Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden

Uppdraget har varit att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor uppstår, samt på andra offentliga platser där polisen, direkt eller indirekt, kan medverka till att förebygga brott. Analysen visar att relativt få anmälda brott sker på sådana platser. (s 22)

Polisen kan ansvara för den rättvisande bilden vad gäller omfattningen av brottet och vilka orsakerna kan vara. (s 31)

För några veckor sedan kom polisens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder. Rapporten har rönt uppmärksamhet i media. Fokus har då hamnat på, vad polisen ofta kallar; ”tafsningar” från grupper av män på festivaler och liknande. Vad företrädare för den brottsbekämpande myndigheten menar med ordet ”tafs” är brottet sexuellt ofredande.

Bakgrund och vilka som är ansvariga

NOA – Nationella Operativa Avdelningen (med mansdominans bland chefer) tidigare benämnd Rikskriminalpolisen är ansvarig för rapporten. Chefen för NOA är Mats Löfving som blev handplockad till jobbet. Mats Löfving figurerade även i #kvinnoregistret då han kallade frågan om polisen har en dålig kvinnosyn för ”trams”.  Det är alltså denna polischef som är ytterst ansvarig för rapporten. Det kan naturligtvis ses som illavarslande att en polischef  som bagatelliserar frågor om kvinnosyn utreder något som har med mäns våld mot kvinnor att göra. Men så är det.

Upprinnelsen till rapporten är att Rikspolischefen dvs Dan Eliasson har givit polisen ett tredelat uppdrag. Det första av dessa uppdrag har han givit till Regionpolischefen i Stockholm; Ulf Johansson.

Även Ulf Johansson figurerar i #kvinnoregistret. Lyssna på Episod 3 i programserien om Kvinnoregistret. Det är till honom en ansvarig kvinnlig polischef, vänder sig till om den kultur som råder på Södertörnspolisen och om de olagliga och kränkande excellfilerna.  Trots att Ulf Johansson alltså tidigt får reda på omfattningen av kvinnoregistret gör han ingenting åt det utan det hela avslöjas istället av Ekots grävande reportrar. I inslaget länkat ovan framgår att Ulf Johansson inte vill svara på några frågor om grunden till sitt handlande. Eller snarare avsaknad av handlande.

Polischef Ulf Johansson här även hjälpt en polisman som sexchattade med en 14-årig flicka, på arbetstid, att få behålla jobbet och han benämnde mannens handlande som ”något slags upptåg”, se inlägget Polismäns brott mot flickor och kvinnor.

Mats ”Trams ” Löfving och Ulf ”något-slags-upptåg” Johansson är alltså de polischefer i Sverige som främst är utsedda att rapportera om sexualbrott. Då förstår en varför det blir som det blir med  kvinnosynen – som inlägget återkommer till.

Rapportens uppdrag

Uppdraget är tredelat och består av:

  1. Att gå igenom alla anmälningar rörande sexuellt ofredande under festivalen ”We are Stockholm”
    Ansvarig: Regionpolischef Ulf ”Något-slags-upptåg” Johansson
  2. Att göra en landsomfattande kartläggning för att undersöka sexuella ofredanden bland ungdomar. Kartläggningen ska fokusera på sexuella ofredanden som begåtts i folksamlingar.
    Ansvarig: Mats ”Trams” Löfving
  3. Att anordna möten mellan polisen och ungdomar för att inhämta deras synpunkter om sexuella ofredanden.
    Ansvariga: Samtliga Regionpolischefer (8st).

Det är alltså inte uppdraget att ge en lägesbild över sexuella ofredanden utan att ge en lägesbild över sexuella ofredanden i folksamlingar.

Då uppstår två frågeställningar:
Varför begränsas uppdraget till festivaler och folksamlingar?
Varför är rapportens namn missvisande? Är det avsiktligt eller pga inkompetens?

Syftet med rapporten

Syftet med rapporten är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Då är det givetvis viktigt att veta var brottet sexuella ofredanden sker för att kunna åtgärda något. Därför redovisas detta inledningsvis. Trots att polisen skriver i rapporten att miljön dvs var brottet sker, har relevans så framkommer det att polisens eget register inte behöver ange detta.

Från rapporten:

”Det är inte tvingande att ange miljön i RAR vilket innebär att åtskilliga anmälningar saknar uppgiften. Uppgifterna i anmälningarna från 2015-2016 som saknade miljöangivelse har korrigerats efter genomgång vilket gav att många av brottsplatserna var i privata hem eller på annan enskild plats.”

Det här indikerar tydligt att poliser i stor utsträckning verkar ointresserade av var sexuella ofredande sker eftersom de inte (ens) angett plats i anmälningarna. Det är också symptomatiskt att det är när brottet sker i privata hem eller annan enskild plats  som polisen inte anger plats. Vad säger det om ingripande polisers inställning till sexuella ofredanden i stort?

Varför skyddas de gärningsmän som begår brottet i hemmiljö eller på enskilda platser? Vilka gärningsmän kommer då undan?

Statistiken

I början på rapporten anges hur anmälda sexuella ofredanden fördelar sig på inom nio olika kategorier av miljöer.

Flest sexuella ofredanden sker i skolan, på privat plats men framför allt på nätet.

Det är endast 2 % av anmälningarna som sker inom kategorin evenemangsområde och det anges att flertalet angrepp har skett av en enskild gärningsman.  Ändå väljer Polismyndigheten att tidigt i rapporten (sid 7 och sid 9) nämna ordet ”Taharrush gamea” – samma ord som förekommer flitigt på nätforum som Flashback. Vad säger det om rapportens värderingar?

Eftersom rapportens fastställda uppdrag är att fokusera på sexuella ofredande i grupp är upplägget sådant att rubriken: ”Sexuella ofredande i grupp” återkommer under alla nio kategorier.

Trots att det alltså framkommer att det antalsmässigt är väldigt få sexuella ofredanden som sker på det sättet så upprepas ordet ”grupp” gång på gång i rapporten. Med tanke på hur statistiken ser ut blir det vilseledande.

I rapporten anges också att när det handlar om sexuella ofredanden i miljökategorin ”gata, väg och park” har gärningsmannen utifrån signalementsuppgifter inte någon specifik profil utan varierar från unga pojkar till män 50-60-årsåldern. Av 319 anmälda sexuella ofredanden i denna kategori under 2015 finns endast i 17 fall misstänkta gärningsmän. Utav dem var 4 svenskar och resten utländska. Men vilken nationalitet hade de andra 302 gärningsmännen? Var de kanske trevliga svenska grabbar eller svenska medelålders män?  Sådana som polisen själva lätt kan känna viss ”förståelse” för? Som de själva kan identifiera sig med?

Genom att polisen själva fokuserar på utländska förövare ges intryck av att det är dessa som är problemet. Det är de inte enligt brottsoffrens signalementsuppgifter. Det här är ett ohederligt beteende av polisen. Det får en att fundera över om polisen i stor utsträckning styrs av främlingsfientliga värderingar.

Brister hos polisen som framkommer i rapporten

På flera ställen i rapporten framkommer, som även kommenterats ovan, att det finns brister hos polisen själva.

-Ett betydande antal utav anmälningar om sexuella ofredande saknar uppgift om   (s 7)

-Bättre uppgifter i anmälan skulle ge  bättre möjligheter till analys och till besluta om åtgärder o prioriteringar (s 10)

-Polisen slarvar rörande anmälningar om sexuella ofredanden som sker i skolmiljö. Anmälningarna är alldeles för kortfattade i ca 25% av fallen. (s 16)

-Under We are Stockholm 2014 lades samtliga förundersökningar ner både angående sexuella ofredanden och våldtäkt. Det är polisen som genomför utredningsåtgärder. De har alltså helt fallerat.

-Under We are Stockholm 2015 lades samtliga (utom ett fall) ner. Rapporten skriver ”Under genomgång av ärenden förefaller det som om ingen frihetsberövad gärningsman har blivit topsad, vilket borde ha skett. ”(s 18). Detta är slarv och ointresse från polisens sida.

Rapporten skriver att det inte har gått att analysera det tredje uppdraget (att fråga ungdomar ) eftersom polisen inte har genomfört arbetet i skolorna på ett samordnat sätt (s 19).  Rapporten och därmed polisen har med andra ord själva fallerat helt i ett utav de uppdrag de skulle utföra. De klarade inte att samordna skolbesöken på strukturerat sätt.

Inte några utav dessa uppräknade exempel när rapporten visar på stora brister hos polisen har diskuterats i media. Men polisen styr idag helt mediebilden och media läser inte rapporten – åtminstone verkar det inte så.

Brister i bemötande av brottsdrabbade

På en hel del ställen nämner rapporten om brottsoffers beteende och om sådant som rör bemötandet av dessa men uppenbara brister problematiseras inte.  Här ställs frågorna som inte ställs i rapporten  från NOA.

Rapporten sid 4:
Brottsoffret tvekar också att anmäla brott eftersom det för många är jobbigt att prata om händelsen.”
Fråga: Vad gör polisen för att göra det mindre ”jobbigt” för brottsoffret?

Rapporten sid 7:
Samtliga polisregioner vittnar om att anmälningsbenägenheten är låg.
Fråga: Vad gör polisen för att få fler att anmäla?

Angå sexualbrott  begångna under 2015 års We are Stockholmfestival skriver rapporten:
Bevisläget har visat sig vara mycket svårt då i stort sett samtliga brottsoffer i samråd med vårdnadshavare inte haft ork och / eller vilja att medverka till fortsatt utredning. ……
Fråga: varför vänder rapporten/NOA skulden ifrån polisen till brottsoffret? Vad menas med ”har visat sig”?

Istället för att rakt av påstå att bevisläget har ”visat sig” borde frågan ställas:
Fråga: Varför är polisen så dåliga på att stötta brottsoffer? Har de rätt utbildning, rätt inställning, rätt personliga egenskaper för att bemöta unga sexualbrottsdrabbade?

Om rapporten från NOA så självklart lägger skulden på unga tjejer, vad säger det om synen på dessa tjejer?

Det är oroväckande att brottsoffer skuldbeläggs istället för att diskutera brister i den myndighet som ska hantera dem. Det är inget nytt att sexualbrottsoffer inte har ”ork och/eller vilja” att anmäla eller fullfölja en utredning. Men det låter i rapporten från NOA som om de inte vet det. Det låter rentav som det är något nytt de kommit på.

Det handlar i grund och botten om polisens bristfälliga bemötande av sexualbrottsoffer –  särskilt av tonåriga tjejer,
Fråga: När kommer  rapporten från NOA och Mats ”Trams” Löfving hur sexualbrottsdrabbade bemöts? Som heter:

”Lägesbild över brister hos polisen i bemötande av sexualbrottsdrabbade och hur det ska åtgärdas”.

Tror ni en sådan rapport kommer? Någonsin?

Förstärker polisen våldtäktsmyter vid möten med ungdomar?

I den avslutande delen av rapporten där polisen har besökt ungdomar på ett osystematiskt och ”påhittigt” sätt anges att flera av ungdomarna berättar om brott som sker i hemmen.

Fråga: Vad gör polisen åt dessa brott? Vad händer om någon vill anmäla ett sådant brott – anses hon trovärdig och är polisen ointresserad av tonåriga tjejers upplevelser?

Citat från rapporten
Ungdomar tror att bakgrunden till sexuella ofredanden ….kan bero på dålig kvinnosyn.
Fråga: Vad tror NOA:s chef Mats Löfving om det resonemanget? Är kvinnosyn viktigt att belysa för att kvinnor och flickor också ska ha en polis som finns för dem?

Citat från rapporten
”Vissa företrädesvis unga tjejer, påpekar att de inte räknar med att en anmälan leder till någon åtgärd eftersom ord står mot ord och polisen har annat att prioritera. Några menar att man är rädd att blir ifrågasatt på grund av ens klädsel eller för att man varit berusad vid tillfället.”

Det visar att tjejer införlivar våldtäktsmyter i sin uppfattning om sexualbrott.
Fråga: Vad säger de poliser som möter unga tjejer så uttalar sig så här` Säger de att ”ord mot ord” är en omskrivning för bristande utredning och kunskap hos polisen?
Berättar de om vad våldtäktsmyter är och hur de påverkar alla?
Eller berättar de om att de brukar fråga om tjejen varit berusad när hon ringer SOS?

Det här osystematiska och märkliga sättet att polisiärt utföra ett rapportuppdrag kan göra mer skada än nytta då det rentav kan befästa våldtäktsmyter. Om den närvarande polisen inte bemöter på rätt sätt utan är passiv när dessa myter framkommer – hur ska unga tjejer då kunna/våga anmäla sexualbrott?

Som det nu är finns ingenting rapporten hur polisen informerar ungdomar i dessa möten. Det är undermåligt av NOA att göra så här.

Från rapporten:
”För att ungdomar ska anmäla brottet tror många att de krävs att brottet anses vara mycket grovt, att man har bevis och modet som krävs. Alternativt att man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg.”

Det här är ett enormt underbetyg till polisen. Men det verkar inte som om ansvariga NOA överhuvudtaget förstår det.

Det finns EN enda mening i rapporten om polisen bemötande – en allmänt hållen mening om detta mycket centrala och viktiga ämne (s 32):

”Därför är det viktigt att du bemöter den utsatte på ett professionellt sätt.”

Det är allt.

Utvalda citat visar polisens värderingar och främlingsfientlighet …

I rapporten finns 13 lösryckta citat (sid 12, 13, 14, 16) som ska ge exempel på gruppofredande.  I samtliga benämns att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Vad citatet kommer ifrån anges inte (utom i ett fall då det kommer från polisens eget register RAR).

Av språket i citaten att döma kommer de troligen ifrån tidningsartiklar. Dvs: en kan anta att polisen själva har planterat dessa uppgifter i media och nu återanvänder dem i denna rapport. Detta gör alltså vår största svenska myndighet när de rapporterar om sexualbrott.
Det är häpnadsväckande.
Det är även en uppenbart främlingsfientlig värdegrund om synliggörs. Att ingen media har uppmärksammat dessa lösryckta citat är oroväckande. Polisen kan med dessa citat ge en bild av att de ”andra” männen är problemet och verkar i och med dem ha blivit ett med rasistiska nätforum som Flashback.

Som inte det var nog finns det också en tendens till att språkbruket i rapporten ytterligare pekar ut vissa förövare tydligare än andra. Ibland används i rapporten det mer genusneutrala ordet gärningspersoner. Exempel:
Visar att det övervägande rör sig om gärningspersoner med svenskt medborgarskap (s 14)
Det finns skäligen misstänkta personer i ca 55 % (blottning på tex på utomhusbad)  (s 15)
Men då det uppenbart handlar om förövare av utländsk härkomst tenderar rapporten att skriva gärningsmän dvs att frångå det genusneutrala perspektivet. Det här sättet att använda ord säger något om de underliggande värderingar om svenska män och ” de andra”. Språkbruket både döljer och förstärker. (Missbrukare är dock gärningsmän. s 15.)

…och svenska män kommer att skyddas

Genom hela rapporten fokuseras på gruppofredanden, åtminstone de som poliser har identifierat, dvs den har ett särskilt fokus på invandrare. De lösryckta citaten och det plötsliga användandet av ord som  ”Taharrush gamea” förstärker bilden av att sexuella ofredanden är ett problem som ”de andra” männen står för.

Trots att polisen själva verkar ointresserade att ange miljö, och att det då framkommer att det flesta sexuella ofredanden sker privat, att det framhålls att gärningsmännen finns i alla grupper, att det tom anges att blottare är svenskar,  lyser t ex de svenska männen och kanske framför allt de medelålders männen med sin frånvaro som ett problem.

Det är svårt att se det annat än som att dessa män och deras beteende får en sorts carte blanche av polisen. De är ju inte ett ”problem”. De kan fortsätta ifred, i skymundan eller på nätet. Borta från medialt ljus och polisens sökradie som de sprider i media. Sverige är inte alls ett säkert land, svenska medborgare och medelålders män kan fortsätta att sexuellt ofreda ifred. Vår polis solidariserar sig alltså snarast med svenska män.

Polisens vilja att gradera sexualbrott är av ondo

Genom en lagändring som möjliggör ett förhöjt straff vid sexuella ofredanden av grövre karaktär…..skulle generera allmänpreventiva men även indivualpreventiva effekter.(s 33)

Det kanske allra värsta är, trots att rapporten är anti-intellektuell och tendensiös, att polisen väljer att ta upp att en gradering av sexuella ofredanden skulle möjliggöra ett förhöjt straff vid vissa sexuella ofredanden av ”grövre karaktär”. Vem ska avgöra vad som är grövre?  En polis som inte ens kan ens skriva korrekta anmälningar och som inte vet vad sexuella ofredanden är och kan utreda dessa ens idag? Som skriver en rapport där delar av materialet ser ut att höra hemma på Flashback?

Det är närmast skamligt av polisen att ens nämna en gradering av sexualbrott i en rapport som inte ens har tillfrågat expertis och som inte  ägnat sig åt självkritik. Det är inte svårt att förstå att det som polisen anser vara sexuella ofredanden av ”grövre karaktär” är brott där invandrare är skyldiga. Och de som polisen inte anser vara grövre dvs de som är ”normala” är de som tonårstjejer råkar ut för på fester och på bussar och i skolan och på nätet. 

Gradering är av ondo vid sexualbrott då de snarare speglar ett patriarkalt samhälles tyckande än hur kvinnan eller flickan upplever det. Sexualbrott är sexualbrott och ska bekämpas – inte graderas.

Vad mörkar polisen med rapporten?

Den här rapporten har fått medial uppmärksamhet och polisen har hamnat i fokus. Polis använder numera media som ett instrument och tyvärr låter media det ske okritiskt alltför ofta. Polis väljer ut det som ska kommuniceras och det som ska spridas. Eftersom såväl titeln på rapporten, uppdraget, och disponeringen är vinklad innebär det att den verkliga bilden kommer hamna utanför fokus – den blir alltså mörkad.

Det som inte ”kommuniceras” är

-vem som begår sexuella ofredanden.

Att alla kategorier män finns representerade och att det i de allra flesta fallen är enskilda män/pojkar som är gärningsmän.

-omfattningen

De ojämförligt flesta sexuella ofredandena sker i skolan, på enskild plats och på nätet. Endast ett fåtal sker på festivaler och dylika platser. Men det är dessa som fått uppmärksamhet och polisen vill i första hand alltid ha positiv uppmärksamhet  – inte förebygga sexualbrott. De vill verka handlingskraftiga – inte nödvändigtvis vara det.

-polisens egen attityd

Trots att det i rapporten framgår både att poliser i stor utsträckning inte ens anger var sexuella ofredanden sker och att sexualbrottsoffer inte orkar medverka, vilket är välkänt sedan många år, drar inte rapporten några självkritiska slutsatser om det. Snarare läggs skulden på brottsoffren. Trots att ungdomar, som tillfrågas i den ostrukturerade delen av uppdraget, diskuterar runt attityder och värderingar som leder till sexualbrott så kan inte polisen själva diskutera sin egen attityd. Inte ens när det framkommer brister i deras egen rapport ägnar de sig åt reflektioner och självkritik.

-polisens främlingsfientlighet

Genom att polisen fokuserar på sexuella ofredande i grupp, använder begrepp som främlingsfientliga grupperingar brukar göra och omotiverat klipper in citat som särskilt ska peka ut invandrare, förstärker polisen en myndighetsbild av att det är ”de andra” som är problemet – trots att det inte stämmer. Har polisen gjort upp med sin egen problematik med främlingsfientlighet i kåren?

-polisens kvinnosyn och sexism

Det är ett vanligt fenomen att män i en gruppering beskyller andra grupperingars män för att ta ”våra kvinnor”. Den här rapporten följer samma tema. Uppdraget är vinklat men presenteras inte som det. Den tydliga fokuseringen på de 2% av ofredandena som sker i grupp ger ett budskap. Samtidigt närmast vägrar polisen att diskutera hur de bemöter sexualbrottsoffer trots att det framkommer i deras egen rapport att det är ett problem. Våldtäktsmyter lämnas obemötta i rapporten, vilket är allvarligt och hur polisers egna värderingar och ointresse påverkar viljan att utreda brott mot framför allt tonårstjejer, tas inte upp. Däremot radas citaten upp mot ”de andra” förövarna. Det är grunden för sexism: ingen kan ha missat idag hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vill skydda ”sina” kvinnor samtidigt som de har en mycket dålig kvinnosyn däri även ingår rent kvinnohat. Den här rapporten verkar gå i samma anda. Kvinnosynen som manifesteras i ointresset för sexualbrottet lämnas och invandrarmän/pojkar blir istället problemet.

Är det rentav så att polisen använder sexuella ofredanden som ett verktyg att peka ut ”de andra”? Att de t om använder sina kvinnliga anställda som verktyg? För varför blandas det helt ovidkommande in hur kvinnliga poliser drabbas?

Som exempel kan nämnas att det i vissa stadsdelar kan vara svårt att arbeta som kvinnlig polis

Förutom att det är svårt att förstå varför denna mening finns med i rapporten, tar en sådan utgångspunkt inte hänsyn till att det t o m kan krävas att sexualbrottsoffer får möta kvinnliga poliser. Det är helt inriktat på mäns situation. Kvinnor och flickor i alla områden ska kunna få möta kvinnliga poliser– men det nämns överhuvudtaget inte i rapporten. Rapporten tycks snarast använda sina egna kvinnliga anställda som slagträ i invandringsdebatten. Kvinnor och flickor i ”vissa stadsdelar” verkar inte finnas för polisen. Det är främst  machostilen som gäller.

Det säger också något om kvinnosynen och att kvinnor inte får vara en del av lösningen såsom resolution 1325 stipulerar. Polisen anser, som vi har sett i media, att män ska lösa alla problem. Kvinnor verkar inte existera och definitivt inte invandrarkvinnor och invandrarflickor.

Slutord och sammanfattning

Den här rapporten, som kallas en lägesbild, är grund, tendensiös och anti-intellektuell. Polisen tillfrågar inte någon expertis, kvinnoorganisation eller någon forskare på området. Inte ens den delen av rapporten där polisen ska samla in information från ungdomar, lyckas de göra det på ett strukturellt sätt.

Det är inte fel att fråga ungdomar om deras erfarenhet och åsikter men har polisen rätt kompetens för det? Har de rätt värderingar eller sprider de myter själva?  Myter som framkommer när polis uttalar sig om våldtäkter i media (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade våldtäkter).Var finns självkritiken? Var finns viljan att lära? Var finns viljan att analysera brister? Ingenstans.

Genom att rapporten dels inriktar sig på just festivaler och dels väljer ett missvisande namn, ges intrycket att sexuella ofredanden är lika med de uppmärksammade ”tafsningarna”, som media och polis! envisas med att kalla det. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att polisen visar att de har en främlingsfientlig/rasistisk utgångspunkt såväl som en förminskande syn på sexuella ofredanden som ett utav uttrycken av mäns våld mot kvinnor. Polisen väljer att förlägga problematiken med sexuella ofredanden på ”de andra”.

Rapportens Lägesbild blir därmed en vrångbild.

Genom att  polisen har en föreställning om eller vill skapa en föreställning om att sexuella ofredanden framför  allt begås av invandrare i grupp på offentliga platser signalerar polisen att de skiljer mellan ”riktiga” sexuella ofredanden och andra sexuella ofredanden. Parallellerna till synen på våldtäkt är uppenbara.

Det här lämnar framför allt unga tjejer i sticket.

Det finns anledning att befara att tonåriga flickor som anmäler ofredanden som har skett på andra platser än på offentliga, inte bara anses som mindre viktiga utan också överdrivna, att tjejerna ”hittar på” eller att de vill ha ”uppmärksamhet”. Det finns forskning som visar att polisen betraktar tonåriga tjejers anmälningar med stor skepsis. Samma bild framkommer också medialt när enskilda poliser uttalar sig.

Använder polisen i rapporten tjejers utsatthet som ett verktyg för att smutskasta invandrare snarare än för att skydda tjejerna? Är rapporten först och främst att ses ett inlägg i invandringsdebatten eftersom den har denna slagsida och inte tar upp sexuella ofredanden i sin helhet?

Polismyndigheten är skyldigt att skydda alla kvinnor och flickor. Men Sveriges största myndighet väljer alltså ett namn på en rapport som är direkt missvisande och som därigenom ger en medial bild av ett läge som inte stämmer. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.  Rapporten syftar alltså knappast till att skydda kvinnor och flickor utan till att fokusförskjuta hela problematiken till något som inte stämmer. Ytterst handlar det om Polismyndighetens kvinnosyn, precis som det gjorde i Kvinnoregistret.

Polisens vilja att gradera sexuella ofredanden avspeglar också deras syn på ”riktiga” sexualbrott och ”oriktiga (”överdrivna”, ”påhittade”, ”falska”) sexualbrott. De ”riktiga” begås av ”de andra” och de ”oriktiga” begås av de som är polisen är/varit själva, vanliga svenska män och pojkar. Men sexualbrott som sexuella ofredande begås av vanliga män och pojkar. Tvärtemot vad poliser tycks vilja tro.

 


 

Till XX.

Tack för din kommentar!
Det är förfärligt det som hände och ännu mer förfärligt hur ni blev behandlade efteråt.  Det känns som om antingen en överordnad polis valde att lägga ner av ointresse eller att det fanns någon annan anledning till att inget hände. Kanske att det då skulle framkomma att mannen anmälts tidigare med samma resultat. Svaren du fick indikerar något sådant.
Det är oroväckande att anmälan bara lades ned eftersom det beteende mannen visade kan leda till något ännu värre. Det är kunskap som finns idag därför ska inte polisen nonchalera en sådan här anmälan som dessutom var såpass detaljerad.

Det går att överklaga ett nedläggningsbeslut oavsett hur lång tid som gått. HÄR finns  information om hur det går till och vart du ska vända dig om du har frågor.

(Naturligtvis ska ingen röja de uppgifter du skrev om!)

Allt väl till dig och de dina!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s