Polisens #kvinnosyn Del 1 : Utredningar om våld mot kvinnor

Med anledning av Ekots avslöjande om #kvinnoregistret kommer vi i ett antal inlägg att granska polisens kvinnosyn som den kommer till uttryck i rapporter, media, hos polisen själva och i deras eget material.

#Kvinnoregistret hos Södertörnspolisen som lade fokus på våldsutsatta kvinnor och deras egenskaper istället för på de som utövar våldet, behöver nog sättas i en större kontext. Alldeles oavsett om uppgifterna råkade ha sparats i en dator eller inte hade dessa föreställningar funnits där ändå. De upphör heller inte att existera för att en fil raderas. Excellarket är förmodligen snarare att betrakta som ett symptom på en diagnos: dålig kvinnosyn och en patriarkal föreställning om och en normalisering utav våld mot kvinnor. Dessa värderingar finns vid skrivborden och fikaborden, den finns i radiobilarna som möter våldutsatta kvinnor, den sitter i väggarna.  Den finns numera dessutom att ta del av på nätet, både i forum och på twitter. Det är alltså nödvändigt att gå till botten med problematiken med polisens kvinnosyn och att inte stanna vid ett utsuddande av en datafil.

Trots att det nu är ca 8 år sedan som rapporten som refereras till i inlägget gavs ut, är den fortfarande lika intressant och bör uppmärksammas – vilket inte minst polisens egna reaktioner på #kvinnoregistret visade. Att den dåvarande Länspolismästaren (och nu bla ställföreträdande rikspolischefen) Mats Löfving bemötte frågan om polisen kvinnosyn med ordet ”trams” visar också att inte så mycket har hänt sedan 2008. Det är givetvis skrämmande men också symptomatiskt.  Våld mot kvinnor är, trots att det anses högprioriterat och viktigt att uppmärksamma och bekämpa, fortfarande ett stort problem.   Det gäller inom alla områden; prostitution /sexköp, våldtäkter och misshandel/grov kvinnofridskränkning. Nu är också nätrelaterad brottslighet mot framför allt flickor ett växande problem.

Det är också värt att tänka på att vid tidpunkten då rapporten publicerades hade #kvinnoregistret funnits i flera år – och kvinnor fortsatte förmodligen att registreras och skuldbeläggas ända till Ekots avslöjande. Det gör att rapporten från Brå om `Polisens hantering av våld mot kvinnor`  (2008:25)  ännu är aktuell.
I texten klipps delar in från rapporten (brun text) liksom citat från enkätsvaren från våldsutsatta kvinnor.

 


 

Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer

Rapporten består av två delar, dels en granskning av fyra olika Polismyndigheter för att kunna jämföra olika organisationer och deras framgångar att utreda våld mot kvinnor och dels en enkät där svar samlades in från kvinnor som polisanmält misshandel.

Denna rapport om polisens arbete med anmälningar om våld mot kvinnor i nära relationer bygger på två delstudier. Den första studien belyser frågan om hur polisen kan öka andelen anmälningar som personuppklaras, utifrån en genomgång av förundersökningsmaterial från fyra olika polismyndigheter.

Den andra studien är en mindre enkätstudie som belyser hur de anmälande kvinnorna ser på polisens information, bemötande och utredningsarbete.

Studien grundar sig på förundersökningsmaterialet från närmare 600 ärenden rörande våld mot kvinnor i nära relationer under år 2006.

23 % av de polisanmälda misshandelsfallen gick vidare till åtal. Mörkertalet är stort; det kanske bara ca 20 % som anmäls vilket innebär det endast är ca 5% av totala antalet fall som leder till åtal m m. I hur många av de andra fallen misstänkliggörs kvinnan medvetet eller omedvetet?

Val av polismyndigheter.

För att undersöka vad i polisens arbetssätt som kan förbättras så att fler ärenden personuppklaras jämförs två strukturellt jämförbara polismyndigheter, Kronoberg och Blekinge. Dessa har under 2000-talet kraftigt skilt sig åt när det gäller andelen personuppklarade ärenden. För att minska risken att den förklaring till skillnader i personuppklaring som identifieras är unika för dessa två myndigheter valdes ytterligare två myndigheter ut. Dessa två, Uppsala och Jönköping, är mer riksrepresentativa när det gäller både uppklaringsprocent och befolkningsstruktur. Uppsala skiljer sig från de övriga tre myndigheterna genom att man där har en specialiserad familjevåldsenhet. Det ger en möjlighet att explorativt undersöka om det finns några tydliga effekter av utredningsspecialiseringen.

I rapporten finns kritik mot att polis inte förhör den misstänkte gärningsmannen.

Det är också tämligen vanligt att förhör inte hålls med de misstänkta.

Andelen medgivanden skulle om fler förhördes kunna öka med ca 9 % konstaterar Brå. Det är mycket i sammanhanget.  Det handlar alltså om en relativ enkel åtgärd -att förhöra den misstänkte. Det skulle öka antalet erkännanden.

Med antagandet att lika stor andel av de misstänkta som inte förhörts skulle medge brottet helt eller delvis som det är bland dem som förhörts, skulle andelen ärenden med medgivanden kunna öka från 31 procent till över 40 procent om samtliga misstänkta förhördes. Även här skulle det kunna anföras att polisen gör en riktig bedömning av vilka gärningspersoner som det är fruktbart att förhöra, men även i detta fall är det så att andelen medgivanden per myndighet samvarierar med andelen förhörda misstänkta.

Brå skriver även:   Är också rimligt att ha som mål att alla skador ska dokumenteras.

Arbetssätt är viktigare än organisationsform. Det spelar mindre roll hur polisen organiserar sig än vad de gör. Det handlar alltså snarare om inställning och engagemang.

Brå:s studie tyder inte på att arbetssätt och uppklaringsprocent på mätbart sätt påverkas av att polisens utredningsarbete organiserats vid en specialiserad familjevåldsenhet. Av det som framkommer från förundersökningsmaterialet finns det inget som visar att familjevåldsenheten i Uppsala arbetar på något annat sätt än jämförelsemyndigheten Jönköping. Polisen i Uppsala förhör inte i större utsträckning den misstänkte eller tillgängliga vittnen och de dokumenterar inte i större utsträckning de skador som kvinnan fått. Andelen ärenden som leder till personuppklaring i Uppsala är ju heller inte högre än riksgenomsnittet.
Finns inget som tyder på att specialisering i form av en särskild familjevåldsenhet i sig har en avgörande betydelse för hur systematiskt och effektivt arbetet bedrivs.

Brå anser också att det är ett samhällsansvar att utreda och lagföra misshandlade män liksom att det trots särskilda satsningar endast är mindre än en fjärdedel av de anmälda brotten (2006) som ledde till någon form av uppklarning. Mer än 75% lades  alltså ner.

Att polisen lyckas klarlägga vad som hänt i dessa fall, så att gärningsmännen kan lagföras, är en viktig samhällelig uppgift. Ärenden som rör våld mot kvinnor har också fått allt högre prioritet inom rättsväsendet, med bland annat handlingsplaner, organisationsutveckling och utbildningssatsningar inom både polis- och åklagarväsendet. Trots denna satsning är det mindre än en fjärdedel (23 procent år 2006) av de anmälda brotten om våld mot kvinna av en bekant person som leder till ”personuppklaring”, det vill säga att en åklagare beslutar om åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse i ärendet. Övriga ärenden läggs ned.

I de ärende som ingick i studien var våldet i form av  knytnävsslag, sparkar, strypgrepp och kvävning vanligast.

Fyra av fem anmälningar i materialet har fått brottsrubriceringen misshandel i misstankeregistret och bara 3 procent har klassats som grov misshandel. För att få en mer fördjupad bild av hur den anmälda misshandeln ser ut har anmälningarna i denna studie kodats in i tre kategorier som här benämns: ”lindrig misshandel”, ”misshandel” och ”allvarlig misshandel”.

I den lindriga kategorin finns ärenden där våldet haft formen av knuffar eller slag med öppen hand. I denna kategori hamnar 36 procent av ärendena.

Kategorin misshandel består av ärenden där våldet bestått av knytnävsslag, sparkar mot stående person samt strypning eller kvävning.  Det är ungefär 56 procent av ärendena som hamnade i denna kategori.

Kategorin allvarlig misshandel utgörs av ärenden där våldet bestått av våld mot liggande försvarslös, knivhugg eller slag med tillhygge. I denna kategori hamnar 8 procent av ärendena.

 Det går dock att ifrågasätta Brå:s bedömningars angående strypgrepp.

Trots att strypning eller kvävning kan tyckas vara att betrakta som allvarlig misshandel har Brå gjort bedömningen att koda dessa handlingar som misshandel. Detta för att det vanligtvis rör sig om kortare strypgrepp, inte utdragna strypförsök.

Att utsättas för ett strypgrepp är i princip att betrakta som en form av tortyr. Det är förmodligen osäkert om kvinnan på förhand ”vet” om det kommer vara ett mindre allvarligt strypgrepp eller ett allvarligt strypförsök. Dessutom; vem avgör vad kvinnan känner? Är det för att den finns en normalisering av våldet mot kvinnor som ”skvalpar” i bakgrunden som leder till att Brå ser mindre allvarligt på strypgrepp?

Fysiska skador finns  i 90 % av fallen.

Det skulle i så fall betyda att 90 procent av den anmälda misshandeln inneburit att kvinnan fått någon form av fysisk skada.

Våldet sker inomhus och anmäls ofta inom ett dygn.

I en mycket stor andel av ärendena, mellan 80 och 90 procent, har våldet skett inomhus. Den allra vanligaste brottsplatsen är en gemensam bostad, i knappt hälften av ärendena har våldet skett där. Näst vanligaste brottsplatsen är målsägandens bostad (17 procent av ärendena). I 8 procent av ärendena har våldet skett i den misstänktes bostad. I vissa av fallen (cirka 7 procent) där det rör sig om upprepade våldshändelser har våldet skett på flera olika platser.

Ögonvittnen fanns i en tredjedel av fallen.

En aspekt som brukar framhållas som en försvårande faktor när det gäller polisens möjligheter att klara upp anmälningar om våld mot kvinnor i nära relationer är att det ofta saknas vittnen
Totalt sett finns det i mer än trefjärdedelar av ärendena åtminstone ett vittne att höra om händelsen.

 Barn var närvarande vid misshandeln i en tredjedel av fallen.

Att även barn far illa i familjer där kvinnan blir misshandlad av sin partner, är något som kommit att uppmärksammas alltmer Inte sällan blir dessa barn också själva utsatta för våld

Majoriteten av kvinnorna uppger att de tidigare utsatts för våld av den misstänkte.

I sex av tio ärenden uppger kvinnorna att de tidigare utsatts för våld av den misstänkte

 

– Det verkar ju inte spela någon roll att anmäla för det hände ju inget i slutändan i alla fall och då lär han sig ju inte något av det.

 

Vad leder till att ett misshandelsfall personuppklaras?

Sannolikheten för personuppklaring är, om övriga tre faktorer konstanthålls,
3,5 gånger större om det finns stödbevis från vittne i ett ärende än om det inte finns det. Att det finns stödbevis från vittne för en händelse gör att målsägandens berättelse framstår som mer trovärdig
Om målsäganden deltar ökar personuppklaring 2,8 gånger

Det är alltså viktigare med ett vittne än att kvinnan själv deltar. Eller anses vara det.
Här kan en fråga sig hur det kan vara så. Hur kan det, med kunskap om våld mot kvinnor som ett stort och dolt problem, anses att det är viktigare med ett vittne än kvinnans egen berättelse för att hon ska bli trodd? Trots det konstaterade mörkertalet? Vad säger värderingen att kvinnor är mindre trovärdiga än ett vittne? Den här grundläggande inställningen måste ifrågasättas. Det är ett misstänkliggörande av de kvinnor som vågar/vill anmäla och man bortser ifrån att mörkertalet fortfarande är stort och att kvinnor drar sig för att anmäla. Den ofta använda frasen ”ord mot ord” måste problematiseras.

Här kan en givetvis dra paralleller till sexualbrott och avfärdandet av anmälningar p g a att det inte finns bevis och ord står mot ord. Att  ”kräva” ett vittne är också ett sätt att slippa ta tag i problematiken med mäns våld mot kvinnor liksom det är att anse att kvinnor inte är trovärdiga.

Angående förhör skriver Brå att det första förhöret är särskilt viktigt.

Sådan information kan röra vilka personer som kan ha kännedom om det aktuella misshandelstillfället eller om tidigare våld, dagboksanteckningar eller liknande, tidigare sjukhusbesök osv. Eftersom många målsägande inte vill delta i utredningen när det gått en tid från anmälan, är det särskilt viktigt att förstahandsförhör hålls i samband med anmälan, så att så mycket information som möjligt kan fås  ifall kvinnan  inte längre vill delta.

Vanligt är att polisen bara nedtecknar vad som sagts utan att ställa utredande frågor.

I huvudsak tas förhöret upp av polismannen och nedtecknas i konceptform.

 

– De två poliser som kom till plats och tog upp anmälan var trevliga men borde ha varit mer engagerade i att ”här och nu” markera för gärningspersonen att beteendet var oacceptabelt. De borde ha hämtat gärningspersonen samma natt och inlett förhör omedelbart.

 

Förhör med den misstänkte sker inte alltid på platsen – och de spelas sällan in även om förhör sker senare.

Det är dock relativt ovanligt att detta förhör har skett direkt på platsen som en förstahandsinsats. Det har endast skett i en fjärdedel av anmälningarna som anmäls akut och där den misstänkte är kvar på brottsplatsen. Inget av dessa förstahandsförhör har spelats in med ljud och bild.

Barn förhörs sällan trots att de är närvarande.

Att polisen håller förhör med barn är mycket ovanligt. Det förekommer i knappt 18 procent av ärendena där det finns barn närvarande

Rättsintyg och sjukjournaler inhämtas inte alltid.

Av de ärenden där det framkommer att målsäganden har varit i kontakt med sjukvården och där målsäganden lämnar sitt medgivande till att polisen tar del av sjukjournaler har dessa i många fall ändå inte inhämtats (detta är fallet i 35 procent av ärendena). Bilden är nästan densamma när det gäller rättsintyg, även om något fler rättsintyg inhämtas. En del av förklaringen tycks vara att målsäganden inte vill delta i utredningen. Det är dock inte hela förklaringen då det både finns ärenden där målsäganden inte vill delta där rättsintyg inhämtats och ärenden där målsäganden deltar men där rättsintyg ej inhämtats.

Brottsplatsen dokumenteras endast vid tydliga tecken på tumult.

Att brottsplatsen dokumenterats har skett i en femtedel av ärendena. Det allra vanligaste sättet att dokumentera är genom att fotografera brottsplatsen och i normalfallet är det poliserna som kommer till platsen som fotograferat. Det är främst vid grövre brott som brottsplatsen dokumenteras.

Det är också tydligt att de tillfällen då brottsplatsen dokumenteras är då det finns något som tydligt tyder på tumult. Att dokumentera hur det ser ut på en brottsplats där det inte finns något som tyder på tumult är ovanligt.

Ärenden där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk personuppklaras mer sällan. Det visar tidigare studier och det bekräftas i denna rapport.

I en tidigare studie: Skillnaden, som inte kunde förklaras av andra omständigheter i fallen, visade sig främst när brottsoffret hade utländsk härkomst. Någon diskriminering i polisens prioriteringar till gärningspersonens nackdel kunde däremot inte iakttas.

 Inte heller i denna studie finns det något som talar för att misstänkta med utländsk bakgrund blir negativt särbehandlade. Andelen anmälningar som personuppklaras är ungefär densamma oavsett om den misstänkte har svensk eller annan etnisk bakgrund, när målsägandens etniska bakgrund kontrolleras för. Däremot tyder även denna studie på att anmälningar där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk, hanteras annorlunda av rättsväsendet än anmälningar om våld mot en kvinna med svensk etnicitet. Skillnaden i andel ärenden som personuppklaras är påtaglig

Det visar att våldsutsatta kvinnor misstänkliggörs ytterligare om de har annan etnisk bakgrund medan motsvarande inte gäller för män.

 

-Min man blev inte åtalad och kom undan lätt.  Nästa gång om han rör mig kommer jag att ge tillbaka.

 

Ett antal sidor i rapporten behandlar tidigare forskning om misshandlade kvinnors kontakter med polisen. Där anges att hur kvinnor bemöts är oerhört viktigt.

Om polisen inte har tillräcklig kunskap om kvinnans reaktioner finns en risk för att hon utsätts för en sekundär traumatisering vid bemötandet.  Traumat uppkommer då brottsoffret upplever bemötandet som negativt och därmed utsätts för psykisk stress

Polisens agerande och bemötande kan alltså påverka det psykiska välbefinnandet hos brottsoffret,

Vid grova brott är det speciellt viktigt att polisen inte avpersonifierar brottsoffret eller förhåller sig avvisande eller nonchalant då beteendet riskerar att ”tysta” brottsoffret

 Reaktionen på rädsla kan bli att ”frysa” sina känslor och medföra att kvinnan upplevs som lugn och säker av omgivningen med konsekvensen att hon därmed inte får förståelse för det lidande hon genomgår

Om kvinnan känner sig kränkt av polisen och inte trodd kan det leda till att hon lägger skulden för det inträffade på sig själv. I ett värsta scenario går hon kanske tillbaka till mannen utan att ha fått någon form av hjälp från samhället och med en risk för att våldsamheterna fortsätter är det dessutom minst lika viktigt för den våldsamme mannen eftersom våldet riskerar att fortsätta så länge mannen slipper konsekvenser av sitt handlande

Forskning anger fyra skäl att inte anmäla:

-hålla händelserna privata,

-polisen inte behövdes eller ansågs behjälplig,

-för att skydda gärningspersonen och förhållandet samt

-av rädsla för repressalier från gärningspersonen

Kvinnans beteende påverkade om poliserna anmälde eller inte.

En studie visade att huruvida polisen skrev en anmälan eller inte kan påverkades av kvinnans attityd. Om hon var otrevlig och avvisande skrev poliserna en minnesanteckning i stället för en anmälan trots upptäckta skador, vilka borde föranleda en anmälan under allmänt åtal.

 

Sista delen av rapporten redogörs för de enkätsvar som kommit in från våldsutsatta kvinnor. Bland annat fick de ange vilka motiv de hade till anmälan.
De två motiv som flest kvinnor uppgav var:

för att markera för gärningspersonen att beteendet inte var ok”
”för att förhindra att gärningspersonen utsätter mig för liknande brott igen”

 I enkätsvaren  framkom att störst orsak till missnöje var att ärendet hade lagts ner.

Kommentarerna i enkäten berörde främst anhållan eller häktning av mannen. Ett flertal kvinnor ansåg att mannen skulle ha anhållits eller häktats i samband med anmälan eller, om de anhållits, inte skulle ha släppts efter ett dygn.
Flera kommentarer rörde förhörssituationen. En kvinna upplevde sig ifrågasatt och kände att polisen skuldbelagt henne. En annan kvinna uppgav att polisen ställt ledande frågor som överrumplat henne att säga saker som hon inte menade. En tredje kvinna menade i stället att hon fått för lite frågor och en fjärde kvinna var besviken över att endast ett vittne kontaktades och det över telefon.

– Mannen släpps bara ut och får inget straff och fortsätter likadant.

– De skulle inte bara ha släppt ut honom dagen efter.

Gjorde flera anmälningar och trots bevis i foto samt kontakt med lokala akutmottagningen så las anmälan ner.

 Etnisk bakgrund spelade in om kvinnan skulle anmäla igen om hon blev våldsutsatt:

om målsäganden är svensk skulle hon i högre grad anmäla i framtiden än om hon har en annan etnisk bakgrund

Det går att tolka att dessa kvinnor har lägre förtroende för polisen.

En kvinna uttryckte besvikelse.  –Mannen inte skulle slå dem inför andra människor eller då ärendet trots bevisning inte lett till åtal.

En kvinna beskrev det så här:

– Har en väninna som anmält sin man och jag vet vad som föregick där med misshandel med mera i flera år. Han gick fri i brist på bevis. Nu skrattar han henne rakt i ansiktet och känner sig som en vinnare när det är han som skulle vara förloraren. […] Jag skulle aldrig öppna mig och berätta allt som hänt mig – ännu mindre nu när jag vet hur förnedrad man kan bli. […] Det är svårt att veta vad man sätter igång med en anmälan.

Viktigt att man känner sig trygg med polisen samt att de gör vad de kan och delger vilka rättigheter och regler som gäller. Det är säkert många som jag. Ingen skulle tro att det skulle hända mig, hon som är så stark och duktig.

 


 Sammanfattning:

  • Det är vanligt att förhör inte hålls med de misstänkta. Fler förhör skulle öka antalet erkännanden.
  • Målet ska vara att alla skador dokumenteras – så sker inte.
  • Rättsintyg/sjukjournaler inhämtas inte i ca 35% av fallen.
  • Ett vittne viktigare för personuppklarning än att kvinnan själv deltar
  • Ovanligt att förhör med den misstänkte har skett direkt på platsen  och senare förhör videofilmas inte.
  • Brottsplatsen dokumenteras endast vid tydliga tecken på tumult
  • Ärenden där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk personuppklaras mer sällan. Däremot påverkar inte gärningsmannens bakgrund.
  • Hur polisen organiserar sig spelar mindre roll- det är arbetssättet dvs kunskapen och engagemanget som har betydelse.

 


 

Till sist en slutsats som Brå drar i inledningen angående att polis kan antas avgöra från fall till fall om utredning ska ske.

Det finns redan historiska erfarenheter av ett sådant system, från tiden innan det blev allmän åtalsplikt, systemet hjälpte inte kvinnorna bättre än dagens.
Samhället måste hålla fast vid ambitionen att ett anmält misshandelsbrott ska lagföras oavsett offrets inställning i stunden.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s