Sexualbrottsutredningen 2016 trivialiserar sexuellt våld

”..våldtäkt. Vi kvinnor tänker behålla ordet använda det i debatten tills vi får leva i ett samhälle fritt från våldtäkt. Att döpa om handlingen är bara att låssas att problemet skulle ha blivit mindre. Det är skenmanöver från samhället och juristerna för att slippa ta itu med den verkliga och stora våldtäktsproblematiken.” 
Citat från Maria-Pia Boëthius bok; ”Skylla sig själv” 1976, som skrevs som en reaktion på Geijers förslag på sexualbrottslag samma år.

I oktober 2016 presenterade Sexualbrottskommittén sitt betänkande med ett förslag till en ny sexualbrottslag. Kommittén hade som uppdrag att främst fokusera på om en samtyckeslag ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning och det sa det var de positiva  till  – även om de valde att kalla samtycket ett frivilligt deltagande.
I samtliga medier; tidningar, radio och TV, fick denna nyhet ett stort genomslag. Efter 18 års utredande föreslogs slutligen att Sverige skulle införa en sexualbrottslag som byggde på att människor ( i praktiken främst kvinnor) ville delta i sexuella handlingar. I annat fall ska handlingen ses som ett övergrepp. Däremot ägnades ganska lite uppmärksamhet åt Sexualbrottsutredningens övriga förslag – det som inlägget tar upp.

Bakom samtyckesfasaden – ”vanlig” svensk sexualliberalism 40 år efter Geijer?

I Sverige finns sedan gammalt starka sexualliberalistiska strömningar. Barnporr släpptes fri på 70-talet. Sexhandeln bredde ut sig. Maktens män utnyttjade kvinnor – och även flickor. Dåtidens inställning till sexualitet visades tydligt i justitieminister Geijers Sexualbrottsförslag 1976 som innebar en ”liberalare” syn på våldtäkt.  I utredningen satt män som hävdade att ”kvinnors frigörelse” även innebar en ” friare” syn på sexuella övergrepp. Förslaget innebar att våldtäktsbegreppet skulle inskränkas, hallickverksamhet släppas fri och att incest i praktiken skulle avkriminaliseras. I slutändan gagnades män på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter. Det blev ett feministiskt ramaskri och förslaget stoppades. I inlägget Synen på våldtäkt & våldtäktsbegreppet finns mer information om hur män med antifeministiska och sexualliberala värderingar har spelat bakom kulisserna. Där finns också en uppräkning av punkterna i Geijers ”liberala” sexualbrottsförlag 1976.
Männen från 70-talet har aldrig försvunnit och sexualliberalismen är fortfarande en stark ideologi i Sverige. Den visar sig bland annat i skrivningar i domar, hur rättsväsendets representanter uttrycker sig, hur det låter på nätet och hur oförblommerat debatter kan föras i media som visar på ett misogynt förhållningssätt till sexualitet.

Sexualbrottskommittén 2016 och dess betänkande bör ses i det sammanhanget; som en del av en större kontext där underströmmarna genom decennierna finns kvar. Det sexualliberala språkbruket, hänsynstagande till förövare, koncentrationen på fysiskt våld och en frånvaro av ett kvinnorättsperspektiv präglar hela utredningen.  Betänkandet lyckas ”gömma ” sina andra förslag bakom att förslaget om samtycke/ frivillighet. Betänkandet är därmed att betrakta som förrädiskt.

Sexualbrottsutredningen saknar ett kvinnorättsperspektiv

Sexualbrottskommittén hade alltså som uppdrag att bl a fokusera på om en samtyckeslagstiftning ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning. Under ett sådant uppdrag är det av vikt att diskussionen om en sådan samtyckeslag synliggör vilka värderingar och föreställningar såväl som ålderdomliga attityder som kommer till uttryck när sexualbrott avhandlas både i utredningar och i domar såväl som i samhället i stort.
Inlägget Därför krävs en samtyckeslagstiftning behandlas vad samtycke är och nödvändigheten av att införliva det i svensk sexualbrottslag.  Där står bla

”Våldtäkt och andra sexualbrott är brott som till allra största delen drabbar kvinnor och flickor och som är allvarliga kränkningar av dessas mänskliga rättigheter, rätten till frihet från sexuellt våld. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld i både Sverige såväl som globalt.”  

Det här berör knappt betänkandet i sina förslag. De verkar inte kunna eller vilja förstå att våldtäkt och andra sexualbrott är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Skrivningarna tycks snarare sträva efter att helt sudda ut ett kvinnorättsperspektiv. Våldet mot kvinnor sätts inte in i ett sammanhang och det är en stor brist att en sexualbrottsutredning att inte förstår vad våldtäkt är, vad den leder till för de brottsdrabbade och hur det grova sexuella våldet påverkar, främst kvinnor och flickor, på många olika nivåer i samhället.

Avsaknaden av ett kvinnorättsperspektiv återspeglas i betänkandet slutsatser och förslag. Vad som möjligen är ännu mer oroande är att utredningen tycks fokusera och förstärka föreställningen att våldtäkt är könsneutralt och att sexualiteten är jämlik. Det får nästan absurda följder som när utredarna ska förklara varför det inte ska vara straffbart att inte använda preventivmedel.

Under sådana förhållanden föreligger inte längre något uttryck för frivillighet och den sexuella handlingen måste upphöra för att brott inte ska begås. Det finns dock anledning att se annorlunda på saken om det först i efterhand upptäcks att preventivmedel inte har använts under den sexuella samvaron. Det skulle i den situationen vara en alltför långtgående konsekvens att straffansvar för sexuellt övergrepp skulle aktualiseras. Om ett samlag t.ex. har villkorats med att kvinnan använder p-piller för att samlaget inte ska resultera i en graviditet och det senare uppdagas att kvinnan har lämnat oriktiga uppgifter om det förhållandet är det inte rimligt att kvinnan i den situationen straffas för sexuellt övergrepp oavsett om en graviditet blivit följden av samlaget s 219

Utredarna väljer alltså ett exempel utifrån om en kvinna som inte använder p-piller istället för att ta det mycket större problemet med att kvinnor tvingas till abort för att män inte använder preventivmedel.  Mannen har åtminstone ett val att inte lämna sperma i en kvinna. Det valet har inte en kvinna eller en flicka i ett samhälle som med en uppenbar självklarhet utgår ifrån en sexualitet som har mannens utlösning i fokus. (P-piller kräver dessutom medicinsk noggrannhet -det gör inte en kondomanvändning.) Att utredarna väljer det exempel de gör, visar på en struktur i betänkandet – oviljan att ta ett kvinnorättsperspektiv.

Även BDSM-begreppet dvs sexuell sadism, behandlas på samma könsneutrala sätt.  Övervägande delen av det sadistiska våldet drabbar kvinnor, något som synliggörs i porren såväl som i samhället i stort där misshandlade kvinnor, även med tortyrinslag, är ett stort problem i samhället.

”Fällande domar kan komma att minska…
…bedöma en gärning som mindre allvarlig kommer att öka”

Utredningen betonar att de inte haft som uppdrag att skärpa straffen för sexualbrott men det hindrar uppenbarligen inte utredarna från att spekulera vidlyftigt att andelen fällande domar ”rent statistiskt” kommer att minska.

…så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs (se kap. 9 om förslagens konsekvenser). Om då antalet uppklarade brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att se ut som att antalet fällande domar sjunker.
s 184

Detta kan knappast tolkas på något annat vis än att oavsett hur mörkertalet minskar kommer inte fler fällas gärningsmän att dömas. Denna skrivning är att betrakta som kränkande mot kvinnor i allmänhet och mot de kvinnor & flickor  som kommer anmäla sexualbrott i synnerhet. Frågan är varför utredningen ser sig nödsakad att spekulera på det här sättet – särskilt mot bakgrund över att det finns idag finns en upprördhet över vidlyftiga friande våldtäktsdomar?
Inte heller hindrar det utredarna från att föreslå en brottsbenämning där minimistraffet är 14 dagars fängelse ( se nedan) och att i det sammanhanget återigen spekulera i att domar med låga påföljder kommer öka.

När vi nu dessutom helt tar bort kraven på våld, tvång eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation som brottsrekvisit kommer utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig att öka något. s 225

Utredningen har inte haft som uppdrag att färre gärningsmän ska åtalas eller att lindra straffen för våldtäktsmän. Varför väljer utredarna då det förhållningssätt de gör?

Våldtäktsbegreppet

Våldtäkt som brottsbenämning har funnits med i svensk rättshistoria länge. Brottet har varit omväxlande ett fridsbrott och ett sedlighetsbrott och har följt med i tiden när lagstiftningen har ändrats. I takt med att samhället har förändrats och kvinnors mänskliga rättigheter har kommit i fokus, framför allt under de senaste 20 åren, har våldtäktsbrottet också utvecklats. Dock har det under denna utveckling hela tiden funnits motkrafter som kritiserat den förändring som våldtäktsbegreppet kommit att innefatta, motkrafter som vill urholka begreppet och fokusera på det rent fysiska våldet, något som inte minst har märkts under de senaste åren, framför allt på nätet, men även i den offentliga debatten. Det finns anledning att inte vara naiv och låta sig luras och låta dessa antifeministiska strömningar få inflytande när kvinnors mänskliga rättigheter ska främjas.
Det finns även statistiska skäl att behålla ordet våldtäkt. Med en helt ny brottsbenämning försvåras möjligheten att jämföra våldtäktsbrottets utveckling. Det här avbrottet i kontinuiteten i brottsstatistiken och försvårandet av jämförelser, drabbar de som utsätts och kommer utsättas för grova sexualbrott dvs främst kvinnor och flickor. Kommer vi börja från år noll med statistiken? Utredarna skriver också:

En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld  s 188

Vad menar utredarna med den här meningen? ”Ge sken av”?
Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld.
Våldet som utövas ska alltså anses vara främst av mental karaktär. Forskning visar att kvinnor och flickor, som oftast är de som är drabbade av sexuellt våld, mest känner sig mentalt och psykiskt våldsutsatta. Tyvärr verkar inte Sexualbrottskommittén har förstått det utan väljer snarare att  införliva antifeministiska föreställningar i sina slutsatser. Exempel på det finns också i följande skrivning:

Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. s 189

Att en statlig sexualbrottsutredning 2016 överhuvudtaget använder en benämning som en ”riktig” våldtäkt och dessutom gör det utan att problematisera vilka dessa ”flesta” är och vilka värderingar de har: det är att befästa våldtäktsmyter.
Utredarna förtjänar skarp kritik för denna skrivning och dessa brister. Frånvaro av analys om vem som har fördelar av att sprida myter synliggör i bäst fall att utredarna är djupt okunniga och naiva och värsta fall att de själva står bakom dessa myter. 1976 ville Geijers sexualbrottsförslag urholka begreppet våldtäkt och 40 år senare 2016 vill sexualbrottsutredningen slopa ordet helt och anger myter som orsak. Kan myter få styra vid något annat tillfälle än då det rör sexualbrott? Skulle det var ok att använda myter inom skattelagstiftningen? Är kvinnors mänskliga rättigheter inte mer värda? I Sverige 2016?
Utredarna utgår ifrån just de gamla föreställningar och de myter som idag sprids på nätet om våldtäkt istället för förstå hur brottet drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är ett mentalt, psykologiska och socialt våld. Det finns inga ”riktiga” våldtäkter mer än hos dem som vill förringa brottet.

Överraskningssex, tjatsex , frozen fear , sömnsex

Utredarna använder ett språkbruk som används flitigt på tex Flashback: att ”överraska” någon  med sex:

Det har bl.a. varit fråga om situationer där gärningsmannen har överraskat målsäganden med en sexuell handling i en situation då målsäganden inte har förväntat sig det. Antalet fall förefaller inte vara särskilt stort, men handlandet är påtagligt straffvärt. s 178

”Överraskningssex” är i antifeministiska och manschauvinistiska sammanhang ett populärt sätt att förminska övergrepp och våldtäkt. Ett sådant språkbruk borde inte en sexualbrottsutredning använda utan att problematisera det.  Att” överraska” någon är ofta förknippat med en positiv händelse.  Det  hör knappast hemma i ett sammanhang då övergrepp/ våldtäkt diskuteras. Ett lämpligare språkbruk hade varit att använda orden ”plötsligt utsatt” i ovanstående stycke.

Utredarna kommer även in på det som kan kallas gråzonsvåldtäkter: tjatsex.

Det nu sagda innebär bland annat att sk ”tjatsex” inte kommer vara straffbart vid den lagstiftning vi nu föreslår.

Det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att den som deltar i en sexuell handling med en person som har gett uttryck för en vilja att delta kan förlita sig på den uppgiften. ….kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ”bra” eller ”rätt” och att personen känner sig besviken för att det har inträffat. Om valet att delta frivilligt har kommit till uttryck genom ord eller handling måste den eller de andra som deltar emellertid kunna förlita sig på uppgiften och handla därefter utan att riskera straffansvar. s 199

Förutom att utredarna inte problematiserar och förklarar vad de menar med ordet ”tjatsex”, sprids också internaliserat en föreställning om att personer. vilket torde vara främst kvinnor trots det genusneutrala ordvalet, är ”besvikna” och därför skulle kunna anmäla ett sexualbrott som en våldtäkt. Detta är ett mycket förrädiskt sätt att skuldbelägga kvinnor och flickor som upplever sig utsatta för ett kränkningsbrott.
Vad är egentligen ”tjatsex”. Varför ska någon kunna ”tjata” på någon att ställa upp på en sexuell handling? Är det frivilligt då?  Eller en del av ett övergrepp? Istället för att diskutera det väljer Sexualbrottsutredningen att sprida våldtäktsmyter: den om att kvinnor anmäler för att de är ”besvikna” Det är kvinnofientligt och underblåser föreställningen om att kvinnor alltför lätt anmäler våldtäkt.

Kort tid innan betänkandet skulle vara färdigt kom studien från SÖS om att kvinnor som blir våldtagna oftast hamnar i en frozen fright reaktion under våldtäkter vilket leder till att det inte blir några fysiska skador. Utredarna skriver följande om frozen fright och hur frivillighet ska uttryckas i samband med denna reaktion:

Mot bakgrund av vad man i dag vet om bl.a. frozen fright-reaktioner kan det tyckas vara orimligt att ställa upp krav på att den som inte längre vill delta i en sexuell handling måste säga ifrån genom ord eller handling. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock ställa ett sådant krav på den som inledningsvis har gett uttryck för en vilja att delta, men som sedan har ångrat sig. Som angetts ovan ställs det inget sådant krav i den inledande interaktionen mellan parterna. s 199

Ovanstående måste tolkas som att den kvinna som stelnar  av rädsla ändå måste säga ifrån. Hur ska det gå till? Utredarna väljer alltså att lägga hela ansvaret på den som befinner sig i en frysreaktion och hänvisar till rättssäkerhetsskäl. Det är naturligtvis ett val och inte någon som man ”måste”.
Vad händer om en kvinna blir stel av rädsla om en man plötsligt börja eskalera våldet och övergår till analsex och /eller sadism?  Det borde åläggas den andre att inhämta samtycke tecken på frivillighet vid varje tillfälle. Att vända en rädsle-reaktion mot den som befinner sig i denna rädsle-reaktion är ingen rättssäkerhet för denna person – oftast en kvinna eller flicka.
Det är också ett förrädiskt språkbruk att använda ordet ”ångra sig”. Att kvinnor ångrar sig är en föreställning  som florerar i antifeministiska kretsar – en föreställning som också återfinns hos rättsväsendet. Utredarnas språkbruk och ställningstagande är – återigen kvinnofientligt.

Betänkandet vill ta bort sömn och medvetslöshet som utnyttjandefall för ett sexualbrott med motiveringen att det inte finns anledning att behålla detta i lagtexten. Övriga utnyttjandefall vill utredningen behålla. De skriver:

att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang kan ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt. Det bör därför finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna. Detta bör dock förutsätta att det föreligger en nära relation mellan de båda personerna och att de sexuella handlingar som förekommer är av mindre integritetskänsligt slag. s 211

Skrivningar som ”sett i sitt rätta sammanhang”, ”visst utrymme” och ”nära relation” är alla godtyckliga och kan missbrukas.  Utredarna verkar oroliga för att det finns risk att någon i ett parförhållande dvs att någon i en nära relation skulle anmäla den andre i onödan?  Det är svårt att deras oro här. Menar de att det skulle vara ett problem med okynnesanmälningar?
Dessutom kan det även i en långvarig relation förekomma sexuella övergrepp, t om systematiska, som går sker just på det sätt som utredarna beskriver som oförargliga. Var täcks dessa övergrepp in? Finns det inte risk att utredarna förringar och normaliserar sexuella övergrepp mot en sovande partner i ett könsojämlikt förhållande?

Hänsyn till gärningsmannen

Synen på ordet våldtäkt hänger intimt samman med synen på förövaren – våldtäktsmannen.  Sexualbrottskommitténs betänkande tar ett gärningsmanna-perspektiv vilket framkommer bland annat i detta stycke:

Det finns också en risk för att den utsatte inte tror att en anmälan kommer att leda till åtal eller fällande dom om det inte finns bevis för misshandel eller hot i samband med övergreppet. På samma sätt kan gärningsmannen ha svårt att acceptera ett åtal för våldtäkt om våld inte har förekommit vid gärningstillfället. s 184

Om Sexualbrottsutredningen månar om att gärningsmannen ska ”acceptera” ett åtal och därför vill slopa ordet våldtäkt – vems integritet ”skyddas” då med titeln på betänkandet: ”Ett starkare skydd för den sexuella integriteten”?

Utredningen ger alltså intryck av att det är av pga våldtäktsmyter och av hänsyn till gärningsmän som utredarna vill slippa ordet våldtäkt.  Något annat skäl går inte att hitta.  Särskilt märkligt blir utredningens aversion mot brottsbenämningen då utredarna själva skriver:

I själva verket krävs ringa våld för att våldtäktsbestämmelsens krav ska vara uppfyllda.

Utredarna verkar också oroliga för att våldtäkt kommer anmälas i onödan –igen – genom följande skrivning.

När lagstiftning utformas i syfte att värna den sexuella självbestämmanderätten måste det även beaktas att alla lagstiftningsåtgärder som kan skydda självbestämmanderätten också inskränker den. En avvägning måste alltså ske så att inte lagstiftningen går för långt s 203

”Går för långt? Finns det inte större anledning att oroa sig för att det sexuella våldet fortfarande är så utbrett och att så få, framför allt kvinnor och flickor, anmäler övergrepp som våldtäkt?  Är utredarna verkligen oroliga för att kvinnor och flickor ska gå ”för långt” när de upplever övergrepp? Skrivningen visar vilket perspektiv utredarna genomgående tycks ha – det är ett hänsynstagande till gärningsmän och inte till de som utsätts för sexuellt våld.
Det är värt att betänka att genom att Sexualbrottsutredningen föreslår den mindre distinkta benämningen ”sexuellt övergrepp” kommer därigenom också – som av en händelse – alla våldtäktsmän försvinna. Vem/vilka tjänar på det?

Brottsbenämningen ”kränkning” leder fel – avsiktligt?

Sexualbrottsutredningen 2016 föreslår en helt ny brottsbenämning:” kränkande sexuellt övergrepp”.  Att använda en brottsbenämning som i sig själv utgår från själva grunden för vad det grövsta sexualbrottet, våldtäkt, konstitueras utav blir mycket märkligt. Detta särskilt eftersom straffskalan föreslås vara mildare än för våldtäkt/motsvarande. Risken är överhängande att en fokusering på kränkningen, som ju är det som den våldtäktsdrabbade känner, istället för att leda till en skärpt påföljd, blir en mildrad sådan.  Förslaget att införa ett brott som sexuell kränkning blir då i praktiken något som gynnar gärningsmän och inte brottsoffer.
Det finns en struktur i rättsväsendet att de genomgående i sexualbrottsmål väljer en lindrigare brottsbenämning än en strängare. Med kunskap om denna struktur finns en överhängande risk att en förmildrad våldtäkt, som utredarna kallar ”kränkning”, i den rättsliga tillämpningen kunna ”övertrumfa” det grövre brottet. Det är inte en bra utveckling i ett samhälle som säger sig se mäns våld mot kvinnor, där sexuellt våld ingår, som ett allvarligt brott. Att införa ett brott som förmildrar en våldtäkt är att gå precis motsatt väg – det förminskar allvaret i sexualbrottsrelaterad brottslighet.
Det finns ytterligare en komplikation med att använda en benämning som ”kränkning” vilket inte alls utredarna verkar beröra.  Vid fällande dom rörande tex våldtäkt fastställer domstolen ett skadestånd till målsägande som till stor del utgörs av en kränkningsersättning dvs en ersättning för den kränkning som våldtäktsoffet utsatts för. En brottsbenämning som kallas ”kränkning” bidrar till förvirring om vad en kränkning är. Det är olyckligt om rättstillämparen väljer, förutom risken att nedvärdera sexualbrott, att införa olika sorters kränkningar i den rättsliga hanteringen.

Oaktsamhets-begreppet leder till mildare domare

Sexualbrottsutredningen föreslår ett nytt brott: oaktsamt sexuellt övergrepp/våldtäkt.
Oaktsamt sexualbrott är inte ett uppsåtsbrott.

De utmärkta feministiska forskarna Sutorius&Kalldahl  anger:
”oaktsam våldtäkt är en logisk motsägelse eftersom våldtäktsbrottet i sig handlar om att uttrycka sin egen vilja genom att övervinna någon annans vilja”

Är inte sexualbrott alltid ett uppsåtsbrott precis som forskarna ovan pekar på?  Ska Sverige ha brottsbenämning som är ologisk på sexualbrottsområdet?
Även förslaget att införa oaktsamt sexualbrott har ett tydligt gärningsmannaperspektiv. Utredarna skriver:

Det ger bättre förståelse för vad gärningsmannen har dömts för. En gärning som har begåtts av oaktsamhet kommer att vara mindre allvarlig än motsvarande uppsåtliga brott

Dessutom föreslår utredarna mycket mildare straff oaktsamma brott.

Oaktsamhetsbrott är mindre straffvärda än motsvarande gärning som utförs genom medvetet handlande från gärningsmannens sida. s 107

Minimistraffet för oaktsamt sexuellt övergrepp och oaktsam sexuell kränkning bör alltså vara fängelse, vilket i praktiken innebär att fängelsestraff från 14 dagar kan dömas ut.

Det finns stor risk att det istället för att samtycke/frivillighet ska normalisera ett samhälle med färre sexualbrott, så leder användningen av oaktsamt brott till att de sexuella brotten trivialiseras.  Utredarna pekar själva på att det i Skottland har utdömts lägre straff efter att oaktsamhetsbegreppet införts. Det är dock inget som verkar hindra Sexualbrottsutredningen 2016 att föreslå samma lagstiftning. Det kanske snarare är tvärtom – att utredarna strävar efter samma utveckling i Sverige?
Förslaget att ett sexualbrott endast ska leda 14 dagars fängelse är att betrakta som ett förakt för kvinnors mänskliga rättigheter.
Parallellerna till Geijers sexualbrottsförslag 1976, som ville sänka straffen betydligt för sexualbrott (i praktiken skulle inte våldtäkt leda till fängelse utan döpas om och bli ett bötesstraff) är uppenbara. Vad har hänt på 40 år? Styr samma värderingar idag – som då?
Istället för att föreslå ett sexualbrott utan uppsåt med milda påföljder borde Sexualbrottsutredningen 2016 föreslagit att likgiltighetsuppsåt alltid bör användas vid sexualbrottsmål, om inget annat uppsåt framstår som självklart.  Likgiltighetsuppsåt används idag i svensk rätt men dock har det knappast någon gång använts i ett sexualbrottsmål. Däremot används det mot kvinnor ( Se tex Inlägget Omvända domar  – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms Fall 9. ) Att likgiltighetsuppsåt inte används i just vid sexualbrottsmål  är en värdering i  sig – vilket leder till att gärningsmän frias.  Det här typen av uppsåt skulle tex kunna användas mot män som påstår att de våldtagit i sömnen – och att de brukar gå i sömnen. Då skulle också påföljden bli längre – definitivt längre än 14 dagars fängelse.

Gradering – vem bestämmer?

Utredningen föreslår utökade graderingar för sexualbrotten; synnerligen grovt, grovt, normalt liksom mindre allvarligt brott.
En gradering innebär alltid att någon utifrån sina värderingar avgör hur grovt brottet är – något som många gånger inte alls visar sig stämma med hur brottsoffret uppfattar brottet. Vilken nivå på brottet som väljs har alltså mindre med gärningen att göra utan mer med värderingar, attityder och föreställningar hos den som väljer brottsrubricering. Det kan då upplevas som ytterligare en kränkning när det brott som en kvinna utsätts för, förminskas istället för att ses på med allvar.
Betänkandet anser att mindre allvarliga brott kommer öka. Det är inte en önskvärd utveckling då redan idag få gärningsmän fälls och påföljderna är låga. En utökad gradering av sexualbrott är inte heller en bra förändring då erfarenhet visar att sexualbrott redan idag nedgraderas – precis som för övrigt Sexualbrottskommittén själva anger kommer att ske med de förändringar som de föreslår på sexualbrottsområdet.
Gradering har i praktiken blivit ett praktiskt sätt för ett antifeministiskt rättsväsende att förringa brott mot kvinnor och barn och därigenom skydda gärningsmän. Den som har mest fördel av en gradering är alltså inte brottsoffer utan de som begår övergrepp. Gradering av sexualbrott är sålunda fel väg att gå framåt. Istället bör/ska alla sexualbrott uppgraderas till grov form för att minska godtycklighet så som redan gäller idag för det könade brottet grov kvinnofridskränkning,

Sexualbrott mot barn – utredarna fokuserar på fysiskt våld

I likhet med att utredarna vill slopa ordet våldtäkt vill de också ta bort det gällande barn.

Om brottsbeteckningarna för våldtäkt och sexuellt tvång ändras vore det ologiskt att ha kvar brottsrubriceringen våldtäkt mot barn. s 192

När utredarna ska beskriva vilka brott mot barn de ser som allvarliga använder de ord som :

offrets liv har varit i fara, gärningen utförts på………ett särskilt plågsamt eller förnedrande sätt……..att brottsoffret har orsakats svårare bestående kroppsskador… ..ett söndertrasat underliv ....offret hållits som fånge… .Naturligtvis ska det dock särskilt beaktas barnets unga ålder…..dessutom utgå ifrån att penetration medför särskilt stora fysiska skador, s 245

Utredarna fokuserar alltså på barns fysiska skador när de också borde, eller till om med skulle, resonera om mentala skador och livslånga trauman av att utsättas som barn. Genom att helt fokusera på fysiska skador kommer de gärningsmän som begår våldshandlingar där de är ”försiktiga” eller väljer annan ”lindrigare” övergreppsmetod att dömas mildare. Det är väl knappast den effekten som utredarna eftersträvar?  Parallellerna med utredarnas uppfattning om att ordet ”våld” i ordet våldtäkt – att det endast skulle vara fråga fysiskt våld – till hur de resonerar om övergrepp på barn är tydliga. Det är lika olyckligt oavsett när myter styr men det blir särskilt beklämmande när dessa myter drabbar barn.
Det får absolut inte råda något tvivel om att samhället ser mycket strängt på att utsätta ett barn för det grövsta sexualbrottet. Men utredarna skriver

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl för att behålla en särskild rubricering för de mindre allvarliga brotten mot personer som inte har fyllt femton år. s 227 

Förutom barnets ålder bör även det enskilda barnets utveckling beaktas. s 246

Varför ett fokus på det ”enskilda barnets utveckling”? Är inte alla barn skyddsvärda oavsett vilken kroppsutveckling det enskilda barnet råkar ha? Ska fortfarande domstolar ( ofta dess äldre män) tycka till om kroppsutveckling hos  tex 12-åriga flickor ?
Varför, trots att utredningen vill framstå som de ser övergrepp på barn som allvarligt, har de perspektiv som snarast vill förringa sexualbrott mot barn? En kommer osökt att tänka på Geijers sexualbrottsförslag 1976 som ville göra barn mer sexuellt tillgängliga. Är beskrivningarna ovan hur barn skadas fysiskt, snarare att ses som en modern omskrivning av samma inställning som 1976?
Utredarna föreslår när det gäller straffskalan, för det som de vill kalla mindre allvarligt sexualbrott mot barn, att det ska vara max 4 år.

fängelse i högst fyra år för brott som bedöms som mindre allvarligt s 255

 De föreslår alltså ingen undre gräns. Vad innebär det i praktiken? Att våldtäkt mot barn kan dömas som mindre allvarligt om barnet inte får tydliga fysiska skador (trauma bryr sig ju inte utredarna om) och vilka skulle leda till milda påföljder? Hur milda påföljder kan gärningsmän som begår sexualbrott mot barn få? Ett år eller mindre?

Omvänd ”jämställdhet”:
Sexualbrottsutredningen 2016 fokuserar på att hjälpa heterosexuella män

Som redan har nämnts saknar Sexualbrottskommitténs betänkande ett kvinnorättsperspektiv. Det är baksidan av strävan att vara könsneutral. Våldtäkt är inte, och har aldrig varit en könsneutral företeelse. Våldtäkt utgör både nationellt och globalt ett utav de mest allvarliga formerna av mäns våld mot kvinnor.
Utredningen tar dock på upp ca 1.5 sidor (sid 400-401) vad de föreslagna åtgärderna kommer att ha för effekter på jämställdheten. Märkligt nog ägnas jämställdheten mellan män och kvinnor bara en mindre del av dessa 1.5 sidor. Det är självklart att HBTQ-personer ska ha samma möjlighet till hjälp men det står inte i motsättning till kvinnors rätt. Däremot är det märkligt att utredningen ägnar mer utrymme åt att män (heterosexuella får en förmoda) ska kunna anmäla övergrepp och att det är det anses utgöra ytterligare ett skäl att våldtäktsbegreppet ska försvinna. Det är svårt att ta utredningen på allvar här. Menar utredarna att det är ett lika stort problem att män våldtas av kvinnor som att kvinnor och flickor våldtas av män? Utredarna skriver i slutet att det inte innebär att förringa att kvinnors brottsutsatthet men det är just det utredarna gör – förringar kvinnor och flickor som utsätts för brott och det gäller inte endast på dessa 1.5 sidor utan genomgående i hela utredningen.

Vems sexualitet styr – vems sexuella tolkningsföreträde?

I Sexualbrottskommittén saknas ett resonemang om vad som konstituerar sexualiteten. I Helena Sutorius bok;”Bevisprövning i sexualbrott”  i kapitel  1.1 ”Våldtäktsbrottet ur ett könsperspektiv” anger författaren att uppfattningen om sexualitet inte är uppbyggd ur ett könsneutralt perspektiv utan från en normalitetsuppfattning från ett manligt perspektiv och skriver:


”Alla kulturellt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor förstoras i ett våldtäktsmål.”

 ”Utgångspunkten är inte endast en generell androcentrism, utan kan rentav beskrivas som en falloscentrism.”

” ….innebär att sexuell lust är detsamma som att tillfredsställa mannens fallos genom penetration”

 ”Den kvinnliga sexualiteten tolkas sedan utifrån denna ”sanning” och innebär därmed antingen att kvinnans lust sammanfaller med mannens eller inte kan förstås”

För synen på våldtäkt betyder detta att man skapar grogrund för olika myter tex att en kvinna kan bli tillfredsställd av den penetration en våldtäkt innebär”

 ”Problemet är att mannens syn tar över när det uppstår en konflikt.”


Detta är centralt för att förstå de myter som existerar, hur kvinnor skuldbeläggs, hur mäns tolkningsföreträde är utgångspunkt, t o m när det diskuteras samtycke/frivillighet eller, som visas ovan, där utredarna ägnar mycket utrymme åt våldtagna, heterosexuella män.
Det är en brist i en sexualbrottsutredning som vill vara modern, att inte resonera om hur samhället, jurister och lagstiftningen, utgår ifrån en sexualitet som bygger på mannen och hans tillfredsställelse.  Då blir perspektiven förskjutna vilket påverkar hela utredningen och istället för att öka jämställdheten, bidrar Sexualbrottskommitténs betänkande och dess slutsatser till att ytterligare öka könsojämlikheten.

Sammanfattning

-Betänkandet saknar ett kvinnorättsperspektiv. Det påverkar alla betänkandets slutsatser och förslag. En sexualbrottsutredning bör ha ett klart kvinnoperspektiv eftersom sexualbrottet är könat.

-Våldtäkt ska behållas som brottsbenämning.

-”Sexuell kränkning” bör ej användas som benämning för ett sexualbrott.

-Oaktsamhetsbrottet bör ersättas med uppsåtet likgiltighetsuppsåt som alltid bör användas vid sexualbrott om inget att annat uppsåt framstår som självklart.

-Sexualbrott mot barn ska ses som extra allvarligt och våldtäkt mot barn ska, precis som för vuxna, behållas som brottsbenämning. Den brottsbenämning som kallas sexuellt övergrepp mot barn ska behållas som den är idag.

-Samtliga sexualbrott bör benämnas som grova som utgångspunkt i likhet med brottet grov kvinnofridskränkning

-Påföljderna rörande sexualbrott ska varken ”nyanseras” eller ”mildras”så som utredarna anser.

Slutord

I avsnittet om förslagens konsekvenser skriver utredarna:

Förslagen om en ny sexualbrottslagstiftning syftar till att åstadkomma en mer modern sexualbrottslagstiftning som är i bättre samklang med en nutida syn på sex och samlevnad. s 400

Vem bestämmer hur den nutida synen på sex och samlevnad är? Är det
ett polisväsende som anser att kvinnor överdriver när de anmäler våldtäkt och att en våldtagen kvinna eller flicka ska bete sig enligt ett färdig facit på rätt beteende,
gärningsmän och deras advokater,
antifeminister i media och eller på nätet som på Flashback eller i kommentarsfältet på Dagens Juridik,
ett domstolsväsende som t ex anser att en kvinna håller ihop benen av ”blygsel”, att en kvinna som skriker ”sluta” är ”triggande” eller att en man i sin ”dominanta roll” utövar våld mot en kvinna, så som det skrivs i”nutid”?
Eller vem?
En ”nutida syn” ihop med utredningens språkbruk och förslag påminner alltför mycket om den Geijerska tidens syn på en ”liberalisering”  dvs att mäns rätt till sex och sexualiserat våld anses ”modernt” och att kvinnors sexuella ”frigörelse” är att själva ta ansvar för att inte utsättas för våldtäkt.

Det mest allvarliga sexualbrottet våldtäkt är ett känsligt men det är också ett viktigt begrepp och ska inte ersättas med en annan benämning. Våldtäkt signalerar brottets allvar. Det finns, som nämnts ovan, historiska såväl som nutidshistoriska skäl att ordet ska behållas.  Utredningens bokstavstrogna tolkning av ”våld” utan att sätta det i en kontext där våldet är en del av mäns våld mot kvinnor, bidrar till könsojämlikheten.
Genom att införa ordet ”kränkning” som benämning på ett sexualbrott kommer utredarna också att därigenom förminska våldtäktsbrottet ytterligare genom att inte omfatta att våldtäkt är ett kränkningsbrott. Istället mildras straffskalan.
Oaktsamhetsbegreppet använder utredarna som ytterligare ett sätt att dels förringa sexualbrott och dels mildra påföljderna ner till 14 dagars fängelse. Vilka signaler sänder utredarna ut då rörande allvaret i att begå ett sexualbrott? Vilka normer vill de få gehör för genom det här förslaget?

Utredarna kritiserar inte domstolar och de problematiserar inte de antifeministiska attityder som kommer till uttryck i domar eller som finns i rättsväsendet i övrigt. Snarare låter de kvinnoföraktande domar få vara ett facit som de tar avstamp ifrån i sina resonemang.
Utredningen har sålunda fallerat helt i det mest grundläggande uppdraget: att utreda dem rättsliga hanteringen av sexualbrott och hur rättstillämparen, på alla nivåer, och tillse att kvinnors och flickors rätt till sexuell säkerhet och integritet skyddas.

Betänkandet är att betrakta som ett antifeministiskt verk. Det ansluter till en sexualliberal agenda som alltid stärker det redan rådande manliga sexuella tolkningsföreträdet på bekostnad av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Är det inte dags att reagera och protestera mot ett sexualbrottsförslag som förringar sexualbrott mot kvinnor och flickor? Så som kvinnorörelsen gjorde 1976?

(Samtliga understrykningar i citaten från Betänkandet är inläggsförfattarens.)
Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s