Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd

Onsdag den 5 mars 2014 har Metro på förstasidan rubriken ”16-årig flicka döms till ungdomsvård: HITTADE PÅ ATT HON BLIVIT VÅLDTAGEN”.

”Tingsrätten slog nyligen fast att det är bevisat att den 16-åriga flickan har ljugit om våldtäkten”, skriver Stefan Wahlberg i Metroartikeln. Wahlberg skriver vidare att ”Våldtäktsutredningen lades till slut ner eftersom det visade sig att flickans uppgifter omöjligt kunde stämma.” Vilka dessa uppgifter är framkommer inte i artikeln, inte heller sägs något om den sexualbrottsmisstänkte mannens uppgifter.

”Genom en omfattande bevisning konstaterade tingsrätten att den påstådda våldtäkten bara skulle kunnat äga rum någon gång mellan klockan 21.20 och 21.35” uppger Wahlberg vidare.

Stefan Wahlbergs artikel framstår närmast som en partsinlaga.

Den i Metro omskrivna domen är meddelad den 23 december 2013 av Värmlands tingsrätt och frågan i målet om falsk tillvitelse var enligt tingsrätten själv om den gjorda våldtäktsanmälan ”varit riktig eller inte”. Tingsrätten har i sin bedömning bortsett från rättsintyg som visar skador på flickan i underlivet, på benen och ryggen, det är anmärkningsvärt. Tingsrätten kommer alltså till slutsatsen att den gjorda våldtäktsanmälan inte är ”riktig” trots skador på flickan. Det var också flickans föräldrar som gjorde polisanmälan, inte hon själv.

Tingsrättens bedömning är undermålig och grundar sig på att våldtäkten måste ha begåtts inom en kvarts tidsintervall (ett tidsintervall preciserat av tingsrätten!) samt att det går att utesluta att någon annan person skulle ha gått in på flickans Facebookkonto eller i hennes mobiltelefon. Låt oss se närmare på grunderna i tingsrättens bedömning.

Tingsrätten menar att den ”påstådda” våldtäkten måste ha ägt rum någon gång mellan kl 21:20 – 21:35 och att den misstänkte har alibi från ”i vart fall 21:15 den aktuella kvällen” och menar att den misstänkte ”kan således inte ha begått den våldtäkt han angivits för”. Att en tingsrätt skulle kunna precisera en händelse till ett tidsintervall inom femton minuter torde kräva teknisk bevisning som stöd, vilket saknas.

Den misstänkte mannen förnekade i första förhöret våldtäkt och han uppgav då att han började arbeta ca kl 14 den aktuella dagen och kom hem någon gång mellan kl 22:30-23:00. I andra förhöret informeras mannen, som arbetar som lastbilschaufför, om vikten av att polis får ta del av färdskrivaren i lastbilen. Mannen ändrar då sina uppgifter och säger att han har sagt fel i förhöret innan. Han säger nu att han började jobba kl 11:00 den aktuella dagen och var hemma kl 16:30.

Att mannen i första förhöret gett sig alibi till kl 22:30-23:00 genom att säga att han arbetade och var hemma först då, bortser tingsrätten ifrån samt även att han i tingsrättsförhör lämnat ytterligare annan uppgift om tid då han var hemma . Varför ger sig mannen först felaktigt alibi till denna senare tid? Tingsrätten skriver att genom vittnesmål från bl a en granne har den misstänkte mannen alibi för tiden från i vart fall 21:15, vilket framstår som omöjligt utifrån hennes egna uppgift om tider. I polisförhör uppger hon att hon kommit till den misstänkte mannens hem ”någon gång vid ca 21:45” och i tingsrättsförhör uppger hon att hon ”kom dit ca 21:30”.

Flera personer har ändrat sina uppgifter om tider och det finns även motsägelsefulla uppgifter i deras berättelser. Flickan har däremot inte ändrat sin berättelse eller sina uppgifter om tider. Hon uppger också att en person ringt till henne strax innan våldtäkten ägde rum, ett telefonsamtal som stöder flickans berättelse om tidsangivelser, om det skulle ha kontrollerats. Detta telefonsamtal har polis inte brytt sig om att kontrollera, vilket är en brist i utredningen.

En nämndekvinna är skiljaktig och vill ogilla åtalet om falsk tillvitelse. Hon menar att målsäganden gett ett trovärdigt intryck, att hennes berättelse är tillförlitlig, att skadorna stämmer väl in på målsägandens berättelse om händelseförloppet samt att hennes mående efter stödjer vad hon har berättat. Vidare menar nämndekvinnan att ”Vad gäller tidsangivelser så är det ytterst sällan som man exakt på minuten kan fastställa när ett brott begåtts.”

Den 16-åriga flickan har i förhör och under rättegången förnekat att hon skrivit meddelandena som tingsrätten lägger till grund för sin bedömning. Konversationerna har inte återfunnits i flickans mobil eller dator. Slutsatsen från den kriminaltekniska utredningen är ”Inget av intresse för utredningen har påträffats i aktuellt beslag”. Det bortser tingsrätten ifrån.

Pojken som anmält flickan för falsk tillvitelse uppger i Facebook-konversation med flickan att han varit hos polis då han skrev till flickan; ”Du har skrivit till mig” ”Polisen har sett det. Jag var hos dom när jag skrev och du svarade.” Dessa uppgifter bör utredas för att klarlägga polisens eventuella agerande i ärendet. Det är inte gjort.

Tingsrätten menar att uppgiften om att någon annan skrivit meddelandena är ”så osannolik att man kan bortse från den möjligheten” och anser därmed att det är ställt utom allt rimligt tvivel att flickan ”falskeligen beskyllt” mannen för ”ett brott han aldrig begått”.

Tingsrätten bortser från utvecklingen inom datavärlden. På Facebooks egen sida varnas för ”facerape” och där anges att varannan ung person är utsatt. På polisens egen Facebooksida finns följande information ”Dagens smarta mobiltelefoner är kraftfulla datorer, ständigt uppkopplade och kommunicerande. Detta innebär risker, vilket långtifrån alla användare är medvetna om.” Det finns idag kunskap om att datorer och mobiler är osäkra, en kunskap som domstolar är skyldiga att ta till sig. Tingsrätten framställer sig som både okunnig och naiv genom sin bedömning att det är ”så osannolikt att man kan bortse från den möjligheten” att någon annan person använt flickans dator eller mobil.

På dessa subjektiva och osakliga grunder dömer tingsrätten således den 16-åriga flickan till ansvar för brott.

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Av förundersökningsprotokollet framgår att ett kompletterande (och fjärde) förhör med målsägande genomförs ca två veckor efter det första förhöret. Förhörsledaren är en man. Det kompletterande (och fjärde) förhöret är två timmar och 44 minuter. Vid det här förhöret byter våldtäktsutredningen riktning, flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Förhörsledarens frågor handlar bl a om huruvida målsäganden är säker på att gatubelysningen var släckt, hur det skulle ha relevans för våldtäkten, framgår inte.

Dagen innan har förhörsledaren hållit förhör med en nära anhörig till målsägande. Den nära anhöriga får frågan ”Ifrågasatte du riktigheten av (målsägandens) uppgifter?” som följdfråga på hur hon reagerat när hon fick reda på vad som hänt. Förhörsledarens utgångspunkt tycks vara att omgivningen borde ifrågasätta uppgiften om våldtäkt. Förhörsledaren ställer sen frågorna ”Vad har hon ljugit om?” samt ”Har hon fantiserat om killar?”. Dessa frågor är irrelevanta samt av kränkande karaktär och framstår enbart som för att misstänkliggöra målsägande. Frågorna ställs också om målsäganden. Det är inte polisväsendets uppgift att medverka till att misstänkliggöra en målsägande.

Förhörsledaren håller även kompletterande förhör med den pojke som målsäganden varit hemma hos före det att hon uppger att hon blivit våldtagen. Både målsäganden och pojken har uppgett i förhör att de tittat på film tillsammans. Frågorna som pojken nu får är ”Rörde Ni vid varandra, pussades Ni?” samt ”Låg ni tillsammans?”. Dessa frågor är irrelevanta.

”Har det hänt att Du inte litat på vad hon sagt?” och ”Hur reagerade Du när Du först hörde om våldtäkten?” är ytterligare frågor som pojken får. Hur någon reagerar på uppgiften om att någon annan utsatts för våldtäkt är irrelevant.

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Förhören med mannen är bristfälliga, få frågor ställs och förhören präglas av godtagande. Om detta förhör är signifikant för förhör med sexualbrottmisstänkta hos polismyndigheten i Värmland är det än mer oroväckande. Väljer polisen därigenom att istället för att vara förutsättningslösa snarare vara en part i utredningen?

Flickan får i det femte och sista polisförhöret i våldtäktsutredningen frågan om hon funderat över något gällande ärendet. Hon uppger då att hon tycker det är jobbigt med alla förhör och önskar att hon aldrig hade sagt något. Hon säger också att det sista (fjärde) förhöret ”då det skulle filmas efteråt var värst”.

Flickan får då frågan hur hon upplevt förhören och svarar att hon ”tycker det är för djävligt”. Att hon har denna upplevelse är ett underkännande till polis, ett kraftigt underbetyg. Forskning visar bl a att kvinnor möts av misstro och misstänkliggörande, att en kvinnoföraktande attityd slår igenom i förhör och att det är vanligt att ifrågasätta kvinnans karaktär och moral.

Hur påverkar polisens misstro sexualbrottsoffers, särskilt flickors, förmåga att hantera den utsatta förhörssituationen? Frågan är ställd mot bakgrund av att forskning visar att sexualbrottsoffer skam- och skuldbelägger sig själva.

Hur påverkar polisens agerande sexualbrottsoffers vilja att anmäla då brottet falsk tillvitelse drivs trots att det finns skador, rättsintyg och en oförändrad och stringent berättelse?

Hur kommer rättsväsendets agerande påverka föräldrars benägenhet att polisanmäla sexuella övergrepp på sitt barn?

Vilka åtgärder har polismyndigheten i Värmland vidtagit med anledning av att flickan upplevt förhören som kränkande?

Hanteringen under våldtäktsutredningen reser så många frågor att den bör och måste överprövas.

Slutligen; är det så här rättsväsendet behandlar flickor i rättsprocesser finns all anledning att ställa sig frågan vem rättsväsendet är till för?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s