HD:s dom 2001: 50 dagsböter för sexköp skyddar sexualbrottslingar än idag

1999 kriminaliserade Sverige som första land i världen (främst) mäns betalning för sexuell tillgång till kvinnor/flickor dvs det brott som brukar kallas sexköp. 2006 blev brottet ett sexualbrott bland andra sexualbrott som sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

Det förändrade dock ingenting. Både innan efter denna förändring – att sexköp blev ett sexualbrott – är den normala påföljden 50 dagsböter till staten. Brottsoffret får i normalfallet ingenting. Omfattningen på dessa 50 dagsböter ska utgå ifrån betalningsförmåga men det verkar vara en sanning med modifikation. Numera tycks domstolarna underträffa varandra -för det är först när det kommer till domstol som det blir lättillgängligt att se vad påföljderna blir – vad avser dagsbeloppet. Önskvärt vore dock om någon granskande journalist undersökte vilken nivå polisen lägger sig på när de skriver ut böter. Har dessa sk strafföreläggande också minskat i omfattning och skiljer det mellan olika polisområden i Sverige?  (Det är ju trots allt inte så många att granska – övervägande delen av sexköpare åker inte fast.) Men om vi återgår till påföljderna utdömda i domstolar så följer nedan några exempel på påföljder i ett antal relativt nyligen avgjorda mål:

8500 kr
11500 kr
4000 kr
2500 kr
12500 kr
10500 kr
4000 kr
4500 kr
3000 kr

Det är billigt att åka fast för sexualbrottet sexköp. Är polisen ännu ”billigare”? Eller dömer domstolar ut en rabatt för att sexköparen får ”schavottera” – trots de ofta gör det för att de vägrar att betala strafföreläggandet och själva vill hamna i domstol? Det är heller inte alls ovanligt att de frias utifrån ett orimligt resonemang. Parallellerna till friande våldtäktsmål är tydliga – det verkar inte göras någon rimlighetsbedömning. Men det återkommer vi till i kommande inlägg.

Påföljden 50 dagsböter fastslogs i en HD-dom redan 2001. #Ingetharhänt sedan dess.

Det verkar inte finnas någon opinion varken från politikerhåll, poliser eller jurister om en förändring och en straffskärpning liksom att (oftast) kvinnan ska upphöjas till att vara ett brottsoffer – inte bara ett ”vittne” till utnyttjandet av hennes egen kropp.

Olika grupper som poliser, åklagare och opinionsbildare, kan däremot rörande andra brott ha åsikter om straffnivåer. HD fastslog för några år sedan påföljder angående narkotikabrott: för vissa narkobrott sänktes straffen rejält. Detta har polis reagerat emot. Polis reagerar också emot att vapenbrott får för låga påföljder.

Ingen verkar dock reagera emot dessa låga straff för sexualbrottet sexköp. Snarare verkar tex polisen använda de låga straffen till att inte göra något åt organiserade sexualbrott. De framhåller tex att de  inte har ”rätt” att använda vissa tvångsmedel och de därmed kan låta ett stort antal sexköpare komma undan i olika härvor. Poliser använder dessutom än idag förmildrande ord om sexköp som bara ett bötesbrott tex i det här alldeles färska fallet där en polis, trots våldet mot den utsatta kvinnan, tycks vilja skydda sexköparna. Mer om polisens historiska syn prostitution och deras handlingar i inlägget Polisen och prostitutionen.

HD:s dom

Vad skrev då HD i sin dom från 2001?  Det bör nämnas att vid denna tid hette HD:s ordförande Bo Svensson. Han finns omnämnd i det här inlägget där han misstänkliggör våldtäktsoffer.  I den här DN-artikeln försvarar Bo Svensson en kollega som fått jobba kvar som domare i HD trots att han dömts för sexköp. Bo Svensson anser att domaren nu har ”djupa kunskaper i ämnet” och han nämner också att ”det finns många änkemän som inte får sex”. Det väckte stor upprördhet att ett sexköpande Justitieråd fick behålla jobbet då 2005. Det är alltså i den kontexten som domen  2001 ska ses – den som fortfarande sätter praxis 16 år senare.
Även idag tillåts sexualbrottslingar att arbeta kvar inom rättsväsendet vilket fallet med den sexköpande polisåklagaren LG visar. Han fick behålla jobbet tack vare framför allt Svea HR-president Fredrik Wersäll som ”skyddade” honom i Statens ansvarsnämnds beslut. Den sexualbrotts-dömde åklagaren fick sedan jobb vid Åklagarkammaren i Gävle. Det är alltså inte så mycket som har gått framåt vad gäller kvinnosynen och ,ed företeelsen  män med makt skyddar andra män med makt. Svensk dubbelmoral och svensk kvinnosyn i ett nötskal – än idag. Sexköpare är också, till skillnad mot många andra brottslingar, från alla samhällsklasser, alla yrken och alla åldrar.

I HD-domen 2001 (B 3947-00) behandlas ett överklagat ärende där en man dömts för sexköp den 14 september 1999 i Malmö. Det måste alltså vara en utav de första ertappade sexköparna sedan lagen kom, som fortfarande alltså påverkar och lindrar påföljden för dessa sexualbrottslingar.

HD:s domskäl är endast på 9 rader. Resten av domen på 4-5 sidor ägnas åt att gå igenom domarna från Malmö TR resp Hovrätten för Skåne och Blekinge.

HD:s skrivningar innehåller mycket ålderdomliga formuleringar om prostitution. Domarna uppehåller sig mycket vid ordet samtycke som tex i följande mening.

”Som TR anfört ligger det idet aktuella brottets natur att det föreligger samtycke från den som säljer den aktuella tjänsten.”

I domen hänvisas också till ett JO-beslut:

”JO har ansett att prostitution i nu förevarande sammanhang bör ses som innebärande vanärande handlingar. (JO 1957 s 182)”

Med andra ord förstärker den här 16 år gamla skrivelsen att det är kvinnan i prostitution som har anledning att ”vara vanärad” dvs känna skam och skuld för att män tar sig rätten att utnyttja henne.  Detta enligt ett JO-beslut från 1957. Är detta rimligt? Idag 2016?

HD visar sig också 2001 ha en klar uppfattning om hur sexköp kan beivras:

”När det gäller eskortservice eller massageinstitut som erbjuder sexuella tjänster blir brottsligheten i det närmaste omöjlig att beivra.”

Det blir här uppenbart i vilken otidsenlig kontext den här domen kom.

HD skriver också:

”Den offentlighet som präglar gatuprostitutionen när tjänsten utförs i en bil, medför redan i sig att gärningen inte betingar något högre straffvärde.”

HD menar alltså 2001 att offentligheten när en man kör iväg med en kvinna i en bil, ska vara förmildrande. Det är ett häpnadsväckande resonemang som givetvis syftar till att i möjligaste mån skydda sexköparen.  Genom svårigheten att lagföra sexköp, som HD anser 2001, som sker inomhus ska utomhusoffentligheten innebära att sexköparen får ”skämmas” för att han köper utomhus. Då kan han väl låta bli eller varför tänkte inte HD på det? Är det inte snarare viktigt att lagföra dessa män extra strängt eftersom de är de enda som kommer åka fast enligt HD:s egensnickrade resonemang?

HD resonerar också genom de skrivna domarna om förbudet i sig.

”Eftersom förbudet trots detta har införts måste den kränkning som ett beivrande av brottsligheten utsätter den skyddsvärde för ha betraktats som ringa.”

HD menar alltså kvinnan i prostitution med uttrycket den skyddsvärde.  Här visar HD sin negativa inställning till sexköpslagens införande genom att de vänder lagen mot kvinnan i prostitution, och skriver att lagen måste innebära att kränkningen av kvinnan blir mindre eftersom lagen finns. Hur kommer HD fram till detta? Menar de att kränkningen av kvinnan skulle varit större genom att samhället skulle låtit bli att kriminalisera sexköparen? Det är också märkligt att de uppehåller sig så mycket vid värderingen av kvinnan.

Vidare:

”Med den bedömning TR gjort ovan beträffande relationen mellan den kränkning som ett brottsbeivrande medför och den kränkning som gärningsmannen utsätter den skyddsvärde/kvinnan/ för, torde gärningen även på den grunden inte ha annat är ett ringa straffvärde.”

HD vänder nästan ut och in på sig för att förringa sexköp. I den här domen, som fortfarande sätter praxis, anses alltså sexköp som ett ringa brott eftersom kvinnans kränkning anses mindre. Är detta något som rättsväsendet skulle vilja stå bakom idag?

Vad gäller straffvärdet skriver HD:

”Några riktlinjer för i vilka fall allmänpreventiva skäl kan motivera ett höjt straffvärde gavs inte /i propositionen/ Det framstår dock som klart att möjligheten bör användas restriktivt.”

Det har verkligen effekten av den här domen blivit. Det ”restriktiva” har blivit normalt. 50 dagsböter är nästan undantagslöst påföljden än idag 16 år senare. Oavsett situationen. Det visar hur trögt det är försöka bekämpa prostitution i ett samhälle. Visst vi var först i världen. Lagen var viktig. Men rättsväsendet motarbetar den allt de kan eftersom denna ålderdomliga dom fortfarande får styra.

Det framkommer i domen att det var riksåklagaren som överklagade HR:s dom och ville ha ett strängare straff än 50 dagsböter.
Men HD fastslog alltså påföljden i sina 9 rader långa domskäl som de inleder med meningen:

”Den åtalade gärningen får sägas vara ett typiskt fall av brottet köp av sexuella tjänster.”

Ett sexköp från september 1999 har via denna märkliga HD –domen än idag  bestämt att 50 dagsböter är påföljden för detta, numera, sexualbrott.

Dags att agera: modernisera lagstiftning och lagföring – Aktion NU

Det är märkligt att ingen åklagare, domare eller för den delen polisen, velat eller vågat utmana detta ålderdomliga beslut från HD 2001. När kommer någon reaktion från politikerhåll, från den brottsbekämpande myndigheten Polisen, från Åklagarmyndigheten eller från juristhåll?

Varför ledde inte upphöjandet av brottet sexköp till att vara ett sexualbrott, bland andra som tex våldtäkt, till någon förändring i lagföringen? Snarare tycks det gå åt fel håll, dagsböterna tenderar att bli lägre och lägre.
När land efter land inför förbud mot sexköp står Sverige stilla och stampar. Istället för att vi är ett föredöme börjar vi hamna i kölvattnet. Har vi en feministisk regering eller inte? Det är dags att agera med aktion NU.

#1 Skärp påföljden till fängelse minst 6 månader för alla sexköp.

#2 Gör om brottet till ett brott mot person – inte stat. 

#3 Ersätt det förringade ordet ”tjänst” med ”handling ” för alla sexköp.
Är flickan (eller pojken) under 15 år är brottet köp av sexuell handling av barn. Det borde gälla även för (oftast) kvinnor. Idag smittar ordet ”tjänst” neråt och gärningsmän skyddas genom att de inte ”visste” att kroppen de använde var ett barns. Bästa sättet att skydda barn är alltid att skydda kvinnor. Det gäller även, eller kanske framför allt, i prostitution.
Varför valde förresten Sverige ordet ”tjänst”? Var det utredande juristers påfund, deras egen lilla hämnd för en lag de egentligen inte tyckte om och inte ville ha? Sexköpare framhåller alltid att de köper en ”tjänst”  – inte vill väl rättsväsendet 2016 hjälpa dessa sexualbrottslingar? Eller?

#4 Sist men inte minst – prioritera sexualbrottet sexköp.
Det är hur ett samhälle bekämpar prostitution dvs mäns sexuella efterfrågan på kvinnors och barns kroppar som visar om det anser att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt brott – eller inte. Inte vid något annat tillfälle utsätts kvinnor för så mycket mentalt och fysiskt våld som i just prostitution. Att då förringa sexköp, både juridiskt, politiskt och polisiärt sänder signaler till alla våldsverkare. Kvinnor är inte mycket värda. Så kan vi inte ha det. Förändring behövs nu med en politisk och feministisk aktion som syftar till att sexköparna ska behandlas som de sexualbrottslingar de är. 

 

Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden

Uppdraget har varit att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor uppstår, samt på andra offentliga platser där polisen, direkt eller indirekt, kan medverka till att förebygga brott. Analysen visar att relativt få anmälda brott sker på sådana platser. (s 22)

Polisen kan ansvara för den rättvisande bilden vad gäller omfattningen av brottet och vilka orsakerna kan vara. (s 31)

För några veckor sedan kom polisens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder. Rapporten har rönt uppmärksamhet i media. Fokus har då hamnat på, vad polisen ofta kallar; ”tafsningar” från grupper av män på festivaler och liknande. Vad företrädare för den brottsbekämpande myndigheten menar med ordet ”tafs” är brottet sexuellt ofredande.

Bakgrund och vilka som är ansvariga

NOA – Nationella Operativa Avdelningen (med mansdominans bland chefer) tidigare benämnd Rikskriminalpolisen är ansvarig för rapporten. Chefen för NOA är Mats Löfving som blev handplockad till jobbet. Mats Löfving figurerade även i #kvinnoregistret då han kallade frågan om polisen har en dålig kvinnosyn för ”trams”.  Det är alltså denna polischef som är ytterst ansvarig för rapporten. Det kan naturligtvis ses som illavarslande att en polischef  som bagatelliserar frågor om kvinnosyn utreder något som har med mäns våld mot kvinnor att göra. Men så är det.

Upprinnelsen till rapporten är att Rikspolischefen dvs Dan Eliasson har givit polisen ett tredelat uppdrag. Det första av dessa uppdrag har han givit till Regionpolischefen i Stockholm; Ulf Johansson.

Även Ulf Johansson figurerar i #kvinnoregistret. Lyssna på Episod 3 i programserien om Kvinnoregistret. Det är till honom en ansvarig kvinnlig polischef, vänder sig till om den kultur som råder på Södertörnspolisen och om de olagliga och kränkande excellfilerna.  Trots att Ulf Johansson alltså tidigt får reda på omfattningen av kvinnoregistret gör han ingenting åt det utan det hela avslöjas istället av Ekots grävande reportrar. I inslaget länkat ovan framgår att Ulf Johansson inte vill svara på några frågor om grunden till sitt handlande. Eller snarare avsaknad av handlande.

Polischef Ulf Johansson här även hjälpt en polisman som sexchattade med en 14-årig flicka, på arbetstid, att få behålla jobbet och han benämnde mannens handlande som ”något slags upptåg”, se inlägget Polismäns brott mot flickor och kvinnor.

Mats ”Trams ” Löfving och Ulf ”något-slags-upptåg” Johansson är alltså de polischefer i Sverige som främst är utsedda att rapportera om sexualbrott. Då förstår en varför det blir som det blir med  kvinnosynen – som inlägget återkommer till.

Rapportens uppdrag

Uppdraget är tredelat och består av:

  1. Att gå igenom alla anmälningar rörande sexuellt ofredande under festivalen ”We are Stockholm”
    Ansvarig: Regionpolischef Ulf ”Något-slags-upptåg” Johansson
  2. Att göra en landsomfattande kartläggning för att undersöka sexuella ofredanden bland ungdomar. Kartläggningen ska fokusera på sexuella ofredanden som begåtts i folksamlingar.
    Ansvarig: Mats ”Trams” Löfving
  3. Att anordna möten mellan polisen och ungdomar för att inhämta deras synpunkter om sexuella ofredanden.
    Ansvariga: Samtliga Regionpolischefer (8st).

Det är alltså inte uppdraget att ge en lägesbild över sexuella ofredanden utan att ge en lägesbild över sexuella ofredanden i folksamlingar.

Då uppstår två frågeställningar:
Varför begränsas uppdraget till festivaler och folksamlingar?
Varför är rapportens namn missvisande? Är det avsiktligt eller pga inkompetens?

Syftet med rapporten

Syftet med rapporten är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Då är det givetvis viktigt att veta var brottet sexuella ofredanden sker för att kunna åtgärda något. Därför redovisas detta inledningsvis. Trots att polisen skriver i rapporten att miljön dvs var brottet sker, har relevans så framkommer det att polisens eget register inte behöver ange detta.

Från rapporten:

”Det är inte tvingande att ange miljön i RAR vilket innebär att åtskilliga anmälningar saknar uppgiften. Uppgifterna i anmälningarna från 2015-2016 som saknade miljöangivelse har korrigerats efter genomgång vilket gav att många av brottsplatserna var i privata hem eller på annan enskild plats.”

Det här indikerar tydligt att poliser i stor utsträckning verkar ointresserade av var sexuella ofredande sker eftersom de inte (ens) angett plats i anmälningarna. Det är också symptomatiskt att det är när brottet sker i privata hem eller annan enskild plats  som polisen inte anger plats. Vad säger det om ingripande polisers inställning till sexuella ofredanden i stort?

Varför skyddas de gärningsmän som begår brottet i hemmiljö eller på enskilda platser? Vilka gärningsmän kommer då undan?

Statistiken

I början på rapporten anges hur anmälda sexuella ofredanden fördelar sig på inom nio olika kategorier av miljöer.

Flest sexuella ofredanden sker i skolan, på privat plats men framför allt på nätet.

Det är endast 2 % av anmälningarna som sker inom kategorin evenemangsområde och det anges att flertalet angrepp har skett av en enskild gärningsman.  Ändå väljer Polismyndigheten att tidigt i rapporten (sid 7 och sid 9) nämna ordet ”Taharrush gamea” – samma ord som förekommer flitigt på nätforum som Flashback. Vad säger det om rapportens värderingar?

Eftersom rapportens fastställda uppdrag är att fokusera på sexuella ofredande i grupp är upplägget sådant att rubriken: ”Sexuella ofredande i grupp” återkommer under alla nio kategorier.

Trots att det alltså framkommer att det antalsmässigt är väldigt få sexuella ofredanden som sker på det sättet så upprepas ordet ”grupp” gång på gång i rapporten. Med tanke på hur statistiken ser ut blir det vilseledande.

I rapporten anges också att när det handlar om sexuella ofredanden i miljökategorin ”gata, väg och park” har gärningsmannen utifrån signalementsuppgifter inte någon specifik profil utan varierar från unga pojkar till män 50-60-årsåldern. Av 319 anmälda sexuella ofredanden i denna kategori under 2015 finns endast i 17 fall misstänkta gärningsmän. Utav dem var 4 svenskar och resten utländska. Men vilken nationalitet hade de andra 302 gärningsmännen? Var de kanske trevliga svenska grabbar eller svenska medelålders män?  Sådana som polisen själva lätt kan känna viss ”förståelse” för? Som de själva kan identifiera sig med?

Genom att polisen själva fokuserar på utländska förövare ges intryck av att det är dessa som är problemet. Det är de inte enligt brottsoffrens signalementsuppgifter. Det här är ett ohederligt beteende av polisen. Det får en att fundera över om polisen i stor utsträckning styrs av främlingsfientliga värderingar.

Brister hos polisen som framkommer i rapporten

På flera ställen i rapporten framkommer, som även kommenterats ovan, att det finns brister hos polisen själva.

-Ett betydande antal utav anmälningar om sexuella ofredande saknar uppgift om   (s 7)

-Bättre uppgifter i anmälan skulle ge  bättre möjligheter till analys och till besluta om åtgärder o prioriteringar (s 10)

-Polisen slarvar rörande anmälningar om sexuella ofredanden som sker i skolmiljö. Anmälningarna är alldeles för kortfattade i ca 25% av fallen. (s 16)

-Under We are Stockholm 2014 lades samtliga förundersökningar ner både angående sexuella ofredanden och våldtäkt. Det är polisen som genomför utredningsåtgärder. De har alltså helt fallerat.

-Under We are Stockholm 2015 lades samtliga (utom ett fall) ner. Rapporten skriver ”Under genomgång av ärenden förefaller det som om ingen frihetsberövad gärningsman har blivit topsad, vilket borde ha skett. ”(s 18). Detta är slarv och ointresse från polisens sida.

Rapporten skriver att det inte har gått att analysera det tredje uppdraget (att fråga ungdomar ) eftersom polisen inte har genomfört arbetet i skolorna på ett samordnat sätt (s 19).  Rapporten och därmed polisen har med andra ord själva fallerat helt i ett utav de uppdrag de skulle utföra. De klarade inte att samordna skolbesöken på strukturerat sätt.

Inte några utav dessa uppräknade exempel när rapporten visar på stora brister hos polisen har diskuterats i media. Men polisen styr idag helt mediebilden och media läser inte rapporten – åtminstone verkar det inte så.

Brister i bemötande av brottsdrabbade

På en hel del ställen nämner rapporten om brottsoffers beteende och om sådant som rör bemötandet av dessa men uppenbara brister problematiseras inte.  Här ställs frågorna som inte ställs i rapporten  från NOA.

Rapporten sid 4:
Brottsoffret tvekar också att anmäla brott eftersom det för många är jobbigt att prata om händelsen.”
Fråga: Vad gör polisen för att göra det mindre ”jobbigt” för brottsoffret?

Rapporten sid 7:
Samtliga polisregioner vittnar om att anmälningsbenägenheten är låg.
Fråga: Vad gör polisen för att få fler att anmäla?

Angå sexualbrott  begångna under 2015 års We are Stockholmfestival skriver rapporten:
Bevisläget har visat sig vara mycket svårt då i stort sett samtliga brottsoffer i samråd med vårdnadshavare inte haft ork och / eller vilja att medverka till fortsatt utredning. ……
Fråga: varför vänder rapporten/NOA skulden ifrån polisen till brottsoffret? Vad menas med ”har visat sig”?

Istället för att rakt av påstå att bevisläget har ”visat sig” borde frågan ställas:
Fråga: Varför är polisen så dåliga på att stötta brottsoffer? Har de rätt utbildning, rätt inställning, rätt personliga egenskaper för att bemöta unga sexualbrottsdrabbade?

Om rapporten från NOA så självklart lägger skulden på unga tjejer, vad säger det om synen på dessa tjejer?

Det är oroväckande att brottsoffer skuldbeläggs istället för att diskutera brister i den myndighet som ska hantera dem. Det är inget nytt att sexualbrottsoffer inte har ”ork och/eller vilja” att anmäla eller fullfölja en utredning. Men det låter i rapporten från NOA som om de inte vet det. Det låter rentav som det är något nytt de kommit på.

Det handlar i grund och botten om polisens bristfälliga bemötande av sexualbrottsoffer –  särskilt av tonåriga tjejer,
Fråga: När kommer  rapporten från NOA och Mats ”Trams” Löfving hur sexualbrottsdrabbade bemöts? Som heter:

”Lägesbild över brister hos polisen i bemötande av sexualbrottsdrabbade och hur det ska åtgärdas”.

Tror ni en sådan rapport kommer? Någonsin?

Förstärker polisen våldtäktsmyter vid möten med ungdomar?

I den avslutande delen av rapporten där polisen har besökt ungdomar på ett osystematiskt och ”påhittigt” sätt anges att flera av ungdomarna berättar om brott som sker i hemmen.

Fråga: Vad gör polisen åt dessa brott? Vad händer om någon vill anmäla ett sådant brott – anses hon trovärdig och är polisen ointresserad av tonåriga tjejers upplevelser?

Citat från rapporten
Ungdomar tror att bakgrunden till sexuella ofredanden ….kan bero på dålig kvinnosyn.
Fråga: Vad tror NOA:s chef Mats Löfving om det resonemanget? Är kvinnosyn viktigt att belysa för att kvinnor och flickor också ska ha en polis som finns för dem?

Citat från rapporten
”Vissa företrädesvis unga tjejer, påpekar att de inte räknar med att en anmälan leder till någon åtgärd eftersom ord står mot ord och polisen har annat att prioritera. Några menar att man är rädd att blir ifrågasatt på grund av ens klädsel eller för att man varit berusad vid tillfället.”

Det visar att tjejer införlivar våldtäktsmyter i sin uppfattning om sexualbrott.
Fråga: Vad säger de poliser som möter unga tjejer så uttalar sig så här` Säger de att ”ord mot ord” är en omskrivning för bristande utredning och kunskap hos polisen?
Berättar de om vad våldtäktsmyter är och hur de påverkar alla?
Eller berättar de om att de brukar fråga om tjejen varit berusad när hon ringer SOS?

Det här osystematiska och märkliga sättet att polisiärt utföra ett rapportuppdrag kan göra mer skada än nytta då det rentav kan befästa våldtäktsmyter. Om den närvarande polisen inte bemöter på rätt sätt utan är passiv när dessa myter framkommer – hur ska unga tjejer då kunna/våga anmäla sexualbrott?

Som det nu är finns ingenting rapporten hur polisen informerar ungdomar i dessa möten. Det är undermåligt av NOA att göra så här.

Från rapporten:
”För att ungdomar ska anmäla brottet tror många att de krävs att brottet anses vara mycket grovt, att man har bevis och modet som krävs. Alternativt att man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg.”

Det här är ett enormt underbetyg till polisen. Men det verkar inte som om ansvariga NOA överhuvudtaget förstår det.

Det finns EN enda mening i rapporten om polisen bemötande – en allmänt hållen mening om detta mycket centrala och viktiga ämne (s 32):

”Därför är det viktigt att du bemöter den utsatte på ett professionellt sätt.”

Det är allt.

Utvalda citat visar polisens värderingar och främlingsfientlighet …

I rapporten finns 13 lösryckta citat (sid 12, 13, 14, 16) som ska ge exempel på gruppofredande.  I samtliga benämns att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Vad citatet kommer ifrån anges inte (utom i ett fall då det kommer från polisens eget register RAR).

Av språket i citaten att döma kommer de troligen ifrån tidningsartiklar. Dvs: en kan anta att polisen själva har planterat dessa uppgifter i media och nu återanvänder dem i denna rapport. Detta gör alltså vår största svenska myndighet när de rapporterar om sexualbrott.
Det är häpnadsväckande.
Det är även en uppenbart främlingsfientlig värdegrund om synliggörs. Att ingen media har uppmärksammat dessa lösryckta citat är oroväckande. Polisen kan med dessa citat ge en bild av att de ”andra” männen är problemet och verkar i och med dem ha blivit ett med rasistiska nätforum som Flashback.

Som inte det var nog finns det också en tendens till att språkbruket i rapporten ytterligare pekar ut vissa förövare tydligare än andra. Ibland används i rapporten det mer genusneutrala ordet gärningspersoner. Exempel:
Visar att det övervägande rör sig om gärningspersoner med svenskt medborgarskap (s 14)
Det finns skäligen misstänkta personer i ca 55 % (blottning på tex på utomhusbad)  (s 15)
Men då det uppenbart handlar om förövare av utländsk härkomst tenderar rapporten att skriva gärningsmän dvs att frångå det genusneutrala perspektivet. Det här sättet att använda ord säger något om de underliggande värderingar om svenska män och ” de andra”. Språkbruket både döljer och förstärker. (Missbrukare är dock gärningsmän. s 15.)

…och svenska män kommer att skyddas

Genom hela rapporten fokuseras på gruppofredanden, åtminstone de som poliser har identifierat, dvs den har ett särskilt fokus på invandrare. De lösryckta citaten och det plötsliga användandet av ord som  ”Taharrush gamea” förstärker bilden av att sexuella ofredanden är ett problem som ”de andra” männen står för.

Trots att polisen själva verkar ointresserade att ange miljö, och att det då framkommer att det flesta sexuella ofredanden sker privat, att det framhålls att gärningsmännen finns i alla grupper, att det tom anges att blottare är svenskar,  lyser t ex de svenska männen och kanske framför allt de medelålders männen med sin frånvaro som ett problem.

Det är svårt att se det annat än som att dessa män och deras beteende får en sorts carte blanche av polisen. De är ju inte ett ”problem”. De kan fortsätta ifred, i skymundan eller på nätet. Borta från medialt ljus och polisens sökradie som de sprider i media. Sverige är inte alls ett säkert land, svenska medborgare och medelålders män kan fortsätta att sexuellt ofreda ifred. Vår polis solidariserar sig alltså snarast med svenska män.

Polisens vilja att gradera sexualbrott är av ondo

Genom en lagändring som möjliggör ett förhöjt straff vid sexuella ofredanden av grövre karaktär…..skulle generera allmänpreventiva men även indivualpreventiva effekter.(s 33)

Det kanske allra värsta är, trots att rapporten är anti-intellektuell och tendensiös, att polisen väljer att ta upp att en gradering av sexuella ofredanden skulle möjliggöra ett förhöjt straff vid vissa sexuella ofredanden av ”grövre karaktär”. Vem ska avgöra vad som är grövre?  En polis som inte ens kan ens skriva korrekta anmälningar och som inte vet vad sexuella ofredanden är och kan utreda dessa ens idag? Som skriver en rapport där delar av materialet ser ut att höra hemma på Flashback?

Det är närmast skamligt av polisen att ens nämna en gradering av sexualbrott i en rapport som inte ens har tillfrågat expertis och som inte  ägnat sig åt självkritik. Det är inte svårt att förstå att det som polisen anser vara sexuella ofredanden av ”grövre karaktär” är brott där invandrare är skyldiga. Och de som polisen inte anser vara grövre dvs de som är ”normala” är de som tonårstjejer råkar ut för på fester och på bussar och i skolan och på nätet. 

Gradering är av ondo vid sexualbrott då de snarare speglar ett patriarkalt samhälles tyckande än hur kvinnan eller flickan upplever det. Sexualbrott är sexualbrott och ska bekämpas – inte graderas.

Vad mörkar polisen med rapporten?

Den här rapporten har fått medial uppmärksamhet och polisen har hamnat i fokus. Polis använder numera media som ett instrument och tyvärr låter media det ske okritiskt alltför ofta. Polis väljer ut det som ska kommuniceras och det som ska spridas. Eftersom såväl titeln på rapporten, uppdraget, och disponeringen är vinklad innebär det att den verkliga bilden kommer hamna utanför fokus – den blir alltså mörkad.

Det som inte ”kommuniceras” är

-vem som begår sexuella ofredanden.

Att alla kategorier män finns representerade och att det i de allra flesta fallen är enskilda män/pojkar som är gärningsmän.

-omfattningen

De ojämförligt flesta sexuella ofredandena sker i skolan, på enskild plats och på nätet. Endast ett fåtal sker på festivaler och dylika platser. Men det är dessa som fått uppmärksamhet och polisen vill i första hand alltid ha positiv uppmärksamhet  – inte förebygga sexualbrott. De vill verka handlingskraftiga – inte nödvändigtvis vara det.

-polisens egen attityd

Trots att det i rapporten framgår både att poliser i stor utsträckning inte ens anger var sexuella ofredanden sker och att sexualbrottsoffer inte orkar medverka, vilket är välkänt sedan många år, drar inte rapporten några självkritiska slutsatser om det. Snarare läggs skulden på brottsoffren. Trots att ungdomar, som tillfrågas i den ostrukturerade delen av uppdraget, diskuterar runt attityder och värderingar som leder till sexualbrott så kan inte polisen själva diskutera sin egen attityd. Inte ens när det framkommer brister i deras egen rapport ägnar de sig åt reflektioner och självkritik.

-polisens främlingsfientlighet

Genom att polisen fokuserar på sexuella ofredande i grupp, använder begrepp som främlingsfientliga grupperingar brukar göra och omotiverat klipper in citat som särskilt ska peka ut invandrare, förstärker polisen en myndighetsbild av att det är ”de andra” som är problemet – trots att det inte stämmer. Har polisen gjort upp med sin egen problematik med främlingsfientlighet i kåren?

-polisens kvinnosyn och sexism

Det är ett vanligt fenomen att män i en gruppering beskyller andra grupperingars män för att ta ”våra kvinnor”. Den här rapporten följer samma tema. Uppdraget är vinklat men presenteras inte som det. Den tydliga fokuseringen på de 2% av ofredandena som sker i grupp ger ett budskap. Samtidigt närmast vägrar polisen att diskutera hur de bemöter sexualbrottsoffer trots att det framkommer i deras egen rapport att det är ett problem. Våldtäktsmyter lämnas obemötta i rapporten, vilket är allvarligt och hur polisers egna värderingar och ointresse påverkar viljan att utreda brott mot framför allt tonårstjejer, tas inte upp. Däremot radas citaten upp mot ”de andra” förövarna. Det är grunden för sexism: ingen kan ha missat idag hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vill skydda ”sina” kvinnor samtidigt som de har en mycket dålig kvinnosyn däri även ingår rent kvinnohat. Den här rapporten verkar gå i samma anda. Kvinnosynen som manifesteras i ointresset för sexualbrottet lämnas och invandrarmän/pojkar blir istället problemet.

Är det rentav så att polisen använder sexuella ofredanden som ett verktyg att peka ut ”de andra”? Att de t om använder sina kvinnliga anställda som verktyg? För varför blandas det helt ovidkommande in hur kvinnliga poliser drabbas?

Som exempel kan nämnas att det i vissa stadsdelar kan vara svårt att arbeta som kvinnlig polis

Förutom att det är svårt att förstå varför denna mening finns med i rapporten, tar en sådan utgångspunkt inte hänsyn till att det t o m kan krävas att sexualbrottsoffer får möta kvinnliga poliser. Det är helt inriktat på mäns situation. Kvinnor och flickor i alla områden ska kunna få möta kvinnliga poliser– men det nämns överhuvudtaget inte i rapporten. Rapporten tycks snarast använda sina egna kvinnliga anställda som slagträ i invandringsdebatten. Kvinnor och flickor i ”vissa stadsdelar” verkar inte finnas för polisen. Det är främst  machostilen som gäller.

Det säger också något om kvinnosynen och att kvinnor inte får vara en del av lösningen såsom resolution 1325 stipulerar. Polisen anser, som vi har sett i media, att män ska lösa alla problem. Kvinnor verkar inte existera och definitivt inte invandrarkvinnor och invandrarflickor.

Slutord och sammanfattning

Den här rapporten, som kallas en lägesbild, är grund, tendensiös och anti-intellektuell. Polisen tillfrågar inte någon expertis, kvinnoorganisation eller någon forskare på området. Inte ens den delen av rapporten där polisen ska samla in information från ungdomar, lyckas de göra det på ett strukturellt sätt.

Det är inte fel att fråga ungdomar om deras erfarenhet och åsikter men har polisen rätt kompetens för det? Har de rätt värderingar eller sprider de myter själva?  Myter som framkommer när polis uttalar sig om våldtäkter i media (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade våldtäkter).Var finns självkritiken? Var finns viljan att lära? Var finns viljan att analysera brister? Ingenstans.

Genom att rapporten dels inriktar sig på just festivaler och dels väljer ett missvisande namn, ges intrycket att sexuella ofredanden är lika med de uppmärksammade ”tafsningarna”, som media och polis! envisas med att kalla det. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att polisen visar att de har en främlingsfientlig/rasistisk utgångspunkt såväl som en förminskande syn på sexuella ofredanden som ett utav uttrycken av mäns våld mot kvinnor. Polisen väljer att förlägga problematiken med sexuella ofredanden på ”de andra”.

Rapportens Lägesbild blir därmed en vrångbild.

Genom att  polisen har en föreställning om eller vill skapa en föreställning om att sexuella ofredanden framför  allt begås av invandrare i grupp på offentliga platser signalerar polisen att de skiljer mellan ”riktiga” sexuella ofredanden och andra sexuella ofredanden. Parallellerna till synen på våldtäkt är uppenbara.

Det här lämnar framför allt unga tjejer i sticket.

Det finns anledning att befara att tonåriga flickor som anmäler ofredanden som har skett på andra platser än på offentliga, inte bara anses som mindre viktiga utan också överdrivna, att tjejerna ”hittar på” eller att de vill ha ”uppmärksamhet”. Det finns forskning som visar att polisen betraktar tonåriga tjejers anmälningar med stor skepsis. Samma bild framkommer också medialt när enskilda poliser uttalar sig.

Använder polisen i rapporten tjejers utsatthet som ett verktyg för att smutskasta invandrare snarare än för att skydda tjejerna? Är rapporten först och främst att ses ett inlägg i invandringsdebatten eftersom den har denna slagsida och inte tar upp sexuella ofredanden i sin helhet?

Polismyndigheten är skyldigt att skydda alla kvinnor och flickor. Men Sveriges största myndighet väljer alltså ett namn på en rapport som är direkt missvisande och som därigenom ger en medial bild av ett läge som inte stämmer. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.  Rapporten syftar alltså knappast till att skydda kvinnor och flickor utan till att fokusförskjuta hela problematiken till något som inte stämmer. Ytterst handlar det om Polismyndighetens kvinnosyn, precis som det gjorde i Kvinnoregistret.

Polisens vilja att gradera sexuella ofredanden avspeglar också deras syn på ”riktiga” sexualbrott och ”oriktiga (”överdrivna”, ”påhittade”, ”falska”) sexualbrott. De ”riktiga” begås av ”de andra” och de ”oriktiga” begås av de som är polisen är/varit själva, vanliga svenska män och pojkar. Men sexualbrott som sexuella ofredande begås av vanliga män och pojkar. Tvärtemot vad poliser tycks vilja tro.

 

Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms

I avslöjandet om #kvinnoregistret framkom att poliser fört register inte över våldsamma män utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev in om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet,  att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger  lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor  som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom ”etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet återkommer till samma situation.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ond och farlig. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall –
en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sitt kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott.  Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminism och att se strukturellt på våldet är inget som  har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla  16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Mäns som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar  att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att just hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Just därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde.  Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politiker att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom  till att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 s k omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis om falsk tillvitelse-fallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.

De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns sannolikt många fler. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

 

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man, som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.

Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och samhälle eftersom det oftast drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök , t om erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnans kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

 

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger, men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång.  (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen  Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur  Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen, hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen,  ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen.  Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar  i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

 

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn)  lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill  överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon  inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står t om att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara  hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bla påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och t om i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i fallet godtas mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras och extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

 

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag  i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen först en gång i huvudet Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

 

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bla våld mot ansiktet. Det visar sig var en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktats sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det är en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Nu känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det i stort sett alltid en kvinnlig åklagare i rättssalen. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster  som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

 

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen . Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör  talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Den enda som verkar av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis, vars ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte varför hon fortfarande  är rädd. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist?  Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

 

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp med fem killar och en tjej. Även här säger hon att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad.. Kvinnan blir utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en en enda ensam tjej som dessutom säger att hon är feminist? Är detta också en politisk utredning?

 

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer  men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i den här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan varit våldsam, att hon även ensam fälls till ansvar för mordet.

Om det hade varit en svensk man  som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår den sk misshandeln av sambon.

 

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det.  Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom . Hon döms, endast på polisernas ord för olaga hot, Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte.

 

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige.; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som galna och farliga liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en  undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet.  Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken  lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning   Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar, för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett genus- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är djupt problematiskt   Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet  diskuterats  ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

 

*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.

Polisens #kvinnosyn del 10 : Polisen och media

Presstalesman vid Stockholmspolisen:

– Vi har i storleksordningen 1 100 till 1 300 händelser per dygn. Det vi lägger ut blir ett urval från det de flesta tycker är intressant.

I det här sista inlägget i serien om Polisens #kvinnosyn kommer vi att granska hur polisen använder media för att sprida sin bild av verksamheten, syn på kvinnor och kvinnors beteende och hur media samagerar och okritiskt återger polisens ord. Som de tidigare inläggen om Polisens #kvinnosyn visat, har polisen en i allra högsta grad problematisk kvinnosyn. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV skildras hur polis bedömer situationer olika beroende  på om det handlar om en kvinna som misshandlats av en man som hon har en relation till eller om en man som misshandlats av en obekant man, att polis misstänkliggör våldsutsatta kvinnor – som i #kvinnoregistret –  och att våldsamma män får sympati. I inlägget om Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter visas hur polis, istället för att hantera våldet mot kvinnor, väljer att varna och skrämma kvinnor, att skuldbelägga kvinnor och att uttrycka att de anser att ”falska våldtäkter” är ett stort/ökande problem. Allt det som nämns ovan uttrycks av polisen via massmedia. Massmedia är alltså en viktig kanal för polis att använda sig av för att torgföra de värderingar och uppfattningar de har som är kopplade till till kön.

Polisen väljer hur de vill framställa händelser, vilka händelser som sprids och när de delger information om en händelse eller när de inte gör det dvs är ”förtegna”.

Polisens sätt att använda media för att demonisera kvinnor och flickor är både medvetet/avsiktligt och omedvetet, dvs internaliserat. Naturligtvis underlättas det av att media själva styrs av och upprätthåller, åtminstone delvis, samma attityder och att media oftast varken har resurser, tid eller lust att ifrågasätta polisen. Kriminaljournalister och de journalister som skickas ut att bevaka brott av olika slag är nästan alltid män och underhåller ofta samma myter och föreställningar som polisen. De bevakar också sajter på nätet som är kända för att ha en dålig kvinnosyn och påverkas utav dessa utan att problematisera vilken kvinnosyn de speglar och att mansdominansen är stor även där.  Media delar i stor utsträckning den kvinnosyn som polisen har. Tror kriminaljournalister och andra journalister, själva på idén om galna demoniska kvinnor, falska våldtäkter och ljugande kvinnor/flickor är det väldigt lätt för polisen att få genomslag för dessa berättelser.

Inlägget är uppdelat i delarna

Varumärket Polisen  – om polisen satsning på kommunikation i media och aktiviteter i sociala medier

Polisens demonisering av kvinnor i media – värderingar/olika metoder att förminska våld mot kvinnor

Granskning av några fall där kvinnor pekas ut – behandling av kvinnor där polis och media samagerade

Granskning av Göteborgsposten nyhetsrapportering  – journalister /polis och dålig kvinnosyn

Sammanfattning och reflektioner

Inlägget är långt eftersom det inte tycks finnas någon studie som behandlar området utan vi fick använda oss av egen erfarenhet från att bevaka polis i media och vi väljer då att göra granskningen så fullständigt vi kan. För att inte tynga texten väljer vi dock att inte  länka till alla artiklar vi har som stödjer våra teser utan uppmuntrar –  verkligen!- till googling och kritisk läsning. Det är givetvis möjligt att hoppa direkt till sammanfattningen för den som så önskar.

Varumärket Polisen

I ett radioprogram ”Polisen förskönar bilden” intervjuas polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han uttrycker:

-Polisen blir ju bättre och bättre på att presentera sin verksamhet som ett professionellt företag, som en politisk organisation. Man funderar på vilken nyhet ska vi lämna, när ska vi lämna den, hur ska vi lämna den,  i vilket sammanhang.

-Man anställer mer professionella kommunikatörer som tar hand om de här uppgifterna och gör ju ett bra jobb så tillvida att man ska bygga en bild, en positiv bild av organisationen.

Stockholmspolisens Presschef Varg Gyllander, som vi återkommer till, svarar på kritiken:

Alla 21 polismyndigheter har mellan tummen och pekfingret 100 000 kontakter eller mer med media under ett år.

-Ja vi påverkar absolut bilden av oss, det är det som är själva kommunikationen.

-Men vi har en annan uppgift också. Vi ska vara trygghetsskapande så att människor inte ska tro att det är så farligt därute.

Förutom att polisen med denna stora mängd presskontakter har stora möjligheter att påverka så är det sista uttalandet särskilt intressant. Med tanke på att vi kommer visa att polis demoniserar just kvinnor och förskönar bilden av våldsamma män så kan en fråga sig:

Vilken och vems trygghet avser Presschef Varg Gyllander när han använder det ordet? Är det ”trygghet” som går ut på att kvinnor/ flickor som anmäler våld har provocerat mannen?  Är det ”trygghet” som skapas genom föreställningen att kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt ”ljuger”? Är det ”trygghet” som skapas genom att demonisera kvinnor? Är det en ”trygghet” som skapas genom att polis inte arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor utan snarare genom att lägga ut dimridåer och framställa våldet som mer ”jämställt” än det är?

I ett arbete från Linnéuniversitet i Växjö, Polisutbildningen ”En trygg polis i ett otryggt samhälle – nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet” anges att medborgarens relation till polisen påverkas av två sätt, dels genom direkta erfarenheter och dels genom berättelser om polisens arbete.

-Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade. Det innebär för polisen att mediagestaltningen av polisen och polisens verksamhet är central för varumärket och därmed trovärdigheten.

Under rubriken Trygghetsjournalistisk går författarna in på hur skribenter i media och polisen har olika roller men samarbetar.

-Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt.

Polisen har alltså aldrig haft så stora resurser till kommunikation ut till media och därmed aldrig haft så stora möjligheter att bestämma de mediala berättelserna som nu.  Media har också blivit mer beroende av polisen sedan Rakel började användas. Vid införandet av denna kodade polisradio protesterade många journalister se t ex Polisradion har försvunnit – ett problem för journalister

Några utdrag ur artikeln:

-Journalisten kan inte längre själv avgöra vad som är viktig information och det är negativt, säger Per Trehörning på Journalistförbundet.

-Förbundet säger sig märka en trend av ökad slutenhet från Polisen. Något som dem anser är ett problem och i slutändan en demokratifråga.

Numera vet media att goda relationer till polisen är nödvändigt för att få material som kan öka upplagan. Det en ser i media är alltså nästan alltid polisens bild. Ytterst sällan ifrågasätts polisens beskrivningar, bedömningar, gripanden, brottsrubriceringar, utredningar m m.

Ett ytterligare tecken på att polisen använder sin verksamhet för att sprida positiva bilder är den senaste årsredovisningen.  Polisen omsätter ca 21 miljarder (!) och i den 109-sidiga redovisningen om hur dessa används, finns hela 65 bilder.  Det är bilder på manliga poliser med fjärrskådande blick, leende kvinnliga poliser, farbroderliga poliser som hälsar på gamla kvinnor, gulliga barn som klappar polishästar. Det är bilder på rapsfält och fräsiga polisbåtar på skummande vågar etc.  Bilderna verkar nästan viktigare än innehållet dvs hur miljarderna används. Vi har för övrigt inte sett någon journalist som har granskat hur polisen använder sina stora resurser så kanske har alla dessa bilder haft önskad effekt.

Polis på sociala medier Twitter och Facebook

Polisen har satsat på att synas på sociala medier dels i sina officiella kanaler men också halvofficiella. Dessutom är poliser aktiva privat, oftast anonymt, på nätet och inte minst på Twitter. Dessa tre kanaler är intressanta på olika sätt med avseende på hur de synliggör polisens kvinnosyn och hur poliser ser mäns våld mot kvinnor som ett problem eller inte.

Officiella kanaler

Poliser finns på Facebook och på Twitter där olika polisområden/befäl/presstalesmän har sina kanaler. Det är där de skriver t ex notiser om vad som har hänt. Men väljer polisen ut vad de tar upp? På twitterkonton är det påfallande fritt ifrån våld mot kvinnor/sexuellt våld. Det som twittras om som händelser är trafikolyckor, trafikbrott, inbrott, rån och möjligen försvunna personer.

Polisens aktiviteter på nätet avspeglas ofta massmedialt i polisnotiser, blåljusnotiser,  polisdygnet och andra rubriker och ibland skrivs artiklar utifrån polisens urval av händelser där journalister sin tur gör ett urval. I artiklarna kommer alltså ett redan styrt urval att bli ännu mer styrt och här har polisen också stora möjligheter att själva bestämma vad som ska slåss upp som en nyhet/rubrik. Polisen har alltså via sina många mediakontakter även många tillfällen att välja att förminska våld mot kvinnor och att på olika sätt demonisera kvinnor. Se tex citatet överst på sidan.

Det anmäls ca 27 000 fall av våld mot kvinnor per år, med mörkertalet kan det röra sig om ca 100 000 fall per år. (Samma siffra för övrigt som polisens mediakontakter är per år.) Antalet våldtäkter som anmäls är ca 6 000/år och med mörkertalet är antalet ca 60 000 fall per år.

Denna enorma brottslighet är nästan totalt frånvarande i polisen händelserapporter och på Twitter. Det är anmärkningsvärt och talande. Ibland och sällsynta fall nämns det. Ett sådant exempel är när en kvinna blev misshandlad av sin son med en hammare och det benämndes som ett ”bråk” på polisens Twitter.

Anledningen att polisen väljer bort att twittra om våld mot kvinnor kan vara av två skäl, dels kanske de anser att det är för privat dvs en ”familjeangelägenhet”, dels kanske de är rädda för att skriva fel. Båda fallen visar hur polis inte kan hantera våld mot kvinnor och flickor och istället väljer bort att sprida dessa berättelser till media och samhälle.

Halvofficiella kanaler

Att bli omtyckta på sociala medier är något som polisen strävar efter. Att de borde bilda sig en uppfattning om vilka som gillar dem och varför liksom om det är polisens uppgift att bli gillade verkar de inte reflektera över.

En tweet från Hallandspolis: På ett dygn nådde Hallandspolisens facebooksida över 1000 gillanden

YB Södermalms Twitter har många följare och vi har tidigare skrivit om deras deras våldtäktstweet och vad det säger om deras internaliserade skuldbeläggande av kvinnor för mäns sexualbrott, okunskap om sexualbrott och därmed dåliga kvinnosyn. De här twitterpoliserna ger i en intervju i SvD nyligen uttryck för att kritiker är ”aggressiva”. Det är dock talande att de har en nära kontakt med en krönikör på Aftonbladet, Oisin Cantwell, och att de liksom han, också har en konservativ antifeministisk svans bland sina beundrare. Vad säger det om populariteten och hur polisen ser på sitt uppdrag? Vilka de finns till för och vilka som de egentligen borde vända sig till?

Hur lämpligt är det att polisens största Twitterkonto har nära kontakt med en skribent som skriver krönikor om rättsfall och tar ställning för friande våldtäktsdomar? Vad säger det om polisens kvinnosyn och synen på våldtäkter? Hur kan polis och journalister vara vänner på sociala medier? Vad händer då med medias opartiskhet och med viljan att granska polisen?

YB Södermalm och Oisin Cantwell är inte bara vänner på Twitter, poliserna ger också uttryck för sin beundran för Oisin Cantwell med följande Tweet till honom:

däremot borde du ha en egen dag rättspolitisk utbildning för folkvalda

Delar alltså YB Södermalm Oisin Cantwells antifeministiska syn på sexualbrott?  Hur trygga känner sig då kvinnor och flickor med att anmäla våldtäkt till Södermalmspolisen? Men de här synliggjorda värderingarna spelar det mindre roll hur ofta YB Södermalm tweetar om trygghetsknappar. Någon trygghet för att våldsbrott mot kvinnor utreds med kunskap om brottsoffer och gärningsmän och om de strukturer som leder till våld mot kvinnor är svårt att känna med YB Södermalms syn på ”rättspolitik”.

Polisen i Kronoberg har satsat särskilt på Facebook. I en intervju i TV säger ”Facebookpolisen” Scott Goodwin att han fick förfrågan från sin informationschef 2011 om han ville börja skriva och om hur viktigt det är att bli omtyckt.

När det inte kom några likes kändes deppigt. Det är viktigt att få likes.

Han utsågs under år 2012 till årets Kronobergare dvs en polis väljs ut till denna titel på grundval av det han skriver på nätet.

För Polisen i Kronoberg är det alltså viktigt att få likes. De verkar inte heller ha någon fundering på varför och av vilka de får dessa likes från. Polisen ska finnas för alla medborgare särskilt för utsatta som våldsutsatta kvinnor och flickor och att sträva efter att bli populära torde vara ganska långt från att vara professionella yrkesutövare.

Scott Goodwin är också känd för att skriva ”skojiga” inlägg. Så här kan det låta i GP ”Facebookpolisen har gjort det igen”:

”Låt inte din langare sitta hemma och räkna dina pengar, och skratta åt dig. Du är smartare än så. Kom till polisen så kan vi hjälpa dig i stället.”

Inläggets författare är inte vem som helst – Scott Goodwin har kallats hela Sveriges Facebookpolis till följd av sin stora aktivitet på det sociala forumet. Och han har författat en bok om detta.

Goodwin berättar att han fått kritik för sitt ofta lättsamma och vardagliga sätt att skriva på Kronobergspolisens Facebook.

– Men jag har också fått otroligt mycket positiva reaktioner. Alla skriker efter mänskliga poliser – och en sådan vill jag vara, säger Scott Goodwin.

Kanske skulle Scott Goodwin och andra Kronobergspoliser fundera på vad de menar med ”skriket” efter mänskliga poliser. Betyder det verkligen att få många ”likes” på Facebook? Borde det inte snarare betyda att vara professionella och bemöta våldsutsatta bra, att sköta utredningar kunnigt utan fördomar och skuldbeläggande av brottsoffer? Problemet är att de som är mest utsatta och blir dåligt bemötta och illa behandlade inte är de som ”skriker” högst. De ”skriker” nog inte alls. Kronobergspolisen har utmärkt sig särskilt illa för att ha ett fördomsfullt och okunnigt bemötande av en sexuellt utsatt flicka och rörande en utredning om detta vilket vi kommer att återkomma till i annat inlägg.

Inläggen som Scott Goodwin skriver vidarebefordrar bilden av polisen som könskonservativa och sexistiska. Han håller helt igenom en grabbig attityd och polisyrket verkar mest vara förbehållet unga grabbar.

Scott Goodwin ägnar också ett helt inlägg (20 okt 2013) åt 14-åriga flickor och frågar sig; ”Vad är acceptabelt beteende hos 14-åriga tjejer”. Han väljer då inte att försöka förstå dem och den situation som yngre tonåriga tjejer befinner sig i, den press de utsätts både för att de förväntas klara studier och för att de för att se bra ut fysiskt. Scott Goodwin skriver heller inget om att 14-åriga tjejer förväntas ställa upp på sex de inte vill eller att de utsätts för nätbrott där kränkande bilder läggs ut osv. Nej, Scott Goodwin väljer att ta upp hur illa de beter sigatt skrika och spotta på varandra är inte acceptabelt, att kalla varandra horor och snacka skit om varandra är inte acceptabelt”, ”att förolämpa varandra offentligt är inte acceptabelt”. Denna polisman skriver också direkt till 14-åriga flickor ”innan du blottar din dåliga attityd”, ”din fruktansvärt dåliga attityd”  och undertecknar inlägget med ”Scott gruppchef ungdomsgruppen”.

Vi frågar oss om Kronobergspolisens ungdomsgrupp anser att 14-åriga tjejer har en speciellt fruktansvärd dålig attityd och om de utmärker sig speciellt negativ i vårt samhälle när det gäller ”att snacka skit om varandra”.  Vi frågar oss vilka signaler som Kronobergspolisen ungdomsgrupp sänder ut med det här inlägget förutom att de har en fördomsfull och könskonserverade syn på kön?  Med det här inlägget blottlägger Scott Goodwin som en vuxen medelålders man sin attityd till flickor dvs barn. Men det är just 14-åriga flickor som han retar sig speciellt på. Att han med sin sexistiska attityd, väljer ut just fjortonåringar är ingen slump. Flickor i 14-års åldern är på väg in i vuxenlivet och de börjar bli sexuellt aktiva. Han skulle knappast skrivit  så om 13-åriga flickor för de är för mycket barn, eller om 15-åriga flickor för de är sexuellt tillgängliga för män, men 14-åringar på väg ut i vuxenlivet attackeras av en medelålders man på det här sättet.

Christian och Eva Diesen skriver om att det är världens tonåriga tjejer som är de som behöver mest skydd mot sexuella övergrepp. Det är de som löper störst risk att utsättas för våldtäkt och för långvarigt sexuellt utnyttjande t ex i prostitution. Vad gör då Scott? Han skriver inte om medelålders män som groomar 14-åriga flickor eller om sexualsadistiska medelåldersmän som betalar för att få plåga 14-åriga flickors kroppar eller om medelålders män som sexuellt ofredar 14-åringar. Han skriver inte heller om jämnåriga pojkar som sprider nakenbilder på dem, utsätter dem för näthat eller utövar våld och sexuellt våld mot dem. Han skriver heller inte vad han menar med ordet ”hora” och vem som brukar använda det mot vilka. När får vi se Scott Goodwin skriva förhållningsorder om vad som är ett acceptabelt beteende utav medelålders män? Eller vad som är acceptabelt beteende hos poliser särskilt om de ingår i en Ungdomsgrupp?  Men det här inlägget visar en vuxen medelålders man sin attityd till 14-åriga flickor mycket klart och därmed sin attityd till alla kvinnor och flickor.

Privata på nätet – då synliggörs mycket

De helt inofficiella privata polistwittrarna gör ingen hemlighet av att de är poliser. För en del av dessa är det mer eller mindre känt vem som står bakom twittrande även om det sker via ett anonymt konto. Eftersom vi driver tesen att polisen demoniserar kvinnor via media är det intressant att se vilka värderingar om kön och vilken kvinnosyn som synliggörs den här vägen.

Det är vanligt bland polistwittrare med en stark antifeministisk attityd. Både FI som parti och feminister förlöjligas. Det leder till ett stöd och uppmuntran från andra antifeministiska och kvinnofientliga konton. Trots att det borde upplevas som ett problem för de som tillhör rättsväsendet verkar det inte bekomma dem. Vilka signaler sänds ut genom att polis gör gemensam sak med antifeministkonton? Naturligtvis får poliser ha dessa åsikters men det förtar deras trovärdighet att kunna hantera den stora samhällsproblematiken som mäns våld mot kvinnor utgör. Det gäller hela skalan av brott, från näthat, hot, sexuellt ofredande till grovt våld som misshandel och våldtäkt. Om poliser själva på sin fritid tillhör samma krets som de som diskriminerar och kränker kvinnor – vad händer då när de möter våldsutsatta kvinnor och flickor? Vilka finns polisen för? Samtidigt twittrar polisers officiella konton – utsatt för våld kom till oss. Det klingar tomt med tanke på hur det låter bakom kulisserna.

Det är också oerhört allvarligt om det är så att politiska kvinnorättsaktivister kan förvänta sig att bli förlöjligade av poliser. Hur ska polisen då kunna ta hot mot feminister på allvar – vilket de inte gör. Det innebär i praktiken att vissa politiker inte har samma skydd som andra och att polisen i sitt arbete  gör skillnad beroende på vilket parti politiker tillhör.

Låt oss ta bara några få exempel på Twitter från informella poliser:

Går på stan. Möter 3 kvinnor. Vilka är de? Vad vill de? Är de ultrafeminister? Hatar de mig för att jag är man?

Man får ibland se sig om när man möter kvinnor  (RT av flera poliser)

Uttryck som retweetats av polis: respektera kuken och tämj fittan

Det verkar vara ett brottsbalksbrott att vara man

Manshatet hos ROKS

Feminism är ett särintresse

Shitlist sverigedemokraterna, miljöpartiet, feministerna

Vad säger det om polisen som organisation om en poliskommissarie som bland annat själv utrett våld mot kvinnor lägger ut sexistiska bilder, ständigt återkommer  till kvinnors /”flickors” underliv och även ständigt tweetar om ”det kvinnliga våldet” ( dock aldrig om mäns våld)?  Han är uppenbarligen  lika lite som andra poliser  intresserad av av att fundera på om det rörde sig om nödvärn från en våldsutsatt kvinna.  Den här poliskommissarien lägger dessutom gärna ut statistik på att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt  utan att reflektera vad det är egentligen som sägs i dess ”undersökningar”.  Det är synnerligen allvarligt att en polis med denna kvinnosyn får vara polis och t o m har utrett våld mot kvinnor. Hur har denne polis bemött våldsutsatta kvinnor och flickor? Hur har han utrett våldet? Uppenbarligen har polisledningen förtroende för honom trots hans sexism och ständiga intresse för kvinnors könsdelar.

Det är förvånande att det inte finns någon problematisering av hur kvinnofientligt och antifeministiskt polis låter på Twitter. Det bör vara föremål för en studie.

Stockholmspolisens presschef skriver sexualsadistisk novell i Metro

I en sommarupplaga av Metro fick Stockholmspolisens presschef , som också skriver  kriminalromaner, skriva en novell.  Det är intressant i sig att den person som är utsedd att leda det kommunikativa arbetet med media i Stockholm, är en kriminalförfattare. Vidare kan en fråga sig hur det kommer sig att han erbjuds utrymme i press vars uppgift bland annat är att kritiskt granska  myndigheter inklusive polis. Vad betyder det att en polisens presschef erbjuds privat utrymme på det här sättet? Är inte det en form av mediakorruption som en kan se i andra länder som  anses mer korrupta – än Sverige?

Det är också av intresse att se vad denne presschef väljer att skriva om. Han skriver om en gömd bordell med ”ukrainska flickor”. Han och en ung journalist blir någon sorts kompisar och det tycks tydligt  att ”flickorna” och deras liv utgör en ”bra” fond. Att han dessutom kommer in på vad som liknar tortyrkammare där dessa ”flickor” utnyttjades gör motivet ännu mer spekulativt. Ingen har i novellen heller brytt sig om att lagföra de män som utsatte dem. Om det är flickor, som Stockholmspolisens presschef, envisas med att kalla dem, gör det om omöjligt ännu mer upprörande att ingen gärningsman inklusive sexköpare hålls ansvarig. Att skrivande män använder sexuellt våld och sexualsadism mot ”flickor” för att få till en spännande och kittlande berättelse är ett vanligt fenomen men att Stockholmspolisens presschef gör det i en novell i Metro säger en del om kvinnosyn, synen på prostitution / sexualsadism  och hur polis och media fungerar.

Polisens demonisering av kvinnor i media

Det krävs att beteendet studeras under en längre tidsperiod för att visa att det följer ett mönster.
Polisen bakom kulisserna (sid 150) Stefan Holgersson

Precis som citatet ovan visar krävs det att en studerar polisens olika sätt att rapportera kvinnor och män och våld under en längre tid för att se mönstret; att polisen demoniserar kvinnor och heroiserar män.

Polisen har idag, som visats ovan ett enormt informationsövertag.  De har enligt egen uppgift ca 100 000 kontakter med media under ett år. De har alltså många tillfällen att både omedvetet och medvetet välja ut händelser som ska förstärka deras verklighetsuppfattning liksom att välja bort de som inte stämmer med deras värderingar. Polisen är också uttolkare av händelser och kan oemotsagt sprida sin bild. Polisen väljer också brottsrubriceringar på händelser vilket har stor betydelse av hur allvarligt ett brott anses vara och vilka rubriker som media väljer. Senare när medias intresse svalnat kan bilden bli annorlunda men då är det försent.

Inläggen Polisens kvinnosyn del 1-9 har redogjort för hur omfattande problematiken med polisens dåliga kvinnosyn, deras okunskap och fördomar om våld mot kvinnor är. Polisens könskonservativa värderingar har också blottlagts. Det är dessa värderingar som synliggörs även i deras mediala kontakter.  Det finns oerhört många exempel på det här och vi tweetar ofta, nästan dagligen, om händelser där information fattas eller där polisen inte är könsneutrala.

Återigen är det för att få proportioner på hur omfattande våld mot kvinnor/flickor är viktigt att påminna sig om att det anmäls ca 17 våldtäkter/dag och att antalet anmälda fall av våld mot kvinnor är ca 75/dag. Av detta hör vi inte mycket, kanske 1-5 dag i kortfattade notiser och ibland om det är ”rätt” våldtäkt eller ett mord på en kvinna kan det bli större artiklar.

Polisens demonisering av kvinnor i media kan ske på olika sätt.

¤Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤Genom aktivt val dvs genom att kvinnor skärskådas mer/utpekande av kvinnor

De här fem sätten kan användas enskilt eller, vilket är vanligast, i kombination. Inledningsvis i avsnittet som följer försöker vi dela upp de fem sätten men kommer senare att visa hur de kombineras.

Förminskande av våld mot kvinnor

Det notiser som finns framför allt i landsortspress om våld mot kvinnor följer oftast samma mönster, polis kallas till platsen och griper en man och uttalar sig om kvinnans skador. Ofta enligt devisen: hon sägs inte vara ”allvarligt” skadad, behövde inte ”uppsöka sjukhus akut” etc.  Eftersom uppgifterna kommer från polis kommer sällan uppgifter om  kvinnan tidigare blivit misshandlad och/eller hotad och anmält, om poliser har varit på adressen innan, vad de i så fall har gjort då, om de har valt att kalla det ”relationstjafs”, om de har skuldbelagt kvinnan internaliserat för att hon ”provocerade”. Inte heller får vi veta om poliser har sett skador på kvinnan tidigare och trots det inte väljer att gå vidare med anmälan om kvinnan inte vill själv. Vi får inte veta om polis har kunskap om mannens våldskapital och kan göra risk- och hotbedömning.

Det är här, i dessa små fåtaliga notiser som ändå bara är toppen på ett isberg, vi har problematiken med våld mot kvinnor och hur polis hanterar det. Ändå väljer polis sällan att skriva om VAW (Violence against women) i händelserapporter och definitivt inte att skriva någon bakgrundsinformation. Snarare tycks kvinnans skador nedtonas och det gäller både vid sexuellt våld och vid annat våld, har kvinnan körts i ambulans är oftast skadorna ”okända”. Vill polis med den här nedtonade rapporteringen att vi som läsare inte ska reflektera över om det kan vara upprepat tidigare våld mot en kvinna som de inte har brytt sig om att ingripa mot?

Våld mot kvinnor blir med det här mediala/polisiära agerandet både normaliserat och förringat samtidigt. Det blir som en bakgrundsbrus av anekdotiska händelser som bara passerar. Misshandel av kvinnor och sexuellt våld bara finns där och vi får lära att det är såhär det är och att acceptera det. Det finns ingen som helst upprördhet i notiserna.  Är kvinnan allvarligt skadad kan det bli större rubriker men fokus är då oftast på kvinnan. Våldsmannen ”försvinner”.

Förminskande av mäns hot och handlingar

Det är inte alls ovanligt,när polis beskriver händelser där män hotar sin omgivning med någon typ av vapen som kniv eller yxa, att det beskrivs som att mannen ”viftar” med detta. En Göteborgspolis talade i ett radioinslag i allmänna ordalag om män som rånar och ”viftar med en liten kniv”. Dessa ord kan benämnas  försvagnings-ord. Polis väljer alltså inte att säga att män håller i knivar och hotar med knivar. Detsamma gäller tex även då vapnet yxa används. Här finns oerhört många exempel men vi väljer ut tre.

I en händelse vid en förskola i Västra Götaland där barn och anställda i ett år känt sig hotade av en man med yxa och där polisen inte ingripits svarar ansvarig polischef:

– Det finns en notering om att han har viftat med en yxa och då är det ju någon som har upplevt det. Men det finns ingen anmälan så vitt jag vet och (finns det det) är han i så fall hörd om det och utredd.

Om det är föräldrar som är oroliga och vill prata med polisen så är de hjärtligt välkomna. Då kan jag prata mer om deras privata situation och vad de kan göra, säger Niklas Svärd – platschef på polisen i Marks kommun.

Här väljer polis att använda ett tydligt försvagnings-ord när de uttalar sig och som orsak till att inte utreda hotet. Istället nedtonar polisen till att det handlar om ”föräldrars privata situation”. Han glömmer alltså barnens säkerhet och även de anställdas säkerhet på arbetsplatsen, anställda som framför allt är kvinnor.

Även Värmlandspolisen är snabba med att nedtona mäns hotfulla beteenden: Polis avdramatiserar överfall. En man uppträder hotfull mot en 10-årig flicka och en 16-årig flicka. Försvagnings-orden är understrukna.

Polisen tror att det rör sig om en man som i största välmening vill att unga människor ska vara försiktiga i trafiken och bära skydd av olika slag.

– Men han har ett lite bryskt bryskt sätt att kommunicera detta, säger Tommy Lindh, pressinformatör hos Värmlandspolisen.

Lägg märke att det finns en uppenbar genusaspekt i de ovannämnda händelserna. Vi har tidigare granskat Värmlandspolisen särskilt både i Flickan anmälde våldtäkt och blev istället själv dömd och i Varningar,  skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. Här kommunicerar Värmlandspolisen via sin pressinformatör att män som drar i flickor är välmenande men bryska. Vilken trygghet skapar polisen här för kvinnor och flickor?

En kvinna lämnades ensam och strandsatt på en ö av en man där det varit osämja mellan paret, Rubriken i media blev att kvinnan hade bråkat med pojkvän. Polisen nedtonar också mannens agerande.

Polisen misstänker inte att något brott har begåtts. Att mannen kom tillbaka efter ett tag, att kvinnan kunde larma och att vädret var fint är några av skälen.

Men under andra förhållanden hade en förundersökning kunnat inledas.

Att en kvinna lämnas ensam på en ö av en man som tar sig rätten till det trivialiseras och hans handlingar får inga konsekvenser.

Förminskande av VAW: Poliser gör sig lustiga i media på kvinnors bekostnad  

En full man försökte ta sig in i en kvinnans lägenhet. Kvinnan blev rädd och ringde polis. Eftersom mannen hade en ”gorilla”dräkt uttalar polis.

– Han var aprak, säger Peter Hultqvist, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen.

De försöker alltså få en rolig poäng  Tas kvinnors rädsla på allvar då? Trygghetsundersökningen visar år efter år att kvinnor är mycket mer otrygga än män och här handlade det om en kvinna som blev rädd i sitt hem. Polisens uttalandet är ytterligare en indikation på att polis ursäktar mäns beteende som en normalitet.

Några flickor har utsatts för en blottare och anmäler det. Polis nämner då i media att de lagt ett signalement att blottaren hade liten snopp med motiveringen att det var flickornas berättelse och att mannen ”nog störs” utav det.  och får skämmas. Förutom att det här beteendet är infantilt och att polis borde vara mer professionell än så, så vet inte polisen vad det kan innebära för dessa flickor eller för andra flickor som kommer utsättas att skriva så. Snarare är det tecken på att polis inte ser denna brottslighet som så allvarlig år 2015 trots att den här typen av gränsöverskridande beteende ska tas på allvar och att ambitionen borde vara att inte fler flickor ska bli utsatta för blottaren.

Män/pappor med barn heroiseras

En annan variant på att förminska mäns handlingar är att män/pappor istället för att misstänkas för brott får sympati.

Man lämnade son i bil en hel dag. Det var en mycket tragisk händelse där sonen avled. Brottsmisstanken nedtonas.

En man/pappa lämnar sin dotter ensam vid en vägkant. Det blir ett stort pådrag då flera bilister har reagerat. Polis letar i timmar efter flickan. Även polishelikopter ansluter så småningom. Mannen påstår senare att han bara skulle ”vända bilen”. Polis ifrågasätter inte detta utan uttrycker sig förstående.

Det hela var ett stort missförstånd, enligt polisen.

– Den lilla flickan har behövt gå på toan och de har stannat bredvid vägkanten. Pappan tycker att han står så illa med bilen så han väljer att åka iväg en sväng för att vända bilen,

Under tiden passerade ett antal bilister och såg flickan stå ensam vid vägen.

– Hon har aldrig varit borta och hon har aldrig varit saknad av familjen på något sätt, utan det rör sig om några minuter. Den tiden det tar för pappan att vända bilen, 

Ingen utredning görs om vad som egentligen hade hänt och varför flickan lämnades gråtandes ensam vid en vägkant.

En man/pappa hittar inte sin bil med lämnad son. Nycklarna satt i bilen och därför tror han att någon tagit bilen med sonen i. Han kallar på polis som sätter in helikopter och stora resurser. Det visar sig att mannen/pappan har glömt var han ställt bilen. Polisen är förstående och tycker att det är bra att det slutar lyckligt. Polis reagerar inte över att han lämnar sin son ensam i en bil med nycklar i och går och handlar.

En man/pappa går med sin dotter i halssnöre. Flickan gråter och människor larmar. Polisen godtar mannens beskrivning av att dottern ”ville leka hund”. Inget ifrågasättande av lämpligheten i beteendet görs.

Det var en liten flicka som ville leka hund med sin pappa

Att hon gråtit berodde på att hon blivit ledsen när okända personer skällt på pappan.

Vems beskrivning är det? Hur tillvaratar polisen flickans intressen här? Genom att mannen/pappan säger vad som har hänt?

Det är ett mönster att polis uttrycker sig förstående i media för vad pappor/män gör oavsett vad de orsakar för pådrag och vilka resurser de tar i anspråk.

Kvinna/mamma med barn anmäls för falsk larm

I det här sammanhanget finns anledning att titta på en utredning som Polisen i Västra Götaland initierade mot en kvinna. Bakgrunden är att en mamma anmäler att dottern försvunnit på en marknad och att en man försökt föra bort henne. Polis letar efter mannen men hittar honom inte och väljer då utreda mamman för falskt larm. Det blir stora rubriker i media om att kvinna misstänks för att ha larmat falskt. Polis hävdar i rätten att de satte in stora resurser vilket i praktiken innebar tre bilar och 30-40 minuters aktiv spaning (varken helikopter eller hundpatruller togs i anspråk).

Mamman frias i tingsrätten. Friandet ledde inte till några stora rubriker. Polisen hade förmodligen åstadkommit det som de ville –  att demonisera mammor.  Troligtvis kostade utredningen om falskt larm mycket mer än dessa 30-40 minuters ”aktiv spaning”. Ville polis statuera exempel? Ska inte mammor våga anmäla till poliser om de är oroliga över ”fula gubbar”? Hittar inte polisen dessa gubbar (s k ”aktiv spaning”) förskjuts skulden för detta till mamman. Hon ”ljuger”. Parallellen till föreställningen om ”falska våldtäkter” där Örebropolis ville statuera exempel genom att låta den som anmäler få betala, är tydlig.

Polisen i Västra Götaland valde att utreda kvinnan/mamman för att hon ”använt” polisresurser. Mannen/pappan i exemplet ovan utredes inte för falskt larm trots att även det skedde i Västra Götaland och trots att det där även sattes in helikopter och hundar.

Det finns även en aspekt att skuldbelägga mamman för att hon var en ”dålig” mamma genom att dottern sprungit bort. Det gör inte en ”riktig” mamma. Mammor som fallerar döms hårt i samhället och även utav polis. Sundsvallspolisen mediaberättelse om ett upphittat barn i lägenhet faller in här. Tyvärr ifrågasätter inte media det flertal frågetecken som fanns i polisbeskrivning som de spred till media.

Förstorande av kvinnors handlingar mot män

Om det när kvinnor misshandlas, våldtas och ofredas sker en förminskning av det brott de råkat ut för och konsekvenserna utav det, liksom att mäns våldshandlingar förminskas, sker motsatsen när kvinnor kan misstänkas för våld mot män.

När kvinnor grips för misshandel mot en män blir det alltid stora rubriker. Ordet ”kvinna” anses viktigt att betona då. I motsats till mäns våld mot kvinnor, då mannen osynliggörs i rubriker så synliggörs kvinnan när hon använt våld i någon situation. Här går att dra paralleller till Bromanders avhandling Politiska skandaler Behandlas kvinnor och män olika i massmedia där det visas att kvinnors skandaler ges större nyhetsvärde och att kvinnliga politiker avkrävs större ansvar. Samma mönster går igen när kvinnor  kan misstänkas för brott; media och polis samagerar i en önskan att demonisera kvinnor.

I dessa rubriker och artiklar  brukar det ofta stå att kvinnan har använt någon typ av vapen i våldet mot mannen eller gjort något annat som kan uppfattas som farligt. Inget sägs om sammanhanget och den inblandade mannens ord blir påfallande ofta sanning. Det är en struktur att män anses mer trovärdiga för polisen än kvinnor och de väljer att vidarebefordra mannens berättelse som en sanning till media trots att det är en partsinlaga. Polisen är själva en maskulint kodad organisation där manliga strukturer och normer råder. Dessa präglar också synsättet vid mötet med omgivningen och vad som går ut i media. Men det krävs att en studerar varje artikel lite mer ingående och ifrågasätter var informationen kommer ifrån. Här har media mycket att lära men eftersom kriminaljournalister själva kan anses vara maskulint kodade och könskonservativa, godtar de så gott som alltid polisens partiska beskrivning utan att problematisera den. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV  visas hur polisen strukturellt godtar mannens ord och misstänkliggör kvinnan. Detsamma mönstret sker i media så gott som dagligen och är ett stort problem för kvinnors säkerhet.

Med ständiga berättelser rörande ”våldsamma kvinnor” som färgas av mäns beskrivningar i media åstadkoms en fokusförskjutning från samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor till förmån för dessa ”våldsamma kvinnor”. Polisen har kontroll över vad som går ut i media och ingen ifrågasätter det från medialt håll.

Om det när män använder vapen sker en nedtoning av deras agerande sker motsatsen oftast när kvinnor står i fokus. Att kvinnor använder vapen är inte lika vanligt men det handlar sällan om att hon ”viftat” med vapnet. Snarare görs hon galen, farlig och ondskefull på ett helt annat sätt än vad som gäller för en man.

Som fallet är när det gäller ett ingripande där en man misshandlat en kvinna så sägs inget om varför kvinnan använde vapnet. Här bör också infogas att kvinnor inte har samma möjlighet att använda sin kropp och sin muskelmassa till sitt försvar som män. En kvinna behöver en förstärkning dvs hon tar vad hon kan för att skydda sig en sax, en kniv, en kastrull . Att kvinnor vid självförsvar måste använda vapen underlättar demoniseringen av kvinnor eftersom normen är en man. Polisen upprätthåller denna norm effektivt när de griper kvinnor och meddelar om det till media utan att sammanhanget kommer fram. Är det försvarsvåld dvs nödvärn, har polisen varit där förut och inte brytt sig om att en kvinna lämnas med förövaren eller har han gripits tidigare och släppts? Har kvinnan blivit misshandlat gång på gång?  I så fall; hur mycket stryk måste en kvinna tåla innan hon får lov att använda nödvärn för polis?

Vid en händelse tidigare i år använde polis själva orden att de övertog en kvinnas nödvärn när de sköt en man som var i färd med att knivhugga henne. Om kvinnan skjutit honom själv eller om hon attackerat honom med kniv hade hon sannolikt utretts för mordförsök. Våldsutsatta kvinnor ska möta sina förövare ensamma utan kollegor, utan träning, utan Rakel, utan skjutvapen. Hon befinner sig i samma bostad och har oftast bara några sekunder på att fatta ett beslut som kan rädda hennes liv eller hälsa. Men då döms hon hårt. Tillspetsat kan det sägas att polisen och samhälle accepterar mördade kvinnor men inte kvinnor som gör motstånd och använder våld när de värnar sitt liv.

Runt jul 2014 kom en nyhet om en man som slagit en flaska i huvudet på en tjuv. Både Ekot och AB gjorde en skojig helgnyhet om detta och ingenstans fanns någon polis som problematiserade det här visade våldet mot en främmande man. Kanske kan vi nu rekommendera att kvinnor som ska försvara sig mot våldsamma män slår flaskor i huvudet på dem? För hur ska polisens tystnad och medias flamsande om detta våld annars tolkas? Eller är problemet att dessa kvinnor gör uppror mot ”familjevåld” och att de därför ska demoniseras extra hårt? Vi påstår att det är så. Kvinnor döms hårdare och extra hårt döms de som gör uppror mot männens makt och däri ingår rätten att slå utan några större konsekvenser. På något annat sätt är svårt att tolka går att polis så ofta väljer att redogöra för mannens beskrivningar som en sanning och inte nämner att det kan vara fråga om nödvärn från kvinnans sida. Riktigt problematiskt är det att polis t o m vittnar mot kvinnor som menar sig ha använt nödvärn där mannen t o m erkänner strypvåld men går fri både i utredning och i sedan i domstol. Tyvärr reagerade inte media heller på att även mannens våld borde utretts och att kvinnans agerande kunde varit fråga om lagligt nödvärn ( den sk strypdomen).

Vi kommer framöver i inlägg återkomma till polisens sätt att utreda kvinnor som använt nödvärn då det är något som måste uppmärksammas: Att kvinnor som försvarar sin hälsa och sitt liv utreds fördomsfullt av polis och sedan döms de på lösa grunder. Det uttrycks ibland att kvinnor blivit mer våldsamma. Är det så eller har polisen blivit mer antifeministisk i takt med att kvinnoförakt och kvinnohat brett ut sig på sociala medier och på sajter?  Som visats ovan synliggör polis själva att de är del av kvinnoförakt, sexism och antifeminism på nätet. Självklart spelar det roll när de möter våldsutsatta kvinnor och utreder kvinnor för våldsbrott istället för att intressera sig för att utreda om det är nödvärn dvs rätten att försvar sitt liv. Sedan kan anonyma poliser twittra om ”det kvinnliga våldet”.

Val av förtegenhet resp frikostighet med information

När kvinnor utsätts för våld är polis oftast ”förtegen” om vad som hänt.  När och om utredning i ett grovt våldsbrott mot kvinnor/flickor har skett vill polisen sällan gå ut med information med hänsyn till utredningen. Detta är ett återkommande mönster, som även gäller vid våldtäkt/sexuellt våld som nämnts.  Att det skulle vara förenat med utredningstekniska skäl eller med hänsyn till de inblandade är dock en sanning med modifikation för vid vissa brott, när kvinnor misstänks, gäller inte samma tystlåtenhet. Genom att vara förtegen väljer polisen också att skydda sig själva, sin tidigare inblandning rörande våld mot samma kvinna, de skyddar sin utredning och kan lägga ner den utan att media intresserar sig onödigt mycket för varför. Genom det här beteendet, att var förtegna av ”hänsyn” förstärker de också stigmat som är vidhäftat våldsbrott mot kvinnor: att det är känsligt och pinsamt för den inblandande kvinnan att hon blir misshandlad eller har blivit våldtagen. Det blir, kan en säga, en självuppfyllande profetia – att bli utsatt för våld är skamligt för en kvinna därför väljer polis att omgärda det med tystnad och då vidmakthålls ordningen och stigmat. Givetvis skyddas också polisens arbete från insyn och även mannen/förövaren. Han brukar överhuvudtaget hamna i bakgrunden i dessa mediala berättelser. Det har polisen stort inflytande över.

Men det finns tillfällen då det rakt motsatta verkar hända. Polisen vill ha ut så mycket som möjligt i media och få upp fokus på fallet. Det tycks uteslutande gälla när kvinnor misstänkts för brott. Några sådana uppmärksammade fall tas upp i nästa del: Askersundsfallet, Tågstäderskefallet och Västeråsfallet.

Misstänkliggörande av kvinnor

När poliser uttalar sig till media har de stor påverkan på vad media kommer skriva. De kan välja ut ord som både medvetet och omedvetet/internaliserat demoniserar kvinnor.

Några exempel

I en tidningsartikel angavs följande:

En kvinna i en bil med en man blir ”heligt förbannad ”och drar i handbromsen. Det var polisen som beskrev orden men vems ord blev sanning här?  Vem beskrev händelsen? Mycket troligt var det mannen. Fick kvinnan ens komma till tals?  Varför väljer polis att ta ställning i media om inte för att misstänkliggöra kvinnan och därigenom demonisera henne?

Var det mannen som uppträdde hotfullt och inte ville släppa ut kvinna ur bilen? Fick hon panik? Kan det ha varit så att det i själva verket var han som gjorde sig skyldig till ett brott? Frågan är varför polisen väljer att göra så om det inte ligger i deras värderingar att demonisera kvinnor och de lyckas ju med rubriken som hamnade i media. Kvinnan verkade ”galen” och argsint.

Bilar och brott verkar leda en särskild kvinnonegativ attityd hos polis.

En kvinna blir påkörd. Polis påstod: ”hon sprang ut i gatan”. Vems berättelse är det?  Andemeningen är att kvinnan fick skylla sig själv. Hon var galen – inte bilisten.

Detta är också ett mönster från polis: att påkörda kvinnor benämns olyckor och inte brott. Varför det är så?  Att bilism är en maskulint kodad samhällsföreteelse är inget nytt. Vi påstår att det påverkar polisen.  Polisen är själva helt bilburna och socialiserar sig i större utsträckning med bilister än med fotgängare. Även i detta finns en genusaspekt. Genom att dessutom skuldbelägga kvinnor internaliserat är det lätt att kvinnor som blir påkörda har sig själva att skylla. Dessutom finns det ett mönster där det finns ett ointresse att ens utreda om bilisten har gjort sig skyldig till ett brott om det är just en kvinna som blivit påkörd. Kvinnor har helt enkelt inte samma människovärde som män – även det ett mönster som går igenom i allt polisens arbete.  Det finns flera sådana fall där polis inte ens verkar bry sig om det var ett brott bakom dvs bilen stannade inte, den körde för fort, bilisten smet smitning eller bilisten körde på annat sätt hänsynslöst.

Vid motsatsen däremot, där män ”drabbas”,  är det inga problem att få polisens uppmärksamhet på och de t o m skapar rubriken själva: Kvinna körde på man. Civila poliser på plats kastade sig in i bilen och tog nycklarna ifrån henne. Även här blev mannens ord sanning. Det kom senare fram att detta var en våldsam man som kvinnan var rädd för och hon gjorde som han ville och körde bilen trots att hon inte kunde och det framkom delvis sedan att mannen uppträtt hotfullt mot kvinnan även vid detta tillfälle och snabbt skyllde på henne. Poliserna försvarade utan åthävor en våldsam man och tog hans beskrivning som sanning och demoniserade en våldsutsatt och förmodligen väldigt rädd kvinna. Hennes ord fick inte höras.  Däremot blev andemeningen återigen att kvinnor är opålitliga och galna och farliga. Hur ska denna kvinna kunna lita på att polisen hjälper henne mot den våldsamme mannen i framtiden?

Vad brottsrubriceringen säger om polisens internaliserade könsmaktsordning

När ett brott eller en händelse, som kan misstänkas vara ett brott, återges i media blir det med den brottsrubricering som polisen valt. Sällan ifrågasätts varför en viss brottsrubricering sätts och inte heller följs det upp om den ändras. Vi menar att det finns en klar genusaspekt vid valet av brottsrubricering. Samma skuldbeläggande och demonisering av kvinnor som sker då de utsätts för våld visar sig också här. När kvinnor har använt våld mot en man väljer polis ofta rubriceringen mordförsök – som media återger. Sällan nämner polis någon alternativ brottsrubricering som försök till dråp eller misshandel. När män utövar grovt våld mot kvinnor benämns det däremot som misshandel alternativt grov misshandel. Hotas hennes liv måste det vara riktigt illa för att det ska benämnas mordförsök. Där finns en skillnad. Män kan rikta grövre våld mot kvinnor och få en mildare brottsrubricering. (När män knivskär män utan allvarliga skador rubriceras det ofta som grov misshandel.)  Men kvinnor döms hårdare och förutom att ett eventuellt nödvärn förtigs, så krävs det inte att skadorna på mannen är särskilt allvarliga för en strängare brottsrubricering.

En annan företeelse är att polisen benämner ett brott mot kvinnor och flickor med en mild brottsrubricering istället för tvärtom. Även misstankegraden och därmed tvångsåtgärderna är ett val som präglas av ett nedvärderande av de brott som riktar sig till kvinnor och flickor och till barn i allmänhet.

Några exempel.

Föräldrar anmälde att ett barn berättat om övergrepp på dagis. Polis sa att förhöret med barnet inte ”gav” något. Här måste en ställa frågan: hade de berörda poliserna kunskap om att förhöra så små barn?

När den vakna reportern frågar:  Har ni gått igenom personens dator och telefon? Svarar polisen: Nej, man måste nå upp till skälig misstankegrad för att kunna vidta sådana tvångsåtgärder. Personen var aldrig skäligen misstänkt.

Detta är naturligtvis ett val som återspeglar en attityd till brottet.

Att annat exempel är flickan som fick nakenbilder på instagram skickade till sig med frågor bland annat om hon hade pojkvän och då väljer polisen i Borås att rubricera det som endast ofredande. Fast de tillägger att det kan komma att ändras. Då väljer polis inte den skarpare brottsrubriceringen som en utgångspunkt.

Brottsrubriceringen säger väldigt mycket om hur poliser ser på brott och kön och våld mot kvinnor och kvinnors rätt till nödvärn. Det säger också en del om vilken bild polis vill ha ut till media. Vi uppmanar läsare att börja reflektera över polisens brottsrubriceringar som de uttalar i media och att göra utifrån ett genusperspektiv. Då framträder ett mönster: för kvinnor sker en uppgradering omgående, för män en nedgradering. Det här  borde forskas om av genuskunniga jurister och andra.

Utpekande av kvinnor genom aktivt val

Att välja ut och peka ut kvinnor för brott är ett  beteende som kan misstänkas inte endast sker omedvetet utan även medvetet. Det hänger ihop med viljan att vara frikostig med information till media och att välja ”rätt” brottsrubricering. I nästa del av inlägget tas några särskilda fall upp, tex Tågstäderskefallet där en kvinna pekades ut medan det i en annan tågkrasch där en man körde in i en byggnad inte skedde något motsvarande. Likadant är givetvis fallet med den s k skelettkvinnan där män tidigare hanterat ben-delar utan att polisen valt att utreda brott. Fallet med den kvinnliga narkosläkaren är ett annat uppmärksammat fall.

Tre andra utpekanden rör den kvinnliga antirasistiska motdemonstranten i Lund, mobillagens effekt och Cold Case-gruppens agerande i media.

Kvinnlig motdemonstrant

I Lund demonstrerade antirasister mot SD under Björn Söders tal. Polisen grep en ung kvinna för ofredande (!). Hur det gick till är intressant. En civil polis sökte upp och ställde sig bakom kvinnan. Han vittnade sedan i rätten att hon visslat så att det ”skar i hans öron”. Trots att flera andra vittnen intygade att hon slutade blåsa i visselpipan på uppmaning av uniformerad polis så greps kvinnan på grund av att den civilklädde polisemannen ansåg att hon ”stört”. Kvinnan dömdes enbart på denne polismans ord i rätten. Ingen bedömning gjordes av varför han valde ut just henne och varför inte alla andra som också visslade greps. Inte heller gjordes någon bedömning om civilpolisen av personliga orsaker valde ut just en ung kvinnlig antirast. Vi hävdar att det inte var en slump utan ett aktivt val.

Den nya mobillagen

För några år sedan kom en lag som förbjöd användning av mobil vid bilkörning om det skedde på ett trafikfarligt sätt. Det var en medial debatt om lagen innan och vilka beteenden som är farliga i trafiken t ex framfördes att kvinnors sminkande under bilkörning utgjorde en trafikfara.  Varför detta ansågs vara en så stor problematik kan en bara spekulera över men det kan antas vara ett utslag av ett samhälle som alltid letar fel på kvinnor och dubbelbestraffar dem. Det blev i alla fall stora rubriker när den första personen åkte fast enligt denna nya lag och att det var  ”kvinno”-rubriker var symptomatiskt. Media och polis kan här sägas samverka i ett samhälle som snabbt letar kvinnliga syndabockar.

Cold Case-gruppens misslyckade jakt på kvinnliga skurkar

En arbetsgrupp inom polisen skulle ägna sig åt att ta upp kalla fall, både vålds- och mordfall. Det var äldre manliga polismän som jobbat länge och som sas ha erfarenhet. Att det också innebär slutenhet och brist på nytänkande verkar inte polisorganisationen ha haft i åtanke. De första två stora rubrikerna efter att gruppen blivit omtalad och fått mediareklam var om mordmisstänkta kvinnor.  Ingen av dessa blev dömd, den ena utreddes inte ens.  Att dessa äldre manliga poliser gärna ville få kvinnorubriker är nog inte så långsökt. Med tanke på att det finns ett otal icke uppklarade våldtäktsfall där det finns anledning att oroa sig för att det innebär otrygghet och för risken för seriell brottslighet eftersom sexualbrott kopplas till kvinnosyn och även att kvinnor utomlands kan bli offer (framför allt särskilt utsatta kvinnor) var det ett märkligt val av denna s k Cold Case-grupp. Senare fick de dock en våldtäktsman på spåren där det visade sig att han hade begått nya brott dvs hade polisen orkat, brytt  sig eller haft kompetens då om modus, mm kunde kvinnor ha skyddats. Men Cold Case-gruppen valde att  framför allt ”jaga” kvinnor och de gamla manliga poliserna synliggjorde sin agenda.

Polisers våldsamhet mot kvinnor vid ingripanden

Det finns ibland en föreställning om att manliga poliser inte utsätter kvinnor för våld vid ingripanden som vi hävdar är falsk. Tyvärr kan det vara så att de precis som visas genom deras aktivitet på sociala medier, den genomgående demoniseringen av kvinnor och föreställningen om galna kvinnor,  snarare är tvärtom. Idén om kvinnor som ondskefulla – liksom kvinnohat- kan snarare förstärka viljan att ta i extra hårt vid gripande av kvinnor.

Vid antinazistdemonstrationer som följde i Svenskarnas Partis spår gick Gävlepolisen särskilt hårt åt demonstranterna. Bland de mest otäcka filmade inslagen finns ett där flera manliga poliser tar tag i, trycker ner och utövar våld mot en kvinna på ett mycket brutalt sätt samtidigt som hon skriker.

FEMEN utförde en aktion i Almedalen när Fredrik Reinfeldt skulle tala och de greps av Säpo. En bild på ett av dessa gripanden visar en manlig och en kvinnlig polis som håller i en ung kvinna med bar överkropp. De håller ett grepp i varsin handled på henne och vrider om hennes armar bakom ryggen på henne. Den kvinnliga polisen håller ett grepp som inte ska orsaka något onödigt lidande medan den manliga kollegan vrider hennes handled hårt bakåt så att det syns hur ont gör. Han har samtidigt ett sammanbitet uttryck. Vi anser att bilden avslöjar en del om hur män som griper kvinnor ”passar på” att utöva mer våld än vad som krävs dvs visar på ett internaliserat kvinnohat. Det borde diskuteras mer.

Granskning av några fall där polisen pekar ur kvinnor

Askersundfallet  och Gävlefallet snarlikt men mycket olika i media

Vi har tidigare tagit upp en del om att polisen väljer att vara förtegna då det handlar om mäns våld mot kvinnor, men inte när det handlar om kvinnor som utövar våld mot män även om det kan vara försvarsvåld dvs nödvärn. Då gäller snarare motsatsen dvs att polis gärna talar i media om vad kvinnorna har gjort och olika detaljer.

Ett bra exempel på när polis valde väldigt olika attityd gentemot media och därigenom styrde den mediala bevakningen. beroende på kön hos den misstänkte, var styckmorden i Askersund (misstänkt kvinna) och i Gävle (misstänkt man).

Askersundsfallet hade Örebropolisen hand om. De gick tidigt ut i media med oerhört mycket detaljer både från den tekniska undersökningen och om vad som framkommit under förhör. Förundersökningssekretessen verkade helt satt ur spel. Polisen medverkade också i TV-programmet (med antifeministiska förtecken) Veckans brott där bla Polischef Robert Haslinger deltog liksom ett antal av polisens tekniker. Robert Haslinger är en polis som tror att mer än var femte våldtäktsanmälning är falsk och vill statuera exempel med de kvinnor/flickor som falskanmäler, se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Genom att Robert Haslinger och Örebropolisen frikostigt delade med sig av förundersökningen i media fick de också maximal mediabevakning på fallet. Det var stora svarta rubriker varje dag med någon ny pikant detalj. Media, framför allt Aftonbladets manliga krimreportrar, spelade med i detta spel fullt ut. Nya fakta fortsatte komma hela tiden och verkade rinna rätt till media från förundersökningen.

I Gävlefallet med en misstänkt man, var polisen agerande helt annorlunda. Inget läkte i princip och hela fallet var betydligt mer nedtonat i media. Ändå skedde detta fall ungefär samtidigt som Askersundsfallet och med liknande förlopp, en död kvinna och styckning. Det ena med svartsjukeförtecken och det andra med sexuella förtecken.

Det är knappast en slump att Robert Haslinger och hans poliser valde att läcka som ett såll. Haslinger har som sagt redan visat sin kvinnosyn som inte endast är dålig utan vi hävdar att han verkar vara djupt antifeministisk  i sin inställning till kvinnor. Att han får jobba kvar med detta förakt för kvinnor säger väldig mycket om svensk polis i allmänhet och om Örebropolisen i synnerhet. Att han och hans team läckte är alltså ett strategiskt drag; de uppnådde fullständigt mediapådrag och får fokus på en kvinna som misstänkts för att fasansfullt brott. Att det fanns anledning för anhöriga till brottsoffret att ta hänsyn till brydde sig inte Haslinger & co om. Uppdraget var att demonisera kvinnor och därmed påverkar det alla kvinnor som kommer att ha med rättsväsendet att göra som tex våldsutsatta kvinnor  Att få fokus på just kvinnors brott är något som känns igen från antifeminist / MRA-kretsar. Polisen visade sig här stå på samma sida som dessa.

I det här sammanhanget kan en säga att det är heller ingen slump att just Örebropolisen gick ut med att kvinnor som är våldsutsatta, ska få hundar som skydd vilket är så huvudlöst dumt så en vet inte var en ska börja. Media nappade, det var en lättsam skojig nyhet – inga rädda kvinnor, inga ”jobbiga” reportage, utan glada hundbilder och glada kvinnor. Eller en i alla fall.  Örebropolisens medieansvarig Mats Nylén konstaterade belåtet på Twitter att det var glädjande att ”nyheten” fick genomslag.  På det här sättet lyckades Örebropolisen att fokusförskjuta från att redogöra för sina egna värderingar om och sitt arbete mot männen som slår kvinnor till att istället handla om hundar.  En lärdom att dra av detta är att ha som tumregel att närhelst polis inte vill tala om mäns våld mot kvinnor och hur de utreder männen ska media vara särskilt vakna.

Tågstäderskan och Västeråsfallet

Tågstäderskefallet där polis hittar ”bevis” på terrorism

I januari 2013 blev en kvinna som städade ett tåg mycket illa skadad i en tågolycka. Tåget som skulle ha varit spärrat men kom i rullning och rände i hög fart in i ett hus. Arbetsgivaren, nätet och framför allt media slog snabbt fast att kvinnan stulit tåget trots att det givetvis är en alldeles huvudlös slutsats. Polisen hängde på utan att själva göra en bedömning, som de gör med andra samhällsföreteelser tex när poliser är misstänkta för brott då stor försiktighet gäller. Kvinnan misstänktes däremot snabbt av polisen för brott.

– Polis vill förhöra tågstäderskan.

Det är prio ett för utredarna att få till ett förhör med personen, säger Lars Byström, Stockholmspolisens presstalesman, till TT.
Kvinnan som jobbade som städare på tåget vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Hon är anhållen misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse  

Polisen valde att göra en husrannsakan hemma hos kvinnan när hon låg illa skadad på sjukhus på grund av arbetsplatsolyckan. Under denna husrannsakan gick de bland annat igenom hennes dagbok. Hör Mediernas reportage om Tågstäderskan ”Sara”.

I dagboken hade kvinnan skrivit om sina innersta privata tankar, bland annat om svårigheter med att jobba natt och känna sig ensam (hon hade reste tillfälligt till Stockholm).  Av detta drog polisen slutsatsen att de hade med en självmordsbenägen kvinna att göra och att hon därmed kunde misstänkas för att ha velat köra tåget in i ett hus för att begå självmord.

En frågar sig: hur är detta ens möjligt? Vilka idéer och föreställningar finns i polismäns huvud när dessa slutsatser dras?  Hur mycket spelar värderingar och fördomar om kvinnor och kvinnors psykiska hälsa in? Om polis inte ens kan förstå att en dagbok speglar livet som det kan te sig för alla och att kvinnor inte är per definition är psykiskt sjuka och oberäkneliga för att de är kvinnor så är polisen nästan farliga för kvinnor.  Givetvis kom det fram att kvinnan snarare var den som var utsatt för ett brott och att det var det brottet som polis borde ha börjat utreda istället för att fullständigt löpa amok.

Har polis i efterhands dragit slutsatser av sitt agerande här? Har de reflekterat över om de fördes iväg av rykten och att deras egna föreställningar och demonisering av kvinnor ledde till att de här kränkte en illa skadad kvinna som dessutom var offer för en otillräckligt skydd på arbetsplatsen?

Det finnas en hel del fall där män skadas illa och ibland avlider i arbetsplatsolyckor. Vi tror inte att polisen där som utgångspunkt självklart utreder dessa som självmord och genomför en husrannsakan hemma hos dessa män för att se efter tecken på att så kan vara fallet. Inte ens när ett godståg rände in i en byggnad utan synbar anledning utredde polisen brott. Historien med Tågstäderskan visar att polis som utgångspunkt och normalitet behandlar och ser på kvinnor som galna, psykiskt sjuka, farliga för andra endast utifrån rykten. När kvinnor ska utredas för grova behövs uppenbarligen inte mer.

Västeråsfallet – motorträffen där poliser pekade ut en kvinna

Under en motorträff i Västerås hittas en man död. I denne motorträff deltar även poliser. De bodde enligt uppgift i media i samma korridor där mannen hittades död. Dödsfallet rapporteras inte till media. Inte förrän efter flera veckor och polisen har under denna tid utrett om inte mannen kan ha mördats. De griper en kvinna och då blir det stora rubriker. Kvinnan frias dvs det finns inga bevis på att hon ska ha mördat mannen. Detta är ett intressant fall ur flera aspekter. För det första att polis fanns på plats och känner mannen dvs de vet alltså hans personliga förhållanden. De är här inte att betrakta som neutrala. På nätet, när polisen pekat ut kvinnan, tilltar en storm mot henne som skyldig och demoniseringen av henne ökar för varje inlägg. Vi påstår att polis också var ute där och drev sin tes att kvinnan var skyldig. Det var lite för många detaljer och lite för stort engagemang för att det inte skulle misstänkas vara poliser.

Det finns också en genusaspekt i det här fallet. Något motsvarande drev och demonisering inträffar inte när en kvinna hittas död. Dessutom är det en man som polis känner privat och där hans skilsmässa och f d fru plötsligt fått klä skott för ett internaliserat kvinnoförakt. Och särskilt en demonisering av onda kvinnor och en heroisering av män som offer (för dessa onda kvinnor).

Att mannen skulle begått självmord verkade inte i dessa manliga vänners/poliserna världsbild utan en ond kvinna f d fru skuldbelades istället snabbt.

Här ville polisen ha fast kvinnan men det är också intressant att beakta hur polisen här även valde bort självmordstanken till förmån för mord och att jämföra hur polisen snabbt konstaterar att kvinnor som är döda eller skadade, som i Tågstäderske-fallet, har velat begå självmord. Att döda kvinnor har begått självmord verkar för polis vara mer naturligt än att döda män gjort det.

Skelettkvinnan kränktes -polisens misstänktes ha manipulerat bevis

Skelettkvinnan som även hon utsattes för förnedrande behandling av polis misstänkte att polis fabricerat bevis då fotografier inte stämde. Hon friades i domstolen. Kvinnan anmälde polisens behandling i häktet till JO. Hon liksom en annan kvinna, fick rätt. Polisen fick kritik. Även här finns en genusaspekt i hur polisen demoniserade den här kvinnan. Som tur var reagerade hon. Det är tyvärr inte alla kvinnor som gör det. Kvinnor accepterar nedlåtande och orättvis behandling i stor utsträckning och även i detta finns en genusaspekt. Det har vi sett inte minst i falsk tillvitelse-fallen som poliser drivit.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2040307-skelettkvinnan-polisen-manipulerade-utredning

Narkosläkaren – kvinnlig läkare kränktes av  polis

I mars 2009 greps en kvinnlig läkare på sin arbetsplats av fyra poliser i svarta läderjackor. De kom in mitt ibland personalen och hon fördes bort under förnedrande former. Hon fick inte veta vad hon var misstänkt för, hon möttes av förakt från polisen när hon ställde frågor, hon fick klä av sig naken och låstes in. Hon fick inte mat på nästan ett helt dygn och förnedrades på annat sätt. Förhören skedde inte förutsättningslöst utan polisen hade bestämt sig för att hon var skyldig, trots att de inte ens visste vad natriumklorid dvs koksalt var. Från intervjun i Läkartidningen

Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Kvinnans advokat tyckte att behandlingen av henne var anmärkningsvärd hård. Kvinnans berättelse.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen

Kvinnan berättar också om sista tiden i polisarresten

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Kvinnan friades från alla misstankar och fallet, och hur förnedrande kvinnan behandlades, har rönt mycket uppmärksamhet. Men lite har sagt om vad denna mediala berättelse säger om polisens behandling utav kvinnan och varför de gjorde som de gjorde. Vi påstår att det mot bakgrund utav hur polisen ser på kvinnor fanns en genusaspekt här, genom att polisen hämtade henne under bryska former och det var en kvinnlig läkare så fick de absolut maximal medial uppmärksamhet.

Polisen sätt att behandla henne på ett närmast sadistiskt sätt menar vi också har en genusaspekt. Här var det både en kvinna och en kompetent akademisk yrkeskvinna inom ett skrå där män historiskt har haft makten. Poliser med dålig kvinnosyn får alltså maximal utdelning genom att denna kvinna greps och deras beteende visade på ett djupt förakt för henne. Vi tror inte att en manlig läkare behandlats på samma sätt eller ens faktiskt misstänkts för ett sådant här brott.  För övrigt kan en ifrågasätta om den polis som gick in sista natten i häktet ska ha med kvinnor att göra i tjänsten överhuvudtaget.

Poliserna utreddes för sammanlagt 9 felaktigheter dvs brott begångna  Men Håkan Roswall (som la locket på i Göran Lindbergfallet) friade dem på samtliga punkter. Det är olyckligt att det är straffritt att bete sig så här mot en kvinna.

Ovanstående exempel motsäger att kvinnor skulle behandlas bättre av polisen än män. Vi påstår att det är tvärtom; att kvinnor kan förvänta sig  diskriminering på grund av att de är kvinnor och att få möta förakt på grund av sitt kön.

 

Granskning av Göteborgs-Posten:  journalister – polis och dålig kvinnosyn

Hittills har inlägget behandlat polis och media ur ett brett nationellt perspektiv. Här tänkte vi istället välja ut ett lokalt exempel nämligen Göteborgs-Posten, hur polisens arbete speglas där och hur polis själva är medaktörer. Det är ett väl valt exempel, Göteborgs-Posten är en stor aktör på media-området i hela Västsverige och Polisen i Västra Götaland (tidigare myndigheten numera regionen) borde vara av särskilt intresse för en medial aktör att granska istället för att stryka medhårs.. Det beror på tre skäl:

1.
Polisen i Västra Götaland har fått skarp kritik av JO för sitt undermåliga arbete med våldtäktsutredningar som vi redogjorde för i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar . GP borde granska: Hur har arbetet med utredningar av det allvarliga brottet våldtäkt utvecklats? Har de utlovade förbättringarna genomförts? Hur prioriterar polisen sexualbrott särskilt med tanke på att mäns våld mot män kräver och får mycket resurser? Hur är attityderna till sexualbrott?

2.
Polisen i Västra Götaland tillsatte själva en utredning om hur de kunde bli bättre på att skydda kvinnor från att dödas i nära relation. Utredningen initierades efter att flera kvinnor dödats på kort tid. Kvinnorna hade på olika sätt meddelat om att de var utsatta för våld, hot och kontroll. Tidigare åklagare numera polisanställda Barbro Jönsson utredde och rapporten kom 2013. Den tog upp vad som borde göras för att polis skulle bli bättre på att skydda kvinnors liv. GP borde granska: Har det lett till någon förändring? Hur är attityderna till våld mot kvinnor ? Avfärdas det fortfarande som ” relationsgnabb” och liknande?

3.
Anonyma poliser uttryckte år 2007 att ”de flest våldtäkter är uppdiktade”. Tills skillnad från de andra artiklarna se inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter där poliser uttrycker att kvinnor /tjejer ljuger om våldtäkter var poliserna i Göteborg/Västra Götaland alltså helt anonyma. Det gör det inte går att veta hur många de var och vilka de var som uttryckte detta. Uttalandet i media kom i samma veva som JO utredda polisen i Västra Götaland. Att dessa poliser och de strukturer de visar på,  finns inom polisen i Göteborg/Västra Götaland är naturligtvis djupt oroande. GP borde granska: Vilka poliser uttryckte detta och uttrycker de samma idag? Finns dessa attityder kvar? Hur påverkar det polisens vilja att starta utredningar efter en våldtäktsanmälan? Hur bemöts de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkts och andra sexualbrott?

Det finns alltså stor anledning för att Göteborgs-Posten borde vara särskilt intresserade av hur den lokala Polismyndigheten jobbar med våld mot kvinnor och hur deras attityder och kvinnosyn är. Enligt Barbro Jönssons rapport sker ca 5000/fall våld mot kvinnor årligen i regionen, det motsvarar dagligen ca 14 fall av misshandel. Trots det skriver GP nästan aldrig om mäns våld mot kvinnor. Det sker i stort sett bara när kvinnor mördas, skjuts på öppen gata eller våldtas grovt utomhus och oftast utan någon uppföljning.

De företrädesvis manliga medelålderns journalister som skriver om brott tycks helt enkelt inte särskilt intresserade av att spegla samhällsproblematiken våld mot kvinnor.

Faktum är att det snarare verkar vara tvärtom; det är när kvinnor på något sätt kan skuldbeläggas eller framstå som galna och farliga som journalisterna skriver artiklar – med tillhörande braskande rubriker. De har alltså samma attityd som polis har mot brott och kön. Polisen i Västra Götaland har alltså, påstår vi en sällsynt bra kanal i GP att få ut våldet som ”jämställt” och att kunna demonisera kvinnor. GP:s fördomsfulla och manschauvinistiska journalister blir istället en förstärkare av polisens dåliga kvinnosyn. Det är särskilt intressant att åtminstone en av GP:s kriminaljournalister har gett uttryck för samma inställning till våldtäkter som de ”anonyma” poliserna gav 2007 dvs  att ”falska” våldtäkter är vanligt förekommande.  Då är det inte konstigt att attityden till våld mot kvinnor och sexuellt våld är en problematik både hos polis och GP.

Krimjournalisterna uttrycker sig också både nedlåtande och skämtsamt om våld mot kvinnor genom att tex beskriva sexuellt ofredande ”som kort och gott tafsande”. Det har sedermera ändrats http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2314376-tafsande-massor-fick-tre-ar

Enligt GP själva hinner de inte själva bevaka händelser utan hämtar händelserapporter från polisen som därmed styr vad media får se och kan uppmärksamma. Det är också uppenbart att vissa journalister och poliser har ett samarbete som är upparbetat sedan lång tid tillbaka genom ständiga kontakter som förstärks via sociala medier och genom införandet av Rakel.

För att synliggöra vad som sker mellan polis och GP kan en dela upp det i tre steg:

  1. Polis är dåliga på att hantera våld mot kvinnor inklusive våldtäkter, näthat, sexuella ofredanden dvs antalet händelser blir få
  2. Polis väljer i sin händelserapportering, som media använder sig av, att sällan skriva om våld mot kvinnor
  3. GP:s journalister väljer bland händelserna / får tips från polisen och då betonas de händelser där kvinnors bråk föranlett polisingripande eller då kvinnor misstänks för brott

Genom den här trestegssättet kommer omfattningen av mäns våld mot kvinnor att filtreras bort ifrån bilden som når läsare. Kvar finns endast de allra värsta fallen; mord och grova våldtäkter. Den ständigt pågående problematiken med ingripande mot mäns våld mot kvinnor försvinner helt.

Vad väljer Göteborgsposten att ta upp istället för att rapportera om mäns våld mot kvinnor? Som nämnts är det påfallande ofta nyheter där kvinnor anges som galna, hämndlystna och våldsamma. Det sker allmänt i media men frånvaron av granskning och rapportering med fokus på våld mot kvinnor är frapperande i GP. Men det som sticker ut allra mest med GP och deras kriminaljournalister är deras aktiva ”jagande” efter nyheter där kvinnor pekas ut. Ofta framstår denna jakt på nyheter både desperat och aningen löjeväckande.

Några exempel som GP valt ut istället för att skildra våld mot kvinnor:

Kvinna jagade kvinna med gaffel

Bråk i tvättstuga blev polisärende. Två kvinnor hamnade i luven på varandra i tvättstugan  En granne tröttnade på bråkandet och ringde polisen” 

Kvinnor hamnade i slagsmål (präglas av starkt överdrifter och överord)

Efterlyst kvinna fångad i trafikkontroll
Att mannen var körde drograttfull och att bilen hade körförbud var inte intressant i rubriken.

Kvinna åtalad för isiga bilrutor.

I alla ovanstående rubriker återkommer ordet ”kvinna”. När en man är misstänkt eller åtalas står inte ”MAN” nämnt.  Det är i och för sig ett återkommande mönster inom svenska media men GP utmärker sig särskilt negativt.

Detsamma kan sägas om rubriken rattfull kvinna körde från bolaget

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2528461-rattfull-kvinna-korde-fran-bolaget

medans berusad bilist som krockade flera gånger är ett av många sxempel på när könet (man) osynliggörs

Vad betyder det att GP konsekvent skriver om kvinnor på det här sättet?  Vi menar att GP och poliser har en ohelig allians där kvinnliga könet gärna pekas ut och att polis tipsar GP.

Vid händelsen kvinna fast med kniv i rätten skrev GP skrev en lång artikel med delvis ordagrant återgivna förhör med kvinnan hos polisen.

Med tanke på GP:s stora intresse för den här händelsen uppstår några frågeställningar: om inte GP själv hinner bevaka längre måste de fått tips om detta förhör? Varför detta intresse om det inte också finns intresse från polis att detta förhör kommer ut i media och en journalist som mer vill ha ut det? Det tyder på ett nära samarbete mellan polis och GP och ett intresse av att kvinnors brott ska ut i media. Att en man ungefär vid samma tid fastnade med kniv i rätten blev inte samma nyhet.

Den tidigare nämnda händelsen när polisen anmälde en mamma för falskt larm skedde i Västra Götaland skrev givetvis GP  om  men de skrev inte något om när hon blev friad.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2575666-atalas-for-falsklarm-om-barnarov

Inte heller gjorde GP någon bedömning av vad polisens agerande här var uttryck för. Men en ”kvinno”-rubrik blev det.

Detsamma skedde när GP (samma journalist) skrev om ett s k falsk tillvitelse-mål där det angavs att kvinnan ljugit om en mans misshandel. Men målet lades ner dvs kvinnan hade inte angivit mannen falskt. (Det fanns dessutom tydliga tecken på att en misshandel ägt rum.) Men GP valde även denna gång  att INTE skriva om att målet lades ner, tvärtom de låter falsk tillvitelse-artikeln ligga kvar utan att ändra. Det är direkt antifeministiskt och GP tydliggör sin agenda; att kvinnor ska misstänkliggöras och framstå som lögnare OCH vara sökbara som det även när det är konstaterat felaktigt.

GP skrev även om ett fall där polisen valde att helt skuldbelägga två kvinnor för misshandel av fem män och återgav oreflekterat från polisutredningen som låg till grund för åtalet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2543480-tva-kvinnor-atalas-for-misshandel-pa-sparvagn

Från GP:s artikel

Övervakningsfilmen från spårvagnen stödjer entydigt killarnas version, att det är kvinnorna som angriper dem. På filmen syns hur killarna vid några tillfällen trycker ned kvinnorna på golvet för att freda sig och sedan söker sig bort i vagnen för att undvika fortsatt konfrontation.

En av de 20-åriga killarna berättar i polisförhör om ett vilt tumult där han får tag i den 32-åriga kvinnans ben så hon ramlar omkull. – Jag försöker lyfta upp henne för trapporna i spårvagnen för att hjälpa henne och så att hon skall komma bort från oss. Då ger hon mig en smäll i ansiktet så att jag tappar mina glasögon.  Därefter sätter sig 20-åringen på kvinnan för att få kontroll på hennes händer. När en annan passagerare säger till honom att ”gå av” kvinnan, gör han det. – Då sparkar hon mig i ryggen.

Det här ett återgivande utan ett genusperspektiv och det framstår som en tydlig demonisering av kvinnorna som var i klart numerärt underläge mot fem män. Männen anger att de trycker ner kvinnorna och hanterar dem. Borde inte en vaken journalist reagerat och ifrågasatt om det här är en rimlig tolkning av polisen – särskilt mot bakgrund av hur de hanterar våld mot kvinnor där de förminskar mäns våld till ”kärleksgnabb”? Men med journalister som dem på GP har kvinnor förmodligen svårt att få en rättvis behandling hos polis och i media.

Nyligen åtalades en polis i Västra Götaland för misshandel av en kvinna. Det som borde vara en nyhet i lokal media blev en endast en notis i AB. GP skrev ingenting och det är oroväckande. Varför avstod de rapportering med tanke på att åtalet gäller en polis i Västsverige? Vill de inte bevaka poliser – särskilt inte när de misstänks för våld mot kvinnor?

Som nämnts ovan anmäls ca 14 fall av mäns våld mot kvinnor varje dag och då är inte sexualbrotten medräknade. Men i GP är det mest tyst år efter år. Följden blir att i rikets andra stad, trots problematiken med just våld mot kvinnor och dödsfall, och hur polisen utreder våldtäkter, att polisen väljer bort att bevaka prostitutionsrelaterad brottslighet och vad det tyder på, sker ingen bevakning av våld mot kvinnor som en stor samhällsproblematik. Mäns våld mot män får uppmärksamhet men inte mäns våld mot kvinnor. När media skriver särskilt om våld mot kvinnor finns idag vetskap om att fler kvinnor tar steget och anmäler våld.  Frågan uppstår då; vilken allvarlig effekt får Göteborgs-Postens ointresse för våld mot kvinnor, deras dåliga kvinnosyn och deras alltför nära samarbete med polisen,  för våldsutsatta kvinnor och flickor? Vad och vilka finns Göteborgs-Posten till för? För förövarna och för de som vill bibehålla våldet?

Kommer GP någonsin att bli en medial produkt som tar sitt ansvar och granskar våldet mot kvinnor?  Kanske när de nuvarande kriminaljournalisterna byts ut och det kommer nya genuskunniga och feministiska journalister.

Sammanfattning och reflektioner

#Polisen har aldrig haft så mycket kommunikatörer och väljer var, hur och om information/nyheter sprids

#Rapportering om polishändelser i media är i hög grad en polisprodukt

#Att ha goda relationer med polis är viktigt för media vilket påverkar vilja till ifrågasättande

#Polisen använder sociala medier för att bli gillade och väljer bort händelser som rör VAW

#I sociala medier som på facebook och twitter synliggörs polisen/polisers  en fördomsfull  kvinnosyn, sexism och en antifeministisk attityd.

Demonisering av kvinnor sker på följande sätt

¤ Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤ Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤ Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤ Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤ Genom aktivt väl dvs genom att kvinnor skärskådas mer

Polisers val av brottsrubricering påverkas av könet på brottsoffer och den misstänkte dvs  våld  mot kvinnor /flickor förminskas och kvinnor/flickor  demoniseras

Vid kontakter med svensk polis möter kvinnor också män med föreställningar om kvinnors galenskap och farlighet på ett helt annat sätt än män gör i motsvarande situation. Det gäller både kvinnor som är brottsoffer och som är misstänkta. Det handlar inte om vad som faktiskt kommer fram utan hur fakta silas genom polismäns fördomar om kvinnors psyke. Vi menar att både kvinnorna och de företrädare de anlitar, försvarsadvokater eller målsägandebiträden måste börja förstå den här aspekten.

Kvinnor kan också råka ut för män med mycket dålig kvinnosyn som tar ut denna på de kvinnor de hanterar i tjänsten. Precis som rasism påverkar hur polismän möter andra människor, påverkar även en antifeministisk attityd hur poliser behandlar och hanterar kvinnor. Att kalla frågor om kvinnosyn för trams, som en hög polischef har gjort i radio (Mats Löfving nuvarande chef för NOA) sänder dessutom en signal ner i organisationen att det är legitimt att nedvärdera, kränka och förakta kvinnor.

Vi menar också att kvinnor inte är lika mycket värda som män inom svensk polis. Det hänger också ihop med att kvinnor anses galna och självmordsbenägna på ett sätt som inte gäller män därmed kommer både olyckor och mord att lämnas outredda. Kvinnor får alltså inte samma tillgång till trygghet och skydd för liv och hälsa.

Polisen väljer ut vad och hur de meddelar till media. De vill gärna sprida positiva nyheter om polis och barn (men inte Scott Goodwins 14 åriga flickor!) och äldre ”damer”. Bland de notiser polis vill ha ut finns tex den om småflickors ”detektivbyråer”,  barn som vill ha autografer i utsatta situationer eller äldre ”damer” som ringer efter saknade vänner. Detta är en strategi. Barn och äldre ”damer” är ett säkert kort för att få poliser att framstå som trevliga och förtroendeingivande. I denna strategi ingår också att välja ut kvinnliga alibin när det kommer kritik kommer vare sig det rör Romregistret, händelserna i Limhamn eller något annat. Att skicka fram kvinnliga företrädare för att försvara en i grunden maskulin rasistisk och sexistisk struktur är fördelaktigt.  Det sker även i andra sammanhang att kvinnor ska legitimera ett förtryck som i grunden upprätthåller manliga privilegier. Såtillvida skiljer inte polisen ut sig. Kvinnliga poliser kan däremot inte förvänta sig att få samma stöd som manliga om de misstänks för tjänstefel/brott. Polisens kåranda är manligt kodad.

Polisens demonisering av kvinnor har också som syfte att våldet ska framstå som mer ”jämställt”.  Detta är också en ambition hos MRAs svenska motsvarigheter dvs svenska mansrätts- o papparättrörelsen. På deras sajter och bloggar finns långa uppställningar på brott som kvinnor begått. De anser att kvinnor ljuger om våldtäkt, tror att våldsutsatta kvinnor psykiskt sjuka som en utgångspunkt och att kvinnor manipulerar män. Genom att polis väljer att förminska våld mot kvinnor, att förringa mäns våld mot kvinnor och att demonisera kvinnor hjälper de dessa antifeministiska och kvinnohatande organisationer. Givetvis finns det också poliser som sympatiserar med dessa organisationer.

Att kvinnor demoniseras och därmed diskrimineras är en del av större samhällelig struktur. I Bromanders avhandling om Politiska skandaler. Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? Se recension i Tidskriften respons visas hur media dömer kvinnor hårdare och styrs av stereotypa bilder av män och kvinnor. Förutom att det visar att media är dåligt skickat att granska poliser ur ett genusaspekt så möjliggör det också för polis att få ut sin bild av kvinnor som oberäkneliga och farliga och psyksjuka dvs en demonisering av kvinnor. Det är allvarligt att vi har en polis som inte bara är en del av denna samhälleliga struktur som granskar och dömer kvinnor hårdare än män utan också själva förstärker den här diskriminerande attityden.

Att polis år efter år inte tar till sig kunskap om mäns våld mot kvinnor inklusive om sexuellt våld/våldtäkter, att de fortfarande tror att falska våldtäkter är ett problem, att de inte ens vet att våldtäkt inte är ett tekniskt brott utan är ett integritetsbrott, att de inte utreder hatbrott mot kvinnor, att de  inte tar unga flickors säkerhet på allvar, att de inte kan hantera prostitution,  att polis har register som #kvinnoregistret och att de använder media i stort sett dagligen för att demonisera och skuldbelägga  kvinnor leder till att våld mot kvinnor därigenom också legitimeras. Det är allvarligt att kvinnor inte har samma tillgång till polisiära resurser uer som män och det reser återigen kravet på att en Ny Myndighet Nu måste inrättas – för Kvinnofrid NU.

Till sist:

  • Vi har granskat polisen och media i detta inlägg utifrån våra tidigare inlägg om Polisens #kvinnosyn, och genom att anlägga en genusaspekt på hur polisers uttalar sig och utövar sin polisiära verksamhet i media. Men vi anser att det behövs genusforskning inom det här området, t ex  hur poliser uttalar sig om kvinnor respektive män i media, hur brottsrubricering påverkas av kön, hur skuldbeläggande och skuldavskrivande påverkas av könet.

Polisens #kvinnosyn Del 9 : Polismäns brott mot flickor och kvinnor

En granskning som Dagens nyheter gjorde år 2009 visade att polisers vanligaste brott utanför jobbet är våld mot kvinnor. Det femte vanligaste brottet var barnpornografibrott. DN hade granskat alla åtal mot poliser under åren 1998 och 2008. Bland svenskar i stort var åtal om trafikbrott och narkotikainnehav vanligast. Polis skiljde sig alltså ifrån svenskar i stort.

I DN:s artikel ”Polisers kvinnovåld oroar kåren” oroade sig Polisförbundet sig över att polismäns våld mot kvinnor ”skadar vår organisation”. Diskussionen om polismäns våld mot kvinnor var ”en svår situation” och ”skadade förtroendet för” polismyndigheten. Polisförbundet är alltså mer oroad för förtroendet för polismyndigheten än för de kvinnor och barn som utsätts för polismännens våld.

Polismän begår också brott mot flickor/kvinnor inom tjänsten. Sexuella trakasserier, sexuellt ofredande, sexchatt med 13-14-åriga flickor, sexköp, genom att inte ta upp kvinnors anmälningar osv. Vi har granskat detta närmare.

Lydia Cacho skriver i sin bok Maktens slavar att polis världen över aktivt deltar i prostitution antingen genom att utnyttja kvinnor i prostitution eller skydda människohandlare, se Polisen och prostitutionen. Vidare uttalar svensk polis att de saknar resurser för att utreda barnpornografibrott. Även i Göran Lindberg-härvan saknade polis resurser att utreda. Först förnekade spaningsledare Jonas Trolle att det fanns fler män inblandade. ”Göran Lindberg är den ende misstänkte” sa Trolle i januari 2010. I juni 2013 sa Trolle, i Metro, att det var för dyrt att lagföra sexköpare och att deras fokus inte var att lagföra sexköpare:

– Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

– Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.

http://www.metro.se/nyheter/polisen-for-dyrt-att-jaga-sexkopare-i-lindbergharvan/EVHmfx!bGU0kTy9VFK7s/

Dokumentären ”Den fastspända flickan” avslöjade att fler gärningsmän pekades ut i Göran Lindberg-härvan i polisförhör redan 2007.

Polisen saknar också resurser för att bekämpa prostitution vilket visar hur polis därigenom skyddar sexköpare och människohandlare.

Nadia Dyberg, dokumentärfilmare, pekade fram att endast två av 24 polisdistrikt arbetar med människohandel och prostitution:

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/polisen-prioriterar-bort-sexslaveri-13602

Karin Svensson, ordförande för ROKS, skriver att prostitution och människohandel är vår tids slavhandel och uppskattningsvis utnyttjas 20,9 miljoner människor världen över. Trots det prioriterar polis bort brottsligheten.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/samhaellet-respekterar-inte-slavhandelns-offer-13671

Jonna Boström, grundare av Rosenlundstödet, menar att människohandel i Göteborg ökar samtidigt som polisen i Göteborg inte jobbar med människohandelsärenden:

http://goteborg.etc.se/inrikes/manniskohandeln-okar-polisen-gor-ingenting

Fd jämställdhetsminister Margareta Winberg, Maria Sveland m fl skriver att det är obegripligt att poliser väljer bort sexköpslagen.

http://www.metro.se/metro-debatt/obegripligt-att-poliser-valjer-bort-sexkopslagen/EVHodo!9VVWfStYsKZg/

Polismäns olika brott mot flickor och kvinnor:

– mord
– grov/våldtäkt
– våldtäkt mot barn
– misshandel
– misshandel av barn
– misshandel av obekant kvinna i trafiksituation
– grov/kvinnofridskränkning
– vållande till kroppsskada
– olaga hot
– ofredande
– sexuellt utnyttjande
– sexuella trakasserier
– sexuellt ofredande
– sexuellt ofredande – av kvinna som är målsäganden i brottmål
– sexuella trakasserier av kvinnliga kollegor
– sexuella trakasserier i form av pornografiska meddelanden till kollegor
– barnpornografibrott – barnpornografiska bilder i hemdator
– porrsurfning på tjänstedator
– sexchatt med 13/14-åriga flickor på tjänstedator
– försök till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell tjänst
– försök till köp av sexuell tjänst
– medhjälp till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell handling av barn
– koppleri
– samla kopior på passfoton på unga kvinnor efter särskild instruktion
– tjänstefel – inte ta upp kvinnors anmälan
– tjänstefel – kört ut kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område
– tjänstefel – felaktigt skriva ut parkeringsböter till ex-fru och ex-fruns väninnor
– tjänstefel – besökt kvinna i hemmet utan att vara i tjänst (förundersökningen gällande tjänstefel lades ner, polisman dömdes för sexuellt ofredande vid besök i kvinnans hem)
– korruption – erbjuda sig att glömma ärende i utbyte mot sex
– utnyttja kvinnor i prostitution utan att vilja betala

GT:s granskning om polisers brott

En granskning som gjordes av GT 2011 och publicerades 2011-12-14 visade att anmälningar mot poliser ökar och att nästan alla läggs ner. År 2010 kom 5 283 anmälningar in och 38 dömdes.

En uniformerad polisman besökte en kvinna i hennes hem och erbjöd henne pengar om hon medverkade vid nakenfotografering. Åtgärd: löneavdrag. (Blekinge län 2003)

Två polismän skickade pornografiska meddelanden till kollegor via polisens IT-system. Åtgärd: varning. (Blekinge län 2010)

En polisman fälldes för misshandel av sin hustru vid flera tillfällen. Han ska ha dunkat hennes huvud mot ett köksskåp och dödshotat henne. Polismannen fick villkorlig dom och dagsböter. Åtgärd: avsked. (Hallands län 2001)

I polismans hemdator hittades 270 barnpornografiska bilder. Polismannen uppgav att han laddat hem bilder av ”misstag”. Han dömdes till dagsböter. Åtgärd: avskedad. (Jönköpings län 2000)

En polisman använde tjänstedatorn för att besöka sidor med pornografiskt material. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2008)

En polisman besökte pornografiska sajter under två nattpass. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2008)

Två polismän samlade i en pärm kopior av passfoton på unga kvinnor som passerade gränskontrollen. I pärmen fanns instruktioner för hur fotona skulle väljas ut. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2007)

En polisman sa till en kvinnlig kurskamrat under en pubafton på Polishögskolan att han hört att hon var piercad och rakad i underlivet. Händelsen anmäldes som sexuellt ofredande, polismannen friades i tingsrätt och hovrätt. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2007)

En polisman sa i telefonsamtal att han kunde glömma ett ärende som rörde en utländsk kvinna ”i ett och ett halvt år till två år i utbyte mot sex”. Han ville betala kvinnan 500 kr för ”sex” (läs betald våldtäkt). Samtalen spelades in. Dömdes till skyddstillsyn i tingsrätten. Åtgärd: avskedad. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för våldtäkt mot barn till tre års fängelse. Det handlade om fyra flickor under 15 år. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för grov fridskränkning av sin son och misshandel av sin sambo till sex månaders fängelse. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2005)

En polisman dömdes för misshandel och olaga hot mot in fru. Misshandeln hade skett under flera år och han kastade bl a henne mot en bänk så hon bröt en arm. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2004)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Åtgärd: avsked. (Värmlands län 2004)

En polisman dömdes för fem fall av ofredande. Han hotade bl a sin fd fru vid flera tillfällen. Polismannen var sen tidigare dömd för misshandel av sin dåvarande sambo. Åtgärd: avsked. (Östergötlands län 2000)

En polisman dömdes för misshandel av sin fru, han hade brutit av hennes arm. Han blev avskedad. År 2010 dödade ex-polisen sin fru genom att hugga henne med kniv i magen. Ex-polismannen dömdes för mord till 15 års fängelse. (Stockholm)

En man som genomgick utbildning till polis dömdes till livstid för mord på älskarinnan.

Efter att ha jobbat 18 år som polis började mannen inom porrklubbsbranschen. Han dömdes i samband med det för ekonomisk brottslighet. (Stockholm)

Nio polismän i Göteborg – tänker kuk 24/7 ?

Nio polismän lät sig fotograferas med bar underkropp tillsammans med ett förstärkningsvapen. Åtgärd: varning. (Västra Götalands län, Göteborg 2009)  Det torde vara i det närmaste uteslutet att ett sådant här beteende kan förekomma hos någon annan yrkesgrupp och det blir särskilt allvarligt att det förekommer just hos de som är utsedda att hantera mäns våld mot kvinnor. I vilken kontext verkar dessa polismän i och vad innebär denna kuk- och vapen-fixering för förtroendet att anmäla brott?

Artiklar i Metro om polisers brott

En polisman åtalades för narkotikabrott. En kvinnlig bekant som polismannen tidigare hade haft en relation med ringde och anmälde polismannen och en kompis för att de använde kokain och ringde prostituerade. I förhör berättade hon om en tidigare fest när polismannen och kompisen tagit kokain och utnyttjat två prostituerade kvinnor. Polismannen ska ha berättat för henne att han betalade 7 000 kr för sexköpet. Eftersom hon inte hade sett något överlämnande av pengar åtalades inte polismannen för sexköp. (Metro 2011-11-16)

En polisman åtalas för vållande till kroppsskada att ha brutit en 15-årig flickas arm. Polismannen ska ha tagit ett felaktigt skuldergrepp vid ingripandet. Poliserna ansåg att den 15-åriga flickan var för berusad och tryckte henne mot polisbilens motorhuv under ingripandet. Vid ingripandet efter att de förstod att flickans arm var av ville de först köra flickan till BUP. ”De lagar inga armar på BUP. Jag förstod inte varför de var på väg dit först, säger flickan i förhör.”(Metro 2011-05-27)

En polisman dömdes för våldtäkt på en 16-årig flicka som vårdades på behandlingshem till ett år och tio månaders fängelse. Han hade våldtagit henne även när hon var drogad. (Stockholm) (Metro 2013-04-11 och 2013-03-15)

En polisman dömdes till dagsböter för tjänstefel. Polismannen hade vid flera tillfällen skrivit ut parkeringsböter till sin exfru och en av hennes väninnor trots att det inte hade parkerat fel. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande och ofredande till villkorlig dom. Polismannen hade tagit sina kvinnliga kollegor på brösten, gnidit sig mot dom, uttalat sexuellt nedsättande ord och blottat sig för städpersonal. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande till 50 dagsböter. Polismannen hade monterat in en dold videokamera i damernas omklädningsrum på polishuset. Godkände ett strafföreläggande. (Metro 2013-04-11)

Ur artikel ”Här är poliserna som fick sparken” Metro 2013-03-15:

En polisman använde n-ordet vid flera tillfällen i samtal med en kvinna. Åtgärd: Polismannen fick en varning.

En forensisk specialist besökte porrsidor via polisens dator. Åtgärd: Polismannen fick löneavdrag.

Ur artikeln ”Barnporr, kidnappning, misshandel, våldtäkt – här är Sveriges 33 värsta poliser” i Expressen

Artikeln är en genomgång av poliser som blivit avskedade efter beslut i polisens personalansvarsnämnd åren 2000-2009.

En polisman dömdes för misshandel av sin fru. Mannens version är att han tyckte att frun spelade för hög volym på radion. (Blekinge)

En polisman dömdes 2002 för misshandel av sin fru. (Halland)

En polisman dömdes i tingsrätten för misshandel av sin fru och sexuellt utnyttjande när hon sov. Friades i hovrätten år 2004 för sexuellt utnyttjande, dömdes för misshandel. (Gävle)

En polisman dömdes 2006 för barnpornografibrott. Han avslöjades efter tips från amerikanska tullen. Han hade 34 087 bilder och ca 1 549 filmsekvenser. Han fick villkorlig dom och dagsböter. (Stockholm)

En polisman dömdes 2003 för misshandel av sin sambo. Han dunkade bl a hennes huvud i väggen. Han dömdes till en månads fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för sexuellt utnyttjande av en 20 år yngre kvinna med psykiska problem som han var god man för. Dömdes till 3 månaders fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak och egenmäktigt förfarande. Han hade utsatt sin fru vid flera tillfällen under ett och ett halvt års tid. (Stockholm)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning till sju månaders fängelse för att ha misshandlat, hotat och ofredat sin sambo under åtta månaders tid. (Sundsvall)

En polisman dömdes 2005 i hovrätten för misshandel och olaga hot mot sin sambo. (Uppsala)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Han hotade bl a med att skjuta henne med sitt tjänstevapen. (Värmland)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande 2005. Mannen hade föreslagit att vid ett förhör föreslagit kvinnan att ”knulla bort dina bekymmer”. Kvinnan spelade in förhöret. (Stockholm)

Polismans förslag under förhör med misstänkta – knulla bort alla bekymmer

En 54-årig polisman antastade en 27-årig estnisk kvinna under ett förhör där hon var misstänkt för brott. Under första förhöret som inte bandades uppger kvinnan att polismannen sagt:

”Det vore kanske bra att knulla bort alla bekymmer. Jag vill ha sex med dig. Jag vill se dig naken utan kläder.

Kvinnan spelade in det andra förhöret. I förhöret frågade polismannen om kvinnan ”brukar suga av” sin pojkvän och om hon är ”bra på det”. Polismannen sa också ”Jag är lite kåt på dig. Jag är lite kåt på dig. Vet du det? I polisförhör påstod polismannen först att kvinnan hittat på allt. (Stockholms län)

(”Polis började antasta under förhör” Expressen 2005-11-26)

http://www.expressen.se/nyheter/polis-borjade-antasta-under-forhor/


Poliser utnyttjar sin makt – vill utnyttja kvinnor i prostitution utan att betala

Ur artikel ”Även poliser kom för att ha sex” Svenska dagbladet 2014-01-27

”När jag gick på gatan kom även polismän dit för att ligga med tjejerna. Ibland vill de inte betala för sig, och om du ber dem om pengar visar de upp sin polisbricka och säger att prostitution är ett brott i Sverige och att de kan gripa dig.”

”Det som upprör henne är det faktum att poliser missbrukar sin makt för att hota kvinnor och kräva gratis sex.”

”2010 krävde en polis vid gränskontrollen i Göteborg sex från ett människohandelsoffer. I utbyte skulle han låta kvinnan stanna i landet i ett eller två år. Polisen avslöjades av kvinnans tolk, som gjorde en anmälan.”

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aven-poliser-kom-for-att-ligga-med-tjejer_8935510.svd

 

Polisen befordrar polisman som dömts för våld mot kvinna

En polisman åtalades för misshandel. Polismannen hade brutit av armen på en 19-årig kvinna som misstänktes för att ha åkt tunnelbana utan biljett. Polismannen förklarade att hon ”ramlat i golvet och slagit sig” medan rättsläkare konstaterade att benet brutits genom en vridande rörelse.  Polismannen dömdes istället för vållande till kroppsskada genom en ändrad brottsrubricering och fick behålla jobbet. Senare befordrades polismannen till stationsbefäl. (Stockholm)

(”Kriminell polis blev chef” Aftonbladet 2012-10-08)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15572698.ab

 

DOMAR

Inte tagit upp kvinnas anmälan

En polisman frias från tjänstefel. Tingsrätten menar att polismannens tjänstfel är ringa och friar honom. Tingsrätten menar att för underlåtenheten att inte ta upp anmälan förtjänar polismannen kritik.

”För sin underlåtenhet härvid förtjänar NN kritik.”

En 19-årig kvinna åker tillsammans med sin mamma till polisen för att anmäla att hon blivit drogad vid ett restaurangbesök. Polismannen sa att det inte var något att anmäla och att man måste ta hand om sitt glas och se till att ingen stoppar något i glaset. Polismannen uppgav under förhör i tingsrätten att ”Modern och dottern ville diskutera viss problematik. Det är också vanligt människor kommer till polisen för att diskutera olika saker.”

Polismannen smutskastar i tingsrättsförhöret kvinnans mamma:

”Såvitt han minns så var det mamman som i huvudsak styrde samtalet. Han fick den känslan, i  synnerhet när han senare läste förhören, att mamman fick någon antipati till honom.”

(Kalmar tingsrätt 2013)


Kört iväg med ung kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område

En polisman fälldes för tjänstefel för att mitt i natten ha kört iväg en ung kvinna, utan id-handlingar, mobiltelefon eller pengar, till en plats utanför tättbebyggt område. Påföljd 40 dagsböter. Civilklädda poliser fyllde rättssalen under förhandlingen. Det fanns även en uniformerad polisman som åhörare.  Kvinnan kände sig pressad av alla dessa polisers närvaro.

http://www.bt.se/boras/poliser-fyllde-rattssalen-nar-kollega-var-atalad/

Anders Wiss, biträdande enhetschef vid polisen i Borås såg inget problem med polismännens agerande. På frågan från P4 Sjuhärad (Sveriges Radio) om poliserna genom agerandet skapat förtroende för allmänheten genom att så många närvarade på rättegången gör Anders Wiss om frågan till att istället handla om polisers rätt att närvara på en rättegång. Han undviker alltså att svara på frågan.

– Jag kan inte se att, om man vänder på det, att man skapar någon form av ickeförtroende. Vi kan inte styra poliser på deras fritid. Utan man har ju som alla medborgare rätt att göra vad man vill på sin fritid, och det inkluderar även att gå på en rättegång. Det är alla medborgares rätt att närvara på våra offentliga rättegångar.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5377190

(Borås tingsrätt 2012)

Polisman åtalad för misshandel och våldtäkt  – dömd för misshandel

En polisman åtalas för misshandel och våldtäkt av sin fru. Polismannen dömdes för misshandel till en månads fängelse och friades från våldtäkt. En domare och en nämndeman är skiljaktiga och vill fälla polismannen till ansvar för våldtäkt.
Polismannen förnekade gärningen och uppgav ”att hon föll framåt vid ett samlag bakifrån, varvid han råkade vidröra hennes analöppning med sin penis utan att penetrera den”.

(Hovrätten för Västra Sverige 2013)

Polisman dömd för misshandel och ofredande – villkorlig dom

En polisman döms för misshandel och ofredande av en kvinna som han har en relation med. Påföljd: villkorlig dom. Ofredandet består i att han har tagit tag i hennes armar och tryckt upp henne mot en vägg och hållit fast henne. Misshandel består bl a i att han tilldelat henne slag och knuffat in henne i en bardisk. Händelserna inträffar på två olika restauranger vid två olika tillfällen. Polismannen avskedas.

”Med hänsyn till brottens konsekvenser för hans anställning som polisman kan påföljden stanna vid en villkorlig dom.”

(Uppsala tingsrätt/Svea hovrätt 2013)


Polisman dömd för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång

En polisman dömdes för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak, misshandel, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång till 3,5 års fängelse i tingsrätten. Hovrätten ändrade till 8 månaders fängelse för kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång. Åtgärd: avsked.

(Göta Hovrätt 2011)

Polisman dömd för sexuellt ofredande av kvinna som var målsäganden i brottmål

En polisman döms för sexuellt ofredande av en kvinna vars ärende polismannen handlagt. Polismannen avskedas. Han har innan dess arbetat som polis i 40 år och utreder alltså våld mot kvinnor.

Kvinnan som anmält sin fd sambo för misshandel och hot, anmäler att den polisman som handhar hennes ärende vid minst två tillfällen besökt henne i hennes hem och då sexuellt ofredat henne genom att hålla fast henne och ta på hennes bröst och rumpa.

Polismannen säger att han besökt kvinnan i hennes hem på fritiden om en händelse som han skulle ha ta upp en anmälan om. Men han hade inget papper eller penna med sig så han kunde inte ta upp anmälan. ”Därför sprack det med anmälan just då”. Polismannen menar att han och kvinnan ”kramades” ”thats it”.
Polismannen menar i förhör att innehållet i smsen är ”skämtsamt”.

Polismannens sms till kvinnan vars ärende han handlade, ur FUP:en i ärendet:

”Ser fram emot att se dig igen”
”Du får väl bjuda på en kopp kaffe eller så nån gång som tack. Snart?”
”Mitt jobb. Men man kanske anstränger sig lite mer för en läcker tjej. Haha”
”Hej snygging.”

I FUP:en framgår att polismannen tidigare vid två tillfällen hamnat i situationer där han ”råkat ut för något”. På frågor från förhörsledaren uppger polismannen att han vid hembesök hos kvinnor ”råkat ut” för ”fruntimmer” som ”gör närmanden”. Det har varit ”nödsituationer” och då är det bara att ”packa ihop grejerna och åka därifrån”. Dessa uppgifter från polismannen borde ha lett till att ytterligare utredning mot polismannen vidtogs. Det tycks som att denne polisman satt i system att besöka kvinnor (målsäganden) i hemmet.

I FUP:ens förhör med polismannen anger han att han försöker undvika att hamna i situationer där han kan råka ut för att bli utsatt för närmanden av fruntimmer.

”Att fruntimmer gör närmanden. Men då har han bara avvikit därifrån. Det har varit nödsituationer. Det har hänt vid två tillfällen.”

 (Sundsvalls tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel av dotter

En polischef döms för misshandel av sin dotter till villkorlig dom. Misshandeln bestod av ett flertal angrepp mot ett barn under 15 år och misshandeln bedömdes som misshandel av normalgraden. Polismannen berättar att dottern kastade sig över honom och att han tog ett hårt tag om hennes armar för att freda sig. Han varken slog eller sparkade henne. (Polischefen tar också hjälp av fd poliskollega för att misskreditera vittnesmål.)

(Svea Hovrätt 2014)


Polisman dömd för misshandel av kvinna – villkorlig dom

En polisman dömdes för misshandel av en kvinna till villkorlig dom. Polismannen hade slagit igen en bildörr flera gånger så att kvinnan skadat en arm och fot. Kvinnan hade kört fel och för att korrigera detta körde hon in snävt framför polismannens bil. Polismannen körde då förbi henne på insidan och stannade henne.

Polismannen menar att kvinnan ”kom fram till honom och slet upp hans bildörr. Hon skrek till honom – har du aldrig kört fel din djävla idiot.” Han menar vidare att kvinnan ”tog tag i hans bildörr och slog den över hans ben. Hon återvände därefter till sin bil. Han gick efter henne och sa att hon hade gjort illa hans knä. Han fick också ont i ryggen av det inträffade. (Kvinnan) slog därefter själv sin bildörr över sitt eget ben.”

(Stockholms tingsrätt 2014)


Polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse

En polisman dömdes till 1 år och 8 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse.

(Malmö tingsrätt 2014/Hovrätten över Skåne och Blekinge)

Polisman åtalad för misshandel av sambo – friades

En polisman åtalas för misshandel av sambo. Malmö tingsrätt friar polismannen. Två skiljaktiga nämndemän vill fälla polismannen till ansvar för misshandel med påföljd villkorlig dom i förening med samhällstjänst 50 h. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar också polismannen.

(Malmö tingsrätt/Hovrätten över Skåne och Blekinge 2014)

Fd polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och vapenbrott

En fd polisman döms för grov kvinnofridskränkning av sin sambo och vapenbrott till 9 månaders fängelse. Mannen har misshandlat kvinnan vid flera tillfällen. Han har bl a slagit kvinnan i ansiktet, dunkat hennes huvud i väggen, brottat ner henne och satt sig grensle över henne. Mannen har enligt egen utsago tjänstgjort inom polisen och Försvarsmakten.

(Malmö tingsrätt 2014)

Fd polisman dömd för mord på sambo – får tio års fängelse

En fd polisman döms för mord på sin sambo. Mannen sköt kvinnan i huvudet med ett jaktgevär. Han döms till tio års fängelse.

Ur hovrättsdomen:

”Å andra sidan har förloppet varit mycket hastigt och (kvinnan) måste ha avlidit omedelbart, vilket får bedömas som förmildrande.”

I domen framgår också att den f d polismannen besökt hemsidorna NSD och Avpixlat.

(Hovrätten för Övre Norrland/Luleå tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel – en förutseende gärningsman med vetskap om hur en ska komma undan

En polisman åtalas för misshandel av sambo i bostaden vid två tillfällen. Mannen döms för ringa misshandel och 120 dagsböter. Mannen får jobba kvar.

Polismannen har bl a puttat henne, hållit fast henne, suttit grensle över hennes bröstkorg, tagit ett grepp med armen runt hennes hals och bitit henne. Kvinnan fick bl a smärta, svullnad på halsen, andningssvårigheter, rivmärke och blåmärken. Tingsrätten menar att då våldet inte bestått av slag eller sparkar så är misshandeln ringa.

”Visserligen har (polismannen) utövat upprepat våld mot en närstående kvinna i deras då gemensamma bostad, men då våldet inte har bestått av slag eller sparkar samt skadorna varit lindriga och av ganska snabbt övergående natur ska brotten bedömas som ringa.”

Kvinnan ville först inte anmäla mannen eftersom han är polis, ”som polis vet han hur han ska komma undan” och ”poliserna skyddar varandra”.

Polismannens version och hans förutseende agerande:
–  spelat in vad som hände på sin mobil, men som han snabbt ”glömde” av
– det är kvinnan som ”slagit honom”
– enligt en tekniker så är det ”omöjligt” att han bitit henne
– kvinnan har ”troligen” fått skadorna på sitt jobb
– allt som kvinnan berättat om våld är ”lögn”
– att kvinnans skador kan ha uppstått när hon ”utövat våld mot honom”

”(Polismannen), som hade satt på sin mobiltelefon för att spela in vad som hände i lägenheten, ett förhållande som han emellertid snabbt glömde av, tog också upp sin mobiltelefon för att filma i lägenheten.”

”Ute i hallen tilldelade (kvinnan) honom ett knytnävsslag över vänster kind, dock utan att det blev någon skada, och hon försökte sparka honom mellan benen. Någon timma senare, efter att (polismannen) hade varit på polisstationen för att jobba, slog (kvinnan) tre hårda ”hammarslag” med knuten näve i hans bakhuvud. Det gjorde ont, men han vet inte om det blev någon skada.”

”Enligt en tekniker är det omöjligt att det var (polismannen) som har bitit (kvinnan) eftersom hans käke är betydligt större än det uppmätta bettet (3 x 3 cm).”  

”Allt som (kvinnan) har berättat om våld är lögn.” 

Skadan på armbågen hade hon några dagar innan den 24 oktober och den har hon troligen fått på sitt arbete 

Skadan på handleden kan hon ha fått när hon utövade våld mot honom.” 

”(Polismannen) har inte varit hos läkare för vård av sina skador.”

  (Varbergs tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalas för sexuellt ofredande. Polismannen påstår att han har minnesluckor från festen och inte minns hur eller när han lämnade lägenheten:

”Han har minnesluckor från festen och han minns inte mer annat än att han steg ur en taxi hemma i sin bostad och att han betalade taxin med kort vilket han fått bekräftat i efterhand. Han minns varken hur eller när han lämnade lägenheten eller varifrån han tog taxin.”

Polismannen blev ”chockad” dagen efter då han sms:ade målsäganden:

”Dagen efter kontaktade han (målsäganden) för att tacka för kvällen innan. Han blev chockad och förvånad över det som (målsäganden) skrev till honom.”

Flera personer vittnar om att polismannen varit ensam kvar med målsäganden, velat ta hand om henne och uttryckt att han inte ska våldta henne. De vittnar också om att polismannen inte var särskilt berusad:

Person 1 berättar:

”Han var påstridig att han skulle ta hand om målsäganden. Han hade ett konstigt beteende när han var så påstridig att ta hand om målsäganden. Han sa också att han inte skulle göra något och att de inte skulle tro att han skulle komma att våldta målsäganden.”

Person 2 berättar:

”Han, (målsäganden) och (polismannen) blev kvar till sist. (Polismannen) skulle stanna kvar och ta hand om målsäganden.”

”(Polismannen) sa att allt är ok och att han fixar det och ska ta hand om målsäganden. (Polismannen) verkade inte så påverkad.”

Person 3 berättar:

Han gick vid 23.45. Kvar i lägenheten var målsäganden och (polismannen). Alla andra hade stuckit. (Polismannen) sa att han kunde vara kvar med målsäganden och ta hand om henne.

Person 4 berättar:

”(Polismannen) sa att någon var dålig men han ville inte säga vem. Han sa sedan att han skulle ta hand om målsäganden och att han aldrig skulle göra något med henne. Han flinade. Det skulle verka roligt på något vis men hon tyckte det lät opassande.”

Blekinge tingsrätt:

”Mot bakgrund av att målsäganden varken sett eller samtalat med gärningsmannen samt den omständigheten att dörren måhända har varit olåst är det mot NN:s bestridanden inte tillförlitligen utrett att han är gärningsman.”

Hovrätten:

Mot nu angiven bakgrund är det klarlagt att målsäganden i objektiv mening av någon sexuellt ofredats på det sätt åklagaren påstått. Nästa fråga är om NN, som åklagaren påstått, är gärningsperson.”

”Det har i målet framkommit vissa för NN besvärande omständigheter. Till att börja med framgår av målsägandens och flera av vittnenas uppgifter att (person) var den siste som lämnade lägenheten för att gå till Rex samt att NN och målsäganden då var de enda som var kvar i lägenheten. Vidare har flera av de hörda vittnena uppgett att de inte uppfattade NN som särskilt berusad under kvällen och att han var mycket angelägen om att få stanna kvar och ta hand om målsäganden. Detta talar i sin tur mot att NN har haft minnesluckor i den omfattning som han påstått.

Omständigheten att den ”omtänksamme” polismannen lämnat målsäganden ensam menar hovrätten är märklig och därför menar att det ger utrymme för ”alternativa förklaringar”, dock oklart vilka. De ”alternativa förklaringarna” är dock skäl för att fria polismannen. Omständigheten att polismannen lämnat lägenheten trots att han lovat de andra att ta hand om den berusade kvinnan vänds till polismannens fördel av hovrätten:

”Utifrån vittnenas uppgifter att han ville ta hand om målsäganden framstår det också som märkligt att han skulle ha lämnat målsäganden ensam i lägenheten innan någon annan återvände dit.”

”De nu anförda omständigheterna ger sådant utrymme för alternativa förklaringar att det, som tingsrätten funnit, inte är ställt bortom rimligt tvivel att det är NN som är gärningsperson.”

En annan gärningsperson förutsätter att en ”annan gärningsperson” vetat om att målsäganden var kraftigt berusad, befann sig ensam i just denna lägenhet efter att polismannen lämnat lägenheten och att denne ”annan gärningsperson” då sexuellt ofredat målsäganden och lämnade lägenheten innan målsägandens vän kom tillbaks till lägenheten efter hennes sms till vännen.

(Hovrätten över Skåne och Blekinge 2015/Blekinge tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalades för sexuellt ofredande av kvinna på en fest. Polismannen frias av tingsrätten.

(Örebro tingsrätt 2012)

Fd polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades pga ”häck som delvis skymmer sikten”

En fd polis åtalas för sexuellt ofredande vid fyra tillfällen. Mannen har i sin bostad blottat sig och vid ett tillfälle onanerat. Kvinnan som passerat mannens hus har blivit rädd och känt stort obehag av upplevelserna. Händelserna har filmats vid två tillfällen. Tingsrätten friar mannen och menar att en ”häck  som delvis skymmer sikten” kan ha gjort att kvinnan ”misstagit sig” om vart mannen ”riktat sin uppmärksamhet”.

Ur tingsrättens dom:

Bostaden är dessutom belägen bakom en häck som delvis skymmer sikten. Det finns redan av dessa skäl utrymme för att hon kan ha misstagit sig om vart NN riktat sin uppmärksamhet.”

Den fd polismannen har förklarat att de rörelser som kvinnan kan ha uppfattat som onani kan bero på att han lider av en besvärande klåda.

(Växjö tingsrätt 2013)

Polismyndigheters/PAN:s  bedömningar och beslut – en fråga om ”förtroende” för polismyndigheten

Polisman skickade sms med sexuellt innehåll – får ”ett måttligt löneavdrag” dvs 5 dagar

En polisman anmäldes för sexuellt ofredande. Polismannen hade under arbetstid  i uniform i polisens omklädningsrum framställt en film med sexuellt innehåll som sen skickats till en kvinna. Förundersökningen lades ned 11 dagar efter att polismannen delgivits misstanke om brott. Åklagaren som lade ned beslutet ansåg att omständigheten att polismannen och kvinnan före händelsen, som kom att anmälas som sexuellt ofredande, hade skickat meddelande till varandra av sexuell karaktär innebar att det inte gick att styrka att polismannen haft som syfte att kränka målsägandens sexuella integritet. Åklagaren menar alltså att händelser innan det sexuella ofredandet gör att målsäganden inte senare kan bli sexuellt ofredad. En kvinna som skriver sms av sexuell karaktär till en man får alltså skylla sig själv om hon sen blir sexuellt ofredad av mannen.

”I anledning av vad som nu förekommit om innehållet i sms som även målsäganden skickat till misstänkt anser jag inte att det går att styrka att misstänkts förfarande varit ägnat att kränka målsägandens sexuella integritet. I anledning därav läggs förundersökningen ned.”

Bengt Svensson, personalansvarsnämndens ordförande menade i beslutet att polismannens agerande riskerat att skada förtroendet för polismyndigheten:

”Ditt handlande har vidare i vart fall riskerat att skada förtroendet för Polisen.”

Polismäns sexchatt med 13/14-åriga flickor – ett särskilt regelverk för att behålla dessa polismän

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor måste ses som särskilt allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan starkt lever sig kvar inom Polismyndigheten. De mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Polisman sexchattade med 13-årig flicka – får mycket kännbart löneavdrag dvs 5,75 dagar

Polismannen får ett ”mycket kännbart löneavdrag” dvs 5,75 dagar (25 % av daglönen i 23 dagar).

En polisman har under perioden 13-19 februari skickat 173 meddelanden från ett konto som registrerats på en mötesplats på internet. Polismannen använde dator och abonnemang tillhörande Polisen. Innehållet i många meddelanden var av sexuell karaktär och i ett fall riktat till en 13-årig flicka. Flickan hade berättat att hon bodde hemma hos sina föräldrar. Polismannen frågade trots detta henne om hon var oskuld och om hon skulle vilja träffas. Efter att den 13-åriga flickan berättat om sin ålder fortsatte polismannen att fråga om hur hennes kropp såg ut. I en konversation några dagar senare dvs efter att han fått veta flickans ålder beklagade polismannen att flickan inte hade möjlighet att komma och träffa honom påföljande helg som han hade föreslagit.

”Rikspolisstyrelsen anser att NN åsidosatt sina skyldigheter i anställningen genom att skicka åtminstone 173 meddelanden på hans konto på Kamrat.com från ett abonnemang tillhörande NN:s arbetsplats vid Polisflyget i Boden. I sammanhanget måste det faktum att han åberopar sitt yrke som polis för att få kontakt med flickor på chatsidor anses vara ytterst omdömeslöst och oetiskt.”

”Rikspolisstyrelsen anser att NN:s handlande sammantaget framstår som opassande, oetiskt och skadligt för Polisen.”

T f chefsåklagare Pär G Lindell (Frimurare) beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende försök till köp av sexuell handling av barn och kontakt med barn i sexuellt syfte. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det numera saknas anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Nya tips inkom vilket föranledde en ny förundersökning gällande NN. Åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende kontakt med barn i sexuellt syfte, barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det saknades anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

I flera av de 173 meddelandena uttryckte polismannen en vilja att inleda en sexuell relation. I utredningen i ärendet framgick inte i vilka åldrar de övriga mottagarna var. En del meddelanden var frågor om mottagarnas kroppar och om de är oskulder. Det är en bristande utredning att inte utreda samtliga mottagares åldrar. Enligt PAN kan frågor om kroppar och om de är oskulder uppfattas som ”sedlighetssårande”.

Polisman sexchattade med 14-årig flicka och ville ”knulla” – bedöms av polis som uttryck för ”fiktiv vilja”

En polisman har på arbetstid och med hjälp av Polisens IT-system skickat meddelanden till en 14-årig flicka med sexuellt innehåll. I chatten mellan polismannen och den 14-åriga flickan framgår att polismannen tidigare knullat en 15-årig flicka, tycker det är läckert att flickan r 14 år och vill knulla med henne. Polismannen fick ”mycket kraftigt löneavdrag” dvs 6,25 dagars löneavdrag (löneavdrag med 25 % av daglönen i 25 dagar).

När en 14-årig flickas mobiltelefon undersöktes i samband med en annan förundersökning hittades ett SMS från en kontantkortstelefon med frågan  ”Vad tror du, kan vi träffas och knulla i natt?” Kontantkortstelefonen spårades till en användaridentitet på en internetbaserad kontaktförmedling för sexuella relationer vars ip-adress spårades till polismannens arbetsplats.

Från Polisens egen hemsida om grooming:

”Gromning innebär att någon tar kontakt med barn under 15 år för att längre fram begå övergrepp. Vid gromning sker oftast den första kontakten på ett chattforum eller en sida för kontaktannonser. Att ta kontakt med barn i sexuellt syfte är olagligt.”

”Att tänka på vid anmälan

Anmäl så snart som möjligt. Det kan vara svårt för polisen att få tag i loggar och andra bevis om det har gått för lång tid. Spara information som chattar och meddelanden på datorn eller skriv ut och spara på papper. Det kan bli viktiga bevis.”

Ulf Johansson, idag regionpolischef region Stockholm, menar att polismannens sexchatt med den 14-åriga flickan varit ”något slags upptåg” och att han gett ”uttryck för en fiktiv vilja”. Ulf Johansson menar att handlingen att sexchatta med en 14-årig flicka inte är brottslig. Ulf Johansson föregår vidare en rättslig prövning och menar att det är uteslutet att polismannens agerande skulle anses utgöra grund för avsked.

Ulf Johansson, Polismyndigheten i Stockholms län, Enheten för interna utredningar:

”NN:s trovärdighet och tillförlitlighet i hans uppgifter kan med andra ord ifrågasättas. Hans redogörelse är emellertid inte av ett sådant slag att den helt kan lämnas utan avseende. Inte heller kan hans förklaringar betraktas som vederlagda av den föreliggande utredningen. Polismyndigheten menar därför att bedömningen av NN:s agerande bör ske med utgångspunkt i vad hans själv har uppgett.”

Därmed är inte visat annat än att han har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.”

”Nyss nämnda agerande från NN:s sida är inte brottsligt, men det visar prov på en sådan påfallande omdömeslöshet att han på ett mycket allvarligt sätt har skadat myndighetens förtroende för honom.”

”Mot bakgrund av vad som får anses visat i ärendet framstår det dock som uteslutet att hans agerande, vid en rättslig prövning, skulle kunna anses utgöra grund för avsked.”

Bengt Svensson, ordförande i Personalansvarsnämnden, gör samma bedömning som Ulf Johansson:

”Därmed är inte visat annat än att du har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.” 

”Således riskerar ditt agerande att skada polisväsendets anseende i en nästintill exempellös utsträckning.

Ur chatten mellan polismannen och 14-årig tjej:

Flickan: Vem e den yngsta du har haft det med?
Polisen: Har knullat en tjej som var 15, hur gammal var den äldsta du har knullat med?
Flickan: 53 typ. Jag e 15 snart😛
Polisen: Mmmmm, så du är 14 nu? Läckert!
Flickan: Aaa
Polisen: När fyller du 15? Är du kåt och sugen nu?
Flickan: Nää just nu har jag mens. Den slutar på måndag. Men jag vill träffa nån.
Polisen: Vill du träffa någon i dag?
Flickan: Jaa. eller nästa vecka.
Polisen: Jag träffar dig gärna både i kväll och nästa vecka.
Flickan: Men jag har ju mens till måndag😛
Polisen: Vi kan ju träffas i kväll och känna lite på varandra, och sen träffas igen nästa vecka och knulla
Flickan: Va skulle vi göra isåfall?
Polisen: Vi kan ju kyssas och smekas, hångla och så

I artikeln i Nyheter24 framgår att polismannen var först misstänkt för sexuellt utnyttjande men att utredningen lades ned. Det framstår som märkligt att misstankarna var sexuellt utnyttjande och inte grooming. Är det ett sätt att komma undan åtal? Eller fanns det ytterligare omständigheter som gjorde att polismannen också kunde åtalas för sexuellt utnyttjande?

”Poliskommissarien var först misstänkt för sexuellt utnyttjande av barn, men utredningen lades ned. Bland annat eftersom flickan inte ville medverka.”

http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/727085-polis-fragade-14-aring-om-hon-ville-knulla-ar-fortfarande-i-tjanst

Frågor till Ulf Johansson, idag regionpolischef i region Stockholm:

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är uttryck för männens ”fiktiva vilja”?

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är ett ”slags upptåg”?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar föregått en rättslig bedömning och agerat domare?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar låtit bedömningen grundas i vad polismannens själv har uppgett?

 

Fd polischefen Göran Lindberg – en dömd sexualsadist

Svea hovrätt dömde den fd polischefen Göran Lindberg för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuell tjänst till fängelse i 6 år.

Göran Lindberg dömdes i tingsrätten till sex och ett halvt års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuell tjänst, försök till köp av sexuell tjänst, medhjälp till köp av sexuell tjänst, koppleri och misshandel. Göran Lindberg friades från våldtäkt, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, köp av sexuell tjänst, tre fall av koppleri.

Göran Lindberg bad att få gå i pension bara dagar innan sekretessen i fallet kunde hävas.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt redan år 2007. Hon har också gjort en polisanmälan mot en annan man för våldtäkt som lades ned.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt år 2009. Anmälan lades ner.

Fallet ”Karin” – anmälde en polis för våldtäkt

Inblick har skrivit om fallet ”Karin”. Karin har anmält en polisman för våldtäkt, misshandel och hot. Karin har tipsat medier om polisens bordellbesök till Tallinn. Hon menar att hon via det som inträffat kommit i kontakt med den illegala sexhandeln i Sverige och dess förgreningar inom polisen.

Karin anmälde år 2008 en polisman för våldtäkt och misshandel. Senare har hon anmält bl a trakasserier och hot. Flera av dom som vittnat har också blivit hotade via telefon eller personliga besök.

När Söderortspolisen hade semester – kunde Citypolisen på kort tid spåra hot. Något som Söderortspolis inte hade lyckats med.

En man som först mekat men senare erkänt i polisförhör att  han under flera år skickat hotfulla sms och övergreppsbilder till Karin har en nära anknytning till polismannen som Karin anmälde för våldtäkt. Vid en husrannsakan hos mannen hittades mängder av övergreppsbilder i datorerna. Mannen förklarade sitt intresse för sex-chattar och grovt pornografiska bilder med att han 1978 beslutade sig för att ”forska” på porrindustrin.

Klockan ett på natten genomförde Söderortspolisen husrannsakan hos Karin.

En polischef i Stockholm var sexklubbschef samtidigt som han ansvarade för länskriminalens underrättelseverksamhet.

Polisens internutredningar vägrade släppa ifrån sig utredningen.

Polisens internutredningar har under fem år varit passiva. Dom har utgått från att Karins anmälningar är falska och att polismannen är oskyldig.

En IT-expert som har erfarenhet av att skicka sms och mejl med falska användare, skapa falska och missvisande bloggsidor har goda kontakter med polisens internutredningar.

Flera kriminellt belastade har fått falska mejl och sms i Karins namn som sen lett till att de hotat Karin för att ge igen.

Stora polisresurser har lagts på att utreda och granska Karin som parallellt med granskningen har levt under ständiga hot.

Karin åtalades för falsk angiveri för att på falska grunder ha anmält polismannen för att hota henne via sms. Men friades.

Karin hamnade i polisens #kvinnoregister.

Åklagare Lars Göransson, som åkte fast för sexköp under arbetstid,  har fattat ett nedläggningsbeslut mot Karin under den tid som han själv var avstängd efter sexköpet.

”En ny rättsskandal är under uppsegling”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1301

Polisen granskade journalist-kontakter med TV4 och SVT

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1256

Anmälde polis – nu ska hon straffas av rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1243

Nu prövas hoten mot Karin

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1200

I samband med topsning avslöjades: Sms-hot kan kopplas till anmäld polis

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1053

Polisen: För dyrt att jaga förövare i Lindberghärvan

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1153

Karin lever som rättslös i Sverige

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1043

”Jag lever under ständigt hot”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=984

”Misshandlad och hotad till livet”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=841

Hoten mot Karin eskalerar

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1430

Lindberg-utredning kan knytas till hot mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1571

Kristina hamnade i polisens kvinnoregister

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1607

Nu anklagas Kristina för falska mejlhot

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1645&PID=416

Nu har Kristina anmält till EU-kommissionen

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1587

Ny våg av näthat mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1660&PID=416

Många frimurare i rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1274&PID=416

 

Slutord

Att polismän begår brott mot flickor och kvinnor inom och utom tjänsten är givetvis helt oacceptabelt i ett rättssamhälle.

Polismäns brott mot flickor och kvinnor innefattar en mängd olika och allvarliga brott. Det är särskilt anmärkningsvärt att poliser även begår brott mot flickor och kvinnor inom tjänsten.

Trots Polismyndighetens vetskap om polismäns brott mot flickor och kvinnor både inom och utom tjänsten tycks ingen handlingsplan finnas för att komma till rätta med den här allvarliga och komprometterande problematiken.   

Dessutom  är det  oacceptabelt att polisen utreder sig själv i en rättsstat.

Polisens hantering av polismäns brott mot flickor och kvinnor är under all kritik.  Därför bör Polisens hantering av dessa brott utredas på nytt av en oberoende instans/myndighet.

Det råder en tystnadskultur inom Polismyndigheten där det inte är legitimt att framföra intern kritik trots dessa allvarliga brott mot flickor och kvinnor. Därför måste Polismyndigheten omgående initiera en intern diskussion om hur dessa brott hanteras.

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor är mycket  allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan fortfarande är stark inom Polismyndigheten. Det leder till att de mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Till sist: att polisers vanligaste brott är våld mot kvinnor kombinerat med deras egen oförmåga och ovilja att hantera dessa våldsbrott inom poliskåren, reser frågan om polisen överhuvudtaget är en lämplig instans att hantera mäns våld mot kvinnor.  Vi anser inte det.  Vi anser att det finns goda skäl att välja en annan väg för att bekämpa och skapa en nollvision för mäns våld mot kvinnor.

 

Polisens #kvinnosyn Del 8 : Ointresse av våld mot kvinnor & flickor – ett strukturellt problem

Avslöjandet av #kvinnoregistret synliggjorde att polis demoniserar och lägger skuld på våldsutsatta kvinnor medan männen som slår möts av förståelse. I det här inlägget kommer vi att visa på andra konsekvenser av polisens kvinnosyn som att vad de väljer att utreda respektive inte att utreda kanske inte främst beror på resursbrist utan på deras attityder och värderingar till olika brott.

Inlägget gör inte anspråk på att vara heltäckande i något avseende utan väljer ett antal exempel som schematiskt ska visa på andra företeelser där polisens prioritering, brist på kunskap och engagemang, ointresse och dåliga kvinnosyn styr deras verksamhet och ger återverkningar inom olika områden.

Kvinnor i våldsamma situationer och polisens undermåliga partiska utredningar

Inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visade på en struktur där ingripande polis genomgående problematiserar kvinnor som ringt in om misshandel. Den inblandade mannen möttes däremot av mer förståelse och ibland gav polispatrullen t o m mannens utsagor tolkningsföreträde. I utredningar (och senare i fällande domar) där en kvinna som använt våld mot en man synliggörs stora brister i polisens arbete.

De polispatruller som kommer först till platsen griper den ”våldsamma” kvinnan och förhör mannen. Därefter utreds kvinnan för misshandel eller för dråp/mordförsök. De poliser, som genomför dessa utredningar dvs sköter förhör, dokumenterar etc, har uppenbara problem att se till kontexten där våldet uppstått, varför kvinnan tagit till våld och vad som föregått innan hennes våld. Mannens utsagor problematiseras heller inte medan kvinnan ses som skyldig ganska omgående. Det förekommer ganska ofta att mannen demoniserar kvinnan. De uppvisar alltså i samma mönster som polisen själva gör. Det gör att opartiskheten i dessa utredningar kan ifrågasättas.

Att mannen kan ha hämtats vid tidigare tillfällen för våld mot kvinnan eller att kvinnan vid gripandet visar skador, beaktas inte i utredningarna. Det går att utläsa i förundersökningar att relationen är problematisk och att mannan varit våldsam mot kvinnan innan  och/eller vid det aktuella tillfället utsatt kvinnan för våld, ibland livshotande våld. Att kvinnor har rätt att freda sig själva, sin säkerhet eller sitt liv beaktas inte i utredningarna. En kvinna som upplevt att det finns  en överhängande risk för livsfarligt våld från mannen och själv tillgriper våld hinner inte tänka efter hur hon enligt rättsväsendet bör bete sig.  Trots att det finns en historia av våld försvinner den i utredningar liksom kontexten som våldet utövas i.  Polisen utreder alltså inte mannens våld, eller sätter kvinnans våldsanvändning i relation till kunskap om våld mot kvinnor och att en kvinna inte kan slå sig fri utan måste använda redskap. Om kvinnor kunde använda knytnävar eller hålla fast mannen skulle knappast mäns våld mot kvinnor vara ett globalt problem. Där visar dessa utredningar en inre brist på logik. De tar inte hänsyn till att kvinnor för att freda sig eller sitt liv måste använda andra metoder än våldsamma män gör. Kvinnor tar vad de har tillgängligt i närheten, något redskap eller en kniv,  när de fruktar för sitt liv eller sin hälsa.  Där fallerar polis i förståelse för vad nödvärn är för kvinnor och män. Dessutom finns en annan aspekt. För att freda sina ekonomiska intressen anses människor dvs oftast män har rätt att använda våld dvs nödvärn. Vi vill påminna om artikel för några månader sedan där en man slog en tjuv med flaska och det framhölls som positivt  i media och polis i artikeln uttalade ingenting om övervåld. Skillnaden mot hur kvinnor i nära relation behandlas i utredningar är frapperande. En kvinna som fredat sitt liv på samma sätt hade inte blivit hjälte i  media och polisen hade med all säkerhet utrett henne för mordförsök/misshandel. Det gäller andra strukturella regler när kvinnor fredar sig mot våldsamma män. Då ligger frågan om nödvärn långt borta. Polisen säger dock att de själva övertar en kvinnans nödvärn (vid en skjutning av våldsam man) men att utreda detta dvs kvinnors egna nödvärnsrätt förefaller inte aktuellt.

Nedan följer några exempel  från utredningar där kvinnor utreds för våld mot män.

Expl 1.
Polis underlåter att undersöka en kvinnas skador där en man påstår att kvinnan slagit honom. Kvinnan har enligt uppgifter i domen en sjukdom som gör henne trött. Trots det tar inte polis som kommer till platsen eller  i utredningen hänsyn till det. Mannens uppgifter tas som mer vederhäftiga och ”sanna”. Polis ber t ex en vän till den misstänkte att fotografera vid ett tillfälle, som en del i utredningen. Det är varken professionellt eller opartiskt. Polis vittnar även i rättssalen. Kvinnan döms, trots dessa brister och att hennes skador inte beaktats, till misshandel.

Ur domen:

Vidare har polismannen X i en promemoria den 26 oktober 2014 skrivit att kvinnan i förhör visade att hon har skador. X skriver att kvinnan har flera blåmärken på kroppen. Blåmärke på höger underarms utsida, vänster underarm och överarm, vänster skulderblad, höger ben utsida vid knät och vänster ben utsida vid knät och flera på  höger bröst. Kvinnans skador har inte läkarundersökts.

Expl 2.
En kvinna döms för misshandel med kniv. I utredningen framkommer att mannen utsatt kvinnan för ett utdraget strypningsförsök, enligt mannens utsaga för att lugna henne. Hon flyr ut men blir indragen igen. Då flyr hon till köket och tar en kniv som försvar. Trots att mannen alltså själv berättat om strypningsförsöket och att han förföljt henne utreds inte mannen för försök till dråp/mord eller ens för misshandel. Poliser vittnar mot kvinnan i rättssalen och hon döms. Polis godtar mannens utsaga om att strypningsförsök är ett sätt att ”lugna” kvinnor.

Expl 3.
I ärendet har mannen hämtats tidigare av polis då han misshandlat kvinnan, vittnen talar om hans dåliga kvinnosyn och hur mannen undviker att slå kvinnan då andra män är närvarande, hur han manipulerar henne och  i utredningen framkommer omfattande skador på kvinnan. Kvinnan har använt en kniv, som hon anser, i nödvärn. Våldet hon utsattes för vid detta tillfälle sätts i utredningen inte i samma kontext som det tidigare utövade våldet. Mannen blir i polisens ögon ett brottsoffer och de utredde kvinnan för mordförsök. Kvinna döms sedan för misshandel och får betala skadestånd till mannen.

Mannen dömdes däremot i samma rättsprocess för för trafikbrott – grov olovlig körning och i utredningen står:

Grov vårdslöshet i trafik; genom att den misstänkte framfört fordon AAAOOO  i höghastighet och gjort farliga omkörningar med uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Att en våldsam man skulle visa likgiltighet för kvinnans liv och hälsa förekommer, så vitt vi sett,  aldrig i någon utredning rör våld mot kvinnor. Tvärtom så tycks polis, som visas i tidigare inlägg, snarare misstänkliggöra kvinnan som utsätts. Att köra berusad tar polis allvarligt på,  vilket är helt rätt, men varför inte när kvinnor misshandlas och tvingas freda sig?

Expl 1-3 är några fall  där polis inte utreder förutsättningslöst och inte sätter våldet i ett sammanhang och i en kontext. Istället för att se att kvinnor, precis som poliser måste ha rätt att freda sig mot mäns våld och t o m dödligt våld, så väljer polis att demonisera kvinnor i dessa situationer och männens utsagor blir inte ifrågasätta. Förutom att polis har dålig kunskap om mäns våld mot kvinnor så kan en fråga sig hur mycket polisens egna sympatier för män som berättar om hur kvinnor attackerat dem, påverkar utredningen. Den frågan väcker oro och är en dåligt uppmärksammad sida av värderingarna som synliggjordes i #kvinnoregistret – att våldsamma män är offer för kvinnor som är labila och psykiskt sjuka.

Undermålig utredning – polisers fingrar  i våldtäktsmål

I ett fall där en man utreddes för ett flertal hotfulla trakasserier och en våldtäkt, går det inte att utläsa trots det upprepande mönstret, att polisen har utrett ett modus operandi dvs ett beteendemönster hos den misstänkte. Utredningen är märkligt dåligt skött och bland annat får en ung kvinna på 18 år titta på en polismans fingrar för att se om de liknar gärningsmannen. Det används sedan  i domen för att fria den misstänkte. Ur domen:

Polis XX har uppgett att brottsoffret vid polisförhör sagt att gärningsmannens fingrar var grövre än polis XX:s fingrar som uppskattade sig ha relativ normal storlek på sina fingrar. Annat har inte framkommit än att misstänkt gärningsman YY har tämligen slanka fingrar.

Ovanstående är ett exempel på hur en undermålig polisutredning leder till att hovrätten väljer att fria den misstänkte från ett så allvarligt brott som våldtäkt (Domen är problematisk ur flera avseenden, bl a är den slarvig rörande viktiga datum.) Att en ung flicka/kvinna som utsatts för ett övergrepp inte exakt kan ange fingrarna på den misstänkte är inget konstigt och ska inte tillmätas så stor betydelse i varken utredningen eller senare i rättssalen. Polisens undermålighet fortplantar sig alltså till domstolen – en företeelse som inte är ovanlig.

Bristande ”resurser” ang barnpornografibrott leder till att gärningsmän hjälps

Det finns anledning att uppmärksamma att polis vid anmälningar om barnpornografi inte prioriterar dessa brott mot barn. Vi vill påminna om allvaret i barnpornografibrott och att de som konsumerar också ser till att övergreppen fortsätter. Att polis nedprioriterar dessa brott visar snarare att synen på filmade sexualbrott på barn inte anses prioriterat.

Exemplen är många där förövare gått fria eller fått mildrad påföljd för att polisen har dragit ut på utredningen. T ex fick en man endast dagsböter (!) för barnpornografibrott p g a att polisen inte enligt egen utsaga hunnit med utredningen. Ett annat exempel är läkaren som började utredas för barnpornografibrott i juli 2011, en utredning som slutfördes först juni 2013. Ärendet tog alltså två år. Polisen meddelade, trots att det är möjligt, inte sjukhuset om att läkaren misstänktes för brottet.  Först när media tog kontakt med sjukhuset fick de vetskap om brottsmisstankarna och läkaren stängdes av. Läkaren fick endast strafföreläggande för barnpornografibrott! Troligt mildrades även där påföljden beroende på polisen långa utredningstid. Det finns även exempel på att polis har bett den misstänkte att själv inkomma med sin dator för undersökning.

Vi påstår att det mot bakgrund av hur polisen behandlar våld mot kvinnor och flickor, inte i första handlar om resurser eller kunskap utan att det är brott som nedvärderas och som avspeglar polisens kvinnosyn. Det finns en genusperspektiv på barnpornografibrott och oviljan att utreda dessa brott ska ses i den kontext som inläggen Polisens #kvinnosyn Del 1-7 visar på.

Polis fokuserar på kvinnors brott och inte på nazisters brott mot antirasister/feminister

En krönikör skriver i Metro 16 mars 2015 och pekar på ett antal olika händelser när polis har grovt fallerat i att utreda brott begångna av nazister: Polisens inkompetens är ovärdig

Ur krönikan:

“Ha ha, vi kommer alltid undan”, skrev en nazist till A H på Facebook. Han hade blivit anfallen av den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) på torget i Uppsala i augusti 2013. När utredningen lades ner ett halvår senare blev han hånad av dem.

Vänsterpolitikern D R blev attackerad med en glasflaska i huvudet av en person från SMR i Ludvika 2012. Då tog det hela två år för åklagare och Ludvikapolisen att väcka åtal och förhöra personer som var där.

Även händelserna i Kärrtorp, där nazister angrep en antirasistisk folksamling, speglar dels hur polis bortprioriterade dessa människors säkerhet dels hur de skötte utredningarna mot de skyldiga där.

I Malmö på Internationella kvinnodagen (2014) blev några av deltagarna attackerade av misstänkta nazister. Den skyldige har ännu inte gripits trots att polisen förhörde honom på platsen. (Artikeln ligger inte ute på nätet men publicerades i Metro 24 feb 2015 ”Jag har fått lära mig allt på nytt”).

Ett fall där polisen däremot handlade ”resolut” är då Nora utreddes för misshandel. Vi har alla hört radiodokumentären om den fastspända flickan, om Nora som växte upp med en misshandlande far och utsattes för en våldtäkt som 14-åring, som polisen lade ner, Hon blev senare  placerad på ett HVB-hem och hon utsattes för våldsamma män bland annat polischef Göran Lindberg. Utredningen om den våldtäkten lades också ner. Först när en journalist började granska Noras fall, ledde det till gripandet av Lindberg. Nora vittnade i rätten trots att hon inte mådde bra. Senare försökte hon ta livet av sig genom att ta en burk med tabletter från HVB-hemmets utrymme. Handgemäng uppstod med en skötare och Nora stängde in sig med burken. Polisen kallades till platsen. Trots att det handlade om ett mycket skör tonårig kvinna, gick polisen in med dragna vapen till henne. Trots att skötaren inte ville anmäla Nora valde polisen själva att utreda misshandel och Nora åtalades och dömdes. Polisen hade lagt ner två våldtäkter och sexköpare eftersöktes inte men de valde att utreda Nora för brott. Då saknades varken resurser, vilja eller engagemang hos polisen.

Polisen anmäler sällan brott begångna mot flickor och kvinnor men de väljer att själva initiera en brottsutredning t o m mot en ung kvinna som utsatts för grovt våld av en polischef.  Det går att dra paralleller till falsk tillvitelse-fallen där flickor och kvinnor anmälts av polis själva, se inlägg Utredningar om falsk tillvitelse. Då har de alltid resurser. Att polis utredde Nora trots det hon varit med om (eller kanske just därför?) och att skötaren inte ville det visar hur polis gärna utreder brott mot kvinnor och framför allt utsatta flickor. Ytterligare en utsatt flicka som polisen valde att starta en utredning mot är fallet med flickan som groomats av en 40-årig pedofil. Hon greps och utreddes för innehav av barnpornografi. Flickan hade från 12 års ålder varit utsatt för grooming av pedofilen och som ett led i hans manipulation fått barnpornografi skickat till sig. Även i det fallet hade polisen ”tillräckliga resurser”. Se artikel Utsatt flicka dömdes för barnporr

Här vi vill också ta upp ytterligare ett märkligt fall där polis valde att anmäla en kvinna. Kvinnans make ringde till polis för få hjälp att köra kvinnan till sjukhus eftersom hon inte mådde psykiskt bra. Kvinnan hade förlorat vårdnaden om sina barn och hade samma dag vittnat i en rättegång till stöd för en kvinna som hade misshandlats. När polisen kommer dit ser de kvinnan komma ut med en yxa. Kvinnan är inte kontaktbar och förstår inte polisens order och de drar vapen mot henne. (I rätten vittnar de om att de var beredda att skjuta henne.) Maken kastar sig då emellan polisen och kvinnan för att förhindra att hon blir skjuten och tar yxan från henne. När polis för henne till polisbilen hänger hon med kroppen. Trots att maken inte upplevde ett hot från kvinnan, utan tvärtom räddade henne från att bli skjuten, utreds kvinnan av polis för hot mot maken. Mannen vidhåller i rätten att kvinnan var förvirrad och att han inte upplevde hot men kvinnan döms (!). Hon döms också för våldsamt motstånd eftersom hon hängde med kroppen vid gripandet.

Vi påstår att polisen inte saknar resurser. Det visar ovanstående fall liksom inlägget i övrigt och tidigare inlägg. Det är inte resursbrist som är problemet. Det handlar snarare om var de vill lägga sina resurser och det förefaller ofta finnas en vilja att utreda kvinnor och flickor snarare än att utreda våldsamma män.

Kanske är en förklaring att det så ofta förekommer män i utredningarna att polisen snarare sänker ribban för när en kvinna ska kunna utredas. Ett annat alternativ till detta agerande är att poliser inte har ett genus- eller ett könsmaktsperspektiv. Att mäns våld mot kvinnor inte är lika viktigt men att kvinnors våld blir det.

Polisen underhåller inställningen att våld är manligt

I det sammanhanget är det värt att påminna om polisens improviserade presskonferens efter dödsskjutningen vid Vårväderstorget i Göteborg nyligen. Polisområdeschefen för västra regionen Klas Friberg, sa då att de skyldiga är gäng och att det är män som tänker brott 24 timmar per dygn:

Polisen förklarar skjutningen som gängkriminalitet och att de skyldiga tänker brott 24 timmar per dygn:  http://www.metro.se/nyheter/dampad-stamning-efter-skottdramat/Hdzocs!ZFE9kSuq9UNzAjlVXXnjVA/

Förutom att uttalandet syftar till en ytterligare stigmatisering och till att skapa klyftor i ett samhälle, så finns anledning att ifrågasätta vad polisen egentligen menar.  Tänker dessa män verkligen ”brott”? Är det inte makt och kontroll det handlar om? Kan det vara så att polis inte själva förstår problematiken de förutsätts förhindra? Låt oss titta lite närmare på uttalandet av Klas Friberg (som tidigare var länspolismästare/biträdande länspolismästare och som citeras i inlägget om Kritik mot våldtäktsutredningar) och vad det sänder ut.

Dagen efter skjutningen på Vårväderstorget skjuts en kvinna av en man i ett fall som rör våld mot kvinnor. Klas Friberg gick inte ut då och problematiserade att män som utövar våld mot kvinnor tänker våld 24 timmar om dygnet. Män som utövar våld mot kvinnor i en relation (eller som stalkar kvinnor som separerat från dem) tänker makt och kontroll över kvinnor och det finns ständigt närvarande.  Vad är det för skillnad på de gäng-kriminellas upptagenhet vid våld och på det som våldsamma män visar? Kan Klas Friberg förklara det? Vi påstår att den attityd som polisområde Väst visar avspeglar här är snarare är att de inte prioriterar våld mot kvinnor – det är inte ”riktigt” våld.  Den attityden finns bland ledare och krigsherrar över hela världen. Kvinnor ses som undantag och våldet mot dem förminskas. Våldet är en mellanmanlig företeelse. På det sättet förmedlar polisen indirekt att uppfattningen att våld och manlighet hör ihop. Kvinnor befinner sig utanför denna sfär.

Resolution 1325 betonar vikten av att kvinnor som berörs av konflikter också deltar i lösningen av dem

Kanske skulle Klas Friberg läsa på om resolution 1325 om att involvera kvinnor i freds- och säkerhetsarbete och att skapa ett samhälle utan normen att våld är en mellanmanlig normalitet. För att skapa trygghet behövs kvinnors engagemang och röster och inställningen att om en kvinna skjuts är det  lika allvarligt som att en man skjuts. Det är samma våld.

Polisen bekämpar ”prostitution” genom att gå till massagesalonger

Ett antal tillfällen har rubriker skapats i media om att polisen har slagit till mot koppleriverksamhet. Det har uppdagats  genom att polismän går till lokaler och noterar om de erbjuds ”happy endings”. Får de dessa erbjudanden leder det oftast till att polis utreder kvinnorna. Den här ”metoden” att utreda prostitutionsrelaterad brottslighet genom att kvinnor skuldbeläggs istället för de män som underhåller kvinnohandel visar polisers attityd till prostitution. Sexköparen är helt osynliggjord och kvinnor fotograferas och ”maskas” på bild ut till media. Det är motsatsen till vad lagen om förbud för sexköp avser att åstadkomma. Den vill synliggöra det ojämlika maktutövandet mellan (oftast) kvinnan och sexköparen/mannen. Men istället väljer polisen, när de går på massagesalong, att göra tvärtom. Sexköparen lämnas i fred och kan fortsätta. De signaler som sänds ut är sexköparen inte behöver oroa sig för att fortsätta utnyttja kvinnorna – han beskyddas. Istället straffas kvinnorna. Detta är också en variant på #kvinnoregistret.

Polisens inställning till brottslighet mot kvinnor och flickor på nätet – uteblivna webcamshower

Senaste tiden har flera stora groominghärvor utretts och där rättsprocesser avlutats/pågår, där ett stort antal flickor, ibland så unga som 9 år, är brottsoffer. Ändå hittas inte alla.

Att flickor utsätts på nätet är inget nytt problem. Redan 2007 kom en rapport från Brå som visade att varannan 15-årig flicka kontaktats på internet i sexuellt syfte av någon de tror eller vet är vuxen.

https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/apropa/2007-07-01-internet—en-falsk-kansla-av-trygghet.html

Från länken: Främst är det alltså flickor som kontaktas av män, vilket gör fenomenet till ett könsmaktsrelaterat brott.

Utredaren på Brå säger följande.

— Man kan säga att det påverkar flickors möjligheter att kunna använda den virtuella delen av samhället utan att bli ofredade, mer än det gör för pojkar. Det är ungefär som när man pratar om våld och sexualbrott mot kvinnor, att det påverkar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet på ett helt annat sätt än männens. Det är ett stort hinder mot jämställdheten.

Det är alltså en utbredd brottslighet och allvarlig eftersom det påverkar flickors liv. Rapporten kom för 8 år sedan. Ändå verkar polis inte ännu, med några strålande undantag, ta den här brottsligheten på allvar.

Mer i ämnet: Ny statistik visar också att anmälningar om brott mot barn, flickor, ökar.

Anmälningarna om barn som utnyttjats för sexuell posering har mångdubblats de senaste åren. Även om det är så att det kan förklaras med större medvetenhet spelar det faktiskt ingen roll. Det är dessutom så att det sannolikt är som med alla sexualbrott  – ett stort mörkertal.

2010: 213
2011: 206
2012: 758
2013: 637
2014: 1400
Källa: Brottsförebyggande rådet (statistiken för 2014 är preliminär)

(Se också: Tonårstjejerna utsätts värst, varannan tonårstjej kränkt på nätet.)

På olika sätt synliggörs att det rör sig om en allvarlig brottslighet. Men ändå visas gång på gång ointresset från polis – det är ett genomgående mönster. Några olika exempel:

Expl 1
Flickor blev utsatta för sexistiska inlägg på Facebook. Värmlandspolisen gjorde ingenting.
http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/751687-tonarsflickor-uthangda-pa-facebook

Expl 2
Ida 12 år fick erbjudande om modelljobb nu vill mamman varna andra. Mamman polisanmälde men polisen svarade att de inte kan göra något.  Mamman gick istället själv ut och varnade andra.
http://www.metro.se/nyheter/ida-12-fick-erbjudande-om-modelljobb-nu-vill-mamman-varna-andra/EVHnls!icNOFD7FsRCI/

För att skydda flickor som lockas av detta, flickor som bara är barn, krävs alltså att de har en vuxen som hjälper dem. De individer som är mer utsatta och söker bekräftelse kan råka illa ut och lockas in i värre sammanhang. Borde inte ett samhälle och den polisiära myndigheten skydda de allra mest utsatta?  Om de inte anser att de kan det,  borde det inte finnas ett intresse att gå vidare med detta? Och att visa ett intresse? I polisen uppdrag ingår att skapa trygghet och förhindra brott. Det ingår också att informera. I det här fallet verkar ingetdera av uppdragen av döma av artikeln, ha fallit polisen in att fullgöra.

Expl 3
Tova hotades på nätet i tre år. Hon polisanmälde tre gånger men polisen la ner samtliga utredningar.
http://www.expressen.se/gt/tova-17-hotades-till-livet-pa-natet–i-tre-ar/

Eftersom problematiken är allvarlig och utbredd borde det numera finnas ett stort intresse från polis vid varje påstötning från vuxna eller från barn själva, att reagera och att informera via olika kanaler t ex via sociala medier. Men det är ganska tyst. Det är inte ett prioriterat brott.

Polisen går däremot gärna ut och varnar för ficktjuvar och vill ha tips. De informerar om inbrott bland annat genom stora insatser som operation kofot och genom mobila enheter direkt till allmänheten. Varför gör inte polisen detsamma med våldsbrotten mot flickor och kvinnor? Eller mot sexköp? Eller mot grooming? Beror det på ointresse och brist på engagemang för brott mot kvinnor och flickor? Är det endast när brott även drabbar män och ekonomi som polis intresserar sig dvs sådana brott de i praktiken själva kan råka ut för?  Jämför med utsagor i inlägget om Våld mot kvinnor och Polis-TV där poliser reagerar mot brott de själva varit utsatta för och kan ”förstå”.  Där stölder är kränkande men våld mot kvinnor är ”relationstjafs”.

Trots att inbrott anmäls i stor uträckning och mörkertalet är litet enligt BRÅ och att misshandel av kvinnor i relation och våldtäkt med mörkertalet är betydligt fler (Jämförelsetal 2012 Inbrott – 21000. Kvinnomisshandel – 27 000 med mörkertal ca 100 000, våldtäkt – 6 000 med mörkertal ca 25 000- 60 000) talar inte polis om att våldtäkt och våld mot kvinnor, liksom grooming är mängdbrott.  Varför? Vi anser att det beror på värderingar och kvinnosyn.

Det synliggörs i en artikel från så sent som 4 januari 2013  i Metro där polisen säger att de nu ska satsa på nätbrottslighet. Ur artikeln Polisen siktar in sig på nätbrottslingar :

Mörkertalet kring brott på nätet är stort, inte minst då många som utsätts drar sig för att polisanmäla. Det handlar inte minst om varor och tjänster som klassas som ”ljusskygga”.

Polisen Anders Ahlqvist  IT-brottsexperten vid Rikskrim nuvarande NOA uttalar då följande:

– Det kan till exempel handla om någon som betalt för en webcamshow men aldrig fått den. Risken att denna person går till polisen är inte så stor, säger Ahlqvist

Polisen Anders Ahlqvist väljer alltså att exemplifiera nätbrottslighet med att män som beställer nakenshower med kvinnor (och flickor?) inte får det. Vi upprepar det, för det är så anmärkningsvärt, att polisen som ska utbilda andra poliser i nätbrottslighet anser att uteblivna webcamshower är ett stort problem på nätet för att det är ”ljusskyggt”.

Vi anser att polisens attityd till nätbrott, grooming, näthot mot kvinnor/flickor avspeglar polisens attityd till våldtäktsbrottet, till sexköp och till våld mot kvinnor. Samma inställning och värderingar går igen vare sig det är nätet eller utanför.  Det går också att se att polisen gärna utreder och själva anmäler misstanke om brott där kvinnor och flickor är misstänkta, som i falsk tillvitelse fallen och det gäller även rörande brott på nätet.  Inställningen till nätbrott avspeglar inställningen till brott i övrigt.

Det behövs en Ny Myndighet Nu

SÄPO anger i en intervju att de försöker undersöka värderingar hos dem som återvänder från krigshärdar. Observera ordet ”värderingar”.  Något liknande resonemang om värderingar hos våldsamma (inklusive våldtäktsmän) män hörs aldrig polis uttala. Då är det mantrat ”ord mot ord” som hänvisas till och våldtäkts-myter tillåts styra liksom att kvinnor är de som demoniseras – inte de våldsamma männen.

De olika områden som redogjort för ovan visar på ett mönster hos polis där brott mot kvinnor och flickor negligeras eller förminskas, där kontexter bortses ifrån, där könsmakt och en patriarkal struktur inte ses som orsaker till våld mot kvinnor och där våld blir en mellanmanlig företeelse. Det blir mer och mer uppenbart att det behövs en Ny Myndighet Nu. Problemen hos svensk polis, och rättsväsendet i övrigt, är för stora och genomgående för att bortses ifrån. Polisen klarar inte, har inte intresse eller vilja att utreda och hantera det strukturella våldet mot kvinnor och flickor i samhället.

Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret med att spinna vidare på temat i förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute,  dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ljugande anses vara ett växande, alternativ stort problem och att det förstör för de ”riktiga” våldtäkterna.

De kvinnor och flickor som anses ljuga, kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De  fall som redogörs för nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel.  Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som fanns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.   Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är.  I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse har drabbat någon kvinna med däremot finns många exempel på hur rättsapparaten då behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar just den föreställning som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp att det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att dessa föreställningar om falska våldtäkter är problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”

Det borde efter den ovannämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av dessa fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.

Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem, utan också driva falsk tillvitelse-utredningar.  Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesens hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” ska ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts  av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Del 6) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem och samtidigt började media själva uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelse-dom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelse-fallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

I inlägget redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen redogörs för på ett mer detaljerat sätt, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är mer kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det verkade godtas utan större problem att han ändrar sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog framkommer det att vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till.  Flickan säger att hon inte har skrivit dessa. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan stämmer det inte med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape” m m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denna rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma”. Samt om de dvs andra personer tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger själv att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots allt detta och kvinnoklinikens undersökning utreds och senare fälls flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet.

Våldtäkten förblir outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ideala offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman.  Efter de första anmälningar följer fler, bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är en barnvåldtäkt som skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa henne (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att den misstänkte kan skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt.  Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt nu 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att först samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Men funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hu man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är, varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen denna gång och hur skulle hon orka blir förhörd ytterligare och ännu mer ifrågasatt? När inga åtgärder polisen sida genomförs från polisens sida för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart?
Men tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan, misstänkliggjort henne, och omvänt utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott, kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med åtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans bostad och i hennes mammas, där kvinnan också befunnit. De hittar också liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven så ska de utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för våld innan och det finns vittnen som har sett blåmärken så utreds inte det. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse, och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras efter hand.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till män för det gör han redan med en annan tjej. Men inte heller detta utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes och hans kompis efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälande ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot har ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, fått uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir något dunkelt och han anses alltså av någon ännu mer outgrundlig anledning kunna veta om målsägande har ”ljugit”.

Efter ca fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol när sådant ett misstag(?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av det eller hur illa fallet har sköts i övrigt men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och gjorde det för hämnas på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna på 20 år anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runtomkring, och utredaren märker det, genomförs ett förhör. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. (Under tingsrättsförhandlingar påstår utredaren att en ”massa” försök har gjorts för att få tag på målsäganden.) Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) mer eller mindre frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan.

I förundersökningen har utredare skrivit om orsaken till anmälan ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville och att målsägande uppger att det dock inte var någon regelrätt våldtäkt så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså inte utredande polis gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

I och med att kvinnan säger att ingen ”regelrätt våldtäkt har skett” anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen verkar nu bortblåst. Nu först kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, är med. Bara ett biträde ska vara med. I det ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon varit otrogen.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C. och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att  B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efterhändelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar då misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså  ensam med en manlig förhörsledare och de ska prata om sex och samlag.

Flickan säger inte mycket i detta förhör, det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan 15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket kan anses vara till men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B som alltså är 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar.  Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A  då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan så tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med pojkarna är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka ( ”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle till ”men” för utredningen om vårdnadshavare är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman varit med.  Det var också flickans mamma som anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för;  om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.

Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik.  Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig  i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon friades i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade prövningstillstånd och flickan är dömd för att ha ljugit om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-16 årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen tror på henne och samhället och polisen kommer stödja den misstänkte. Ingen kan veta vilka komprometterande meddelanden som dyker på Facebook eller liknande senare som det inte går att värja sig mot.

Fall 7.

En invandrarkvinna anmäler misshandel tar tillbaka anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt en av de första i sitt slag. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? En frågeställning är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part för att få till stånd fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses ljuga här eftersom polisen inlett en annan utredning om falsk tillvitelse mot henne där hon fälldes för brottet.  Trots att kvinna vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument på att hon bevisligen har utsatts för tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan verkar inte ha fått något stöd och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs utredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då tillbaka sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Trots att det i hennes berättelse framkommer annat som kan vara våldtäkt utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex så hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens verkar ha den ringaste kunskap om vad våldtäkt är för ett brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ideala brottsoffret får styra  Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Den våldtäktsanmälan hon gjorde då lade polisen troligen ner ganska omgående.

Nu uppstår denna absurda situation att kvinnan får betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts. Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad och kanske varit traumatiserad när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade – henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dålig kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelse-mål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att målsägande inte vill delta. I falsk tillvitelse fallen är det tvärtom, oavsett om det finns någon målsägande eller inte anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t o m när det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir  uthängd som ”ljugande hora” med namn, p-nr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kom alltid att vändas emot dem. De blir ”safe targets”. Det visar t ex fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända igen och frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla unkna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t o m så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelse-mål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra så används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.*
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns  på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokollen om polis inte ens vet vad de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte ens vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom;  som en följd utav  att dessa fall blir omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.
Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen har personligen drabbats hårt, så påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.
Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 

*Det gäller alltså dessa ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.

Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter

Vår granskning av polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret fortsätter med att synliggöra hur polisen å ena sidan delar ut varningar till och skuldbelägger kvinnor och å andra sidan påstår att kvinnor okynnesanmäler våldtäkt.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan ”råd” från polis till kvinnor att akta sig och att de samtidigt anser att falska våldtäkter är ett problem. De här ”råden”  verkar leva ett eget liv och idén om att kvinnor ljuger lever ett annat och de  ses inte i ett sammanhang. Men det ska vi göra nu. Vi kommer först visa på ett antal exempel där polis gått ut i media och varnat kvinnor och flickor från att röra sig fritt för att därefter visa hur poliser i olika sammanhang också skuldbelägger kvinnor för mäns våldsutövande.  Sist men inte minst tar vi upp tillfällen där polis vid ett antal tillfällen tydliggjort sin inställning att kvinnor och flickor diktar upp om att de blivit våldtagna och att det är ett mer eller mindre stort ”problem” för polisen.

Låt oss först titta på hur det kan låta i media när polis varnar kvinnor. Nedanstående artiklar är bara exempel som förekommit i media. Det finns säkert många fler och sådana som inte har nått media men där samma information når kvinnor och flickor på annat sätt.

Polis varnar kvinnor och flickor för att gå ut ensamma

I mars 2012 varnade Polisen i Västernorrland kvinnor i Örnsköldsvik.

Efter två gruppvåldtäkter – nu varnar polisen Örnsköldsviks kvinnor. Gå inte ut ensam.

– Vi måste göra det tills vi vet mer, det är oansvarigt att inte varna. Som kvinna ska man tänka sig för och inte gå ut ensam fredag och lördag natt i Ö-vik. Det handlar helt enkelt om att tänka sig för lite extra

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14580737.ab

De anser alltså att de tar sitt ansvar när de varnar kvinnor.  Men hur tar de själva sitt ansvar med att utreda våldtäkterna?
I en tidningsartikel från 2014 redogörs för hur polisens agerade 2012, då varningen gick ut.

* En 18-årig kvinna sa sig ha blivit våldtagen av mer än en man natten mot den 4 mars. Utredningen startade – och lades ned – utan att polisen hade någon misstänkt.

* Den 23 mars uppgav en kvinna att hon hade blivit förföljd av en man i centrala Örnsköldsvik när hon var till väg till en restaurang. Enligt kvinnan tog mannen tag i hennes ansikte. Händelsen rubricerade som ofredande. Polisen stängde ärendet utan att ha någon misstänkt.

* En 24-årig kvinna anmälde att hon den 24 mars hade råkat ut för grov våldtäkt, alternativt försök till grov våldtäkt. Kvinnan att hon hade blivit överfallen av flera män och att hon hade blivit indragen i Örnparken – mitt i Örnsköldsvik.

I juni 2012 lades utredningen ned.

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/polischefen-tror-pa-nedlaggning

Samtliga tre ärenden som föranledde att Polisen i Västernorrland varnade kvinnor lades alltså ner ganska omgående.  Det synes alltså ha varit viktigare att skrämma kvinnor än att utreda på ett engagerat och drivande sätt. Polisen i Västernorrland har för övrigt fått kritik i ett antal JO-anmälningar rörande nedlagda våldtäktsutredningar.

I september 2013 greps tre män, ett fall som senare föranledde artikeln om ovannämnda nedlagda utredningar, efter en uppmärksammad anmälan om våldtäkt där en flicka utsattes för grovt sexuellt våld. Utredningen lades ner två gånger och öppnades en tredje gång efter kritik från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. De tre männen dömdes så småningom men i domen anges att männen bör visas hänsyn eftersom ärendet dragit ut på tiden och de fick därför ett milt straff (givetvis är det ytterst pressande även för brottsoffret men hennes lidande p g a schabblandet nämns inte i domen). Polisens okunskap och ointresse hjälpte alltså gärningsmännen.

Det visar att det var lätt att varna kvinnor och svårt att försöka göra lagföra de som är orsak till varningen. Det anses vara att ta ansvar att åstadkomma otrygghet för kvinnor men att utreda våldtäkter och andra övergrepp anses inte förknippat med något särskilt ansvar. Polisen i Västernorrland benämner också utredningar som att de har ”bra kvalitet”. Vad denna kvalitet består av utreds däremot inte. Bra kvalitet borde dessutom anses vara något de själva åstadkommer och inte något som åligger brottsoffret.

Problemen med våldtäkter är att man ofta vet så lite. Därför bör vi göra som vi gör. I det senaste fallet i Ö-vik kan jag inte detaljerna, men vet att det var bra kvalitet på anmälningen inledningsvis.

I april 2012 varnade Polisen i Västmanland kvinnor i Västerås efter att flera överfall.

Polisen varnar kvinnor: Spring inte ensamma

Ytterligare en kvinna har blivit attackerad i Rönnbyspåret. Polisen uppmanar nu kvinnor att inte springa ensamma i skogen.

– Ha i så fall telefonen beredd och var väldigt uppmärksam. Annars är mitt råd att springa med en kompis, säger kriminalinspektör Britt-Marie Östman.
– Men de har inte gett något hittills. Vi är inte nära något gripande
.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma

I november 2013 varnade Polisen i Stockholm kvinnor på Lidingö. 

Polisen varnar ensamma kvinnor

De råa överfallen på kvinnor som skett på Lidingö har satt skräck i befolkningen. Flera kvinnor berättar att de inte vågar gå ut på kvällarna
…har två kvinnor under kort tid överfallits och misshandlats brutalt av en okänd man på Lidingö.
Polisen tror att övergreppen kan ha begåtts av samma man.

 …nytt överfall skett som kan ha koppling till de två tidigare.

På grund av de brutala överfallen varnar nu Lars Byström Lidingöborna för att ge sig ut på kvällarna.
– Vi vill inte skapa någon jättepanik och oro på Lidingö. Men vi vill uppmana allmänheten att inte gå ut där det är som mörkast. Välj andra vägar och var försiktig. Ska man ut och jogga eller gå ut med hunden så gör det i sällskap med någon annan, säger han och påpekar att överfallen har hög prioritet hos polisen.

http://www.mitti.se/polisen-varnar-ensamma-kvinnor/

Polisen väljer här att använda ord som ”allmänheten” trots att det framkommer att det är kvinnor som råkat illa ut och det är kvinnor de avser att varna.

I oktober 2014 varnade Polisen i Värmland kvinnor i Hagfors.

Polisens varning; Rör er inte ute ensamma

Polisen i Hagfors går nu ut och varnar kommunens kvinnor och flickor.
Efter den senaste tidens våg av sexualbrott vill man inte att kvinnor rör sig ensamma.

– Den här informationen har vi även gett till företrädare för kommunens skolor som kommer att prata med sina elever och deras föräldrar, säger polisens pressinformatör Tommy Lindh.

 Polisen i Värmland jagar en misstänkt våldtäktsman som man tror har begått minst 13 sexualbrott den senaste tiden.
Han har gjort många grova övergrepp under kort tid och verkar vara motiverad – så att ingripa själv avråder vi starkt ifrån utan man ska kontakta polisen, säger Tommy Lindh.

 Polisen har nu gått ut med konkreta råd till kvinnor som rör sig i Hagfors.
– Vi vill att kvinnor ska vidta de försiktighetsåtgärder de kan göra. Att man så långt det är möjligt har sällskap med varandra när man rör sig från punkt A till punkt B. Att man kopplar upp sig på telefonsamtal med någon om man behöver röra sig ensam, säger Tommy Lindh.

Informationen har även getts till kommunens skolor som ska informera elever och deras föräldrar om försiktighetsåtgärderna. Meddelandet ska gå ut till elever i alla skolåldrar.

http://www.expressen.se/gt/polisens-varning-ror-er-inte-ute-ensamma/

Tio av dessa överfall lades ner men utredningarna fortsatte för de tre grövsta fallen men även de lades senare ner. Polisen i Värmland lyckades inte – eller förmådde inte –att utreda och lagföra någon/några skyldiga för dessa överfall men signalen att kvinnor ska vara rädda förmådde de få ut och de lyckades t o m att varna flickor via skolorna. Vad betyder det för uppväxande flickor och deras känsla att även de ska ha rätt till säkerhet? Ska de redan som barn via den lärande organisationen som skolan är, få information att omvärlden är osäker för flickor och att de själva har ansvar för sin säkerhet – inte polisen?

Det är också intressant att Polisen i Värmland även lade ner förundersökningen rörande den våldtäktsanmälan som en elev anmälde på Lundbergs internatskola.
Det dröjde tre veckor innan den misstänkte hördes trots att det är viktigt att förhör sker så snabbt som möjligt efter händelsen. Det hävdades att ”ord stod mot ord” dvs om inte mannen erkände så hände inget eftersom kvinnan kanske ljugit. På något annat sätt går inte att tolka det uttrycket.

Våldtäktsanmäld Lundsbergselev fortfarande inte förhörd

Trots att det gått en vecka har den anmälda eleven inte förhörts.

http://www.nwt.se/storfors/article1688442.ece?service=refresh

Polisen i Värmland verkade dessutom främst intressera sig för  att förhöra en mängd andra personer än just den misstänkte.

Vi har gjort cirka 15 förhör. Vi har hört elever, lärare och annan personal på skolan

Trots att det alltså dröjde flera veckor innan förhör med den misstänkte påstår polisen följande:

Vi är mycket noggranna när det gäller den här typen av misstankar.

Hur andra personer kan veta bättre än den misstänkte vad som skett framgår inte. Trots att våldtäkt är ett brott där den misstänkte mannens kvinnosyn och uppfattning om sexualitet ska stå i fokus uttalar utredande polis följande:

Han säger att det skett gemensamt och i samförstånd, säger Karl-Erik Sten, utredare på Värmlandspolisens avdelning för grova brott.

Där har denna polis, som är en utav den som ska utreda komplexa sexualbrott, redan tagit ställning. Detta uttalande i media är ytterst oprofessionellt och kan bara tolkas som att det ska bana vägen för en nedläggning med hänvisning till det vanliga utredningsmantrat ”ord mot ord”.

Utav denna hantering av Polisen i Värmland går det att konstatera att varningar till kvinnor och skolvarningar till flickor är mer prioriterat än att utreda våldsbrott mot kvinnor.  Kvinnors och flickors trygghet är något de själva är ansvariga för och inte något som verkar beröra den myndighet som har till uppgift att skapa trygghet hos medborgarna. Just de medborgare som är mest otrygga enligt undersökningar är alltså de som varnas – av polis. Detta kan inte tolkas på något att sätt än ett fatalt misslyckande och ett underbetyg på svensk polis.

I februari 2015 varnade Polisen i Kronoberg flickor i Nässjö efter flera fall av blottning.

”Bra för unga tjejer för att ha med kompis”

http://www.expressen.se/gt/man-blottade-sig-for-tonarsflickor-pa-ica/

Någon anledning att vara orolig för att gå ut på kvällarna i Nässjö anser han inte att någon ska behöva vara. Däremot menar Anders Olsson att det kan vara bra för unga tjejer att han med sig en kompis och inte vandra ensam om kvällarna.
– Det finns ingen anledning att i nuläget haussa upp någon stämning om att man behöver vara orolig i Nässjö, men självklart är det bra att ha med sig någon när man är ute, säger Anders Olsson.

 Polisen ska nu fortsätta att samla in information från de tre tillfällena då en person ska ha blottat sig för unga flickor.
Vi har en del material att gå igenom. Vi är mitt inne i utredning och jag kan inte säga om vi har någon misstänkt just nu eller inte. Vi ska fortsätta att samla in material och gå igenom det vi redan har.

Polisens uttalanden är lite motsägelsefulla, dels finns det ingen anledning att ”någon” ska vara orolig men dels ska unga tjejer ha med sig en kompis. Om det ska vara en manlig eller kvinnlig kompis framkommer inte men unga tjejer är alltså inte någon. ”Någon” behöver inte oroa sig men unga tjejer varnas.

Samtliga  ovanstående exemplen på varningar talar om att kvinnor och flickor ska bete sig på visst sätt och vara rädda för att röra sig i det offentliga rummet, dvs de utsätter sig för fara om de inte gör rätt. Tyvärr är det också ett sätt att faktiskt skuldbelägga kvinnor istället för att fokus hamnar på mannen som gör fel. Ingenstans verkar polisen ge varningar till gärningsmän eller anse att män och pojkar bör hålla sig inne. De är ju de, männen, som begår brotten inte kvinnor och flickor.

Rubriker talar sitt drastiska språk – det offentliga rummet kan vara farligt för kvinnor. Trots att det är just hemma och på andra ställen inomhus, som flest övergrepp sker så är signalen att kvinnor ska hålla sig hemma eller till säkra ställen och ha beskydd. De görs själva ansvariga för sin säkerhet.

Polisen skuldbelägger kvinnor för våldtäktsbrottet

Förutom att ”varna” kvinnor och flickor förekommer det också att polis på självklart och fullständigt internaliserat sätt skuldbelägger kvinnor och flickor för de sexualbrott de blir utsatta för. Låt oss titta på några exempel.

I juli 2011 intervjuas Polisen i Lund och efter att Sydsvenskan tidigare rapporterat om att inget enda av de 41 våldtäktsanmälningarna 2010 ledde till åtal.

Polisen: det är inte något konstigt detta.

Kriminalkommissarie Stephan Söderholm är en av dem på Lundapolisen som ansvarar för att utreda våldtäktsanmälningar

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis. Det är viktigt att man anmäler så fort som möjligt så att vi kan göra rättsmedicinsk undersökning, säkra DNA-spår, göra brottsplatsundersökning och annat som kan binda gärningsmannen till brottet.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.
– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Många kvinnor är oroliga för överfallsvåldtäkter. Det är en ganska obefogad rädsla i Lund, menar Söderholm.
– Vi har bara två anmälningar om överfall utomhus. Det är betydligt större risk att vara berusad inomhus på en studentkorridor.

Stephan Söderholm hävdar att polisen lägger ned stora resurser på alla anmälningar.
– Vi nonchalerar inte någon anmälan. Men om vi ska driva en anmälan till åtal så måste vi tro att vi kan vinna målet. Annars ska vi inte göra det. Och titta på anmälningarna. Är du beredd att sätta någon i fängelse i två år på de grunderna?

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.
Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

http://www.sydsvenskan.se/lund/polisen-det-ar-inget-konstigt-i-detta/

Polismyndigheten i Skåne som Lundapolisen tillhör, betror tydligen den här kriminalkommissarien med sina fördomar, om att kunna utreda att brott som våldtäkt. Han lyckas på den här intervjun få med i princip alla de myter och föreställningar som omhuldar våldtäktsbrottet.   Han utgår i utredningar uppenbarligen från att våldtäkt är lika med överfallsvåldtäkt trots att han själv påtalar att de flesta sker inomhus, han anser att offrets beteende är det som leder till våldtäkt, han anklagar t o m en 14 årig flicka för att själv orsaka sin våldtäkt, han påstår att anhöriga pressar fram anmälningar trots att det är viktigt att ett våldtäktsoffer får stöd, han påstår att kvinnor ljuger för att de ångrar sig efter ett samlag, han tycker synd misstänkta våldtäktsmän och som grädden på moset, vägrar han se att det handlar om manliga strukturer  och tar istället till alibit om kvinnliga åklagare som vi vet dels upprätthåller patriarkala strukturer i ett patriarkalt system och dels är helt beroende av hur utredande polis väljer att prioritera ärenden och vilka åtgärder som utförs för att kunna föra ett ärende framåt.
Vi påstår att det här är precis tvärtom; att det inte är 14 åriga flickor som kan vara en fara för sig själv utan att det är  ovannämnda kriminalkommissarie och hans värderingar som  är en fara för 14 åriga flickors säkerhet och integritet och att hans åsikter i vidare bemärkelse är en fara för alla kvinnors och flickors säkerhet och integritet.

Stephan Söderholm har sedermera fått förtroendet att vara presstalesman för Polismyndigheten i Skåne. Det är klar fingervisning om vilken tilltro arbetsgivaren och högre polischefer hyser för honom. Hans dåliga kvinnosyn har inte hindrat honom i karriären och det är ytterligare en signal till kvinnor och flickor i Sverige.

I juli 2013 uttryckte Polisen i Västmanland, via sin presstalesman att det är naturligt med överfallsvåldtäkter när ”folk” är lättklädda. Han fick motreaktioner och reagerade i sin tur mot motreaktionerna.

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”
Så uttalade sig Sven-Åke Hammar som var presstalesman under Power Meet i Västerås efter att en våldtäkt anmälts. Nu riktas kritik mot hans uttalande i sociala medier.

Ett flertal motreaktioner
Anställda på Kvinnohuset i Västerås reagerade över polismannens uttalande.
– Till och börja med tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att polisen lägger skulden på brottsoffer istället på förövaren, att man pratar om sådant som ”lättkläddhet”, säger XX, samordnare för den ideella verksamheten på Kvinnohuset i Västerås.

– Sedan tyder det på en väldigt stor brist om kunskapen om våld mot kvinnor. Att man kommer med avvikelseförståelse, att det handlar om lättkläddhet. Det är fördomar och okunskap. Våldtäkter handlar om behov av makt och kontroll. Det här är ett oacceptabelt uttalande om citatet stämmer.

SVT Tvärsnytt fick tag i Sven-Åke Hammar som har arbetat 34 år inom polisen för en intervju om det uppmärksammade uttalandet i samband med den stora spridningen i medierna. Under stora delar av intervjun återkommer han till samma mening om att det skulle vara naturligt med fler överfallsvåldtäkter på sommaren då fler har lättare kläder på sig. Han har i början svårigheter att förstå samhällets reaktioner.

Hur vill du kommentera ditt uttalande om våldtäkter?
– För mig föreföll det sig naturligt att det är lättare för våldtäktsmannen att hitta sina offer sommartid. För det är ju så att folk klär sig lättare och det är ju lättare för en gärningsman att hitta ett offer, det går betydligt mycket fortare att genomföra en våldtäkt med någon som har lite kläder, än mitt i vintern.

Kan du förstå vilka signaler kommentaren ger?
– Ja, men jag har inga åsikter om hur någon går klädd.

Har du kunskap om våld mot kvinnor?
– Nej, inte mer än vad än den erfarenhet jag har fått i utredningar.

Kunde du uttryckt dig på ett annat sätt?
– Ja, det är väl att det finns galningar ute i samhället som under sjukdom, berusning och drogpåverkan ger sig på försvarslösa människor. Jag borde ha uttryckt mig så istället.

Sven-Åke Hammar säger till Tvärsnytt att uttalandet inte grundade sig på statistik utan att han svarade spontant och att det var klumpigt sagt.
Jag borde ha uttryckt mig tydligare, så att inte någon tror att nu struntar vi i gärningsmannen och fokuserar på offret. Om någon har misstolkat, så tar jag tillbaka allt det, avslutar Sven-Åke Hammar.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/det-ar-naturligt-att-det-blir-fler-overfallsvaldtakter-pa-sommaren-nar-folk-ar-mer-lattkladda

En polis som jobbat i 34 år uttrycker utan att han vet något om ämnet, vilket han också tillstår, att våldtäkter är naturliga och beror på kvinnans klädsel. Inte heller förstår han vad kritiken bottnar i utan tycker snarare att han är missförstådd.  Men det som förefaller mest ”naturligt” i sammanhanget är hur internaliserat det är att polis lägger skuld på kvinnor för övergrepp. Det blir då alltså ”naturligt” att han inte förstår kritiken och att han anses sig ha rätt till att skuldavskriva män som våldtar.

I september 2014 gick Polisen i Stockholm och Twitterkontot YB Södermalm, som har ca 30.000 följare, ut med följande rader:

Oerhört viktigt att krögare tar sitt ansvar och inte överserverar. I natt brast det och vilket bidrog till en våldtäkt.

Kritiken mot tweeten ifrågasatte att skulden lades på alkoholen och inte på gärningsmannen och svaret  blev från de twittrande poliserna blev:

Aldrig påstått något annat. Skuldfrågan är otvivelaktig. Skulle dock troligtvis inte inträffat om inte alkohol funnit med i bilden.

För säkerhetsskull la de till:

Vår senaste tweet har uppfattats av några som att vi skuldbelägger offret. Gärningsmannen bär alla sluld. Något annat har vi inte menat.

I media utvecklar YB Södermalm  vad de menat med sin tweet.

Under torsdagsmorgonen skrev polisen Johan Säfström en tweet från YB Södermalms konto på Twitter. I den skrev han att en krögares servering av alkohol till en redan full kvinna bidrog till våldtäkten hon senare utsattes för inne på restaurangen.

Vem av dem menar du var full, offret? – Ja, kvinnan var full.

Kan man verkligen beskylla kvinnan för att hon blev våldtagen? – Nej, och det gör jag inte heller. Men jag hävdar att alkoholberusningen är en stark faktor i händelseförloppet. 

Men kan du förstå att man tolkar tweeten som att du beskyller kvinnan? – Nej, faktiskt inte.  

Om en kvinna är för onykter. Kan det vara en orsak till att hon blir våldtagen, menar ni?
– Folk som är onyktra blir i och med berusningen mer utsatta för våldsbrott.

Kan du förstå varför folk reagerar på tweeten? 
– Ja, jag tror man misstolkar andemeningen i det. Jag tror att folk uppskattar oss som att vi skuldbelägger aldrig ett våldtäktsoffer. Det är helt barockt. Det tror jag tillhör forntiden. Hoppas jag i alla fall. 

Skuldbelägger ni krögaren? – Det är svårt att se ett orsakssammanhang. Det är svårt som krögare att ha koll på sina gäster. Men vi anser att en krögare måste ha kontroll över gäster och sin alkoholservering.

Handlar inte problematiken någon annanstans än i alkohol?  – Problematiken ligger hos gärningsmannen. 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/777702-polis-skuldbelagger-full-kvinna-efter-valdtakt

Polisen i Stockholm, som YB Södermalm är en del av, skriver alltså först att en våldtäkt inträffade på grund av berusning och tillstår sedan att det var kvinnan som var berusad. Då uppstår frågan, våldtog hon sig själv? Eftersom poliserna på twitterkontot, som är det största polistwitterkontot i Sverige, samtidigt anser att det tillhör forntiden att skuldbelägga våldtäktsoffer, så går det inte tolka på något annat sätt än att YB Södermalm har en forntida syn på sexualbrott.

Polisen i Stockholm, via det ”populära” kontot YB Södermalm, anser sålunda att fulla kvinnor är skyldiga till sin egen våldtäkt. De som också ska kunna bemöta våldsutsatta kvinnor professionellt har en internaliserad åsikt att kvinnor försätter sig själva i en våldtäktssituation. Det är samma anda som i #kvinnoregistret;  brottsoffret blir skyldigt till brottet och de våldsamma männen osynliggörs.

I oktober 2014 uttalar sig Polisen i Örebro om sexuella övergrepp.

”Om kvinnorna inte anmäler så stärks ju den här personen i sitt agerande”

De flesta som blivit utsatta för sexuella övergrepp anmäler inte brotten till polisen. Och mörkertalet är ett stort bekymmer. Det säger Peter Springare, förundersökningsledare på grova brottsroteln i Örebro.

– Om en individ ger sig på en människa i olika sammanhang och kvinnorna inte anmäler det så att vi får ögonen på den här personen så stärks ju den här personen i sitt agerande och känner att ingen vill, kan eller törs anmäla det här.  Då är det väldigt stor risk att det här eskalerar, säger Peter Springare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5983974

Språket som denna polis använder i sitt uttalande är både avkönat och könat. Trots att sexualbrott är ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor så kommer inte Springare in på det. Att välja ord som att ”personen stärks i sitt agerande” och att det här ”eskalerar” ger också en tydlig indikation att Springare utgår från överfallsvåldtäkter. Han har förmodligen Örebromannen som ett facit här. Vad han gör internaliserat är att han lägger skuld på kvinnor som inte anmäler våldtäkt men han nämner inte att det handlar om att de känna sig bra bemötta av polis, att de ska känna sig trygga, att brottet ska tas på allvar som det integritetsbrott det är och att de inte blir ifrågasatta per automatik.  Att lägga skuld på kvinnor som  den är polisen internaliserat gör, inger inte förtroende för hur han kan hantera den grova brottslighet som våldtäkt är. Det torde vara snarare skrämma bort kvinnor i mörkertalet som han påstår sig tycka vara ett bekymmer.

Polisen misstänkliggör kvinnor som anmäler våldtäkt

Inte bara varnar poliser kvinnor och inte bara skuldbelägger de kvinnor – de går också ut i media med att det är ett problem att kvinnor – tjejer – hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Att polis först måste veta vad en våldtäkt är för att kunna påstå att den inte har hänt är inget som verkar bekymra dem när det rör viljan att diskutera dessa ”falska” våldtäkter.

I januari 2007 talar Polisen i Östergötland om hur falska våldtäkter är ett nytt problem.

Fler falska våldtäkter

http://www.folkbladet.se/nyheter/fler-falska-valdtakter-2674968.aspx

De falska anmälningarna kräver mycket energi av rättsväsendet, energi som borde finnas för de kvinnor som faktiskt blivit våldtagna, säger Anne Asp, chef för våldsroteln i Norrköping.

Polisen i Norrköping har ett antal våldtäktsanmälningar där de inte kommer vidare. Den kanske allvarligaste orsaken är fall där polis och åklagare misstänker att det inte förekommit något brott.
Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.

– De här brotten kräver mycket energi av utredarna, energi som borde finnas till de ärenden där en kvinna faktiskt blivit våldtagen.

Det är ofta svårt att bevisa att kvinnan anmält felaktiga uppgifter eller att det som anmälts aldrig förekommit. Inget är svart eller vitt, förklarar de. Istället beskriver de utredningarna som en gråzon.
– Det är viktigt att säga nej. Om det inte varit något tvång under samlaget så kan det inte bli en våldtäkt bara för att hon ångrar sig efteråt,

– Men jag tror inte att någon anmäler bara för anmälans skull, utan det finns alltid någon orsak bakom att något har hänt,

De anmälningarna handlar mer om oförstånd eller oförmåga att backa från utredningen. Allvarligare och direkt brottsligt är de ärenden där någon felaktigt pekas ut för ett brott. 

– Vi jobbar alltid på skarpt läge när vi får in en anmälan, förklarar de båda men betonar i nästa andetag att det är lika viktigt att ingen blir felaktigt misstänkt eller dömd.
– Den som felaktigt utpekas som misstänkt för en våldtäkt blir aldrig helt rentvådd. De blir det hos oss, men allmänheten har redan dömt dem. De får gå vidare som våldtäktsmisstänkta och det är fruktansvärt,

Hur polisen skiljer på de som inte blivit riktigt våldtagna och de som blivit riktigt våldtagna talar de inte om. Poliserna blandar också ganska försåtligt beskrivningarna av att det inte är ”svart eller vitt” och en ”gråzon” med åsikten att det inte är speciellt ovanligt att kvinnor anmäler fel/falskt. Skulden läggs också på den kvinnan som anmäler, hon ska vara ett idealt offer annars ska hon ”backa” ur.

I maj 2007 intervjuades Polisen i Örebro 2007 om hur deras egna undersökningar visade att minst 19% av alla våldtäktsanmälningar är falska.

Var femte anmäld våldtäkt är falsk, menar polisen

Enligt en egen utredning som polisen gjorde av alla våldtäktsanmälningar i Örebro län 2004, så var närmare var femte anmälan felaktig eller falsk. Samma antal falska anmälningar gäller fortfarande menar Robert Haslinger, som är chef på roteln grova brott hos Örebropolisen.

Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.
Det här är något som juristen Elvy Wicklund i Örebro inte känner igen, trots att hon har 20 års erfarenhet av att ha jobbat med kvinnor som utsatts för den här typen av brott.
Den som i de flesta fall avgör om en våldtäktsanmälan är felaktig är polisens egna utredare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=1386947

Det är dessa rader som står att läsa på radions websida. Men det är viktigt att höra igenom hela inslaget med intervjun. Ordagrant låter det enligt följande:

Polischef Haslinger: Och man kom fram till att det var 18 % då stämmer det ganska väl med dom siffror som är i år också. Det är en konstant hög andel.

Reportern: Varför är det så enligt dig?

Polischef Haslinger: Det finns flera anledningar till det; en del tror att de ska kunna få ut någon ersättning, det finns vissa som har psykiska problem, hämndmotiv, behov att förklara bort en otrohet, till exempel.

Vi haft exempel på när en kvinna varit berusad och haft sex med andra än sina pojkvänner eller sina män och sedan har de hittat på istället att de blivit utsatta för sexbrott.

Läst text av reportern: Att så mycket som 18% skulle vara påhittade eller felaktiga anmälningar kan ändå vara  i underkant anser Robert Haslinger. Han tror att det kan vara en ännu större andel som är falska eller felaktiga anmälningar. Det här är någonting som kvinnojuristen Elvy Wicklund Örebro, ställer sig frågande inför.

Wicklund: Utifrån min erfarenhet så känner jag inte igen det.  Jag har haft ett ärende när jag vet att polisen ansåg att det var en falsk anmälan men där jag är övertygad om att kvinnan talade sanning.

Lät text av reportern: Vad det är som avgör om det är en falsk eller felaktig anmälan är ofta den utredande polisens känsla eller att det kommer fram saker som inte kan stämma som är helt orealistiska eller att kvinnan till slut i efterhand erkänner att hon hittat på allt. Men dom fallen är ovanliga enligt Robert Haslinger. Däremot har han idé om hur man skulle kunna få bukt med en del av de falska anmälningarna.

Polischef Haslinger: Om polisen skulle göra något exempel där man skulle välja ut ett ärende och ställa ekonomiska krav mot den som har hittat på den här historien och det kommer i så fall bli oerhörda summor som vi pratar om man räknar ihop alla kostnader som vi får för våra utredningar.

Polisen i Örebro gör alltså egna undersökningar om något så komplext som sexualbrott. Det framkommer inte varför de gör egna utredningar och utifrån vilken kunskap. Men polischef Haslinger hänvisar till att även årets siffror ”stämmer”, det är en konstant hög andel som anmäler våldtäkt falskt.  Det är så häpnadsväckande att vi måste upprepa:  en polischef som ansvarar för bla a våldtäktsutredningar anser att det är en hög andel kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt falskt.

Som anledning till detta falska beteende anger polischef Haslinger de vanliga antifeministiska myterna om våldtäkt, våldtäkt anmäls för att kvinnor har ekonomiska motiv, har psykiska problem, vill hämnas och vill förklara bort otrohet.

Varför inte män har samma behov att förklara bort otrohet går inte Haslinger in på. Inte heller går han in på att även en misstänkte ofta har precis samma bortförklaringar på varför en kvinna har anmält honom för våldtäkt, som polischef Haslinger ger uttryck för.

Men förutom detta har även polischef Haslinger en idé hur Polisen i Örebro kan komma tillrätta med alla dessa ljugande kvinnor och flickor som han uppenbarligen har stora problem med:  han tycker att polisen ska välja ut någon som anmäler våldtäkt fel som betalningsskyldig för hela utredningen. Han vill statuera ett exempel och skrämma bort de som anmäler ”fel” våldtäkter.

Det här polisiära agerandet sker alltså i tre steg:

  1. Myter och föreställningar om våldtäkt tillsammans med negativ kvinnosyn leder till dåliga sexualbrottsutredningar.
  2. Det startas egna utredningar om varför så få våldtäktsanmälningar lyckas och skulden läggs på de som anmäler – det är fel sorts anmälningar.
  3. De som anmäler straffas för polisens inkompetens och dåliga kvinnosyn genom hotet att tvingas betala för polisens arbete.

Detta är alltså både en dubbelbestraffning och en trippelbestraffning som Polisen i Örebro riktar mot kvinnor och flickor. Robert Haslinger jobbar för övrigt kvar. Hur många falska våldtäkter han anser han att det finns nu vet vi inte men det finns ingen anledning att tro att hans kvinnosyn radikalt förändrats till det bättre. Haslinger (och hans kollegor) gick också ut i media med frikostig information om fallet med kvinnan som misstänktes för ett grovt våldsbrott och som senare fälldes i Örebro tingsrätt. Att han därigenom beter sig som en  antifeminist som vill ge så mycket uppmärksamhet som möjligt till tesen om att ”kvinnor kan” är alltså tydligt men vi kommer återkomma till det i inlägget om Polisen och media.

I juni 2007 går Polisen i Västra Götaland 2007 ut anonymt i media om vad de anser vara ett jätteproblem ; att våldtäkter är uppdiktade. Artikeln finns också hänvisad till i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar då JO under denna period utredde just Polisen i Västra Götaland för deras undermåliga hantering av våldtäkter.

Poliser hävdar: ”De flesta våldtäkterna är uppdiktade”

http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/

De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem

 I artikeln säger en namngiven chef att det inte finns någon statistik och att han därför inte som tjänsteman kan påstå något sådant som står i rubriken. Men de anonyma poliserna har inga sådana betänkligheter. De gör som i #kvinnoregistret dvs förklarar att de som anmäler våldtäkt inte sällan har psykiska problem dvs det är brottsoffret det är fel på. Ingenstans går de anonyma poliserna in på hur de ser på våldtäktsbrottet och om de vet att de flesta kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp inte anmäler.
En sådan här artikeln sänder både en signal om hur Polisen i Västra Götaland ser på våldtäkt, hur deras kunskapsnivå är och hur deras kvinnosyn är. Det kan också leda till att kvinnor tappar förtroende för polisen och väljer att i ännu mindre grad anmäla sexualbrott. Polisen kan sedan påstå att de därigenom fick ”rätt”. Forskning visar däremot att anmälningsbenägenheten för våldtäkt påverkas av hur samhällets och därmed även polisens syn på våldtäkt är.
JO riktade för övrigt kritik mot hur våldtäkt utreds hos Polisen i Västra Götaland och bland annat på bristande resurser i just dessa utredningar.  Frågan som återstår är: jobbar alla dessa anonyma poliser kvar? Utreder de våldtäkt idag? Med samma dåliga kvinnosyn ? Då är det nog snarare det som är ett ”jätteproblem”.

I juli 2008 uttalar sig Polisen i Östergötland återigen i media om de falska våldtäkterna. Nu är det inte längre ett nytt problem, som angavs ovan, utan det är betydligt vanligare än vad ”många” tror.

Falska våldtäkter problem för polisen

Flera poliser som Corren talat med anser att falska våldtäktsanmälningar har blivit vanligare under senare år.- Det bär mig emot att säga det, men en del anmälningar borde aldrig gjorts. De här tjejerna förstör för sina systrar, som verkligen har våldtagits, säger kriminalinspektör Pär-Åke Ekholm.

– Jag kan tyvärr inte ge några exakta siffror, men det är betydligt vanligare än många tror att utredningar läggs ned på grund av att berättelsen inte stämmer.

Enligt Ekholm kan det finnas flera olika förklaringar till att någon anmäler en våldtäkt utan att den begåtts. Oftast är alkohol och droger inblandade. Målsäganden har kanske gått för långt med någon hon egentligen inte ville ha sex med.

– Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.

En annan bakgrund kan vara att målsäganden tidigare i sitt liv varit med om något traumatiskt.

– Hon har en berättelse som vill ut men det är inte den här, påstådda våldtäkten. Generellt tror jag att det är personer som inte mår bra från början som anmäler en falsk våldtäkt.

Pär-Åke Ekholm poängterar att han inte menar att kvinnor ska hålla inne med anmälan.

– Det stora problemet är alla våldtäkter som inte anmäls för att kvinnan inte vågar. Jag hoppas bara att vi kan undvika fall som uppenbart inte är våldtäkter.

http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/falska-valdtakter-problem-for-polisen-4276983.aspx

Polisen i inslaget anser att det är vanligt att berättelsen inte stämmer. Vad det är som ska stämma kommer de inte in på. Därefter staplas de vanliga myterna om våldtäkt på rad. En kvinna som  är drogad eller berusad verkar få skylla sig själv om hon blir våldtagen.  Myterna om kvinnor som ångrar sig, vill dölja otrohet och att felet är att den anmälande kvinnan inte mår bra ”från början” återkommer.  De ”tjejer” som anmäler fel förstör också för sina systrar. Varför det skulle vara så ges inget svar på. Den enda tolkningen är att alla kvinnor och flickor som anmäler övergrepp drabbas dessa fördomar och kan anses förstöra för ”sina systrar”.

I juli 2011 anger Polismyndigheten i Skåne, Lund att kvinnor anmäler falskt, delar av artikeln ovan återges igen.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.
Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.

I september 2011 oroar sig Polismyndigheten i Halland för att oskyldiga pojkar får sitta anhållna.

Polischef: ”Tjejer hittar på om våldtäkt”

Allt fler polisanmäler våldtäkter på falsk grund- det menar i alla fall Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Jag är fruktansvärt besviken på de kvinnor och tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är några våldtäkter.  Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna hos oss . Det drabbar ju alla andra som flickor och kvinnor som blir våldtagna som ropar efter våran hjälp

Fråga: Men är det här ett stort problem i förhållande till dem som inte vågar anmäla överhuvudtaget?

Nej, det är ett litet problem. Men jag vill fortfarande inte ha dom problemen.

Men Halmstadjuristen YY som ofta företräder våldtäktsoffer har däremot aldrig stött på detta inom rättsväsendet. Hon menar att problemet istället är att för få kvinnor orkar eller våga anmäla. Jag har inte stött på det, jag har ändå arbetat i domstol sedan 1977 och nu som privatpraktiserade jurist.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4699012

Polischefen anser alltså att tjejer som anmäler falskt är litet problem men det drabbar alla andra som blir våldtagna. Varför de som blir våldtagna skulle behöva ”ropa” efter hjälp svarar hon inte på. Det är i sammanhanget intressant att se en helt annan ton och attityd när det rullades upp en sexköpshärva med pojkar 2014.

 Det är pojkar i 20-årsåldern som är lite vilsna och inte förstår sitt eget bästa, att man blir utnyttjad när man säljer sex. Man är ett offer helt och hållet, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen.

– Sexualbrott är ofta förknippade med skam och skuld. I det här fallet rör det sig dessutom om unga män som befunnit sig i beroendeställning. Det är viktigt att betona att vem som än blir utsatt alltid kan komma till polisen och att vi tar anmälningarna på allvar. Vi är särskilt utbildade att möta dem som utsatts för övergrepp, säger Inger Ohlsson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5893363

Tonen är alltså betydligt mer förstående för svårigheter att anmäla sexualbrott här än 2011 då hon ansåg sig vara ”fruktansvärt besviken” på tjejer.

Sammanfattning

Att kvinnor och flickor varnas för att vistas ute och att de skuldbeläggs för våldtäkter är två sidor av samma företeelse: att osynliggöra orsaken till det sexuella våldet dvs att det i nästan alltid är män och pojkar som begår våldtäkt mot kvinnor och flickor. Att polis fortfarande upprätthåller samma syn på sexualbrott som 1976, då boken ”Skylla sig själv” kom ut, är skrämmande men tyvärr en verklighet.

Det sker,  som visas ovan, internaliserat men förmodligen även fullt medvetet. Trots att det borde finnas en vilja öppet att diskutera polisens kvinnosyn verkar det snarare vara tvärtom som rapporteringen om #kvinnoregistret visade då en hög polischef, Mats Löfving, använde ordet ”trams” när en reporter ställde frågor om det.

Som också visas ovan började det i under andra hälften av på 2000-talet dyka upp artiklar om problemet med sk falska våldtäkter. Under samma tid växte sig antifeminism allt starkare. Åsikterna från poliser om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt ska alltså ses i det ljuset.

Efter att Assangefallet briserat, där mängder av nätaktivitet avslöjade en mycket dålig kvinnosyn, kom året efter ytterligare artiklar om falska våldtäkter där polis uttalande samma fördomar som fanns att läsa på olika antifeministiska sajter. Det finns skrämmande nog knappast något som skiljer mellan hur poliser uttalar sig om falska våldtäkter och det tankegods som har går att läsa på vilken kvinnohatiskt sajt som helst. Det är intressant i sig.

Om det innan dagens abortlagstiftning fanns myter om att kvinnor anmälde våldtäkt för att få försörjning och att tidigare sexualmoral förutsatte att kvinnor och flickor skulle”hålla på sig” och att det var därför de anmälde våldtäkt, så har myterna om orsakerna till ”falska” våldtäkter nu byts ut till att vilja dölja otrohet och att få skadestånd.  Psykisk sjukdom verkar dock ha stått sig genom åren. Trots att våldtäktslagstiftningen har uppdaterats och det tex är ett brott att utnyttja berusade och drogade kvinnor (hjälplöst tillstånd) lägger polisen i utsagorna ovan fortfarande skulden på kvinnorna och deras situation.

Det är heller inte så att det är en isolerad företeelse inom polisen med dålig kvinnosyn och att uttala sig föraktfullt om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 Polismyndigheter. Tio utav dessa är med i det här inlägget. Dessa är

Polismyndigheten i Halmstad
Polismyndigheten i Kronoberg
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland
Polismyndigheten i Västmanland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Östergötland

Det är alltså strukturer som finns överallt. Det är också flera höga chefer som har uttalat sig, poliser som är de som ska ha uppdaterad kunskap om sexualbrott, men istället vädrar mycket okunniga och kvinnofientliga åsikter.  Att det även är några kvinnor är inte förvånande eftersom, precis som i domstolarna, kvinnor i en patriarkal organisation upprätthåller patriarkala normer. Att utmana patriarkatet leder knappast till chefspositioner. Snarare tvärtom.

Det är alltså illavarslande att polis varnar kvinnor men lägger ner utredningar som var orsak till varningen, det är illavarslande att polis bland annat i nya sociala medier fortfarande upprätthåller föreställningen att kvinnor bär ansvaret för våldtäkter och det är illavarslande att poliser anser att ”falska” våldtäkter är ett problem när de inte ens vet vad en våldtäkt är dvs att det är ett integritetsbrott och inte ett tekniskt brott som poliser tycks tro. Det är också illavarslande att trots att så många kvinnor och flickor vittnar, bland annat på nya sociala medier, om övergrepp som inte har anmälts och hur kränkande de bemöts och (om de väl anmäler) att så många utredningar läggs ner, verkar det inte få någon effekt. Det verkar enligt polis vara svårt att få tag på de ”riktiga” våldtäkterna men det verkar finnas desto mer intresse för att få uppmärksamhet på tjejer som sägs ha hittat på våldtäkter.

Det är tydligt att kvinnor fortfarande avkrävs ansvar för sitt beteende, för våldtäktsmännens beteende och för att dessutom bete sig rätt och framstå som ett idealt offer. Vill det sig riktigt illa kanske en kvinna eller flicka som anmäler kan våldtäkt råka ut för en Robert Haslinger-polis som vill statuera exempel och därmed avkräva henne betalning för polisens arbete.

För att se ett exempel på hur polis går tillväga när de utreder s k falsk tillvitelse se inlägget om Flickan anmälde våldtäkt men blev istället själv dömd. Den hanteringen är inte unik. Tyvärr.

Polisens #kvinnosyn Del 5 : Polisen och prostitutionen

Efter avslöjandet om polisen och #kvinnoregistret fortsätter vår serie om Polisens #kvinnosyn med att betrakta hur polisen hanterat företeelsen prostitution.

Det är av stor betydelse att se hur de som ska tillse kvinnors säkerhet, värderar de kvinnor som är mest utsatta för samhällets godtycklighet, fördömanden och skuldbeläggande; de kvinnor och flickor som av olika anledningar befinner sig i prostitution. Hur polisen ser på dessa som är mest utsatta för mäns våld, ger mycket information om hur deras kvinnosyn är. Eftersom prostitution som företeelse är mångfacetterad, mångbottnad, känslomässig och där rättsväsendet inklusive polisen fortfarande famlar runt och inte förstår särskilt mycket, är syftet med inlägget att synliggöra den djupa problematiken och hur gamla strukturer som ännu lever kvar. Polis hävdar ofta att det är en allvarlig brottslighet men vad de faktiskt gör och inte gör, visar att det är andra känslor som faktiskt styr. Förutom att skärskåda modern nutid i Sverige, kommer inlägget Polisen och prostitutionen också innehålla både ett globalt, framför allt ett nordiskt, såväl som ett historiskt perspektiv.

Om vi inte spanar så kan vi naturligtvis inte veta någonting.

Sexköp är ett brott som oftast upptäcks genom att polisen lägger spaningsresurser på det. På polisen finns personer som ska skanna av internet och vad som händer där. Men därifrån har inte kommit några signaler om att det här är ett stort problem som bör satsas på, säger Staffan Wennberg.

Han ser en skillnad mellan dem som han menar gör det här frivilligt och de som blir tvingade.
– Är det en som säljer sex och det inte är frivilligt räcker det för att det ska vara allvarligt.
– Om en flicka är tvingad att göra det via en kopplare så tar jag ju det först än den tjej som säljer för att hon kommit på att hon ska tjäna pengar.
Nu är jag inte nån psykolog. Men när de går och grunnar på det i efterhand så… man måste ändå tycka att det är konstigt på nåt vis. Nu påstås det ju att det är världens äldsta yrke, men ja, jag vet inte.
Intervju med chef vid Uppsalapolisen 2014 se
här.

Den nödvändiga dikotomin

Prostitution som företeelse förutsätter en tudelning, en dikotomi, av kvinnor och på deras värde. Det finns ärbara och icke ärbara kvinnor och att det finns en internaliserad dikotomi påverkar alla kvinnor och flickor – även de som inte är i prostitution. Att en kvinna som anmäler våldtäkt får frågor om just sin ärbarhet; klädsel, sexuella erfarenheter och tidigare beteende, beror på den här dikotomin som lägger skuld på kvinnor. Inte på män och förövare.  Kvinnor och flickor förutsätts också bete sig rätt dvs ärbart och får då och då mediala råd av poliser att tänka på sitt beteende och skuldbeläggs internaliserat för sin klädsel. Detta kommer vi att återkomma till i bloggen framöver då polisens uttalanden i media granskas.

Prostitution kan alltså ses som en projiceringsyta för kvinnosynen.

Globalt och historiskt perspektiv

Polisen och prostitutionen har en lång gemensam historia. Att vissa kvinnor och flickor alltid ansetts, och anses, vara tillgängliga för framför allt maktens män har alltid på ett eller annat sätt också involverat polisväsendet.

Lydia Cacho skriver i sin bok ”Maktens slavar” om hur polisen i varje land hon besöker är involverad i sexhandeln på ett eller annat sätt. De tittar åt annat håll när prostitution och våld sker, de är sexköpare, de beskyddar åt hallickar, de låter sig mutas med pengar eller fri tillgång till sex, de förvarnar om tillslag, de utsätter brottsoffer för kränkande behandling eller övergrepp, de skickar brottsoffer tillbaka till hallickarna eller lämnar hallickar och deras kvinnor ifred. I länder med legaliserad prostitution beskrivs hur polis är sexköpare, ”kunder”, ena dagen för att nästa förutsättas vara de som utreder brottslighet mot kvinnor som utsätts för handel och våldet i prostitutionen.  Det säger sig självt att det inte fungerar. Den kvinnosyn som kännetecknar de som utnyttjar kvinnor sexuellt påverkar dessutom synen på sexualbrott begångna mot alla kvinnor och flickor i samhället. Lydia Cacho skriver på sidan 104

Och att polisen i de närmare 50 länder jag besökt inte på långa vägar har den utbildning, kunskap, handlingskraft, professionalitet och transparens som skulle behövas för att bekämpa människohandlarmaffian.

I Sverige har vi sedan 1999 en lag som förbjuder köp av sexuell tjänst/handling. Det är ingen hemlighet att polisen var emot införandet av lagen.

I en historisk betraktelse har svensk polis i allra högsta grad varit involverad i prostitution under den period Sverige hade reglementering och bordeller. Högste polischefen i Stockholm tillika överståthållaren, var under 1840-talet i högsta grad ansvarig för införandet av bordeller och tvångsbesiktning av prostitutionens kvinnor och flickor. Polis fick ansvar för att kvinnor infann sig till kontroller dvs den gynekologiska undersökning som skulle se till att hon var fri från sexuellt överförda sjukdomar som kunde smitta friska sexköpande män. Polisen fick även i uppdrag att spana efter ”liderliga” kvinnor som kunde misstänkas för prostitution. Det fanns speciella prostitutionspoliser. Trots att poliser egentligen skulle bekämpa ”liderligheten” i samhället blev det egentligen tvärtom, de upprätthöll organiseringen av prostitutionen istället för att motarbeta den. 1)

Det fanns exempel på hur polisen utnyttjade kvinnor sexuellt för att få bevis på att de var prostituerade.  Polisen samarbetade också med hallickar och bordellägare för att kunna ”vittja” dem på kvinnor som de förde till tvångsundersökning. Reglementering upphörde slutligen så sent som 1918 tack vare ett mycket aktivt feministiskt arbete.

Norden och polisen samsyn

Även i våra nordiska grannländer Norge och Island finns numera en lagstiftning mot sexköp (Island har även ett förbud mot strippklubbar).

I Norge var det framför allt samiska kvinnor som kämpade för att få till stånd en förändring av mäns  beteende och för att få en lag som förbjöd sexköp. Efter att gränsen till Ryssland öppnades för handel 1991 ledde det även till att handeln med kvinnor i prostitution ökade och till att sexköp blev mer och mer normalt bland män och t o m bland unga pojkar. De samiska kvinnorna började bedriva ett aktivt normarbete för att få till stånd en förändrad attityd. De anordnade bland annat demonstrationer utanför de ställen där de visste att hallickverksamhet och sexköp pågick. Trots att sexköpare utsatte dem för livsfarliga hot, tex genom att göra ansatser att köra över dem med sina bilar, fick de ingen hjälp eller beskydd av polis. Tvärtom försökte den lokala polisen förhindra och förhala kvinnornas demonstrationstillstånd. Ingen utredning påbörjades trots att de fanns bevis för hallickverksamhet och att handeln med kvinnor pågick.  Snarare betraktades hallickarna som goda medborgare och inte alls som kriminella. Vid ett tillfälle utsatte en hallick/bordellägare demonstrater för fysiskt våld och inte ens då ingrep polisen utan försökte snarare få demonstranterna att avlägsna sig.  Senare när kvinnorna hade rönt framgång i kampen så utreddes hallickarna men det var dessa samiska feminister som gick först och deras kamp ledde senare till den norska lagstiftningen där sexköp kriminaliserades. På grund av närheten till den Ryssland var det nödvändigt att även kriminalisera sexköp utomlands för att förhindra gränshandel med kvinnor. Men precis som i Sverige, var inte norska polisen positiva till lagen. 2)

Efter att sexköpslagen infördes på Island 2009 gick polisens arbete med att lagföra män som bröt mot lagen, mycket trögt. Fram till 2013 hade endast 8 sexköpare lagförts och de köpte alla sex av samma kvinna. Bara ett enda fall av koppleri/hallickverksamhet har lett till fällande dom och då var det en kvinna som dömdes och hon var själv ett offer i kvinnohandeln. Det har lett till att den aktiva isländska kvinnorörelsen själva har agerat. De tröttnade helt enkelt på polisens frånvaro av intresse och att inget hände. De började spana själva efter sexköpare och av-anonymiserade dem och anmälde dem till polisen. 2)

I det här nordiska sammanhanget finns det anledning till att ta upp den s k Haparandadomen från 2011,  där två svenska män var åtalade, en för sexköp och för att ha förmedlat en rysk kvinna till denna sexköpare.

Försvaret kallade en överkonstapel vid den finländska polisen som vittne. Han angav att han hade arbetat som polis i 30 år i den regionen där de ryska kvinnorna såldes och han ansåg sig kunna bedöma om dessa kvinnor i prostitution var frivilliga eller tvingade.

Ur domen: Han  /polismannen/  är av den uppfattningen att varken hallickar eller ryska maffian är inblandade i verksamheten utan de ryska kvinnorna sköter själva den prostitution som de bedriver. Om den misstänkte mannen säger den här att polisen att han känner honom sedan tidigare och att han inte kan tänka sig att denne bedrivit någon verksamhet som hallick.   

Polismannen fick alltså bedöma att det inte fanns någon rysk maffia inblandad eller att någon av kvinnorna hade en hallick trots otaliga rapporter, bland annat i media, om motsatsen. Denne finländske polismans syn på prostitution, hans syn spå sexköp som normal manlig sysselsättning eller hans kunskap om våld mot kvinnor, diskuterades inte. Han fick tycka till och skyddade sin manlige ev sexköpande och kvinnohandlande vän.  Hur den här mångåriga polisen och hans poliskollegors arbete mot våld mot kvinnor framför allt i prostitution bedrevs kan en bara göra sig en föreställning om. Lydia Cachos uppgifter om hur poliser över hela världen inte bryr sig om kvinnohandel kom plötsligt väldigt nära under Haparandafallet.

Både norsk, isländsk, finländsk och svensk polis brister alltså i förståelsen av – och viljan att förstå- vad prostitution är dvs att det är våld mot kvinnor, och i synen på att sexköpslagen är en viktig lag att införa och att efterleva.

Sverige – 50 dagsböter

I Sverige har få sexköpare lagförts och straffen är låga. De flesta får strafföreläggande och slipper offentlighet. Efter ett HD-beslut 2001 får i stort sett samtliga sexköpare 50 dagsböter även i de fall där det finns uppenbara tecken på att de utövat våld, i vissa fall grovt sexuellt våld.  De får oftast inte ens några frågor om det och deras anonymitet består. Kvinnor och flickor i prostitution är ansedda som mindre värdefulla än andra kvinnor och flickor, på något annat sätt är svårt att tolka att våldet inte ger någon uppmärksamhet.

Få gånger har polis höjt rösten mot den låga straffen och det inte skett i något större medialt sammanhang. Det finns anledning att jämföra med vad som skedde när HD ändrade praxis för hur narkotikabrott ska bedömas och att ”nyansera” påföljderna beroende på vilket position den åtalade hade i ett försäljningsnätverk. Denna HD-dom ledde till att polis uttalade sig i nationell riksmedia och till debatter. Något motsvarande har trots att det gått 16 år sedan sexköpslagen infördes och 14 år sedan HD:s beslut om 50 dagsböter, inte skett från polisens sida. Ingen stark reaktion har framförts. Det är en tydlig indikator på hur polis ser på brottet sexköp och på deras generella ointresse.  (Se tex artikel Låga straff gör att sexköpare inte jagas.)

För att få en uppfattning om hur många sexköpare som åker fast kan en se hur mycket pengar som är i omlopp. I en härva i Stockholm 2013  fanns uppgifter att 600000 kr skickades till hemlandet av hallickarna. Ett fåtal sexköpande män åkte fast i härvan. Det borde ha varit minst 300 sexköp vilket innebar att det var 1-2% som åkte fast. Det här rör sig förstås om väldigt övergripande siffror och de flesta härvor nystas inte upp och de allra flesta sexköp lagförs inte. Sannolikheten för en sexköpare att avslöjas av polis är ytterst liten, det rör sig förmodligen om promillen. Om någon grips får han ändå anonymitet och endast böter. Trots att männen som köper kvinnors och flickors kroppar gör en våldshandling är det t o m mindre risk att bli lagförd än det är vid våldtäkt. Sexualbrott tillhör de minst anmälda brotten och de med sämst lagföring. Det är ingen slump och våldet i prostitutionen följaktligen får ännu mindre intresse för alla sexualbrott hänger ihop.  Finns det pengar inblandade i en våldtäkt blir kvinnan och flickan internaliserat ännu mindre värdefull att skydda än om det inte finns någon ersättning inblandat. Det är ett strukturellt och tydligt mönster.  Den manligt kodade synen på prostituerade tillåts alltså påverka alla som anmäler sexuellt våld.

Prostitutionsrelaterad brottslighet

I hela landet minskade antalet lagförda sexköp med 25 procent 2013 i jämförelse med året innan http://www.svt.se/nyheter/sverige/farre-aker-fast-for-sexkop

Anmälningar om köp av sexuell tjänst har gått ner kraftigt. Enligt polisen beror det inte på att färre personer köper sex, utan på att polisens spanare spenderar mindre tid i yttre tjänst. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5618758

 För att förstå hur polis ser på prostitutionsbrottslighet är det nödvändigt att se på hur de hanterar de brott som ansluter till prostitution dvs koppleri och människohandel. Det är oftast i samband med dessa utredningar som ett större antal sexköpare kan gripas och att antalet lagförda sexualbrottslingar i sexköp ökar.

Begreppen koppleri och människohandel är i grunden problematiska då de döljer våldet (se Inlägget Prostitutionen och rättvisan) och lägger fokus på ekonomi eller på ett fysiskt tydligt tvång från hallickarna. Sexköparnas våld försvinner helt. Viljan att lägga resurser på prostitutionsrelaterad brottslighet ger ändå information på hur polis ser på prostitution. Polisen i storstäderna Stockholm och Göteborg inrättade i samband med att människohandel blev ett brott, speciella människohandlarenheter. I Skåne prioriterade polisen bort det och i resten av Sverige fanns ingenting.

Norra Sverige med närheten till andra lands gränser, uppmärksammades som ett särskilt problematiskt område eftersom ingen prostitutionsrelaterad brottslighet utreddes, trots indikationer på att det fanns omfattande sexhandel. Framför allt Västerbotten och Jämtland utmärkte sig negativt i att inte göra något. Polisen ansåg inte att det var något problem eftersom de inte sett något vilket naturligtvis visade vilken syn på prostitution de hade och på den stora viljan att sopa problemen under mattan – att titta åt annat håll. Situationen i norra Sverige utreddes i en särskild i en rapport så sent som 2009.

Att det är oerhört sega och uråldriga attityder som polis har gentemot prostitution visar att ännu 2014 uttalar enskilda polischefer att prostitution är ”världens äldsta yrke”, se citat överst. Det visar att det faktiskt inte har hänt så mycket sedan reglementeringens polisarbete. Oviljan att adressera våldet är påtaglig och viljan att normalisera prostitution genom att säga att det alltid funnits och inte går att bekämpa, är vanlig. Det är just om de sexualbrottslingar som sexköpare utgör som detta ofta uttalas om. Annan typ av brottslighet betraktats inte som något oundvikligt. Skulle någon polis anse att knarklangeri är ett yrke som vilket som andra?

Kvinnosyn och ”sexhärvor”

Vid några tillfällen har mer genomgripande utredningar och senare rättegångar hållits, som rör flickor och unga kvinnor och om de män som har betalat för att utnyttja dem. En stor sexköpshärva avslöjades 2009 och förra året 2014, dömdes också en man men det finns fler. Till dessa ska givetvis fallet med polischefen Göran Lindberg läggas. Alla dessa fall har det gemensamt att det visar hur våldet mot kvinnor och flickor i prostitution alltid är närvarande.  Men de visar på attityder hos poliser. De visar för det första hur utredningar begränsas och att de flesta sexköpande männen dvs sexualbrottslingarna går fria. De kan alltså fortsätta begå sexualbrott ostraffat. I en del dessa domar syns det att det rör sig om många män, kanske 100-tals i vissa fall.

För det andra visar Göran Lindberg-utredningen hur polis valde att inte ingripa trots att de åtminstone vid ett tillfälle visste att en kvinna våldtogs grovt och utsattes för livshotade våld. Polis avvaktade för samla bevisning. Inte ens ett grovt våldsamt sexualbrott avbröts utav det skälet. Det behövdes ”bevis”.  Hur kan det anses var ett bättre syfte än att avbryta grovt våld? Två saker påverkade polisen här, dels deras intresse för sin egen utredning och dels att det ansågs handla om en kvinna som var mindre värdefull, mindre ärbar: hon var prostituerad.  De avbryter inte våld mot person då det handlar om den urgamla föreställningen att prostituerade får skylla sig själva. De har inte samma människovärde. Det är det typiska dikotomi-tänkandet. Det sänder också klara signaler att svensk polis inte skyddar kvinnor från våld, trots att de kan, om de anser sig ha rätt till att låta bli. För vilka ska polisen anses finnas då?

Förutom detta i grunden kvinnoföraktande ”syfte”, uttalade också utredande polis Jonas Trolle, att han ansåg att det gick att dra paralleller till heroinhandel.  För att samla bevis avbryter inte polis alltid pågående handel med narkotika och det skulle alltså rättfärdiga att kvinnan lämnades utan hjälp i våldsmannens hantering. Kvinnan förtingligas öppet. Hon anses inte ha ett okränkbart mänskligt värde utan blir en produkt som säljs och köps. Det är vad polis som ska tillse att kvinnor inte utsätts för våld anser. Det sker helt naturligt internaliserat.  Kvinnor är alltså först och främst till för att polisen ska kunna utreda ifred.  Det är reglementeringens kvinnosyn 15 år efter att lagen om förbud för sexualbrottet sexköp har kommit. Våldtäkt och sexköp flyter ihop.

Det är naturligtvis inget annat ett yttersta bevis på att kvinnan är andra klassens medborgare och framför allt gäller det de kvinnor som av någon anledning har ett fått ett pris på sin kropp -när en man betalar för att få våldta ifred.

Trots att det i Göran Lindberg-fallet fanns 100–tals män inblandade greps nästan ingen. De 50 dagsböterna används av polis som ett rättfärdigande av deras bristande intresse.  Påföljden anses för låg för att tillåta spaning och tvång mot männen som begår sexköp – ett sexualbrott. Då är vi tillbaka till polisen inte i någon större utsträckning reagerat mot de låga straffen, de kan använda de låga straffen för att slippa agera.

Samma mönster går att se i alla de härvor som avslöjats de senaste åren. Det finns många män inblandade men i stort sett inga utom huvudpersonerna får ett straff. Det är också en värdering och en indikator om Polisen #kvinnosyn.

Det är ingen isolerad företeelse utan slår åt andra hållet också. Flickor och kvinnor som utsätts för våld, om de varit prostitution, negligeras.  Det gäller till exempel den härva som avslöjade 2014 i Stockholm där 13 flickor och kvinnor som hade utsatts för sexköp, för det är något som de utsattes för. Flera hade polisanmält övergreppen men inte blivit tagna på allvar. Poliser brydde sig om när de anmälde våldtäkt.  De poliser som slutligen nystade i detta var självkritiska. Numera vet vi också att Göran Lindberg hade kunnat relativt enkelt stoppas tidigare men polisen var ointresserad.

Flera av våldtäkterna och koppleriet anmäldes redan för tio år sedan, men polisen tog inte anmälningarna på allvar. Enligt Elin Nelly vid Citypolisen i Stockholm blev kvinnorna inte trodda.

Kriminalinspektören Anna Kullenberg säger till Ekot att det finns anledning till självkritik, både inom polismyndigheten och åklagarämbetet.

I målet finns totalt 13 målsägare, i åldrarna 17-29 år. Brotten ska ha begåtts till och från under en elvaårsperiod. En av våldtäkterna anses som grov. 
http://www.unt.se/inc/print/aklagaren-hansynslost-utnyttjande-2630687-default.aspx

Inte prioriterat

Även i utredningar om våld mot kvinnor tas inte vittnesmål om att män är involverade i sexhandel på allvar. Det verkar inte finnas något intresse. Det kan bara förklaras med att det är för känsligt eller att polisen inte bryr sig. De tittar bort precis som Lydia Cacho skriver om.

I Västra Götaland väljer polisen sedan flera år att i stort sett enbart prioritera mäns våld mot män. Trots att prostitution är en våldsam företeelse, men som sker i det tysta, är det ointressant. Offren våldtas utan att spektakulära och medialt tacksamma, skjutningar sker. Det är en struktur som visar att resurser läggs på män och inte på kvinnor. En förskjutning av kvinnors värde sker samtidigt. Nu kan polis närmast håna sexköpslagen offentligt, att trots att de får tips om pågående sexköpsbrottslighet inte reagera och att utvisa kvinnor i prostitution med deras hallickar. Göteborgspolisens agerande visar att så snabbt kan det hända, från att ha försökt lära sig förstå och hantera prostitution till att negligera våldet mot kvinnor i prostitution.

Som vanligt påverkar det synen på alla kvinnor i samhället och som inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar visar uttalar polis i Västra Götaland att våldtäktsanmälningar läggs ner som något självklart och de skuldbelägger kvinnor som anmäler våldtäkt.

Har det verkligen hänt så mycket sedan reglementeringen på 1800-talet? Är det inte samma #kvinnosyn hos polisen som böljar fram och tillbaka hela tiden, trots att lagstiftningen går framåt? Prostitution tycks accepteras av polis på helt annat sätt än narkotika eller våld mot män. Polis har ett val men väljer att bortse rån hallickars verksamhet och sexköp – dvs mäns våld mot kvinnor när mer spektakulära brott anses påkalla alla resurser. Vem har bestämt att det ska vara så? Det är givetvis polisens egna prioriteringar, De allra mest utsatta kvinnor och flickor i prostitution, betalar det största priset för den prioriteringen och i förlängningen alla kvinnor och flickor.

Prostitution är och förblir en spegel av polisens kvinnosyn och oviljan att se våldet mot kvinnor gäller som alltid, alla kvinnor och flickor.


 

Sammanfattning

-Polis ser inte prostitution som våld mot kvinnor.

-Sexualbrottet sexköp förminskas för att straffet är lågt samtidigt finns ingen polisiär opinion för att ändra på det.

-Myterna om prostitution och våldtäkt flyter ihop, flickor och kvinnor skuldbeläggs på samma sätt. Synen på prostituerade påverkar synen på våldtäkt samtidigt som våldtäkt i prostitution nedvärderas.

-Dikotomin som upprätthåller prostitutionen som patriarkal idé påverkar alla kvinnor och flickor i ett samhälle.

-Svensk polis har i grunden samma problem som polisen i andra länder i synen på prostitution och i oviljan att lägga tid på att bekämpa våldet, att bry sig om det och viljan att titta bort är genomgående än idag.

-Våldsamma män och/eller sexköpare osynliggörs och beskyddas direkt och indirekt enligt samma värderingar.


 

Källor:
1) citat från Yvonne Svanström Offentliga kvinnor Prostitution i Sverige 1812-1918
2)uppgifter från Korsvik&Stö The Nordic Modell
+  uppgifter från seminarium m m

 

Polisens #kvinnosyn Del 4 : Våld mot kvinnor och polis-TV

Inledning

TV-serien 112 PÅ liv och död har visats i TV4 under flera omgångar. I programmen, där ett TV-team följer polisens vardag, göra också direkta tagningar med polis i studio där de får förklara hur de uppfattar och tänker om olika situationer.

Serien om Polisens #kvinnosyn tar denna gång upp hur polis själva speglar sin verksamhet i TV och hur de därigenom också indirekt ger information om hur de ser på och bedömer våldsutsatta kvinnor. #Kvinnoregistret visade hur polisen lägger skuld på kvinnor. TV-serien visar på samma företeelse; hur polis ser på våld och kön. De bedömer inte endast kvinnor och män icke könsneutralt vilket också är otillräckligt eftersom våld mot kvinnor är systematiskt och strukturellt i ett samhälle utan dömer kvinnor hårdare. Polis visar att de även skuldavskriver män, bedömer män som mer trovärdiga och hur de ser på större allvar när män drabbas av brott t o m av våld.  Det visar också hur polis bemöter våldsutsatta kvinnor.  Att polisen har valt hur de vill att bilden av dem ska framstå gör serien extra intressant.

Vi kommer i inlägget ta med inslag från denna TV-serie och det gör vi för att visa hur systematiskt och internaliserat polis bortser från hotbilder mot kvinnor och istället misstänkliggör dem. Serien har bevakats under en längre tid och i stort samtliga inslag som på något sätt berör polisers inställningar till kön och våld är noterade för att det inte ska uppstå tvivel om att det är något tillfälligt eller ett snett urval. Vi kommer som jämförelse ta med  ett antal episoder där polis handlar annorlunda då män är brottsoffer och där kvinnor anses vara brottslingar eller utgöra ett hot.

Det som kommer fram  TV-serien och som går rätt i in i svenska hem utan att polisen reflekterar över sin egen okunskap, visar att okunskapen om problematiken mäns våld mot kvinnor är mycket djupgående hos polis. Speakerrösten har införlivats i inslagen men polisernas egna utsagor återges kursiverat (ofta med blå text) och inom citationstecken.

De första 22 episoderna handlar om hur Våld mot kvinnor hanteras och därefter ett antal ärenden fall där polis möter män som misshandlas ute av andra män dvs Mäns våld mot män.  Den speciella grabbigheten som uppstår mellan manliga poliser och män de möter finns under rubriken Poliser och män emellan. Hur poliser bemöter och resonerar om kvinnor visas i episoderna om Attityder mot kvinnor och Demonisering av kvinnor. En episod synliggör ren Antifeminism där polis tror och tycker till om problemet med våldsamma kvinnor. Avslutningsvis under rubriken Inställning till andra brott visas som jämförelse hur polis resonerar vid några andra brottstyper.

Varje episod följs av vår bedömning av händelsen ur ett könsmaktsperspektiv på problematiken mäns våld mot kvinnor.

Det är inte nödvändigt att läsa samtliga episoder och istället kan läsaren välja att gå ner direkt till slutet på inlägget som behandlar Sammanfattande reflektioner. Alla episoderna tas dock med i inlägget för fullständighetens skull och det gör att det tyvärr blir långt.

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR   Episod 1-22

Episod 1.
Polis kallas till lägenhetshus Kvinna väntar utanför i uppgången och polis går upp. De är oroliga för vad de kan möta kanske en våldsam man. Det är mörkt i lägenheten och mannen ligger o sover. Soffan är sönderskuren, vaser mm sönderslagna. Polisen tar med mannen. De tycker synd om honom ”han mår dåligt”. Till kvinnan säger de bara ”var beredd på hur det ser ut”.
Polisen konstaterar att det inte är brottsligt att sönder sin egendom. Paret ska separera men kvinnan ska bo kvar. Det är alltså hennes hem som mannen slog sönder men hon ägde inte det helt själv.
Polisen avslutar inslaget med: hoppas de kommer överens, att han mår bättre”!

Polis visar inte att de förstår att det handlar om en våldsutsatt kvinna. Deras oro för att de kan möte våldsam man som kvinnan möter själv både före och efter polisens insats motsvaras inte av någon förståelse för hennes utsatta situation. Polis uppmärksammar inte kvinnan i inslaget utan hon blir perifer. De visar förståelse för mannen och skuldbelägger kvinnan för mannens våld genom att anse att de inte är överens. Polis bortser från att inredningsvåld kan vara hotfullt för kvinnan och att det tyda på att mannen har dålig impulskontroll vilket kan drabba kvinnan. Polis hör heller inte efter om hon utsatts för våld vid detta eller något annat tillfälle.

Episod 2
En kvinna vars f d man har kontaktförbud, anmäler att mannen är utanför bostaden. Mannen har kartlagt kvinnans arbetstider och har utsatt kvinnan för våld tidigare. Han vill få kvinnan att ta tillbaka anmälan. Själv har hon sökt skydd hos släktingar. När polis kommer kvinnans bostad är mannen inte där. De beslutar sig då för att åka hem till mannens bostad. Polisen tar först kontakt med åklagare och som tar beslut om att hämta in mannen samma kväll. En till polispatrull inkallas som förstärkning. När de ska gå in och gripa mannan beskriver polis  hur det blir ”pulspåslag” och de lägger ”upp en plan” .
”Värsta som kan hända är att det spårar ur och att vi tappar kontrollen.
Mannen följer med utan diskussion. Han förs till en utredningsman ”så att han får lämna sin version”.
Polis säger i slutet på inslaget: ”vi träffar människor som är utsatta både som offer och förövare”
Utredningen blir nedlagd, både vad avser hot, brott mot kontaktförbud och övergrepp i rättssak.

Två patruller dvs fyra utbildade och beväpnade poliser åker för att möta mannen som kvinnan ensam får hantera närvaron av.  Poliserna beskriver hur de är stressade inför gripandet men hur sedan mannen får ge sin version. De säger inte ”förhör” utan väljer just ordet ”version”. Eftersom det inte händer något som får konsekvenser trots att förmodligen kvinnan flytt för sitt liv,  visar inslaget på att varken polis eller övrigt rättsväsendet tar här konsekvenserna av våld mot kvinnor på allvar.

Episod 3
En polis kallades till lägenhet av son. I lägenheten hittar de en upprörd kvinna som uppenbarligen blivit misshandlad. Hon vill inte prata. Det följer en lång diskussion där polisen säger att det är ett brott att misshandla någon och de försöker övertala henne att anmäla. Det går nästan men då sonen kommer in så börjar kvinnan tiga igen. Kvinnans sambo kommer plötsligt tillbaka. Han påstår att det är kvinnan beskyllt honom för att vara otrogen och hindrat honom från att sova. Hon hade klöst honom i ansiktet.
Polis: ”Det vänder ju på allt. Mannen hade klösmärken i ansiktet ”vilket styrker” hans påstående”. ”det får mig att tänka annorlunda
Kvinnan blir ivägkörd till psyket för att hon anses vara den som mår dåligt.

Mannens ord blir sanning för polisen. Kvinnan får skulden trots att det hon som är misshandlad och polisen ser att hon är skadad. Hon blir problemet och körs iväg. Mannen förblir ostraffad och får rätt mot polisen. Det är hantering enligt #kvinnoregistret. Mannen blir offret och kvinnan har provocerat.

Episod 4.
Två manliga poliser kallas till ett hus. Det är tyst i huset och de anger att det alltid ”är oroväckande”. På övervåningen träffar de på en skadad kvinna som gråter. I inslaget hörs hur polisen säger ”ta mod till dig och ring polisen när sådant här händer” och ”vi kan ta upp en anmälan”.
Då kommer mannen kommer hem som skyller på kvinnan. Han säger att hon är psykiskt sjuk och att hon alltid bråkar.
Polis Svårt för oss att veta vem som pratar sanning, vem som ljuger” ” de vill inte vara med” ”blir inget frihetsberövande”, ”när ord står mot ord kan vi inte göra något”
Polisen kallar sedan händelsen förbråk och gnabb” och säger att det är upp till var och en att värna sig.”
De avslutar med att säga att ”nu känner de till adressen”.

Trots att kvinnan är skadad, enligt vad polis själva säger, och att de försöker övertala henne att anmäla så vänder allt när mannen kommer hem och skyller på kvinnan. Då blir det hennes fel också och att hon inte vill anmäla läggs henne till last. Trots att polis ser vad som händer normaliseras mannens våld. Om polis tog det numera allmänna åtalet på allvar vad hade hänt här då? Tyvärr kan en återigen konstatera att #kvinnoregistrets kvinnosyn; att skuldbelägga kvinnan och att anse att hon är psykiskt sjuk och mannen har sista ordet, används även i det här inslaget.
Det finns dessutom anledning att fundera varför poliserna säger att de nu känner till adressen. Vad menar de med det? Att det finns en psyksjuk kvinna eller att det finns en våldsam man?
Poliserna i det här inslaget gör ingen maktanalys, de använder inte kunskap om mäns våld mot kvinnor och de slutar att hjälpa kvinnan när mannen kommit hem. Hur ska kunna hon kunna lita på poliser framöver när hon anses psykiskt sjuk och bråkig?

Episod 5.
Ett par har ”bråkat” ett antal timmar. Mannen har bland annat dragit kniv och gått till attack mot kvinnan. Det finns barn inblandade.
Polis ”Har varit ett familjeärende som spårat ur, gripit en person för hot
Mannen är ”förtvivlad och ångerfull”, han har förstått ”att det inte var så bra” att göra så här. Mannen grips för försök till misshandel.
Polis ”Vanligt ärende att åka på familjebråk” , ”svårt att förstå människor som utsätter barn”
Utredningen lades ner och i inslaget avslutas men mannen fortsätter att hota kvinnan och fler ärenden kommer in, bland annat ett senare om  olaga hot.

Användandet av ord som familjeärende, människor, personer visar att polisen undviker att tala om vad det ärendet egentligen rör: mäns våld mot kvinnor. Kvinnan kommer därmed skuldbeläggas för mannens våld.

Episod 6.
Poliser kallas till en blodig man i uppgång i ett flerbostadshus. Det visar sig att han varit hos sin f d flickvän. Poliserna blir oroliga för henne och går upp till lägenheten där hon bor. Hon vill inte prata med poliserna men hon har blivit misshandlad.
Polis: ”det är familjetragik, misär, hon har slagits med sin pojkvän” ”hoppas hon kan ta sig ur sin situation”
Kvinnan berättar senare om att pojkvännen brukar misshandla henne. Han har bland annat skjutit med luftgevär i öronen på henne.  Det är fyra manliga poliser i inslaget, två förhör kvinnan och två förhör mannen. Mannen får 4 mån fängelse för misshandel.

Trots att kvinnan vittnar om att mannen brukar slå henne anser polis att kvinnan har slagits med sin pojkvän och hon behöver ta sig ur sin situation. De lägger alltså skulden på den våldsutsatta kvinna och förminskar mannens upprepade våld. Varför nämns inte alternativet grov kvinnofridskränkning i inslaget av polisen?

Episod 7
Poliser ser ett ”slagsmål”. En kvinna ligger på marken och ser ut att kunna bli illa sparkad. De går fram och talar med kvinnan som är upprörd för att mannen är otrogen och vill ha flera kvinnor. Hon säger att mannen knuffade till henne så att hon ramlade.
Poliser säger i beskrivning av händelseförloppet något om ”hennes vevande som grunden till det hela, dvs att hon provocerade.
Polis ”låter som en snäll grej, har bråkat med sin tjej” om händelsen där en kvinna ligger på marken och blir/kommer att blir sparkad.

Poliserna i inslaget förminskar våld mot kvinnor genom att säga att det skulle kunna vara en snäll grej. Kvinnan skuldbeläggs för att ha provocerat mannen och mannens våld försvinner.

Episod 8
En mycket full tjej kommer från en krog och en man går ut med henne. Han verkar inte känna henne. Polis frågar honom hur han känner henne och då försvinner mannen iväg snabbt. Han kan alltså vara en potentiell våldtäktsman.  Polis uttrycker tillfredställelse av att ha ingripit för vad kunde ha hänt tjejen annars lättklädda fulla tjejer – lätta brottsoffer”.

Här möter förmodligen polis en man som var beredd att sexuellt utnyttja en ung berusad tjej, som kan bedömas som våldtäkt, men det läggs inget som helt fokus på hans beteende och att problematisera det, utan kvinnan skuldebeläggs.

Episod 9.
En gravid kvinna finns i ett hus på landet. Det framkommer att hon varit långvarigt misshandlad och hotats med vapen.  Hon får sätta sig i polisbilen.
Polis: ”tragiskt”
För att gripa mannen krävs en särskild planerad insats. Fyra poliser i skottsäkra västar och med ständig kontakt med ledningen, med vapen och skydd närmar sig huset där mannen som utsatt kvinna för misshandel, befinner sig.

Fyra specialutrustade polis behövs för att hantera den man som kvinnan möter själv.  Att det kan vara fråga om brottet grov kvinnofridskränkning nämns inte.

Episod 10
En kvinna misshandlas av sin sambo. Utifrån infon i  larmet säger polisen att det ”låter som någon råkat riktigt illa ut”. De möts av målsäganden som är nedblodad och har blödande sår i huvudet.  Sambon har dunkat hennes huvud mot bokhyllan. Det finns barn i lägenheten.
Polis” varit slagsmål” – ”blodstänk i hallen”  ”att låta barn växa upp i den miljön”  
Kvinnan ber polisen om; snälla gör inte en anmälan till soc och säger om mannen: han kommer bli jättearg för att jag ringde. Polisen säger till henne att de skriver i anmälan att hon inte vill medverka.
Polis ”den här typen av beteende ganska vanligt, att bli misshandlad, levt med det under lång tid, det har blivit vardag. Ofta vill de inte medverka.”
Kvinnan körs till akuten men hon vill inte tala om för läkaren vad som hänt så länge poliserna är kvar. När de går ut går det bättre. En annan polispatrull griper mannen på plats.  De två första poliserna säger att de gör ett sista försök att få kvinnan att medverka.

Kvinnan är blodig och poliserna ser det. De gör våldet till något som brottsoffret är skyldig till genom att uttala att barnen far illa genom att växa upp i den miljön trots det är mannens våld som är orsak och inte kvinnan dvs mamman. Här blir kvinnan dubbelt utsatt: hon är brottsutsatt men hon är rädd att förlora barnen om hon anmäler att hon blir misshandlad. Polisen tolkar det som händer på ett könsneutralt sätt och inte att det handlar om mäns våld mot kvinnor där även barn blir utsatta som åskådare. Barnen kan även vara direkt våldsutsatta med en våldsam man i ett hem. Om polisen skyddar mamman så skyddar de också barnen  men se våldet ur det perspektivet väljer de bort. 

Episod 11 
En kvinna ringer polis om att hon blivit misshandlad. Mannen är borta när polisen kommer till platsen. Polisen söker då efter mannen och har med sig i bakhuvudet att han kan vara aggressiv.
Kvinnan säger att han dunkade hennes huvud tre gånger och att han hotade henne om hon kontaktade polis:  våga anmäl och du vet vad som händer dvs övergrepp i rättssak.
Polis säger att det är viktigt att höra vittnen för att få ”detaljerad” info trots att kvinnan sagt att dessa vittnen är mannens kompisar. Kvinnan anses alltså av den ingripande polisen som mindre trovärdig än mannens kompisar.
Polis säger till kvinnan att det jättebra att hon står upp för anmälan och frågar sedan om hon har någon att prata med. De skjutsar henne dit.
Polis avslutar med att säga : ”tyvärr händer detta alldeles för ofta”.

Det finns inget resonemang att höra henne på station med en gång, att fota henne, att läkarundersöka henne, att informera om en kvinnojour och/eller stödperson. Inte heller att hon ska fotas efter ett tag när blåmärkena kommer.  Det framkommer att kvinnan är hotad men hon får inte extra stöd av polisen i inslaget för det. I inslaget sägs att detta är ett vanligt brott men i övrigt framkommer ingen reaktion på hur detta vanliga brott ska hanteras.  Att det rör sig om  mäns våld mot kvinnor nämns inte.

Episod 12
En kvinna ringer och vill ha hjälp. Hon är desperat för att maken, som hon håller på att skiljas ifrån, är hos henne. Kvinnan öppnar och hon är uppriven och ledsen. Mannen är i bostaden ihop med barnen.  Polis: viktigt att dämpa bråket för barnen.” Mannen har ett annat boende och kvinnan vill att han ska ut ur hennes bostad.
Polis: ska alltid ha barnen i fokus, de som tar största skadan
Polis:  ”Lägenhetsbråk” , Det är mycket känslor inblandade många drömmar som gått i kras, många heta känslor”

Det som uttalas av polis här skuldbelägger kvinnan för mannens beteende.  Kvinnor i separation lever farligt just för att männen anser sig ha rätt till dem. Det kallar alltså polis ”drömmar som gått i kras” Polis förstår inte sambandet mellan att hjälpa en våldsutsatt kvinna och  att därigenom också hjälpa barnen.

Eftersom det finns ett barn inblandat parterna ryker ihop så säger poliserna: Vi vill inte pojken ska se att vi tar hans pappa. Vi är mer en hjälpservice.
Polis anser alltså att är viktigt att ta hänsyn till mannens integritet och därför kommer de överens om att han ska gå bort en bit innan han sätter sig i polisbilen.: Mannen är ledsen, vi tar en tröstande roll, ruggigt tungt för honom, vi känner som en medmänniska, kändes som han förstår att barnen ska vara i centrum
Polisen avslutar med att ”hoppas att de vuxna ska komma till insikt.”

Polisen ställer inga frågor till kvinnan hur hon mådde. Inte heller ställs frågor till barnet om hur pappan behandlade barnens mamma. Det efterfrågas inte särskilt om varför mannen trakasserar kvinnan och att det är brottsligt. För polisen tycks mannen bli barnet, kvinnan blir man och barnen blir vuxna i förhållande till mannen.
Med tanke på hur polisen i inslaget skyddar mannens integritet och känslor först och främst och så sänds signaler ut att mäns våld mot kvinnor inte är så allvarligt. Mannen sätts i första rummet och inte ens barnets säkerhet står i fokus eftersom polisen inte ens frågar barnet om våldet eller ser sambandet mellan att skydda mamman och att skydda barn. Kvinnan skuldbeläggs också för mannens våld, hon ska komma till insikt.

Episod 13
Det är bråk i en lägenhet. En man och en kvinna bråkar. Mannen är en välkänd bråkmakare så polisen väljer att kalla en extra patrull som förstärkning då poliserna anser sig kunna bli utsatta för våld
Polis: ”kan uppstå situationer där vi kan bli utsatta för våld,  lägenhetsbråk är allvarliga”
Poliserna möts av två kvinnor och en man. Samtliga har druckit alkohol
Poliserna säger till mannen: din tjej har ringt , som det var sist ganska sjysta mot dig,
Polis: ”en av kvinnorna har fått en smäll mot ansiktet”.
Kvinnan vill inte anmäla men vill inte att mannen ska vara kvar.
Polis: ”I och med att han inte bor där hjälper vi honom ut, vi får balansera på en skör tråd , ena sekunden hatar han oss och andra är han vän.”
Mannen säger jävla fitta till kvinnlig polis.
Polis: ”Känner att han inte vill oss jätteväl”
Polis: ”detta är jättetragiskt, hoppas hans liv tar en vändning , av erfarenhet vet vi att vi kommer att hitta honom i samma situation i samma lägenhet”.

Polis anger själva att de vet av erfarenhet att mannen kommer att misshandla kvinnor igen men väljer att inte göra något. De har tidigare varit där och varit ”sjysta” mot honom. Signalen de sänder ut är att våld och hot mot kvinnor inte är så allvarligt för trots att de ser att kvinnan blivit misshandlad, vilket de förminskar till en smäll, så anmäler de inte mannen. Polisen agerar här varken trygghetsskapande eller brottsbekämpande utan normaliserar de våld mot kvinnor.
Poliserna hart stort överseende med mannens beteende och att han förolämpar/ofredar en kvinnlig polis verkar inte få några konsekvenser.

Episod 14
Det kommer att larm om allvarligt lägenhetsbråk.
Polis ”När man får veta att det är barn inblandade och vuxna har bråkat känns det inte bra”
Mannen är berusad och är aggressiv. Han har gett sig på inredningen och även på kvinnan- det har varit tumult”, ”de har brottats på golvet” och på balkongen.
På plats berättar kvinnan att mannen redan lämnat bostaden, i det här fallet är kvinnan lugn och barnen är lugna. Det känns som de är vana. Kvinnan bekräftar samtidigt att det inte är första gången som det här händer utan det sker titt som tätt. Hon vill få ett slut på det här för barnens skull och det krävs ett visst mod med kvinnan att stå på sig. Det är viktigt att få fatt på andra parter i det här beslutet så att hon orkar stå på sig.
Det tas ett beslut om att söka upp den misstänkta mannen i hans bostad och ta in honom på förhör.
Polis: ”vet inte i vilket skick mannen är,  vi behöver inte gå så långt in i huset förrän vi träffar på mannen.
På väg mot polisbilen börjar han förklara sin situation och undrar varför han måste åka med.
Polis: ”Finns mkt som talar för att i sådan här situation att kvinnan tar tillbaka anmälan när det lugnar ner sig gör nya försök, viktigt att peppa kvinnan att hon står på sig”
Ärendet blir nedlagt i brist på bevis

Ingenstans nämns att det kan röra sig om grov kvinnofridskränkning. Signalen från samhället är att mannens våldsamma beteende inte får konsekvenser och att kvinnans rädsla inte tas på allvar.

Episod 15  
Polis har kallats till lägenhet.  En mamma har anmält att hon utsatts av sin  son och hon är rädd för honom. Det finns barn inblandade också, sonen är far till barnen, också.
Polis:Om hon är rädd finns säkert anledning till det”
En polis pratar med barnet som säger att hans pappa och farmor brukar bråka.
Polis jag känner med alla inblandade”
Enligt sonen finns det ingen anledning för att polis ska komma dit.
Polis: att det ska uppstå sådana här situationer mellan son och mamma” ”han har knuffat mamman men det blir endast ofredande”
Poliserna pratar med mannen. Mannen är förvirrad och behöver hjälp”.  De kör honom till annan person. Det blir bra nu” men risken är stor att vi kommer träffa på honom igen.
Poliserna säger till mannen: ha det bra nu ”  De säger inte till sonens mamma att hon ska ha det bra.
Polis: ”risken är ganska stor att vi kommer att träffa på honom i samma situation igen”.
Senare i samma program får de polisen rycka ut till samma adress.  Det kommer ett brådskande larm om att mannen är stökig igen . När vi var där sist var han aggressiv mot mamman
Mannen bankar på porten och vill in till mamman. Han är berusad.
Polis: ”Jag vet att han kan vara aggressiv vara beredd på det. Tar det försiktigt och lugn , han står i fajtställning och är väldigt förvirrad och instabil Vi ger honom några sekunder att släppa sin fajtingställning”. ”Vår målsättning är att få bort mannen. Det han berättar för oss är jättetragiskt. Han ha ingenstans att bo.”
Mannen säger att han vill ha trygghet.  Polis: ”Om du vill kan vi köra dig till st Göran. Du får mat där”.
Polisen delar med sig av snus. Det uppstår en grabbig stämning mellan poliserna och den våldsamma mannen. ”Tycker synd om hans mamma men vi kan inte göra så mycket tyvärr”

Här synliggörs på ett tydligt sätt hur polis förringar våldet, skuldbelägger kvinnan med ord som tumult och bråk, ömkar gärningsman men är ointresserade av kvinnans hälsa. De erbjuder mannen en plats i deras gemenskap vilket är ett normaliserande av våld mot kvinnor. Trots att de vet att kvinnan utsätts om igen så förminskar de våldet och använder förmildrande och förstående ord till och om mannen. Han är snarare offer för tragiska omständigheter än en man som uppvisar våldsamt beteende mot en kvinna. Mannens beteende leder inte till några konsekvenser. Attityden från polisen är att de snarare månar om honom. Brottsoffret dvs mamman och även barnet som har bevittnat våld, får klara sig utan polisens omtanke. Signalen är att våld mot kvinnor inte är så allvarligt.

Episod 16
Det kommer ett larm om ett ”lägenhetsbråk”. En man ringer in o gråter och säger att han dödat sin flickvän.
Polis ”Jag hör att någon gråter i lägenheten – klart att pulsen går upp efter en stund öppnar mannen och jag ser direkt att han är ledsen och upprörd”. Det finns inga tecken på ett mord eller att det finns en skadad person.
Mannen säger att inget har hänt fysiskt men verbalt ”kan man säga att vi tagit några omgångar”
Kvinnan har troligtvis lämnat lägenheten i bil/taxi. Polisen kontaktar kvinnan via telefon och hon säger att hon är oskadd.  Mannen har slagit sönder en dörr. Men det anses inte vara något fysiskt våld begånget utan att mannen har tagit sin aggression på en dörr.
Polis: ” jag är jätteglad att det bara är en dörr”
Mannen säger att han har lagat middag men inte fått någon tacksamhet från flickvännen. Han har alltså slagit sönder dörren för att han inte fått någon uppskattning som han tycker själv. Den här resonemanget följs inte upp i inslaget dvs hans inställning till flickvännen och våld problematiseras inte.
Polis ”han pratar av sig med oss i någon minut och vi känner att han behöver prata med sin flickvän

Frågan uppstår hur polis kan bedöma att den här mannen behöver prata med sin flickvän.  Utifrån vilken kunskap om våld i nära relation och mäns våldskapital kommer det påståendet? Flickvännen kvinnan och hennes upplevelse ägnas ingen uppmärksamhet. Hon kan vara rädd för honom, hon kan vara våldsutsatt.  Det vet inte polisen. De ringer bara ett telefonsamtal till henne. Att mannen påstår att han inte har slagit eller hotat henne och det godtas. Det slutar med att polis tycker att den våldsamma mannen och flickvännen ska lösa detta.
Män som utför inredningsvåld visar tecken på dålig impulskontroll och mannen att dessutom säger att flickvännen inte gett honom den tacksamhet han förtjänar borde oroa polisen.  Mannens version blir till sanning igen och han får prata av sig och polis är glada över att det bara var en dörr viket de naturligtvis inte vet.

Episod 17
En kvinna har ringt in. Hon ligger i separation och anger att hon och maken kommer inte överens. Polis åker dit för att ”kolla läget”.
Polis: ”det är stökigt och bråkigt runt en lägenhet, något relationstjafs” .De frågar maken om det är han som ringt: han svarar ”nej det är min fru, hon är lite ostabil”
Efter en stund kommer kvinnan, hon är mer upprörd och tycker situationen är jobbig. Hon har förklarat för sin man att hon vill skiljas. Där finns också en liten flicka som börjar gråta.  Polis förklarar för flickan att det är inte något farligt som har hänt.
Polis ställer frågor till mannen: Bor du någon annanstans, Har ni slagits?  Mannen svarar nekande. Polis frågar ” är det säkert?”
Polis: När vi som polis kommer i en situation där det är mycket känslor med kan jag bli väldigt frustrerad, det är sällan folk kan se helheten. De har så mycket agg emot varandra. Det blir onödiga konflikter”
Polis säger till mannen: ska vi gå upp och prata med din fru om vi kanske kan lösa det kortsiktigt?
Polis: ”Jag anser  att paret måste kliva ner från sina höga hästar, och lösa dettaDet vi har gjort nu är medlat, de får gå vidare som vuxna människor.”

Det ställs inga frågor till kvinnan och/eller flickan om de varit våldsutsatta. Mannen i inslaget får definiera våldet.  Trots vetskap om att det är just vid separation som kvinnor löper störst risk att bli slagna och mördade anser polis att det handlar om folk ska se helheten.  I inslaget pratar de endast med mannen och kvinnan förblir anonym. Det uppstår efter en stund en grabbig jargong mellan de manliga poliserna och mannen. Våldet och den rädslan kvinnan och barnet känner, trivialiseras och kvinnan skuldbeläggs genom ord som relationstjafs och att hon sitter på höga hästar.

Episod 18.
Polis kallas till ett lägenhetsbråk där en kvinna misshandlas av son. Mamman vill inte släppa in honom men då han slog sönder en ruta i portdörren lät hon honom komma in. När polisen kommer är sonen inte kvar. Mamman är då uppriven och ledsen. Hon anger att sonen slagit sönder saken och puttat henne i golvet. Det sägs i inslaget att kvinnan blir erbjuden stöd men vilken typ av stöd anges inte men att hon väljer att stanna kvar. Varför hon ska utrymma sin egen bostad anges inte.
Polis: ”vi dokumenterar kvinnans skador. Sonen får ge sin version.”

Polis anger att den våldsamma mannen, i detta fall sonen, får ge sin version, de säger inte att han ska förhöras. Trots att han utsatt kvinnan, mamman, för våld och hot anses det alltså finnas en annan version. Det ger en antydan om att det finns internaliserat att kvinnan kan ha provocerat fram våldet. Det är också oklart hur skadorna dokumenterades och vilket stöd kvinnan erbjöds.

Episod 19.
Inslaget inleds med att polis säger: ”Det är ofta som våld i nära relation har kommit in när kvinnan mördats och barn varit där”.
En kvinna ringer in och säger på engelska att det är ett bråk mellan kvinnan och hennes man, som har eskalerat. Polisen träffar på kvinnan när hon går längs en väg. Hon pratar svenska och inte bra engelska heller. Paret gifte sig förra året och mannen har vridit om handen på henne och det finns blod på henne. Polisen åker till huset där mannen och kvinnan bor. ”Varken jag eller kollegan vet vad som hänt. Det kan vara ett blodbad därinne”
När polisen talar med mannen medger han att han och kvinnan börjat bråka men inte mer. Eftersom kvinnans och mannens redogörelse inte stämmer överens måste både parter höras. Därför får de åka med till förhör. Mannen säger att ”Jag gjorde ingenting ” I inslaget hörs mannen säga att mycket beror på hennes svartsjuka. Hon tror att han pratar med andra kvinnor.
Polis: ”Den här relationen lämpar sig inte för varken kvinnan eller mannen, borde bryta och gå skilda vägar”.

I det här inslaget hörs inte kvinnan utan endast mannen. Det finns inget resonemang från polisernas håll att män som slår inte brukar erkänna det utan lägga skulden på kvinnan. Det är hon som provocerar. Trots att detta är en kvinna i en särskild utsatt situation då hon inte pratar svenska och inte engelska bra, så drar inte polis några slutsatser om att kvinnan kan vara beroende utav mannen och att hon inte bara kan gå skilda vägar. Det finns ingen information i inslaget om kvinnan kommer tex Thailand eller något att land där svenska män och deras fruimport kan vara ett problem. Vad hände med kvinnan senare? Vart tog hon vägen? Fortsatte hon bli misshandlad eller skilde sig mannen från henne och har en ny kvinna? Här speglar inte polis något utav komplexiten av att kvinnor är underordnade strukturellt och särskilt gäller det kvinnor från mer patriarkala länder. Polisernas verkar helt ointresserade av den problematiken i inslaget.

Episod 20.
En kvinna ringer in. Mannen är våldsam. Polis kommer till platsen och märker att mannen håller på med narkotika. Kvinnan är inte där men polis ringer till henne får veta att hon ”är ok”.
Mycket intresse läggs sedan i inslaget på narkotikan. Polisen visar upp glastub där beslaget finns av amfetamin ev kokain för tvteamet och anger att narkotika är ett specialintresse. ”Kvinnan har klarat sig bra ” ” jag brinner för narkotika”

Det är svårt att veta vad polisen menar med det här inslaget. Kvinnan och det våldet hon har upplevt, kom här helt i andra hand. Snarare blir våld mot kvinnor underordnat narkotika. Ingen polis anger att våld mot kvinnor är ett specialintresse.

Episod 21.
En man har hotat flera personer med kniv. Polis väntar med att göra ett ingripande, flera patruller är på väg.
Det kommer fram att det är knivmannens inneboende tjej som har blivit jagad. Hon kom ut ur hissen mötte mannen: Hon går då ner på knä och tror att han ska skära halsen av henne. Hon fruktar för sitt liv. Men i inslaget finns inte kvinnan med utan polisen pratar istället med en man som är skärrad. ”De här människorna som blivit drabbade riktigt skärrade”
Poliserna letar sedan efter gärningsmannen. De hittar honom utanför en lägenhet där han har en väska i den målsägande kvinnans lägenhet. Kvinnan har blivit jagad in i sin lägenhet av mannen.
”Ganska snart får vi veta att det är rätt man vi letar efter” ”Gärningsmannen är oskadad, målsägande oskadade rent fysiskt” ”Känner inte att jag hinner blir rädd när jag jobbar, har bra backning.  /av kollegor/”

Inslaget är rörigt men det är tydligen en våldsam man som hotat sin tjej till livet. Ändå väljer polisen att inte spegla orsaken till larmet. Polisen pratar istället med en man.  Kvinnan som fruktat för sitt liv försvinner helt i inslaget Fokus hamnar istället på olika män. .Endast manliga poliser som känner sig trygga med sina kollegor, en man som är skärrad och på gärningsmannen. Mäns våld mot kvinnor försvinner. Det reds inte ut vart kvinnan som upplevt som hotats av få halsen avskuren och känt dödsångest har tagit vägen, hur hon mår eller om hon har fått någon hjälp. Poliserna verkar inte förstå situationen. Vad tror de var orsaken till uttryckningen och gärningsmannens beteende?  Polisen inväntar förstärkning för att möta samma man som kvinnan möter ensam. Genom att polisen inte skildrar grundproblematiken till larmet blir den våldsamme mannens beteende irrationellt och svårförståeliga istället för att synligöra att det är en del av en större struktur – mäns våld mot kvinnor Inslaget både förtiger och förminskar denna struktur.

Episod 22
I ett lägenhetsbråk har en son i familjen har gett sig på sina syskon och sin mamma och hon är uppgiven och mycket ledsen.
Polis: Killen mår jättedåligt och tar ut det på familjen. Han är arg i början. Berättar att han haft det jobbigt en tid.  Man blir berörd, tänker vilka skuldkänslor hon (mamman) måste ha för det som hänt. Killen ”förstår ”
I inslaget betonas att barn och ungdomar som mår dåligt kan vända sig anonymt till BRIS

Inget fokus läggs på syskonet eller hur mamman mår av våldet eller om de också haft det ”jobbigt” Inget sägs heller om våldskapitalet och om killen riskerar att slå andra också. Istället hamnar allt fokus på killen och hans problem.  Att han mår dåligt och har haft det jobbigt. Att han inte sökt hjälp. Inget genusperspektiv förs fram på våldet som utövats och att hans beteende är brottsligt. Killen bemöts av sympati från polisen.

MÄNS VÅLD MOT MÄN   Episod 23-27

Episod 23
En man anmäler att han blivit misshandlad på natten på väg hem från ett uteställe. Polis uttalar upprört”Klart man ska kunna gå hem från krogen utan att bli misshandlad.”

Här tar polisen omgående den misshandlade mannens parti. Ingen gärningsman behöver ge sin version. Polis visar ett omedelbart och förbehållslöst avståndstagande mot våldet som här sker utomhus av en icke partner. Ingen visar förståelse för gärningsmannen eller tror att offret provocerat.

Episod 24
En misshandel av en man har skett utomhus av en annan man. Flera män är inblandade i bråket men det är en som är brottsoffer. Han vill inte medverka. Det är inte några synliga skador på målsäganden men han är ”omskakad.”
Polis säger till honom: ”vi kommer upprätta en anmälan vare sig du vill eller inte”
Poliserna griper sedan en man som är misstänkt gärningsman, Det är resolut ingripande och de är ordentligt provocerande mot honom och säger till honom ”minsta lilla får han sova hos oss” dvs gör han det minsta motstånd låser de in honom.

Det finns flera intressanta jämförelser med hur våld mot kvinnor i hemmet hanteras. Här anmäler polis själva trots att brottsoffret inte vill. Den misstänkte får inte ge sin version. Polisen griper honom omgående på ett handfast sätt och hotar med att bura in honom om han på något sätt gör motstånd. Här vänder inte heller situationen när den misstänkte hörs. Här skuldbeläggs inte brottsoffret. Han anges inte vara psyksjuk. Våld på gatan behandlas annorlunda än våld mot kvinnor i hemmet.

Episod 25
Poliser står på vakt vid ett dansställe en helgkväll och får veta att det är bråk en bit bort och springer dit.  Det har skett en yxattack på ett kebabställe och en mans dunjacka har gått sönder. Det är ett rörigt scenario där ett polisbefäl står på yxan och skriker åt någon person. Det visar sig att målsägande inte vill delta men polisbefälet säger ”Vi gör en anmälan ändå – vi kan inte ha folk som sitter på kebab och blir angripna med yxa.
Polisen beslagtar jackan men beklagar sig över att ingen av männen vill delta i ärendet ”Vi får fler och fler som inte vågar vittna, en utveckling, men det finns ingen anledning att vara rädd”

I ingripandet är polisen väldigt upprörda över händelsen. Trots att målsägande inte vill delta anmäler polisen själva brottet och beslagtar jackan. De uttalar också att de inte kan acceptera att ”folk” blir angripna hur som helst. Polis problematiserar också att ingen vittnar. Målsäganden skuldbeläggs inte och inget sägs om att han själv skulle ha provocerat fram brottet genom att vara svartsjuk eller är psyksjuk.

Episod 26 .
En kille blir rånad. Han skulle sälja sin mobil och blev sprayad av pepparspray och sparkad. Polis pratar med honom, dvs med brottsoffret, Polisbefälet uttrycker förståelse för hur det känns för brottsoffret och talar om kränkningen om när han själv blev rånad en gång: Det var inte sakerna utan själva kränkningen som sätter spår”.  ”Ganska fräckt genomförd mycket traumatisk händelse., jättejobbig grej”

Inget misstänkt får här ge sin version av händelsen. Brottsoffret skuldbeläggs inte utan visas stor förståelse eftersom de ingripande poliserna själva kan relatera till brottet. Poliserna förstår att det är ett kränkningsbrott i första hand. Inget sägs om att brottsoffret är har psykiska problem eller har provocerat fram brottet.

Episod  27
Polis hör via radion om en utomhusmisshandel och åker till platsen där en man blivit hotad av en annan man. På plats försöker poliserna hjälpa mannen som berättar att han utfört ett jobb åt gärningsmannen som dök upp med sin son. De var alltså två stycken. Mannen utsattes för hot och är också skadad.  Polisen visar stor förståelse för mannen och återberättar för honom vad han säger så att får hjälp med att berätta sin historia. Han får därmed stöd och bekräftelse hela tiden i sin redogörelse.
Poliserna uttrycker också stor upprördhet över att de var två mot en.” Otroligt!  Dom är ju två emot honom.  Man blir ju väldigt förvånad när man hör sådana här berättelser”. ”Vi ställer konkreta frågor, måste få en tydligt struktur vad som hänt.”
Poliserna tycker att det som skett är ett allvarligt brott , att skadorna är allvarliga och de kommer utreda det vidare. De frågar om mannen slagit tillbaka och säger att han agerat helt rätt. ”Inget att skämmas för att man utsatt för ett brott.” ”Generellt har du agerat helt rätt. ”
De vill fota hans skador och uppmanar honom att åka till akuten för att de ska få ett rättsintyg”Jag vill fota dina skador, tycker du ska åka till akuten kolla näsan, får det dokumenterat så du får ett rättsintyg”
Läkare ska dokumentera dina skador, vi som polisman har rätt plocka ut den journal i sådan här fall, vi råder alltid en person att uppsöka läkarvård så vi kan begära en beskrivning av skadorna som bevis vi sedan kan ta till brottsutredningen.”
Mannen uttrycker också oro för att gärningsmannen ska söka upp honom och hota honom. Poliser reagerar med upprördhet och visar stor förståelse för mannens rädsla och uppmanar honom att anmäla med en gång om han skulle bli hotad. ”övergrepp i rättssak är ett allvarligt brott, händer det kan du naturligtvis ringa oss”

Det här förloppet visar ett helt annat beteende från poliser än hur det brukar gå till i inslagen hemma hos våldsutsatta kvinnor. Här efterfrågas inte den andres version. Han uppmanas att uppsöka läkarvård för att polisens ska få ett rättsintyg. Polisen förklarar också hur det går till för mannen. De tar också ett eventuellt kommande hot på stort allvar, de talar om att han ska anmäla med en gång och han ringa dem så fort det händer.
Offret skuldbeläggs inte, han omtalas inte psyksjuk, att han slagit tillbaka problematiseras inte utan ses som något naturligt. Inget ifrågasättande sker av händelseförloppet utan polisen bekräftar och stödjer honom i berättelsen dvs de tar aktiv part för honom som brottsoffer.

POLISER OCH MÄN EMELLAN   Episod 28-32

Episod 28
En polispatrull ser en man som promenerar på motorvägen. Han har blod på en arm. Han berättar att han varit hos sin flickvän och säger att  hon ville inte att jag skulle vara där så jag drog. Jag blev förbannad.
Polis: ”Han verkar ledsen, rätt eländig”  
De frågar om de ska skjutsa mannen hem och hur han har det hemma.  ”Ska vi försöka skjutsa hem dig, hur blir det när du kommer hem nu, hur går det med jobb och skolor”
Polis: ”En del av de här killarna känner man lite för särskilt de som hamnat snett, han har inte haft det så lätt. Vi vill bara att han ska få ordning på sitt liv.”

Poliserna ställer inga frågor till mannen om han har hotat flickvännen. De funderar heller inte över vad det här våldsamma beteendet tyder på.  De tar helt mannens parti och tar också ett socialt ansvar gentemot honom och hör efter hur blir när han kommer hem. Mannens beteende problematiseras inte. Inte heller väger poliserna in att ett sådant här beteende kan tyda på att han kan vara våldsam på flickvännen eftersom det var henne han blev arg på. Mannen skuldbeläggs inte utan blir snarare ett offer för omständigheterna. Det finns en attityd av förståelse män emellan – att det vara svårt ibland.

Episod 29 
En man har flyttat in en uppgång, dvs i trapphuset till ett flerfamiljshus och de som bor där ringer till polis för att få hjälp. Poliserna säger att de vill träffa mannen och se vad som händer. När de pratar med honom säger de att de tycker han är trevlig och riktigt rolig. De nämner inget om att han är labil eller störande. Mellan de två manliga poliserna och mannen uppstår snarare en jargong tre män emellan som skojar ihop.

Frågan uppstår om vad som hade hänt om det varit en kvinna som slagit sig ner i uppgången. Hade hon problematiserats som psykiskt sjuk?

Episod 30
En polispatrull följer efter en man som kör vingligt. Bilen är en gammal jänkare. När poliserna stannar mannen påstår han att det är ett glapp i ratten och att det brukar kunna vara så på den här biltypen. Det godtar poliserna. Det görs ingen bedömning om det kan vara trafikfarligt. Mellan de två manliga poliserna och mannen med amerikanaren uppstår en grabbig jargong och eftersom mannen i bilen är äldre blir han snarast faderlig mot de yngre poliserna som helt accepterar allt han säger. Polis”han var astrevlig
Episod 31.
På landsbygden kör ett gäng killar runt med en obesiktigad bil som är avställd.   Poliserna visar förståelse för att killarna behöver bil och pratar vänskapligt med dem. ”Alltid bra att bygga en bra relation med ungdomarna”. Unga mäns beteende ursäktas.
Episod 32  
Två manliga poliser tar hand om en full man. De skojar med honom och betonar att ”han var trevlig”.

ATTITYDER MOT KVINNOR   Episod 33-35

Episod 33
Det kommer ett larm att vittnen sett några män dra med sig en full kvinna. Ett vittne säger att tjejen är jättefull och efter henne kom tre killar som hon inte verkar känna henne.
De två manliga poliserna i patrullen pratar med henne och hör efter om hon är utsatt för något brott. ”Finns det något konkret brott, har de slagit henne, hållit i henne”
De leder iväg henne sedan. Bilden i TV-rutan är att två stora uniformerade polismän håller en liten ung full kvinna mellan sig. De män som följt efter henne och utgjorde ett hot drabbas inte på något sätt. Det är kvinnan som snarare förs bort som en brottsling. Kvinnan vill inte åka polisbil. Hon verkar inte känna sig trygg i situationen. ”I det skicket vill vi inte att hon drar runt på stan.  Kan råka ut för brott
Sedan klipps det plötsligt i inslaget. Tittaren får inte veta som hänt utan ser en utav polismännen stå vid bildörren och medan den andre lutar sig långt in i baksätet där den unga kvinnan sitter. Polismannen låter aggressiv. Det är något han bemöter. Kvinnan hörs säga nästan vädjande: ” jag är inte aggressiv./ jag är inte våldsam.  Vad som hänt innan vet vi inte eftersom vi inte fått se det.  Men nu lutar sig polismannen långt in över kvinnan och är ordentligt uppretad på henne. Den andre polismannen är passiv och tittar på.
De leder sedan ut henne, hon ser väldigt liten ut mellan de stora uniformerade männen. Kvinnan upprepar med samma vädjande ton ”jag är ingen våldsam person”.

Vad klipptes bort? Blev polisen provocerad av att hon inte ville gå ut och visa sig för att hon skämdes? Slog hon bort polismannens hand när han ville dra ut henne?. Kunde han inte ta det utan att bli arg och aggressiv mot henne? Funderar de inte på att de är två män som hanterar en kvinna i en känslig situation. Poliserna onödigt aggressivt och agerade oprofessionellt. Det fanns ingen attityd av att skapa förtroendefulla band utan polismännens beteende verkade snarare fientligt mot kvinnan. Att två stora uniformerade män hämtar en liten berusad kvinna som de säger sig skydda dessutom, kan för kvinna betyda att hon inte känner sig trygg. Varför lät de inte kvinnan om hon ville,  få gå hem sista sträckan utan att de höll i henne. Vad hände när hon kom hem? Är hon trygg hemma?
Poliserna anser att den berusade tjejen här själv ska definiera om hon utsatt för brott. Det verkade inte som poliserna själva var särskilt intresserade av att hjälpa henne eller att ta ställning i vilken kontext detta skedde. De främmande männen som utgjorde ett hot mot henne eftersöktes inte. Inte heller problematiserades de. Det är svårt att förstå att polisen intresserade sig mer för dem. De utgör att hot mot kvinnor. Var det någon annan som råkade illa ut senare på natten?

Episod 34  
Tre manliga poliser ingriper mot en ung berusad kvinna i en trappuppgång. Hon bor på andra sidan stan. Poliserna avvisar ambulansen som kommit till platsen trots att där fanns en kvinnlig sköterska som hade kunnat prata bättre med den unga utsatta kvinnan. Poliserna frågar inte vad hon gör där och om hon har utsatts för något. Däremot skuldbelägger de henne genom att säga att hon varit lobad en massa gånger. ”Hon har redan fastnat i ett missbruk. Vi har kört in henne dit (Maria ungdom) förutTråkigt att det inte har hjälpt”
Episod 35
Polis kallas till en plats där det sker en misshandel. Det visar sig att en tjej blivit slagen.  Personer i närheten har reagerat över att mannen slagit henne i ansiktet och kallat henne slyna.
De två poliserna delar upp sig och en förhör olika vittnen som ger ”lite olika version”. Tjejen försöker förmildra situationen och säger: ”han puttade mig bara, vi har det fint”. Poliserna åker därifrån men beklagar sig lite över att lämna tjejen: Vill hon inte berätta kan vi inte göra något, hon måste ta första steget själv”

Här fanns vittnen till att tjejen har blivit slagen. Ändå bortser poliserna helt ifrån att de kan upprätta en anmälan utifrån deras vittnesmål. Det är allmänt åtal. De verkar ha någon särskild kunskap om att våldsutsatta kvinnor och flickor ofta nedtonar händelsen och inte vill anmäla Signalen från poliserna blev i stort sett en axeltryckning åt att en man är våldsam och kränkande mot sin tjej. Poliserna valde därigenom att normalisera våld mot kvinnor som är en allvarlig företeelse.

DEMONISERING AV KVINNOR   Episod 36-40

Episod 36 
Två manliga poliser ska hämta en kvinna och köra en psykisk vårdinrättning. När de griper henne säger de: ”märker att hon går igång på något, ”får tänka på vad jag säger”
Kvinnan anmäls för narkotikabrott,  våldsamt motstånd och för förolämpning av poliserna.

Två manliga poliser kan uppfattas som ett hot för en utsatt kvinna. Det verkar poliserna ens har tänkt den tanken. Deras attityd verkar snarstucken och långt ifrån den förstående attityd de visar mot unga killar. Poliserna är däremot snabba att skuldbelägga kvinnan, som troligen inte mår så bra.  Hon blir också anmäld för förolämpning. Är manliga poliser mer känsliga för vad en kvinna säger än om det  som en man säger? Är deras acceptansnivå förflyttad beroende på könet hos dem de griper?  Och förutsätts kvinnliga poliser tåla mer från man som grips än vad manliga poliser ska tåla från kvinnor? Har vi ett internaliserat könsmaktsperspektiv där män får står större utrymme att tolka det som händer? Eftersom flera ingripanden tyder på att polis irriterar sig mer på kvinnor och att de av samma anledning förminskar våld mot kvinnor, och dömer kvinnor lättare.

Episod 37  
Det är bråk i en lägenhet. En man anges vara uppgiven. Poliserna är vara beredda på bråk. De säger sig vara tvungna att boja en kvinna.
Den gripna kvinnan frågar polisen om de har lyssnat enbart på vad mannen sa och hon säger att hon skulle hämta grejer när mannen ringde polisen. ”Tycker synd om de är individerna att en vuxen människa inte kan förstå sitt bästa i det fallet”

Här får bara mannen definiera vad som hänt. Kvinnan uppgifter att hon skulle hämta sina saker bortses ifrån. Kan mannen ha valt att ringa polis för att hon inte ska få sina saker?   Det här reds inte ut. Istället bestämmer sig poliserna för att boja kvinnan väldigt snabbt. Det har aldrig hänt i något inslag när en man slagit en kvinna. Tvärtom brukar gärningsmannen då få sympati  och brottsoffret skuldbeläggas . Här är det tvärtom. Mannen, brottsoffret, skuldbeläggs inte. Han anses inte vara psyksjuk utan blir av med kvinnan. Vad händer nästa gång hon vill hämta sina saker? Vad sände poliserna ut här. På vems sida står de? Har polisen att könsmaktsperspektiv i det här ingripandet?  

Episod 38 
Två poliser åker till en kvinna som håller på att skada sig själv. På vägen ut till henne får de reda på att kvinnan, som det uttrycks, är beväpnad med kniv.

Här får en stanna upp lite.  Men hur tänkte de att kvinnan skulle skada sig? Dra sig i håret, springa på en vägg? Självklart är kniven inblandad i självskadebeteendet.

Men poliserna uttrycker mest rädsla för sin egen säkerhet. ”vi vet inte vad som kommer hända, vi har en kula i loppet för säkerhets skull

Det har aldrig hänt i något inslag att polis har uttryckt att de har skjutklara vapen när de gripit våldsamma män.  Frågan uppstår: skulle de skjutit kvinnan om hon skar sig själv?

Polis kommer dit och ser en berusad kvinna som dricker vin och hon har en kniv på köksbordet De tar bort kniven och kör kvinnan till en psykakut.  Poliserna uttalar att hon är labil.  Vi är glada för att det inte blev våldsamt”

En kvinna som vill skada sig själv upplever polisen som våld mot dem. De är t o m beredda att skjuta henne. Vad säger det här inslaget om hur olika kvinnor och män behandlas av polisen?

Episod  39  
Polis kallas till en familj.  En tonårig dotter har slagit sönder saker och stängt in sig i sitt rum.  Mamman är rädd enligt polis. Om hon är rädd för dottern eller om dottern framgår inte. Polisen beskriver dottern som ”rabiat och galen” Dottern är så anti”, ”Behöver ske vård med tvång”. Tycker synd om föräldrarna. Hoppas att hon kan bryta detta mönster, extremt jobbigt för hennes föräldrar, hon kanske kan få perspektiv på sitt eget liv ”.

Perspektivet på polisernas bedömning av händelsen är att de är synd om de vuxna och en flicka måste tvingas att inse att hon är sjuk. Var pappan finns får vi inte veta. Vi får heller inte veta vad som hänt innan. Poliserna är mycket snabba med att demonisera flickan som kallas rabiat, ett ord som  är ett starkt könsskodat och som används om kvinnor och flickor i en kontext styrd av normer som män bestämmer över.
Det är också intressant att jämföra skillnaden på hur polis agerar här, när det är en flicka inblandad, och hur de agerar när det handlar kvinnor som är rädda för män. Här skuldbeläggs föräldrarna, vi vet fortfarande inte vad pappan är trots att polisen talar om föräldrarna, och inte heller får flickan förståelse från polisernas sida så som våldsamma får. De brukar få prata ut och ge sin ”version”. Flickan, barnet blir här fullständigt demoniserad av polis. Hon är tonåring, hon är könsmogen och då gäller för polis samma skuldbeläggande som för vuxna kvinnor.

Inget sägs heller i inslaget om att barn och ungdomar som har det svårt kan vända sig till BRIS.

Episod 40
Polis kallas till plats där en kvinna är blodig. En man har ringt in och säger att kvinnan har slagits. På plats samtalar polis med kvinnan och tycker att hon är ”rätt så full”
Mannen berättar att kvinnan är inneboende för att han har försökt hjälpa henne med bostad.
Han säger att hon boxat honom i ansiktet och att hon slagit honom. Han säger också att hon skurit upp händerna när hon slagit igenom glasrutan till balkongen.
Kvinnan säger till polis att hon absolut inte har slagit honom men att hon puttade bort honom.
Polis:Svårt för oss att få kunskap om vad som hänt. Men mannen är mer trovärdig, han är lugn mer nykter. Kvinnan är full.”
Poliserna väljer att tro helt på mannens version och kvinnan förs bort mellan två poliser som ryter åt henne. Hon säger till poliserna att hon vill att de ”går bort” från henne. Hon har inget gjort. Den manliga polisen upplever att hon sparkar på honom och säger att ”nu blir det våld mot tjänsteman”. ”Förstår mannen, känns bra att ha hjälpt honom”

Här finns inga tankar från polisernas sida om varför mannen låter kvinnan bo i hans bostad. Det är förmodligen en hemlös kvinna med missbruksproblem. Hon har alltså en särskild utsatt situation. De frågar inte om hon är utsatt för misshandel eller sexualbrott av mannen. Poliserna bortser ifrån att kvinnan kan ha knuffats in i rutan och att mannen skyller på kvinnan. Polisen väljer att tro på mannen och bortser ifrån kontexten och kunskapen våld mot kvinnor.
Inslaget visar tydligt hur polis misstänkliggör kvinnan och bedömer mäns utsagor som mer trovärdiga totalt frikopplade från all forskning, all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som begår ett övergrepp förnekar det och kan verka trovärdiga.  Kvinnan får inte ge sin ”version”. Poliserna visar ingen förståelse för henne som de brukar visa våldsamma män. Mannen, det förmodade brottsoffret, skuldbeläggs inte och han anses inte psyksjuk.

ANTIFEMINISM   Episod 41

Episod 41
Två kvinnliga poliser kommer till ett lägenhetsbråk med en kniv inblandad. Det är en man som ringer in och säger att hans flickvän har kniv. Det hörs ”bråk” i bakgrunden.
Poliserna uttrycker oro när de åker till platsen. ”Det man befarar är allvarliga personskador även för egen del om hon skulle ge sig på oss.”
”När vi möter mannen känner man en lättnad över att han är oskadd, nu har vi kommit hit vill  vi veta vad som hänt, när vi får den här typen av larm gör enligt vissa rutiner, delar vi på oss, kollegan lokaliserar kvinnan jag tar ut mig mannen”
Mannen säger att bråket har börjat med att kvinnan blivit svartsjuk på en tjejkompis till mannen.  Kvinnlig polis: ”Det som skiljer det här mannen som är utsatt”
Inslaget avslutas med att den kvinnliga polisen småleende säger påstår:.”Vad vi vet finns det ett stort mörkertal för män man tror är utsatta för våld.  De vill inte riktigt anmäla  Det framkommer att hon haft en kniv i handen i tumultet och att mannen har känt sig väldigt rädd”
Poliserna frågar mannen: ”Vad känner du att du vill göra nu”,  ”Han bestämmer sig för att gå över till en kompis, även om han och kvinnan är vänner nu och vi nöjer oss nu då de är nyktra och städade”

När en kvinna blir slagen, hotad eller där egendom är sönderslagen, frågar de inte var kvinnan ska ta vägen. Här låter poliserna  mannen definiera vad som hänt vilket alltså sker oavsett om mannen är brottsoffer, som de anser att han är här, eller om han är förövare. Mannen har alltid tolkningsföreträde. Kvinnans version får inte höras – hon hörs inte överhuvudtaget i episoden. Om hon har varit hotad och behövt försvara sig tas inte upp som ett alternativ.
Inga ord som relationstjafs eller bråk används. Mannen psykiska hälsa kommer inte heller upp till diskussion. Hela förloppet känns konstruerat och tillrättalagt. Men budskapet är tydligt: män är alltid mer trovärdiga och mer intressanta om de uttrycker sig utsatta.
Kvinnor som utsätts för våld problematiseras i stort sett alltid och skuldbeläggs, något motsvarande gäller dock inte för män i någon situation. Det är i det ljuset det här inslaget ska bedömas. Poliserna gissar också om att kvinnor är mer våldsamma och säger ”vad vi vet är det så”. Hur vet poliserna det? På vad bygger de detta antagande på som sägs rakt ut i svensk TV obemött?

Vi anser att denna episod är ett synliggörande av polisers ideologi och det är ingen slump att det är just  två kvinnliga poliser som figurerar här och det är en kvinnlig polis som fick skuldbelägga kvinnor som förövare. Kvinnliga poliser används på det här sättet som ett alibi för att försvara polisers attityd om mäns våld mot kvinnor enligt den antifeministiska devisen ”kvinnor kan”. Aldrig i något inslag har det för övrigt förekommit två kvinnliga poliser kommer till en misshandlad kvinna.

INSTÄLLNING TILL ANDRA BROTT   Episod 42-43

Episod 42 inbrott
Polispatrull åker till par som fått inbrott. Mannen i paret beskriver sedan inbrottet. I inslaget berättas då om ”operation kofot” och en polis betonar för tittarna hur kränkande det är att få ett inbrott.
Polis: ”Viktigt att vi tar oss tid att prata med målsägande.  Dom behöver det.”

Det som inslaget visar att det är annorlunda attityd mot de som utsätts för inbrott, som polisen också ägnar ett särskilt projekt åt. Inbrott omtalas som ett kränkande brott och polis visar förståelse för att målsägande behöver prata ut. Polisen skuldbelägger heller inte målsägande.

Episod 43 narkotika
Civila poliser väljer att arbeta vid ett pass. De undersöker en tågstation-Det finns uppgifter om en man som säljer narkotika och att han kan finnas på ett tåg. ”Vi är måna om de ungdomar som finns i samhället och önskar att det inte ska finnas så mycket handel som det gör. Försöker att få bort så mycket droger som möjligt.”

Hur är det då med sexualbrott och ungdomar? Arbetar polis aktivt mot det också och är måna om ungdomar?  Sexualbrott drabbar nästan enbart tjejer och killar är förövare. Kan det vara så att proaktivt arbete bara är intressant när även killar kan drabbas? Liksom att det anses mer allvarligt när män blir misshandlade av andra män och när kvinnor utsätts för våld i relation?

SAMMANFATTANDE REFLEKTIONER

Polisen hantering av mäns våld mot kvinnor är ytterst bristfällig. Det visar samtliga episoder ovan.

Benämningen på mötet med våldsutsatta kvinnor är att det är ett ”lägenhetsbråk” och att det som pågår är ”relationstjafs”. Kvinnan skuldbeläggs också internaliserat som ett genomgående tema. Trots att kvinnan kan bära tydliga tecken på våld, som också kan ha varit upprepat, säger polis att ”vuxna inte kan hålla sams”, att ”bråket har spårat ut” att ”paret måste kliva ner från sina höga hästar” och att polisen ”mäklar fred”. Mannens ord och beskrivning väger påfallande ofta tyngre trots att det borde vara väl känt för polis att män som slår inte vill kännas vid sin skuld utan skyller på kvinnan. Istället för att synliggöra våldets kön väljer polis att bortse ifrån orsaken till att kvinnor utsätts för våld som en struktur.

Trots det finns tillfällen då själva anger polisen att mannen kommer fortsätta vara våldsam leder inte det till någon åtgärd utan verkar snarare accepteras som ofrånkomligt.

Den våldsamme mannen får också sympati. Han är den som behöver hjälp, som mår dåligt, har en tragisk situation och som blir lyssnad till.

Inte vid något tillfälle där polis åker till våldsutsatta kvinnor anges att kvinnan bör få sina skador dokumenterade och att rättsintyg är viktigt. Då en man visar spår av misshandel från annan man går polisen i inslaget noga igenom varför han behöver ett rättsintyg. Denne man får också stöd om han kommer att utsättas för framtida hot.

Kvinnor som utsätts för hot eller övergrepp i rättssak får inte i något inslag något motsvarande stöd.

Inte vid något tillfälle hänvisar polis till en lokal kvinnojour eller upplyser om det nationella numret för våldsutsatta kvinnor.

Däremot får en medelålders man som utsätts för äggkastning på sin husvagn frågan om han behöver en brottsofferjour. I det inslaget betonar polisen för tittaren att det är viktigt att de ger brottsoffret möjlighet till stöd, ett stöd som alltså aldrig våldsutsatta kvinnor anses behöva.

Genomgående ifrågasätts kvinnors vittnesmål och trots att polis ser att hon utsatts för våld ska ändå mannen få ge sin ”version”. Det uttrycket kan inte tolkas på annat sätt än att kvinnan kan ha provocerat och förtjänat våldet. Varför annars behöva ge en annan version av ett konstaterat våld? Polis säger alltså inte att mannen ska förhöras.

När män utsätts för våld av män används däremot inte uttrycket att gärningsmannen ska ge sin ”version”. Då tar polisen resolut avstånd från våld. Vid våld mot kvinnor händer inte samma.

Vid några tillfällen griper poliser kvinnor för att män anger att de varit våldsamma. Då får inte kvinnan ge sin ”version” i programmet. Männens ord blir alltså sanning och polisen tar inte reda på vad som egentligen hänt och varför tex en kvinna är blodig. En kvinna i den här situationen är också den enda som anges behövas ”bojas”.  Något motsvarande händer inte med våldsamma män.

Vid ett tillfälle tar däremot poliserna hänsyn till den våldsamme mannens integritet och griper honom när inte anhöriga kan se det.

En tonårsflicka som är upprörd och stänger in sig hemma kallas ”rabiat” och körs till vård, medan en ung pojke som är våldsam hemma får sympati och omtalas som att han mår dåligt och det görs en hänvisning till BRIS.

Kvinnor demoniseras genomgående i inslagen. Den enda gång polis anger att de måste ha en kula i loppet på tjänstevapnet, dvs de är helt beredda på att skjuta, är när de uppsöker en kvinna som vill skada sig själv.  Det är ett  exempel på hur kvinnor marginaliseras och görs till de okända oberäkneliga andra. Kvinnan i inslaget får ingen sympati alls utan hon utgör ett med sitt självskadebeteende först och främst ett hot mot polisen och de är förberedda att eventuellt skjuta henne.

Trots att polis ser att kvinnor kan bära spår av misshandel eller att det vittnen som berättar om det,  gör inte polis i någon episod en anmälan om kvinnan inte anmäler. När män blir utsätts för misshandel utomhus säger polis vid flera tillfällen att de kommer att göra en anmälan trots att den misshandlade mannen inte vill det.  Polis ser alltså med olika ögon på våld mot män utomhus och våld mot kvinnor som oftast sker inomhus. Fortfarande är det alltså svårt för polis att se våld mot kvinnor som allmänt åtal.

Polis visar också upprördhet över inbrott och utomhusmisshandel. De relaterar då till egna upplevelser. Något liknande händer aldrig vid våld mot kvinnor. Polis säger aldrig att man ska kunna vara i hemmet utan att utsättas för brott men däremot att man ska kunna gå till krogen utan att råka ut för misshandel . Polis betonar också att det vid inbrott och rån är kränkningen för brottsoffret som är centralt. Vid våld mot kvinnor använder polis däremot aldrig ordet kränkning om det som dessa kvinnor utsätts för.

Ensamma kvinnor som ska omhändertas eller handräckas till institution visar polis en hård attityd mot medan män i motsvarande situation snarare överses med. Den enda som anmäls för förolämpning är just en kvinna och det är två manliga poliser som anmäler henne. Män som grips kan förolämpa kvinnliga poliser utan åtgärd.

Poliser visar narkotikaproblematiken särskilt intresse, eftersom det framför allt drabbar ungdomar. Inte i något inslag anges problemet med våld mot kvinnor som ett särskilt intresse. Snarare tvärtom. Det verkar inte finnas något intresse att egentligen bekämpa våldet.

Uttrycket mäns våld mot kvinnor nämns inte en enda gång.  Det kallas genomgående” bråk”.

Sammantaget visar de ovanstående skildrade episoderna, liksom i #kvinnoregistret, att kvinnor skuldbeläggs och att männen som slår får sympati. De visar att kvinnor och män som utsätts våld för behandlas olika. Mäns våld mot kvinnor ses som en familjeangelägenhet och  våldsamma män tillåts definiera händelsen och att tala om kvinnorna som psyksjuka.

Det som visas i TV-serien är polisens egna bilder av sitt arbete. De anses som representativa för deras arbete. Det visar tydligt att #kvinnoregistret inte är en isolerad företeelse. Snarare är dessa värderingar de förhärskande hos de poliser som faktiskt möter våldsutsatta kvinnor.

Polisens #kvinnosyn Del 3 : Kritik mot våldtäktsutredningar

 

Kritik mot våldtäktsutredningar

Vi fortsätter granskningen av polisen efter avslöjandet av #kvinnoregistret med ett inlägg om en JO-rapport med kritik mot bristande våldtäktsutredningar, om hur polisen svarar på kritiken och om synen på vad våldtäkt är. (Samtliga understrykningar är våra egna.)

”I nio av tio fall blir det nedlagt”

I december 2014 uttalade polisens presstalesman i Västra Götaland, (nuvarande Polisregion Väst) att de flesta våldtäkterna sker mellan två personer som har en relation och i dessa fall är det svårt att styrka brott. Han tillägger också:

– I nio fall av tio blir det nerlagt,

Det är dels intressant att polistalesmannen använder det könsneutrala ordet personer trots att det handlar om ett brott som i allra högsta grad är könat, dels att det inte verkar finnas någon självrannsakan i uttalandet.

Det här uttalandet kommer i samband med att kvinnor har anmält att de blivit utsatta för övergrepp när de träffat män de har knutit kontakter med på nätet. Trots att polisen inte anser sig kunna hantera dessa anmälningar anser de att de att det åligger kvinnor att kunna bedöma männen.

Man bör kanske stämma träffa på en neutral plats så man ser vad det är för person man möter.  Man bör ses där det är andra människor, på ett kafé eller på någon restaurang där man kan sitta i lugn och ro och prata för att värdera den personen man har mittemot sig. Hur verkar vederbörande? Är det trovärdigt?

Det är som om att om bara kvinnor aktar sig så försvinner de här männen och deras riskabla beteende. De lämnas oproblematiserade utav polisen. Skulden för det sexuella våldet läggs på kvinnorna precis som i #kvinnoregistret.

Enligt siffror från Brå:s senaste Trygghetsundersökning beräknas 12% av sexualbrotten anmälas och det är den lägsta siffran för av alla brottskategorier. Utav dessa är det alltså 90 % som blir nedlagda utan ens en startad förundersökning enligt polisen. Vad sänder det ut för signaler när polisens presstalesman går ut och informerar om att det är så här illa det ligger till? Verkar det som om polisen vill dölja de nedslående siffrorna eller vill de kanske t o m  få oss att tro att många anmäler våldtäkt alldeles för lättvindigt?

Det går alltså att konstatera att presstalesmannen ger uttryck för att det knappast är värt att anmäla ens dessa 12 % till polisen i nuvarande Västra regionen då 90 av alla de få anmälningar som görs ändå läggs ner. Rättvisan och efterlevnaden av våra lagar får kanske sökas på annat sätt.

JO:s kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland

Ovanstående uttalande är intressant mot bakgrund av den skarpa kritik som JO riktade mot Polismyndigheten i dåvarande Västra Götaland så sent som 2009 för deras sätt att utreda våldtäkter. I beslutet kritiseras även åklagarmyndigheten men JO är klar med att det är polisen som är värda mest klander.

I inlägget återges detta JO-beslut, dels polisens svar, dels åklagarnas åsikter om problematiken, och dels JO:s synpunkter. I beslutet finns också redogjort för ett antal dåligt skötta utredningar.

Några exempel:

(våldtäkt m.m.) Åklagaren: Utredningen drevs framåt under tiden januari till oktober 2006. Från denna tid synes ärendet i praktiken ha legat stilla hos polisen.. Efter en påminnelse i juli 2007 tycks viss polisär aktivitet ha förekommit under hösten 2007. Utredaren lämnade ärendet i januari 2008 och ärendet låg därefter i balans hos polisen fram till juni 2008.
(våldtäkt) Polisen: Ett första förhör hölls med målsäganden samma dag som anmälan gjordes, dvs. den 31 oktober 2006. Ärendet lottades på åklagare den 2 november 2006. Nytt förhör hölls med målsäganden den 7 februari 2007. Förhör har hållits med vittnena allteftersom de identifierats. Vissa förhör har varit svåra att få till stånd. Utredningen har dock hela tiden drivits framåt. Det var först den 26 mars 2008 som direktiv kom om att en misstänkt skulle delges misstanke. Utredningen lades ner den 25 augusti 2008.
(övergrepp i rättssak, våldtäkt) Polisen: Ärendet lades ned år 2003. Den person som då var misstänkt hördes aldrig i ärendet. Efter DNA-träff på den person som varit misstänkt återupptogs ärendet den 14 maj 2007.
(barnpornografibrott) Polisen: En undersökning av en dator gjordes i Göteborg och den 15 augusti 2005 skickades materialet till Rikskriminalpolisen för bedömning. Eftersom inget hände återupptogs ärendet i Göteborg och den 7 augusti 2007 kom protokoll från IT-enheten. Den misstänkte ska kallas, höras och delges. Detta har dock inte gjorts eftersom andra ärenden fått prioriteras.
Våldtäkt Målsägande hördes på Barnhuset den 20 november 2007. Efter ytterligare utredningsåtgärder fattades beslut den 6 maj 2008 om att misstänkt ska hämtas till förhör.

JO:s beslut : Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland, länskriminalpolisens utredningsrotel  2009-09-18.
JO börjar med att redogöra för orsaken till granskningen

Jag genomförde i april 2008 en inspektion vid Polismyndigheten i Västra Götaland och vid Åklagarmyndigheten, dåvarande 2:a åklagarkammaren,  i Göteborg.

Vid åklagarkammaren uppmärksammades sex ärenden om grov brottslighet (våldtäkt och sexuellt utnyttjande m.m.) där handläggningen under långa tider syntes ha stått stilla.

Därefter följer några upplysningar om arbetssituationen vid länskriminalpolisens utredningsrotel där det bland annat uttrycks för att det är svårt att få sökande till utlysta tjänster.

Dessutom anges att under senare år har antalet anmälningar om våldtäkt och grov barnmisshandel ökat. En särskild utredningsgrupp med tio utredare tillsattes som hade till uppgift att under en tremånadersperiod avarbeta ett 60-tal våldtäktsärenden.  Om gruppen sägs att de har för myndighetsledningen påtalat svårigheten att hinna med att utreda våldtäktsärenden.

Därefter  går JO in på utredningar av kriminalärenden dit bland annat våldtäkt och barnpornografibrott hör.

Polismyndigheten anmodades därför att inkomma med upplysningar och yttrande över anledningen till varför handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Chefen för länskriminalen Klas Friberg, nuvarande chef för Polisregion Väst  (Västra Götaland och Halland) dvs en av de 7 högsta polischeferna i landet,  svarar i ett yttrande  bland annat följande

Antalet inkomna ärenden till roteln har ökat under de senaste åren. Ökningen hänför sig främst till sexualbrott. Våldtäkter där gärningsmän och offer har en nära relation är de som ökat mest. Denna typ av ärenden kräver mycket omfattande utredningsåtgärder. Ett bekymmer under de senaste åren är dock att det varit svårigheter att rekrytera förhörsledare.

Prioriteringen av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden med frihetsberövade är de ärenden som har högst prioritet

Min uppfattning är att medarbetarna och cheferna på utredningsroteln utför ett effektivt, rättssäkert och kvalitativt framstående arbete.

Klas Friberg redogör sedan för ett projekt som bedrivits: ”Synas och verka” där projektgruppen även fått utreda kontroll av balanser där beredningen avser ett antal frågeställningar med särskild betydelse  för förbättringar och skriver sedan:

Polismyndigheten har således tagit JO:s kritik på allvar när det gäller de alltför långa handläggningstiderna av kriminalärendena. Myndighetens ledning har såväl före som efter Chefs-JO:s inspektion inlett arbete med att förbättra utredningsverksamheten i myndigheten.

Därefter förklarar han att en genomgång av ärendebalanserna ska ske en gång i kvartalen men:

Tyvärr har denna redovisning inte skett och några påminnelser har heller inte skickats från sekretariatet

Polismyndigheten skriver sedan följande om länskriminalpolisens utredningsrotel:

När det gäller handläggningstiderna för sexualbrotten finns det anledning för myndigheten att vara självkritisk. Även om det varit ett bekymmer att rekrytera förhörsledare kan ifrågasättas om rätt prioriteringar gjorts på LKP. Myndigheten kan dock konstatera att en s.k. våldtäktssatsning gjordes under hösten 2007

Här stannar vi upp lite. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde alltså en särskild våldtäktssatsning hösten 2007.

Under 2007 uttalande sig ett antal poliser ”anonymt” om falska våldtäkter i media. Detta är ett ämne vi kommer återkomma till eftersom poliser har en tendens att gärna uttala sig i media om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt och att det är ett stort problem för  att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna. Oftast, vilket vi kommer återkomma till, rör sig det ”falska våldtäkterna” om våldtäkt i relation, alltså där brottsoffret vet eller anar vem som är förövare.  Med ”riktiga” våldtäkter menas oftast överfallsvåldtäkter som kallas tex ”ruggiga”. Men poliserna i Västra Götaland går ett steg längre; de anser t o m att överfallsvåldtäkter är falska.

Så här uttalade poliser i  Göteborg anonymt i media i juni 2007, alltså strax innan tidpunkten för den ”särskilda våldtäktssatsningen”.

De flesta våldtäkter är uppdiktade

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
– De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem.

De ”falska anmälningarna” anses alltså ta utredningsresurser. En gemensam nämnare med #kvinnoregistret är att den anmälande kvinnan ”inte sällan” anses psyksjuk. Lägg också märke till orden: att historien ”inte stämmer” – det kommer vi återkomma till.

Men tillbaka till JO:s kritiska rapport

Åklagarmyndigheten får också uttala sig om problemen med utredningarna där viss självkritik finns men där det anges att

 I vissa ärenden har handläggningen avstannat p.g.a. resursbrist hos polisen.

Därefter kommer JO in på frågan om handläggningen av våldtäktsärenden:

Som framgått handlade dessa sex ärenden, som hade kommit in under åren 2006 och 2007, om bl.a. våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Vid JO:s genomgång av ärendena kunde noteras att de hade legat obearbetade under tämligen lång tid.

Från åklagarväsendet kommer följande kritik:

Ett återkommande fenomen i ett antal av dessa ärenden tycks vara att ärendena helt avstannar hos polisen då en utredare får ägna sig åt annat eller att ärendet går tillbaka i balans hos den balansansvarige på utredningsroteln.

När åklagare slutar läggs ärenden över på någon annan vilket inte sker hos polisen. 

Problemet med att åklagare inte får gehör hos polisen för utredningsåtgärder tas också upp:

 Enskilda åklagare emellanåt närmast ger upp i tröstlösheten att ständigt påminna utan synbar effekt.

Uppenbart för oss är även att utredningsresurserna hos polisen utredningsrotel där är och har varit alldeles för små i förhållande till mängden ärenden och svårighetsgraden

Åklagarna har i de flesta ärenden skickat påminnelser till polisen utan att någon effekt har uppnåtts.

Det synes vara så att arbetet med utredningarna hos polisen mer eller mindre avstannar då utredaren får ägna sig åt andra ärenden av mer akut slag.

Den främsta orsaken till att handläggningen dragit ut på tiden synes dock stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare har gett direktiv om.

JO skriver sedan

Mot bakgrund av att Åklagarmyndigheten i remissvaret bl.a. anförde att den främsta anledningen till att handläggningen av ärendena dragit ut på tiden syntes stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare gett direktiv om, anmodades polismyndigheten att lämna upplysningar och yttrande över att handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Biträdande chefen för Länskriminalen, senare chefen för Länskriminalen, Sven Alhbin skriver i ett yttrande:

Antalet inkommande anmälningar om våldtäkt har ökat markant under senare år.

Utredningsförfarandet vid våldtäkter skiljer sig från utredningar av merparten av andra brott. Mest markant är därvid att det krävs mer omfattande utredning innan förundersökningsledaren kan ta ställning i ärendet. Brottets karaktär innebär dessutom ofta att det är svårbevisat då de inte finns vittnen till själva händelsen att höra. Detta innebär naturligtvis att ärendena blir tidskrävande.

Straffskalan för våldtäkt innebär en presumtion för frihetsberövande när misstänkt gärningsman identifierats. I de fall gärningsmannen häktas avslutas ärendena snabbt. Det är i de fall när utredningen av olika skäl bedrivs med gärningsmannen på fri fot som tidsåtgången blir längre.

Här finns anledning att stanna upp lite och reflektera över vad detta betyder. Om den misstänkte släpps behöver inte polisen ha lika bråttom och kan alltså lägga ärenden i balans – eller lägga ned det i tysthet när medias intresse svalnat – är det så det ska tolkas?  Vi återkommer till det nedan.

Sven Ahlbin fortsätter:

 En orsak till denna längre tidsåtgång är den konkurrens med andra ärenden som uppstår. En våldtäktsutredning där såväl målsägande som misstänkt är över 18 år och där det inte särskilt kan konstateras att målsäganden är utsatt eller far illa på annat sätt har ingen hög prioritering vid en rotel som LKP:s utredningsrotel. Samtliga brott som handläggs är till sin karaktär grova och en stor del handlar om sexuella övergrepp av olika slag och våld av det grövre slaget.

Här görs alltså en bedömning av om den målsägande, den kvinna och flicka som utsatts för våldtäkt, far illa. Hur gör  polisen denna bedömning?  Utifrån vilken kunskap?

Våldtäkt är ett globalt folkhälsoproblem och chefen för Länskriminalen skriver 2008 till JO att polisen kan konstatera när den målsägande far illa.  Det är inget annat än ett polisiärt tyckande som grundar sig i polisers värderingar. Hur kan polis avgöra hur målsägande känner sig? Och om målsägande riskerar att bli utsatt och fara illa framöver? Är det inte själva företeelsen att inget händer som får kvinnor och flickor att må dåligt? Att deras upplevda kränkning ifrågasätts? Och gäller Sven Alhbins ”konstaterande” även om våldtäktsoffret förföljs, hängs ut eller misstänkliggörs på nätet vilket kanske särskilt gäller när polisen väljer att  inte göra något?

Resonemanget är snarare ett sätt för polisen att slippa göra något i ganska många fall och hänvisa till ett outgrundligt ”konstaterande”.  Det här uttalande från hög polischef är mycket illavarslande. Kanske borde Alhbin mfl läsa in sig på FN:s och WHO:s rapporter om sexuellt våld, konsekvenserna utav detta våld och om vad som händer när det råder straffrihet för förövare?

Men Sven Alhbin fortsätter på samma bana.

Eftersom utredningsresurserna inte är obegränsade leder situationen relativt snart till ett behov av prioriteringar. I de lägena kommer vissa våldtäkter att prioriteras lågt. Detta är inte bra men oundvikligt

Det skulle alltså vara  ”oundvikligt” att vissa våldtäkter prioriteras lågt. Det är det naturligtvis inte, Det är ett val och inte alls oundvikligt.

Därefter kommer dåvarande Länspolismästare ( och frimuraren) Ingemar Johansson med en slutkläm där han upprepar ovanstående attityd – en gång till.

Under år 2007 avsåg 55 procent av rotelns ärenden sexualbrott. Det är anmälningar gällande våldtäkt där gärningsman och offer har en nära relation som ökat.

Prioriteringar av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden där den misstänkte är frihetsberövad har högst prioritet. På roteln finns i princip inget ärende som inte borde ha tilldelats en handläggare direkt. Då detta inte har varit möjligt har nästa steg i prioriteringen varit att fördela ärenden där det finns fortsatt risk för liv och hälsa. I den gruppen finns alla ärenden med en målsägande som är under 15 år men också de med unga förövare. Därefter bedöms alla ärenden i konkurrens. En betydelsefull faktor är då hur utsatt målsäganden är.

Han skriver vidare om hur mycket förbättringar som skett och att åtgärder vidtagits, förändringar planerats, om medförda förbättringar, fortsatt förbättringsarbete, att de följer upp resultaten etc, och slutar med

Mot bakgrund av den positiva trend som ovan noterats finns inte skäl att vidta åtgärder från myndighetsledningens sida.

Det var polisens svar. JO:s kritik lyder bland annat:

Under senare år har JO i ett stort antal ärenden kritiserat polisen för långa handläggningstider i den brottsutredande verksamheten.

Före inspektionen i Göteborg hade jag dock fått anledning att i två klagomålsärenden även kritisera den nu aktuella utredningsroteln för långsam handläggning av förundersökningar om våldtäkt mot barn (se beslut xxxxx och beslut xxxxx).

Jag fick i dessa ärenden viss indikation på att länskriminalpolisens utredningsrotel var hårt arbetsbelastad men, trots det, var de iakttagelser som jag gjorde vid inspektionerna i Göteborg i denna del något förvånande.

Särskilt bekymmersamt anser jag att det förhållandet var att utrednings-roteln hade stora svårigheter med att hinna med att utreda våldtäktsärenden och att flera sådana ärenden hade legat obearbetade under längre perioder.

Som förklaring till de utdragna handläggningstiderna har från polismyndighetens sida i huvudsak hänvisats till stor arbetsbelastning, resursbrist och till att andra ärenden har prioriterats. I några fall har polisen anfört att den utdragna handläggningstiden till viss del kunde hänföras till åklagarna.

Från Åklagar-myndighetens sida har anförts att det i några fall funnits förklaringar till tidsutdräkten, men i de flesta fall har hänvisats till polisens otillräckliga resurser.

Jag vill också peka på att dröjsmål under förundersökningen kan bidra till brott mot de krav som ställs i artikel 6:1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Jag är i och för sig medveten om att polisens arbetssituation är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Vid länskriminalpolisen ska dock kvalificerad kriminalpolisverksamhet bedrivas. ….kräver erfarna utredare med särskild kompetens… dessa brottstyper står högt på prioriterings-listan…..mycket angeläget att en sådan enhet tilldelas erforderliga resurser….arbetet där är väl organiserat

Det är därför illavarslande att även en sådan enhet brottas med några av de problem som vanligtvis uppkommer vid en rotel som hanterar t.ex. vardagsbrott och att exempelvis vissa våldtäktsärenden hamnar i skymundan och – i vart fall tidigare – inte gavs någon hög prioritet.

Jag utgår ifrån att polismyndigheten nu pågående analys- och förbättringsarbete leder till  att utredningsverksamheten förbättras och att handläggningstiderna hos polisen kan kortas betydligt så att verksamheten kan bedrivas på ett mer effektivt och rättssäkert sätt.

JO:s kritik är alltså hård.

I det här sammanhanget uppmanas alla som anmält våldtäkt eller ett annat sexualbrott och som känner sig felaktigt behandlade av polis, vare sig det handlar om bemötandet eller en dålig eller nedlagd utredning. att JO-anmäla.

Polisens attityder om våldtäktsbrottet

Vad har då hänt efter JO:s kritik 2009? Har media gjort sitt jobb och granskat hur polisen prioriterar och utreder sexualbrott? Nej det har inte skett så hur det har gått vet vi inte men låt oss se vad polisen själva uttalar.

Polisens presstalesman har alltså helt nyligen gått ut i media med uppgiften att 9 av 10 våldtäktsanmälningar läggs ner i samma kontext där han skuldbelägger kvinnor för mäns sexuella våld. Han lämnar männen som begår brott helt osynliggjorda.

Det är givetvis mycket oroväckande liksom att inte ta itu med den kvinnosyn som anonyma poliser förde fram 2007. Det finns anledning att tro att samma anda lever kvar idag och påverkar dagens syn på sexualbrott.

Inom ett dygn för drygt ett år sedan anmäldes 9 våldtäkter vilket blev en rubrik i media. Det var mycket tyckte polisen också men dessa kan vara nedlagda allihop i och med att ingen uppföljning gjordes i media.

Under senare tid har också flera misstänkta gruppvåldtäkter givit stora rubriker. I dessa fall har de misstänkta släpps trots att t o m polisen i ett av fallen medgav att det kunde finnas fler misstänkta som inte blivit gripna. Det är givetvis en problematik att släppa misstänkta eftersom det är stor risk att de berörda unga männen pratar ihop sig. Det finns exempel på sådant där kvinnan har drabbats extra hårt. Vad sänder det ut för signaler här? Ökar viljan att anmäla om den som anmält våldtäkt tex hängs ut? Att Bjästaandan fortfarande lämnas i stort oproblematiserad vet vi både från media och i polisutredningar och i domar. Det är ett gigantiskt problem och ett stort misslyckande att polis inte väger in det i sina utredningar.

Att misstänkta släpps innebär också, som vi har sett ovan att ärendet kommer att nedprioriteras och medias intresse falnar. Resurser kan läggas på annat tex på ”gängkriminalitet” dvs mäns våldsamma beteende mot andra män. Då väger mäns våld mot kvinnor lätt och det är en strukturell attityd hos polis.

Trots att våld mot kvinnor alltid finns närvarande och ökar i våldsamma samhällen så går det polis helt förbi liksom signalvärdet i att uppmärksamma våld mot kvinnor som en problematik. En machoattityd ska  inte bemötas med en annan machoattityd, då får vi en eskalerande våldsspiral som även drabbar kvinnor och flickor, där sexuellt våld blir en del av machosamhället.

Det kanske inte är tillräckligt sexigt att ägan sig åt våldtäkter? Det kanske inte är tillräckligt manligt? På samma sätt  som att utreda våld mot kvinnor inte anses sexigt som angavs i Polisens kvinnosyn del 1?

Det har i dagarna kommit en undersökning som visar att män som har en stereotyp föreställning om  könsroller och är negativa till  jämställdhet löper större risk att begå våldshandlingar och det gäller våldet mot både kvinnor och män. De har alltså ett större våldskapital. Tar polisen till sig detta eller är det så att polisen själva har stereotyp syn på könsroller och även på vad våldtäkter är?

Våldtäkt som ett tekniskt brott där vittnen ”berättar”  – istället för att vara det integritetsbrott det är.

Med tanke på artikeln 2007, JO-kritiken och hur polisen uttalar sig media finns anledning att tro att polisen har en stereotyp sin inte bara på könsroller utan också på vad en våldtäkt är och hur ett ”riktigt” brottsoffer ska bete sig.

I Maria-Pia Boëthius bok från 1976 ”Skylla sig själv” som handlar om samhällets syn på våldtäkt skriver hon att hon anser att ”våldtäkt skadar kvinnor något alldeles gränslöst illa”, att ”runt våldtäkter finns själva kärnan av förtrycket mot kvinnor” och om alla de våldtäktsmyter som finns. Det är nu 39 år sedan som detta skrevs men inte mycket har hänt med de seglivade attityderna hos polis.
Det används fortfarande uttryck som ”ord mot ord”, eller att det är inte ”svart eller vitt” beroende på ”kringpersoners” uppfattningar,  och ”vi försöker få ihop historien så att den stämmer”. Att få historien” att stämma”. Det sistnämnda är just de orden som anonyma poliser använde  som bevis på att anmälda brott var ”falska våldtäkter”. De får det inte ”att stämma”. Vad menas med det? Vad är det som ska stämma? Vem har facit? Har polisen facit? Att uttala sig så visar på en okunskap om sexualbrott men det verkar inte bekymra polisen. Exempel på hur det kan låta i media:

Polisen arbetar med ärendet med faktainsamling, brottsplatsundersökning samt förhör med både misstänkta och målsägaren. – Vi försöker få ihop historien så att den stämmer någotsånär,

Ett antal vittnen och kringpersoner har förhörts de senaste dagarna: – Det finns dom som styrker kvinnans version och dom som bekräftar männens historia. Det är inte svart och vitt i det här ärendet,

Länskriminalen väntar fortfarande på svar från den tekniska undersökningen.

Det är tekniska undersökningar, mängder av foton och vittnesförhör. Nedanstående rader från en känd polisblogg visar just på hur internaliserat det är att vittnen besitter sanningen på integritetsbrottet våldtäkt:

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen….

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika

Trots att våldtäkt oftast inte är ett tekniskt brott överhuvudtaget, att vittnen är färgade av ett samhälles syn på vad sexuellt våld är och att  gärningsmannen får stöd och kvinnan skuldbeläggs, fortsätter polis utreda våldtäkt med samma okunskap, fördomar och utifrån samma myter som för 39  år sedan. Vad betyder det att de fortfarande inte förstår våldtäktsbrottet och svårigheten att överhuvudtaget anmäla? Finns det ett motstånd mot att utvecklas hos polisen? Blir det för närgånget om kvinnosynen ska stå i centrum och om våldtäkt blir det integritetsbrott som det är?

Nyligen presenterade polisen i Göteborg tillsammans med Göteborgs kommun en utredning om brottsutveckling och otrygghet. Det påstods att fastän att antalet brottsanmälningar minskat så ökar otryggheten och det framförallt hos kvinnor. Men varför valde polisen att inte uppmärksamma att sexualbrottsanmälningarna hade ökat? Vill de inte ha fokus på den brottstypen? Att kvinnor är otrygga är inte något nytt – vi har ett samhälle som skuldbelägger kvinnor för mäns våld. Det gör alltså polisen själva på att alldeles självklart sätt i nutid som tex presstalesmannen gav uttryck för ovan.  Män som är våldsamma och har dålig kvinnosyn -vare sig de är poliser eller inte- lämnas osynliggjorda och oproblematiserade.

Men det är faktiskt symptomatiskt att polisen inte nämnde sexualbrotten i media . Vi kommer återkomma till det ämnet, hur polis använder media vid genusrelaterade ärenden och hur media låter sig styras. Polis och media är numera att betrakta som en ohelig allians. Polis brukar ofta uttala sig i media om s k mängdbrottslighet men varför hör inte sexualbrotten till denna kategori? När polis någon talar om våldtäkt är det oftast för att ”varna” kvinnor.

Polisen och sexualbrotten – vad händer nu?

Med tanke på JO:s kritik 2009, att så få våldtäkter/sexualbrott anmäls, att 90% av våldtäktsanmälningarna läggs ner, att ett ärende nedprioriteras med en gång den misstänkta inte sitter frihetsberövad, att polisen fortfarande inte verka vilja förstå vilket motstånd det är att öht anmäla, att samhället  tar våldtäktsmannens parti och att mäns sexuella tolkningsföreträde råder vilket även gäller i polisen utredningar, att teknifierandet av våldtäktsbrottet fortsätter, att myterna om våldtäkt inte diskuteras och problematiseras hos polisen (snarare tvärtom), att polis anses sig veta om hur brottsoffer tänker och känner om en våldtäktsutredning och det är ett skäl att nedprioritera utredningar,  så visar det och mer därtill att sexualbrotten fortfarande inte tas för det allvarliga brott de är, trots att polisen gärna hävdar motsatsen.

Det är mycket problematiskt och vi konstaterar att polisen inte utvecklats utan står stilla och fastnar i teknik och fotografering när våldtäkt handlar om kvinnosyn och attityd till sexualitet och kön. Det är uppenbart, precis som diskussionen om #kvinnoregistret visade,  ett mycket känsligt ämne för polisen att synliggöra dåliga attityder till kvinnor och sexualitet  eftersom de själva omedvetet och medvetet skuldbelägger kvinnor och flickor som är brottsutsatta. I samma anda osynliggörs gärningsmännens handlande, värderingar, porrvanor och den machokultur de ger uttryck för.  Det är en ytterligare sida av #kvinnoregistret.

I ett inlägg från Lady Dahmer: De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga resoneras om att så få anmäler våldtäkt och mycket få skyldiga kommer därigenom någonsin att utredas och ännu färre dömas.

Det måste hända något och det måste ske utanför polisen. Nio av tio våldtäktsanmälningar ska inte läggas ner utan åtgärd samtidigt som endast 12% av sexualbrotten anmäls och myterna om våldtäkt fortfarande styr samhället och polisen.  Det strukturella sexuella våldet skadar alla kvinnor och vi kan inte om ytterligare 39 år dvs år 2054, konstatera att inget har hänt sedan 1976.

Vi avslutar med ett citat från  boken”Skylla sig sig själv” – en bok som kunde varit skrivet idag för så lite har blivit bättre.

”Vi måste börja om från början när det gäller våldtäkt i Sverige”

 

Polisens #kvinnosyn Del 2 : Ledarskap och kvinnor som problem

Det här inlägget kommer att handla om en rapport som undersöker hur manliga och kvinnliga polischefer tänker om manligt och kvinnligt ledarskap.  Rapporten är verkligen bra och kommer därför att återges i sin helhet i förkortad något bearbetad form (för att språket ska flyta) liksom ett urval av kommentarerna i materialet.  Författare är  Ulrika Haake vid Pedagogiska institutionen,  Umeå universitet. Rapporten kom 2011 och länk finns  här. (Våra fetningar/understrykningar  i texten.)

En kort sammanfattning av rapporten är att medan kvinnorna ser ett problem med strukturen inom polisverksamheten, lägger manliga polischefer skulden på kvinnorna – kvinnorna måste skärpa till sig. På det sättet kan en säga att mönstret från #kvinnoregistret återupprepas – kvinnorna är problemet.

Det är också intressant att i ett utav de studerade distrikten, Västernorrland, har sjukfrånvaron hos kvinnliga poliser ökat kraftigt de senaste åren.

 


 

Att göra kön i ledarskap – en studie av ledarskap i vardag och kris inom Polisen

Tidigare studier visar att Polisen kan beskrivas som innehavandes en manlig organisationskultur, där de som inte passar in i manliga värderingar och normer exkluderas.

Den manliga dominansen och maskulina organisationskulturen anges i studier vara orsaken till att grupper av människor som inte är män, vita och heterosexuella har svårt att bli accepterade och att t.ex. kvinnor behöver anpassa sig för att passa in och för att undvika exkludering.

Ett flertal studier visar att kvinnor möter karriärsvårigheter, i form av diskriminering, negativ stereotypisering och sexuella trakasserier, vilket brukar beskrivas som en del av polisens machokultur.

Idag är ca 39 procent av alla anställda inom Polisen kvinnor och bland poliserna är 26 procent kvinnor. Ungefär 23 procent av cheferna inom polisens alla nivåer är kvinnor (Rikspolisstyrelsen 2009; 2010). I Norrbotten är andelen kvinnliga chefer 20 procent, på enhetschefsnivå återfinns dessa kvinnor framförallt på den civila sidan. För Västerbotten är andelen kvinnor på chefsnivå 18 procent där drygt hälften av dem är poliser i grunden.

Syftet med studien är att beskriva och analysera pratet om ”den ideala chefen” i vardag och kris inom polisens organisation i Norr- och Västerbotten.

Sammanlagt 28 chefer valdes ut för att delta i studien, 17 män och 11 kvinnor.

 

Den ideala chefens kompetenser

De intervjuade cheferna ger en gemensam bild av att den ideala chefen är: pålitlig: ärlig, rättvis, ödmjuk, ett föredöme, en god förebild, tydlig: rak, drivande, fattar beslut, tar ansvar, ger raka besked stödjande: lyssnar, lyhörd, kommunikativ, bekräftande, ger feedback; En äldre, erfaren och polisutbildad chef

Polisen är fruktansvärt, vad heter det, protektionistisk, vi är jättegammaldags alltså. Katastrofalt illa och är inte så värst mycket för nytänkande, vi är fruktansvärt konservativa. (man )

Fem av de intervjuade kvinnorna men bara en man nämner kvinnor som exempel på auktoriteter inom Polisen

Jag tycker (Kvinna)  är det. Hon är otroligt orädd, hon är otroligt obekväm, hon har blivit kallad säkert bitch och det ena med det andra och det har du säkert hört, men jag gillar henne skarpt för hon är en förebild för oss kvinnliga poliser. (kvinna)

Kvinnorna beskriver i högre grad att de är övertygade om att fler kvinnliga chefer bra (10/11) än männen (9/17). Det finns också ett antal manliga respondenter som är helt negativa till att satsa på att få in fler kvinnor som chefer inom Polisen (6/17).

Jag vet inte. Jag vill ha bra chefer. Jag skiter fullständigt i vad det är för… Jag vill inte ha några dåliga kvinnor som chefer….Ja, men de [kvinnor] är ju chef hemma, de måste ju vila någon gång också. (…) Jag tror det är det som det handlar om. (…) Det är ju därför män vill. De är kuvade hemma och då måste de få ta ut det där på arbetsplatsen och få liksom, ja, du förstår. (man )

Varför ska vi ha fler kvinnliga chefer? Varför ska vi ha det? Finns ingen nytta med det, att ha kvinnliga chefer. Vi ska ha bra chefer. Könet är helt jävla oväsentligt. (…) Frågan är absolut relevant att ställa men det är bara det att jag tycker synsättet… jag är lite less på de där frågorna, för någon gång måste vi komma bort från det här med, är du homosexuell eller är du svart i hyn eller är du grön, eller liksom har du en snopp eller vagina… (man )

Jag tror att det är fler män som är bättre som chefer, och det är på grund av att jag är man själv och vet hur en man fungerar och förstår det. Dessutom om man tittar lite tillbaka i tiden så gjorde vi faktiskt allmän värnplikt, vilket vart man skolad i att försöka vara strukturerad och organiserad och leda. (man)

Grabbigheten sitter ju kvar ganska mycket fortfarande. När man sitter i bastun faller man i fällan själv säkert. Jag tror att det skulle vara befriande, man trodde ju att med yngre personal skulle det försvinna, men det ser ganska lika ut. (man )

Andra mer negativa och också relativt vanligt förekommande beskrivningar av organisations- eller arbetsplatskulturen är att den är en ”gubbig bastukultur”, där förnedringshumor och en negativ kvinnosyn florerar.

Det finns en bastukultur, chefer träffas i bastun och där är inte kvinnorna med. Ja det finns mycket. (kvinna)

Ja, men gubbiga, hur ska man beskriva det här gubbiga? Jamen liksom torra, dåliga skämt med lite, lite attityd mot, jamen lite sådan här förnedringshumor kan jag kalla det för. (kvinna)

Könade verksamhetsområden

Nästan alla chefer uttrycker existensen av könssegregerade arbetsområden eller arbetsuppgifter inom Polisen, som en del av dess kultur. Kvinnor å ena sidan arbetar mer med t.ex. administration, som utredare, med barn- och familjerelaterade utredningar och med sociala uppdrag mot skolor och socialtjänst. Män å andra sidan arbetar mer med spaning, narkotika, grova brott, i piketer, på tekniska enheter och med motorcykling. Männen återfinns också oftare på olika ledande positioner.

Grova våldsbrott är väl mer män. (…) Jag tror att det har med machokultur att göra. En gammal hävd, man ska vara en riktig karl där. Man tror att kvinnan är den lilla, söta, väna som ska ta hand om… (kvinna )

Vanliga förklaringar till varför kvinnor arbetar inom de ovan angivna områdena är:

  • att kvinnor och män är bra på olika saker
  • att det är en naturlig arbetsfördelning
  • att kvinnor och män väljer arbetsområden utifrån sina olika intressen
  • att dessa ”kvinnliga” områden har lägre status, vilket gör det svårt att rekrytera män dit.

Kritiska händelser

En aspekt som uttrycks upplevas som kritiska händelser är mäns behandling av kvinnor i organisationen i allmänhet och av dem själva i synnerhet. Det kan handla om att kvinnor inte görs delaktiga i männens nätverk, att kvinnor ”blir trampade på” eller drivna med.

Kön vid kritiska händelser

Berättelser om där kvinnor agerar och säger exakt samma saker som en man tas upp, men där utfallet blir olika. Mannen åtlyds snabbt och utan protester, medan kvinnan ifrågasätts och beslut plockas upp för allmänna och tidsödande diskussioner.

...och då hade vi ett yttre befäl [en man] som var väldigt, pekade handen liksom, en väldigt naturlig ledare, skulle förmodligen vara ledare var han är hamnar någonstans. Och då var det bara, japp, alla stod liksom i ett led, linje och bara for ut på sina ställen och höll käften… och sedan när… det var byte, när [kvinnan] klev på, hon är precis lika duktig… har exakt samma antal tjänsteår och erfarenhet, otroligt driven tjej och då började direkt, ja men ”jijijijiji” alltså, då skulle det börja ifrågasättas. ”Men alltså kan inte vi få byta och kan inte den få stå där och kan inte jag få detta” och så det var mycket mer tjafs alltså. Hennes byte eller överlappningen där tog säkert en halvtimme mer än vad [mannens] tog, därför då skulle alla liksom säga sitt, gnälla. (…) Alltså vid kritiska händelser så tar männen över utan att man ber dem alltså. Det är mer som att det är någon annan, det är som att testosteronet, tar över…(kvinna)

Vad kön spelar roll som chef

Både kvinnor och män säger att det inte spelar dem själva någon roll om chefen är kvinna eller man. Kvinnor är lika goda chefer som män och ibland mer önskvärda. Samtidigt säger 10 av 11 kvinnor och 11 av 17 män att män är mer ideala och önskvärda som chefer inom deras egna myndigheter idag.

Jag vill ha en bra chef. Jag vill ju ha en chef som passar mig och vad det är för kön på den… Det är mig fullständigt neutralt. Men jag vill inte ha en kvinna som försöker vara en man. (man)

Nej, alltså jag tycker det är en sådan löjlig fråga. För det har ingen betydelse. Det är ju hur man uppträder och vad som finns bakom pannbenet som är avgörande. (man)

Förklaringar som ges av både kvinnor och män till att män fortfarande idag ses som mer ideala som chefer inom Polisen är att det finns ett motstånd mot kvinnor som chefer inom Polisen. Kvinnor är inte lika respekterade, mer motarbetade, testade och kritiskt synade och mannen är normen, manliga nätverk, gubbvälde och objektifiering av kvinnor finns kvar.

Jo… gubbväldet finns ju kvar. Det är inte lika lätt för en kvinna som chef. Det är väl säkert så i samhället rakt av, som kvinna måste du vara duktigare. Och du får inte göra samma fel. Det finns ju, och man faller väl i fällan själv, om man kommenterar politiker till exempel Mona Sahlin, då kommenterar man ju hur hon ser ut och hur hon är klädd. Reinfeldt, då är det ju vad han säger och vad han gör. Och det tror jag ju lever kvar. Och hur vi ska få bort det, det vet jag ju inte. Det är då kvinnorna slutar sminka sig, då har man inget att kommentera [skratt]. (man)

Kvinnor säger ju att de motarbetas, men jag märker inte det, inte officiellt i alla fall. (man)

Idag har ju kvinnorna exakt samma möjligheter som en man, tycker jag. (man)

med risk att sticka ut hakan, min uppfattning är att många kvinnliga poliser har alldeles för dålig tilltro för sin egen förmåga. Dom kan vara hur duktiga som helst, men att få dem att begripa det är i princip helt omöjligt. (man)

 

Aktiviteter för att få fler kvinnor som chefer

De argument som används för att beskriva varför det vore bra med sådana aktiviteter för kvinnor är:

  • För att de i minoritetsställning behöver få extra stöd för att bli starka och säkra (uttalas av både kvinnor och män)
  • För att kvinnor är ensamma i polisorganisationen (uttalas av kvinnor)
  • För att det finns aspekter av stöd som kvinnor bara kan få från andra kvinnor (uttalas av kvinnor)

Det pratas ibland om kvotering som om det vore något negativt, men jag tänker att männen har blivit kvoterade i alla jävla år men nu är det liksom någon annans tur. (…) (kvinna)

De skulle starta kvinnligt nätverk här…Men det blev ingenting av det. Det är synd för man blir jätteensam. Jag menar männen pratar i bastun och allt det här och vi tjejer har ingenstans. (kvinna )

De som säger att det inte är bra med aktiviteter exklusivt för kvinnor inom Polisen säger istället:

  • Om man använder positiv särbehandling, kommer det att slå tillbaka på kvinnorna (uttalas av både kvinnor och män)
  • Aktiviteter för enbart kvinnor kommer att ifrågasättas och skapar avundsjuka (uttalas av kvinnor)
  • Varför satsa på kvinnor när det inte är de (utan annat) som behöver förändras och när jämställdhet bör vara av betydelse för alla inom Polisen, inte enbart kvinnor? (uttalas av kvinnor)
  • Det kostar mycket och ger inget samtidigt som en ”tycka-synd-om-kvinnor-kultur”, där kvinnor ses som offer, kommer att blomstra (uttalas av män)

om vi ska förmedla en bild av duktiga kvinnliga chefer, då måste man identifiera de individer som är ordentligt trygga i sig själva som inte ser sig som ett offer, utan som ser sig som en som vill påverka. (man)

 

Förslag på strategier

De kvinnliga cheferna i studien ger sedan ytterligare förslag till strategier för att få fler kvinnor som chefer inom Polisen. De pekar på att orsakerna till att det är så få kvinnor på ledande positioner i dag beror på organisationen (och/eller dess kultur) – d.v.s. problemen finns utanför kvinnorna. Följande åtgärder föreslås av intervjuade kvinnor:

  • Förändra organisationskulturen så att kvinnor inte behöver uppleva härskartekniker eller kränkande behandling, inte måste bli hårdare bedömda och inte måste vara duktigare än män
  • Utbilda och gör män mer medvetna om deras fördomar. Arbeta med männen inte med kvinnorna
  • Sätt kvinnor på traditionellt manliga ledarskapspositioner inom Polisen
  • Tvinga inte kvinnor att vara talesmän för alla kvinnor

Då tror jag man måste rekrytera en annan sorts män först, ….Så måste man först rekrytera en annan typ av män som tar det för självklart att de har en kvinnlig kollega. (…) Så länge vi rekryterar… den här typen av män som är som de är. Den här bastuklubbs… jakthistorierna, så kommer tjejer alltid att ha det svårt. Dels passar du inte in som tjej och du blir väldigt ensam också. (kvinna )

Männen ger också, utöver de gemensamt uttalade strategierna, förslag på åtgärder för att Polisen ska skapa möjlighet för fler kvinnor att göra karriär till ledande positioner. Gemensamt för dessa uttalanden är, i motsats till kvinnornas förslag, att de fokuserar på kvinnorna själva. Förslagen kan därför tolkas som att problemen finns hos kvinnorna själva. Förslagen som ges är:

  • Utbilda kvinnor i ledarskap och ge dem ledarskapsverktyg
  • Ge kvinnor extra stöd i ledarskapsrollen


Orsaker till att så få kvinnor är chefer inom polisen och vad som bör göras.

Kvinnor saknar förmåga, drive, och självförtroende för ledarskap
Endast män anger detta som orsak.

Förändra/utveckla kvinnorna
Framförallt män och ett fåtal kvinnor föreslår aktiviteter med fokus på kvinnorna.

Organisationen behandlar kvinnor annorlunda än män. Mannen är norm
Både kvinnor och män anger att mannen fortfarande är norm inom Polisen och att det finns kvar ett motstånd mot kvinnor som gör att de blir motarbetade och extra synade

Förändra/utveckla organisationskultur och – struktur
Framförallt kvinnorna anger att organisationen måste förändras och kvinnorna påtalar också att organisationskulturen måste förändras så att inte härskartekniker, kränkande behandling och hårdare bedömning av kvinnor förekommer.


 

I görandet av kön i ledarskap inom Polisen pekar också män ut kvinnorna (individdimension) som orsaken till problemet, samtidigt som åtgärder som riktas mot kvinnor som grupp uttrycks av både kvinnor och män, dock i större utsträckning av män. Detta pekar på att kvinnorna konstrueras som inte varandes lika kapabla och duktiga som män, vilket också mycket av tidigare forskning visat.

Männen föreslår oftare stödjande aktiviteter för kvinnor eftersom de saknar förmåga, vilja och självförtroende (problemen finns hos kvinnorna) medan kvinnorna oftare föreslår förändringar i organisationen eller utbildning av män (problemen finns utanför kvinnorna)

De intervjuade kan berätta om och ge exempel på en kultur inom Polisen där mannen fortfarande är norm, men menar samtidigt att de själva inte omfattas av eller står för den normen.

Många av de intervjuade cheferna är med och gör kön enligt traditionella föreställningar om mannen som norm när män uttalas som mer självklara chefskandidater samtidigt som kvinnor exkluderas genom att uttalas som avvikande, annorlunda, svaga eller inte tillräckligt kompetenta.

Slutord i rapporten

Om problemet ligger i organisationen eller i dess kultur löses knappast det av åtgärder som riktar in sig enbart på kvinnorna i organisationen. Risken ligger i att dessa strategier fokuserar på könsskillnader. Det kan leda till och förstärka en syn på kvinnor som ”avvikande” eller ”svaga” medan männen framstår som de ”normala” och ”starka”, eftersom de inte behöver särskilda satsningar. Istället borde åtgärder som omfattar alla nivåer i organisationen, både personal och ledningspersoner och både män och kvinnor införas för att verkligen få till stånd en förändring (Haake, 2004; 2009).

Det handlar om att ”ogöra” kön (Kelan, 2010) på ett sätt som bryter med vårt könsstereotypa tänkande och görande samt bidrar till minskade könsbundna attityder och beteenden.
Detta ansvar kan knappast läggas på kvinnorna själva att åstadkomma. Det är allas ansvar, inte minst Polisens chefer.