Månad: februari 2015

Polisens #kvinnosyn Del 4 : Våld mot kvinnor och polis-TV

Inledning

TV-serien 112 PÅ liv och död har visats i TV4 under flera omgångar. I programmen, där ett TV-team följer polisens vardag, göra också direkta tagningar med polis i studio där de får förklara hur de uppfattar och tänker om olika situationer.

Serien om Polisens #kvinnosyn tar denna gång upp hur polis själva speglar sin verksamhet i TV och hur de därigenom också indirekt ger information om hur de ser på och bedömer våldsutsatta kvinnor. #Kvinnoregistret visade hur polisen lägger skuld på kvinnor. TV-serien visar på samma företeelse; hur polis ser på våld och kön. De bedömer inte endast kvinnor och män icke könsneutralt vilket också är otillräckligt eftersom våld mot kvinnor är systematiskt och strukturellt i ett samhälle utan dömer kvinnor hårdare. Polis visar att de även skuldavskriver män, bedömer män som mer trovärdiga och hur de ser på större allvar när män drabbas av brott t o m av våld.  Det visar också hur polis bemöter våldsutsatta kvinnor.  Att polisen har valt hur de vill att bilden av dem ska framstå gör serien extra intressant.

Vi kommer i inlägget ta med inslag från denna TV-serie och det gör vi för att visa hur systematiskt och internaliserat polis bortser från hotbilder mot kvinnor och istället misstänkliggör dem. Serien har bevakats under en längre tid och i stort samtliga inslag som på något sätt berör polisers inställningar till kön och våld är noterade för att det inte ska uppstå tvivel om att det är något tillfälligt eller ett snett urval. Vi kommer som jämförelse ta med  ett antal episoder där polis handlar annorlunda då män är brottsoffer och där kvinnor anses vara brottslingar eller utgöra ett hot.

Det som kommer fram  TV-serien och som går rätt i in i svenska hem utan att polisen reflekterar över sin egen okunskap, visar att okunskapen om problematiken mäns våld mot kvinnor är mycket djupgående hos polis. Speakerrösten har införlivats i inslagen men polisernas egna utsagor återges kursiverat (ofta med blå text) och inom citationstecken.

De första 22 episoderna handlar om hur Våld mot kvinnor hanteras och därefter ett antal ärenden fall där polis möter män som misshandlas ute av andra män dvs Mäns våld mot män.  Den speciella grabbigheten som uppstår mellan manliga poliser och män de möter finns under rubriken Poliser och män emellan. Hur poliser bemöter och resonerar om kvinnor visas i episoderna om Attityder mot kvinnor och Demonisering av kvinnor. En episod synliggör ren Antifeminism där polis tror och tycker till om problemet med våldsamma kvinnor. Avslutningsvis under rubriken Inställning till andra brott visas som jämförelse hur polis resonerar vid några andra brottstyper.

Varje episod följs av vår bedömning av händelsen ur ett könsmaktsperspektiv på problematiken mäns våld mot kvinnor.

Det är inte nödvändigt att läsa samtliga episoder och istället kan läsaren välja att gå ner direkt till slutet på inlägget som behandlar Sammanfattande reflektioner. Alla episoderna tas dock med i inlägget för fullständighetens skull och det gör att det tyvärr blir långt.

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR   Episod 1-22

Episod 1.
Polis kallas till lägenhetshus Kvinna väntar utanför i uppgången och polis går upp. De är oroliga för vad de kan möta kanske en våldsam man. Det är mörkt i lägenheten och mannen ligger o sover. Soffan är sönderskuren, vaser mm sönderslagna. Polisen tar med mannen. De tycker synd om honom ”han mår dåligt”. Till kvinnan säger de bara ”var beredd på hur det ser ut”.
Polisen konstaterar att det inte är brottsligt att sönder sin egendom. Paret ska separera men kvinnan ska bo kvar. Det är alltså hennes hem som mannen slog sönder men hon ägde inte det helt själv.
Polisen avslutar inslaget med: hoppas de kommer överens, att han mår bättre”!

Polis visar inte att de förstår att det handlar om en våldsutsatt kvinna. Deras oro för att de kan möte våldsam man som kvinnan möter själv både före och efter polisens insats motsvaras inte av någon förståelse för hennes utsatta situation. Polis uppmärksammar inte kvinnan i inslaget utan hon blir perifer. De visar förståelse för mannen och skuldbelägger kvinnan för mannens våld genom att anse att de inte är överens. Polis bortser från att inredningsvåld kan vara hotfullt för kvinnan och att det tyda på att mannen har dålig impulskontroll vilket kan drabba kvinnan. Polis hör heller inte efter om hon utsatts för våld vid detta eller något annat tillfälle.

Episod 2
En kvinna vars f d man har kontaktförbud, anmäler att mannen är utanför bostaden. Mannen har kartlagt kvinnans arbetstider och har utsatt kvinnan för våld tidigare. Han vill få kvinnan att ta tillbaka anmälan. Själv har hon sökt skydd hos släktingar. När polis kommer kvinnans bostad är mannen inte där. De beslutar sig då för att åka hem till mannens bostad. Polisen tar först kontakt med åklagare och som tar beslut om att hämta in mannen samma kväll. En till polispatrull inkallas som förstärkning. När de ska gå in och gripa mannan beskriver polis  hur det blir ”pulspåslag” och de lägger ”upp en plan” .
”Värsta som kan hända är att det spårar ur och att vi tappar kontrollen.
Mannen följer med utan diskussion. Han förs till en utredningsman ”så att han får lämna sin version”.
Polis säger i slutet på inslaget: ”vi träffar människor som är utsatta både som offer och förövare”
Utredningen blir nedlagd, både vad avser hot, brott mot kontaktförbud och övergrepp i rättssak.

Två patruller dvs fyra utbildade och beväpnade poliser åker för att möta mannen som kvinnan ensam får hantera närvaron av.  Poliserna beskriver hur de är stressade inför gripandet men hur sedan mannen får ge sin version. De säger inte ”förhör” utan väljer just ordet ”version”. Eftersom det inte händer något som får konsekvenser trots att förmodligen kvinnan flytt för sitt liv,  visar inslaget på att varken polis eller övrigt rättsväsendet tar här konsekvenserna av våld mot kvinnor på allvar.

Episod 3
En polis kallades till lägenhet av son. I lägenheten hittar de en upprörd kvinna som uppenbarligen blivit misshandlad. Hon vill inte prata. Det följer en lång diskussion där polisen säger att det är ett brott att misshandla någon och de försöker övertala henne att anmäla. Det går nästan men då sonen kommer in så börjar kvinnan tiga igen. Kvinnans sambo kommer plötsligt tillbaka. Han påstår att det är kvinnan beskyllt honom för att vara otrogen och hindrat honom från att sova. Hon hade klöst honom i ansiktet.
Polis: ”Det vänder ju på allt. Mannen hade klösmärken i ansiktet ”vilket styrker” hans påstående”. ”det får mig att tänka annorlunda
Kvinnan blir ivägkörd till psyket för att hon anses vara den som mår dåligt.

Mannens ord blir sanning för polisen. Kvinnan får skulden trots att det hon som är misshandlad och polisen ser att hon är skadad. Hon blir problemet och körs iväg. Mannen förblir ostraffad och får rätt mot polisen. Det är hantering enligt #kvinnoregistret. Mannen blir offret och kvinnan har provocerat.

Episod 4.
Två manliga poliser kallas till ett hus. Det är tyst i huset och de anger att det alltid ”är oroväckande”. På övervåningen träffar de på en skadad kvinna som gråter. I inslaget hörs hur polisen säger ”ta mod till dig och ring polisen när sådant här händer” och ”vi kan ta upp en anmälan”.
Då kommer mannen kommer hem som skyller på kvinnan. Han säger att hon är psykiskt sjuk och att hon alltid bråkar.
Polis Svårt för oss att veta vem som pratar sanning, vem som ljuger” ” de vill inte vara med” ”blir inget frihetsberövande”, ”när ord står mot ord kan vi inte göra något”
Polisen kallar sedan händelsen förbråk och gnabb” och säger att det är upp till var och en att värna sig.”
De avslutar med att säga att ”nu känner de till adressen”.

Trots att kvinnan är skadad, enligt vad polis själva säger, och att de försöker övertala henne att anmäla så vänder allt när mannen kommer hem och skyller på kvinnan. Då blir det hennes fel också och att hon inte vill anmäla läggs henne till last. Trots att polis ser vad som händer normaliseras mannens våld. Om polis tog det numera allmänna åtalet på allvar vad hade hänt här då? Tyvärr kan en återigen konstatera att #kvinnoregistrets kvinnosyn; att skuldbelägga kvinnan och att anse att hon är psykiskt sjuk och mannen har sista ordet, används även i det här inslaget.
Det finns dessutom anledning att fundera varför poliserna säger att de nu känner till adressen. Vad menar de med det? Att det finns en psyksjuk kvinna eller att det finns en våldsam man?
Poliserna i det här inslaget gör ingen maktanalys, de använder inte kunskap om mäns våld mot kvinnor och de slutar att hjälpa kvinnan när mannen kommit hem. Hur ska kunna hon kunna lita på poliser framöver när hon anses psykiskt sjuk och bråkig?

Episod 5.
Ett par har ”bråkat” ett antal timmar. Mannen har bland annat dragit kniv och gått till attack mot kvinnan. Det finns barn inblandade.
Polis ”Har varit ett familjeärende som spårat ur, gripit en person för hot
Mannen är ”förtvivlad och ångerfull”, han har förstått ”att det inte var så bra” att göra så här. Mannen grips för försök till misshandel.
Polis ”Vanligt ärende att åka på familjebråk” , ”svårt att förstå människor som utsätter barn”
Utredningen lades ner och i inslaget avslutas men mannen fortsätter att hota kvinnan och fler ärenden kommer in, bland annat ett senare om  olaga hot.

Användandet av ord som familjeärende, människor, personer visar att polisen undviker att tala om vad det ärendet egentligen rör: mäns våld mot kvinnor. Kvinnan kommer därmed skuldbeläggas för mannens våld.

Episod 6.
Poliser kallas till en blodig man i uppgång i ett flerbostadshus. Det visar sig att han varit hos sin f d flickvän. Poliserna blir oroliga för henne och går upp till lägenheten där hon bor. Hon vill inte prata med poliserna men hon har blivit misshandlad.
Polis: ”det är familjetragik, misär, hon har slagits med sin pojkvän” ”hoppas hon kan ta sig ur sin situation”
Kvinnan berättar senare om att pojkvännen brukar misshandla henne. Han har bland annat skjutit med luftgevär i öronen på henne.  Det är fyra manliga poliser i inslaget, två förhör kvinnan och två förhör mannen. Mannen får 4 mån fängelse för misshandel.

Trots att kvinnan vittnar om att mannen brukar slå henne anser polis att kvinnan har slagits med sin pojkvän och hon behöver ta sig ur sin situation. De lägger alltså skulden på den våldsutsatta kvinna och förminskar mannens upprepade våld. Varför nämns inte alternativet grov kvinnofridskränkning i inslaget av polisen?

Episod 7
Poliser ser ett ”slagsmål”. En kvinna ligger på marken och ser ut att kunna bli illa sparkad. De går fram och talar med kvinnan som är upprörd för att mannen är otrogen och vill ha flera kvinnor. Hon säger att mannen knuffade till henne så att hon ramlade.
Poliser säger i beskrivning av händelseförloppet något om ”hennes vevande som grunden till det hela, dvs att hon provocerade.
Polis ”låter som en snäll grej, har bråkat med sin tjej” om händelsen där en kvinna ligger på marken och blir/kommer att blir sparkad.

Poliserna i inslaget förminskar våld mot kvinnor genom att säga att det skulle kunna vara en snäll grej. Kvinnan skuldbeläggs för att ha provocerat mannen och mannens våld försvinner.

Episod 8
En mycket full tjej kommer från en krog och en man går ut med henne. Han verkar inte känna henne. Polis frågar honom hur han känner henne och då försvinner mannen iväg snabbt. Han kan alltså vara en potentiell våldtäktsman.  Polis uttrycker tillfredställelse av att ha ingripit för vad kunde ha hänt tjejen annars lättklädda fulla tjejer – lätta brottsoffer”.

Här möter förmodligen polis en man som var beredd att sexuellt utnyttja en ung berusad tjej, som kan bedömas som våldtäkt, men det läggs inget som helt fokus på hans beteende och att problematisera det, utan kvinnan skuldebeläggs.

Episod 9.
En gravid kvinna finns i ett hus på landet. Det framkommer att hon varit långvarigt misshandlad och hotats med vapen.  Hon får sätta sig i polisbilen.
Polis: ”tragiskt”
För att gripa mannen krävs en särskild planerad insats. Fyra poliser i skottsäkra västar och med ständig kontakt med ledningen, med vapen och skydd närmar sig huset där mannen som utsatt kvinna för misshandel, befinner sig.

Fyra specialutrustade polis behövs för att hantera den man som kvinnan möter själv.  Att det kan vara fråga om brottet grov kvinnofridskränkning nämns inte.

Episod 10
En kvinna misshandlas av sin sambo. Utifrån infon i  larmet säger polisen att det ”låter som någon råkat riktigt illa ut”. De möts av målsäganden som är nedblodad och har blödande sår i huvudet.  Sambon har dunkat hennes huvud mot bokhyllan. Det finns barn i lägenheten.
Polis” varit slagsmål” – ”blodstänk i hallen”  ”att låta barn växa upp i den miljön”  
Kvinnan ber polisen om; snälla gör inte en anmälan till soc och säger om mannen: han kommer bli jättearg för att jag ringde. Polisen säger till henne att de skriver i anmälan att hon inte vill medverka.
Polis ”den här typen av beteende ganska vanligt, att bli misshandlad, levt med det under lång tid, det har blivit vardag. Ofta vill de inte medverka.”
Kvinnan körs till akuten men hon vill inte tala om för läkaren vad som hänt så länge poliserna är kvar. När de går ut går det bättre. En annan polispatrull griper mannen på plats.  De två första poliserna säger att de gör ett sista försök att få kvinnan att medverka.

Kvinnan är blodig och poliserna ser det. De gör våldet till något som brottsoffret är skyldig till genom att uttala att barnen far illa genom att växa upp i den miljön trots det är mannens våld som är orsak och inte kvinnan dvs mamman. Här blir kvinnan dubbelt utsatt: hon är brottsutsatt men hon är rädd att förlora barnen om hon anmäler att hon blir misshandlad. Polisen tolkar det som händer på ett könsneutralt sätt och inte att det handlar om mäns våld mot kvinnor där även barn blir utsatta som åskådare. Barnen kan även vara direkt våldsutsatta med en våldsam man i ett hem. Om polisen skyddar mamman så skyddar de också barnen  men se våldet ur det perspektivet väljer de bort. 

Episod 11 
En kvinna ringer polis om att hon blivit misshandlad. Mannen är borta när polisen kommer till platsen. Polisen söker då efter mannen och har med sig i bakhuvudet att han kan vara aggressiv.
Kvinnan säger att han dunkade hennes huvud tre gånger och att han hotade henne om hon kontaktade polis:  våga anmäl och du vet vad som händer dvs övergrepp i rättssak.
Polis säger att det är viktigt att höra vittnen för att få ”detaljerad” info trots att kvinnan sagt att dessa vittnen är mannens kompisar. Kvinnan anses alltså av den ingripande polisen som mindre trovärdig än mannens kompisar.
Polis säger till kvinnan att det jättebra att hon står upp för anmälan och frågar sedan om hon har någon att prata med. De skjutsar henne dit.
Polis avslutar med att säga : ”tyvärr händer detta alldeles för ofta”.

Det finns inget resonemang att höra henne på station med en gång, att fota henne, att läkarundersöka henne, att informera om en kvinnojour och/eller stödperson. Inte heller att hon ska fotas efter ett tag när blåmärkena kommer.  Det framkommer att kvinnan är hotad men hon får inte extra stöd av polisen i inslaget för det. I inslaget sägs att detta är ett vanligt brott men i övrigt framkommer ingen reaktion på hur detta vanliga brott ska hanteras.  Att det rör sig om  mäns våld mot kvinnor nämns inte.

Episod 12
En kvinna ringer och vill ha hjälp. Hon är desperat för att maken, som hon håller på att skiljas ifrån, är hos henne. Kvinnan öppnar och hon är uppriven och ledsen. Mannen är i bostaden ihop med barnen.  Polis: viktigt att dämpa bråket för barnen.” Mannen har ett annat boende och kvinnan vill att han ska ut ur hennes bostad.
Polis: ska alltid ha barnen i fokus, de som tar största skadan
Polis:  ”Lägenhetsbråk” , Det är mycket känslor inblandade många drömmar som gått i kras, många heta känslor”

Det som uttalas av polis här skuldbelägger kvinnan för mannens beteende.  Kvinnor i separation lever farligt just för att männen anser sig ha rätt till dem. Det kallar alltså polis ”drömmar som gått i kras” Polis förstår inte sambandet mellan att hjälpa en våldsutsatt kvinna och  att därigenom också hjälpa barnen.

Eftersom det finns ett barn inblandat parterna ryker ihop så säger poliserna: Vi vill inte pojken ska se att vi tar hans pappa. Vi är mer en hjälpservice.
Polis anser alltså att är viktigt att ta hänsyn till mannens integritet och därför kommer de överens om att han ska gå bort en bit innan han sätter sig i polisbilen.: Mannen är ledsen, vi tar en tröstande roll, ruggigt tungt för honom, vi känner som en medmänniska, kändes som han förstår att barnen ska vara i centrum
Polisen avslutar med att ”hoppas att de vuxna ska komma till insikt.”

Polisen ställer inga frågor till kvinnan hur hon mådde. Inte heller ställs frågor till barnet om hur pappan behandlade barnens mamma. Det efterfrågas inte särskilt om varför mannen trakasserar kvinnan och att det är brottsligt. För polisen tycks mannen bli barnet, kvinnan blir man och barnen blir vuxna i förhållande till mannen.
Med tanke på hur polisen i inslaget skyddar mannens integritet och känslor först och främst och så sänds signaler ut att mäns våld mot kvinnor inte är så allvarligt. Mannen sätts i första rummet och inte ens barnets säkerhet står i fokus eftersom polisen inte ens frågar barnet om våldet eller ser sambandet mellan att skydda mamman och att skydda barn. Kvinnan skuldbeläggs också för mannens våld, hon ska komma till insikt.

Episod 13
Det är bråk i en lägenhet. En man och en kvinna bråkar. Mannen är en välkänd bråkmakare så polisen väljer att kalla en extra patrull som förstärkning då poliserna anser sig kunna bli utsatta för våld
Polis: ”kan uppstå situationer där vi kan bli utsatta för våld,  lägenhetsbråk är allvarliga”
Poliserna möts av två kvinnor och en man. Samtliga har druckit alkohol
Poliserna säger till mannen: din tjej har ringt , som det var sist ganska sjysta mot dig,
Polis: ”en av kvinnorna har fått en smäll mot ansiktet”.
Kvinnan vill inte anmäla men vill inte att mannen ska vara kvar.
Polis: ”I och med att han inte bor där hjälper vi honom ut, vi får balansera på en skör tråd , ena sekunden hatar han oss och andra är han vän.”
Mannen säger jävla fitta till kvinnlig polis.
Polis: ”Känner att han inte vill oss jätteväl”
Polis: ”detta är jättetragiskt, hoppas hans liv tar en vändning , av erfarenhet vet vi att vi kommer att hitta honom i samma situation i samma lägenhet”.

Polis anger själva att de vet av erfarenhet att mannen kommer att misshandla kvinnor igen men väljer att inte göra något. De har tidigare varit där och varit ”sjysta” mot honom. Signalen de sänder ut är att våld och hot mot kvinnor inte är så allvarligt för trots att de ser att kvinnan blivit misshandlad, vilket de förminskar till en smäll, så anmäler de inte mannen. Polisen agerar här varken trygghetsskapande eller brottsbekämpande utan normaliserar de våld mot kvinnor.
Poliserna hart stort överseende med mannens beteende och att han förolämpar/ofredar en kvinnlig polis verkar inte få några konsekvenser.

Episod 14
Det kommer att larm om allvarligt lägenhetsbråk.
Polis ”När man får veta att det är barn inblandade och vuxna har bråkat känns det inte bra”
Mannen är berusad och är aggressiv. Han har gett sig på inredningen och även på kvinnan- det har varit tumult”, ”de har brottats på golvet” och på balkongen.
På plats berättar kvinnan att mannen redan lämnat bostaden, i det här fallet är kvinnan lugn och barnen är lugna. Det känns som de är vana. Kvinnan bekräftar samtidigt att det inte är första gången som det här händer utan det sker titt som tätt. Hon vill få ett slut på det här för barnens skull och det krävs ett visst mod med kvinnan att stå på sig. Det är viktigt att få fatt på andra parter i det här beslutet så att hon orkar stå på sig.
Det tas ett beslut om att söka upp den misstänkta mannen i hans bostad och ta in honom på förhör.
Polis: ”vet inte i vilket skick mannen är,  vi behöver inte gå så långt in i huset förrän vi träffar på mannen.
På väg mot polisbilen börjar han förklara sin situation och undrar varför han måste åka med.
Polis: ”Finns mkt som talar för att i sådan här situation att kvinnan tar tillbaka anmälan när det lugnar ner sig gör nya försök, viktigt att peppa kvinnan att hon står på sig”
Ärendet blir nedlagt i brist på bevis

Ingenstans nämns att det kan röra sig om grov kvinnofridskränkning. Signalen från samhället är att mannens våldsamma beteende inte får konsekvenser och att kvinnans rädsla inte tas på allvar.

Episod 15  
Polis har kallats till lägenhet.  En mamma har anmält att hon utsatts av sin  son och hon är rädd för honom. Det finns barn inblandade också, sonen är far till barnen, också.
Polis:Om hon är rädd finns säkert anledning till det”
En polis pratar med barnet som säger att hans pappa och farmor brukar bråka.
Polis jag känner med alla inblandade”
Enligt sonen finns det ingen anledning för att polis ska komma dit.
Polis: att det ska uppstå sådana här situationer mellan son och mamma” ”han har knuffat mamman men det blir endast ofredande”
Poliserna pratar med mannen. Mannen är förvirrad och behöver hjälp”.  De kör honom till annan person. Det blir bra nu” men risken är stor att vi kommer träffa på honom igen.
Poliserna säger till mannen: ha det bra nu ”  De säger inte till sonens mamma att hon ska ha det bra.
Polis: ”risken är ganska stor att vi kommer att träffa på honom i samma situation igen”.
Senare i samma program får de polisen rycka ut till samma adress.  Det kommer ett brådskande larm om att mannen är stökig igen . När vi var där sist var han aggressiv mot mamman
Mannen bankar på porten och vill in till mamman. Han är berusad.
Polis: ”Jag vet att han kan vara aggressiv vara beredd på det. Tar det försiktigt och lugn , han står i fajtställning och är väldigt förvirrad och instabil Vi ger honom några sekunder att släppa sin fajtingställning”. ”Vår målsättning är att få bort mannen. Det han berättar för oss är jättetragiskt. Han ha ingenstans att bo.”
Mannen säger att han vill ha trygghet.  Polis: ”Om du vill kan vi köra dig till st Göran. Du får mat där”.
Polisen delar med sig av snus. Det uppstår en grabbig stämning mellan poliserna och den våldsamma mannen. ”Tycker synd om hans mamma men vi kan inte göra så mycket tyvärr”

Här synliggörs på ett tydligt sätt hur polis förringar våldet, skuldbelägger kvinnan med ord som tumult och bråk, ömkar gärningsman men är ointresserade av kvinnans hälsa. De erbjuder mannen en plats i deras gemenskap vilket är ett normaliserande av våld mot kvinnor. Trots att de vet att kvinnan utsätts om igen så förminskar de våldet och använder förmildrande och förstående ord till och om mannen. Han är snarare offer för tragiska omständigheter än en man som uppvisar våldsamt beteende mot en kvinna. Mannens beteende leder inte till några konsekvenser. Attityden från polisen är att de snarare månar om honom. Brottsoffret dvs mamman och även barnet som har bevittnat våld, får klara sig utan polisens omtanke. Signalen är att våld mot kvinnor inte är så allvarligt.

Episod 16
Det kommer ett larm om ett ”lägenhetsbråk”. En man ringer in o gråter och säger att han dödat sin flickvän.
Polis ”Jag hör att någon gråter i lägenheten – klart att pulsen går upp efter en stund öppnar mannen och jag ser direkt att han är ledsen och upprörd”. Det finns inga tecken på ett mord eller att det finns en skadad person.
Mannen säger att inget har hänt fysiskt men verbalt ”kan man säga att vi tagit några omgångar”
Kvinnan har troligtvis lämnat lägenheten i bil/taxi. Polisen kontaktar kvinnan via telefon och hon säger att hon är oskadd.  Mannen har slagit sönder en dörr. Men det anses inte vara något fysiskt våld begånget utan att mannen har tagit sin aggression på en dörr.
Polis: ” jag är jätteglad att det bara är en dörr”
Mannen säger att han har lagat middag men inte fått någon tacksamhet från flickvännen. Han har alltså slagit sönder dörren för att han inte fått någon uppskattning som han tycker själv. Den här resonemanget följs inte upp i inslaget dvs hans inställning till flickvännen och våld problematiseras inte.
Polis ”han pratar av sig med oss i någon minut och vi känner att han behöver prata med sin flickvän

Frågan uppstår hur polis kan bedöma att den här mannen behöver prata med sin flickvän.  Utifrån vilken kunskap om våld i nära relation och mäns våldskapital kommer det påståendet? Flickvännen kvinnan och hennes upplevelse ägnas ingen uppmärksamhet. Hon kan vara rädd för honom, hon kan vara våldsutsatt.  Det vet inte polisen. De ringer bara ett telefonsamtal till henne. Att mannen påstår att han inte har slagit eller hotat henne och det godtas. Det slutar med att polis tycker att den våldsamma mannen och flickvännen ska lösa detta.
Män som utför inredningsvåld visar tecken på dålig impulskontroll och mannen att dessutom säger att flickvännen inte gett honom den tacksamhet han förtjänar borde oroa polisen.  Mannens version blir till sanning igen och han får prata av sig och polis är glada över att det bara var en dörr viket de naturligtvis inte vet.

Episod 17
En kvinna har ringt in. Hon ligger i separation och anger att hon och maken kommer inte överens. Polis åker dit för att ”kolla läget”.
Polis: ”det är stökigt och bråkigt runt en lägenhet, något relationstjafs” .De frågar maken om det är han som ringt: han svarar ”nej det är min fru, hon är lite ostabil”
Efter en stund kommer kvinnan, hon är mer upprörd och tycker situationen är jobbig. Hon har förklarat för sin man att hon vill skiljas. Där finns också en liten flicka som börjar gråta.  Polis förklarar för flickan att det är inte något farligt som har hänt.
Polis ställer frågor till mannen: Bor du någon annanstans, Har ni slagits?  Mannen svarar nekande. Polis frågar ” är det säkert?”
Polis: När vi som polis kommer i en situation där det är mycket känslor med kan jag bli väldigt frustrerad, det är sällan folk kan se helheten. De har så mycket agg emot varandra. Det blir onödiga konflikter”
Polis säger till mannen: ska vi gå upp och prata med din fru om vi kanske kan lösa det kortsiktigt?
Polis: ”Jag anser  att paret måste kliva ner från sina höga hästar, och lösa dettaDet vi har gjort nu är medlat, de får gå vidare som vuxna människor.”

Det ställs inga frågor till kvinnan och/eller flickan om de varit våldsutsatta. Mannen i inslaget får definiera våldet.  Trots vetskap om att det är just vid separation som kvinnor löper störst risk att bli slagna och mördade anser polis att det handlar om folk ska se helheten.  I inslaget pratar de endast med mannen och kvinnan förblir anonym. Det uppstår efter en stund en grabbig jargong mellan de manliga poliserna och mannen. Våldet och den rädslan kvinnan och barnet känner, trivialiseras och kvinnan skuldbeläggs genom ord som relationstjafs och att hon sitter på höga hästar.

Episod 18.
Polis kallas till ett lägenhetsbråk där en kvinna misshandlas av son. Mamman vill inte släppa in honom men då han slog sönder en ruta i portdörren lät hon honom komma in. När polisen kommer är sonen inte kvar. Mamman är då uppriven och ledsen. Hon anger att sonen slagit sönder saken och puttat henne i golvet. Det sägs i inslaget att kvinnan blir erbjuden stöd men vilken typ av stöd anges inte men att hon väljer att stanna kvar. Varför hon ska utrymma sin egen bostad anges inte.
Polis: ”vi dokumenterar kvinnans skador. Sonen får ge sin version.”

Polis anger att den våldsamma mannen, i detta fall sonen, får ge sin version, de säger inte att han ska förhöras. Trots att han utsatt kvinnan, mamman, för våld och hot anses det alltså finnas en annan version. Det ger en antydan om att det finns internaliserat att kvinnan kan ha provocerat fram våldet. Det är också oklart hur skadorna dokumenterades och vilket stöd kvinnan erbjöds.

Episod 19.
Inslaget inleds med att polis säger: ”Det är ofta som våld i nära relation har kommit in när kvinnan mördats och barn varit där”.
En kvinna ringer in och säger på engelska att det är ett bråk mellan kvinnan och hennes man, som har eskalerat. Polisen träffar på kvinnan när hon går längs en väg. Hon pratar svenska och inte bra engelska heller. Paret gifte sig förra året och mannen har vridit om handen på henne och det finns blod på henne. Polisen åker till huset där mannen och kvinnan bor. ”Varken jag eller kollegan vet vad som hänt. Det kan vara ett blodbad därinne”
När polisen talar med mannen medger han att han och kvinnan börjat bråka men inte mer. Eftersom kvinnans och mannens redogörelse inte stämmer överens måste både parter höras. Därför får de åka med till förhör. Mannen säger att ”Jag gjorde ingenting ” I inslaget hörs mannen säga att mycket beror på hennes svartsjuka. Hon tror att han pratar med andra kvinnor.
Polis: ”Den här relationen lämpar sig inte för varken kvinnan eller mannen, borde bryta och gå skilda vägar”.

I det här inslaget hörs inte kvinnan utan endast mannen. Det finns inget resonemang från polisernas håll att män som slår inte brukar erkänna det utan lägga skulden på kvinnan. Det är hon som provocerar. Trots att detta är en kvinna i en särskild utsatt situation då hon inte pratar svenska och inte engelska bra, så drar inte polis några slutsatser om att kvinnan kan vara beroende utav mannen och att hon inte bara kan gå skilda vägar. Det finns ingen information i inslaget om kvinnan kommer tex Thailand eller något att land där svenska män och deras fruimport kan vara ett problem. Vad hände med kvinnan senare? Vart tog hon vägen? Fortsatte hon bli misshandlad eller skilde sig mannen från henne och har en ny kvinna? Här speglar inte polis något utav komplexiten av att kvinnor är underordnade strukturellt och särskilt gäller det kvinnor från mer patriarkala länder. Polisernas verkar helt ointresserade av den problematiken i inslaget.

Episod 20.
En kvinna ringer in. Mannen är våldsam. Polis kommer till platsen och märker att mannen håller på med narkotika. Kvinnan är inte där men polis ringer till henne får veta att hon ”är ok”.
Mycket intresse läggs sedan i inslaget på narkotikan. Polisen visar upp glastub där beslaget finns av amfetamin ev kokain för tvteamet och anger att narkotika är ett specialintresse. ”Kvinnan har klarat sig bra ” ” jag brinner för narkotika”

Det är svårt att veta vad polisen menar med det här inslaget. Kvinnan och det våldet hon har upplevt, kom här helt i andra hand. Snarare blir våld mot kvinnor underordnat narkotika. Ingen polis anger att våld mot kvinnor är ett specialintresse.

Episod 21.
En man har hotat flera personer med kniv. Polis väntar med att göra ett ingripande, flera patruller är på väg.
Det kommer fram att det är knivmannens inneboende tjej som har blivit jagad. Hon kom ut ur hissen mötte mannen: Hon går då ner på knä och tror att han ska skära halsen av henne. Hon fruktar för sitt liv. Men i inslaget finns inte kvinnan med utan polisen pratar istället med en man som är skärrad. ”De här människorna som blivit drabbade riktigt skärrade”
Poliserna letar sedan efter gärningsmannen. De hittar honom utanför en lägenhet där han har en väska i den målsägande kvinnans lägenhet. Kvinnan har blivit jagad in i sin lägenhet av mannen.
”Ganska snart får vi veta att det är rätt man vi letar efter” ”Gärningsmannen är oskadad, målsägande oskadade rent fysiskt” ”Känner inte att jag hinner blir rädd när jag jobbar, har bra backning.  /av kollegor/”

Inslaget är rörigt men det är tydligen en våldsam man som hotat sin tjej till livet. Ändå väljer polisen att inte spegla orsaken till larmet. Polisen pratar istället med en man.  Kvinnan som fruktat för sitt liv försvinner helt i inslaget Fokus hamnar istället på olika män. .Endast manliga poliser som känner sig trygga med sina kollegor, en man som är skärrad och på gärningsmannen. Mäns våld mot kvinnor försvinner. Det reds inte ut vart kvinnan som upplevt som hotats av få halsen avskuren och känt dödsångest har tagit vägen, hur hon mår eller om hon har fått någon hjälp. Poliserna verkar inte förstå situationen. Vad tror de var orsaken till uttryckningen och gärningsmannens beteende?  Polisen inväntar förstärkning för att möta samma man som kvinnan möter ensam. Genom att polisen inte skildrar grundproblematiken till larmet blir den våldsamme mannens beteende irrationellt och svårförståeliga istället för att synligöra att det är en del av en större struktur – mäns våld mot kvinnor Inslaget både förtiger och förminskar denna struktur.

Episod 22
I ett lägenhetsbråk har en son i familjen har gett sig på sina syskon och sin mamma och hon är uppgiven och mycket ledsen.
Polis: Killen mår jättedåligt och tar ut det på familjen. Han är arg i början. Berättar att han haft det jobbigt en tid.  Man blir berörd, tänker vilka skuldkänslor hon (mamman) måste ha för det som hänt. Killen ”förstår ”
I inslaget betonas att barn och ungdomar som mår dåligt kan vända sig anonymt till BRIS

Inget fokus läggs på syskonet eller hur mamman mår av våldet eller om de också haft det ”jobbigt” Inget sägs heller om våldskapitalet och om killen riskerar att slå andra också. Istället hamnar allt fokus på killen och hans problem.  Att han mår dåligt och har haft det jobbigt. Att han inte sökt hjälp. Inget genusperspektiv förs fram på våldet som utövats och att hans beteende är brottsligt. Killen bemöts av sympati från polisen.

MÄNS VÅLD MOT MÄN   Episod 23-27

Episod 23
En man anmäler att han blivit misshandlad på natten på väg hem från ett uteställe. Polis uttalar upprört”Klart man ska kunna gå hem från krogen utan att bli misshandlad.”

Här tar polisen omgående den misshandlade mannens parti. Ingen gärningsman behöver ge sin version. Polis visar ett omedelbart och förbehållslöst avståndstagande mot våldet som här sker utomhus av en icke partner. Ingen visar förståelse för gärningsmannen eller tror att offret provocerat.

Episod 24
En misshandel av en man har skett utomhus av en annan man. Flera män är inblandade i bråket men det är en som är brottsoffer. Han vill inte medverka. Det är inte några synliga skador på målsäganden men han är ”omskakad.”
Polis säger till honom: ”vi kommer upprätta en anmälan vare sig du vill eller inte”
Poliserna griper sedan en man som är misstänkt gärningsman, Det är resolut ingripande och de är ordentligt provocerande mot honom och säger till honom ”minsta lilla får han sova hos oss” dvs gör han det minsta motstånd låser de in honom.

Det finns flera intressanta jämförelser med hur våld mot kvinnor i hemmet hanteras. Här anmäler polis själva trots att brottsoffret inte vill. Den misstänkte får inte ge sin version. Polisen griper honom omgående på ett handfast sätt och hotar med att bura in honom om han på något sätt gör motstånd. Här vänder inte heller situationen när den misstänkte hörs. Här skuldbeläggs inte brottsoffret. Han anges inte vara psyksjuk. Våld på gatan behandlas annorlunda än våld mot kvinnor i hemmet.

Episod 25
Poliser står på vakt vid ett dansställe en helgkväll och får veta att det är bråk en bit bort och springer dit.  Det har skett en yxattack på ett kebabställe och en mans dunjacka har gått sönder. Det är ett rörigt scenario där ett polisbefäl står på yxan och skriker åt någon person. Det visar sig att målsägande inte vill delta men polisbefälet säger ”Vi gör en anmälan ändå – vi kan inte ha folk som sitter på kebab och blir angripna med yxa.
Polisen beslagtar jackan men beklagar sig över att ingen av männen vill delta i ärendet ”Vi får fler och fler som inte vågar vittna, en utveckling, men det finns ingen anledning att vara rädd”

I ingripandet är polisen väldigt upprörda över händelsen. Trots att målsägande inte vill delta anmäler polisen själva brottet och beslagtar jackan. De uttalar också att de inte kan acceptera att ”folk” blir angripna hur som helst. Polis problematiserar också att ingen vittnar. Målsäganden skuldbeläggs inte och inget sägs om att han själv skulle ha provocerat fram brottet genom att vara svartsjuk eller är psyksjuk.

Episod 26 .
En kille blir rånad. Han skulle sälja sin mobil och blev sprayad av pepparspray och sparkad. Polis pratar med honom, dvs med brottsoffret, Polisbefälet uttrycker förståelse för hur det känns för brottsoffret och talar om kränkningen om när han själv blev rånad en gång: Det var inte sakerna utan själva kränkningen som sätter spår”.  ”Ganska fräckt genomförd mycket traumatisk händelse., jättejobbig grej”

Inget misstänkt får här ge sin version av händelsen. Brottsoffret skuldbeläggs inte utan visas stor förståelse eftersom de ingripande poliserna själva kan relatera till brottet. Poliserna förstår att det är ett kränkningsbrott i första hand. Inget sägs om att brottsoffret är har psykiska problem eller har provocerat fram brottet.

Episod  27
Polis hör via radion om en utomhusmisshandel och åker till platsen där en man blivit hotad av en annan man. På plats försöker poliserna hjälpa mannen som berättar att han utfört ett jobb åt gärningsmannen som dök upp med sin son. De var alltså två stycken. Mannen utsattes för hot och är också skadad.  Polisen visar stor förståelse för mannen och återberättar för honom vad han säger så att får hjälp med att berätta sin historia. Han får därmed stöd och bekräftelse hela tiden i sin redogörelse.
Poliserna uttrycker också stor upprördhet över att de var två mot en.” Otroligt!  Dom är ju två emot honom.  Man blir ju väldigt förvånad när man hör sådana här berättelser”. ”Vi ställer konkreta frågor, måste få en tydligt struktur vad som hänt.”
Poliserna tycker att det som skett är ett allvarligt brott , att skadorna är allvarliga och de kommer utreda det vidare. De frågar om mannen slagit tillbaka och säger att han agerat helt rätt. ”Inget att skämmas för att man utsatt för ett brott.” ”Generellt har du agerat helt rätt. ”
De vill fota hans skador och uppmanar honom att åka till akuten för att de ska få ett rättsintyg”Jag vill fota dina skador, tycker du ska åka till akuten kolla näsan, får det dokumenterat så du får ett rättsintyg”
Läkare ska dokumentera dina skador, vi som polisman har rätt plocka ut den journal i sådan här fall, vi råder alltid en person att uppsöka läkarvård så vi kan begära en beskrivning av skadorna som bevis vi sedan kan ta till brottsutredningen.”
Mannen uttrycker också oro för att gärningsmannen ska söka upp honom och hota honom. Poliser reagerar med upprördhet och visar stor förståelse för mannens rädsla och uppmanar honom att anmäla med en gång om han skulle bli hotad. ”övergrepp i rättssak är ett allvarligt brott, händer det kan du naturligtvis ringa oss”

Det här förloppet visar ett helt annat beteende från poliser än hur det brukar gå till i inslagen hemma hos våldsutsatta kvinnor. Här efterfrågas inte den andres version. Han uppmanas att uppsöka läkarvård för att polisens ska få ett rättsintyg. Polisen förklarar också hur det går till för mannen. De tar också ett eventuellt kommande hot på stort allvar, de talar om att han ska anmäla med en gång och han ringa dem så fort det händer.
Offret skuldbeläggs inte, han omtalas inte psyksjuk, att han slagit tillbaka problematiseras inte utan ses som något naturligt. Inget ifrågasättande sker av händelseförloppet utan polisen bekräftar och stödjer honom i berättelsen dvs de tar aktiv part för honom som brottsoffer.

POLISER OCH MÄN EMELLAN   Episod 28-32

Episod 28
En polispatrull ser en man som promenerar på motorvägen. Han har blod på en arm. Han berättar att han varit hos sin flickvän och säger att  hon ville inte att jag skulle vara där så jag drog. Jag blev förbannad.
Polis: ”Han verkar ledsen, rätt eländig”  
De frågar om de ska skjutsa mannen hem och hur han har det hemma.  ”Ska vi försöka skjutsa hem dig, hur blir det när du kommer hem nu, hur går det med jobb och skolor”
Polis: ”En del av de här killarna känner man lite för särskilt de som hamnat snett, han har inte haft det så lätt. Vi vill bara att han ska få ordning på sitt liv.”

Poliserna ställer inga frågor till mannen om han har hotat flickvännen. De funderar heller inte över vad det här våldsamma beteendet tyder på.  De tar helt mannens parti och tar också ett socialt ansvar gentemot honom och hör efter hur blir när han kommer hem. Mannens beteende problematiseras inte. Inte heller väger poliserna in att ett sådant här beteende kan tyda på att han kan vara våldsam på flickvännen eftersom det var henne han blev arg på. Mannen skuldbeläggs inte utan blir snarare ett offer för omständigheterna. Det finns en attityd av förståelse män emellan – att det vara svårt ibland.

Episod 29 
En man har flyttat in en uppgång, dvs i trapphuset till ett flerfamiljshus och de som bor där ringer till polis för att få hjälp. Poliserna säger att de vill träffa mannen och se vad som händer. När de pratar med honom säger de att de tycker han är trevlig och riktigt rolig. De nämner inget om att han är labil eller störande. Mellan de två manliga poliserna och mannen uppstår snarare en jargong tre män emellan som skojar ihop.

Frågan uppstår om vad som hade hänt om det varit en kvinna som slagit sig ner i uppgången. Hade hon problematiserats som psykiskt sjuk?

Episod 30
En polispatrull följer efter en man som kör vingligt. Bilen är en gammal jänkare. När poliserna stannar mannen påstår han att det är ett glapp i ratten och att det brukar kunna vara så på den här biltypen. Det godtar poliserna. Det görs ingen bedömning om det kan vara trafikfarligt. Mellan de två manliga poliserna och mannen med amerikanaren uppstår en grabbig jargong och eftersom mannen i bilen är äldre blir han snarast faderlig mot de yngre poliserna som helt accepterar allt han säger. Polis”han var astrevlig
Episod 31.
På landsbygden kör ett gäng killar runt med en obesiktigad bil som är avställd.   Poliserna visar förståelse för att killarna behöver bil och pratar vänskapligt med dem. ”Alltid bra att bygga en bra relation med ungdomarna”. Unga mäns beteende ursäktas.
Episod 32  
Två manliga poliser tar hand om en full man. De skojar med honom och betonar att ”han var trevlig”.

ATTITYDER MOT KVINNOR   Episod 33-35

Episod 33
Det kommer ett larm att vittnen sett några män dra med sig en full kvinna. Ett vittne säger att tjejen är jättefull och efter henne kom tre killar som hon inte verkar känna henne.
De två manliga poliserna i patrullen pratar med henne och hör efter om hon är utsatt för något brott. ”Finns det något konkret brott, har de slagit henne, hållit i henne”
De leder iväg henne sedan. Bilden i TV-rutan är att två stora uniformerade polismän håller en liten ung full kvinna mellan sig. De män som följt efter henne och utgjorde ett hot drabbas inte på något sätt. Det är kvinnan som snarare förs bort som en brottsling. Kvinnan vill inte åka polisbil. Hon verkar inte känna sig trygg i situationen. ”I det skicket vill vi inte att hon drar runt på stan.  Kan råka ut för brott
Sedan klipps det plötsligt i inslaget. Tittaren får inte veta som hänt utan ser en utav polismännen stå vid bildörren och medan den andre lutar sig långt in i baksätet där den unga kvinnan sitter. Polismannen låter aggressiv. Det är något han bemöter. Kvinnan hörs säga nästan vädjande: ” jag är inte aggressiv./ jag är inte våldsam.  Vad som hänt innan vet vi inte eftersom vi inte fått se det.  Men nu lutar sig polismannen långt in över kvinnan och är ordentligt uppretad på henne. Den andre polismannen är passiv och tittar på.
De leder sedan ut henne, hon ser väldigt liten ut mellan de stora uniformerade männen. Kvinnan upprepar med samma vädjande ton ”jag är ingen våldsam person”.

Vad klipptes bort? Blev polisen provocerad av att hon inte ville gå ut och visa sig för att hon skämdes? Slog hon bort polismannens hand när han ville dra ut henne?. Kunde han inte ta det utan att bli arg och aggressiv mot henne? Funderar de inte på att de är två män som hanterar en kvinna i en känslig situation. Poliserna onödigt aggressivt och agerade oprofessionellt. Det fanns ingen attityd av att skapa förtroendefulla band utan polismännens beteende verkade snarare fientligt mot kvinnan. Att två stora uniformerade män hämtar en liten berusad kvinna som de säger sig skydda dessutom, kan för kvinna betyda att hon inte känner sig trygg. Varför lät de inte kvinnan om hon ville,  få gå hem sista sträckan utan att de höll i henne. Vad hände när hon kom hem? Är hon trygg hemma?
Poliserna anser att den berusade tjejen här själv ska definiera om hon utsatt för brott. Det verkade inte som poliserna själva var särskilt intresserade av att hjälpa henne eller att ta ställning i vilken kontext detta skedde. De främmande männen som utgjorde ett hot mot henne eftersöktes inte. Inte heller problematiserades de. Det är svårt att förstå att polisen intresserade sig mer för dem. De utgör att hot mot kvinnor. Var det någon annan som råkade illa ut senare på natten?

Episod 34  
Tre manliga poliser ingriper mot en ung berusad kvinna i en trappuppgång. Hon bor på andra sidan stan. Poliserna avvisar ambulansen som kommit till platsen trots att där fanns en kvinnlig sköterska som hade kunnat prata bättre med den unga utsatta kvinnan. Poliserna frågar inte vad hon gör där och om hon har utsatts för något. Däremot skuldbelägger de henne genom att säga att hon varit lobad en massa gånger. ”Hon har redan fastnat i ett missbruk. Vi har kört in henne dit (Maria ungdom) förutTråkigt att det inte har hjälpt”
Episod 35
Polis kallas till en plats där det sker en misshandel. Det visar sig att en tjej blivit slagen.  Personer i närheten har reagerat över att mannen slagit henne i ansiktet och kallat henne slyna.
De två poliserna delar upp sig och en förhör olika vittnen som ger ”lite olika version”. Tjejen försöker förmildra situationen och säger: ”han puttade mig bara, vi har det fint”. Poliserna åker därifrån men beklagar sig lite över att lämna tjejen: Vill hon inte berätta kan vi inte göra något, hon måste ta första steget själv”

Här fanns vittnen till att tjejen har blivit slagen. Ändå bortser poliserna helt ifrån att de kan upprätta en anmälan utifrån deras vittnesmål. Det är allmänt åtal. De verkar ha någon särskild kunskap om att våldsutsatta kvinnor och flickor ofta nedtonar händelsen och inte vill anmäla Signalen från poliserna blev i stort sett en axeltryckning åt att en man är våldsam och kränkande mot sin tjej. Poliserna valde därigenom att normalisera våld mot kvinnor som är en allvarlig företeelse.

DEMONISERING AV KVINNOR   Episod 36-40

Episod 36 
Två manliga poliser ska hämta en kvinna och köra en psykisk vårdinrättning. När de griper henne säger de: ”märker att hon går igång på något, ”får tänka på vad jag säger”
Kvinnan anmäls för narkotikabrott,  våldsamt motstånd och för förolämpning av poliserna.

Två manliga poliser kan uppfattas som ett hot för en utsatt kvinna. Det verkar poliserna ens har tänkt den tanken. Deras attityd verkar snarstucken och långt ifrån den förstående attityd de visar mot unga killar. Poliserna är däremot snabba att skuldbelägga kvinnan, som troligen inte mår så bra.  Hon blir också anmäld för förolämpning. Är manliga poliser mer känsliga för vad en kvinna säger än om det  som en man säger? Är deras acceptansnivå förflyttad beroende på könet hos dem de griper?  Och förutsätts kvinnliga poliser tåla mer från man som grips än vad manliga poliser ska tåla från kvinnor? Har vi ett internaliserat könsmaktsperspektiv där män får står större utrymme att tolka det som händer? Eftersom flera ingripanden tyder på att polis irriterar sig mer på kvinnor och att de av samma anledning förminskar våld mot kvinnor, och dömer kvinnor lättare.

Episod 37  
Det är bråk i en lägenhet. En man anges vara uppgiven. Poliserna är vara beredda på bråk. De säger sig vara tvungna att boja en kvinna.
Den gripna kvinnan frågar polisen om de har lyssnat enbart på vad mannen sa och hon säger att hon skulle hämta grejer när mannen ringde polisen. ”Tycker synd om de är individerna att en vuxen människa inte kan förstå sitt bästa i det fallet”

Här får bara mannen definiera vad som hänt. Kvinnan uppgifter att hon skulle hämta sina saker bortses ifrån. Kan mannen ha valt att ringa polis för att hon inte ska få sina saker?   Det här reds inte ut. Istället bestämmer sig poliserna för att boja kvinnan väldigt snabbt. Det har aldrig hänt i något inslag när en man slagit en kvinna. Tvärtom brukar gärningsmannen då få sympati  och brottsoffret skuldbeläggas . Här är det tvärtom. Mannen, brottsoffret, skuldbeläggs inte. Han anses inte vara psyksjuk utan blir av med kvinnan. Vad händer nästa gång hon vill hämta sina saker? Vad sände poliserna ut här. På vems sida står de? Har polisen att könsmaktsperspektiv i det här ingripandet?  

Episod 38 
Två poliser åker till en kvinna som håller på att skada sig själv. På vägen ut till henne får de reda på att kvinnan, som det uttrycks, är beväpnad med kniv.

Här får en stanna upp lite.  Men hur tänkte de att kvinnan skulle skada sig? Dra sig i håret, springa på en vägg? Självklart är kniven inblandad i självskadebeteendet.

Men poliserna uttrycker mest rädsla för sin egen säkerhet. ”vi vet inte vad som kommer hända, vi har en kula i loppet för säkerhets skull

Det har aldrig hänt i något inslag att polis har uttryckt att de har skjutklara vapen när de gripit våldsamma män.  Frågan uppstår: skulle de skjutit kvinnan om hon skar sig själv?

Polis kommer dit och ser en berusad kvinna som dricker vin och hon har en kniv på köksbordet De tar bort kniven och kör kvinnan till en psykakut.  Poliserna uttalar att hon är labil.  Vi är glada för att det inte blev våldsamt”

En kvinna som vill skada sig själv upplever polisen som våld mot dem. De är t o m beredda att skjuta henne. Vad säger det här inslaget om hur olika kvinnor och män behandlas av polisen?

Episod  39  
Polis kallas till en familj.  En tonårig dotter har slagit sönder saker och stängt in sig i sitt rum.  Mamman är rädd enligt polis. Om hon är rädd för dottern eller om dottern framgår inte. Polisen beskriver dottern som ”rabiat och galen” Dottern är så anti”, ”Behöver ske vård med tvång”. Tycker synd om föräldrarna. Hoppas att hon kan bryta detta mönster, extremt jobbigt för hennes föräldrar, hon kanske kan få perspektiv på sitt eget liv ”.

Perspektivet på polisernas bedömning av händelsen är att de är synd om de vuxna och en flicka måste tvingas att inse att hon är sjuk. Var pappan finns får vi inte veta. Vi får heller inte veta vad som hänt innan. Poliserna är mycket snabba med att demonisera flickan som kallas rabiat, ett ord som  är ett starkt könsskodat och som används om kvinnor och flickor i en kontext styrd av normer som män bestämmer över.
Det är också intressant att jämföra skillnaden på hur polis agerar här, när det är en flicka inblandad, och hur de agerar när det handlar kvinnor som är rädda för män. Här skuldbeläggs föräldrarna, vi vet fortfarande inte vad pappan är trots att polisen talar om föräldrarna, och inte heller får flickan förståelse från polisernas sida så som våldsamma får. De brukar få prata ut och ge sin ”version”. Flickan, barnet blir här fullständigt demoniserad av polis. Hon är tonåring, hon är könsmogen och då gäller för polis samma skuldbeläggande som för vuxna kvinnor.

Inget sägs heller i inslaget om att barn och ungdomar som har det svårt kan vända sig till BRIS.

Episod 40
Polis kallas till plats där en kvinna är blodig. En man har ringt in och säger att kvinnan har slagits. På plats samtalar polis med kvinnan och tycker att hon är ”rätt så full”
Mannen berättar att kvinnan är inneboende för att han har försökt hjälpa henne med bostad.
Han säger att hon boxat honom i ansiktet och att hon slagit honom. Han säger också att hon skurit upp händerna när hon slagit igenom glasrutan till balkongen.
Kvinnan säger till polis att hon absolut inte har slagit honom men att hon puttade bort honom.
Polis:Svårt för oss att få kunskap om vad som hänt. Men mannen är mer trovärdig, han är lugn mer nykter. Kvinnan är full.”
Poliserna väljer att tro helt på mannens version och kvinnan förs bort mellan två poliser som ryter åt henne. Hon säger till poliserna att hon vill att de ”går bort” från henne. Hon har inget gjort. Den manliga polisen upplever att hon sparkar på honom och säger att ”nu blir det våld mot tjänsteman”. ”Förstår mannen, känns bra att ha hjälpt honom”

Här finns inga tankar från polisernas sida om varför mannen låter kvinnan bo i hans bostad. Det är förmodligen en hemlös kvinna med missbruksproblem. Hon har alltså en särskild utsatt situation. De frågar inte om hon är utsatt för misshandel eller sexualbrott av mannen. Poliserna bortser ifrån att kvinnan kan ha knuffats in i rutan och att mannen skyller på kvinnan. Polisen väljer att tro på mannen och bortser ifrån kontexten och kunskapen våld mot kvinnor.
Inslaget visar tydligt hur polis misstänkliggör kvinnan och bedömer mäns utsagor som mer trovärdiga totalt frikopplade från all forskning, all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som begår ett övergrepp förnekar det och kan verka trovärdiga.  Kvinnan får inte ge sin ”version”. Poliserna visar ingen förståelse för henne som de brukar visa våldsamma män. Mannen, det förmodade brottsoffret, skuldbeläggs inte och han anses inte psyksjuk.

ANTIFEMINISM   Episod 41

Episod 41
Två kvinnliga poliser kommer till ett lägenhetsbråk med en kniv inblandad. Det är en man som ringer in och säger att hans flickvän har kniv. Det hörs ”bråk” i bakgrunden.
Poliserna uttrycker oro när de åker till platsen. ”Det man befarar är allvarliga personskador även för egen del om hon skulle ge sig på oss.”
”När vi möter mannen känner man en lättnad över att han är oskadd, nu har vi kommit hit vill  vi veta vad som hänt, när vi får den här typen av larm gör enligt vissa rutiner, delar vi på oss, kollegan lokaliserar kvinnan jag tar ut mig mannen”
Mannen säger att bråket har börjat med att kvinnan blivit svartsjuk på en tjejkompis till mannen.  Kvinnlig polis: ”Det som skiljer det här mannen som är utsatt”
Inslaget avslutas med att den kvinnliga polisen småleende säger påstår:.”Vad vi vet finns det ett stort mörkertal för män man tror är utsatta för våld.  De vill inte riktigt anmäla  Det framkommer att hon haft en kniv i handen i tumultet och att mannen har känt sig väldigt rädd”
Poliserna frågar mannen: ”Vad känner du att du vill göra nu”,  ”Han bestämmer sig för att gå över till en kompis, även om han och kvinnan är vänner nu och vi nöjer oss nu då de är nyktra och städade”

När en kvinna blir slagen, hotad eller där egendom är sönderslagen, frågar de inte var kvinnan ska ta vägen. Här låter poliserna  mannen definiera vad som hänt vilket alltså sker oavsett om mannen är brottsoffer, som de anser att han är här, eller om han är förövare. Mannen har alltid tolkningsföreträde. Kvinnans version får inte höras – hon hörs inte överhuvudtaget i episoden. Om hon har varit hotad och behövt försvara sig tas inte upp som ett alternativ.
Inga ord som relationstjafs eller bråk används. Mannen psykiska hälsa kommer inte heller upp till diskussion. Hela förloppet känns konstruerat och tillrättalagt. Men budskapet är tydligt: män är alltid mer trovärdiga och mer intressanta om de uttrycker sig utsatta.
Kvinnor som utsätts för våld problematiseras i stort sett alltid och skuldbeläggs, något motsvarande gäller dock inte för män i någon situation. Det är i det ljuset det här inslaget ska bedömas. Poliserna gissar också om att kvinnor är mer våldsamma och säger ”vad vi vet är det så”. Hur vet poliserna det? På vad bygger de detta antagande på som sägs rakt ut i svensk TV obemött?

Vi anser att denna episod är ett synliggörande av polisers ideologi och det är ingen slump att det är just  två kvinnliga poliser som figurerar här och det är en kvinnlig polis som fick skuldbelägga kvinnor som förövare. Kvinnliga poliser används på det här sättet som ett alibi för att försvara polisers attityd om mäns våld mot kvinnor enligt den antifeministiska devisen ”kvinnor kan”. Aldrig i något inslag har det för övrigt förekommit två kvinnliga poliser kommer till en misshandlad kvinna.

INSTÄLLNING TILL ANDRA BROTT   Episod 42-43

Episod 42 inbrott
Polispatrull åker till par som fått inbrott. Mannen i paret beskriver sedan inbrottet. I inslaget berättas då om ”operation kofot” och en polis betonar för tittarna hur kränkande det är att få ett inbrott.
Polis: ”Viktigt att vi tar oss tid att prata med målsägande.  Dom behöver det.”

Det som inslaget visar att det är annorlunda attityd mot de som utsätts för inbrott, som polisen också ägnar ett särskilt projekt åt. Inbrott omtalas som ett kränkande brott och polis visar förståelse för att målsägande behöver prata ut. Polisen skuldbelägger heller inte målsägande.

Episod 43 narkotika
Civila poliser väljer att arbeta vid ett pass. De undersöker en tågstation-Det finns uppgifter om en man som säljer narkotika och att han kan finnas på ett tåg. ”Vi är måna om de ungdomar som finns i samhället och önskar att det inte ska finnas så mycket handel som det gör. Försöker att få bort så mycket droger som möjligt.”

Hur är det då med sexualbrott och ungdomar? Arbetar polis aktivt mot det också och är måna om ungdomar?  Sexualbrott drabbar nästan enbart tjejer och killar är förövare. Kan det vara så att proaktivt arbete bara är intressant när även killar kan drabbas? Liksom att det anses mer allvarligt när män blir misshandlade av andra män och när kvinnor utsätts för våld i relation?

SAMMANFATTANDE REFLEKTIONER

Polisen hantering av mäns våld mot kvinnor är ytterst bristfällig. Det visar samtliga episoder ovan.

Benämningen på mötet med våldsutsatta kvinnor är att det är ett ”lägenhetsbråk” och att det som pågår är ”relationstjafs”. Kvinnan skuldbeläggs också internaliserat som ett genomgående tema. Trots att kvinnan kan bära tydliga tecken på våld, som också kan ha varit upprepat, säger polis att ”vuxna inte kan hålla sams”, att ”bråket har spårat ut” att ”paret måste kliva ner från sina höga hästar” och att polisen ”mäklar fred”. Mannens ord och beskrivning väger påfallande ofta tyngre trots att det borde vara väl känt för polis att män som slår inte vill kännas vid sin skuld utan skyller på kvinnan. Istället för att synliggöra våldets kön väljer polis att bortse ifrån orsaken till att kvinnor utsätts för våld som en struktur.

Trots det finns tillfällen då själva anger polisen att mannen kommer fortsätta vara våldsam leder inte det till någon åtgärd utan verkar snarare accepteras som ofrånkomligt.

Den våldsamme mannen får också sympati. Han är den som behöver hjälp, som mår dåligt, har en tragisk situation och som blir lyssnad till.

Inte vid något tillfälle där polis åker till våldsutsatta kvinnor anges att kvinnan bör få sina skador dokumenterade och att rättsintyg är viktigt. Då en man visar spår av misshandel från annan man går polisen i inslaget noga igenom varför han behöver ett rättsintyg. Denne man får också stöd om han kommer att utsättas för framtida hot.

Kvinnor som utsätts för hot eller övergrepp i rättssak får inte i något inslag något motsvarande stöd.

Inte vid något tillfälle hänvisar polis till en lokal kvinnojour eller upplyser om det nationella numret för våldsutsatta kvinnor.

Däremot får en medelålders man som utsätts för äggkastning på sin husvagn frågan om han behöver en brottsofferjour. I det inslaget betonar polisen för tittaren att det är viktigt att de ger brottsoffret möjlighet till stöd, ett stöd som alltså aldrig våldsutsatta kvinnor anses behöva.

Genomgående ifrågasätts kvinnors vittnesmål och trots att polis ser att hon utsatts för våld ska ändå mannen få ge sin ”version”. Det uttrycket kan inte tolkas på annat sätt än att kvinnan kan ha provocerat och förtjänat våldet. Varför annars behöva ge en annan version av ett konstaterat våld? Polis säger alltså inte att mannen ska förhöras.

När män utsätts för våld av män används däremot inte uttrycket att gärningsmannen ska ge sin ”version”. Då tar polisen resolut avstånd från våld. Vid våld mot kvinnor händer inte samma.

Vid några tillfällen griper poliser kvinnor för att män anger att de varit våldsamma. Då får inte kvinnan ge sin ”version” i programmet. Männens ord blir alltså sanning och polisen tar inte reda på vad som egentligen hänt och varför tex en kvinna är blodig. En kvinna i den här situationen är också den enda som anges behövas ”bojas”.  Något motsvarande händer inte med våldsamma män.

Vid ett tillfälle tar däremot poliserna hänsyn till den våldsamme mannens integritet och griper honom när inte anhöriga kan se det.

En tonårsflicka som är upprörd och stänger in sig hemma kallas ”rabiat” och körs till vård, medan en ung pojke som är våldsam hemma får sympati och omtalas som att han mår dåligt och det görs en hänvisning till BRIS.

Kvinnor demoniseras genomgående i inslagen. Den enda gång polis anger att de måste ha en kula i loppet på tjänstevapnet, dvs de är helt beredda på att skjuta, är när de uppsöker en kvinna som vill skada sig själv.  Det är ett  exempel på hur kvinnor marginaliseras och görs till de okända oberäkneliga andra. Kvinnan i inslaget får ingen sympati alls utan hon utgör ett med sitt självskadebeteende först och främst ett hot mot polisen och de är förberedda att eventuellt skjuta henne.

Trots att polis ser att kvinnor kan bära spår av misshandel eller att det vittnen som berättar om det,  gör inte polis i någon episod en anmälan om kvinnan inte anmäler. När män blir utsätts för misshandel utomhus säger polis vid flera tillfällen att de kommer att göra en anmälan trots att den misshandlade mannen inte vill det.  Polis ser alltså med olika ögon på våld mot män utomhus och våld mot kvinnor som oftast sker inomhus. Fortfarande är det alltså svårt för polis att se våld mot kvinnor som allmänt åtal.

Polis visar också upprördhet över inbrott och utomhusmisshandel. De relaterar då till egna upplevelser. Något liknande händer aldrig vid våld mot kvinnor. Polis säger aldrig att man ska kunna vara i hemmet utan att utsättas för brott men däremot att man ska kunna gå till krogen utan att råka ut för misshandel . Polis betonar också att det vid inbrott och rån är kränkningen för brottsoffret som är centralt. Vid våld mot kvinnor använder polis däremot aldrig ordet kränkning om det som dessa kvinnor utsätts för.

Ensamma kvinnor som ska omhändertas eller handräckas till institution visar polis en hård attityd mot medan män i motsvarande situation snarare överses med. Den enda som anmäls för förolämpning är just en kvinna och det är två manliga poliser som anmäler henne. Män som grips kan förolämpa kvinnliga poliser utan åtgärd.

Poliser visar narkotikaproblematiken särskilt intresse, eftersom det framför allt drabbar ungdomar. Inte i något inslag anges problemet med våld mot kvinnor som ett särskilt intresse. Snarare tvärtom. Det verkar inte finnas något intresse att egentligen bekämpa våldet.

Uttrycket mäns våld mot kvinnor nämns inte en enda gång.  Det kallas genomgående” bråk”.

Sammantaget visar de ovanstående skildrade episoderna, liksom i #kvinnoregistret, att kvinnor skuldbeläggs och att männen som slår får sympati. De visar att kvinnor och män som utsätts våld för behandlas olika. Mäns våld mot kvinnor ses som en familjeangelägenhet och  våldsamma män tillåts definiera händelsen och att tala om kvinnorna som psyksjuka.

Det som visas i TV-serien är polisens egna bilder av sitt arbete. De anses som representativa för deras arbete. Det visar tydligt att #kvinnoregistret inte är en isolerad företeelse. Snarare är dessa värderingar de förhärskande hos de poliser som faktiskt möter våldsutsatta kvinnor.

Annonser

Polisens #kvinnosyn Del 3 : Kritik mot våldtäktsutredningar

 

Kritik mot våldtäktsutredningar

Vi fortsätter granskningen av polisen efter avslöjandet av #kvinnoregistret med ett inlägg om en JO-rapport med kritik mot bristande våldtäktsutredningar, om hur polisen svarar på kritiken och om synen på vad våldtäkt är. (Samtliga understrykningar är våra egna.)

”I nio av tio fall blir det nedlagt”

I december 2014 uttalade polisens presstalesman i Västra Götaland, (nuvarande Polisregion Väst) att de flesta våldtäkterna sker mellan två personer som har en relation och i dessa fall är det svårt att styrka brott. Han tillägger också:

– I nio fall av tio blir det nerlagt,

Det är dels intressant att polistalesmannen använder det könsneutrala ordet personer trots att det handlar om ett brott som i allra högsta grad är könat, dels att det inte verkar finnas någon självrannsakan i uttalandet.

Det här uttalandet kommer i samband med att kvinnor har anmält att de blivit utsatta för övergrepp när de träffat män de har knutit kontakter med på nätet. Trots att polisen inte anser sig kunna hantera dessa anmälningar anser de att de att det åligger kvinnor att kunna bedöma männen.

Man bör kanske stämma träffa på en neutral plats så man ser vad det är för person man möter.  Man bör ses där det är andra människor, på ett kafé eller på någon restaurang där man kan sitta i lugn och ro och prata för att värdera den personen man har mittemot sig. Hur verkar vederbörande? Är det trovärdigt?

Det är som om att om bara kvinnor aktar sig så försvinner de här männen och deras riskabla beteende. De lämnas oproblematiserade utav polisen. Skulden för det sexuella våldet läggs på kvinnorna precis som i #kvinnoregistret.

Enligt siffror från Brå:s senaste Trygghetsundersökning beräknas 12% av sexualbrotten anmälas och det är den lägsta siffran för av alla brottskategorier. Utav dessa är det alltså 90 % som blir nedlagda utan ens en startad förundersökning enligt polisen. Vad sänder det ut för signaler när polisens presstalesman går ut och informerar om att det är så här illa det ligger till? Verkar det som om polisen vill dölja de nedslående siffrorna eller vill de kanske t o m  få oss att tro att många anmäler våldtäkt alldeles för lättvindigt?

Det går alltså att konstatera att presstalesmannen ger uttryck för att det knappast är värt att anmäla ens dessa 12 % till polisen i nuvarande Västra regionen då 90 av alla de få anmälningar som görs ändå läggs ner. Rättvisan och efterlevnaden av våra lagar får kanske sökas på annat sätt.

JO:s kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland

Ovanstående uttalande är intressant mot bakgrund av den skarpa kritik som JO riktade mot Polismyndigheten i dåvarande Västra Götaland så sent som 2009 för deras sätt att utreda våldtäkter. I beslutet kritiseras även åklagarmyndigheten men JO är klar med att det är polisen som är värda mest klander.

I inlägget återges detta JO-beslut, dels polisens svar, dels åklagarnas åsikter om problematiken, och dels JO:s synpunkter. I beslutet finns också redogjort för ett antal dåligt skötta utredningar.

Några exempel:

(våldtäkt m.m.) Åklagaren: Utredningen drevs framåt under tiden januari till oktober 2006. Från denna tid synes ärendet i praktiken ha legat stilla hos polisen.. Efter en påminnelse i juli 2007 tycks viss polisär aktivitet ha förekommit under hösten 2007. Utredaren lämnade ärendet i januari 2008 och ärendet låg därefter i balans hos polisen fram till juni 2008.
(våldtäkt) Polisen: Ett första förhör hölls med målsäganden samma dag som anmälan gjordes, dvs. den 31 oktober 2006. Ärendet lottades på åklagare den 2 november 2006. Nytt förhör hölls med målsäganden den 7 februari 2007. Förhör har hållits med vittnena allteftersom de identifierats. Vissa förhör har varit svåra att få till stånd. Utredningen har dock hela tiden drivits framåt. Det var först den 26 mars 2008 som direktiv kom om att en misstänkt skulle delges misstanke. Utredningen lades ner den 25 augusti 2008.
(övergrepp i rättssak, våldtäkt) Polisen: Ärendet lades ned år 2003. Den person som då var misstänkt hördes aldrig i ärendet. Efter DNA-träff på den person som varit misstänkt återupptogs ärendet den 14 maj 2007.
(barnpornografibrott) Polisen: En undersökning av en dator gjordes i Göteborg och den 15 augusti 2005 skickades materialet till Rikskriminalpolisen för bedömning. Eftersom inget hände återupptogs ärendet i Göteborg och den 7 augusti 2007 kom protokoll från IT-enheten. Den misstänkte ska kallas, höras och delges. Detta har dock inte gjorts eftersom andra ärenden fått prioriteras.
Våldtäkt Målsägande hördes på Barnhuset den 20 november 2007. Efter ytterligare utredningsåtgärder fattades beslut den 6 maj 2008 om att misstänkt ska hämtas till förhör.

JO:s beslut : Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland, länskriminalpolisens utredningsrotel  2009-09-18.
JO börjar med att redogöra för orsaken till granskningen

Jag genomförde i april 2008 en inspektion vid Polismyndigheten i Västra Götaland och vid Åklagarmyndigheten, dåvarande 2:a åklagarkammaren,  i Göteborg.

Vid åklagarkammaren uppmärksammades sex ärenden om grov brottslighet (våldtäkt och sexuellt utnyttjande m.m.) där handläggningen under långa tider syntes ha stått stilla.

Därefter följer några upplysningar om arbetssituationen vid länskriminalpolisens utredningsrotel där det bland annat uttrycks för att det är svårt att få sökande till utlysta tjänster.

Dessutom anges att under senare år har antalet anmälningar om våldtäkt och grov barnmisshandel ökat. En särskild utredningsgrupp med tio utredare tillsattes som hade till uppgift att under en tremånadersperiod avarbeta ett 60-tal våldtäktsärenden.  Om gruppen sägs att de har för myndighetsledningen påtalat svårigheten att hinna med att utreda våldtäktsärenden.

Därefter  går JO in på utredningar av kriminalärenden dit bland annat våldtäkt och barnpornografibrott hör.

Polismyndigheten anmodades därför att inkomma med upplysningar och yttrande över anledningen till varför handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Chefen för länskriminalen Klas Friberg, nuvarande chef för Polisregion Väst  (Västra Götaland och Halland) dvs en av de 7 högsta polischeferna i landet,  svarar i ett yttrande  bland annat följande

Antalet inkomna ärenden till roteln har ökat under de senaste åren. Ökningen hänför sig främst till sexualbrott. Våldtäkter där gärningsmän och offer har en nära relation är de som ökat mest. Denna typ av ärenden kräver mycket omfattande utredningsåtgärder. Ett bekymmer under de senaste åren är dock att det varit svårigheter att rekrytera förhörsledare.

Prioriteringen av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden med frihetsberövade är de ärenden som har högst prioritet

Min uppfattning är att medarbetarna och cheferna på utredningsroteln utför ett effektivt, rättssäkert och kvalitativt framstående arbete.

Klas Friberg redogör sedan för ett projekt som bedrivits: ”Synas och verka” där projektgruppen även fått utreda kontroll av balanser där beredningen avser ett antal frågeställningar med särskild betydelse  för förbättringar och skriver sedan:

Polismyndigheten har således tagit JO:s kritik på allvar när det gäller de alltför långa handläggningstiderna av kriminalärendena. Myndighetens ledning har såväl före som efter Chefs-JO:s inspektion inlett arbete med att förbättra utredningsverksamheten i myndigheten.

Därefter förklarar han att en genomgång av ärendebalanserna ska ske en gång i kvartalen men:

Tyvärr har denna redovisning inte skett och några påminnelser har heller inte skickats från sekretariatet

Polismyndigheten skriver sedan följande om länskriminalpolisens utredningsrotel:

När det gäller handläggningstiderna för sexualbrotten finns det anledning för myndigheten att vara självkritisk. Även om det varit ett bekymmer att rekrytera förhörsledare kan ifrågasättas om rätt prioriteringar gjorts på LKP. Myndigheten kan dock konstatera att en s.k. våldtäktssatsning gjordes under hösten 2007

Här stannar vi upp lite. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde alltså en särskild våldtäktssatsning hösten 2007.

Under 2007 uttalande sig ett antal poliser ”anonymt” om falska våldtäkter i media. Detta är ett ämne vi kommer återkomma till eftersom poliser har en tendens att gärna uttala sig i media om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt och att det är ett stort problem för  att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna. Oftast, vilket vi kommer återkomma till, rör sig det ”falska våldtäkterna” om våldtäkt i relation, alltså där brottsoffret vet eller anar vem som är förövare.  Med ”riktiga” våldtäkter menas oftast överfallsvåldtäkter som kallas tex ”ruggiga”. Men poliserna i Västra Götaland går ett steg längre; de anser t o m att överfallsvåldtäkter är falska.

Så här uttalade poliser i  Göteborg anonymt i media i juni 2007, alltså strax innan tidpunkten för den ”särskilda våldtäktssatsningen”.

De flesta våldtäkter är uppdiktade

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
– De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem.

De ”falska anmälningarna” anses alltså ta utredningsresurser. En gemensam nämnare med #kvinnoregistret är att den anmälande kvinnan ”inte sällan” anses psyksjuk. Lägg också märke till orden: att historien ”inte stämmer” – det kommer vi återkomma till.

Men tillbaka till JO:s kritiska rapport

Åklagarmyndigheten får också uttala sig om problemen med utredningarna där viss självkritik finns men där det anges att

 I vissa ärenden har handläggningen avstannat p.g.a. resursbrist hos polisen.

Därefter kommer JO in på frågan om handläggningen av våldtäktsärenden:

Som framgått handlade dessa sex ärenden, som hade kommit in under åren 2006 och 2007, om bl.a. våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Vid JO:s genomgång av ärendena kunde noteras att de hade legat obearbetade under tämligen lång tid.

Från åklagarväsendet kommer följande kritik:

Ett återkommande fenomen i ett antal av dessa ärenden tycks vara att ärendena helt avstannar hos polisen då en utredare får ägna sig åt annat eller att ärendet går tillbaka i balans hos den balansansvarige på utredningsroteln.

När åklagare slutar läggs ärenden över på någon annan vilket inte sker hos polisen. 

Problemet med att åklagare inte får gehör hos polisen för utredningsåtgärder tas också upp:

 Enskilda åklagare emellanåt närmast ger upp i tröstlösheten att ständigt påminna utan synbar effekt.

Uppenbart för oss är även att utredningsresurserna hos polisen utredningsrotel där är och har varit alldeles för små i förhållande till mängden ärenden och svårighetsgraden

Åklagarna har i de flesta ärenden skickat påminnelser till polisen utan att någon effekt har uppnåtts.

Det synes vara så att arbetet med utredningarna hos polisen mer eller mindre avstannar då utredaren får ägna sig åt andra ärenden av mer akut slag.

Den främsta orsaken till att handläggningen dragit ut på tiden synes dock stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare har gett direktiv om.

JO skriver sedan

Mot bakgrund av att Åklagarmyndigheten i remissvaret bl.a. anförde att den främsta anledningen till att handläggningen av ärendena dragit ut på tiden syntes stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare gett direktiv om, anmodades polismyndigheten att lämna upplysningar och yttrande över att handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Biträdande chefen för Länskriminalen, senare chefen för Länskriminalen, Sven Alhbin skriver i ett yttrande:

Antalet inkommande anmälningar om våldtäkt har ökat markant under senare år.

Utredningsförfarandet vid våldtäkter skiljer sig från utredningar av merparten av andra brott. Mest markant är därvid att det krävs mer omfattande utredning innan förundersökningsledaren kan ta ställning i ärendet. Brottets karaktär innebär dessutom ofta att det är svårbevisat då de inte finns vittnen till själva händelsen att höra. Detta innebär naturligtvis att ärendena blir tidskrävande.

Straffskalan för våldtäkt innebär en presumtion för frihetsberövande när misstänkt gärningsman identifierats. I de fall gärningsmannen häktas avslutas ärendena snabbt. Det är i de fall när utredningen av olika skäl bedrivs med gärningsmannen på fri fot som tidsåtgången blir längre.

Här finns anledning att stanna upp lite och reflektera över vad detta betyder. Om den misstänkte släpps behöver inte polisen ha lika bråttom och kan alltså lägga ärenden i balans – eller lägga ned det i tysthet när medias intresse svalnat – är det så det ska tolkas?  Vi återkommer till det nedan.

Sven Ahlbin fortsätter:

 En orsak till denna längre tidsåtgång är den konkurrens med andra ärenden som uppstår. En våldtäktsutredning där såväl målsägande som misstänkt är över 18 år och där det inte särskilt kan konstateras att målsäganden är utsatt eller far illa på annat sätt har ingen hög prioritering vid en rotel som LKP:s utredningsrotel. Samtliga brott som handläggs är till sin karaktär grova och en stor del handlar om sexuella övergrepp av olika slag och våld av det grövre slaget.

Här görs alltså en bedömning av om den målsägande, den kvinna och flicka som utsatts för våldtäkt, far illa. Hur gör  polisen denna bedömning?  Utifrån vilken kunskap?

Våldtäkt är ett globalt folkhälsoproblem och chefen för Länskriminalen skriver 2008 till JO att polisen kan konstatera när den målsägande far illa.  Det är inget annat än ett polisiärt tyckande som grundar sig i polisers värderingar. Hur kan polis avgöra hur målsägande känner sig? Och om målsägande riskerar att bli utsatt och fara illa framöver? Är det inte själva företeelsen att inget händer som får kvinnor och flickor att må dåligt? Att deras upplevda kränkning ifrågasätts? Och gäller Sven Alhbins ”konstaterande” även om våldtäktsoffret förföljs, hängs ut eller misstänkliggörs på nätet vilket kanske särskilt gäller när polisen väljer att  inte göra något?

Resonemanget är snarare ett sätt för polisen att slippa göra något i ganska många fall och hänvisa till ett outgrundligt ”konstaterande”.  Det här uttalande från hög polischef är mycket illavarslande. Kanske borde Alhbin mfl läsa in sig på FN:s och WHO:s rapporter om sexuellt våld, konsekvenserna utav detta våld och om vad som händer när det råder straffrihet för förövare?

Men Sven Alhbin fortsätter på samma bana.

Eftersom utredningsresurserna inte är obegränsade leder situationen relativt snart till ett behov av prioriteringar. I de lägena kommer vissa våldtäkter att prioriteras lågt. Detta är inte bra men oundvikligt

Det skulle alltså vara  ”oundvikligt” att vissa våldtäkter prioriteras lågt. Det är det naturligtvis inte, Det är ett val och inte alls oundvikligt.

Därefter kommer dåvarande Länspolismästare ( och frimuraren) Ingemar Johansson med en slutkläm där han upprepar ovanstående attityd – en gång till.

Under år 2007 avsåg 55 procent av rotelns ärenden sexualbrott. Det är anmälningar gällande våldtäkt där gärningsman och offer har en nära relation som ökat.

Prioriteringar av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden där den misstänkte är frihetsberövad har högst prioritet. På roteln finns i princip inget ärende som inte borde ha tilldelats en handläggare direkt. Då detta inte har varit möjligt har nästa steg i prioriteringen varit att fördela ärenden där det finns fortsatt risk för liv och hälsa. I den gruppen finns alla ärenden med en målsägande som är under 15 år men också de med unga förövare. Därefter bedöms alla ärenden i konkurrens. En betydelsefull faktor är då hur utsatt målsäganden är.

Han skriver vidare om hur mycket förbättringar som skett och att åtgärder vidtagits, förändringar planerats, om medförda förbättringar, fortsatt förbättringsarbete, att de följer upp resultaten etc, och slutar med

Mot bakgrund av den positiva trend som ovan noterats finns inte skäl att vidta åtgärder från myndighetsledningens sida.

Det var polisens svar. JO:s kritik lyder bland annat:

Under senare år har JO i ett stort antal ärenden kritiserat polisen för långa handläggningstider i den brottsutredande verksamheten.

Före inspektionen i Göteborg hade jag dock fått anledning att i två klagomålsärenden även kritisera den nu aktuella utredningsroteln för långsam handläggning av förundersökningar om våldtäkt mot barn (se beslut xxxxx och beslut xxxxx).

Jag fick i dessa ärenden viss indikation på att länskriminalpolisens utredningsrotel var hårt arbetsbelastad men, trots det, var de iakttagelser som jag gjorde vid inspektionerna i Göteborg i denna del något förvånande.

Särskilt bekymmersamt anser jag att det förhållandet var att utrednings-roteln hade stora svårigheter med att hinna med att utreda våldtäktsärenden och att flera sådana ärenden hade legat obearbetade under längre perioder.

Som förklaring till de utdragna handläggningstiderna har från polismyndighetens sida i huvudsak hänvisats till stor arbetsbelastning, resursbrist och till att andra ärenden har prioriterats. I några fall har polisen anfört att den utdragna handläggningstiden till viss del kunde hänföras till åklagarna.

Från Åklagar-myndighetens sida har anförts att det i några fall funnits förklaringar till tidsutdräkten, men i de flesta fall har hänvisats till polisens otillräckliga resurser.

Jag vill också peka på att dröjsmål under förundersökningen kan bidra till brott mot de krav som ställs i artikel 6:1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Jag är i och för sig medveten om att polisens arbetssituation är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Vid länskriminalpolisen ska dock kvalificerad kriminalpolisverksamhet bedrivas. ….kräver erfarna utredare med särskild kompetens… dessa brottstyper står högt på prioriterings-listan…..mycket angeläget att en sådan enhet tilldelas erforderliga resurser….arbetet där är väl organiserat

Det är därför illavarslande att även en sådan enhet brottas med några av de problem som vanligtvis uppkommer vid en rotel som hanterar t.ex. vardagsbrott och att exempelvis vissa våldtäktsärenden hamnar i skymundan och – i vart fall tidigare – inte gavs någon hög prioritet.

Jag utgår ifrån att polismyndigheten nu pågående analys- och förbättringsarbete leder till  att utredningsverksamheten förbättras och att handläggningstiderna hos polisen kan kortas betydligt så att verksamheten kan bedrivas på ett mer effektivt och rättssäkert sätt.

JO:s kritik är alltså hård.

I det här sammanhanget uppmanas alla som anmält våldtäkt eller ett annat sexualbrott och som känner sig felaktigt behandlade av polis, vare sig det handlar om bemötandet eller en dålig eller nedlagd utredning. att JO-anmäla.

Polisens attityder om våldtäktsbrottet

Vad har då hänt efter JO:s kritik 2009? Har media gjort sitt jobb och granskat hur polisen prioriterar och utreder sexualbrott? Nej det har inte skett så hur det har gått vet vi inte men låt oss se vad polisen själva uttalar.

Polisens presstalesman har alltså helt nyligen gått ut i media med uppgiften att 9 av 10 våldtäktsanmälningar läggs ner i samma kontext där han skuldbelägger kvinnor för mäns sexuella våld. Han lämnar männen som begår brott helt osynliggjorda.

Det är givetvis mycket oroväckande liksom att inte ta itu med den kvinnosyn som anonyma poliser förde fram 2007. Det finns anledning att tro att samma anda lever kvar idag och påverkar dagens syn på sexualbrott.

Inom ett dygn för drygt ett år sedan anmäldes 9 våldtäkter vilket blev en rubrik i media. Det var mycket tyckte polisen också men dessa kan vara nedlagda allihop i och med att ingen uppföljning gjordes i media.

Under senare tid har också flera misstänkta gruppvåldtäkter givit stora rubriker. I dessa fall har de misstänkta släpps trots att t o m polisen i ett av fallen medgav att det kunde finnas fler misstänkta som inte blivit gripna. Det är givetvis en problematik att släppa misstänkta eftersom det är stor risk att de berörda unga männen pratar ihop sig. Det finns exempel på sådant där kvinnan har drabbats extra hårt. Vad sänder det ut för signaler här? Ökar viljan att anmäla om den som anmält våldtäkt tex hängs ut? Att Bjästaandan fortfarande lämnas i stort oproblematiserad vet vi både från media och i polisutredningar och i domar. Det är ett gigantiskt problem och ett stort misslyckande att polis inte väger in det i sina utredningar.

Att misstänkta släpps innebär också, som vi har sett ovan att ärendet kommer att nedprioriteras och medias intresse falnar. Resurser kan läggas på annat tex på ”gängkriminalitet” dvs mäns våldsamma beteende mot andra män. Då väger mäns våld mot kvinnor lätt och det är en strukturell attityd hos polis.

Trots att våld mot kvinnor alltid finns närvarande och ökar i våldsamma samhällen så går det polis helt förbi liksom signalvärdet i att uppmärksamma våld mot kvinnor som en problematik. En machoattityd ska  inte bemötas med en annan machoattityd, då får vi en eskalerande våldsspiral som även drabbar kvinnor och flickor, där sexuellt våld blir en del av machosamhället.

Det kanske inte är tillräckligt sexigt att ägan sig åt våldtäkter? Det kanske inte är tillräckligt manligt? På samma sätt  som att utreda våld mot kvinnor inte anses sexigt som angavs i Polisens kvinnosyn del 1?

Det har i dagarna kommit en undersökning som visar att män som har en stereotyp föreställning om  könsroller och är negativa till  jämställdhet löper större risk att begå våldshandlingar och det gäller våldet mot både kvinnor och män. De har alltså ett större våldskapital. Tar polisen till sig detta eller är det så att polisen själva har stereotyp syn på könsroller och även på vad våldtäkter är?

Våldtäkt som ett tekniskt brott där vittnen ”berättar”  – istället för att vara det integritetsbrott det är.

Med tanke på artikeln 2007, JO-kritiken och hur polisen uttalar sig media finns anledning att tro att polisen har en stereotyp sin inte bara på könsroller utan också på vad en våldtäkt är och hur ett ”riktigt” brottsoffer ska bete sig.

I Maria-Pia Boëthius bok från 1976 ”Skylla sig själv” som handlar om samhällets syn på våldtäkt skriver hon att hon anser att ”våldtäkt skadar kvinnor något alldeles gränslöst illa”, att ”runt våldtäkter finns själva kärnan av förtrycket mot kvinnor” och om alla de våldtäktsmyter som finns. Det är nu 39 år sedan som detta skrevs men inte mycket har hänt med de seglivade attityderna hos polis.
Det används fortfarande uttryck som ”ord mot ord”, eller att det är inte ”svart eller vitt” beroende på ”kringpersoners” uppfattningar,  och ”vi försöker få ihop historien så att den stämmer”. Att få historien” att stämma”. Det sistnämnda är just de orden som anonyma poliser använde  som bevis på att anmälda brott var ”falska våldtäkter”. De får det inte ”att stämma”. Vad menas med det? Vad är det som ska stämma? Vem har facit? Har polisen facit? Att uttala sig så visar på en okunskap om sexualbrott men det verkar inte bekymra polisen. Exempel på hur det kan låta i media:

Polisen arbetar med ärendet med faktainsamling, brottsplatsundersökning samt förhör med både misstänkta och målsägaren. – Vi försöker få ihop historien så att den stämmer någotsånär,

Ett antal vittnen och kringpersoner har förhörts de senaste dagarna: – Det finns dom som styrker kvinnans version och dom som bekräftar männens historia. Det är inte svart och vitt i det här ärendet,

Länskriminalen väntar fortfarande på svar från den tekniska undersökningen.

Det är tekniska undersökningar, mängder av foton och vittnesförhör. Nedanstående rader från en känd polisblogg visar just på hur internaliserat det är att vittnen besitter sanningen på integritetsbrottet våldtäkt:

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen….

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika

Trots att våldtäkt oftast inte är ett tekniskt brott överhuvudtaget, att vittnen är färgade av ett samhälles syn på vad sexuellt våld är och att  gärningsmannen får stöd och kvinnan skuldbeläggs, fortsätter polis utreda våldtäkt med samma okunskap, fördomar och utifrån samma myter som för 39  år sedan. Vad betyder det att de fortfarande inte förstår våldtäktsbrottet och svårigheten att överhuvudtaget anmäla? Finns det ett motstånd mot att utvecklas hos polisen? Blir det för närgånget om kvinnosynen ska stå i centrum och om våldtäkt blir det integritetsbrott som det är?

Nyligen presenterade polisen i Göteborg tillsammans med Göteborgs kommun en utredning om brottsutveckling och otrygghet. Det påstods att fastän att antalet brottsanmälningar minskat så ökar otryggheten och det framförallt hos kvinnor. Men varför valde polisen att inte uppmärksamma att sexualbrottsanmälningarna hade ökat? Vill de inte ha fokus på den brottstypen? Att kvinnor är otrygga är inte något nytt – vi har ett samhälle som skuldbelägger kvinnor för mäns våld. Det gör alltså polisen själva på att alldeles självklart sätt i nutid som tex presstalesmannen gav uttryck för ovan.  Män som är våldsamma och har dålig kvinnosyn -vare sig de är poliser eller inte- lämnas osynliggjorda och oproblematiserade.

Men det är faktiskt symptomatiskt att polisen inte nämnde sexualbrotten i media . Vi kommer återkomma till det ämnet, hur polis använder media vid genusrelaterade ärenden och hur media låter sig styras. Polis och media är numera att betrakta som en ohelig allians. Polis brukar ofta uttala sig i media om s k mängdbrottslighet men varför hör inte sexualbrotten till denna kategori? När polis någon talar om våldtäkt är det oftast för att ”varna” kvinnor.

Polisen och sexualbrotten – vad händer nu?

Med tanke på JO:s kritik 2009, att så få våldtäkter/sexualbrott anmäls, att 90% av våldtäktsanmälningarna läggs ner, att ett ärende nedprioriteras med en gång den misstänkta inte sitter frihetsberövad, att polisen fortfarande inte verka vilja förstå vilket motstånd det är att öht anmäla, att samhället  tar våldtäktsmannens parti och att mäns sexuella tolkningsföreträde råder vilket även gäller i polisen utredningar, att teknifierandet av våldtäktsbrottet fortsätter, att myterna om våldtäkt inte diskuteras och problematiseras hos polisen (snarare tvärtom), att polis anses sig veta om hur brottsoffer tänker och känner om en våldtäktsutredning och det är ett skäl att nedprioritera utredningar,  så visar det och mer därtill att sexualbrotten fortfarande inte tas för det allvarliga brott de är, trots att polisen gärna hävdar motsatsen.

Det är mycket problematiskt och vi konstaterar att polisen inte utvecklats utan står stilla och fastnar i teknik och fotografering när våldtäkt handlar om kvinnosyn och attityd till sexualitet och kön. Det är uppenbart, precis som diskussionen om #kvinnoregistret visade,  ett mycket känsligt ämne för polisen att synliggöra dåliga attityder till kvinnor och sexualitet  eftersom de själva omedvetet och medvetet skuldbelägger kvinnor och flickor som är brottsutsatta. I samma anda osynliggörs gärningsmännens handlande, värderingar, porrvanor och den machokultur de ger uttryck för.  Det är en ytterligare sida av #kvinnoregistret.

I ett inlägg från Lady Dahmer: De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga resoneras om att så få anmäler våldtäkt och mycket få skyldiga kommer därigenom någonsin att utredas och ännu färre dömas.

Det måste hända något och det måste ske utanför polisen. Nio av tio våldtäktsanmälningar ska inte läggas ner utan åtgärd samtidigt som endast 12% av sexualbrotten anmäls och myterna om våldtäkt fortfarande styr samhället och polisen.  Det strukturella sexuella våldet skadar alla kvinnor och vi kan inte om ytterligare 39 år dvs år 2054, konstatera att inget har hänt sedan 1976.

Vi avslutar med ett citat från  boken”Skylla sig sig själv” – en bok som kunde varit skrivet idag för så lite har blivit bättre.

”Vi måste börja om från början när det gäller våldtäkt i Sverige”