbete med våldtäktsutredningar som vi redogjorde för i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar . GP borde granska: Hur har arbetet med utredningar av det allvarliga brottet våldtäkt utvecklats? Har de utlovade förbättringarna genomförts? Hur prioriterar polisen sexualbrott särskilt med tanke på att mäns våld mot män kräver och får mycket resurser? Hur är attityderna till sexualbrott?

2.
Polisen i Västra Götaland tillsatte själva en utredning om hur de kunde bli bättre på att skydda kvinnor från att dödas i nära relation. Utredningen initierades efter att flera kvinnor dödats på kort tid. Kvinnorna hade på olika sätt meddelat om att de var utsatta för våld, hot och kontroll. Tidigare åklagare numera polisanställda Barbro Jönsson utredde och rapporten kom 2013. Den tog upp vad som borde göras för att polis skulle bli bättre på att skydda kvinnors liv. GP borde granska: Har det lett till någon förändring? Hur är attityderna till våld mot kvinnor ? Avfärdas det fortfarande som ” relationsgnabb” och liknande?

3.
Anonyma poliser uttryckte år 2007 att ”de flest våldtäkter är uppdiktade”. Tills skillnad från de andra artiklarna se inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter där poliser uttrycker att kvinnor /tjejer ljuger om våldtäkter var poliserna i Göteborg/Västra Götaland alltså helt anonyma. Det gör det inte går att veta hur många de var och vilka de var som uttryckte detta. Uttalandet i media kom i samma veva som JO utredda polisen i Västra Götaland. Att dessa poliser och de strukturer de visar på,  finns inom polisen i Göteborg/Västra Götaland är naturligtvis djupt oroande. GP borde granska: Vilka poliser uttryckte detta och uttrycker de samma idag? Finns dessa attityder kvar? Hur påverkar det polisens vilja att starta utredningar efter en våldtäktsanmälan? Hur bemöts de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkts och andra sexualbrott?

Det finns alltså stor anledning för att Göteborgs-Posten borde vara särskilt intresserade av hur den lokala Polismyndigheten jobbar med våld mot kvinnor och hur deras attityder och kvinnosyn är. Enligt Barbro Jönssons rapport sker ca 5000/fall våld mot kvinnor årligen i regionen, det motsvarar dagligen ca 14 fall av misshandel. Trots det skriver GP nästan aldrig om mäns våld mot kvinnor. Det sker i stort sett bara när kvinnor mördas, skjuts på öppen gata eller våldtas grovt utomhus och oftast utan någon uppföljning.

De företrädesvis manliga medelålderns journalister som skriver om brott tycks helt enkelt inte särskilt intresserade av att spegla samhällsproblematiken våld mot kvinnor.

Faktum är att det snarare verkar vara tvärtom; det är när kvinnor på något sätt kan skuldbeläggas eller framstå som galna och farliga som journalisterna skriver artiklar – med tillhörande braskande rubriker. De har alltså samma attityd som polis har mot brott och kön. Polisen i Västra Götaland har alltså, påstår vi en sällsynt bra kanal i GP att få ut våldet som ”jämställt” och att kunna demonisera kvinnor. GP:s fördomsfulla och manschauvinistiska journalister blir istället en förstärkare av polisens dåliga kvinnosyn. Det är särskilt intressant att åtminstone en av GP:s kriminaljournalister har gett uttryck för samma inställning till våldtäkter som de ”anonyma” poliserna gav 2007 dvs  att ”falska” våldtäkter är vanligt förekommande.  Då är det inte konstigt att attityden till våld mot kvinnor och sexuellt våld är en problematik både hos polis och GP.

Krimjournalisterna uttrycker sig också både nedlåtande och skämtsamt om våld mot kvinnor genom att tex beskriva sexuellt ofredande ”som kort och gott tafsande”. Det har sedermera ändrats http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2314376-tafsande-massor-fick-tre-ar

Enligt GP själva hinner de inte själva bevaka händelser utan hämtar händelserapporter från polisen som därmed styr vad media får se och kan uppmärksamma. Det är också uppenbart att vissa journalister och poliser har ett samarbete som är upparbetat sedan lång tid tillbaka genom ständiga kontakter som förstärks via sociala medier och genom införandet av Rakel.

För att synliggöra vad som sker mellan polis och GP kan en dela upp det i tre steg:

  1. Polis är dåliga på att hantera våld mot kvinnor inklusive våldtäkter, näthat, sexuella ofredanden dvs antalet händelser blir få
  2. Polis väljer i sin händelserapportering, som media använder sig av, att sällan skriva om våld mot kvinnor
  3. GP:s journalister väljer bland händelserna / får tips från polisen och då betonas de händelser där kvinnors bråk föranlett polisingripande eller då kvinnor misstänks för brott

Genom den här trestegssättet kommer omfattningen av mäns våld mot kvinnor att filtreras bort ifrån bilden som når läsare. Kvar finns endast de allra värsta fallen; mord och grova våldtäkter. Den ständigt pågående problematiken med ingripande mot mäns våld mot kvinnor försvinner helt.

Vad väljer Göteborgsposten att ta upp istället för att rapportera om mäns våld mot kvinnor? Som nämnts är det påfallande ofta nyheter där kvinnor anges som galna, hämndlystna och våldsamma. Det sker allmänt i media men frånvaron av granskning och rapportering med fokus på våld mot kvinnor är frapperande i GP. Men det som sticker ut allra mest med GP och deras kriminaljournalister är deras aktiva ”jagande” efter nyheter där kvinnor pekas ut. Ofta framstår denna jakt på nyheter både desperat och aningen löjeväckande.

Några exempel som GP valt ut istället för att skildra våld mot kvinnor:

Kvinna jagade kvinna med gaffel

Bråk i tvättstuga blev polisärende. Två kvinnor hamnade i luven på varandra i tvättstugan  En granne tröttnade på bråkandet och ringde polisen” 

Kvinnor hamnade i slagsmål (präglas av starkt överdrifter och överord)

Efterlyst kvinna fångad i trafikkontroll
Att mannen var körde drograttfull och att bilen hade körförbud var inte intressant i rubriken.

Kvinna åtalad för isiga bilrutor.

I alla ovanstående rubriker återkommer ordet ”kvinna”. När en man är misstänkt eller åtalas står inte ”MAN” nämnt.  Det är i och för sig ett återkommande mönster inom svenska media men GP utmärker sig särskilt negativt.

Detsamma kan sägas om rubriken rattfull kvinna körde från bolaget

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2528461-rattfull-kvinna-korde-fran-bolaget

medans berusad bilist som krockade flera gånger är ett av många sxempel på när könet (man) osynliggörs

Vad betyder det att GP konsekvent skriver om kvinnor på det här sättet?  Vi menar att GP och poliser har en ohelig allians där kvinnliga könet gärna pekas ut och att polis tipsar GP.

Vid händelsen kvinna fast med kniv i rätten skrev GP skrev en lång artikel med delvis ordagrant återgivna förhör med kvinnan hos polisen.

Med tanke på GP:s stora intresse för den här händelsen uppstår några frågeställningar: om inte GP själv hinner bevaka längre måste de fått tips om detta förhör? Varför detta intresse om det inte också finns intresse från polis att detta förhör kommer ut i media och en journalist som mer vill ha ut det? Det tyder på ett nära samarbete mellan polis och GP och ett intresse av att kvinnors brott ska ut i media. Att en man ungefär vid samma tid fastnade med kniv i rätten blev inte samma nyhet.

Den tidigare nämnda händelsen när polisen anmälde en mamma för falskt larm skedde i Västra Götaland skrev givetvis GP  om  men de skrev inte något om när hon blev friad.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2575666-atalas-for-falsklarm-om-barnarov

Inte heller gjorde GP någon bedömning av vad polisens agerande här var uttryck för. Men en ”kvinno”-rubrik blev det.

Detsamma skedde när GP (samma journalist) skrev om ett s k falsk tillvitelse-mål där det angavs att kvinnan ljugit om en mans misshandel. Men målet lades ner dvs kvinnan hade inte angivit mannen falskt. (Det fanns dessutom tydliga tecken på att en misshandel ägt rum.) Men GP valde även denna gång  att INTE skriva om att målet lades ner, tvärtom de låter falsk tillvitelse-artikeln ligga kvar utan att ändra. Det är direkt antifeministiskt och GP tydliggör sin agenda; att kvinnor ska misstänkliggöras och framstå som lögnare OCH vara sökbara som det även när det är konstaterat felaktigt.

GP skrev även om ett fall där polisen valde att helt skuldbelägga två kvinnor för misshandel av fem män och återgav oreflekterat från polisutredningen som låg till grund för åtalet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2543480-tva-kvinnor-atalas-for-misshandel-pa-sparvagn

Från GP:s artikel

Övervakningsfilmen från spårvagnen stödjer entydigt killarnas version, att det är kvinnorna som angriper dem. På filmen syns hur killarna vid några tillfällen trycker ned kvinnorna på golvet för att freda sig och sedan söker sig bort i vagnen för att undvika fortsatt konfrontation.

En av de 20-åriga killarna berättar i polisförhör om ett vilt tumult där han får tag i den 32-åriga kvinnans ben så hon ramlar omkull. – Jag försöker lyfta upp henne för trapporna i spårvagnen för att hjälpa henne och så att hon skall komma bort från oss. Då ger hon mig en smäll i ansiktet så att jag tappar mina glasögon.  Därefter sätter sig 20-åringen på kvinnan för att få kontroll på hennes händer. När en annan passagerare säger till honom att ”gå av” kvinnan, gör han det. – Då sparkar hon mig i ryggen.

Det här ett återgivande utan ett genusperspektiv och det framstår som en tydlig demonisering av kvinnorna som var i klart numerärt underläge mot fem män. Männen anger att de trycker ner kvinnorna och hanterar dem. Borde inte en vaken journalist reagerat och ifrågasatt om det här är en rimlig tolkning av polisen – särskilt mot bakgrund av hur de hanterar våld mot kvinnor där de förminskar mäns våld till ”kärleksgnabb”? Men med journalister som dem på GP har kvinnor förmodligen svårt att få en rättvis behandling hos polis och i media.

Nyligen åtalades en polis i Västra Götaland för misshandel av en kvinna. Det som borde vara en nyhet i lokal media blev en endast en notis i AB. GP skrev ingenting och det är oroväckande. Varför avstod de rapportering med tanke på att åtalet gäller en polis i Västsverige? Vill de inte bevaka poliser – särskilt inte när de misstänks för våld mot kvinnor?

Som nämnts ovan anmäls ca 14 fall av mäns våld mot kvinnor varje dag och då är inte sexualbrotten medräknade. Men i GP är det mest tyst år efter år. Följden blir att i rikets andra stad, trots problematiken med just våld mot kvinnor och dödsfall, och hur polisen utreder våldtäkter, att polisen väljer bort att bevaka prostitutionsrelaterad brottslighet och vad det tyder på, sker ingen bevakning av våld mot kvinnor som en stor samhällsproblematik. Mäns våld mot män får uppmärksamhet men inte mäns våld mot kvinnor. När media skriver särskilt om våld mot kvinnor finns idag vetskap om att fler kvinnor tar steget och anmäler våld.  Frågan uppstår då; vilken allvarlig effekt får Göteborgs-Postens ointresse för våld mot kvinnor, deras dåliga kvinnosyn och deras alltför nära samarbete med polisen,  för våldsutsatta kvinnor och flickor? Vad och vilka finns Göteborgs-Posten till för? För förövarna och för de som vill bibehålla våldet?

Kommer GP någonsin att bli en medial produkt som tar sitt ansvar och granskar våldet mot kvinnor?  Kanske när de nuvarande kriminaljournalisterna byts ut och det kommer nya genuskunniga och feministiska journalister.

Sammanfattning och reflektioner

#Polisen har aldrig haft så mycket kommunikatörer och väljer var, hur och om information/nyheter sprids

#Rapportering om polishändelser i media är i hög grad en polisprodukt

#Att ha goda relationer med polis är viktigt för media vilket påverkar vilja till ifrågasättande

#Polisen använder sociala medier för att bli gillade och väljer bort händelser som rör VAW

#I sociala medier som på facebook och twitter synliggörs polisen/polisers  en fördomsfull  kvinnosyn, sexism och en antifeministisk attityd.

Demonisering av kvinnor sker på följande sätt

¤ Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤ Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤ Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤ Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤ Genom aktivt väl dvs genom att kvinnor skärskådas mer

Polisers val av brottsrubricering påverkas av könet på brottsoffer och den misstänkte dvs  våld  mot kvinnor /flickor förminskas och kvinnor/flickor  demoniseras

Vid kontakter med svensk polis möter kvinnor också män med föreställningar om kvinnors galenskap och farlighet på ett helt annat sätt än män gör i motsvarande situation. Det gäller både kvinnor som är brottsoffer och som är misstänkta. Det handlar inte om vad som faktiskt kommer fram utan hur fakta silas genom polismäns fördomar om kvinnors psyke. Vi menar att både kvinnorna och de företrädare de anlitar, försvarsadvokater eller målsägandebiträden måste börja förstå den här aspekten.

Kvinnor kan också råka ut för män med mycket dålig kvinnosyn som tar ut denna på de kvinnor de hanterar i tjänsten. Precis som rasism påverkar hur polismän möter andra människor, påverkar även en antifeministisk attityd hur poliser behandlar och hanterar kvinnor. Att kalla frågor om kvinnosyn för trams, som en hög polischef har gjort i radio (Mats Löfving nuvarande chef för NOA) sänder dessutom en signal ner i organisationen att det är legitimt att nedvärdera, kränka och förakta kvinnor.

Vi menar också att kvinnor inte är lika mycket värda som män inom svensk polis. Det hänger också ihop med att kvinnor anses galna och självmordsbenägna på ett sätt som inte gäller män därmed kommer både olyckor och mord att lämnas outredda. Kvinnor får alltså inte samma tillgång till trygghet och skydd för liv och hälsa.

Polisen väljer ut vad och hur de meddelar till media. De vill gärna sprida positiva nyheter om polis och barn (men inte Scott Goodwins 14 åriga flickor!) och äldre ”damer”. Bland de notiser polis vill ha ut finns tex den om småflickors ”detektivbyråer”,  barn som vill ha autografer i utsatta situationer eller äldre ”damer” som ringer efter saknade vänner. Detta är en strategi. Barn och äldre ”damer” är ett säkert kort för att få poliser att framstå som trevliga och förtroendeingivande. I denna strategi ingår också att välja ut kvinnliga alibin när det kommer kritik kommer vare sig det rör Romregistret, händelserna i Limhamn eller något annat. Att skicka fram kvinnliga företrädare för att försvara en i grunden maskulin rasistisk och sexistisk struktur är fördelaktigt.  Det sker även i andra sammanhang att kvinnor ska legitimera ett förtryck som i grunden upprätthåller manliga privilegier. Såtillvida skiljer inte polisen ut sig. Kvinnliga poliser kan däremot inte förvänta sig att få samma stöd som manliga om de misstänks för tjänstefel/brott. Polisens kåranda är manligt kodad.

Polisens demonisering av kvinnor har också som syfte att våldet ska framstå som mer ”jämställt”.  Detta är också en ambition hos MRAs svenska motsvarigheter dvs svenska mansrätts- o papparättrörelsen. På deras sajter och bloggar finns långa uppställningar på brott som kvinnor begått. De anser att kvinnor ljuger om våldtäkt, tror att våldsutsatta kvinnor psykiskt sjuka som en utgångspunkt och att kvinnor manipulerar män. Genom att polis väljer att förminska våld mot kvinnor, att förringa mäns våld mot kvinnor och att demonisera kvinnor hjälper de dessa antifeministiska och kvinnohatande organisationer. Givetvis finns det också poliser som sympatiserar med dessa organisationer.

Att kvinnor demoniseras och därmed diskrimineras är en del av större samhällelig struktur. I Bromanders avhandling om Politiska skandaler. Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? Se recension i Tidskriften respons visas hur media dömer kvinnor hårdare och styrs av stereotypa bilder av män och kvinnor. Förutom att det visar att media är dåligt skickat att granska poliser ur ett genusaspekt så möjliggör det också för polis att få ut sin bild av kvinnor som oberäkneliga och farliga och psyksjuka dvs en demonisering av kvinnor. Det är allvarligt att vi har en polis som inte bara är en del av denna samhälleliga struktur som granskar och dömer kvinnor hårdare än män utan också själva förstärker den här diskriminerande attityden.

Att polis år efter år inte tar till sig kunskap om mäns våld mot kvinnor inklusive om sexuellt våld/våldtäkter, att de fortfarande tror att falska våldtäkter är ett problem, att de inte ens vet att våldtäkt inte är ett tekniskt brott utan är ett integritetsbrott, att de inte utreder hatbrott mot kvinnor, att de  inte tar unga flickors säkerhet på allvar, att de inte kan hantera prostitution,  att polis har register som #kvinnoregistret och att de använder media i stort sett dagligen för att demonisera och skuldbelägga  kvinnor leder till att våld mot kvinnor därigenom också legitimeras. Det är allvarligt att kvinnor inte har samma tillgång till polisiära resurser uer som män och det reser återigen kravet på att en Ny Myndighet Nu måste inrättas – för Kvinnofrid NU.

Till sist:

  • Vi har granskat polisen och media i detta inlägg utifrån våra tidigare inlägg om Polisens #kvinnosyn, och genom att anlägga en genusaspekt på hur polisers uttalar sig och utövar sin polisiära verksamhet i media. Men vi anser att det behövs genusforskning inom det här området, t ex  hur poliser uttalar sig om kvinnor respektive män i media, hur brottsrubricering påverkas av kön, hur skuldbeläggande och skuldavskrivande påverkas av könet.

Polisens #kvinnosyn Del 9 : Polismäns brott mot flickor och kvinnor

En granskning som Dagens nyheter gjorde år 2009 visade att polisers vanligaste brott utanför jobbet är våld mot kvinnor. Det femte vanligaste brottet var barnpornografibrott. DN hade granskat alla åtal mot poliser under åren 1998 och 2008. Bland svenskar i stort var åtal om trafikbrott och narkotikainnehav vanligast. Polis skiljde sig alltså ifrån svenskar i stort.

I DN:s artikel ”Polisers kvinnovåld oroar kåren” oroade sig Polisförbundet sig över att polismäns våld mot kvinnor ”skadar vår organisation”. Diskussionen om polismäns våld mot kvinnor var ”en svår situation” och ”skadade förtroendet för” polismyndigheten. Polisförbundet är alltså mer oroad för förtroendet för polismyndigheten än för de kvinnor och barn som utsätts för polismännens våld.

Polismän begår också brott mot flickor/kvinnor inom tjänsten. Sexuella trakasserier, sexuellt ofredande, sexchatt med 13-14-åriga flickor, sexköp, genom att inte ta upp kvinnors anmälningar osv. Vi har granskat detta närmare.

Lydia Cacho skriver i sin bok Maktens slavar att polis världen över aktivt deltar i prostitution antingen genom att utnyttja kvinnor i prostitution eller skydda människohandlare, se Polisen och prostitutionen. Vidare uttalar svensk polis att de saknar resurser för att utreda barnpornografibrott. Även i Göran Lindberg-härvan saknade polis resurser att utreda. Först förnekade spaningsledare Jonas Trolle att det fanns fler män inblandade. ”Göran Lindberg är den ende misstänkte” sa Trolle i januari 2010. I juni 2013 sa Trolle, i Metro, att det var för dyrt att lagföra sexköpare och att deras fokus inte var att lagföra sexköpare:

– Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

– Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.

http://www.metro.se/nyheter/polisen-for-dyrt-att-jaga-sexkopare-i-lindbergharvan/EVHmfx!bGU0kTy9VFK7s/

Dokumentären ”Den fastspända flickan” avslöjade att fler gärningsmän pekades ut i Göran Lindberg-härvan i polisförhör redan 2007.

Polisen saknar också resurser för att bekämpa prostitution vilket visar hur polis därigenom skyddar sexköpare och människohandlare.

Nadia Dyberg, dokumentärfilmare, pekade fram att endast två av 24 polisdistrikt arbetar med människohandel och prostitution:

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/polisen-prioriterar-bort-sexslaveri-13602

Karin Svensson, ordförande för ROKS, skriver att prostitution och människohandel är vår tids slavhandel och uppskattningsvis utnyttjas 20,9 miljoner människor världen över. Trots det prioriterar polis bort brottsligheten.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/samhaellet-respekterar-inte-slavhandelns-offer-13671

Jonna Boström, grundare av Rosenlundstödet, menar att människohandel i Göteborg ökar samtidigt som polisen i Göteborg inte jobbar med människohandelsärenden:

http://goteborg.etc.se/inrikes/manniskohandeln-okar-polisen-gor-ingenting

Fd jämställdhetsminister Margareta Winberg, Maria Sveland m fl skriver att det är obegripligt att poliser väljer bort sexköpslagen.

http://www.metro.se/metro-debatt/obegripligt-att-poliser-valjer-bort-sexkopslagen/EVHodo!9VVWfStYsKZg/

Polismäns olika brott mot flickor och kvinnor:

– mord
– grov/våldtäkt
– våldtäkt mot barn
– misshandel
– misshandel av barn
– misshandel av obekant kvinna i trafiksituation
– grov/kvinnofridskränkning
– vållande till kroppsskada
– olaga hot
– ofredande
– sexuellt utnyttjande
– sexuella trakasserier
– sexuellt ofredande
– sexuellt ofredande – av kvinna som är målsäganden i brottmål
– sexuella trakasserier av kvinnliga kollegor
– sexuella trakasserier i form av pornografiska meddelanden till kollegor
– barnpornografibrott – barnpornografiska bilder i hemdator
– porrsurfning på tjänstedator
– sexchatt med 13/14-åriga flickor på tjänstedator
– försök till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell tjänst
– försök till köp av sexuell tjänst
– medhjälp till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell handling av barn
– koppleri
– samla kopior på passfoton på unga kvinnor efter särskild instruktion
– tjänstefel – inte ta upp kvinnors anmälan
– tjänstefel – kört ut kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område
– tjänstefel – felaktigt skriva ut parkeringsböter till ex-fru och ex-fruns väninnor
– tjänstefel – besökt kvinna i hemmet utan att vara i tjänst (förundersökningen gällande tjänstefel lades ner, polisman dömdes för sexuellt ofredande vid besök i kvinnans hem)
– korruption – erbjuda sig att glömma ärende i utbyte mot sex
– utnyttja kvinnor i prostitution utan att vilja betala

GT:s granskning om polisers brott

En granskning som gjordes av GT 2011 och publicerades 2011-12-14 visade att anmälningar mot poliser ökar och att nästan alla läggs ner. År 2010 kom 5 283 anmälningar in och 38 dömdes.

En uniformerad polisman besökte en kvinna i hennes hem och erbjöd henne pengar om hon medverkade vid nakenfotografering. Åtgärd: löneavdrag. (Blekinge län 2003)

Två polismän skickade pornografiska meddelanden till kollegor via polisens IT-system. Åtgärd: varning. (Blekinge län 2010)

En polisman fälldes för misshandel av sin hustru vid flera tillfällen. Han ska ha dunkat hennes huvud mot ett köksskåp och dödshotat henne. Polismannen fick villkorlig dom och dagsböter. Åtgärd: avsked. (Hallands län 2001)

I polismans hemdator hittades 270 barnpornografiska bilder. Polismannen uppgav att han laddat hem bilder av ”misstag”. Han dömdes till dagsböter. Åtgärd: avskedad. (Jönköpings län 2000)

En polisman använde tjänstedatorn för att besöka sidor med pornografiskt material. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2008)

En polisman besökte pornografiska sajter under två nattpass. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2008)

Två polismän samlade i en pärm kopior av passfoton på unga kvinnor som passerade gränskontrollen. I pärmen fanns instruktioner för hur fotona skulle väljas ut. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2007)

En polisman sa till en kvinnlig kurskamrat under en pubafton på Polishögskolan att han hört att hon var piercad och rakad i underlivet. Händelsen anmäldes som sexuellt ofredande, polismannen friades i tingsrätt och hovrätt. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2007)

En polisman sa i telefonsamtal att han kunde glömma ett ärende som rörde en utländsk kvinna ”i ett och ett halvt år till två år i utbyte mot sex”. Han ville betala kvinnan 500 kr för ”sex” (läs betald våldtäkt). Samtalen spelades in. Dömdes till skyddstillsyn i tingsrätten. Åtgärd: avskedad. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för våldtäkt mot barn till tre års fängelse. Det handlade om fyra flickor under 15 år. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för grov fridskränkning av sin son och misshandel av sin sambo till sex månaders fängelse. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2005)

En polisman dömdes för misshandel och olaga hot mot in fru. Misshandeln hade skett under flera år och han kastade bl a henne mot en bänk så hon bröt en arm. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2004)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Åtgärd: avsked. (Värmlands län 2004)

En polisman dömdes för fem fall av ofredande. Han hotade bl a sin fd fru vid flera tillfällen. Polismannen var sen tidigare dömd för misshandel av sin dåvarande sambo. Åtgärd: avsked. (Östergötlands län 2000)

En polisman dömdes för misshandel av sin fru, han hade brutit av hennes arm. Han blev avskedad. År 2010 dödade ex-polisen sin fru genom att hugga henne med kniv i magen. Ex-polismannen dömdes för mord till 15 års fängelse. (Stockholm)

En man som genomgick utbildning till polis dömdes till livstid för mord på älskarinnan.

Efter att ha jobbat 18 år som polis började mannen inom porrklubbsbranschen. Han dömdes i samband med det för ekonomisk brottslighet. (Stockholm)

Nio polismän i Göteborg – tänker kuk 24/7 ?

Nio polismän lät sig fotograferas med bar underkropp tillsammans med ett förstärkningsvapen. Åtgärd: varning. (Västra Götalands län, Göteborg 2009)  Det torde vara i det närmaste uteslutet att ett sådant här beteende kan förekomma hos någon annan yrkesgrupp och det blir särskilt allvarligt att det förekommer just hos de som är utsedda att hantera mäns våld mot kvinnor. I vilken kontext verkar dessa polismän i och vad innebär denna kuk- och vapen-fixering för förtroendet att anmäla brott?

Artiklar i Metro om polisers brott

En polisman åtalades för narkotikabrott. En kvinnlig bekant som polismannen tidigare hade haft en relation med ringde och anmälde polismannen och en kompis för att de använde kokain och ringde prostituerade. I förhör berättade hon om en tidigare fest när polismannen och kompisen tagit kokain och utnyttjat två prostituerade kvinnor. Polismannen ska ha berättat för henne att han betalade 7 000 kr för sexköpet. Eftersom hon inte hade sett något överlämnande av pengar åtalades inte polismannen för sexköp. (Metro 2011-11-16)

En polisman åtalas för vållande till kroppsskada att ha brutit en 15-årig flickas arm. Polismannen ska ha tagit ett felaktigt skuldergrepp vid ingripandet. Poliserna ansåg att den 15-åriga flickan var för berusad och tryckte henne mot polisbilens motorhuv under ingripandet. Vid ingripandet efter att de förstod att flickans arm var av ville de först köra flickan till BUP. ”De lagar inga armar på BUP. Jag förstod inte varför de var på väg dit först, säger flickan i förhör.”(Metro 2011-05-27)

En polisman dömdes för våldtäkt på en 16-årig flicka som vårdades på behandlingshem till ett år och tio månaders fängelse. Han hade våldtagit henne även när hon var drogad. (Stockholm) (Metro 2013-04-11 och 2013-03-15)

En polisman dömdes till dagsböter för tjänstefel. Polismannen hade vid flera tillfällen skrivit ut parkeringsböter till sin exfru och en av hennes väninnor trots att det inte hade parkerat fel. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande och ofredande till villkorlig dom. Polismannen hade tagit sina kvinnliga kollegor på brösten, gnidit sig mot dom, uttalat sexuellt nedsättande ord och blottat sig för städpersonal. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande till 50 dagsböter. Polismannen hade monterat in en dold videokamera i damernas omklädningsrum på polishuset. Godkände ett strafföreläggande. (Metro 2013-04-11)

Ur artikel ”Här är poliserna som fick sparken” Metro 2013-03-15:

En polisman använde n-ordet vid flera tillfällen i samtal med en kvinna. Åtgärd: Polismannen fick en varning.

En forensisk specialist besökte porrsidor via polisens dator. Åtgärd: Polismannen fick löneavdrag.

Ur artikeln ”Barnporr, kidnappning, misshandel, våldtäkt – här är Sveriges 33 värsta poliser” i Expressen

Artikeln är en genomgång av poliser som blivit avskedade efter beslut i polisens personalansvarsnämnd åren 2000-2009.

En polisman dömdes för misshandel av sin fru. Mannens version är att han tyckte att frun spelade för hög volym på radion. (Blekinge)

En polisman dömdes 2002 för misshandel av sin fru. (Halland)

En polisman dömdes i tingsrätten för misshandel av sin fru och sexuellt utnyttjande när hon sov. Friades i hovrätten år 2004 för sexuellt utnyttjande, dömdes för misshandel. (Gävle)

En polisman dömdes 2006 för barnpornografibrott. Han avslöjades efter tips från amerikanska tullen. Han hade 34 087 bilder och ca 1 549 filmsekvenser. Han fick villkorlig dom och dagsböter. (Stockholm)

En polisman dömdes 2003 för misshandel av sin sambo. Han dunkade bl a hennes huvud i väggen. Han dömdes till en månads fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för sexuellt utnyttjande av en 20 år yngre kvinna med psykiska problem som han var god man för. Dömdes till 3 månaders fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak och egenmäktigt förfarande. Han hade utsatt sin fru vid flera tillfällen under ett och ett halvt års tid. (Stockholm)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning till sju månaders fängelse för att ha misshandlat, hotat och ofredat sin sambo under åtta månaders tid. (Sundsvall)

En polisman dömdes 2005 i hovrätten för misshandel och olaga hot mot sin sambo. (Uppsala)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Han hotade bl a med att skjuta henne med sitt tjänstevapen. (Värmland)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande 2005. Mannen hade föreslagit att vid ett förhör föreslagit kvinnan att ”knulla bort dina bekymmer”. Kvinnan spelade in förhöret. (Stockholm)

Polismans förslag under förhör med misstänkta – knulla bort alla bekymmer

En 54-årig polisman antastade en 27-årig estnisk kvinna under ett förhör där hon var misstänkt för brott. Under första förhöret som inte bandades uppger kvinnan att polismannen sagt:

”Det vore kanske bra att knulla bort alla bekymmer. Jag vill ha sex med dig. Jag vill se dig naken utan kläder.

Kvinnan spelade in det andra förhöret. I förhöret frågade polismannen om kvinnan ”brukar suga av” sin pojkvän och om hon är ”bra på det”. Polismannen sa också ”Jag är lite kåt på dig. Jag är lite kåt på dig. Vet du det? I polisförhör påstod polismannen först att kvinnan hittat på allt. (Stockholms län)

(”Polis började antasta under förhör” Expressen 2005-11-26)

http://www.expressen.se/nyheter/polis-borjade-antasta-under-forhor/


Poliser utnyttjar sin makt – vill utnyttja kvinnor i prostitution utan att betala

Ur artikel ”Även poliser kom för att ha sex” Svenska dagbladet 2014-01-27

”När jag gick på gatan kom även polismän dit för att ligga med tjejerna. Ibland vill de inte betala för sig, och om du ber dem om pengar visar de upp sin polisbricka och säger att prostitution är ett brott i Sverige och att de kan gripa dig.”

”Det som upprör henne är det faktum att poliser missbrukar sin makt för att hota kvinnor och kräva gratis sex.”

”2010 krävde en polis vid gränskontrollen i Göteborg sex från ett människohandelsoffer. I utbyte skulle han låta kvinnan stanna i landet i ett eller två år. Polisen avslöjades av kvinnans tolk, som gjorde en anmälan.”

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aven-poliser-kom-for-att-ligga-med-tjejer_8935510.svd

 

Polisen befordrar polisman som dömts för våld mot kvinna

En polisman åtalades för misshandel. Polismannen hade brutit av armen på en 19-årig kvinna som misstänktes för att ha åkt tunnelbana utan biljett. Polismannen förklarade att hon ”ramlat i golvet och slagit sig” medan rättsläkare konstaterade att benet brutits genom en vridande rörelse.  Polismannen dömdes istället för vållande till kroppsskada genom en ändrad brottsrubricering och fick behålla jobbet. Senare befordrades polismannen till stationsbefäl. (Stockholm)

(”Kriminell polis blev chef” Aftonbladet 2012-10-08)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15572698.ab

 

DOMAR

Inte tagit upp kvinnas anmälan

En polisman frias från tjänstefel. Tingsrätten menar att polismannens tjänstfel är ringa och friar honom. Tingsrätten menar att för underlåtenheten att inte ta upp anmälan förtjänar polismannen kritik.

”För sin underlåtenhet härvid förtjänar NN kritik.”

En 19-årig kvinna åker tillsammans med sin mamma till polisen för att anmäla att hon blivit drogad vid ett restaurangbesök. Polismannen sa att det inte var något att anmäla och att man måste ta hand om sitt glas och se till att ingen stoppar något i glaset. Polismannen uppgav under förhör i tingsrätten att ”Modern och dottern ville diskutera viss problematik. Det är också vanligt människor kommer till polisen för att diskutera olika saker.”

Polismannen smutskastar i tingsrättsförhöret kvinnans mamma:

”Såvitt han minns så var det mamman som i huvudsak styrde samtalet. Han fick den känslan, i  synnerhet när han senare läste förhören, att mamman fick någon antipati till honom.”

(Kalmar tingsrätt 2013)


Kört iväg med ung kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område

En polisman fälldes för tjänstefel för att mitt i natten ha kört iväg en ung kvinna, utan id-handlingar, mobiltelefon eller pengar, till en plats utanför tättbebyggt område. Påföljd 40 dagsböter. Civilklädda poliser fyllde rättssalen under förhandlingen. Det fanns även en uniformerad polisman som åhörare.  Kvinnan kände sig pressad av alla dessa polisers närvaro.

http://www.bt.se/boras/poliser-fyllde-rattssalen-nar-kollega-var-atalad/

Anders Wiss, biträdande enhetschef vid polisen i Borås såg inget problem med polismännens agerande. På frågan från P4 Sjuhärad (Sveriges Radio) om poliserna genom agerandet skapat förtroende för allmänheten genom att så många närvarade på rättegången gör Anders Wiss om frågan till att istället handla om polisers rätt att närvara på en rättegång. Han undviker alltså att svara på frågan.

– Jag kan inte se att, om man vänder på det, att man skapar någon form av ickeförtroende. Vi kan inte styra poliser på deras fritid. Utan man har ju som alla medborgare rätt att göra vad man vill på sin fritid, och det inkluderar även att gå på en rättegång. Det är alla medborgares rätt att närvara på våra offentliga rättegångar.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5377190

(Borås tingsrätt 2012)

Polisman åtalad för misshandel och våldtäkt  – dömd för misshandel

En polisman åtalas för misshandel och våldtäkt av sin fru. Polismannen dömdes för misshandel till en månads fängelse och friades från våldtäkt. En domare och en nämndeman är skiljaktiga och vill fälla polismannen till ansvar för våldtäkt.
Polismannen förnekade gärningen och uppgav ”att hon föll framåt vid ett samlag bakifrån, varvid han råkade vidröra hennes analöppning med sin penis utan att penetrera den”.

(Hovrätten för Västra Sverige 2013)

Polisman dömd för misshandel och ofredande – villkorlig dom

En polisman döms för misshandel och ofredande av en kvinna som han har en relation med. Påföljd: villkorlig dom. Ofredandet består i att han har tagit tag i hennes armar och tryckt upp henne mot en vägg och hållit fast henne. Misshandel består bl a i att han tilldelat henne slag och knuffat in henne i en bardisk. Händelserna inträffar på två olika restauranger vid två olika tillfällen. Polismannen avskedas.

”Med hänsyn till brottens konsekvenser för hans anställning som polisman kan påföljden stanna vid en villkorlig dom.”

(Uppsala tingsrätt/Svea hovrätt 2013)


Polisman dömd för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång

En polisman dömdes för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak, misshandel, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång till 3,5 års fängelse i tingsrätten. Hovrätten ändrade till 8 månaders fängelse för kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång. Åtgärd: avsked.

(Göta Hovrätt 2011)

Polisman dömd för sexuellt ofredande av kvinna som var målsäganden i brottmål

En polisman döms för sexuellt ofredande av en kvinna vars ärende polismannen handlagt. Polismannen avskedas. Han har innan dess arbetat som polis i 40 år och utreder alltså våld mot kvinnor.

Kvinnan som anmält sin fd sambo för misshandel och hot, anmäler att den polisman som handhar hennes ärende vid minst två tillfällen besökt henne i hennes hem och då sexuellt ofredat henne genom att hålla fast henne och ta på hennes bröst och rumpa.

Polismannen säger att han besökt kvinnan i hennes hem på fritiden om en händelse som han skulle ha ta upp en anmälan om. Men han hade inget papper eller penna med sig så han kunde inte ta upp anmälan. ”Därför sprack det med anmälan just då”. Polismannen menar att han och kvinnan ”kramades” ”thats it”.
Polismannen menar i förhör att innehållet i smsen är ”skämtsamt”.

Polismannens sms till kvinnan vars ärende han handlade, ur FUP:en i ärendet:

”Ser fram emot att se dig igen”
”Du får väl bjuda på en kopp kaffe eller så nån gång som tack. Snart?”
”Mitt jobb. Men man kanske anstränger sig lite mer för en läcker tjej. Haha”
”Hej snygging.”

I FUP:en framgår att polismannen tidigare vid två tillfällen hamnat i situationer där han ”råkat ut för något”. På frågor från förhörsledaren uppger polismannen att han vid hembesök hos kvinnor ”råkat ut” för ”fruntimmer” som ”gör närmanden”. Det har varit ”nödsituationer” och då är det bara att ”packa ihop grejerna och åka därifrån”. Dessa uppgifter från polismannen borde ha lett till att ytterligare utredning mot polismannen vidtogs. Det tycks som att denne polisman satt i system att besöka kvinnor (målsäganden) i hemmet.

I FUP:ens förhör med polismannen anger han att han försöker undvika att hamna i situationer där han kan råka ut för att bli utsatt för närmanden av fruntimmer.

”Att fruntimmer gör närmanden. Men då har han bara avvikit därifrån. Det har varit nödsituationer. Det har hänt vid två tillfällen.”

 (Sundsvalls tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel av dotter

En polischef döms för misshandel av sin dotter till villkorlig dom. Misshandeln bestod av ett flertal angrepp mot ett barn under 15 år och misshandeln bedömdes som misshandel av normalgraden. Polismannen berättar att dottern kastade sig över honom och att han tog ett hårt tag om hennes armar för att freda sig. Han varken slog eller sparkade henne. (Polischefen tar också hjälp av fd poliskollega för att misskreditera vittnesmål.)

(Svea Hovrätt 2014)


Polisman dömd för misshandel av kvinna – villkorlig dom

En polisman dömdes för misshandel av en kvinna till villkorlig dom. Polismannen hade slagit igen en bildörr flera gånger så att kvinnan skadat en arm och fot. Kvinnan hade kört fel och för att korrigera detta körde hon in snävt framför polismannens bil. Polismannen körde då förbi henne på insidan och stannade henne.

Polismannen menar att kvinnan ”kom fram till honom och slet upp hans bildörr. Hon skrek till honom – har du aldrig kört fel din djävla idiot.” Han menar vidare att kvinnan ”tog tag i hans bildörr och slog den över hans ben. Hon återvände därefter till sin bil. Han gick efter henne och sa att hon hade gjort illa hans knä. Han fick också ont i ryggen av det inträffade. (Kvinnan) slog därefter själv sin bildörr över sitt eget ben.”

(Stockholms tingsrätt 2014)


Polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse

En polisman dömdes till 1 år och 8 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse.

(Malmö tingsrätt 2014/Hovrätten över Skåne och Blekinge)

Polisman åtalad för misshandel av sambo – friades

En polisman åtalas för misshandel av sambo. Malmö tingsrätt friar polismannen. Två skiljaktiga nämndemän vill fälla polismannen till ansvar för misshandel med påföljd villkorlig dom i förening med samhällstjänst 50 h. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar också polismannen.

(Malmö tingsrätt/Hovrätten över Skåne och Blekinge 2014)

Fd polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och vapenbrott

En fd polisman döms för grov kvinnofridskränkning av sin sambo och vapenbrott till 9 månaders fängelse. Mannen har misshandlat kvinnan vid flera tillfällen. Han har bl a slagit kvinnan i ansiktet, dunkat hennes huvud i väggen, brottat ner henne och satt sig grensle över henne. Mannen har enligt egen utsago tjänstgjort inom polisen och Försvarsmakten.

(Malmö tingsrätt 2014)

Fd polisman dömd för mord på sambo – får tio års fängelse

En fd polisman döms för mord på sin sambo. Mannen sköt kvinnan i huvudet med ett jaktgevär. Han döms till tio års fängelse.

Ur hovrättsdomen:

”Å andra sidan har förloppet varit mycket hastigt och (kvinnan) måste ha avlidit omedelbart, vilket får bedömas som förmildrande.”

I domen framgår också att den f d polismannen besökt hemsidorna NSD och Avpixlat.

(Hovrätten för Övre Norrland/Luleå tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel – en förutseende gärningsman med vetskap om hur en ska komma undan

En polisman åtalas för misshandel av sambo i bostaden vid två tillfällen. Mannen döms för ringa misshandel och 120 dagsböter. Mannen får jobba kvar.

Polismannen har bl a puttat henne, hållit fast henne, suttit grensle över hennes bröstkorg, tagit ett grepp med armen runt hennes hals och bitit henne. Kvinnan fick bl a smärta, svullnad på halsen, andningssvårigheter, rivmärke och blåmärken. Tingsrätten menar att då våldet inte bestått av slag eller sparkar så är misshandeln ringa.

”Visserligen har (polismannen) utövat upprepat våld mot en närstående kvinna i deras då gemensamma bostad, men då våldet inte har bestått av slag eller sparkar samt skadorna varit lindriga och av ganska snabbt övergående natur ska brotten bedömas som ringa.”

Kvinnan ville först inte anmäla mannen eftersom han är polis, ”som polis vet han hur han ska komma undan” och ”poliserna skyddar varandra”.

Polismannens version och hans förutseende agerande:
–  spelat in vad som hände på sin mobil, men som han snabbt ”glömde” av
– det är kvinnan som ”slagit honom”
– enligt en tekniker så är det ”omöjligt” att han bitit henne
– kvinnan har ”troligen” fått skadorna på sitt jobb
– allt som kvinnan berättat om våld är ”lögn”
– att kvinnans skador kan ha uppstått när hon ”utövat våld mot honom”

”(Polismannen), som hade satt på sin mobiltelefon för att spela in vad som hände i lägenheten, ett förhållande som han emellertid snabbt glömde av, tog också upp sin mobiltelefon för att filma i lägenheten.”

”Ute i hallen tilldelade (kvinnan) honom ett knytnävsslag över vänster kind, dock utan att det blev någon skada, och hon försökte sparka honom mellan benen. Någon timma senare, efter att (polismannen) hade varit på polisstationen för att jobba, slog (kvinnan) tre hårda ”hammarslag” med knuten näve i hans bakhuvud. Det gjorde ont, men han vet inte om det blev någon skada.”

”Enligt en tekniker är det omöjligt att det var (polismannen) som har bitit (kvinnan) eftersom hans käke är betydligt större än det uppmätta bettet (3 x 3 cm).”  

”Allt som (kvinnan) har berättat om våld är lögn.” 

Skadan på armbågen hade hon några dagar innan den 24 oktober och den har hon troligen fått på sitt arbete 

Skadan på handleden kan hon ha fått när hon utövade våld mot honom.” 

”(Polismannen) har inte varit hos läkare för vård av sina skador.”

  (Varbergs tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalas för sexuellt ofredande. Polismannen påstår att han har minnesluckor från festen och inte minns hur eller när han lämnade lägenheten:

”Han har minnesluckor från festen och han minns inte mer annat än att han steg ur en taxi hemma i sin bostad och att han betalade taxin med kort vilket han fått bekräftat i efterhand. Han minns varken hur eller när han lämnade lägenheten eller varifrån han tog taxin.”

Polismannen blev ”chockad” dagen efter då han sms:ade målsäganden:

”Dagen efter kontaktade han (målsäganden) för att tacka för kvällen innan. Han blev chockad och förvånad över det som (målsäganden) skrev till honom.”

Flera personer vittnar om att polismannen varit ensam kvar med målsäganden, velat ta hand om henne och uttryckt att han inte ska våldta henne. De vittnar också om att polismannen inte var särskilt berusad:

Person 1 berättar:

”Han var påstridig att han skulle ta hand om målsäganden. Han hade ett konstigt beteende när han var så påstridig att ta hand om målsäganden. Han sa också att han inte skulle göra något och att de inte skulle tro att han skulle komma att våldta målsäganden.”

Person 2 berättar:

”Han, (målsäganden) och (polismannen) blev kvar till sist. (Polismannen) skulle stanna kvar och ta hand om målsäganden.”

”(Polismannen) sa att allt är ok och att han fixar det och ska ta hand om målsäganden. (Polismannen) verkade inte så påverkad.”

Person 3 berättar:

Han gick vid 23.45. Kvar i lägenheten var målsäganden och (polismannen). Alla andra hade stuckit. (Polismannen) sa att han kunde vara kvar med målsäganden och ta hand om henne.

Person 4 berättar:

”(Polismannen) sa att någon var dålig men han ville inte säga vem. Han sa sedan att han skulle ta hand om målsäganden och att han aldrig skulle göra något med henne. Han flinade. Det skulle verka roligt på något vis men hon tyckte det lät opassande.”

Blekinge tingsrätt:

”Mot bakgrund av att målsäganden varken sett eller samtalat med gärningsmannen samt den omständigheten att dörren måhända har varit olåst är det mot NN:s bestridanden inte tillförlitligen utrett att han är gärningsman.”

Hovrätten:

Mot nu angiven bakgrund är det klarlagt att målsäganden i objektiv mening av någon sexuellt ofredats på det sätt åklagaren påstått. Nästa fråga är om NN, som åklagaren påstått, är gärningsperson.”

”Det har i målet framkommit vissa för NN besvärande omständigheter. Till att börja med framgår av målsägandens och flera av vittnenas uppgifter att (person) var den siste som lämnade lägenheten för att gå till Rex samt att NN och målsäganden då var de enda som var kvar i lägenheten. Vidare har flera av de hörda vittnena uppgett att de inte uppfattade NN som särskilt berusad under kvällen och att han var mycket angelägen om att få stanna kvar och ta hand om målsäganden. Detta talar i sin tur mot att NN har haft minnesluckor i den omfattning som han påstått.

Omständigheten att den ”omtänksamme” polismannen lämnat målsäganden ensam menar hovrätten är märklig och därför menar att det ger utrymme för ”alternativa förklaringar”, dock oklart vilka. De ”alternativa förklaringarna” är dock skäl för att fria polismannen. Omständigheten att polismannen lämnat lägenheten trots att han lovat de andra att ta hand om den berusade kvinnan vänds till polismannens fördel av hovrätten:

”Utifrån vittnenas uppgifter att han ville ta hand om målsäganden framstår det också som märkligt att han skulle ha lämnat målsäganden ensam i lägenheten innan någon annan återvände dit.”

”De nu anförda omständigheterna ger sådant utrymme för alternativa förklaringar att det, som tingsrätten funnit, inte är ställt bortom rimligt tvivel att det är NN som är gärningsperson.”

En annan gärningsperson förutsätter att en ”annan gärningsperson” vetat om att målsäganden var kraftigt berusad, befann sig ensam i just denna lägenhet efter att polismannen lämnat lägenheten och att denne ”annan gärningsperson” då sexuellt ofredat målsäganden och lämnade lägenheten innan målsägandens vän kom tillbaks till lägenheten efter hennes sms till vännen.

(Hovrätten över Skåne och Blekinge 2015/Blekinge tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalades för sexuellt ofredande av kvinna på en fest. Polismannen frias av tingsrätten.

(Örebro tingsrätt 2012)

Fd polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades pga ”häck som delvis skymmer sikten”

En fd polis åtalas för sexuellt ofredande vid fyra tillfällen. Mannen har i sin bostad blottat sig och vid ett tillfälle onanerat. Kvinnan som passerat mannens hus har blivit rädd och känt stort obehag av upplevelserna. Händelserna har filmats vid två tillfällen. Tingsrätten friar mannen och menar att en ”häck  som delvis skymmer sikten” kan ha gjort att kvinnan ”misstagit sig” om vart mannen ”riktat sin uppmärksamhet”.

Ur tingsrättens dom:

Bostaden är dessutom belägen bakom en häck som delvis skymmer sikten. Det finns redan av dessa skäl utrymme för att hon kan ha misstagit sig om vart NN riktat sin uppmärksamhet.”

Den fd polismannen har förklarat att de rörelser som kvinnan kan ha uppfattat som onani kan bero på att han lider av en besvärande klåda.

(Växjö tingsrätt 2013)

Polismyndigheters/PAN:s  bedömningar och beslut – en fråga om ”förtroende” för polismyndigheten

Polisman skickade sms med sexuellt innehåll – får ”ett måttligt löneavdrag” dvs 5 dagar

En polisman anmäldes för sexuellt ofredande. Polismannen hade under arbetstid  i uniform i polisens omklädningsrum framställt en film med sexuellt innehåll som sen skickats till en kvinna. Förundersökningen lades ned 11 dagar efter att polismannen delgivits misstanke om brott. Åklagaren som lade ned beslutet ansåg att omständigheten att polismannen och kvinnan före händelsen, som kom att anmälas som sexuellt ofredande, hade skickat meddelande till varandra av sexuell karaktär innebar att det inte gick att styrka att polismannen haft som syfte att kränka målsägandens sexuella integritet. Åklagaren menar alltså att händelser innan det sexuella ofredandet gör att målsäganden inte senare kan bli sexuellt ofredad. En kvinna som skriver sms av sexuell karaktär till en man får alltså skylla sig själv om hon sen blir sexuellt ofredad av mannen.

”I anledning av vad som nu förekommit om innehållet i sms som även målsäganden skickat till misstänkt anser jag inte att det går att styrka att misstänkts förfarande varit ägnat att kränka målsägandens sexuella integritet. I anledning därav läggs förundersökningen ned.”

Bengt Svensson, personalansvarsnämndens ordförande menade i beslutet att polismannens agerande riskerat att skada förtroendet för polismyndigheten:

”Ditt handlande har vidare i vart fall riskerat att skada förtroendet för Polisen.”

Polismäns sexchatt med 13/14-åriga flickor – ett särskilt regelverk för att behålla dessa polismän

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor måste ses som särskilt allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan starkt lever sig kvar inom Polismyndigheten. De mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Polisman sexchattade med 13-årig flicka – får mycket kännbart löneavdrag dvs 5,75 dagar

Polismannen får ett ”mycket kännbart löneavdrag” dvs 5,75 dagar (25 % av daglönen i 23 dagar).

En polisman har under perioden 13-19 februari skickat 173 meddelanden från ett konto som registrerats på en mötesplats på internet. Polismannen använde dator och abonnemang tillhörande Polisen. Innehållet i många meddelanden var av sexuell karaktär och i ett fall riktat till en 13-årig flicka. Flickan hade berättat att hon bodde hemma hos sina föräldrar. Polismannen frågade trots detta henne om hon var oskuld och om hon skulle vilja träffas. Efter att den 13-åriga flickan berättat om sin ålder fortsatte polismannen att fråga om hur hennes kropp såg ut. I en konversation några dagar senare dvs efter att han fått veta flickans ålder beklagade polismannen att flickan inte hade möjlighet att komma och träffa honom påföljande helg som han hade föreslagit.

”Rikspolisstyrelsen anser att NN åsidosatt sina skyldigheter i anställningen genom att skicka åtminstone 173 meddelanden på hans konto på Kamrat.com från ett abonnemang tillhörande NN:s arbetsplats vid Polisflyget i Boden. I sammanhanget måste det faktum att han åberopar sitt yrke som polis för att få kontakt med flickor på chatsidor anses vara ytterst omdömeslöst och oetiskt.”

”Rikspolisstyrelsen anser att NN:s handlande sammantaget framstår som opassande, oetiskt och skadligt för Polisen.”

T f chefsåklagare Pär G Lindell (Frimurare) beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende försök till köp av sexuell handling av barn och kontakt med barn i sexuellt syfte. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det numera saknas anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Nya tips inkom vilket föranledde en ny förundersökning gällande NN. Åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende kontakt med barn i sexuellt syfte, barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det saknades anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

I flera av de 173 meddelandena uttryckte polismannen en vilja att inleda en sexuell relation. I utredningen i ärendet framgick inte i vilka åldrar de övriga mottagarna var. En del meddelanden var frågor om mottagarnas kroppar och om de är oskulder. Det är en bristande utredning att inte utreda samtliga mottagares åldrar. Enligt PAN kan frågor om kroppar och om de är oskulder uppfattas som ”sedlighetssårande”.

Polisman sexchattade med 14-årig flicka och ville ”knulla” – bedöms av polis som uttryck för ”fiktiv vilja”

En polisman har på arbetstid och med hjälp av Polisens IT-system skickat meddelanden till en 14-årig flicka med sexuellt innehåll. I chatten mellan polismannen och den 14-åriga flickan framgår att polismannen tidigare knullat en 15-årig flicka, tycker det är läckert att flickan r 14 år och vill knulla med henne. Polismannen fick ”mycket kraftigt löneavdrag” dvs 6,25 dagars löneavdrag (löneavdrag med 25 % av daglönen i 25 dagar).

När en 14-årig flickas mobiltelefon undersöktes i samband med en annan förundersökning hittades ett SMS från en kontantkortstelefon med frågan  ”Vad tror du, kan vi träffas och knulla i natt?” Kontantkortstelefonen spårades till en användaridentitet på en internetbaserad kontaktförmedling för sexuella relationer vars ip-adress spårades till polismannens arbetsplats.

Från Polisens egen hemsida om grooming:

”Gromning innebär att någon tar kontakt med barn under 15 år för att längre fram begå övergrepp. Vid gromning sker oftast den första kontakten på ett chattforum eller en sida för kontaktannonser. Att ta kontakt med barn i sexuellt syfte är olagligt.”

”Att tänka på vid anmälan

Anmäl så snart som möjligt. Det kan vara svårt för polisen att få tag i loggar och andra bevis om det har gått för lång tid. Spara information som chattar och meddelanden på datorn eller skriv ut och spara på papper. Det kan bli viktiga bevis.”

Ulf Johansson, idag regionpolischef region Stockholm, menar att polismannens sexchatt med den 14-åriga flickan varit ”något slags upptåg” och att han gett ”uttryck för en fiktiv vilja”. Ulf Johansson menar att handlingen att sexchatta med en 14-årig flicka inte är brottslig. Ulf Johansson föregår vidare en rättslig prövning och menar att det är uteslutet att polismannens agerande skulle anses utgöra grund för avsked.

Ulf Johansson, Polismyndigheten i Stockholms län, Enheten för interna utredningar:

”NN:s trovärdighet och tillförlitlighet i hans uppgifter kan med andra ord ifrågasättas. Hans redogörelse är emellertid inte av ett sådant slag att den helt kan lämnas utan avseende. Inte heller kan hans förklaringar betraktas som vederlagda av den föreliggande utredningen. Polismyndigheten menar därför att bedömningen av NN:s agerande bör ske med utgångspunkt i vad hans själv har uppgett.”

Därmed är inte visat annat än att han har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.”

”Nyss nämnda agerande från NN:s sida är inte brottsligt, men det visar prov på en sådan påfallande omdömeslöshet att han på ett mycket allvarligt sätt har skadat myndighetens förtroende för honom.”

”Mot bakgrund av vad som får anses visat i ärendet framstår det dock som uteslutet att hans agerande, vid en rättslig prövning, skulle kunna anses utgöra grund för avsked.”

Bengt Svensson, ordförande i Personalansvarsnämnden, gör samma bedömning som Ulf Johansson:

”Därmed är inte visat annat än att du har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.” 

”Således riskerar ditt agerande att skada polisväsendets anseende i en nästintill exempellös utsträckning.

Ur chatten mellan polismannen och 14-årig tjej:

Flickan: Vem e den yngsta du har haft det med?
Polisen: Har knullat en tjej som var 15, hur gammal var den äldsta du har knullat med?
Flickan: 53 typ. Jag e 15 snart 😛
Polisen: Mmmmm, så du är 14 nu? Läckert!
Flickan: Aaa
Polisen: När fyller du 15? Är du kåt och sugen nu?
Flickan: Nää just nu har jag mens. Den slutar på måndag. Men jag vill träffa nån.
Polisen: Vill du träffa någon i dag?
Flickan: Jaa. eller nästa vecka.
Polisen: Jag träffar dig gärna både i kväll och nästa vecka.
Flickan: Men jag har ju mens till måndag 😛
Polisen: Vi kan ju träffas i kväll och känna lite på varandra, och sen träffas igen nästa vecka och knulla
Flickan: Va skulle vi göra isåfall?
Polisen: Vi kan ju kyssas och smekas, hångla och så

I artikeln i Nyheter24 framgår att polismannen var först misstänkt för sexuellt utnyttjande men att utredningen lades ned. Det framstår som märkligt att misstankarna var sexuellt utnyttjande och inte grooming. Är det ett sätt att komma undan åtal? Eller fanns det ytterligare omständigheter som gjorde att polismannen också kunde åtalas för sexuellt utnyttjande?

”Poliskommissarien var först misstänkt för sexuellt utnyttjande av barn, men utredningen lades ned. Bland annat eftersom flickan inte ville medverka.”

http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/727085-polis-fragade-14-aring-om-hon-ville-knulla-ar-fortfarande-i-tjanst

Frågor till Ulf Johansson, idag regionpolischef i region Stockholm:

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är uttryck för männens ”fiktiva vilja”?

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är ett ”slags upptåg”?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar föregått en rättslig bedömning och agerat domare?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar låtit bedömningen grundas i vad polismannens själv har uppgett?

 

Fd polischefen Göran Lindberg – en dömd sexualsadist

Svea hovrätt dömde den fd polischefen Göran Lindberg för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuell tjänst till fängelse i 6 år.

Göran Lindberg dömdes i tingsrätten till sex och ett halvt års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuell tjänst, försök till köp av sexuell tjänst, medhjälp till köp av sexuell tjänst, koppleri och misshandel. Göran Lindberg friades från våldtäkt, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, köp av sexuell tjänst, tre fall av koppleri.

Göran Lindberg bad att få gå i pension bara dagar innan sekretessen i fallet kunde hävas.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt redan år 2007. Hon har också gjort en polisanmälan mot en annan man för våldtäkt som lades ned.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt år 2009. Anmälan lades ner.

Fallet ”Karin” – anmälde en polis för våldtäkt

Inblick har skrivit om fallet ”Karin”. Karin har anmält en polisman för våldtäkt, misshandel och hot. Karin har tipsat medier om polisens bordellbesök till Tallinn. Hon menar att hon via det som inträffat kommit i kontakt med den illegala sexhandeln i Sverige och dess förgreningar inom polisen.

Karin anmälde år 2008 en polisman för våldtäkt och misshandel. Senare har hon anmält bl a trakasserier och hot. Flera av dom som vittnat har också blivit hotade via telefon eller personliga besök.

När Söderortspolisen hade semester – kunde Citypolisen på kort tid spåra hot. Något som Söderortspolis inte hade lyckats med.

En man som först mekat men senare erkänt i polisförhör att  han under flera år skickat hotfulla sms och övergreppsbilder till Karin har en nära anknytning till polismannen som Karin anmälde för våldtäkt. Vid en husrannsakan hos mannen hittades mängder av övergreppsbilder i datorerna. Mannen förklarade sitt intresse för sex-chattar och grovt pornografiska bilder med att han 1978 beslutade sig för att ”forska” på porrindustrin.

Klockan ett på natten genomförde Söderortspolisen husrannsakan hos Karin.

En polischef i Stockholm var sexklubbschef samtidigt som han ansvarade för länskriminalens underrättelseverksamhet.

Polisens internutredningar vägrade släppa ifrån sig utredningen.

Polisens internutredningar har under fem år varit passiva. Dom har utgått från att Karins anmälningar är falska och att polismannen är oskyldig.

En IT-expert som har erfarenhet av att skicka sms och mejl med falska användare, skapa falska och missvisande bloggsidor har goda kontakter med polisens internutredningar.

Flera kriminellt belastade har fått falska mejl och sms i Karins namn som sen lett till att de hotat Karin för att ge igen.

Stora polisresurser har lagts på att utreda och granska Karin som parallellt med granskningen har levt under ständiga hot.

Karin åtalades för falsk angiveri för att på falska grunder ha anmält polismannen för att hota henne via sms. Men friades.

Karin hamnade i polisens #kvinnoregister.

Åklagare Lars Göransson, som åkte fast för sexköp under arbetstid,  har fattat ett nedläggningsbeslut mot Karin under den tid som han själv var avstängd efter sexköpet.

”En ny rättsskandal är under uppsegling”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1301

Polisen granskade journalist-kontakter med TV4 och SVT

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1256

Anmälde polis – nu ska hon straffas av rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1243

Nu prövas hoten mot Karin

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1200

I samband med topsning avslöjades: Sms-hot kan kopplas till anmäld polis

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1053

Polisen: För dyrt att jaga förövare i Lindberghärvan

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1153

Karin lever som rättslös i Sverige

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1043

”Jag lever under ständigt hot”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=984

”Misshandlad och hotad till livet”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=841

Hoten mot Karin eskalerar

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1430

Lindberg-utredning kan knytas till hot mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1571

Kristina hamnade i polisens kvinnoregister

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1607

Nu anklagas Kristina för falska mejlhot

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1645&PID=416

Nu har Kristina anmält till EU-kommissionen

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1587

Ny våg av näthat mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1660&PID=416

Många frimurare i rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1274&PID=416

 

Slutord

Att polismän begår brott mot flickor och kvinnor inom och utom tjänsten är givetvis helt oacceptabelt i ett rättssamhälle.

Polismäns brott mot flickor och kvinnor innefattar en mängd olika och allvarliga brott. Det är särskilt anmärkningsvärt att poliser även begår brott mot flickor och kvinnor inom tjänsten.

Trots Polismyndighetens vetskap om polismäns brott mot flickor och kvinnor både inom och utom tjänsten tycks ingen handlingsplan finnas för att komma till rätta med den här allvarliga och komprometterande problematiken.   

Dessutom  är det  oacceptabelt att polisen utreder sig själv i en rättsstat.

Polisens hantering av polismäns brott mot flickor och kvinnor är under all kritik.  Därför bör Polisens hantering av dessa brott utredas på nytt av en oberoende instans/myndighet.

Det råder en tystnadskultur inom Polismyndigheten där det inte är legitimt att framföra intern kritik trots dessa allvarliga brott mot flickor och kvinnor. Därför måste Polismyndigheten omgående initiera en intern diskussion om hur dessa brott hanteras.

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor är mycket  allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan fortfarande är stark inom Polismyndigheten. Det leder till att de mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Till sist: att polisers vanligaste brott är våld mot kvinnor kombinerat med deras egen oförmåga och ovilja att hantera dessa våldsbrott inom poliskåren, reser frågan om polisen överhuvudtaget är en lämplig instans att hantera mäns våld mot kvinnor.  Vi anser inte det.  Vi anser att det finns goda skäl att välja en annan väg för att bekämpa och skapa en nollvision för mäns våld mot kvinnor.

 

Polisens #kvinnosyn Del 8 : Ointresse av våld mot kvinnor & flickor – ett strukturellt problem

Avslöjandet av #kvinnoregistret synliggjorde att polis demoniserar och lägger skuld på våldsutsatta kvinnor medan männen som slår möts av förståelse. I det här inlägget kommer vi att visa på andra konsekvenser av polisens kvinnosyn som att vad de väljer att utreda respektive inte att utreda kanske inte främst beror på resursbrist utan på deras attityder och värderingar till olika brott.

Inlägget gör inte anspråk på att vara heltäckande i något avseende utan väljer ett antal exempel som schematiskt ska visa på andra företeelser där polisens prioritering, brist på kunskap och engagemang, ointresse och dåliga kvinnosyn styr deras verksamhet och ger återverkningar inom olika områden.

Kvinnor i våldsamma situationer och polisens undermåliga partiska utredningar

Inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visade på en struktur där ingripande polis genomgående problematiserar kvinnor som ringt in om misshandel. Den inblandade mannen möttes däremot av mer förståelse och ibland gav polispatrullen t o m mannens utsagor tolkningsföreträde. I utredningar (och senare i fällande domar) där en kvinna som använt våld mot en man synliggörs stora brister i polisens arbete.

De polispatruller som kommer först till platsen griper den ”våldsamma” kvinnan och förhör mannen. Därefter utreds kvinnan för misshandel eller för dråp/mordförsök. De poliser, som genomför dessa utredningar dvs sköter förhör, dokumenterar etc, har uppenbara problem att se till kontexten där våldet uppstått, varför kvinnan tagit till våld och vad som föregått innan hennes våld. Mannens utsagor problematiseras heller inte medan kvinnan ses som skyldig ganska omgående. Det förekommer ganska ofta att mannen demoniserar kvinnan. De uppvisar alltså i samma mönster som polisen själva gör. Det gör att opartiskheten i dessa utredningar kan ifrågasättas.

Att mannen kan ha hämtats vid tidigare tillfällen för våld mot kvinnan eller att kvinnan vid gripandet visar skador, beaktas inte i utredningarna. Det går att utläsa i förundersökningar att relationen är problematisk och att mannan varit våldsam mot kvinnan innan  och/eller vid det aktuella tillfället utsatt kvinnan för våld, ibland livshotande våld. Att kvinnor har rätt att freda sig själva, sin säkerhet eller sitt liv beaktas inte i utredningarna. En kvinna som upplevt att det finns  en överhängande risk för livsfarligt våld från mannen och själv tillgriper våld hinner inte tänka efter hur hon enligt rättsväsendet bör bete sig.  Trots att det finns en historia av våld försvinner den i utredningar liksom kontexten som våldet utövas i.  Polisen utreder alltså inte mannens våld, eller sätter kvinnans våldsanvändning i relation till kunskap om våld mot kvinnor och att en kvinna inte kan slå sig fri utan måste använda redskap. Om kvinnor kunde använda knytnävar eller hålla fast mannen skulle knappast mäns våld mot kvinnor vara ett globalt problem. Där visar dessa utredningar en inre brist på logik. De tar inte hänsyn till att kvinnor för att freda sig eller sitt liv måste använda andra metoder än våldsamma män gör. Kvinnor tar vad de har tillgängligt i närheten, något redskap eller en kniv,  när de fruktar för sitt liv eller sin hälsa.  Där fallerar polis i förståelse för vad nödvärn är för kvinnor och män. Dessutom finns en annan aspekt. För att freda sina ekonomiska intressen anses människor dvs oftast män har rätt att använda våld dvs nödvärn. Vi vill påminna om artikel för några månader sedan där en man slog en tjuv med flaska och det framhölls som positivt  i media och polis i artikeln uttalade ingenting om övervåld. Skillnaden mot hur kvinnor i nära relation behandlas i utredningar är frapperande. En kvinna som fredat sitt liv på samma sätt hade inte blivit hjälte i  media och polisen hade med all säkerhet utrett henne för mordförsök/misshandel. Det gäller andra strukturella regler när kvinnor fredar sig mot våldsamma män. Då ligger frågan om nödvärn långt borta. Polisen säger dock att de själva övertar en kvinnans nödvärn (vid en skjutning av våldsam man) men att utreda detta dvs kvinnors egna nödvärnsrätt förefaller inte aktuellt.

Nedan följer några exempel  från utredningar där kvinnor utreds för våld mot män.

Expl 1.
Polis underlåter att undersöka en kvinnas skador där en man påstår att kvinnan slagit honom. Kvinnan har enligt uppgifter i domen en sjukdom som gör henne trött. Trots det tar inte polis som kommer till platsen eller  i utredningen hänsyn till det. Mannens uppgifter tas som mer vederhäftiga och ”sanna”. Polis ber t ex en vän till den misstänkte att fotografera vid ett tillfälle, som en del i utredningen. Det är varken professionellt eller opartiskt. Polis vittnar även i rättssalen. Kvinnan döms, trots dessa brister och att hennes skador inte beaktats, till misshandel.

Ur domen:

Vidare har polismannen X i en promemoria den 26 oktober 2014 skrivit att kvinnan i förhör visade att hon har skador. X skriver att kvinnan har flera blåmärken på kroppen. Blåmärke på höger underarms utsida, vänster underarm och överarm, vänster skulderblad, höger ben utsida vid knät och vänster ben utsida vid knät och flera på  höger bröst. Kvinnans skador har inte läkarundersökts.

Expl 2.
En kvinna döms för misshandel med kniv. I utredningen framkommer att mannen utsatt kvinnan för ett utdraget strypningsförsök, enligt mannens utsaga för att lugna henne. Hon flyr ut men blir indragen igen. Då flyr hon till köket och tar en kniv som försvar. Trots att mannen alltså själv berättat om strypningsförsöket och att han förföljt henne utreds inte mannen för försök till dråp/mord eller ens för misshandel. Poliser vittnar mot kvinnan i rättssalen och hon döms. Polis godtar mannens utsaga om att strypningsförsök är ett sätt att ”lugna” kvinnor.

Expl 3.
I ärendet har mannen hämtats tidigare av polis då han misshandlat kvinnan, vittnen talar om hans dåliga kvinnosyn och hur mannen undviker att slå kvinnan då andra män är närvarande, hur han manipulerar henne och  i utredningen framkommer omfattande skador på kvinnan. Kvinnan har använt en kniv, som hon anser, i nödvärn. Våldet hon utsattes för vid detta tillfälle sätts i utredningen inte i samma kontext som det tidigare utövade våldet. Mannen blir i polisens ögon ett brottsoffer och de utredde kvinnan för mordförsök. Kvinna döms sedan för misshandel och får betala skadestånd till mannen.

Mannen dömdes däremot i samma rättsprocess för för trafikbrott – grov olovlig körning och i utredningen står:

Grov vårdslöshet i trafik; genom att den misstänkte framfört fordon AAAOOO  i höghastighet och gjort farliga omkörningar med uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Att en våldsam man skulle visa likgiltighet för kvinnans liv och hälsa förekommer, så vitt vi sett,  aldrig i någon utredning rör våld mot kvinnor. Tvärtom så tycks polis, som visas i tidigare inlägg, snarare misstänkliggöra kvinnan som utsätts. Att köra berusad tar polis allvarligt på,  vilket är helt rätt, men varför inte när kvinnor misshandlas och tvingas freda sig?

Expl 1-3 är några fall  där polis inte utreder förutsättningslöst och inte sätter våldet i ett sammanhang och i en kontext. Istället för att se att kvinnor, precis som poliser måste ha rätt att freda sig mot mäns våld och t o m dödligt våld, så väljer polis att demonisera kvinnor i dessa situationer och männens utsagor blir inte ifrågasätta. Förutom att polis har dålig kunskap om mäns våld mot kvinnor så kan en fråga sig hur mycket polisens egna sympatier för män som berättar om hur kvinnor attackerat dem, påverkar utredningen. Den frågan väcker oro och är en dåligt uppmärksammad sida av värderingarna som synliggjordes i #kvinnoregistret – att våldsamma män är offer för kvinnor som är labila och psykiskt sjuka.

Undermålig utredning – polisers fingrar  i våldtäktsmål

I ett fall där en man utreddes för ett flertal hotfulla trakasserier och en våldtäkt, går det inte att utläsa trots det upprepande mönstret, att polisen har utrett ett modus operandi dvs ett beteendemönster hos den misstänkte. Utredningen är märkligt dåligt skött och bland annat får en ung kvinna på 18 år titta på en polismans fingrar för att se om de liknar gärningsmannen. Det används sedan  i domen för att fria den misstänkte. Ur domen:

Polis XX har uppgett att brottsoffret vid polisförhör sagt att gärningsmannens fingrar var grövre än polis XX:s fingrar som uppskattade sig ha relativ normal storlek på sina fingrar. Annat har inte framkommit än att misstänkt gärningsman YY har tämligen slanka fingrar.

Ovanstående är ett exempel på hur en undermålig polisutredning leder till att hovrätten väljer att fria den misstänkte från ett så allvarligt brott som våldtäkt (Domen är problematisk ur flera avseenden, bl a är den slarvig rörande viktiga datum.) Att en ung flicka/kvinna som utsatts för ett övergrepp inte exakt kan ange fingrarna på den misstänkte är inget konstigt och ska inte tillmätas så stor betydelse i varken utredningen eller senare i rättssalen. Polisens undermålighet fortplantar sig alltså till domstolen – en företeelse som inte är ovanlig.

Bristande ”resurser” ang barnpornografibrott leder till att gärningsmän hjälps

Det finns anledning att uppmärksamma att polis vid anmälningar om barnpornografi inte prioriterar dessa brott mot barn. Vi vill påminna om allvaret i barnpornografibrott och att de som konsumerar också ser till att övergreppen fortsätter. Att polis nedprioriterar dessa brott visar snarare att synen på filmade sexualbrott på barn inte anses prioriterat.

Exemplen är många där förövare gått fria eller fått mildrad påföljd för att polisen har dragit ut på utredningen. T ex fick en man endast dagsböter (!) för barnpornografibrott p g a att polisen inte enligt egen utsaga hunnit med utredningen. Ett annat exempel är läkaren som började utredas för barnpornografibrott i juli 2011, en utredning som slutfördes först juni 2013. Ärendet tog alltså två år. Polisen meddelade, trots att det är möjligt, inte sjukhuset om att läkaren misstänktes för brottet.  Först när media tog kontakt med sjukhuset fick de vetskap om brottsmisstankarna och läkaren stängdes av. Läkaren fick endast strafföreläggande för barnpornografibrott! Troligt mildrades även där påföljden beroende på polisen långa utredningstid. Det finns även exempel på att polis har bett den misstänkte att själv inkomma med sin dator för undersökning.

Vi påstår att det mot bakgrund av hur polisen behandlar våld mot kvinnor och flickor, inte i första handlar om resurser eller kunskap utan att det är brott som nedvärderas och som avspeglar polisens kvinnosyn. Det finns en genusperspektiv på barnpornografibrott och oviljan att utreda dessa brott ska ses i den kontext som inläggen Polisens #kvinnosyn Del 1-7 visar på.

Polis fokuserar på kvinnors brott och inte på nazisters brott mot antirasister/feminister

En krönikör skriver i Metro 16 mars 2015 och pekar på ett antal olika händelser när polis har grovt fallerat i att utreda brott begångna av nazister: Polisens inkompetens är ovärdig

Ur krönikan:

“Ha ha, vi kommer alltid undan”, skrev en nazist till A H på Facebook. Han hade blivit anfallen av den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) på torget i Uppsala i augusti 2013. När utredningen lades ner ett halvår senare blev han hånad av dem.

Vänsterpolitikern D R blev attackerad med en glasflaska i huvudet av en person från SMR i Ludvika 2012. Då tog det hela två år för åklagare och Ludvikapolisen att väcka åtal och förhöra personer som var där.

Även händelserna i Kärrtorp, där nazister angrep en antirasistisk folksamling, speglar dels hur polis bortprioriterade dessa människors säkerhet dels hur de skötte utredningarna mot de skyldiga där.

I Malmö på Internationella kvinnodagen (2014) blev några av deltagarna attackerade av misstänkta nazister. Den skyldige har ännu inte gripits trots att polisen förhörde honom på platsen. (Artikeln ligger inte ute på nätet men publicerades i Metro 24 feb 2015 ”Jag har fått lära mig allt på nytt”).

Ett fall där polisen däremot handlade ”resolut” är då Nora utreddes för misshandel. Vi har alla hört radiodokumentären om den fastspända flickan, om Nora som växte upp med en misshandlande far och utsattes för en våldtäkt som 14-åring, som polisen lade ner, Hon blev senare  placerad på ett HVB-hem och hon utsattes för våldsamma män bland annat polischef Göran Lindberg. Utredningen om den våldtäkten lades också ner. Först när en journalist började granska Noras fall, ledde det till gripandet av Lindberg. Nora vittnade i rätten trots att hon inte mådde bra. Senare försökte hon ta livet av sig genom att ta en burk med tabletter från HVB-hemmets utrymme. Handgemäng uppstod med en skötare och Nora stängde in sig med burken. Polisen kallades till platsen. Trots att det handlade om ett mycket skör tonårig kvinna, gick polisen in med dragna vapen till henne. Trots att skötaren inte ville anmäla Nora valde polisen själva att utreda misshandel och Nora åtalades och dömdes. Polisen hade lagt ner två våldtäkter och sexköpare eftersöktes inte men de valde att utreda Nora för brott. Då saknades varken resurser, vilja eller engagemang hos polisen.

Polisen anmäler sällan brott begångna mot flickor och kvinnor men de väljer att själva initiera en brottsutredning t o m mot en ung kvinna som utsatts för grovt våld av en polischef.  Det går att dra paralleller till falsk tillvitelse-fallen där flickor och kvinnor anmälts av polis själva, se inlägg Utredningar om falsk tillvitelse. Då har de alltid resurser. Att polis utredde Nora trots det hon varit med om (eller kanske just därför?) och att skötaren inte ville det visar hur polis gärna utreder brott mot kvinnor och framför allt utsatta flickor. Ytterligare en utsatt flicka som polisen valde att starta en utredning mot är fallet med flickan som groomats av en 40-årig pedofil. Hon greps och utreddes för innehav av barnpornografi. Flickan hade från 12 års ålder varit utsatt för grooming av pedofilen och som ett led i hans manipulation fått barnpornografi skickat till sig. Även i det fallet hade polisen ”tillräckliga resurser”. Se artikel Utsatt flicka dömdes för barnporr

Här vi vill också ta upp ytterligare ett märkligt fall där polis valde att anmäla en kvinna. Kvinnans make ringde till polis för få hjälp att köra kvinnan till sjukhus eftersom hon inte mådde psykiskt bra. Kvinnan hade förlorat vårdnaden om sina barn och hade samma dag vittnat i en rättegång till stöd för en kvinna som hade misshandlats. När polisen kommer dit ser de kvinnan komma ut med en yxa. Kvinnan är inte kontaktbar och förstår inte polisens order och de drar vapen mot henne. (I rätten vittnar de om att de var beredda att skjuta henne.) Maken kastar sig då emellan polisen och kvinnan för att förhindra att hon blir skjuten och tar yxan från henne. När polis för henne till polisbilen hänger hon med kroppen. Trots att maken inte upplevde ett hot från kvinnan, utan tvärtom räddade henne från att bli skjuten, utreds kvinnan av polis för hot mot maken. Mannen vidhåller i rätten att kvinnan var förvirrad och att han inte upplevde hot men kvinnan döms (!). Hon döms också för våldsamt motstånd eftersom hon hängde med kroppen vid gripandet.

Vi påstår att polisen inte saknar resurser. Det visar ovanstående fall liksom inlägget i övrigt och tidigare inlägg. Det är inte resursbrist som är problemet. Det handlar snarare om var de vill lägga sina resurser och det förefaller ofta finnas en vilja att utreda kvinnor och flickor snarare än att utreda våldsamma män.

Kanske är en förklaring att det så ofta förekommer män i utredningarna att polisen snarare sänker ribban för när en kvinna ska kunna utredas. Ett annat alternativ till detta agerande är att poliser inte har ett genus- eller ett könsmaktsperspektiv. Att mäns våld mot kvinnor inte är lika viktigt men att kvinnors våld blir det.

Polisen underhåller inställningen att våld är manligt

I det sammanhanget är det värt att påminna om polisens improviserade presskonferens efter dödsskjutningen vid Vårväderstorget i Göteborg nyligen. Polisområdeschefen för västra regionen Klas Friberg, sa då att de skyldiga är gäng och att det är män som tänker brott 24 timmar per dygn:

Polisen förklarar skjutningen som gängkriminalitet och att de skyldiga tänker brott 24 timmar per dygn:  http://www.metro.se/nyheter/dampad-stamning-efter-skottdramat/Hdzocs!ZFE9kSuq9UNzAjlVXXnjVA/

Förutom att uttalandet syftar till en ytterligare stigmatisering och till att skapa klyftor i ett samhälle, så finns anledning att ifrågasätta vad polisen egentligen menar.  Tänker dessa män verkligen ”brott”? Är det inte makt och kontroll det handlar om? Kan det vara så att polis inte själva förstår problematiken de förutsätts förhindra? Låt oss titta lite närmare på uttalandet av Klas Friberg (som tidigare var länspolismästare/biträdande länspolismästare och som citeras i inlägget om Kritik mot våldtäktsutredningar) och vad det sänder ut.

Dagen efter skjutningen på Vårväderstorget skjuts en kvinna av en man i ett fall som rör våld mot kvinnor. Klas Friberg gick inte ut då och problematiserade att män som utövar våld mot kvinnor tänker våld 24 timmar om dygnet. Män som utövar våld mot kvinnor i en relation (eller som stalkar kvinnor som separerat från dem) tänker makt och kontroll över kvinnor och det finns ständigt närvarande.  Vad är det för skillnad på de gäng-kriminellas upptagenhet vid våld och på det som våldsamma män visar? Kan Klas Friberg förklara det? Vi påstår att den attityd som polisområde Väst visar avspeglar här är snarare är att de inte prioriterar våld mot kvinnor – det är inte ”riktigt” våld.  Den attityden finns bland ledare och krigsherrar över hela världen. Kvinnor ses som undantag och våldet mot dem förminskas. Våldet är en mellanmanlig företeelse. På det sättet förmedlar polisen indirekt att uppfattningen att våld och manlighet hör ihop. Kvinnor befinner sig utanför denna sfär.

Resolution 1325 betonar vikten av att kvinnor som berörs av konflikter också deltar i lösningen av dem

Kanske skulle Klas Friberg läsa på om resolution 1325 om att involvera kvinnor i freds- och säkerhetsarbete och att skapa ett samhälle utan normen att våld är en mellanmanlig normalitet. För att skapa trygghet behövs kvinnors engagemang och röster och inställningen att om en kvinna skjuts är det  lika allvarligt som att en man skjuts. Det är samma våld.

Polisen bekämpar ”prostitution” genom att gå till massagesalonger

Ett antal tillfällen har rubriker skapats i media om att polisen har slagit till mot koppleriverksamhet. Det har uppdagats  genom att polismän går till lokaler och noterar om de erbjuds ”happy endings”. Får de dessa erbjudanden leder det oftast till att polis utreder kvinnorna. Den här ”metoden” att utreda prostitutionsrelaterad brottslighet genom att kvinnor skuldbeläggs istället för de män som underhåller kvinnohandel visar polisers attityd till prostitution. Sexköparen är helt osynliggjord och kvinnor fotograferas och ”maskas” på bild ut till media. Det är motsatsen till vad lagen om förbud för sexköp avser att åstadkomma. Den vill synliggöra det ojämlika maktutövandet mellan (oftast) kvinnan och sexköparen/mannen. Men istället väljer polisen, när de går på massagesalong, att göra tvärtom. Sexköparen lämnas i fred och kan fortsätta. De signaler som sänds ut är sexköparen inte behöver oroa sig för att fortsätta utnyttja kvinnorna – han beskyddas. Istället straffas kvinnorna. Detta är också en variant på #kvinnoregistret.

Polisens inställning till brottslighet mot kvinnor och flickor på nätet – uteblivna webcamshower

Senaste tiden har flera stora groominghärvor utretts och där rättsprocesser avlutats/pågår, där ett stort antal flickor, ibland så unga som 9 år, är brottsoffer. Ändå hittas inte alla.

Att flickor utsätts på nätet är inget nytt problem. Redan 2007 kom en rapport från Brå som visade att varannan 15-årig flicka kontaktats på internet i sexuellt syfte av någon de tror eller vet är vuxen.

https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/apropa/2007-07-01-internet—en-falsk-kansla-av-trygghet.html

Från länken: Främst är det alltså flickor som kontaktas av män, vilket gör fenomenet till ett könsmaktsrelaterat brott.

Utredaren på Brå säger följande.

— Man kan säga att det påverkar flickors möjligheter att kunna använda den virtuella delen av samhället utan att bli ofredade, mer än det gör för pojkar. Det är ungefär som när man pratar om våld och sexualbrott mot kvinnor, att det påverkar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet på ett helt annat sätt än männens. Det är ett stort hinder mot jämställdheten.

Det är alltså en utbredd brottslighet och allvarlig eftersom det påverkar flickors liv. Rapporten kom för 8 år sedan. Ändå verkar polis inte ännu, med några strålande undantag, ta den här brottsligheten på allvar.

Mer i ämnet: Ny statistik visar också att anmälningar om brott mot barn, flickor, ökar.

Anmälningarna om barn som utnyttjats för sexuell posering har mångdubblats de senaste åren. Även om det är så att det kan förklaras med större medvetenhet spelar det faktiskt ingen roll. Det är dessutom så att det sannolikt är som med alla sexualbrott  – ett stort mörkertal.

2010: 213
2011: 206
2012: 758
2013: 637
2014: 1400
Källa: Brottsförebyggande rådet (statistiken för 2014 är preliminär)

(Se också: Tonårstjejerna utsätts värst, varannan tonårstjej kränkt på nätet.)

På olika sätt synliggörs att det rör sig om en allvarlig brottslighet. Men ändå visas gång på gång ointresset från polis – det är ett genomgående mönster. Några olika exempel:

Expl 1
Flickor blev utsatta för sexistiska inlägg på Facebook. Värmlandspolisen gjorde ingenting.
http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/751687-tonarsflickor-uthangda-pa-facebook

Expl 2
Ida 12 år fick erbjudande om modelljobb nu vill mamman varna andra. Mamman polisanmälde men polisen svarade att de inte kan göra något.  Mamman gick istället själv ut och varnade andra.
http://www.metro.se/nyheter/ida-12-fick-erbjudande-om-modelljobb-nu-vill-mamman-varna-andra/EVHnls!icNOFD7FsRCI/

För att skydda flickor som lockas av detta, flickor som bara är barn, krävs alltså att de har en vuxen som hjälper dem. De individer som är mer utsatta och söker bekräftelse kan råka illa ut och lockas in i värre sammanhang. Borde inte ett samhälle och den polisiära myndigheten skydda de allra mest utsatta?  Om de inte anser att de kan det,  borde det inte finnas ett intresse att gå vidare med detta? Och att visa ett intresse? I polisen uppdrag ingår att skapa trygghet och förhindra brott. Det ingår också att informera. I det här fallet verkar ingetdera av uppdragen av döma av artikeln, ha fallit polisen in att fullgöra.

Expl 3
Tova hotades på nätet i tre år. Hon polisanmälde tre gånger men polisen la ner samtliga utredningar.
http://www.expressen.se/gt/tova-17-hotades-till-livet-pa-natet–i-tre-ar/

Eftersom problematiken är allvarlig och utbredd borde det numera finnas ett stort intresse från polis vid varje påstötning från vuxna eller från barn själva, att reagera och att informera via olika kanaler t ex via sociala medier. Men det är ganska tyst. Det är inte ett prioriterat brott.

Polisen går däremot gärna ut och varnar för ficktjuvar och vill ha tips. De informerar om inbrott bland annat genom stora insatser som operation kofot och genom mobila enheter direkt till allmänheten. Varför gör inte polisen detsamma med våldsbrotten mot flickor och kvinnor? Eller mot sexköp? Eller mot grooming? Beror det på ointresse och brist på engagemang för brott mot kvinnor och flickor? Är det endast när brott även drabbar män och ekonomi som polis intresserar sig dvs sådana brott de i praktiken själva kan råka ut för?  Jämför med utsagor i inlägget om Våld mot kvinnor och Polis-TV där poliser reagerar mot brott de själva varit utsatta för och kan ”förstå”.  Där stölder är kränkande men våld mot kvinnor är ”relationstjafs”.

Trots att inbrott anmäls i stor uträckning och mörkertalet är litet enligt BRÅ och att misshandel av kvinnor i relation och våldtäkt med mörkertalet är betydligt fler (Jämförelsetal 2012 Inbrott – 21000. Kvinnomisshandel – 27 000 med mörkertal ca 100 000, våldtäkt – 6 000 med mörkertal ca 25 000- 60 000) talar inte polis om att våldtäkt och våld mot kvinnor, liksom grooming är mängdbrott.  Varför? Vi anser att det beror på värderingar och kvinnosyn.

Det synliggörs i en artikel från så sent som 4 januari 2013  i Metro där polisen säger att de nu ska satsa på nätbrottslighet. Ur artikeln Polisen siktar in sig på nätbrottslingar :

Mörkertalet kring brott på nätet är stort, inte minst då många som utsätts drar sig för att polisanmäla. Det handlar inte minst om varor och tjänster som klassas som ”ljusskygga”.

Polisen Anders Ahlqvist  IT-brottsexperten vid Rikskrim nuvarande NOA uttalar då följande:

– Det kan till exempel handla om någon som betalt för en webcamshow men aldrig fått den. Risken att denna person går till polisen är inte så stor, säger Ahlqvist

Polisen Anders Ahlqvist väljer alltså att exemplifiera nätbrottslighet med att män som beställer nakenshower med kvinnor (och flickor?) inte får det. Vi upprepar det, för det är så anmärkningsvärt, att polisen som ska utbilda andra poliser i nätbrottslighet anser att uteblivna webcamshower är ett stort problem på nätet för att det är ”ljusskyggt”.

Vi anser att polisens attityd till nätbrott, grooming, näthot mot kvinnor/flickor avspeglar polisens attityd till våldtäktsbrottet, till sexköp och till våld mot kvinnor. Samma inställning och värderingar går igen vare sig det är nätet eller utanför.  Det går också att se att polisen gärna utreder och själva anmäler misstanke om brott där kvinnor och flickor är misstänkta, som i falsk tillvitelse fallen och det gäller även rörande brott på nätet.  Inställningen till nätbrott avspeglar inställningen till brott i övrigt.

Det behövs en Ny Myndighet Nu

SÄPO anger i en intervju att de försöker undersöka värderingar hos dem som återvänder från krigshärdar. Observera ordet ”värderingar”.  Något liknande resonemang om värderingar hos våldsamma (inklusive våldtäktsmän) män hörs aldrig polis uttala. Då är det mantrat ”ord mot ord” som hänvisas till och våldtäkts-myter tillåts styra liksom att kvinnor är de som demoniseras – inte de våldsamma männen.

De olika områden som redogjort för ovan visar på ett mönster hos polis där brott mot kvinnor och flickor negligeras eller förminskas, där kontexter bortses ifrån, där könsmakt och en patriarkal struktur inte ses som orsaker till våld mot kvinnor och där våld blir en mellanmanlig företeelse. Det blir mer och mer uppenbart att det behövs en Ny Myndighet Nu. Problemen hos svensk polis, och rättsväsendet i övrigt, är för stora och genomgående för att bortses ifrån. Polisen klarar inte, har inte intresse eller vilja att utreda och hantera det strukturella våldet mot kvinnor och flickor i samhället.

Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret med att spinna vidare på temat i förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute,  dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ”ljugande” anses vara ett växande, alternativ stort problem och att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna.

De kvinnor och flickor som anses ljuga, kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De  fall som redogörs för nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel.  Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som fanns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.   Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är.  I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse har drabbat någon kvinna men däremot finns många exempel på hur rättsapparaten behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar just den föreställning som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp att det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att dessa föreställningar om falska våldtäkter är ett problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”

Det borde efter den ovannämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av dessa fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.

Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem, utan också driva falsk tillvitelse-utredningar.  Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesens hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” ska ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts  av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Del 6) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem och samtidigt började också media uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelse-dom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelse-fallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

I inlägget redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen beskrivs lite mer detaljerat, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är mer kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det verkade godtas utan större problem att han ändrar sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog framkommer det att vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till.  Flickan säger att hon inte har skrivit dessa. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan stämmer det inte med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape” m m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denna rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma” samt om de dvs andra personer tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger själv att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots allt detta och kvinnoklinikens undersökning utreds och senare fälls flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet.

Våldtäkten förblir outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ideala offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman.  Efter de första anmälningar följer fler, bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är fråga om att en barnvåldtäkt har skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa henne (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att det kan vara så att den misstänkte skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt.  Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att första samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Med funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hur man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är, varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen denna gång och hur skulle hon orka blir förhörd ytterligare och ännu mer ifrågasatt? När inga åtgärder från polisens sida genomförs för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart?
Men tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan, misstänkliggjort henne, och omvänt utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott, kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med åtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans och i hennes mammas bostad, där kvinnan också har befunnit sig tidigare under kvällen. De hittar liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven ska de i så fall utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här underliga och oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för våld innan och det finns vittnen som har sett blåmärken utreds inte det. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse, och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras efter hand.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till män för det gör han redan med en annan tjej. Men inte heller detta utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes, och hans kompis, i efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits gott om tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälan, ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador, där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot får ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir dunkelt och varför polisen anser att han kan ”veta” om målsägande har ”ljugit”.

Efter ca fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol, att ett sådant misstag (?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av fallet eller hur illa det har sköts. Men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och att hon gjorde det för hämnas på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna på 20 år anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runtomkring, och utredaren märker det, genomförs ett förhör. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. (Under tingsrättsförhandlingar påstår utredaren att en ”massa” försök har gjorts för att få tag på målsäganden.) Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) mer eller mindre frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan.

I förundersökningen har utredare skrivit om orsaken till anmälan ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville och att målsägande uppger att det dock inte var någon regelrätt våldtäkt så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså inte utredande polis gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

I och med att kvinnan säger att ingen ”regelrätt våldtäkt har skett” anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen verkar nu bortblåst. Nu först kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, är med. Bara ett biträde ska vara med. I det ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon varit otrogen.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C. och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att  B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efter händelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså  ensam med en manlig förhörsledare och de ska prata om sex och samlag.

Flickan säger inte mycket i detta förhör, det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan 15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket kan anses vara till men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B som alltså är 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar.  Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A  då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med dessa pojkar är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem. De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka ( ”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle vara till ”men” för utredningen om vårdnadshavaren är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman fått sitta med.  Det var ju flickans mamma som fattat misstankar och anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för;  om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.

Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik.  Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig  i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon friades i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade prövningstillstånd och flickan är dömd för att ha ljugit om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-16 årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen kommer tro på henne och samhället och polisen kommer stödja den misstänkte. Ingen kan veta vilka komprometterande meddelanden som dyker på Facebook eller liknande senare som det inte går att värja sig mot.

Fall 7.

En invandrarkvinna anmäler misshandel tar tillbaka anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt en av de första i sitt slag. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? Frågan är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part för att få till stånd en fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses kunna ha ”ljugit” eftersom polisen inlett en utredning om falsk tillvitelse mot henne i ett annat ärende. där hon även fälldes för brottet (denna utredning är ogranskad).  Trots att kvinnan vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument på att hon bevisligen har utsatts för en tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu, utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan har inte fått något särskilt stöd i utredningen och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs utredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd alls.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då tillbaka sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Trots att det i hennes berättelse framkommer annat som kan vara våldtäkt utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex, hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens synes ha den ringaste kunskap om vad våldtäkt är för ett sorts brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ideala brottsoffret tillåts styra.  Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Denna våldtäktsanmälan lade polisen (troligen) ner ganska omgående.

Nu uppstår den absurda situationen att kvinnan tvingas betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen,utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts? Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad – och kanske traumatiserad – när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis? Eller försöker de rentav skyla över det tidigare ointresset med hennes våldtäktsanmälan genom att – så fort de får chansen – visa att kvinnan ”ljugit”?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dålig kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelse-mål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att den målsägande inte vill delta. I falsk tillvitelse-fallen är det tvärtom. Oavsett om det finns någon målsägande eller inte, anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t o m då det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir  uthängd som ”ljugande hora” med namn, p-nr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kommer alltid att vändas emot dem. De blir s k ”safe targets”. Det visar t ex fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända igen och frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla misogyna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov, som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t o m så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelse-mål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra, används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.*
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns  på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokollen om polis inte ens vet vad det är de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan – eller efter.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom;  som en följd utav  att dessa fall blir så omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen har personligen drabbats hårt, påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.

Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 

*Det gäller alltså dessa ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.

Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter

Vår granskning av polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret fortsätter med att synliggöra hur polisen å ena sidan delar ut varningar till och skuldbelägger kvinnor och å andra sidan påstår att kvinnor okynnesanmäler våldtäkt.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan ”råd” från polis till kvinnor att akta sig och att de samtidigt anser att falska våldtäkter är ett problem. De här ”råden”  verkar leva ett eget liv och idén om att kvinnor ljuger lever ett annat och de  ses inte i ett sammanhang. Men det ska vi göra nu. Vi kommer först visa på ett antal exempel där polis gått ut i media och varnat kvinnor och flickor från att röra sig fritt för att därefter visa hur poliser i olika sammanhang också skuldbelägger kvinnor för mäns våldsutövande.  Sist men inte minst tar vi upp tillfällen där polis vid ett antal tillfällen tydliggjort sin inställning att kvinnor och flickor diktar upp om att de blivit våldtagna och att det är ett mer eller mindre stort ”problem” för polisen.

Låt oss först titta på hur det kan låta i media när polis varnar kvinnor. Nedanstående artiklar är bara exempel som förekommit i media. Det finns säkert många fler och sådana som inte har nått media men där samma information når kvinnor och flickor på annat sätt.

Polis varnar kvinnor och flickor för att gå ut ensamma

I mars 2012 varnade Polisen i Västernorrland kvinnor i Örnsköldsvik.

Efter två gruppvåldtäkter – nu varnar polisen Örnsköldsviks kvinnor. Gå inte ut ensam.

– Vi måste göra det tills vi vet mer, det är oansvarigt att inte varna. Som kvinna ska man tänka sig för och inte gå ut ensam fredag och lördag natt i Ö-vik. Det handlar helt enkelt om att tänka sig för lite extra

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14580737.ab

De anser alltså att de tar sitt ansvar när de varnar kvinnor.  Men hur tar de själva sitt ansvar med att utreda våldtäkterna?
I en tidningsartikel från 2014 redogörs för hur polisens agerade 2012, då varningen gick ut.

* En 18-årig kvinna sa sig ha blivit våldtagen av mer än en man natten mot den 4 mars. Utredningen startade – och lades ned – utan att polisen hade någon misstänkt.

* Den 23 mars uppgav en kvinna att hon hade blivit förföljd av en man i centrala Örnsköldsvik när hon var till väg till en restaurang. Enligt kvinnan tog mannen tag i hennes ansikte. Händelsen rubricerade som ofredande. Polisen stängde ärendet utan att ha någon misstänkt.

* En 24-årig kvinna anmälde att hon den 24 mars hade råkat ut för grov våldtäkt, alternativt försök till grov våldtäkt. Kvinnan att hon hade blivit överfallen av flera män och att hon hade blivit indragen i Örnparken – mitt i Örnsköldsvik.

I juni 2012 lades utredningen ned.

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/polischefen-tror-pa-nedlaggning

Samtliga tre ärenden som föranledde att Polisen i Västernorrland varnade kvinnor lades alltså ner ganska omgående.  Det synes alltså ha varit viktigare att skrämma kvinnor än att utreda på ett engagerat och drivande sätt. Polisen i Västernorrland har för övrigt fått kritik i ett antal JO-anmälningar rörande nedlagda våldtäktsutredningar.

I september 2013 greps tre män, ett fall som senare föranledde artikeln om ovannämnda nedlagda utredningar, efter en uppmärksammad anmälan om våldtäkt där en flicka utsattes för grovt sexuellt våld. Utredningen lades ner två gånger och öppnades en tredje gång efter kritik från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. De tre männen dömdes så småningom men i domen anges att männen bör visas hänsyn eftersom ärendet dragit ut på tiden och de fick därför ett milt straff (givetvis är det ytterst pressande även för brottsoffret men hennes lidande p g a schabblandet nämns inte i domen). Polisens okunskap och ointresse hjälpte alltså gärningsmännen.

Det visar att det var lätt att varna kvinnor och svårt att försöka göra lagföra de som är orsak till varningen. Det anses vara att ta ansvar att åstadkomma otrygghet för kvinnor men att utreda våldtäkter och andra övergrepp anses inte förknippat med något särskilt ansvar. Polisen i Västernorrland benämner också utredningar som att de har ”bra kvalitet”. Vad denna kvalitet består av utreds däremot inte. Bra kvalitet borde dessutom anses vara något de själva åstadkommer och inte något som åligger brottsoffret.

Problemen med våldtäkter är att man ofta vet så lite. Därför bör vi göra som vi gör. I det senaste fallet i Ö-vik kan jag inte detaljerna, men vet att det var bra kvalitet på anmälningen inledningsvis.

I april 2012 varnade Polisen i Västmanland kvinnor i Västerås efter att flera överfall.

Polisen varnar kvinnor: Spring inte ensamma

Ytterligare en kvinna har blivit attackerad i Rönnbyspåret. Polisen uppmanar nu kvinnor att inte springa ensamma i skogen.

– Ha i så fall telefonen beredd och var väldigt uppmärksam. Annars är mitt råd att springa med en kompis, säger kriminalinspektör Britt-Marie Östman.
– Men de har inte gett något hittills. Vi är inte nära något gripande
.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma

I november 2013 varnade Polisen i Stockholm kvinnor på Lidingö. 

Polisen varnar ensamma kvinnor

De råa överfallen på kvinnor som skett på Lidingö har satt skräck i befolkningen. Flera kvinnor berättar att de inte vågar gå ut på kvällarna
…har två kvinnor under kort tid överfallits och misshandlats brutalt av en okänd man på Lidingö.
Polisen tror att övergreppen kan ha begåtts av samma man.

 …nytt överfall skett som kan ha koppling till de två tidigare.

På grund av de brutala överfallen varnar nu Lars Byström Lidingöborna för att ge sig ut på kvällarna.
– Vi vill inte skapa någon jättepanik och oro på Lidingö. Men vi vill uppmana allmänheten att inte gå ut där det är som mörkast. Välj andra vägar och var försiktig. Ska man ut och jogga eller gå ut med hunden så gör det i sällskap med någon annan, säger han och påpekar att överfallen har hög prioritet hos polisen.

http://www.mitti.se/polisen-varnar-ensamma-kvinnor/

Polisen väljer här att använda ord som ”allmänheten” trots att det framkommer att det är kvinnor som råkat illa ut och det är kvinnor de avser att varna.

I oktober 2014 varnade Polisen i Värmland kvinnor i Hagfors.

Polisens varning; Rör er inte ute ensamma

Polisen i Hagfors går nu ut och varnar kommunens kvinnor och flickor.
Efter den senaste tidens våg av sexualbrott vill man inte att kvinnor rör sig ensamma.

– Den här informationen har vi även gett till företrädare för kommunens skolor som kommer att prata med sina elever och deras föräldrar, säger polisens pressinformatör Tommy Lindh.

 Polisen i Värmland jagar en misstänkt våldtäktsman som man tror har begått minst 13 sexualbrott den senaste tiden.
Han har gjort många grova övergrepp under kort tid och verkar vara motiverad – så att ingripa själv avråder vi starkt ifrån utan man ska kontakta polisen, säger Tommy Lindh.

 Polisen har nu gått ut med konkreta råd till kvinnor som rör sig i Hagfors.
– Vi vill att kvinnor ska vidta de försiktighetsåtgärder de kan göra. Att man så långt det är möjligt har sällskap med varandra när man rör sig från punkt A till punkt B. Att man kopplar upp sig på telefonsamtal med någon om man behöver röra sig ensam, säger Tommy Lindh.

Informationen har även getts till kommunens skolor som ska informera elever och deras föräldrar om försiktighetsåtgärderna. Meddelandet ska gå ut till elever i alla skolåldrar.

http://www.expressen.se/gt/polisens-varning-ror-er-inte-ute-ensamma/

Tio av dessa överfall lades ner men utredningarna fortsatte för de tre grövsta fallen men även de lades senare ner. Polisen i Värmland lyckades inte – eller förmådde inte –att utreda och lagföra någon/några skyldiga för dessa överfall men signalen att kvinnor ska vara rädda förmådde de få ut och de lyckades t o m att varna flickor via skolorna. Vad betyder det för uppväxande flickor och deras känsla att även de ska ha rätt till säkerhet? Ska de redan som barn via den lärande organisationen som skolan är, få information att omvärlden är osäker för flickor och att de själva har ansvar för sin säkerhet – inte polisen?

Det är också intressant att Polisen i Värmland även lade ner förundersökningen rörande den våldtäktsanmälan som en elev anmälde på Lundbergs internatskola.
Det dröjde tre veckor innan den misstänkte hördes trots att det är viktigt att förhör sker så snabbt som möjligt efter händelsen. Det hävdades att ”ord stod mot ord” dvs om inte mannen erkände så hände inget eftersom kvinnan kanske ljugit. På något annat sätt går inte att tolka det uttrycket.

Våldtäktsanmäld Lundsbergselev fortfarande inte förhörd

Trots att det gått en vecka har den anmälda eleven inte förhörts.

http://www.nwt.se/storfors/article1688442.ece?service=refresh

Polisen i Värmland verkade dessutom främst intressera sig för  att förhöra en mängd andra personer än just den misstänkte.

Vi har gjort cirka 15 förhör. Vi har hört elever, lärare och annan personal på skolan

Trots att det alltså dröjde flera veckor innan förhör med den misstänkte påstår polisen följande:

Vi är mycket noggranna när det gäller den här typen av misstankar.

Hur andra personer kan veta bättre än den misstänkte vad som skett framgår inte. Trots att våldtäkt är ett brott där den misstänkte mannens kvinnosyn och uppfattning om sexualitet ska stå i fokus uttalar utredande polis följande:

Han säger att det skett gemensamt och i samförstånd, säger Karl-Erik Sten, utredare på Värmlandspolisens avdelning för grova brott.

Där har denna polis, som är en utav den som ska utreda komplexa sexualbrott, redan tagit ställning. Detta uttalande i media är ytterst oprofessionellt och kan bara tolkas som att det ska bana vägen för en nedläggning med hänvisning till det vanliga utredningsmantrat ”ord mot ord”.

Utav denna hantering av Polisen i Värmland går det att konstatera att varningar till kvinnor och skolvarningar till flickor är mer prioriterat än att utreda våldsbrott mot kvinnor.  Kvinnors och flickors trygghet är något de själva är ansvariga för och inte något som verkar beröra den myndighet som har till uppgift att skapa trygghet hos medborgarna. Just de medborgare som är mest otrygga enligt undersökningar är alltså de som varnas – av polis. Detta kan inte tolkas på något att sätt än ett fatalt misslyckande och ett underbetyg på svensk polis.

I februari 2015 varnade Polisen i Kronoberg flickor i Nässjö efter flera fall av blottning.

”Bra för unga tjejer för att ha med kompis”

http://www.expressen.se/gt/man-blottade-sig-for-tonarsflickor-pa-ica/

Någon anledning att vara orolig för att gå ut på kvällarna i Nässjö anser han inte att någon ska behöva vara. Däremot menar Anders Olsson att det kan vara bra för unga tjejer att han med sig en kompis och inte vandra ensam om kvällarna.
– Det finns ingen anledning att i nuläget haussa upp någon stämning om att man behöver vara orolig i Nässjö, men självklart är det bra att ha med sig någon när man är ute, säger Anders Olsson.

 Polisen ska nu fortsätta att samla in information från de tre tillfällena då en person ska ha blottat sig för unga flickor.
Vi har en del material att gå igenom. Vi är mitt inne i utredning och jag kan inte säga om vi har någon misstänkt just nu eller inte. Vi ska fortsätta att samla in material och gå igenom det vi redan har.

Polisens uttalanden är lite motsägelsefulla, dels finns det ingen anledning att ”någon” ska vara orolig men dels ska unga tjejer ha med sig en kompis. Om det ska vara en manlig eller kvinnlig kompis framkommer inte men unga tjejer är alltså inte någon. ”Någon” behöver inte oroa sig men unga tjejer varnas.

Samtliga  ovanstående exemplen på varningar talar om att kvinnor och flickor ska bete sig på visst sätt och vara rädda för att röra sig i det offentliga rummet, dvs de utsätter sig för fara om de inte gör rätt. Tyvärr är det också ett sätt att faktiskt skuldbelägga kvinnor istället för att fokus hamnar på mannen som gör fel. Ingenstans verkar polisen ge varningar till gärningsmän eller anse att män och pojkar bör hålla sig inne. De är ju de, männen, som begår brotten inte kvinnor och flickor.

Rubriker talar sitt drastiska språk – det offentliga rummet kan vara farligt för kvinnor. Trots att det är just hemma och på andra ställen inomhus, som flest övergrepp sker så är signalen att kvinnor ska hålla sig hemma eller till säkra ställen och ha beskydd. De görs själva ansvariga för sin säkerhet.

Polisen skuldbelägger kvinnor för våldtäktsbrottet

Förutom att ”varna” kvinnor och flickor förekommer det också att polis på självklart och fullständigt internaliserat sätt skuldbelägger kvinnor och flickor för de sexualbrott de blir utsatta för. Låt oss titta på några exempel.

I juli 2011 intervjuas Polisen i Lund och efter att Sydsvenskan tidigare rapporterat om att inget enda av de 41 våldtäktsanmälningarna 2010 ledde till åtal.

Polisen: det är inte något konstigt detta.

Kriminalkommissarie Stephan Söderholm är en av dem på Lundapolisen som ansvarar för att utreda våldtäktsanmälningar

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis. Det är viktigt att man anmäler så fort som möjligt så att vi kan göra rättsmedicinsk undersökning, säkra DNA-spår, göra brottsplatsundersökning och annat som kan binda gärningsmannen till brottet.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.
– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Många kvinnor är oroliga för överfallsvåldtäkter. Det är en ganska obefogad rädsla i Lund, menar Söderholm.
– Vi har bara två anmälningar om överfall utomhus. Det är betydligt större risk att vara berusad inomhus på en studentkorridor.

Stephan Söderholm hävdar att polisen lägger ned stora resurser på alla anmälningar.
– Vi nonchalerar inte någon anmälan. Men om vi ska driva en anmälan till åtal så måste vi tro att vi kan vinna målet. Annars ska vi inte göra det. Och titta på anmälningarna. Är du beredd att sätta någon i fängelse i två år på de grunderna?

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.
Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

http://www.sydsvenskan.se/lund/polisen-det-ar-inget-konstigt-i-detta/

Polismyndigheten i Skåne som Lundapolisen tillhör, betror tydligen den här kriminalkommissarien med sina fördomar, om att kunna utreda att brott som våldtäkt. Han lyckas på den här intervjun få med i princip alla de myter och föreställningar som omhuldar våldtäktsbrottet.   Han utgår i utredningar uppenbarligen från att våldtäkt är lika med överfallsvåldtäkt trots att han själv påtalar att de flesta sker inomhus, han anser att offrets beteende är det som leder till våldtäkt, han anklagar t o m en 14 årig flicka för att själv orsaka sin våldtäkt, han påstår att anhöriga pressar fram anmälningar trots att det är viktigt att ett våldtäktsoffer får stöd, han påstår att kvinnor ljuger för att de ångrar sig efter ett samlag, han tycker synd misstänkta våldtäktsmän och som grädden på moset, vägrar han se att det handlar om manliga strukturer  och tar istället till alibit om kvinnliga åklagare som vi vet dels upprätthåller patriarkala strukturer i ett patriarkalt system och dels är helt beroende av hur utredande polis väljer att prioritera ärenden och vilka åtgärder som utförs för att kunna föra ett ärende framåt.
Vi påstår att det här är precis tvärtom; att det inte är 14 åriga flickor som kan vara en fara för sig själv utan att det är  ovannämnda kriminalkommissarie och hans värderingar som  är en fara för 14 åriga flickors säkerhet och integritet och att hans åsikter i vidare bemärkelse är en fara för alla kvinnors och flickors säkerhet och integritet.

Stephan Söderholm har sedermera fått förtroendet att vara presstalesman för Polismyndigheten i Skåne. Det är klar fingervisning om vilken tilltro arbetsgivaren och högre polischefer hyser för honom. Hans dåliga kvinnosyn har inte hindrat honom i karriären och det är ytterligare en signal till kvinnor och flickor i Sverige.

I juli 2013 uttryckte Polisen i Västmanland, via sin presstalesman att det är naturligt med överfallsvåldtäkter när ”folk” är lättklädda. Han fick motreaktioner och reagerade i sin tur mot motreaktionerna.

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”
Så uttalade sig Sven-Åke Hammar som var presstalesman under Power Meet i Västerås efter att en våldtäkt anmälts. Nu riktas kritik mot hans uttalande i sociala medier.

Ett flertal motreaktioner
Anställda på Kvinnohuset i Västerås reagerade över polismannens uttalande.
– Till och börja med tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att polisen lägger skulden på brottsoffer istället på förövaren, att man pratar om sådant som ”lättkläddhet”, säger XX, samordnare för den ideella verksamheten på Kvinnohuset i Västerås.

– Sedan tyder det på en väldigt stor brist om kunskapen om våld mot kvinnor. Att man kommer med avvikelseförståelse, att det handlar om lättkläddhet. Det är fördomar och okunskap. Våldtäkter handlar om behov av makt och kontroll. Det här är ett oacceptabelt uttalande om citatet stämmer.

SVT Tvärsnytt fick tag i Sven-Åke Hammar som har arbetat 34 år inom polisen för en intervju om det uppmärksammade uttalandet i samband med den stora spridningen i medierna. Under stora delar av intervjun återkommer han till samma mening om att det skulle vara naturligt med fler överfallsvåldtäkter på sommaren då fler har lättare kläder på sig. Han har i början svårigheter att förstå samhällets reaktioner.

Hur vill du kommentera ditt uttalande om våldtäkter?
– För mig föreföll det sig naturligt att det är lättare för våldtäktsmannen att hitta sina offer sommartid. För det är ju så att folk klär sig lättare och det är ju lättare för en gärningsman att hitta ett offer, det går betydligt mycket fortare att genomföra en våldtäkt med någon som har lite kläder, än mitt i vintern.

Kan du förstå vilka signaler kommentaren ger?
– Ja, men jag har inga åsikter om hur någon går klädd.

Har du kunskap om våld mot kvinnor?
– Nej, inte mer än vad än den erfarenhet jag har fått i utredningar.

Kunde du uttryckt dig på ett annat sätt?
– Ja, det är väl att det finns galningar ute i samhället som under sjukdom, berusning och drogpåverkan ger sig på försvarslösa människor. Jag borde ha uttryckt mig så istället.

Sven-Åke Hammar säger till Tvärsnytt att uttalandet inte grundade sig på statistik utan att han svarade spontant och att det var klumpigt sagt.
Jag borde ha uttryckt mig tydligare, så att inte någon tror att nu struntar vi i gärningsmannen och fokuserar på offret. Om någon har misstolkat, så tar jag tillbaka allt det, avslutar Sven-Åke Hammar.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/det-ar-naturligt-att-det-blir-fler-overfallsvaldtakter-pa-sommaren-nar-folk-ar-mer-lattkladda

En polis som jobbat i 34 år uttrycker utan att han vet något om ämnet, vilket han också tillstår, att våldtäkter är naturliga och beror på kvinnans klädsel. Inte heller förstår han vad kritiken bottnar i utan tycker snarare att han är missförstådd.  Men det som förefaller mest ”naturligt” i sammanhanget är hur internaliserat det är att polis lägger skuld på kvinnor för övergrepp. Det blir då alltså ”naturligt” att han inte förstår kritiken och att han anses sig ha rätt till att skuldavskriva män som våldtar.

I september 2014 gick Polisen i Stockholm och Twitterkontot YB Södermalm, som har ca 30.000 följare, ut med följande rader:

Oerhört viktigt att krögare tar sitt ansvar och inte överserverar. I natt brast det och vilket bidrog till en våldtäkt.

Kritiken mot tweeten ifrågasatte att skulden lades på alkoholen och inte på gärningsmannen och svaret  blev från de twittrande poliserna blev:

Aldrig påstått något annat. Skuldfrågan är otvivelaktig. Skulle dock troligtvis inte inträffat om inte alkohol funnit med i bilden.

För säkerhetsskull la de till:

Vår senaste tweet har uppfattats av några som att vi skuldbelägger offret. Gärningsmannen bär alla sluld. Något annat har vi inte menat.

I media utvecklar YB Södermalm  vad de menat med sin tweet.

Under torsdagsmorgonen skrev polisen Johan Säfström en tweet från YB Södermalms konto på Twitter. I den skrev han att en krögares servering av alkohol till en redan full kvinna bidrog till våldtäkten hon senare utsattes för inne på restaurangen.

Vem av dem menar du var full, offret? – Ja, kvinnan var full.

Kan man verkligen beskylla kvinnan för att hon blev våldtagen? – Nej, och det gör jag inte heller. Men jag hävdar att alkoholberusningen är en stark faktor i händelseförloppet. 

Men kan du förstå att man tolkar tweeten som att du beskyller kvinnan? – Nej, faktiskt inte.  

Om en kvinna är för onykter. Kan det vara en orsak till att hon blir våldtagen, menar ni?
– Folk som är onyktra blir i och med berusningen mer utsatta för våldsbrott.

Kan du förstå varför folk reagerar på tweeten? 
– Ja, jag tror man misstolkar andemeningen i det. Jag tror att folk uppskattar oss som att vi skuldbelägger aldrig ett våldtäktsoffer. Det är helt barockt. Det tror jag tillhör forntiden. Hoppas jag i alla fall. 

Skuldbelägger ni krögaren? – Det är svårt att se ett orsakssammanhang. Det är svårt som krögare att ha koll på sina gäster. Men vi anser att en krögare måste ha kontroll över gäster och sin alkoholservering.

Handlar inte problematiken någon annanstans än i alkohol?  – Problematiken ligger hos gärningsmannen. 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/777702-polis-skuldbelagger-full-kvinna-efter-valdtakt

Polisen i Stockholm, som YB Södermalm är en del av, skriver alltså först att en våldtäkt inträffade på grund av berusning och tillstår sedan att det var kvinnan som var berusad. Då uppstår frågan, våldtog hon sig själv? Eftersom poliserna på twitterkontot, som är det största polistwitterkontot i Sverige, samtidigt anser att det tillhör forntiden att skuldbelägga våldtäktsoffer, så går det inte tolka på något annat sätt än att YB Södermalm har en forntida syn på sexualbrott.

Polisen i Stockholm, via det ”populära” kontot YB Södermalm, anser sålunda att fulla kvinnor är skyldiga till sin egen våldtäkt. De som också ska kunna bemöta våldsutsatta kvinnor professionellt har en internaliserad åsikt att kvinnor försätter sig själva i en våldtäktssituation. Det är samma anda som i #kvinnoregistret;  brottsoffret blir skyldigt till brottet och de våldsamma männen osynliggörs.

I oktober 2014 uttalar sig Polisen i Örebro om sexuella övergrepp.

”Om kvinnorna inte anmäler så stärks ju den här personen i sitt agerande”

De flesta som blivit utsatta för sexuella övergrepp anmäler inte brotten till polisen. Och mörkertalet är ett stort bekymmer. Det säger Peter Springare, förundersökningsledare på grova brottsroteln i Örebro.

– Om en individ ger sig på en människa i olika sammanhang och kvinnorna inte anmäler det så att vi får ögonen på den här personen så stärks ju den här personen i sitt agerande och känner att ingen vill, kan eller törs anmäla det här.  Då är det väldigt stor risk att det här eskalerar, säger Peter Springare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5983974

Språket som denna polis använder i sitt uttalande är både avkönat och könat. Trots att sexualbrott är ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor så kommer inte Springare in på det. Att välja ord som att ”personen stärks i sitt agerande” och att det här ”eskalerar” ger också en tydlig indikation att Springare utgår från överfallsvåldtäkter. Han har förmodligen Örebromannen som ett facit här. Vad han gör internaliserat är att han lägger skuld på kvinnor som inte anmäler våldtäkt men han nämner inte att det handlar om att de känna sig bra bemötta av polis, att de ska känna sig trygga, att brottet ska tas på allvar som det integritetsbrott det är och att de inte blir ifrågasatta per automatik.  Att lägga skuld på kvinnor som  den är polisen internaliserat gör, inger inte förtroende för hur han kan hantera den grova brottslighet som våldtäkt är. Det torde vara snarare skrämma bort kvinnor i mörkertalet som han påstår sig tycka vara ett bekymmer.

Polisen misstänkliggör kvinnor som anmäler våldtäkt

Inte bara varnar poliser kvinnor och inte bara skuldbelägger de kvinnor – de går också ut i media med att det är ett problem att kvinnor – tjejer – hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Att polis först måste veta vad en våldtäkt är för att kunna påstå att den inte har hänt är inget som verkar bekymra dem när det rör viljan att diskutera dessa ”falska” våldtäkter.

I januari 2007 talar Polisen i Östergötland om hur falska våldtäkter är ett nytt problem.

Fler falska våldtäkter

http://www.folkbladet.se/nyheter/fler-falska-valdtakter-2674968.aspx

De falska anmälningarna kräver mycket energi av rättsväsendet, energi som borde finnas för de kvinnor som faktiskt blivit våldtagna, säger Anne Asp, chef för våldsroteln i Norrköping.

Polisen i Norrköping har ett antal våldtäktsanmälningar där de inte kommer vidare. Den kanske allvarligaste orsaken är fall där polis och åklagare misstänker att det inte förekommit något brott.
Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.

– De här brotten kräver mycket energi av utredarna, energi som borde finnas till de ärenden där en kvinna faktiskt blivit våldtagen.

Det är ofta svårt att bevisa att kvinnan anmält felaktiga uppgifter eller att det som anmälts aldrig förekommit. Inget är svart eller vitt, förklarar de. Istället beskriver de utredningarna som en gråzon.
– Det är viktigt att säga nej. Om det inte varit något tvång under samlaget så kan det inte bli en våldtäkt bara för att hon ångrar sig efteråt,

– Men jag tror inte att någon anmäler bara för anmälans skull, utan det finns alltid någon orsak bakom att något har hänt,

De anmälningarna handlar mer om oförstånd eller oförmåga att backa från utredningen. Allvarligare och direkt brottsligt är de ärenden där någon felaktigt pekas ut för ett brott. 

– Vi jobbar alltid på skarpt läge när vi får in en anmälan, förklarar de båda men betonar i nästa andetag att det är lika viktigt att ingen blir felaktigt misstänkt eller dömd.
– Den som felaktigt utpekas som misstänkt för en våldtäkt blir aldrig helt rentvådd. De blir det hos oss, men allmänheten har redan dömt dem. De får gå vidare som våldtäktsmisstänkta och det är fruktansvärt,

Hur polisen skiljer på de som inte blivit riktigt våldtagna och de som blivit riktigt våldtagna talar de inte om. Poliserna blandar också ganska försåtligt beskrivningarna av att det inte är ”svart eller vitt” och en ”gråzon” med åsikten att det inte är speciellt ovanligt att kvinnor anmäler fel/falskt. Skulden läggs också på den kvinnan som anmäler, hon ska vara ett idealt offer annars ska hon ”backa” ur.

I maj 2007 intervjuades Polisen i Örebro 2007 om hur deras egna undersökningar visade att minst 19% av alla våldtäktsanmälningar är falska.

Var femte anmäld våldtäkt är falsk, menar polisen

Enligt en egen utredning som polisen gjorde av alla våldtäktsanmälningar i Örebro län 2004, så var närmare var femte anmälan felaktig eller falsk. Samma antal falska anmälningar gäller fortfarande menar Robert Haslinger, som är chef på roteln grova brott hos Örebropolisen.

Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.
Det här är något som juristen Elvy Wicklund i Örebro inte känner igen, trots att hon har 20 års erfarenhet av att ha jobbat med kvinnor som utsatts för den här typen av brott.
Den som i de flesta fall avgör om en våldtäktsanmälan är felaktig är polisens egna utredare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=1386947

Det är dessa rader som står att läsa på radions websida. Men det är viktigt att höra igenom hela inslaget med intervjun. Ordagrant låter det enligt följande:

Polischef Haslinger: Och man kom fram till att det var 18 % då stämmer det ganska väl med dom siffror som är i år också. Det är en konstant hög andel.

Reportern: Varför är det så enligt dig?

Polischef Haslinger: Det finns flera anledningar till det; en del tror att de ska kunna få ut någon ersättning, det finns vissa som har psykiska problem, hämndmotiv, behov att förklara bort en otrohet, till exempel.

Vi haft exempel på när en kvinna varit berusad och haft sex med andra än sina pojkvänner eller sina män och sedan har de hittat på istället att de blivit utsatta för sexbrott.

Läst text av reportern: Att så mycket som 18% skulle vara påhittade eller felaktiga anmälningar kan ändå vara  i underkant anser Robert Haslinger. Han tror att det kan vara en ännu större andel som är falska eller felaktiga anmälningar. Det här är någonting som kvinnojuristen Elvy Wicklund Örebro, ställer sig frågande inför.

Wicklund: Utifrån min erfarenhet så känner jag inte igen det.  Jag har haft ett ärende när jag vet att polisen ansåg att det var en falsk anmälan men där jag är övertygad om att kvinnan talade sanning.

Lät text av reportern: Vad det är som avgör om det är en falsk eller felaktig anmälan är ofta den utredande polisens känsla eller att det kommer fram saker som inte kan stämma som är helt orealistiska eller att kvinnan till slut i efterhand erkänner att hon hittat på allt. Men dom fallen är ovanliga enligt Robert Haslinger. Däremot har han idé om hur man skulle kunna få bukt med en del av de falska anmälningarna.

Polischef Haslinger: Om polisen skulle göra något exempel där man skulle välja ut ett ärende och ställa ekonomiska krav mot den som har hittat på den här historien och det kommer i så fall bli oerhörda summor som vi pratar om man räknar ihop alla kostnader som vi får för våra utredningar.

Polisen i Örebro gör alltså egna undersökningar om något så komplext som sexualbrott. Det framkommer inte varför de gör egna utredningar och utifrån vilken kunskap. Men polischef Haslinger hänvisar till att även årets siffror ”stämmer”, det är en konstant hög andel som anmäler våldtäkt falskt.  Det är så häpnadsväckande att vi måste upprepa:  en polischef som ansvarar för bla a våldtäktsutredningar anser att det är en hög andel kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt falskt.

Som anledning till detta falska beteende anger polischef Haslinger de vanliga antifeministiska myterna om våldtäkt, våldtäkt anmäls för att kvinnor har ekonomiska motiv, har psykiska problem, vill hämnas och vill förklara bort otrohet.

Varför inte män har samma behov att förklara bort otrohet går inte Haslinger in på. Inte heller går han in på att även en misstänkte ofta har precis samma bortförklaringar på varför en kvinna har anmält honom för våldtäkt, som polischef Haslinger ger uttryck för.

Men förutom detta har även polischef Haslinger en idé hur Polisen i Örebro kan komma tillrätta med alla dessa ljugande kvinnor och flickor som han uppenbarligen har stora problem med:  han tycker att polisen ska välja ut någon som anmäler våldtäkt fel som betalningsskyldig för hela utredningen. Han vill statuera ett exempel och skrämma bort de som anmäler ”fel” våldtäkter.

Det här polisiära agerandet sker alltså i tre steg:

  1. Myter och föreställningar om våldtäkt tillsammans med negativ kvinnosyn leder till dåliga sexualbrottsutredningar.
  2. Det startas egna utredningar om varför så få våldtäktsanmälningar lyckas och skulden läggs på de som anmäler – det är fel sorts anmälningar.
  3. De som anmäler straffas för polisens inkompetens och dåliga kvinnosyn genom hotet att tvingas betala för polisens arbete.

Detta är alltså både en dubbelbestraffning och en trippelbestraffning som Polisen i Örebro riktar mot kvinnor och flickor. Robert Haslinger jobbar för övrigt kvar. Hur många falska våldtäkter han anser han att det finns nu vet vi inte men det finns ingen anledning att tro att hans kvinnosyn radikalt förändrats till det bättre. Haslinger (och hans kollegor) gick också ut i media med frikostig information om fallet med kvinnan som misstänktes för ett grovt våldsbrott och som senare fälldes i Örebro tingsrätt. Att han därigenom beter sig som en  antifeminist som vill ge så mycket uppmärksamhet som möjligt till tesen om att ”kvinnor kan” är alltså tydligt men vi kommer återkomma till det i inlägget om Polisen och media.

I juni 2007 går Polisen i Västra Götaland 2007 ut anonymt i media om vad de anser vara ett jätteproblem ; att våldtäkter är uppdiktade. Artikeln finns också hänvisad till i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar då JO under denna period utredde just Polisen i Västra Götaland för deras undermåliga hantering av våldtäkter.

Poliser hävdar: ”De flesta våldtäkterna är uppdiktade”

http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/

De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem

 I artikeln säger en namngiven chef att det inte finns någon statistik och att han därför inte som tjänsteman kan påstå något sådant som står i rubriken. Men de anonyma poliserna har inga sådana betänkligheter. De gör som i #kvinnoregistret dvs förklarar att de som anmäler våldtäkt inte sällan har psykiska problem dvs det är brottsoffret det är fel på. Ingenstans går de anonyma poliserna in på hur de ser på våldtäktsbrottet och om de vet att de flesta kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp inte anmäler.
En sådan här artikeln sänder både en signal om hur Polisen i Västra Götaland ser på våldtäkt, hur deras kunskapsnivå är och hur deras kvinnosyn är. Det kan också leda till att kvinnor tappar förtroende för polisen och väljer att i ännu mindre grad anmäla sexualbrott. Polisen kan sedan påstå att de därigenom fick ”rätt”. Forskning visar däremot att anmälningsbenägenheten för våldtäkt påverkas av hur samhällets och därmed även polisens syn på våldtäkt är.
JO riktade för övrigt kritik mot hur våldtäkt utreds hos Polisen i Västra Götaland och bland annat på bristande resurser i just dessa utredningar.  Frågan som återstår är: jobbar alla dessa anonyma poliser kvar? Utreder de våldtäkt idag? Med samma dåliga kvinnosyn ? Då är det nog snarare det som är ett ”jätteproblem”.

I juli 2008 uttalar sig Polisen i Östergötland återigen i media om de falska våldtäkterna. Nu är det inte längre ett nytt problem, som angavs ovan, utan det är betydligt vanligare än vad ”många” tror.

Falska våldtäkter problem för polisen

Flera poliser som Corren talat med anser att falska våldtäktsanmälningar har blivit vanligare under senare år.- Det bär mig emot att säga det, men en del anmälningar borde aldrig gjorts. De här tjejerna förstör för sina systrar, som verkligen har våldtagits, säger kriminalinspektör Pär-Åke Ekholm.

– Jag kan tyvärr inte ge några exakta siffror, men det är betydligt vanligare än många tror att utredningar läggs ned på grund av att berättelsen inte stämmer.

Enligt Ekholm kan det finnas flera olika förklaringar till att någon anmäler en våldtäkt utan att den begåtts. Oftast är alkohol och droger inblandade. Målsäganden har kanske gått för långt med någon hon egentligen inte ville ha sex med.

– Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.

En annan bakgrund kan vara att målsäganden tidigare i sitt liv varit med om något traumatiskt.

– Hon har en berättelse som vill ut men det är inte den här, påstådda våldtäkten. Generellt tror jag att det är personer som inte mår bra från början som anmäler en falsk våldtäkt.

Pär-Åke Ekholm poängterar att han inte menar att kvinnor ska hålla inne med anmälan.

– Det stora problemet är alla våldtäkter som inte anmäls för att kvinnan inte vågar. Jag hoppas bara att vi kan undvika fall som uppenbart inte är våldtäkter.

http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/falska-valdtakter-problem-for-polisen-4276983.aspx

Polisen i inslaget anser att det är vanligt att berättelsen inte stämmer. Vad det är som ska stämma kommer de inte in på. Därefter staplas de vanliga myterna om våldtäkt på rad. En kvinna som  är drogad eller berusad verkar få skylla sig själv om hon blir våldtagen.  Myterna om kvinnor som ångrar sig, vill dölja otrohet och att felet är att den anmälande kvinnan inte mår bra ”från början” återkommer.  De ”tjejer” som anmäler fel förstör också för sina systrar. Varför det skulle vara så ges inget svar på. Den enda tolkningen är att alla kvinnor och flickor som anmäler övergrepp drabbas dessa fördomar och kan anses förstöra för ”sina systrar”.

I juli 2011 anger Polismyndigheten i Skåne, Lund att kvinnor anmäler falskt, delar av artikeln ovan återges igen.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.
Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.

I september 2011 oroar sig Polismyndigheten i Halland för att oskyldiga pojkar får sitta anhållna.

Polischef: ”Tjejer hittar på om våldtäkt”

Allt fler polisanmäler våldtäkter på falsk grund- det menar i alla fall Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Jag är fruktansvärt besviken på de kvinnor och tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är några våldtäkter.  Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna hos oss . Det drabbar ju alla andra som flickor och kvinnor som blir våldtagna som ropar efter våran hjälp

Fråga: Men är det här ett stort problem i förhållande till dem som inte vågar anmäla överhuvudtaget?

Nej, det är ett litet problem. Men jag vill fortfarande inte ha dom problemen.

Men Halmstadjuristen YY som ofta företräder våldtäktsoffer har däremot aldrig stött på detta inom rättsväsendet. Hon menar att problemet istället är att för få kvinnor orkar eller våga anmäla. Jag har inte stött på det, jag har ändå arbetat i domstol sedan 1977 och nu som privatpraktiserade jurist.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4699012

Polischefen anser alltså att tjejer som anmäler falskt är litet problem men det drabbar alla andra som blir våldtagna. Varför de som blir våldtagna skulle behöva ”ropa” efter hjälp svarar hon inte på. Det är i sammanhanget intressant att se en helt annan ton och attityd när det rullades upp en sexköpshärva med pojkar 2014.

 Det är pojkar i 20-årsåldern som är lite vilsna och inte förstår sitt eget bästa, att man blir utnyttjad när man säljer sex. Man är ett offer helt och hållet, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen.

– Sexualbrott är ofta förknippade med skam och skuld. I det här fallet rör det sig dessutom om unga män som befunnit sig i beroendeställning. Det är viktigt att betona att vem som än blir utsatt alltid kan komma till polisen och att vi tar anmälningarna på allvar. Vi är särskilt utbildade att möta dem som utsatts för övergrepp, säger Inger Ohlsson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5893363

Tonen är alltså betydligt mer förstående för svårigheter att anmäla sexualbrott här än 2011 då hon ansåg sig vara ”fruktansvärt besviken” på tjejer.

Sammanfattning

Att kvinnor och flickor varnas för att vistas ute och att de skuldbeläggs för våldtäkter är två sidor av samma företeelse: att osynliggöra orsaken till det sexuella våldet dvs att det i nästan alltid är män och pojkar som begår våldtäkt mot kvinnor och flickor. Att polis fortfarande upprätthåller samma syn på sexualbrott som 1976, då boken ”Skylla sig själv” kom ut, är skrämmande men tyvärr en verklighet.

Det sker,  som visas ovan, internaliserat men förmodligen även fullt medvetet. Trots att det borde finnas en vilja öppet att diskutera polisens kvinnosyn verkar det snarare vara tvärtom som rapporteringen om #kvinnoregistret visade då en hög polischef, Mats Löfving, använde ordet ”trams” när en reporter ställde frågor om det.

Som också visas ovan började det i under andra hälften av på 2000-talet dyka upp artiklar om problemet med sk falska våldtäkter. Under samma tid växte sig antifeminism allt starkare. Åsikterna från poliser om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt ska alltså ses i det ljuset.

Efter att Assangefallet briserat, där mängder av nätaktivitet avslöjade en mycket dålig kvinnosyn, kom året efter ytterligare artiklar om falska våldtäkter där polis uttalande samma fördomar som fanns att läsa på olika antifeministiska sajter. Det finns skrämmande nog knappast något som skiljer mellan hur poliser uttalar sig om falska våldtäkter och det tankegods som har går att läsa på vilken kvinnohatiskt sajt som helst. Det är intressant i sig.

Om det innan dagens abortlagstiftning fanns myter om att kvinnor anmälde våldtäkt för att få försörjning och att tidigare sexualmoral förutsatte att kvinnor och flickor skulle”hålla på sig” och att det var därför de anmälde våldtäkt, så har myterna om orsakerna till ”falska” våldtäkter nu byts ut till att vilja dölja otrohet och att få skadestånd.  Psykisk sjukdom verkar dock ha stått sig genom åren. Trots att våldtäktslagstiftningen har uppdaterats och det tex är ett brott att utnyttja berusade och drogade kvinnor (hjälplöst tillstånd) lägger polisen i utsagorna ovan fortfarande skulden på kvinnorna och deras situation.

Det är heller inte så att det är en isolerad företeelse inom polisen med dålig kvinnosyn och att uttala sig föraktfullt om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 Polismyndigheter. Tio utav dessa är med i det här inlägget. Dessa är

Polismyndigheten i Halmstad
Polismyndigheten i Kronoberg
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland
Polismyndigheten i Västmanland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Östergötland

Det är alltså strukturer som finns överallt. Det är också flera höga chefer som har uttalat sig, poliser som är de som ska ha uppdaterad kunskap om sexualbrott, men istället vädrar mycket okunniga och kvinnofientliga åsikter.  Att det även är några kvinnor är inte förvånande eftersom, precis som i domstolarna, kvinnor i en patriarkal organisation upprätthåller patriarkala normer. Att utmana patriarkatet leder knappast till chefspositioner. Snarare tvärtom.

Det är alltså illavarslande att polis varnar kvinnor men lägger ner utredningar som var orsak till varningen, det är illavarslande att polis bland annat i nya sociala medier fortfarande upprätthåller föreställningen att kvinnor bär ansvaret för våldtäkter och det är illavarslande att poliser anser att ”falska” våldtäkter är ett problem när de inte ens vet vad en våldtäkt är dvs att det är ett integritetsbrott och inte ett tekniskt brott som poliser tycks tro. Det är också illavarslande att trots att så många kvinnor och flickor vittnar, bland annat på nya sociala medier, om övergrepp som inte har anmälts och hur kränkande de bemöts och (om de väl anmäler) att så många utredningar läggs ner, verkar det inte få någon effekt. Det verkar enligt polis vara svårt att få tag på de ”riktiga” våldtäkterna men det verkar finnas desto mer intresse för att få uppmärksamhet på tjejer som sägs ha hittat på våldtäkter.

Det är tydligt att kvinnor fortfarande avkrävs ansvar för sitt beteende, för våldtäktsmännens beteende och för att dessutom bete sig rätt och framstå som ett idealt offer. Vill det sig riktigt illa kanske en kvinna eller flicka som anmäler kan våldtäkt råka ut för en Robert Haslinger-polis som vill statuera exempel och därmed avkräva henne betalning för polisens arbete.

För att se ett exempel på hur polis går tillväga när de utreder s k falsk tillvitelse se inlägget om Flickan anmälde våldtäkt men blev istället själv dömd. Den hanteringen är inte unik. Tyvärr.