Månad: mars 2015

Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret med att spinna vidare på temat i förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute,  dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ”ljugande” anses vara ett växande, alternativ stort problem och att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna.

De kvinnor och flickor som anses ljuga, kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De  fall som redogörs för nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel.  Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som fanns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.   Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är.  I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse har drabbat någon kvinna men däremot finns många exempel på hur rättsapparaten behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar just den föreställning som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp att det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att dessa föreställningar om falska våldtäkter är ett problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”

Det borde efter den ovannämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av dessa fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.

Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem, utan också driva falsk tillvitelse-utredningar.  Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesens hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” ska ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts  av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Del 6) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem och samtidigt började också media uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelse-dom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelse-fallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

I inlägget redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen beskrivs lite mer detaljerat, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är mer kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det verkade godtas utan större problem att han ändrar sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog framkommer det att vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till.  Flickan säger att hon inte har skrivit dessa. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan stämmer det inte med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape” m m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denna rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma” samt om de dvs andra personer tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger själv att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots allt detta och kvinnoklinikens undersökning utreds och senare fälls flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet.

Våldtäkten förblir outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ideala offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman.  Efter de första anmälningar följer fler, bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är fråga om att en barnvåldtäkt har skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa henne (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att det kan vara så att den misstänkte skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt.  Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att första samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Med funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hur man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är, varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen denna gång och hur skulle hon orka blir förhörd ytterligare och ännu mer ifrågasatt? När inga åtgärder från polisens sida genomförs för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart?
Men tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan, misstänkliggjort henne, och omvänt utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott, kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med åtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans och i hennes mammas bostad, där kvinnan också har befunnit sig tidigare under kvällen. De hittar liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven ska de i så fall utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här underliga och oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för våld innan och det finns vittnen som har sett blåmärken utreds inte det. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse, och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras efter hand.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till män för det gör han redan med en annan tjej. Men inte heller detta utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes, och hans kompis, i efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits gott om tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälan, ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador, där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot får ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir dunkelt och varför polisen anser att han kan ”veta” om målsägande har ”ljugit”.

Efter ca fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol, att ett sådant misstag (?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av fallet eller hur illa det har sköts. Men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och att hon gjorde det för hämnas på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna på 20 år anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runtomkring, och utredaren märker det, genomförs ett förhör. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. (Under tingsrättsförhandlingar påstår utredaren att en ”massa” försök har gjorts för att få tag på målsäganden.) Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) mer eller mindre frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan.

I förundersökningen har utredare skrivit om orsaken till anmälan ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville och att målsägande uppger att det dock inte var någon regelrätt våldtäkt så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså inte utredande polis gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

I och med att kvinnan säger att ingen ”regelrätt våldtäkt har skett” anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen verkar nu bortblåst. Nu först kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, är med. Bara ett biträde ska vara med. I det ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon varit otrogen.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C. och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att  B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efter händelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså  ensam med en manlig förhörsledare och de ska prata om sex och samlag.

Flickan säger inte mycket i detta förhör, det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan 15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket kan anses vara till men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B som alltså är 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar.  Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A  då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med dessa pojkar är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem. De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka ( ”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle vara till ”men” för utredningen om vårdnadshavaren är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman fått sitta med.  Det var ju flickans mamma som fattat misstankar och anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för;  om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.

Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik.  Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig  i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon friades i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade prövningstillstånd och flickan är dömd för att ha ljugit om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-16 årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen kommer tro på henne och samhället och polisen kommer stödja den misstänkte. Ingen kan veta vilka komprometterande meddelanden som dyker på Facebook eller liknande senare som det inte går att värja sig mot.

Fall 7.

En invandrarkvinna anmäler misshandel tar tillbaka anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt en av de första i sitt slag. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? Frågan är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part för att få till stånd en fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses kunna ha ”ljugit” eftersom polisen inlett en utredning om falsk tillvitelse mot henne i ett annat ärende. där hon även fälldes för brottet (denna utredning är ogranskad).  Trots att kvinnan vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument på att hon bevisligen har utsatts för en tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu, utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan har inte fått något särskilt stöd i utredningen och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs utredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd alls.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då tillbaka sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Trots att det i hennes berättelse framkommer annat som kan vara våldtäkt utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex, hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens synes ha den ringaste kunskap om vad våldtäkt är för ett sorts brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ideala brottsoffret tillåts styra.  Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Denna våldtäktsanmälan lade polisen (troligen) ner ganska omgående.

Nu uppstår den absurda situationen att kvinnan tvingas betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen,utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts? Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad – och kanske traumatiserad – när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis? Eller försöker de rentav skyla över det tidigare ointresset med hennes våldtäktsanmälan genom att – så fort de får chansen – visa att kvinnan ”ljugit”?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dålig kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelse-mål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att den målsägande inte vill delta. I falsk tillvitelse-fallen är det tvärtom. Oavsett om det finns någon målsägande eller inte, anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t o m då det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir  uthängd som ”ljugande hora” med namn, p-nr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kommer alltid att vändas emot dem. De blir s k ”safe targets”. Det visar t ex fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända igen och frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla misogyna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov, som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t o m så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelse-mål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra, används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.*
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns  på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokollen om polis inte ens vet vad det är de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan – eller efter.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom;  som en följd utav  att dessa fall blir så omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen har personligen drabbats hårt, påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.

Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 

*Det gäller alltså dessa ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.
Annonser

Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter

Vår granskning av polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret fortsätter med att synliggöra hur polisen å ena sidan delar ut varningar till och skuldbelägger kvinnor och å andra sidan påstår att kvinnor okynnesanmäler våldtäkt.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan ”råd” från polis till kvinnor att akta sig och att de samtidigt anser att falska våldtäkter är ett problem. De här ”råden”  verkar leva ett eget liv och idén om att kvinnor ljuger lever ett annat och de  ses inte i ett sammanhang. Men det ska vi göra nu. Vi kommer först visa på ett antal exempel där polis gått ut i media och varnat kvinnor och flickor från att röra sig fritt för att därefter visa hur poliser i olika sammanhang också skuldbelägger kvinnor för mäns våldsutövande.  Sist men inte minst tar vi upp tillfällen där polis vid ett antal tillfällen tydliggjort sin inställning att kvinnor och flickor diktar upp om att de blivit våldtagna och att det är ett mer eller mindre stort ”problem” för polisen.

Låt oss först titta på hur det kan låta i media när polis varnar kvinnor. Nedanstående artiklar är bara exempel som förekommit i media. Det finns säkert många fler och sådana som inte har nått media men där samma information når kvinnor och flickor på annat sätt.

Polis varnar kvinnor och flickor för att gå ut ensamma

I mars 2012 varnade Polisen i Västernorrland kvinnor i Örnsköldsvik.

Efter två gruppvåldtäkter – nu varnar polisen Örnsköldsviks kvinnor. Gå inte ut ensam.

– Vi måste göra det tills vi vet mer, det är oansvarigt att inte varna. Som kvinna ska man tänka sig för och inte gå ut ensam fredag och lördag natt i Ö-vik. Det handlar helt enkelt om att tänka sig för lite extra

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14580737.ab

De anser alltså att de tar sitt ansvar när de varnar kvinnor.  Men hur tar de själva sitt ansvar med att utreda våldtäkterna?
I en tidningsartikel från 2014 redogörs för hur polisens agerade 2012, då varningen gick ut.

* En 18-årig kvinna sa sig ha blivit våldtagen av mer än en man natten mot den 4 mars. Utredningen startade – och lades ned – utan att polisen hade någon misstänkt.

* Den 23 mars uppgav en kvinna att hon hade blivit förföljd av en man i centrala Örnsköldsvik när hon var till väg till en restaurang. Enligt kvinnan tog mannen tag i hennes ansikte. Händelsen rubricerade som ofredande. Polisen stängde ärendet utan att ha någon misstänkt.

* En 24-årig kvinna anmälde att hon den 24 mars hade råkat ut för grov våldtäkt, alternativt försök till grov våldtäkt. Kvinnan att hon hade blivit överfallen av flera män och att hon hade blivit indragen i Örnparken – mitt i Örnsköldsvik.

I juni 2012 lades utredningen ned.

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/polischefen-tror-pa-nedlaggning

Samtliga tre ärenden som föranledde att Polisen i Västernorrland varnade kvinnor lades alltså ner ganska omgående.  Det synes alltså ha varit viktigare att skrämma kvinnor än att utreda på ett engagerat och drivande sätt. Polisen i Västernorrland har för övrigt fått kritik i ett antal JO-anmälningar rörande nedlagda våldtäktsutredningar.

I september 2013 greps tre män, ett fall som senare föranledde artikeln om ovannämnda nedlagda utredningar, efter en uppmärksammad anmälan om våldtäkt där en flicka utsattes för grovt sexuellt våld. Utredningen lades ner två gånger och öppnades en tredje gång efter kritik från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. De tre männen dömdes så småningom men i domen anges att männen bör visas hänsyn eftersom ärendet dragit ut på tiden och de fick därför ett milt straff (givetvis är det ytterst pressande även för brottsoffret men hennes lidande p g a schabblandet nämns inte i domen). Polisens okunskap och ointresse hjälpte alltså gärningsmännen.

Det visar att det var lätt att varna kvinnor och svårt att försöka göra lagföra de som är orsak till varningen. Det anses vara att ta ansvar att åstadkomma otrygghet för kvinnor men att utreda våldtäkter och andra övergrepp anses inte förknippat med något särskilt ansvar. Polisen i Västernorrland benämner också utredningar som att de har ”bra kvalitet”. Vad denna kvalitet består av utreds däremot inte. Bra kvalitet borde dessutom anses vara något de själva åstadkommer och inte något som åligger brottsoffret.

Problemen med våldtäkter är att man ofta vet så lite. Därför bör vi göra som vi gör. I det senaste fallet i Ö-vik kan jag inte detaljerna, men vet att det var bra kvalitet på anmälningen inledningsvis.

I april 2012 varnade Polisen i Västmanland kvinnor i Västerås efter att flera överfall.

Polisen varnar kvinnor: Spring inte ensamma

Ytterligare en kvinna har blivit attackerad i Rönnbyspåret. Polisen uppmanar nu kvinnor att inte springa ensamma i skogen.

– Ha i så fall telefonen beredd och var väldigt uppmärksam. Annars är mitt råd att springa med en kompis, säger kriminalinspektör Britt-Marie Östman.
– Men de har inte gett något hittills. Vi är inte nära något gripande
.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma

I november 2013 varnade Polisen i Stockholm kvinnor på Lidingö. 

Polisen varnar ensamma kvinnor

De råa överfallen på kvinnor som skett på Lidingö har satt skräck i befolkningen. Flera kvinnor berättar att de inte vågar gå ut på kvällarna
…har två kvinnor under kort tid överfallits och misshandlats brutalt av en okänd man på Lidingö.
Polisen tror att övergreppen kan ha begåtts av samma man.

 …nytt överfall skett som kan ha koppling till de två tidigare.

På grund av de brutala överfallen varnar nu Lars Byström Lidingöborna för att ge sig ut på kvällarna.
– Vi vill inte skapa någon jättepanik och oro på Lidingö. Men vi vill uppmana allmänheten att inte gå ut där det är som mörkast. Välj andra vägar och var försiktig. Ska man ut och jogga eller gå ut med hunden så gör det i sällskap med någon annan, säger han och påpekar att överfallen har hög prioritet hos polisen.

http://www.mitti.se/polisen-varnar-ensamma-kvinnor/

Polisen väljer här att använda ord som ”allmänheten” trots att det framkommer att det är kvinnor som råkat illa ut och det är kvinnor de avser att varna.

I oktober 2014 varnade Polisen i Värmland kvinnor i Hagfors.

Polisens varning; Rör er inte ute ensamma

Polisen i Hagfors går nu ut och varnar kommunens kvinnor och flickor.
Efter den senaste tidens våg av sexualbrott vill man inte att kvinnor rör sig ensamma.

– Den här informationen har vi även gett till företrädare för kommunens skolor som kommer att prata med sina elever och deras föräldrar, säger polisens pressinformatör Tommy Lindh.

 Polisen i Värmland jagar en misstänkt våldtäktsman som man tror har begått minst 13 sexualbrott den senaste tiden.
Han har gjort många grova övergrepp under kort tid och verkar vara motiverad – så att ingripa själv avråder vi starkt ifrån utan man ska kontakta polisen, säger Tommy Lindh.

 Polisen har nu gått ut med konkreta råd till kvinnor som rör sig i Hagfors.
– Vi vill att kvinnor ska vidta de försiktighetsåtgärder de kan göra. Att man så långt det är möjligt har sällskap med varandra när man rör sig från punkt A till punkt B. Att man kopplar upp sig på telefonsamtal med någon om man behöver röra sig ensam, säger Tommy Lindh.

Informationen har även getts till kommunens skolor som ska informera elever och deras föräldrar om försiktighetsåtgärderna. Meddelandet ska gå ut till elever i alla skolåldrar.

http://www.expressen.se/gt/polisens-varning-ror-er-inte-ute-ensamma/

Tio av dessa överfall lades ner men utredningarna fortsatte för de tre grövsta fallen men även de lades senare ner. Polisen i Värmland lyckades inte – eller förmådde inte –att utreda och lagföra någon/några skyldiga för dessa överfall men signalen att kvinnor ska vara rädda förmådde de få ut och de lyckades t o m att varna flickor via skolorna. Vad betyder det för uppväxande flickor och deras känsla att även de ska ha rätt till säkerhet? Ska de redan som barn via den lärande organisationen som skolan är, få information att omvärlden är osäker för flickor och att de själva har ansvar för sin säkerhet – inte polisen?

Det är också intressant att Polisen i Värmland även lade ner förundersökningen rörande den våldtäktsanmälan som en elev anmälde på Lundbergs internatskola.
Det dröjde tre veckor innan den misstänkte hördes trots att det är viktigt att förhör sker så snabbt som möjligt efter händelsen. Det hävdades att ”ord stod mot ord” dvs om inte mannen erkände så hände inget eftersom kvinnan kanske ljugit. På något annat sätt går inte att tolka det uttrycket.

Våldtäktsanmäld Lundsbergselev fortfarande inte förhörd

Trots att det gått en vecka har den anmälda eleven inte förhörts.

http://www.nwt.se/storfors/article1688442.ece?service=refresh

Polisen i Värmland verkade dessutom främst intressera sig för  att förhöra en mängd andra personer än just den misstänkte.

Vi har gjort cirka 15 förhör. Vi har hört elever, lärare och annan personal på skolan

Trots att det alltså dröjde flera veckor innan förhör med den misstänkte påstår polisen följande:

Vi är mycket noggranna när det gäller den här typen av misstankar.

Hur andra personer kan veta bättre än den misstänkte vad som skett framgår inte. Trots att våldtäkt är ett brott där den misstänkte mannens kvinnosyn och uppfattning om sexualitet ska stå i fokus uttalar utredande polis följande:

Han säger att det skett gemensamt och i samförstånd, säger Karl-Erik Sten, utredare på Värmlandspolisens avdelning för grova brott.

Där har denna polis, som är en utav den som ska utreda komplexa sexualbrott, redan tagit ställning. Detta uttalande i media är ytterst oprofessionellt och kan bara tolkas som att det ska bana vägen för en nedläggning med hänvisning till det vanliga utredningsmantrat ”ord mot ord”.

Utav denna hantering av Polisen i Värmland går det att konstatera att varningar till kvinnor och skolvarningar till flickor är mer prioriterat än att utreda våldsbrott mot kvinnor.  Kvinnors och flickors trygghet är något de själva är ansvariga för och inte något som verkar beröra den myndighet som har till uppgift att skapa trygghet hos medborgarna. Just de medborgare som är mest otrygga enligt undersökningar är alltså de som varnas – av polis. Detta kan inte tolkas på något att sätt än ett fatalt misslyckande och ett underbetyg på svensk polis.

I februari 2015 varnade Polisen i Kronoberg flickor i Nässjö efter flera fall av blottning.

”Bra för unga tjejer för att ha med kompis”

http://www.expressen.se/gt/man-blottade-sig-for-tonarsflickor-pa-ica/

Någon anledning att vara orolig för att gå ut på kvällarna i Nässjö anser han inte att någon ska behöva vara. Däremot menar Anders Olsson att det kan vara bra för unga tjejer att han med sig en kompis och inte vandra ensam om kvällarna.
– Det finns ingen anledning att i nuläget haussa upp någon stämning om att man behöver vara orolig i Nässjö, men självklart är det bra att ha med sig någon när man är ute, säger Anders Olsson.

 Polisen ska nu fortsätta att samla in information från de tre tillfällena då en person ska ha blottat sig för unga flickor.
Vi har en del material att gå igenom. Vi är mitt inne i utredning och jag kan inte säga om vi har någon misstänkt just nu eller inte. Vi ska fortsätta att samla in material och gå igenom det vi redan har.

Polisens uttalanden är lite motsägelsefulla, dels finns det ingen anledning att ”någon” ska vara orolig men dels ska unga tjejer ha med sig en kompis. Om det ska vara en manlig eller kvinnlig kompis framkommer inte men unga tjejer är alltså inte någon. ”Någon” behöver inte oroa sig men unga tjejer varnas.

Samtliga  ovanstående exemplen på varningar talar om att kvinnor och flickor ska bete sig på visst sätt och vara rädda för att röra sig i det offentliga rummet, dvs de utsätter sig för fara om de inte gör rätt. Tyvärr är det också ett sätt att faktiskt skuldbelägga kvinnor istället för att fokus hamnar på mannen som gör fel. Ingenstans verkar polisen ge varningar till gärningsmän eller anse att män och pojkar bör hålla sig inne. De är ju de, männen, som begår brotten inte kvinnor och flickor.

Rubriker talar sitt drastiska språk – det offentliga rummet kan vara farligt för kvinnor. Trots att det är just hemma och på andra ställen inomhus, som flest övergrepp sker så är signalen att kvinnor ska hålla sig hemma eller till säkra ställen och ha beskydd. De görs själva ansvariga för sin säkerhet.

Polisen skuldbelägger kvinnor för våldtäktsbrottet

Förutom att ”varna” kvinnor och flickor förekommer det också att polis på självklart och fullständigt internaliserat sätt skuldbelägger kvinnor och flickor för de sexualbrott de blir utsatta för. Låt oss titta på några exempel.

I juli 2011 intervjuas Polisen i Lund och efter att Sydsvenskan tidigare rapporterat om att inget enda av de 41 våldtäktsanmälningarna 2010 ledde till åtal.

Polisen: det är inte något konstigt detta.

Kriminalkommissarie Stephan Söderholm är en av dem på Lundapolisen som ansvarar för att utreda våldtäktsanmälningar

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis. Det är viktigt att man anmäler så fort som möjligt så att vi kan göra rättsmedicinsk undersökning, säkra DNA-spår, göra brottsplatsundersökning och annat som kan binda gärningsmannen till brottet.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.
– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Många kvinnor är oroliga för överfallsvåldtäkter. Det är en ganska obefogad rädsla i Lund, menar Söderholm.
– Vi har bara två anmälningar om överfall utomhus. Det är betydligt större risk att vara berusad inomhus på en studentkorridor.

Stephan Söderholm hävdar att polisen lägger ned stora resurser på alla anmälningar.
– Vi nonchalerar inte någon anmälan. Men om vi ska driva en anmälan till åtal så måste vi tro att vi kan vinna målet. Annars ska vi inte göra det. Och titta på anmälningarna. Är du beredd att sätta någon i fängelse i två år på de grunderna?

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.
Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

http://www.sydsvenskan.se/lund/polisen-det-ar-inget-konstigt-i-detta/

Polismyndigheten i Skåne som Lundapolisen tillhör, betror tydligen den här kriminalkommissarien med sina fördomar, om att kunna utreda att brott som våldtäkt. Han lyckas på den här intervjun få med i princip alla de myter och föreställningar som omhuldar våldtäktsbrottet.   Han utgår i utredningar uppenbarligen från att våldtäkt är lika med överfallsvåldtäkt trots att han själv påtalar att de flesta sker inomhus, han anser att offrets beteende är det som leder till våldtäkt, han anklagar t o m en 14 årig flicka för att själv orsaka sin våldtäkt, han påstår att anhöriga pressar fram anmälningar trots att det är viktigt att ett våldtäktsoffer får stöd, han påstår att kvinnor ljuger för att de ångrar sig efter ett samlag, han tycker synd misstänkta våldtäktsmän och som grädden på moset, vägrar han se att det handlar om manliga strukturer  och tar istället till alibit om kvinnliga åklagare som vi vet dels upprätthåller patriarkala strukturer i ett patriarkalt system och dels är helt beroende av hur utredande polis väljer att prioritera ärenden och vilka åtgärder som utförs för att kunna föra ett ärende framåt.
Vi påstår att det här är precis tvärtom; att det inte är 14 åriga flickor som kan vara en fara för sig själv utan att det är  ovannämnda kriminalkommissarie och hans värderingar som  är en fara för 14 åriga flickors säkerhet och integritet och att hans åsikter i vidare bemärkelse är en fara för alla kvinnors och flickors säkerhet och integritet.

Stephan Söderholm har sedermera fått förtroendet att vara presstalesman för Polismyndigheten i Skåne. Det är klar fingervisning om vilken tilltro arbetsgivaren och högre polischefer hyser för honom. Hans dåliga kvinnosyn har inte hindrat honom i karriären och det är ytterligare en signal till kvinnor och flickor i Sverige.

I juli 2013 uttryckte Polisen i Västmanland, via sin presstalesman att det är naturligt med överfallsvåldtäkter när ”folk” är lättklädda. Han fick motreaktioner och reagerade i sin tur mot motreaktionerna.

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”
Så uttalade sig Sven-Åke Hammar som var presstalesman under Power Meet i Västerås efter att en våldtäkt anmälts. Nu riktas kritik mot hans uttalande i sociala medier.

Ett flertal motreaktioner
Anställda på Kvinnohuset i Västerås reagerade över polismannens uttalande.
– Till och börja med tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att polisen lägger skulden på brottsoffer istället på förövaren, att man pratar om sådant som ”lättkläddhet”, säger XX, samordnare för den ideella verksamheten på Kvinnohuset i Västerås.

– Sedan tyder det på en väldigt stor brist om kunskapen om våld mot kvinnor. Att man kommer med avvikelseförståelse, att det handlar om lättkläddhet. Det är fördomar och okunskap. Våldtäkter handlar om behov av makt och kontroll. Det här är ett oacceptabelt uttalande om citatet stämmer.

SVT Tvärsnytt fick tag i Sven-Åke Hammar som har arbetat 34 år inom polisen för en intervju om det uppmärksammade uttalandet i samband med den stora spridningen i medierna. Under stora delar av intervjun återkommer han till samma mening om att det skulle vara naturligt med fler överfallsvåldtäkter på sommaren då fler har lättare kläder på sig. Han har i början svårigheter att förstå samhällets reaktioner.

Hur vill du kommentera ditt uttalande om våldtäkter?
– För mig föreföll det sig naturligt att det är lättare för våldtäktsmannen att hitta sina offer sommartid. För det är ju så att folk klär sig lättare och det är ju lättare för en gärningsman att hitta ett offer, det går betydligt mycket fortare att genomföra en våldtäkt med någon som har lite kläder, än mitt i vintern.

Kan du förstå vilka signaler kommentaren ger?
– Ja, men jag har inga åsikter om hur någon går klädd.

Har du kunskap om våld mot kvinnor?
– Nej, inte mer än vad än den erfarenhet jag har fått i utredningar.

Kunde du uttryckt dig på ett annat sätt?
– Ja, det är väl att det finns galningar ute i samhället som under sjukdom, berusning och drogpåverkan ger sig på försvarslösa människor. Jag borde ha uttryckt mig så istället.

Sven-Åke Hammar säger till Tvärsnytt att uttalandet inte grundade sig på statistik utan att han svarade spontant och att det var klumpigt sagt.
Jag borde ha uttryckt mig tydligare, så att inte någon tror att nu struntar vi i gärningsmannen och fokuserar på offret. Om någon har misstolkat, så tar jag tillbaka allt det, avslutar Sven-Åke Hammar.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/det-ar-naturligt-att-det-blir-fler-overfallsvaldtakter-pa-sommaren-nar-folk-ar-mer-lattkladda

En polis som jobbat i 34 år uttrycker utan att han vet något om ämnet, vilket han också tillstår, att våldtäkter är naturliga och beror på kvinnans klädsel. Inte heller förstår han vad kritiken bottnar i utan tycker snarare att han är missförstådd.  Men det som förefaller mest ”naturligt” i sammanhanget är hur internaliserat det är att polis lägger skuld på kvinnor för övergrepp. Det blir då alltså ”naturligt” att han inte förstår kritiken och att han anses sig ha rätt till att skuldavskriva män som våldtar.

I september 2014 gick Polisen i Stockholm och Twitterkontot YB Södermalm, som har ca 30.000 följare, ut med följande rader:

Oerhört viktigt att krögare tar sitt ansvar och inte överserverar. I natt brast det och vilket bidrog till en våldtäkt.

Kritiken mot tweeten ifrågasatte att skulden lades på alkoholen och inte på gärningsmannen och svaret  blev från de twittrande poliserna blev:

Aldrig påstått något annat. Skuldfrågan är otvivelaktig. Skulle dock troligtvis inte inträffat om inte alkohol funnit med i bilden.

För säkerhetsskull la de till:

Vår senaste tweet har uppfattats av några som att vi skuldbelägger offret. Gärningsmannen bär alla sluld. Något annat har vi inte menat.

I media utvecklar YB Södermalm  vad de menat med sin tweet.

Under torsdagsmorgonen skrev polisen Johan Säfström en tweet från YB Södermalms konto på Twitter. I den skrev han att en krögares servering av alkohol till en redan full kvinna bidrog till våldtäkten hon senare utsattes för inne på restaurangen.

Vem av dem menar du var full, offret? – Ja, kvinnan var full.

Kan man verkligen beskylla kvinnan för att hon blev våldtagen? – Nej, och det gör jag inte heller. Men jag hävdar att alkoholberusningen är en stark faktor i händelseförloppet. 

Men kan du förstå att man tolkar tweeten som att du beskyller kvinnan? – Nej, faktiskt inte.  

Om en kvinna är för onykter. Kan det vara en orsak till att hon blir våldtagen, menar ni?
– Folk som är onyktra blir i och med berusningen mer utsatta för våldsbrott.

Kan du förstå varför folk reagerar på tweeten? 
– Ja, jag tror man misstolkar andemeningen i det. Jag tror att folk uppskattar oss som att vi skuldbelägger aldrig ett våldtäktsoffer. Det är helt barockt. Det tror jag tillhör forntiden. Hoppas jag i alla fall. 

Skuldbelägger ni krögaren? – Det är svårt att se ett orsakssammanhang. Det är svårt som krögare att ha koll på sina gäster. Men vi anser att en krögare måste ha kontroll över gäster och sin alkoholservering.

Handlar inte problematiken någon annanstans än i alkohol?  – Problematiken ligger hos gärningsmannen. 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/777702-polis-skuldbelagger-full-kvinna-efter-valdtakt

Polisen i Stockholm, som YB Södermalm är en del av, skriver alltså först att en våldtäkt inträffade på grund av berusning och tillstår sedan att det var kvinnan som var berusad. Då uppstår frågan, våldtog hon sig själv? Eftersom poliserna på twitterkontot, som är det största polistwitterkontot i Sverige, samtidigt anser att det tillhör forntiden att skuldbelägga våldtäktsoffer, så går det inte tolka på något annat sätt än att YB Södermalm har en forntida syn på sexualbrott.

Polisen i Stockholm, via det ”populära” kontot YB Södermalm, anser sålunda att fulla kvinnor är skyldiga till sin egen våldtäkt. De som också ska kunna bemöta våldsutsatta kvinnor professionellt har en internaliserad åsikt att kvinnor försätter sig själva i en våldtäktssituation. Det är samma anda som i #kvinnoregistret;  brottsoffret blir skyldigt till brottet och de våldsamma männen osynliggörs.

I oktober 2014 uttalar sig Polisen i Örebro om sexuella övergrepp.

”Om kvinnorna inte anmäler så stärks ju den här personen i sitt agerande”

De flesta som blivit utsatta för sexuella övergrepp anmäler inte brotten till polisen. Och mörkertalet är ett stort bekymmer. Det säger Peter Springare, förundersökningsledare på grova brottsroteln i Örebro.

– Om en individ ger sig på en människa i olika sammanhang och kvinnorna inte anmäler det så att vi får ögonen på den här personen så stärks ju den här personen i sitt agerande och känner att ingen vill, kan eller törs anmäla det här.  Då är det väldigt stor risk att det här eskalerar, säger Peter Springare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5983974

Språket som denna polis använder i sitt uttalande är både avkönat och könat. Trots att sexualbrott är ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor så kommer inte Springare in på det. Att välja ord som att ”personen stärks i sitt agerande” och att det här ”eskalerar” ger också en tydlig indikation att Springare utgår från överfallsvåldtäkter. Han har förmodligen Örebromannen som ett facit här. Vad han gör internaliserat är att han lägger skuld på kvinnor som inte anmäler våldtäkt men han nämner inte att det handlar om att de känna sig bra bemötta av polis, att de ska känna sig trygga, att brottet ska tas på allvar som det integritetsbrott det är och att de inte blir ifrågasatta per automatik.  Att lägga skuld på kvinnor som  den är polisen internaliserat gör, inger inte förtroende för hur han kan hantera den grova brottslighet som våldtäkt är. Det torde vara snarare skrämma bort kvinnor i mörkertalet som han påstår sig tycka vara ett bekymmer.

Polisen misstänkliggör kvinnor som anmäler våldtäkt

Inte bara varnar poliser kvinnor och inte bara skuldbelägger de kvinnor – de går också ut i media med att det är ett problem att kvinnor – tjejer – hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Att polis först måste veta vad en våldtäkt är för att kunna påstå att den inte har hänt är inget som verkar bekymra dem när det rör viljan att diskutera dessa ”falska” våldtäkter.

I januari 2007 talar Polisen i Östergötland om hur falska våldtäkter är ett nytt problem.

Fler falska våldtäkter

http://www.folkbladet.se/nyheter/fler-falska-valdtakter-2674968.aspx

De falska anmälningarna kräver mycket energi av rättsväsendet, energi som borde finnas för de kvinnor som faktiskt blivit våldtagna, säger Anne Asp, chef för våldsroteln i Norrköping.

Polisen i Norrköping har ett antal våldtäktsanmälningar där de inte kommer vidare. Den kanske allvarligaste orsaken är fall där polis och åklagare misstänker att det inte förekommit något brott.
Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.

– De här brotten kräver mycket energi av utredarna, energi som borde finnas till de ärenden där en kvinna faktiskt blivit våldtagen.

Det är ofta svårt att bevisa att kvinnan anmält felaktiga uppgifter eller att det som anmälts aldrig förekommit. Inget är svart eller vitt, förklarar de. Istället beskriver de utredningarna som en gråzon.
– Det är viktigt att säga nej. Om det inte varit något tvång under samlaget så kan det inte bli en våldtäkt bara för att hon ångrar sig efteråt,

– Men jag tror inte att någon anmäler bara för anmälans skull, utan det finns alltid någon orsak bakom att något har hänt,

De anmälningarna handlar mer om oförstånd eller oförmåga att backa från utredningen. Allvarligare och direkt brottsligt är de ärenden där någon felaktigt pekas ut för ett brott. 

– Vi jobbar alltid på skarpt läge när vi får in en anmälan, förklarar de båda men betonar i nästa andetag att det är lika viktigt att ingen blir felaktigt misstänkt eller dömd.
– Den som felaktigt utpekas som misstänkt för en våldtäkt blir aldrig helt rentvådd. De blir det hos oss, men allmänheten har redan dömt dem. De får gå vidare som våldtäktsmisstänkta och det är fruktansvärt,

Hur polisen skiljer på de som inte blivit riktigt våldtagna och de som blivit riktigt våldtagna talar de inte om. Poliserna blandar också ganska försåtligt beskrivningarna av att det inte är ”svart eller vitt” och en ”gråzon” med åsikten att det inte är speciellt ovanligt att kvinnor anmäler fel/falskt. Skulden läggs också på den kvinnan som anmäler, hon ska vara ett idealt offer annars ska hon ”backa” ur.

I maj 2007 intervjuades Polisen i Örebro 2007 om hur deras egna undersökningar visade att minst 19% av alla våldtäktsanmälningar är falska.

Var femte anmäld våldtäkt är falsk, menar polisen

Enligt en egen utredning som polisen gjorde av alla våldtäktsanmälningar i Örebro län 2004, så var närmare var femte anmälan felaktig eller falsk. Samma antal falska anmälningar gäller fortfarande menar Robert Haslinger, som är chef på roteln grova brott hos Örebropolisen.

Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.
Det här är något som juristen Elvy Wicklund i Örebro inte känner igen, trots att hon har 20 års erfarenhet av att ha jobbat med kvinnor som utsatts för den här typen av brott.
Den som i de flesta fall avgör om en våldtäktsanmälan är felaktig är polisens egna utredare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=1386947

Det är dessa rader som står att läsa på radions websida. Men det är viktigt att höra igenom hela inslaget med intervjun. Ordagrant låter det enligt följande:

Polischef Haslinger: Och man kom fram till att det var 18 % då stämmer det ganska väl med dom siffror som är i år också. Det är en konstant hög andel.

Reportern: Varför är det så enligt dig?

Polischef Haslinger: Det finns flera anledningar till det; en del tror att de ska kunna få ut någon ersättning, det finns vissa som har psykiska problem, hämndmotiv, behov att förklara bort en otrohet, till exempel.

Vi haft exempel på när en kvinna varit berusad och haft sex med andra än sina pojkvänner eller sina män och sedan har de hittat på istället att de blivit utsatta för sexbrott.

Läst text av reportern: Att så mycket som 18% skulle vara påhittade eller felaktiga anmälningar kan ändå vara  i underkant anser Robert Haslinger. Han tror att det kan vara en ännu större andel som är falska eller felaktiga anmälningar. Det här är någonting som kvinnojuristen Elvy Wicklund Örebro, ställer sig frågande inför.

Wicklund: Utifrån min erfarenhet så känner jag inte igen det.  Jag har haft ett ärende när jag vet att polisen ansåg att det var en falsk anmälan men där jag är övertygad om att kvinnan talade sanning.

Lät text av reportern: Vad det är som avgör om det är en falsk eller felaktig anmälan är ofta den utredande polisens känsla eller att det kommer fram saker som inte kan stämma som är helt orealistiska eller att kvinnan till slut i efterhand erkänner att hon hittat på allt. Men dom fallen är ovanliga enligt Robert Haslinger. Däremot har han idé om hur man skulle kunna få bukt med en del av de falska anmälningarna.

Polischef Haslinger: Om polisen skulle göra något exempel där man skulle välja ut ett ärende och ställa ekonomiska krav mot den som har hittat på den här historien och det kommer i så fall bli oerhörda summor som vi pratar om man räknar ihop alla kostnader som vi får för våra utredningar.

Polisen i Örebro gör alltså egna undersökningar om något så komplext som sexualbrott. Det framkommer inte varför de gör egna utredningar och utifrån vilken kunskap. Men polischef Haslinger hänvisar till att även årets siffror ”stämmer”, det är en konstant hög andel som anmäler våldtäkt falskt.  Det är så häpnadsväckande att vi måste upprepa:  en polischef som ansvarar för bla a våldtäktsutredningar anser att det är en hög andel kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt falskt.

Som anledning till detta falska beteende anger polischef Haslinger de vanliga antifeministiska myterna om våldtäkt, våldtäkt anmäls för att kvinnor har ekonomiska motiv, har psykiska problem, vill hämnas och vill förklara bort otrohet.

Varför inte män har samma behov att förklara bort otrohet går inte Haslinger in på. Inte heller går han in på att även en misstänkte ofta har precis samma bortförklaringar på varför en kvinna har anmält honom för våldtäkt, som polischef Haslinger ger uttryck för.

Men förutom detta har även polischef Haslinger en idé hur Polisen i Örebro kan komma tillrätta med alla dessa ljugande kvinnor och flickor som han uppenbarligen har stora problem med:  han tycker att polisen ska välja ut någon som anmäler våldtäkt fel som betalningsskyldig för hela utredningen. Han vill statuera ett exempel och skrämma bort de som anmäler ”fel” våldtäkter.

Det här polisiära agerandet sker alltså i tre steg:

  1. Myter och föreställningar om våldtäkt tillsammans med negativ kvinnosyn leder till dåliga sexualbrottsutredningar.
  2. Det startas egna utredningar om varför så få våldtäktsanmälningar lyckas och skulden läggs på de som anmäler – det är fel sorts anmälningar.
  3. De som anmäler straffas för polisens inkompetens och dåliga kvinnosyn genom hotet att tvingas betala för polisens arbete.

Detta är alltså både en dubbelbestraffning och en trippelbestraffning som Polisen i Örebro riktar mot kvinnor och flickor. Robert Haslinger jobbar för övrigt kvar. Hur många falska våldtäkter han anser han att det finns nu vet vi inte men det finns ingen anledning att tro att hans kvinnosyn radikalt förändrats till det bättre. Haslinger (och hans kollegor) gick också ut i media med frikostig information om fallet med kvinnan som misstänktes för ett grovt våldsbrott och som senare fälldes i Örebro tingsrätt. Att han därigenom beter sig som en  antifeminist som vill ge så mycket uppmärksamhet som möjligt till tesen om att ”kvinnor kan” är alltså tydligt men vi kommer återkomma till det i inlägget om Polisen och media.

I juni 2007 går Polisen i Västra Götaland 2007 ut anonymt i media om vad de anser vara ett jätteproblem ; att våldtäkter är uppdiktade. Artikeln finns också hänvisad till i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar då JO under denna period utredde just Polisen i Västra Götaland för deras undermåliga hantering av våldtäkter.

Poliser hävdar: ”De flesta våldtäkterna är uppdiktade”

http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/

De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem

 I artikeln säger en namngiven chef att det inte finns någon statistik och att han därför inte som tjänsteman kan påstå något sådant som står i rubriken. Men de anonyma poliserna har inga sådana betänkligheter. De gör som i #kvinnoregistret dvs förklarar att de som anmäler våldtäkt inte sällan har psykiska problem dvs det är brottsoffret det är fel på. Ingenstans går de anonyma poliserna in på hur de ser på våldtäktsbrottet och om de vet att de flesta kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp inte anmäler.
En sådan här artikeln sänder både en signal om hur Polisen i Västra Götaland ser på våldtäkt, hur deras kunskapsnivå är och hur deras kvinnosyn är. Det kan också leda till att kvinnor tappar förtroende för polisen och väljer att i ännu mindre grad anmäla sexualbrott. Polisen kan sedan påstå att de därigenom fick ”rätt”. Forskning visar däremot att anmälningsbenägenheten för våldtäkt påverkas av hur samhällets och därmed även polisens syn på våldtäkt är.
JO riktade för övrigt kritik mot hur våldtäkt utreds hos Polisen i Västra Götaland och bland annat på bristande resurser i just dessa utredningar.  Frågan som återstår är: jobbar alla dessa anonyma poliser kvar? Utreder de våldtäkt idag? Med samma dåliga kvinnosyn ? Då är det nog snarare det som är ett ”jätteproblem”.

I juli 2008 uttalar sig Polisen i Östergötland återigen i media om de falska våldtäkterna. Nu är det inte längre ett nytt problem, som angavs ovan, utan det är betydligt vanligare än vad ”många” tror.

Falska våldtäkter problem för polisen

Flera poliser som Corren talat med anser att falska våldtäktsanmälningar har blivit vanligare under senare år.- Det bär mig emot att säga det, men en del anmälningar borde aldrig gjorts. De här tjejerna förstör för sina systrar, som verkligen har våldtagits, säger kriminalinspektör Pär-Åke Ekholm.

– Jag kan tyvärr inte ge några exakta siffror, men det är betydligt vanligare än många tror att utredningar läggs ned på grund av att berättelsen inte stämmer.

Enligt Ekholm kan det finnas flera olika förklaringar till att någon anmäler en våldtäkt utan att den begåtts. Oftast är alkohol och droger inblandade. Målsäganden har kanske gått för långt med någon hon egentligen inte ville ha sex med.

– Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.

En annan bakgrund kan vara att målsäganden tidigare i sitt liv varit med om något traumatiskt.

– Hon har en berättelse som vill ut men det är inte den här, påstådda våldtäkten. Generellt tror jag att det är personer som inte mår bra från början som anmäler en falsk våldtäkt.

Pär-Åke Ekholm poängterar att han inte menar att kvinnor ska hålla inne med anmälan.

– Det stora problemet är alla våldtäkter som inte anmäls för att kvinnan inte vågar. Jag hoppas bara att vi kan undvika fall som uppenbart inte är våldtäkter.

http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/falska-valdtakter-problem-for-polisen-4276983.aspx

Polisen i inslaget anser att det är vanligt att berättelsen inte stämmer. Vad det är som ska stämma kommer de inte in på. Därefter staplas de vanliga myterna om våldtäkt på rad. En kvinna som  är drogad eller berusad verkar få skylla sig själv om hon blir våldtagen.  Myterna om kvinnor som ångrar sig, vill dölja otrohet och att felet är att den anmälande kvinnan inte mår bra ”från början” återkommer.  De ”tjejer” som anmäler fel förstör också för sina systrar. Varför det skulle vara så ges inget svar på. Den enda tolkningen är att alla kvinnor och flickor som anmäler övergrepp drabbas dessa fördomar och kan anses förstöra för ”sina systrar”.

I juli 2011 anger Polismyndigheten i Skåne, Lund att kvinnor anmäler falskt, delar av artikeln ovan återges igen.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.
Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.

I september 2011 oroar sig Polismyndigheten i Halland för att oskyldiga pojkar får sitta anhållna.

Polischef: ”Tjejer hittar på om våldtäkt”

Allt fler polisanmäler våldtäkter på falsk grund- det menar i alla fall Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Jag är fruktansvärt besviken på de kvinnor och tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är några våldtäkter.  Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna hos oss . Det drabbar ju alla andra som flickor och kvinnor som blir våldtagna som ropar efter våran hjälp

Fråga: Men är det här ett stort problem i förhållande till dem som inte vågar anmäla överhuvudtaget?

Nej, det är ett litet problem. Men jag vill fortfarande inte ha dom problemen.

Men Halmstadjuristen YY som ofta företräder våldtäktsoffer har däremot aldrig stött på detta inom rättsväsendet. Hon menar att problemet istället är att för få kvinnor orkar eller våga anmäla. Jag har inte stött på det, jag har ändå arbetat i domstol sedan 1977 och nu som privatpraktiserade jurist.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4699012

Polischefen anser alltså att tjejer som anmäler falskt är litet problem men det drabbar alla andra som blir våldtagna. Varför de som blir våldtagna skulle behöva ”ropa” efter hjälp svarar hon inte på. Det är i sammanhanget intressant att se en helt annan ton och attityd när det rullades upp en sexköpshärva med pojkar 2014.

 Det är pojkar i 20-årsåldern som är lite vilsna och inte förstår sitt eget bästa, att man blir utnyttjad när man säljer sex. Man är ett offer helt och hållet, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen.

– Sexualbrott är ofta förknippade med skam och skuld. I det här fallet rör det sig dessutom om unga män som befunnit sig i beroendeställning. Det är viktigt att betona att vem som än blir utsatt alltid kan komma till polisen och att vi tar anmälningarna på allvar. Vi är särskilt utbildade att möta dem som utsatts för övergrepp, säger Inger Ohlsson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5893363

Tonen är alltså betydligt mer förstående för svårigheter att anmäla sexualbrott här än 2011 då hon ansåg sig vara ”fruktansvärt besviken” på tjejer.

Sammanfattning

Att kvinnor och flickor varnas för att vistas ute och att de skuldbeläggs för våldtäkter är två sidor av samma företeelse: att osynliggöra orsaken till det sexuella våldet dvs att det i nästan alltid är män och pojkar som begår våldtäkt mot kvinnor och flickor. Att polis fortfarande upprätthåller samma syn på sexualbrott som 1976, då boken ”Skylla sig själv” kom ut, är skrämmande men tyvärr en verklighet.

Det sker,  som visas ovan, internaliserat men förmodligen även fullt medvetet. Trots att det borde finnas en vilja öppet att diskutera polisens kvinnosyn verkar det snarare vara tvärtom som rapporteringen om #kvinnoregistret visade då en hög polischef, Mats Löfving, använde ordet ”trams” när en reporter ställde frågor om det.

Som också visas ovan började det i under andra hälften av på 2000-talet dyka upp artiklar om problemet med sk falska våldtäkter. Under samma tid växte sig antifeminism allt starkare. Åsikterna från poliser om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt ska alltså ses i det ljuset.

Efter att Assangefallet briserat, där mängder av nätaktivitet avslöjade en mycket dålig kvinnosyn, kom året efter ytterligare artiklar om falska våldtäkter där polis uttalande samma fördomar som fanns att läsa på olika antifeministiska sajter. Det finns skrämmande nog knappast något som skiljer mellan hur poliser uttalar sig om falska våldtäkter och det tankegods som har går att läsa på vilken kvinnohatiskt sajt som helst. Det är intressant i sig.

Om det innan dagens abortlagstiftning fanns myter om att kvinnor anmälde våldtäkt för att få försörjning och att tidigare sexualmoral förutsatte att kvinnor och flickor skulle”hålla på sig” och att det var därför de anmälde våldtäkt, så har myterna om orsakerna till ”falska” våldtäkter nu byts ut till att vilja dölja otrohet och att få skadestånd.  Psykisk sjukdom verkar dock ha stått sig genom åren. Trots att våldtäktslagstiftningen har uppdaterats och det tex är ett brott att utnyttja berusade och drogade kvinnor (hjälplöst tillstånd) lägger polisen i utsagorna ovan fortfarande skulden på kvinnorna och deras situation.

Det är heller inte så att det är en isolerad företeelse inom polisen med dålig kvinnosyn och att uttala sig föraktfullt om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 Polismyndigheter. Tio utav dessa är med i det här inlägget. Dessa är

Polismyndigheten i Halmstad
Polismyndigheten i Kronoberg
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland
Polismyndigheten i Västmanland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Östergötland

Det är alltså strukturer som finns överallt. Det är också flera höga chefer som har uttalat sig, poliser som är de som ska ha uppdaterad kunskap om sexualbrott, men istället vädrar mycket okunniga och kvinnofientliga åsikter.  Att det även är några kvinnor är inte förvånande eftersom, precis som i domstolarna, kvinnor i en patriarkal organisation upprätthåller patriarkala normer. Att utmana patriarkatet leder knappast till chefspositioner. Snarare tvärtom.

Det är alltså illavarslande att polis varnar kvinnor men lägger ner utredningar som var orsak till varningen, det är illavarslande att polis bland annat i nya sociala medier fortfarande upprätthåller föreställningen att kvinnor bär ansvaret för våldtäkter och det är illavarslande att poliser anser att ”falska” våldtäkter är ett problem när de inte ens vet vad en våldtäkt är dvs att det är ett integritetsbrott och inte ett tekniskt brott som poliser tycks tro. Det är också illavarslande att trots att så många kvinnor och flickor vittnar, bland annat på nya sociala medier, om övergrepp som inte har anmälts och hur kränkande de bemöts och (om de väl anmäler) att så många utredningar läggs ner, verkar det inte få någon effekt. Det verkar enligt polis vara svårt att få tag på de ”riktiga” våldtäkterna men det verkar finnas desto mer intresse för att få uppmärksamhet på tjejer som sägs ha hittat på våldtäkter.

Det är tydligt att kvinnor fortfarande avkrävs ansvar för sitt beteende, för våldtäktsmännens beteende och för att dessutom bete sig rätt och framstå som ett idealt offer. Vill det sig riktigt illa kanske en kvinna eller flicka som anmäler kan våldtäkt råka ut för en Robert Haslinger-polis som vill statuera exempel och därmed avkräva henne betalning för polisens arbete.

För att se ett exempel på hur polis går tillväga när de utreder s k falsk tillvitelse se inlägget om Flickan anmälde våldtäkt men blev istället själv dömd. Den hanteringen är inte unik. Tyvärr.

Polisens #kvinnosyn Del 5 : Polisen och prostitutionen

Efter avslöjandet om polisen och #kvinnoregistret fortsätter vår serie om Polisens #kvinnosyn med att betrakta hur polisen hanterat företeelsen prostitution.

Det är av stor betydelse att se hur de som ska tillse kvinnors säkerhet, värderar de kvinnor som är mest utsatta för samhällets godtycklighet, fördömanden och skuldbeläggande; de kvinnor och flickor som av olika anledningar befinner sig i prostitution. Hur polisen ser på dessa som är mest utsatta för mäns våld, ger mycket information om hur deras kvinnosyn är. Eftersom prostitution som företeelse är mångfacetterad, mångbottnad, känslomässig och där rättsväsendet inklusive polisen fortfarande famlar runt och inte förstår särskilt mycket, är syftet med inlägget att synliggöra den djupa problematiken och hur gamla strukturer som ännu lever kvar. Polis hävdar ofta att det är en allvarlig brottslighet men vad de faktiskt gör och inte gör, visar att det är andra känslor som faktiskt styr. Förutom att skärskåda modern nutid i Sverige, kommer inlägget Polisen och prostitutionen också innehålla både ett globalt, framför allt ett nordiskt, såväl som ett historiskt perspektiv.

Om vi inte spanar så kan vi naturligtvis inte veta någonting.

Sexköp är ett brott som oftast upptäcks genom att polisen lägger spaningsresurser på det. På polisen finns personer som ska skanna av internet och vad som händer där. Men därifrån har inte kommit några signaler om att det här är ett stort problem som bör satsas på, säger Staffan Wennberg.

Han ser en skillnad mellan dem som han menar gör det här frivilligt och de som blir tvingade.
– Är det en som säljer sex och det inte är frivilligt räcker det för att det ska vara allvarligt.
– Om en flicka är tvingad att göra det via en kopplare så tar jag ju det först än den tjej som säljer för att hon kommit på att hon ska tjäna pengar.
Nu är jag inte nån psykolog. Men när de går och grunnar på det i efterhand så… man måste ändå tycka att det är konstigt på nåt vis. Nu påstås det ju att det är världens äldsta yrke, men ja, jag vet inte.
Intervju med chef vid Uppsalapolisen 2014 se
här.

Den nödvändiga dikotomin

Prostitution som företeelse förutsätter en tudelning, en dikotomi, av kvinnor och på deras värde. Det finns ärbara och icke ärbara kvinnor och att det finns en internaliserad dikotomi påverkar alla kvinnor och flickor – även de som inte är i prostitution. Att en kvinna som anmäler våldtäkt får frågor om just sin ärbarhet; klädsel, sexuella erfarenheter och tidigare beteende, beror på den här dikotomin som lägger skuld på kvinnor. Inte på män och förövare.  Kvinnor och flickor förutsätts också bete sig rätt dvs ärbart och får då och då mediala råd av poliser att tänka på sitt beteende och skuldbeläggs internaliserat för sin klädsel. Detta kommer vi att återkomma till i bloggen framöver då polisens uttalanden i media granskas.

Prostitution kan alltså ses som en projiceringsyta för kvinnosynen.

Globalt och historiskt perspektiv

Polisen och prostitutionen har en lång gemensam historia. Att vissa kvinnor och flickor alltid ansetts, och anses, vara tillgängliga för framför allt maktens män har alltid på ett eller annat sätt också involverat polisväsendet.

Lydia Cacho skriver i sin bok ”Maktens slavar” om hur polisen i varje land hon besöker är involverad i sexhandeln på ett eller annat sätt. De tittar åt annat håll när prostitution och våld sker, de är sexköpare, de beskyddar åt hallickar, de låter sig mutas med pengar eller fri tillgång till sex, de förvarnar om tillslag, de utsätter brottsoffer för kränkande behandling eller övergrepp, de skickar brottsoffer tillbaka till hallickarna eller lämnar hallickar och deras kvinnor ifred. I länder med legaliserad prostitution beskrivs hur polis är sexköpare, ”kunder”, ena dagen för att nästa förutsättas vara de som utreder brottslighet mot kvinnor som utsätts för handel och våldet i prostitutionen.  Det säger sig självt att det inte fungerar. Den kvinnosyn som kännetecknar de som utnyttjar kvinnor sexuellt påverkar dessutom synen på sexualbrott begångna mot alla kvinnor och flickor i samhället. Lydia Cacho skriver på sidan 104

Och att polisen i de närmare 50 länder jag besökt inte på långa vägar har den utbildning, kunskap, handlingskraft, professionalitet och transparens som skulle behövas för att bekämpa människohandlarmaffian.

I Sverige har vi sedan 1999 en lag som förbjuder köp av sexuell tjänst/handling. Det är ingen hemlighet att polisen var emot införandet av lagen.

I en historisk betraktelse har svensk polis i allra högsta grad varit involverad i prostitution under den period Sverige hade reglementering och bordeller. Högste polischefen i Stockholm tillika överståthållaren, var under 1840-talet i högsta grad ansvarig för införandet av bordeller och tvångsbesiktning av prostitutionens kvinnor och flickor. Polis fick ansvar för att kvinnor infann sig till kontroller dvs den gynekologiska undersökning som skulle se till att hon var fri från sexuellt överförda sjukdomar som kunde smitta friska sexköpande män. Polisen fick även i uppdrag att spana efter ”liderliga” kvinnor som kunde misstänkas för prostitution. Det fanns speciella prostitutionspoliser. Trots att poliser egentligen skulle bekämpa ”liderligheten” i samhället blev det egentligen tvärtom, de upprätthöll organiseringen av prostitutionen istället för att motarbeta den. 1)

Det fanns exempel på hur polisen utnyttjade kvinnor sexuellt för att få bevis på att de var prostituerade.  Polisen samarbetade också med hallickar och bordellägare för att kunna ”vittja” dem på kvinnor som de förde till tvångsundersökning. Reglementering upphörde slutligen så sent som 1918 tack vare ett mycket aktivt feministiskt arbete.

Norden och polisen samsyn

Även i våra nordiska grannländer Norge och Island finns numera en lagstiftning mot sexköp (Island har även ett förbud mot strippklubbar).

I Norge var det framför allt samiska kvinnor som kämpade för att få till stånd en förändring av mäns  beteende och för att få en lag som förbjöd sexköp. Efter att gränsen till Ryssland öppnades för handel 1991 ledde det även till att handeln med kvinnor i prostitution ökade och till att sexköp blev mer och mer normalt bland män och t o m bland unga pojkar. De samiska kvinnorna började bedriva ett aktivt normarbete för att få till stånd en förändrad attityd. De anordnade bland annat demonstrationer utanför de ställen där de visste att hallickverksamhet och sexköp pågick. Trots att sexköpare utsatte dem för livsfarliga hot, tex genom att göra ansatser att köra över dem med sina bilar, fick de ingen hjälp eller beskydd av polis. Tvärtom försökte den lokala polisen förhindra och förhala kvinnornas demonstrationstillstånd. Ingen utredning påbörjades trots att de fanns bevis för hallickverksamhet och att handeln med kvinnor pågick.  Snarare betraktades hallickarna som goda medborgare och inte alls som kriminella. Vid ett tillfälle utsatte en hallick/bordellägare demonstrater för fysiskt våld och inte ens då ingrep polisen utan försökte snarare få demonstranterna att avlägsna sig.  Senare när kvinnorna hade rönt framgång i kampen så utreddes hallickarna men det var dessa samiska feminister som gick först och deras kamp ledde senare till den norska lagstiftningen där sexköp kriminaliserades. På grund av närheten till den Ryssland var det nödvändigt att även kriminalisera sexköp utomlands för att förhindra gränshandel med kvinnor. Men precis som i Sverige, var inte norska polisen positiva till lagen. 2)

Efter att sexköpslagen infördes på Island 2009 gick polisens arbete med att lagföra män som bröt mot lagen, mycket trögt. Fram till 2013 hade endast 8 sexköpare lagförts och de köpte alla sex av samma kvinna. Bara ett enda fall av koppleri/hallickverksamhet har lett till fällande dom och då var det en kvinna som dömdes och hon var själv ett offer i kvinnohandeln. Det har lett till att den aktiva isländska kvinnorörelsen själva har agerat. De tröttnade helt enkelt på polisens frånvaro av intresse och att inget hände. De började spana själva efter sexköpare och av-anonymiserade dem och anmälde dem till polisen. 2)

I det här nordiska sammanhanget finns det anledning till att ta upp den s k Haparandadomen från 2011,  där två svenska män var åtalade, en för sexköp och för att ha förmedlat en rysk kvinna till denna sexköpare.

Försvaret kallade en överkonstapel vid den finländska polisen som vittne. Han angav att han hade arbetat som polis i 30 år i den regionen där de ryska kvinnorna såldes och han ansåg sig kunna bedöma om dessa kvinnor i prostitution var frivilliga eller tvingade.

Ur domen: Han  /polismannen/  är av den uppfattningen att varken hallickar eller ryska maffian är inblandade i verksamheten utan de ryska kvinnorna sköter själva den prostitution som de bedriver. Om den misstänkte mannen säger den här att polisen att han känner honom sedan tidigare och att han inte kan tänka sig att denne bedrivit någon verksamhet som hallick.   

Polismannen fick alltså bedöma att det inte fanns någon rysk maffia inblandad eller att någon av kvinnorna hade en hallick trots otaliga rapporter, bland annat i media, om motsatsen. Denne finländske polismans syn på prostitution, hans syn spå sexköp som normal manlig sysselsättning eller hans kunskap om våld mot kvinnor, diskuterades inte. Han fick tycka till och skyddade sin manlige ev sexköpande och kvinnohandlande vän.  Hur den här mångåriga polisen och hans poliskollegors arbete mot våld mot kvinnor framför allt i prostitution bedrevs kan en bara göra sig en föreställning om. Lydia Cachos uppgifter om hur poliser över hela världen inte bryr sig om kvinnohandel kom plötsligt väldigt nära under Haparandafallet.

Både norsk, isländsk, finländsk och svensk polis brister alltså i förståelsen av – och viljan att förstå- vad prostitution är dvs att det är våld mot kvinnor, och i synen på att sexköpslagen är en viktig lag att införa och att efterleva.

Sverige – 50 dagsböter

I Sverige har få sexköpare lagförts och straffen är låga. De flesta får strafföreläggande och slipper offentlighet. Efter ett HD-beslut 2001 får i stort sett samtliga sexköpare 50 dagsböter även i de fall där det finns uppenbara tecken på att de utövat våld, i vissa fall grovt sexuellt våld.  De får oftast inte ens några frågor om det och deras anonymitet består. Kvinnor och flickor i prostitution är ansedda som mindre värdefulla än andra kvinnor och flickor, på något annat sätt är svårt att tolka att våldet inte ger någon uppmärksamhet.

Få gånger har polis höjt rösten mot den låga straffen och det inte skett i något större medialt sammanhang. Det finns anledning att jämföra med vad som skedde när HD ändrade praxis för hur narkotikabrott ska bedömas och att ”nyansera” påföljderna beroende på vilket position den åtalade hade i ett försäljningsnätverk. Denna HD-dom ledde till att polis uttalade sig i nationell riksmedia och till debatter. Något motsvarande har trots att det gått 16 år sedan sexköpslagen infördes och 14 år sedan HD:s beslut om 50 dagsböter, inte skett från polisens sida. Ingen stark reaktion har framförts. Det är en tydlig indikator på hur polis ser på brottet sexköp och på deras generella ointresse.  (Se tex artikel Låga straff gör att sexköpare inte jagas.)

För att få en uppfattning om hur många sexköpare som åker fast kan en se hur mycket pengar som är i omlopp. I en härva i Stockholm 2013  fanns uppgifter att 600000 kr skickades till hemlandet av hallickarna. Ett fåtal sexköpande män åkte fast i härvan. Det borde ha varit minst 300 sexköp vilket innebar att det var 1-2% som åkte fast. Det här rör sig förstås om väldigt övergripande siffror och de flesta härvor nystas inte upp och de allra flesta sexköp lagförs inte. Sannolikheten för en sexköpare att avslöjas av polis är ytterst liten, det rör sig förmodligen om promillen. Om någon grips får han ändå anonymitet och endast böter. Trots att männen som köper kvinnors och flickors kroppar gör en våldshandling är det t o m mindre risk att bli lagförd än det är vid våldtäkt. Sexualbrott tillhör de minst anmälda brotten och de med sämst lagföring. Det är ingen slump och våldet i prostitutionen följaktligen får ännu mindre intresse för alla sexualbrott hänger ihop.  Finns det pengar inblandade i en våldtäkt blir kvinnan och flickan internaliserat ännu mindre värdefull att skydda än om det inte finns någon ersättning inblandat. Det är ett strukturellt och tydligt mönster.  Den manligt kodade synen på prostituerade tillåts alltså påverka alla som anmäler sexuellt våld.

Prostitutionsrelaterad brottslighet

I hela landet minskade antalet lagförda sexköp med 25 procent 2013 i jämförelse med året innan http://www.svt.se/nyheter/sverige/farre-aker-fast-for-sexkop

Anmälningar om köp av sexuell tjänst har gått ner kraftigt. Enligt polisen beror det inte på att färre personer köper sex, utan på att polisens spanare spenderar mindre tid i yttre tjänst. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5618758

 För att förstå hur polis ser på prostitutionsbrottslighet är det nödvändigt att se på hur de hanterar de brott som ansluter till prostitution dvs koppleri och människohandel. Det är oftast i samband med dessa utredningar som ett större antal sexköpare kan gripas och att antalet lagförda sexualbrottslingar i sexköp ökar.

Begreppen koppleri och människohandel är i grunden problematiska då de döljer våldet (se Inlägget Prostitutionen och rättvisan) och lägger fokus på ekonomi eller på ett fysiskt tydligt tvång från hallickarna. Sexköparnas våld försvinner helt. Viljan att lägga resurser på prostitutionsrelaterad brottslighet ger ändå information på hur polis ser på prostitution. Polisen i storstäderna Stockholm och Göteborg inrättade i samband med att människohandel blev ett brott, speciella människohandlarenheter. I Skåne prioriterade polisen bort det och i resten av Sverige fanns ingenting.

Norra Sverige med närheten till andra lands gränser, uppmärksammades som ett särskilt problematiskt område eftersom ingen prostitutionsrelaterad brottslighet utreddes, trots indikationer på att det fanns omfattande sexhandel. Framför allt Västerbotten och Jämtland utmärkte sig negativt i att inte göra något. Polisen ansåg inte att det var något problem eftersom de inte sett något vilket naturligtvis visade vilken syn på prostitution de hade och på den stora viljan att sopa problemen under mattan – att titta åt annat håll. Situationen i norra Sverige utreddes i en särskild i en rapport så sent som 2009.

Att det är oerhört sega och uråldriga attityder som polis har gentemot prostitution visar att ännu 2014 uttalar enskilda polischefer att prostitution är ”världens äldsta yrke”, se citat överst. Det visar att det faktiskt inte har hänt så mycket sedan reglementeringens polisarbete. Oviljan att adressera våldet är påtaglig och viljan att normalisera prostitution genom att säga att det alltid funnits och inte går att bekämpa, är vanlig. Det är just om de sexualbrottslingar som sexköpare utgör som detta ofta uttalas om. Annan typ av brottslighet betraktats inte som något oundvikligt. Skulle någon polis anse att knarklangeri är ett yrke som vilket som andra?

Kvinnosyn och ”sexhärvor”

Vid några tillfällen har mer genomgripande utredningar och senare rättegångar hållits, som rör flickor och unga kvinnor och om de män som har betalat för att utnyttja dem. En stor sexköpshärva avslöjades 2009 och förra året 2014, dömdes också en man men det finns fler. Till dessa ska givetvis fallet med polischefen Göran Lindberg läggas. Alla dessa fall har det gemensamt att det visar hur våldet mot kvinnor och flickor i prostitution alltid är närvarande.  Men de visar på attityder hos poliser. De visar för det första hur utredningar begränsas och att de flesta sexköpande männen dvs sexualbrottslingarna går fria. De kan alltså fortsätta begå sexualbrott ostraffat. I en del dessa domar syns det att det rör sig om många män, kanske 100-tals i vissa fall.

För det andra visar Göran Lindberg-utredningen hur polis valde att inte ingripa trots att de åtminstone vid ett tillfälle visste att en kvinna våldtogs grovt och utsattes för livshotade våld. Polis avvaktade för samla bevisning. Inte ens ett grovt våldsamt sexualbrott avbröts utav det skälet. Det behövdes ”bevis”.  Hur kan det anses var ett bättre syfte än att avbryta grovt våld? Två saker påverkade polisen här, dels deras intresse för sin egen utredning och dels att det ansågs handla om en kvinna som var mindre värdefull, mindre ärbar: hon var prostituerad.  De avbryter inte våld mot person då det handlar om den urgamla föreställningen att prostituerade får skylla sig själva. De har inte samma människovärde. Det är det typiska dikotomi-tänkandet. Det sänder också klara signaler att svensk polis inte skyddar kvinnor från våld, trots att de kan, om de anser sig ha rätt till att låta bli. För vilka ska polisen anses finnas då?

Förutom detta i grunden kvinnoföraktande ”syfte”, uttalade också utredande polis Jonas Trolle, att han ansåg att det gick att dra paralleller till heroinhandel.  För att samla bevis avbryter inte polis alltid pågående handel med narkotika och det skulle alltså rättfärdiga att kvinnan lämnades utan hjälp i våldsmannens hantering. Kvinnan förtingligas öppet. Hon anses inte ha ett okränkbart mänskligt värde utan blir en produkt som säljs och köps. Det är vad polis som ska tillse att kvinnor inte utsätts för våld anser. Det sker helt naturligt internaliserat.  Kvinnor är alltså först och främst till för att polisen ska kunna utreda ifred.  Det är reglementeringens kvinnosyn 15 år efter att lagen om förbud för sexualbrottet sexköp har kommit. Våldtäkt och sexköp flyter ihop.

Det är naturligtvis inget annat ett yttersta bevis på att kvinnan är andra klassens medborgare och framför allt gäller det de kvinnor som av någon anledning har ett fått ett pris på sin kropp -när en man betalar för att få våldta ifred.

Trots att det i Göran Lindberg-fallet fanns 100–tals män inblandade greps nästan ingen. De 50 dagsböterna används av polis som ett rättfärdigande av deras bristande intresse.  Påföljden anses för låg för att tillåta spaning och tvång mot männen som begår sexköp – ett sexualbrott. Då är vi tillbaka till polisen inte i någon större utsträckning reagerat mot de låga straffen, de kan använda de låga straffen för att slippa agera.

Samma mönster går att se i alla de härvor som avslöjats de senaste åren. Det finns många män inblandade men i stort sett inga utom huvudpersonerna får ett straff. Det är också en värdering och en indikator om Polisen #kvinnosyn.

Det är ingen isolerad företeelse utan slår åt andra hållet också. Flickor och kvinnor som utsätts för våld, om de varit prostitution, negligeras.  Det gäller till exempel den härva som avslöjade 2014 i Stockholm där 13 flickor och kvinnor som hade utsatts för sexköp, för det är något som de utsattes för. Flera hade polisanmält övergreppen men inte blivit tagna på allvar. Poliser brydde sig om när de anmälde våldtäkt.  De poliser som slutligen nystade i detta var självkritiska. Numera vet vi också att Göran Lindberg hade kunnat relativt enkelt stoppas tidigare men polisen var ointresserad.

Flera av våldtäkterna och koppleriet anmäldes redan för tio år sedan, men polisen tog inte anmälningarna på allvar. Enligt Elin Nelly vid Citypolisen i Stockholm blev kvinnorna inte trodda.

Kriminalinspektören Anna Kullenberg säger till Ekot att det finns anledning till självkritik, både inom polismyndigheten och åklagarämbetet.

I målet finns totalt 13 målsägare, i åldrarna 17-29 år. Brotten ska ha begåtts till och från under en elvaårsperiod. En av våldtäkterna anses som grov. 
http://www.unt.se/inc/print/aklagaren-hansynslost-utnyttjande-2630687-default.aspx

Inte prioriterat

Även i utredningar om våld mot kvinnor tas inte vittnesmål om att män är involverade i sexhandel på allvar. Det verkar inte finnas något intresse. Det kan bara förklaras med att det är för känsligt eller att polisen inte bryr sig. De tittar bort precis som Lydia Cacho skriver om.

I Västra Götaland väljer polisen sedan flera år att i stort sett enbart prioritera mäns våld mot män. Trots att prostitution är en våldsam företeelse, men som sker i det tysta, är det ointressant. Offren våldtas utan att spektakulära och medialt tacksamma, skjutningar sker. Det är en struktur som visar att resurser läggs på män och inte på kvinnor. En förskjutning av kvinnors värde sker samtidigt. Nu kan polis närmast håna sexköpslagen offentligt, att trots att de får tips om pågående sexköpsbrottslighet inte reagera och att utvisa kvinnor i prostitution med deras hallickar. Göteborgspolisens agerande visar att så snabbt kan det hända, från att ha försökt lära sig förstå och hantera prostitution till att negligera våldet mot kvinnor i prostitution.

Som vanligt påverkar det synen på alla kvinnor i samhället och som inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar visar uttalar polis i Västra Götaland att våldtäktsanmälningar läggs ner som något självklart och de skuldbelägger kvinnor som anmäler våldtäkt.

Har det verkligen hänt så mycket sedan reglementeringen på 1800-talet? Är det inte samma #kvinnosyn hos polisen som böljar fram och tillbaka hela tiden, trots att lagstiftningen går framåt? Prostitution tycks accepteras av polis på helt annat sätt än narkotika eller våld mot män. Polis har ett val men väljer att bortse rån hallickars verksamhet och sexköp – dvs mäns våld mot kvinnor när mer spektakulära brott anses påkalla alla resurser. Vem har bestämt att det ska vara så? Det är givetvis polisens egna prioriteringar, De allra mest utsatta kvinnor och flickor i prostitution, betalar det största priset för den prioriteringen och i förlängningen alla kvinnor och flickor.

Prostitution är och förblir en spegel av polisens kvinnosyn och oviljan att se våldet mot kvinnor gäller som alltid, alla kvinnor och flickor.


 

Sammanfattning

-Polis ser inte prostitution som våld mot kvinnor.

-Sexualbrottet sexköp förminskas för att straffet är lågt samtidigt finns ingen polisiär opinion för att ändra på det.

-Myterna om prostitution och våldtäkt flyter ihop, flickor och kvinnor skuldbeläggs på samma sätt. Synen på prostituerade påverkar synen på våldtäkt samtidigt som våldtäkt i prostitution nedvärderas.

-Dikotomin som upprätthåller prostitutionen som patriarkal idé påverkar alla kvinnor och flickor i ett samhälle.

-Svensk polis har i grunden samma problem som polisen i andra länder i synen på prostitution och i oviljan att lägga tid på att bekämpa våldet, att bry sig om det och viljan att titta bort är genomgående än idag.

-Våldsamma män och/eller sexköpare osynliggörs och beskyddas direkt och indirekt enligt samma värderingar.


 

Källor:
1) citat från Yvonne Svanström Offentliga kvinnor Prostitution i Sverige 1812-1918
2)uppgifter från Korsvik&Stö The Nordic Modell
+  uppgifter från seminarium m m