Månad: juni 2014

Den rättsliga hanteringen av våldtäktsmål – år 1912 och idag

En gruppvåldtäkt 1912
(Texten om rättsfallet från 1912 är citerat ur Åsa Bergenheims bok Brottet, offret och förövaren)

”Två ynglingar står 1912 anklagade för att tillsammans med en tredje ha våldtagit en 17-årig flicka, som en av dem tidigare hade haft en sexuell relation med. Enligt flickan släpades hon med våld till en drängstuga och lockades sedan in under förevändning att där fanns andra flickor och att det skulle bli fest. Väl inne i stugan överfölls hon och fasthölls, samtidigt som männen spelade kort om i vilken ordning de skulle våldsföra sig på henne. Vittnen intygar att gärningsmännen släpade iväg flickan med våld, medan försvaret hävdar att hon följt med frivilligt, till och med in i drängstugan. Försvaret menar vidare att det faktum att flickan väntade flera månader med att anmäla händelsen tyder på att det inte varit fråga om en våldtäkt.

De båda unga männen erkänner att de haft samlag med flickan mot hennes vilja, men säger att hon inte gjorde särskilt starkt motstånd. Flickans version är en annan; hon kämpade förtvivlat för att komma undan, men kunde inte freda sig mot männens styrka. Man refererar den ene gärningsmannen:

”Enär [NN] icke velat godvilligt gifva sig åt honom, hade han använt våld och lagt henne omkull i sängen; hon hade visserligen därunder spjärnat emot, men säkerligen icke så mycket hon kunde. Enligt den tilltalades uppfattning hade målsägaren nog kunnat göra kraftigare motstånd och hade hon vid ett sådant förhållande utan tvifvel varit i stånd att förhindra fullföljandet af hans uppsåt. Motståndet hade fortfarit under hela den tid, hans angrepp varat.”

Mannen frikänns av tingsrätten eftersom man anser sig sakna bevis på att våld använts. Flickan borde inte ha följt med in i drängstugan och hon borde ha gjort mer motstånd.

Målet överklagas till hovrätten.

Åklagarsidan menar att det inte alls är nödvändigt att kvinnan har bjudit motstånd ”till det yttersta.” I och med att gärningsmannen har övergått till våld för att få sin vilja igenom kan han dömas, inte minst med tanke på att hans fysiska styrka är överlägsen kvinnans. Från försvarets sida hävdas motsatsen; det krävs att kvinnan gjort motstånd till det yttersta och att våldet varit mycket kraftigt.

Hovrätten ändrar inte tingsrättens dom utan frikännandet kvarstår.”

Hovrätten över Skåne och Blekinge år 2014

”Vid den bedömningen kan man inte bortse ifrån att målsäganden, trots det utdragna händelseförlopp som det varit fråga om, varit vag i sin beskrivning av vad som hänt och det tvång som NN ska ha använt. Vidare måste beaktas att målsäganden både i anslutning till händelsen och under rättegången, på sätt som redovisats i tingsrättens dom, gett uttryck för tvekan i frågan om vad NN uppfattat om hennes inställning till de sexuella handlingarna.

Om NN ska dömas för våldtäkt får det inte råda något tvivel om att han med våld genomfört de sexuella handlingar som han medgett har förekommit, trots att han förstått eller i vart fall varit likgiltig inför att målsäganden inte samtyckte till dessa.

Som hovrätten tidigare konstaterat har NN använt visst våld. Det har av hans uppgifter också framgått att målsäganden uttalat ord som ”nej” och ”sluta”.

NN har hävdat att det våld som använts varit en del av det sexuella spelet och att han inte uppfattat målsägandens nej som allvarligt menade. Han har förklarat att det varit tydligt för honom att hon ville ha dominanssex och att han spelade med på det. Sett i ljuset av att målsäganden och NN känt varandra endast några timmar och att de under den inledande samvaron i soffan inte
talat om dominanssex eller sex med våldsinslag framstår hans uppfattning som svårförklarlig. Främst mot bakgrund av målsägandens egna uppgifter och den osäkerhet som dessa ger utrymme för, anser hovrätten emellertid att NNs invändning inte kan lämnas utan avseende. Det finns därmed inte underlag för att påstå att han genomfört de sexuella handlingarna trots att han insett att målsäganden motsatte sig dessa. Inte heller ger utredningen stöd för att NN, såsom åklagaren hävdat, varit likgiltig inför målsägandens inställning. Trots det våld som förekommit och de ord som uttalats kommer hovrätten därför till samma slutsats som tingsrätten; nämligen att NN inte uppsåtligen tvingat målsäganden till de sexuella handlingarna. Han kan därmed inte dömas för våldtäkt. Som tingsrätten funnit ska således åtalet och målsägandens skadeståndstalan ogillas.”

Hovrättspresident Lennart Svensäter i Expressen år 2014:

”- Hovrätten slår, liksom tingsrätten, fast att kvinnan sagt ”nej” och ”sluta” och att visst våld använts. Men kärnan i domen är om 28-åringen haft uppsåt eller inte. Om han har förstått att han begått ett övergrepp eller inte.”

Lunds tingsrätt år 2013

Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.

Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.

Det slog honom inte att hon var ledsen, men något var fel. Han kunde bara inte förstå vad.

När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.

Han tolkade alls inte situationen på det sätt som hon har beskrivit den och förstår inte hur det kunde bli så oproportionerligt efteråt.

Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.

Sammantaget finner tingsrätten att det således objektivt sett är visat att NN med våld tvingat A till samlag och därmed jämförlig handling. Tingsrätten har härefter att ta ställning till om NN haft uppsåt att tvinga A till samlag.

Hans utsaga kan därför inte lämnas utan avseende och ska läggas till grund för tingsrättens bedömning.

NN har berättat att han var övertygad om att A samtyckt till alla de handlingar som han företog. Han har därvid uppgett att han genom deras samtal i soffan fått uppfattningen att A gillade okonventionellt sex och att han efter hennes inledande samtycke fått uppfattningen att hon ville ha sex med honom, ett samtycke som också enligt A då förelåg. Han har vidare uppgett att han först fick en indikation på att hon ville ha ”hårt” sex genom att hon tagit hans hand och pressat den mycket hårt mot sitt underliv samt genom det fortlöpande gensvar han fått under tiden de hade sex.

NN har på ett detaljerat sätt förklarat hur han bildat sig en uppfattning om att A samtyckte till de handlingar som han företog.

Det kan därför inte anses ställt utom rimligt tvivel att NN haft uppsåt att med våld tvinga A till samlag eller därmed jämförlig handling. Åtalet ska därför ogillas.”

Lagman Ralf G Larsson till Dagens nyheter år 2014:

”- Kvinnan har blivit våldtagen men åklagaren har inte kunnat visa att mannen förstod att det var en våldtäkt, säger Ralf G Larsson”

Svea hovrätt år 2013

”Det har i målet vidare inte påståtts att det skulle förekommit något våld eller något hot om våld som skulle gjort att målsäganden av den anledningen sett sig tvungen att stanna på festen.

Av målsägandens egen berättelse framgår dessutom att hon haft tillfälle att lämna lägenheten efter det att i vart fall någon av de åtalade händelserna ägt rum, men att hon själv valt att stanna där.

Målsäganden har sagt att anledningen till att hon lät det hela ske var att hon befarade att hon skulle bli misshandlad eller råka illa ut om hon sa nej. Det saknas dock utifrån vad som framkommit belägg för att hon i denna situation verkligen kunde ha fått den uppfattningen.

För att de tilltalade ska kunna fällas till ansvar för sexuellt ofredande krävs att åklagaren styrker att pojkarna haft uppsåt att ofreda målsäganden på ett sätt som är ägnat att kränka hennes sexuella integritet. Det krävs således att det kan styrkas att pojkarna fått klart för sig att målsäganden inte frivilligt varit med på de sexuella handlingarna. Hovrätten gör den bedömningen att det i och för sig kan anses visat att målsäganden upplevt en kränkning av sin sexuella integritet. Däremot framgår inte, med den bevisvärdering som hovrätten redovisat ovan, att målsäganden agerat på ett sådant sätt eller att situationen varit sådan att någon av de tilltalade insett eller måste ha insett detta. Det är därigenom inte styrkt att någon av de tilltalade haft uppsåt att sexuellt ofreda målsäganden. Även åtalet för sexuellt ofredande ska således ogillas.”

Domare Sven Jönson till Aftonbladet 2013:

”hon mycket kan väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt”
”det mycket väl kan ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte har varit utnyttjande av ett
hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”

Göteborgs tingsrätt år 2014

”Av NNs uppgifter, som redovisats ovan, har framgått bl a att målsäganden inte framstått som berusad i hans rum, att målsäganden mottagit och besvarat meddelanden, valt och tagit fram en film på datorn, tagit av sig BH:n och bitvis varit aktiv under samlaget. Mot bakgrund av dessa uppgifter och mot NNs förnekande att han gjort sig skyldig till gärningen, anser tingsrätten inte utrett att NN förstått eller varit medveten om att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Det är därför inte tillräckligt bevisat att NN begått gärningen med uppsåt. Åtalet i denna del ska därför lämnas utan bifall.”

Svea hovrätt år 2013

”Målsäganden gjorde visst motstånd vilket han endast uppfattade som retsamt. Han har uppgett att målsäganden uppmanade honom att slå hårdare och att hon sade till honom att slå ordentligt. Enligt NN var det efter denna uppmaning som han slog det första knytnävsslaget. Han har berättat att målsäganden skrek att det gjorde ont varpå han slog hårdare och att hon på nytt skrek att det gjorde ont. Gradvis slog han hårdare och väntade på hennes reaktion. Han har uppgett att hon uppmanade honom att kalla henne förnedrande saker. Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek. Han har uppgett att han kände sig för och förlitade sig på att hon skulle säga stoppordet om det gick över gränsen. Eftersom hon inte sade ”stopp” fortsatte han.

Fråga är emellertid hur NN har uppfattat situationen. Hans berättelse om hur han uppfattade målsägandens inställning till handlingarna är inte så orimlig att den kan lämnas utan avseende och åklagaren har inte presenterat tillräcklig bevisning för att hans uppgifter ska anses vederlagda. Det kan därmed inte anses styrkt att NN har haft uppsåt att utöva gärningarna mot målsägandens vilja. Hans invändning om samtycke måste därför godtas.

Det är vid denna bedömning inte styrkt att NN mot målsägandens vilja har tvingat målsäganden till de sexuella handlingar som anges i gärningsbeskrivningens femte och sjätte stycke. Åtalet för våldtäkt kan därför inte bifallas.”

Stockholms tingsrätt år 2013

Även om Målsäganden hade mindre skador både i slidans förgård och i ändtarmen är de sexuella handlingarna som NN utförde inte mera vittgående än de kunde rymmas inom begreppet ”hårdsex” som Målsäganden hade uttalat ett intresse för. Då det vidare inte är bevisat att NN
– utöver vad rollspelet och Målsägandens samtycke medgav – har tvingat Målsäganden till de sexuella handlingarna eller förmått henne att tåla eller utföra dem efter hot om brottslig gärning, kan åtalet för våldtäkt inte bifallas.”

Annonser

Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd

Onsdag den 5 mars 2014 har Metro på förstasidan rubriken ”16-årig flicka döms till ungdomsvård: HITTADE PÅ ATT HON BLIVIT VÅLDTAGEN”.

”Tingsrätten slog nyligen fast att det är bevisat att den 16-åriga flickan har ljugit om våldtäkten”, skriver Stefan Wahlberg i Metroartikeln. Wahlberg skriver vidare att ”Våldtäktsutredningen lades till slut ner eftersom det visade sig att flickans uppgifter omöjligt kunde stämma.” Vilka dessa uppgifter är framkommer inte i artikeln, inte heller sägs något om den sexualbrottsmisstänkte mannens uppgifter.

”Genom en omfattande bevisning konstaterade tingsrätten att den påstådda våldtäkten bara skulle kunnat äga rum någon gång mellan klockan 21.20 och 21.35” uppger Wahlberg vidare.

Stefan Wahlbergs artikel framstår närmast som en partsinlaga.

Den i Metro omskrivna domen är meddelad den 23 december 2013 av Värmlands tingsrätt och frågan i målet om falsk tillvitelse var enligt tingsrätten själv om den gjorda våldtäktsanmälan ”varit riktig eller inte”. Tingsrätten har i sin bedömning bortsett från rättsintyg som visar skador på flickan i underlivet, på benen och ryggen, det är anmärkningsvärt. Tingsrätten kommer alltså till slutsatsen att den gjorda våldtäktsanmälan inte är ”riktig” trots skador på flickan. Det var också flickans föräldrar som gjorde polisanmälan, inte hon själv.

Tingsrättens bedömning är undermålig och grundar sig på att våldtäkten måste ha begåtts inom en kvarts tidsintervall (ett tidsintervall preciserat av tingsrätten!) samt att det går att utesluta att någon annan person skulle ha gått in på flickans Facebookkonto eller i hennes mobiltelefon. Låt oss se närmare på grunderna i tingsrättens bedömning.

Tingsrätten menar att den ”påstådda” våldtäkten måste ha ägt rum någon gång mellan kl 21:20 – 21:35 och att den misstänkte har alibi från ”i vart fall 21:15 den aktuella kvällen” och menar att den misstänkte ”kan således inte ha begått den våldtäkt han angivits för”. Att en tingsrätt skulle kunna precisera en händelse till ett tidsintervall inom femton minuter torde kräva teknisk bevisning som stöd, vilket saknas.

Den misstänkte mannen förnekade i första förhöret våldtäkt och han uppgav då att han började arbeta ca kl 14 den aktuella dagen och kom hem någon gång mellan kl 22:30-23:00. I andra förhöret informeras mannen, som arbetar som lastbilschaufför, om vikten av att polis får ta del av färdskrivaren i lastbilen. Mannen ändrar då sina uppgifter och säger att han har sagt fel i förhöret innan. Han säger nu att han började jobba kl 11:00 den aktuella dagen och var hemma kl 16:30.

Att mannen i första förhöret gett sig alibi till kl 22:30-23:00 genom att säga att han arbetade och var hemma först då, bortser tingsrätten ifrån samt även att han i tingsrättsförhör lämnat ytterligare annan uppgift om tid då han var hemma . Varför ger sig mannen först felaktigt alibi till denna senare tid? Tingsrätten skriver att genom vittnesmål från bl a en granne har den misstänkte mannen alibi för tiden från i vart fall 21:15, vilket framstår som omöjligt utifrån hennes egna uppgift om tider. I polisförhör uppger hon att hon kommit till den misstänkte mannens hem ”någon gång vid ca 21:45” och i tingsrättsförhör uppger hon att hon ”kom dit ca 21:30”.

Flera personer har ändrat sina uppgifter om tider och det finns även motsägelsefulla uppgifter i deras berättelser. Flickan har däremot inte ändrat sin berättelse eller sina uppgifter om tider. Hon uppger också att en person ringt till henne strax innan våldtäkten ägde rum, ett telefonsamtal som stöder flickans berättelse om tidsangivelser, om det skulle ha kontrollerats. Detta telefonsamtal har polis inte brytt sig om att kontrollera, vilket är en brist i utredningen.

En nämndekvinna är skiljaktig och vill ogilla åtalet om falsk tillvitelse. Hon menar att målsäganden gett ett trovärdigt intryck, att hennes berättelse är tillförlitlig, att skadorna stämmer väl in på målsägandens berättelse om händelseförloppet samt att hennes mående efter stödjer vad hon har berättat. Vidare menar nämndekvinnan att ”Vad gäller tidsangivelser så är det ytterst sällan som man exakt på minuten kan fastställa när ett brott begåtts.”

Den 16-åriga flickan har i förhör och under rättegången förnekat att hon skrivit meddelandena som tingsrätten lägger till grund för sin bedömning. Konversationerna har inte återfunnits i flickans mobil eller dator. Slutsatsen från den kriminaltekniska utredningen är ”Inget av intresse för utredningen har påträffats i aktuellt beslag”. Det bortser tingsrätten ifrån.

Pojken som anmält flickan för falsk tillvitelse uppger i Facebook-konversation med flickan att han varit hos polis då han skrev till flickan; ”Du har skrivit till mig” ”Polisen har sett det. Jag var hos dom när jag skrev och du svarade.” Dessa uppgifter bör utredas för att klarlägga polisens eventuella agerande i ärendet. Det är inte gjort.

Tingsrätten menar att uppgiften om att någon annan skrivit meddelandena är ”så osannolik att man kan bortse från den möjligheten” och anser därmed att det är ställt utom allt rimligt tvivel att flickan ”falskeligen beskyllt” mannen för ”ett brott han aldrig begått”.

Tingsrätten bortser från utvecklingen inom datavärlden. På Facebooks egen sida varnas för ”facerape” och där anges att varannan ung person är utsatt. På polisens egen Facebooksida finns följande information ”Dagens smarta mobiltelefoner är kraftfulla datorer, ständigt uppkopplade och kommunicerande. Detta innebär risker, vilket långtifrån alla användare är medvetna om.” Det finns idag kunskap om att datorer och mobiler är osäkra, en kunskap som domstolar är skyldiga att ta till sig. Tingsrätten framställer sig som både okunnig och naiv genom sin bedömning att det är ”så osannolikt att man kan bortse från den möjligheten” att någon annan person använt flickans dator eller mobil.

På dessa subjektiva och osakliga grunder dömer tingsrätten således den 16-åriga flickan till ansvar för brott.

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Av förundersökningsprotokollet framgår att ett kompletterande (och fjärde) förhör med målsägande genomförs ca två veckor efter det första förhöret. Förhörsledaren är en man. Det kompletterande (och fjärde) förhöret är två timmar och 44 minuter. Vid det här förhöret byter våldtäktsutredningen riktning, flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Förhörsledarens frågor handlar bl a om huruvida målsäganden är säker på att gatubelysningen var släckt, hur det skulle ha relevans för våldtäkten, framgår inte.

Dagen innan har förhörsledaren hållit förhör med en nära anhörig till målsägande. Den nära anhöriga får frågan ”Ifrågasatte du riktigheten av (målsägandens) uppgifter?” som följdfråga på hur hon reagerat när hon fick reda på vad som hänt. Förhörsledarens utgångspunkt tycks vara att omgivningen borde ifrågasätta uppgiften om våldtäkt. Förhörsledaren ställer sen frågorna ”Vad har hon ljugit om?” samt ”Har hon fantiserat om killar?”. Dessa frågor är irrelevanta samt av kränkande karaktär och framstår enbart som för att misstänkliggöra målsägande. Frågorna ställs också om målsäganden. Det är inte polisväsendets uppgift att medverka till att misstänkliggöra en målsägande.

Förhörsledaren håller även kompletterande förhör med den pojke som målsäganden varit hemma hos före det att hon uppger att hon blivit våldtagen. Både målsäganden och pojken har uppgett i förhör att de tittat på film tillsammans. Frågorna som pojken nu får är ”Rörde Ni vid varandra, pussades Ni?” samt ”Låg ni tillsammans?”. Dessa frågor är irrelevanta.

”Har det hänt att Du inte litat på vad hon sagt?” och ”Hur reagerade Du när Du först hörde om våldtäkten?” är ytterligare frågor som pojken får. Hur någon reagerar på uppgiften om att någon annan utsatts för våldtäkt är irrelevant.

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Förhören med mannen är bristfälliga, få frågor ställs och förhören präglas av godtagande. Om detta förhör är signifikant för förhör med sexualbrottmisstänkta hos polismyndigheten i Värmland är det än mer oroväckande. Väljer polisen därigenom att istället för att vara förutsättningslösa snarare vara en part i utredningen?

Flickan får i det femte och sista polisförhöret i våldtäktsutredningen frågan om hon funderat över något gällande ärendet. Hon uppger då att hon tycker det är jobbigt med alla förhör och önskar att hon aldrig hade sagt något. Hon säger också att det sista (fjärde) förhöret ”då det skulle filmas efteråt var värst”.

Flickan får då frågan hur hon upplevt förhören och svarar att hon ”tycker det är för djävligt”. Att hon har denna upplevelse är ett underkännande till polis, ett kraftigt underbetyg. Forskning visar bl a att kvinnor möts av misstro och misstänkliggörande, att en kvinnoföraktande attityd slår igenom i förhör och att det är vanligt att ifrågasätta kvinnans karaktär och moral.

Hur påverkar polisens misstro sexualbrottsoffers, särskilt flickors, förmåga att hantera den utsatta förhörssituationen? Frågan är ställd mot bakgrund av att forskning visar att sexualbrottsoffer skam- och skuldbelägger sig själva.

Hur påverkar polisens agerande sexualbrottsoffers vilja att anmäla då brottet falsk tillvitelse drivs trots att det finns skador, rättsintyg och en oförändrad och stringent berättelse?

Hur kommer rättsväsendets agerande påverka föräldrars benägenhet att polisanmäla sexuella övergrepp på sitt barn?

Vilka åtgärder har polismyndigheten i Värmland vidtagit med anledning av att flickan upplevt förhören som kränkande?

Hanteringen under våldtäktsutredningen reser så många frågor att den bör och måste överprövas.

Slutligen; är det så här rättsväsendet behandlar flickor i rättsprocesser finns all anledning att ställa sig frågan vem rättsväsendet är till för?

Prostitutionen och rättvisan – del 1

”Var det en bra marknad”?

Frågan ställdes till en prostituerad ung kvinna från Bulgarien om hennes uppfattning om hur tiden i Sverige varit. Efter att bevistat flera prostitutionsrättegångar kan det konstateras att just den frågan kan sammanfatta hur rättsväsende ser på och hanterar prostitution.

I sin bok ”Catrine och rättvisan” skriver Hanna Olsson om hur rättsväsendet döljer prostitutionens väsen och istället beskrivs som utbjudande av kvinnors kroppar där männen osynliggörs. Boken kom 1990 som en reaktion på hur åklagare och domstol behandlade prostitutionsrelaterad brottslighet då. Inte mycket verkar ha hänt under dessa 30 år fram till idag.

Vad är det som får rättsväsendet att 2013 ställa frågan om upplevelser i prostitution som om det var en ”marknad” som vilken som helst? Svaret står att finna i vår lagstiftning om koppleribrottet. Den här texten kommer i första hand ha ett samhälleligt feministiskt perspektiv och inte juridiskt.

Koppleribrottet förtingligar kvinnan

Koppleribrottet handlar om ekonomi, om pengar som intjänats på annans prostitution och är ett brott mot staten. Där blir kvinnokroppen ekonomiserad och lika med pengar och det är alltså det yttersta förtingligandet av kvinnans värde. Kvinnorna i prostitution får heller inte vara brottsoffer utan blir endast vittnen till utnyttjande av dem själva. Koppleribrottets omfattning beskrivs i rättssalen med torra siffror, 1.12, 1.18 och 1.75, som motsvarar antalet samlag/dag för olika kvinnor. Det är viktigt att följa pengarnas väg men att inte omfatta att prostitution är ett uttryck av våld mot kvinnor får allvarliga följder i hela den rättsliga hanteringen. Rättsväsendet fallerar i att behandla prostituerade kvinnor som människor och de blir därigenom inta bara svikna av samhället utan också av rättvisan.

Synen på att den prostituerade kvinnan som ett ting blev synlig under en av rättegångsdagarna då en kvinna, via sitt målsägandebiträde, ville göra anspråk på pengarna som staten tagit hand eftersom hon ansåg att de tillhörde henne. Då uppstod en förvirring i rätten och en diskussion bröt ut om ”civilrättsliga avtal” och ”hållbara överenskommelser” och domaren utbrast att han ”tycker det verkar konstigt” och att detta problem uppstår som är en följd av ”att prostitution inte är förbjudet i Sverige”. Då synliggjordes koppleribrottets inbyggda djupa brist på logik och dess dubbelmoral. Samtidigt som staten ser allvarligt på att försörja sig som hallick har den inga problem att beslagta dessa pengar till statskassan, pengar som en kvinna tjänat ihop med sin kropp och tvingats avstå ifrån. Eftersom hon som nämnts inte är ett brottsoffer finns alltså ingen ersättning att hämta.

Att männen som köper ingår i prostitutionen verkar inte rättsväsendet ha införlivat i sin definition ännu. Prostitution blir lika med kvinnan och den föreställningen styr i förhandlingarna i rätten och hur domar skrivs.

Det andra sveket mot kvinnor i prostitution är att männen som köper och det våld som alltid är latent närvarande i mötet mellan mannen – köparen – och kvinnan i prostitution verkar borttaget med närmast klinisk precision. Det enda våldet som får nämnas är det som hallickar kan utföra och då är det endast av fysisk karaktär. Ingen blåslagen kvinna – inget våld. Enkelt.

Trots att åklagare nämner att prostituerade är utsatta för stora risker där våld och mord är en del av vardagen så säger varken han eller någon annan vem som står för våldet och morden. Hallickarnas del i prostitutionen diskuteras utifrån att de ”beskyddar” kvinnorna, ett ord som återkommer ständigt. Försvaret hävdar att kvinnorna ville bli beskyddade och hallickarna beskrivs närmast som uppoffrande och nästan ridderliga.

Ingen ställer frågan för vad och från vem som kvinnorna behöver beskydd och vem/vilka som utgör ett hot mot deras säkerhet. Det förblir outsagt och outforskat samt tillhör den kliniskt rengjorda delen av rättsprocessen.

Trots att det framkommit i avlyssning att kvinnorna utsätts för våld av männen som köper och att det läses upp i rätten och trots att det då blir tydligt att de tar droger för att klara det sexuella våldet, så hamnar allt fokus för ett eventuellt våldsutövande på de bulgariska hallickarna.

Kvinnorna i rättvisan

Idén om den ”lyckliga horan” verkar vara ett genomgående och grundläggande tema för att överhuvudtaget en domstol ska kunna hantera det enormt känsliga ämne som prostitution är. Alla tycks drabbas av kollektiv skuld och skam. Det är ”Sprickan i muren” som Hanna Olsson skriver om. I bakgrundsmaterialet framkommer att ett flertal utav kvinnorna, som benämns omväxlande både för ”flickorna” och ”damerna”, ingår i den typiska europeiska könshandeln. Det är dock inget som får betydelse rättsligt. De benämns till och med som ett ”kringresande cirkussällskap” som när ”marknaden är uttömd” reser vidare och resandet blir alltså både normaliserat och något som framställs som frivilligt och okomplicerat och i bakgrunden ligger myten om den lyckliga självständiga horan och styr.

Det sätt som åklagaren och domstolen väljer att stycka upp ett sammanhängande ärende i flera rättsprocesser är också talande. Det är pengar som styr och då missas överblicken och sambanden och då försvinner också förståelsen att Sverige också är en del av den europeiska kvinnohandeln.

Kvinnorna anses inte behöva något målsägandebiträde om de inte närvarar fysiskt i rätten. Ändå är de och deras handlingar i ständigt fokus under rättsprocessen.

”Lyder du? Eller har du en fri vilja?”

I de inspelade förhören med kvinnor som inte närvarar i rätten tydliggörs hur taffligt och okänsligt de behandlas. Det är ledande frågor för att förminska de åtalades skuld och det är uppenbart att förhörssituationerna upplevs mycket pressande av de unga kvinnorna. Det hela både opsykologiskt och oprofessionellt. Rollen de tar på sig är uppenbar t o m via skärmen – de skyddar männen. Det känns oklart om de ens förstår att de är målsägande.

”Om en klient ringer och vill ha en tjänst?”

När den enda närvarande målsägande (hon benämns så trots att hon inte får skadestånd) kvinnan förhörs i rätten utsätts hon för ett batteri av frågor där hon snärjs in i de uppgifter hon har lämnat vid det allra första förhöret när hon ”greps”. Förutom att svensk rätt här sänder ut tydliga signaler att kvinnor i prostitution är att betrakta som brottslingar som grips av svensk polis så bortses det ifrån att en kvinna i prostitution som förhörs utav polis är att betrakta som en våldsutsatt kvinna som måste få känna förtroende och få en chans till eftertanke och reflektion. Det är närmast självklart att första förhöret blir ett försvar för hallickarna. Men i rättssalen finns ingen förståelse för det och istället blir hon hårt ansatt om vad hon sa vid detta första säkert tumultartade, tillfället.

Kvinnan avkrävs även svar på var hon kommer ifrån trots att alla i rättssalen borde vara väl medvetna om att det är en fara för henne att svara på det. Alla länder hon har varit i räknas upp, Frankrike, Spanien, Österrike osv och det med enda syftet att smutskasta henne som den europeiska prostituerade kvinna hon är och i bakgrunden spökar naturligtvis myten om den lyckliga horan. Hon reser runt och säljer sina tjänster frivilligt därmed kan hon inte vara ett brottsoffer här. Eftersom strukturer baserat på manligt behov är totalt frånvarande liksom våldet hon utsätts för, så kommer hon, som den prostituerade kvinna hon är, i fokus och hennes vandel. Under förhörets gång syns också hur den bulgariska kvinnan blir allt mer osäker på rösten, pratar tystare och sjunker ihop i sin stol.

I slutet kommer en fråga vars syfte måste vara att såra och kränka maximalt, för den har inget med ärendet att göra. Den ena försvarsadvokaten frågar när hon träffade sin son sist. Han blir inte stoppad varken av biträdet eller av domaren. Hon är alltså inte bara en ”dålig” kvinna utan är också en dålig mor. Kvinnan får sedan nekande svar på sin förfrågan om taxipengar till flyget och ombeds istället att ta bussen av domaren. På så sätt lyckas svenskt rättsväsende kränka henne och hennes människovärde totalt.

Efter det här förhöret blir frågan naturlig; varför ska kvinnor i prostitution ens vittna? Varför ska de utsätta sig för ytterligare kränkningar än de som de upplever ändå? De får ju varken erkännande som de brottsoffer de är och därmed skadestånd – eller ens taxipengar. De kan dessutom senare få möta konsekvenser av att de vittnar.

”Hur upplever du att arbeta som prostituerad? Har du mått dåligt av yrket?”

En kvinna deltar via telefon. Hon befinner sig någonstans i prostitutionens Europa. Hon är kallad att vittna av försvaret fast som målsägande, vilket gör att hon inte omfattas av vittnesplikt och inte behöver hålla sig till sanningen.

Denna kvinna utfrågas som om hon är vem som helst ute på ett ”jobb”. Hon säger att hon åkte till Sverige helt frivilligt för att hon ”behövde byta arbetsmiljö” och att hon nu ”jobbar som escort” i England, Holland och Frankrike. Hon har inget alls att klaga på som kan drabba de åtalade och säger att hon behövde en chaufför ibland och att de bulgariska männen ”ställde upp”. Ingen frågar varför hon som är så självständig inte kör bil själv.

Denna kvinna blir sinnebilden av den ”lyckliga horan” och det avspeglas i domen. Hennes deltagande blir i princip skillnaden mellan om de åtalade ska dömas för koppleri av normalgraden istället för grovt koppleri. Hennes telefonförhör någonstans från kvinnohandelns Europa används alltså av rättsväsendet för att kunna mildra de åtalades brottsrubricering.

Hur beskrivs prostitution i rätten?

”Var det en arbetskrävande vecka?”

I rätten är det inte social problematik eller kunskap om våld mot kvinnor och patriarkala strukturer som ges uttryck för i språkdräkten. Tvärtom. Nu beskrivs prostitution omväxlande som verksamhet, arbete och som en bransch. Det pratas om försäljningstelefoner, prisbilder, marknader, arbetsmiljö och att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Männen som köper samlag, prostitutionsförövarna, kallas för kunder eller klienter. Mötet i prostitution kallas ”kundträffar” eller att ”hon går iväg med kunden” och genomgående används ordet tjänst om själva samlaget/övergreppet.

Så samtidigt som samhället ser allvarligt på prostitution dvs mötet mellan man och kvinna (oftast), så gör alltså aktörerna i svenskt rättsväsende allt för att upprätthålla skenet om att det handlar om ett arbete som vilket som helst.

Faktum är att första gången det överhuvudtaget nämndes att det handlar om att sälja sin kropp var då en av de bulgariska hallickarna nämnde det som en förklaring till vad en kvinna i prostitution gör.

Männen som köper; prostitutionens verkliga förövare

Männen som köper är i stort sett osynliga under rättegången. Trots att det framkommer att ”kunder är otrevliga”, att avlyssningen blottlägger såväl våldets närvaro likväl som en enorm utsatthet, att prostituerade kvinnor alltså anses behöva beskydd, att åklagaren framhåller våld och mord som en del av prostitution, så är det ingen som berör vilka som står för övervägande delen av våldet. Trots att undersökningar visar våldets ständiga närvaro och att otaliga vittnesmål berättar om våld, våldtäkter och mord i prostitution så väljer svenskt rättsväsende fortfarande 2013 att blunda för våldets ursprung och orsak och lägger allt fokus på rumäner, bulgarer och andra utländska män. Inte hos männen här hemma.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar.

Över 12 år har gått sedan Högsta domstolen slog fast i en dom att straffet för sexköp ska vara 50 dagsböter. Sedan dess har ingen vågat – eller velat – utmana denna dom.

Brottet som köparna gör sig skyldiga till kallas köp av sexuell tjänst. Genom att det benämns så, så legitimeras också själva brottet. Männen köper – men de köper ju en tjänst. Det är så långt ifrån våldet man kan komma för en tjänst kan väl inte vara så farligt. Lagen innehåller därmed en inbyggd paradox; en legitimering av sexköp samtidigt som den säger sig vilja kriminalisera det.

”Vi behöver inte göra någon stor cirkus av det här”

Ett fåtal av prostitutionsköparna är kallade till de olika rättegångarna. De är kallade för att de ska vittna om hur koppleriet gick till, inte som förövare i första hand utan som vittnen.

Trots att det är dessa män som är de som driver europeisk kvinnohandel så blir de perifera och bara ett snabbt avklarat pinsamt inslag. De får inga frågor om de använt våld och om sin kvinnosyn. Inte heller om hur de tror att kvinnorna upplevde att tvingas till att sexuellt tillfredsställa dem.

”Brottsregistret tvättas så småningom”

En utav de sexköpande männen är en ung man som vältaligt säger sig vara ledsen för vad han gjort. Hans dröm var att sitta på andra sidan i rättssalen i framtiden och han förstår att det inte kommer att ske nu. Då inträffar det märkliga att rätten verkar tycka synd om honom och ger på olika sätt uttryck för att det kanske inte är kört för honom och därigenom visar de att det är ok med sexualbrottslingar i svenskt rättsväsende. Det tydliggör att dessa rättsliga aktörer befinner sig långt ifrån vad prostitution är; att det faktiskt handlar om våld mot kvinnor och om kvinnosyn och inte någon petitess som fortkörning.

Då förstår man plötsligt en orsak till varför så få våldtäktsmän, pedofiler, kvinnomisshandlare och prostitutionsförövare fälls; grogrunden är att det är synd om förövaren – om han bara är tillräckligt trevlig. Att det samtidigt blir ett hån mot alla kvinnors rättssäkerhet och en legitimering av europeisk kvinnohandel verkar inte störa. Inte heller efterfrågas någonsin vad kvinnorna drömmer om i framtiden.

Kvinnor dubbelbestraffas

Med osynliggörandet av våldet från prostitutionens män och av samhällets maktstrukturer och hur de är kopplade till kön följer att prostitutionens kvinnor anses väldigt drivande och med stark vilja. De åtalade hallickarnas försvar bygger en stor del av sitt försvar på denna föreställning.

”Han kämpar med sin mansroll”

Ett genomgående tema för hallickarna är att de skyller allt på kvinnor. Inte bara de i prostitution, utan även andra kvinnor (mödrar, mostrar, systrar) används för att förlägga skuld till eller för att visa hur godhjärtade och osjälviska de är. Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi. Dessutom finns en annan struktur som träder fram: männen, hallickarna, får sympatier av rätten när de utfrågas. De får berätta om sin uppväxt, familjeförhållanden och om sjuka släktingar (alltid mödrar). De framställs som offer för omständigheter och kontrasten till de drivande starka frivilliga kvinnorna i prostitutionen är frapperande.

Inga kvinnor får berätta om sin bakgrund. Men de tillfrågas om de har barn.

Om prostitutionens kvinnor är så starka och styr verksamheten, varför behövs då männen överhuvudtaget som beskydd och chaufförer?

Bristen på kunskap om makt, kön, sexualitet och genus syns också klart i påföljderna. Den man som åtalas ensam får mildare påföljd än den kvinna som är åtalad som får det strängare straffet. Den man som är åtalad i samma rättegång som den åtalade kvinnan får dock samma straff. Hade han fått det om han också varit ensam som åtalad man? Troligen inte.

Hur kunde det bli så här? Handlar prostitutionsrelaterad brottslighet framför allt om att ställa kvinnor mot kvinnor och att osynliggöra den manliga makten? Handlar koppleri inte bara om ekonomiserandet av kvinnokroppen, utan också att framför allt om att kvinnor ska straffas för detta ekonomiserande?

Dessa påföljder visar att rätten inte ser hur en kvinna samtidigt kan vara en brottsling och ett offer som är utsatt för samma våld som kvinnor i prostitution men har gjort det hon kan för att slippa våldet. Samma mönster kan ses över hela Europa, det är ofta det enda sättet att slippa prostituera sig -att bli organisatör åt männen, både de som köper och de som säljer. Men hon förutsätts vara den som ska ta stötarna åt båda hållen och alla tre männen som åtalas här skyller på kvinnan – direkt eller indirekt.

”De är inga duvungar”

I prostitutionens skyltfönster får kvinnor göra grovjobbet som ska säkerställa köparens fantasier om den lyckliga horan. Kvinnor måste svara i telefon för sexköparnas skull. Kvinnor köper kläder, smink, diskuterar utseende sinsemellan, fotograferar varandra och lägger ut annonser, och skriver ofta texten för att tillgodose torskarnas behov av information om varan – kvinnokroppen. Allt detta bestraffas kvinnan för. Inte männen som skapar och organiserar ordningen utan kvinnan som gör det hon förutsätts göra för att tillgodose männens behov. På det sättet förskjuts skulden från män till kvinnor och rättsväsendet upprätthåller samma ordning. Dessutom försvarar kvinnorna männen, till och med den åtalade kvinnan försöker skydda den medåtalade mannen, men tvärtom händer aldrig. Kvinnorna skuldbelägger och misstänkliggör också varandra.

Det framstår som samma företeelse som styr i våldtäktsrättegångar där allt fokus fortfarande läggs på offret, hennes beteende och erfarenheter. Inte på förövaren. Instagram-målet i Göteborg visade också detta mönster; manssamhällets normer försvann och flickorna blev ensamma de stora skurkarna.

Männens beteende och handlingar osynliggörs på strukturell nivå i vårt rättsväsende och tydligast och mest internaliserat blir det i prostitution.

Hur kan det bli bättre?

Kunskap om kön och makt är en förutsättning för att förstå problematiken med våld mot kvinnor, som prostitution är en del utav. Det tillhör maktstrukturerna inom det här området att kvinnorna ska skuldbeläggas och ges ansvar för mäns beteende och att männen skuld minimeras.

Dessa kunskapsbrister leder till en mängd motsägelser i både domen men framför allt i rättssalen. Frågeställningar som borde hamna i fokus försvinner. Det blir ytligt, mycket förblir outrett och naturliga följdfrågor ställs inte. Fördomar, okunskap och föreställningar om sexualitet tillåts styra.

Är det möjligt att ett rättsväsende som inte fokuserar på prostitution som våld mot kvinnor överhuvudtaget kan hantera detta brott? Vad händer med inhemsk könshandel, tonårsflickors prostitution, svenska hallickar när all kraft läggs på det som kallas organiserad utländsk brottslighet? Vem tar hand om sexualsadister som Göran Lindberg när allt är inriktad på pengar från polisens sida? Är det endast rumäner, bulgarer och andra utländska hallickar som det är meningen att rättsväsendet ska lagföra med jämna mellanrum? Är vi lurade när vi tror att svenskt rättsväsende tar prostitutionsbekämpning på allvar?

Hur kan svenskt rättsväsende idag bortse ifrån våldet som är så närvarande i prostitutionen, sexköparnas, prostitutionsförövarnas, våld och normaliseringen till det?

Har vi kommit längre än 1970-talets prostitutionshärva där ”kunderna” kallades 1, 2, 3 och kvinnorna var de som hängdes ut. Där hallicken var en kvinna och männens skuld osynliggjordes.

Vi verkar stå kvar och stampa på samma ställe i rättsväsendet år efter år, decennium efter decennium. Sedan undrar vi varför det inte blir bättre trots vår lagstiftning och förbudet av köp av sexuella tjänster. Vi ser inte paradoxen framför våra ögon; att rättsväsendet kallar det tjänster och gör om kvinnors kroppar till ekonomi i en brottslighet där de bara blir vittnen till sina egna kroppars försäljning. Det våld de upplever får de inte ens prata med någon om. De bara skickas vidare ut i Europas sexhandel.

Vi måste börja fokusera på våldet från männen som köper och att de begår ett brott mot person. De ska stå lika mycket i fokus som rumäner och bulgarer.

Kvinnorna måste få veta sina rättigheter, behandlas med respekt och få vara de brottsoffer de är, med kunniga och engagerade målsägandebiträden och det även om de inte är närvarande själva.

Ta bort koppleribrottet, ersätt det med ett brott mot person, ge kvinnorna skadestånd från sexköparen, prostitutionsförövaren. De utövar ett grovt sexuellt våld mot kvinnor, både mentalt, strukturellt och fysiskt. De som driver fram kvinnohandel med sin självpåtagna rätt att använda kvinnors kroppar, måste straffas mer än att betala en ordningsbot till staten. Domare, åklagare och polis måste utbildas i att prostitution är våld mot kvinnor och hur det visar sig.

Låt det bli ett slut på prostitution som ett brott utan brottsoffer och på tystnadskulturen som råder om det ständigt närvarande våldet.

Hatet mot Lady Dahmer och kopplingen till papparättsrörelsen

Den senaste veckan har vi kunnat se hur den feministiska bloggaren och samhällsdebattören Lady Dahmer fått ta emot hat och hot från såväl unga som äldre män. Bakgrunden är att Nyheter24 publicerade en artikel om ett nytt ”parti” Maskulint initiativ.

Maskulint initiativ presenterade sin agenda i debattartikeln på nyhetssajten. En av deras huvudpunkter rörde vårdnadstvister. Redan här menar vi borde Nyheter24 ha reagerat och inte gett publicitet till ett uppenbart oseriöst initiativ på Facebook. Var fanns det kritiska förhållningssättet från Nyheter24?

Forskning, såväl nationell som internationell, visar att vårdnadstvister mestadels grundas i mannens/pappans våld.

Maskulint initiativ skrev:

”Vi ser skrämda på när vårdnadstvister löses genom att, utan ingående granskning, folk anser att en kvinnlig familjemedlem skulle vara mer lämpad att ta hand om ett barn än en manlig bara för att det ”historiskt sätt har vart så”.

Dessa personer har naturligtvis inte kunskap om vårdnadstvister överhuvudtaget, vilket framgår med all tydlighet, utifrån deras eget påstående. Påståendet är som hämtat från den s k Papparättsrörelsen och fakta om vårdnadstvister saknas helt.

Med tanke på att våld är ett centralt tema i vårdnadstvister och att barn utsätts för sexuella övergrepp och annat våld samt tvingas bevittna våld, har Nyheter24 ett stort ansvar att inte ge utrymme till dom som utan kunskap ”tycker till” om vårdnadstvister samt bortser från kunskap.

Papparättsrörelsen är en aggressiv och antifeministisk organisering av män som driver mantrat att män är ”diskriminerade” i vårdnadstvister, trots att män dömda för våld mot barnens mamma får gemensam eller ensam vårdnad om barnen samt att sexualbrottsmisstänkta pappor får ensam vårdnad om barnen.

I vårdnadsprocesserna saknas fortfarande genusperspektiv i bedömningarna vilket leder till att såväl socialhandläggare och domare bortser från pappornas våldshandlingar och istället ser till de våldsamma pappornas ”möjligheter”. En våldsam man ses därmed som en potentiellt lämplig förälder.

Än tydligare att det rör sig om en papparättsagenda blir det när Maskulint initiativ dessutom skriver följande:

”Att kvinnan bär ett barn inuti sig under nio månader innebär aldrig att nämnda kvinna är mer lämpat än fadern att uppfostra ett barn. Detta tycker vi att samhället gång på gång bevisar.”

Att mamman är gravid med barnet har aldrig någonsin varit en faktor som inverkat på lagstiftningen eller bedömningen av en förälders lämplighet som vårdnadshavare. Det är dock ett argument som våldsamma pappor anför då de inte funnits lämpliga som vårdnadshavare. Dessa män vill inte erkänna sin olämplighet som vårdnadshavare utan hittar istället förklaringen i något annat. Påfallande ofta menar de att ”feminismen” är orsak till bedömningen om deras olämplighet som vårdnadshavare eller att de ”råkat ut för partiska utredare”.

”Språkrörens” i Maskulint initiativ bakgrund granskades och då framkom att två av ”språkrören” var dömda för våldtäkt mot barn. Lady Dahmer publicerade informationen om ”språkrörens” bakgrund, med följd att hatet mot henne eskalerade stort.

Det som händer nu är att hatet och fokus riktas mot Lady Dahmer istället för på de dömda männens sexualbrott och våldshandlingar. Det sker en fokusförskjutning. Det är ett tillvägagångssätt som är väl känt sen tidigare. Våldsamma pappor i vårdnadstvister publicerar sina barn som ”kidnappade” eller ”försvunna”. Barnet/barnen och mamman hängs ut på nätet eller i sociala medier. Det som följer en sådan publicering är just att hatet riktas mot mamman och fokus förskjuts på det sättet från den våldsamme pappan. Det är samma företeelse som i Bjästa, där våldtäktsmannen får stöd och brottsoffret demoniseras och smutskastas. Det är en patriarkal företeelse som visar samhällsstrukturen vi lever i och som alltid måste synliggöras.

Hatdrevet mot TUR-teaterns föreställning ”SCUM-Manifestet” följde samma mönster. Enskilda kvinnor mordhotades pga en teaterföreställning.

Att mansrättsaktivister påfallande ofta har ett våldsamt förflutet är ingen ny kunskap. Inte heller att mansjourerna har en djupliggande problematik. I Bang nr 3/99 finns kritik mot mansjourerna i artikeln Männen slår tillbaka av Fredrik Bondestam och Stefan Villkatt. I artikeln framkommer bl a följande:

”Mansjourerna motverkar inte våld mot kvinnor. De snarare bagatelliserar kvinnomisshandel. Verksamheten präglas av mäns samtal om strategier för att få vårdnad eller fördelaktiga bouppteckningar.”

”Men vår analys av de ideologiska utgångspunkterna för verksamheten talar för att de, liksom mansjourerna, framförallt återupprättar mäns överordning och motverkar kvinnors rättigheter.”

”Mansjourerna uppger själva i verksamhetsberättelser och i samtal med oss att ”den förlorade manligheten”, det ”vilda i mannen” eller ”frånvarande fäder” diskuteras särskilt ofta, liksom mer personliga erfarenheter av ”provocerande”, ”listiga” och ”misshandlande kvinnor”.

”I ett nyhetsbrev från en mansjour i mellansverige anges också att syftet med verksamheten ”ska vara att främja en positiv manlighet fri från kvinnors orimliga krav och förväntningar”.” ”Under rubriken ”Påhittade polisanmälningar” på Sveriges Mansjourerna Riksorganisations, SMR:s hemsida finns långa textavsnitt som beskriver hur kvinnor både fysiskt och psykiskt ”misshandlar” män: ”Detta är en form av psykisk misshandel. Detta då det syftar till att behålla övertaget om mannen. Om det sker under ett förhållande och kvinnan anmäler dig så kan det vara svårt att bevisa motsatsen. Om det gäller misshandel och hon har tillskansat sig ett par blåmärken när ni båda var hemma, så är det nästan omöjligt att bevisa motsatsen.”

Maria Sveland skrev i sin bok Hatet om kopplingen mellan antifeminister, papparättsrörelsen och mansjourerna.

”Men tyvärr verkar påfallande många av mansjourerna bestå av en rad bittra män med ett våldsamt förflutet som använder sig av begreppet ”mansjour” för att sprida hatfyllda antifeministiska texter.”

My Vingren har skrivit om papparättsrörelsen i en artikelserie om PAS (Parental Alienation Syndrome). I del 3 i artikelserien, Papparättsrörelsen för dummies: Vilka är PAS-förespråkarna?, kartläggs papparättsrörelsen.

Researchgruppen granskade mansjourer och Martin Fredriksson skrev en artikel Anonymous hjältar i omvärlden, hatare i Sverige som publicerades i Feministiskt perspektiv. Även My Vingren skrev en artikel om en dömd man som drev en mansjour, Dömd för sexuellt ofredande driver mansjour.

Idag finns kunskap om PAS, papparättsrörelsen, mansjourerna och mansrättsaktivister. Papparättsrörelsen samt kopplingen till antifeminister som bl a Pär Ström och Pelle Billing är synliggjord och som en konsekvens av uppmärksamheten och kunskapen kring ”jämställdisternas” agenda och kopplingen till papparättsrörelsen har ett antal av dom nu slutat blogga och vara öppet synliga på samma sätt.

”Språkrören” för Maskulint initiativ uppgav Uppsala och Umeå som ort. Såväl Uppsala som Umeå har mansjourer och är kända för sin papparättsrörelse. Frågan är då om ”språkrören” därmed haft kontakt med mer ”etablerade” papparättsaktivister. I vilket fall som helst står det klart att agendan, den bristande kunskapen och retoriken är som hämtad från papparättsrörelsen.

Så vad är det som vi ser nu? Är det ett nytt tillvägagångssätt, som papparättsrörelsen nu tar till, för att nå ut med sitt budskap att män är ”diskriminerade” i vårdnadstvister?

Det kan vi inte säkert säga, men vi vet att antifeminismen som sådan inte upphör utan istället försöker finna nya vägar att föra ut sitt budskap på då de synliggörs och agendan avslöjas.

Hatet mot feministen, bloggaren och samhällsdebattören Lady Dahmer måste därför ses i denna större kontext.

Syftet är att tysta en inflytelserik röst i den feministiska debatten. Därför ska vi göra tvärtom och låta attacken mot Lady Dahmer få motsatt effekt. Hennes feministiska kunskap måste få ökad spridning.

Vi avslutar med att citera Maria Sveland i boken Hatet:

”Om du tillhör dem som vill ha ett rättvist, tolerant och solidariskt samhälle är det dags att vakna nu. Din röst och ditt agerande behövs i den här kampen.”