Författararkiv: feministfest

”för något hon har inbillat sig” & ”det är inget skrik”

Citaten i rubriken har uttalats av en polischef resp. en ingripande polis och handlar i båda fallen om tjejer som anmält våldtäkt.
Det här inlägget kommer att samla ihop några perspektiv som behöver belysas innan bloggen börjar publicera fler granskningar av falsk tillvitelsefall. Det handlar
dels om att även anmälningar om misshandel kan leda till brottsoffret misstros och utreds för falsk tillvitelse,
dels om att poliser på olika organisatoriska nivåer hanterar våldtäkt, och får göra det, med samma fördomar och okunskap och utan att ”vilja” inse sina djupa brister och
dels om att ingripande poliser redan från början kan ge en slagsida i ärenden som rör våld mot kvinnor/våldtäkt och att brottsoffret därigenom aldrig ens har fått en chans. Ingripande poliser/radiobilspatruller är de första som anländer när en våldsutsatt/våldtagen kvinna & flicka, eller någon i hennes omgivning, ringer 112 så det är av vikt att den här kedjan också uppmärksammas. Och att dessa poliser kan få vittna mot brottsutsatta kvinnor i domstol. Hur många förväntar sig det scenariot när de ringer 112 för att få hjälp? I inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visas i ett antal episoder hur ingripande poliser som en struktur förminskar mäns våld och misstror/skuldbelägger våldsutsatta kvinnor och förminskar deras upplevelser. I dag när politiska partier försöker överträffa varandra om att det ska blir fler poliser på fältet, som lösningen på alla problem, är det extra angeläget att belysa att det inte på något självklart sätt skulle göra det bättre för våldsutsatta och våldtagna kvinnor.

Först dock en repetition av myterna om våldtäkt som används mot de som anmäler.
I det tidigare inlägget om Falsk tillvitelseutredningar  berördes sammanlagt tolv olika fall. De myter som styr i de rättsfallen var att kvinnor/flickor anmäler våldtäkt för att de:

¤ vill få uppmärksamhet
¤ ångrar sig efter sexuellt umgänge tex på grund utav att de tyckte det var ”dåligt sex”
¤ är psykiskt sjuka
¤ vill hämnas
¤ vill dölja att de varit otrogna
¤ vill ha skadestånd
¤ överdriver
¤ är mytomaner, narkomaner

För mer info se inlägget Del 1 – Maktmissbruk, myter och misogyni, rubriken ”Myter som styr i rättsfall”.

 

När kvinnor som anmäler misshandel blir misstrodda

Att en kvinna som anmäler misshandel anses ”ljuga” och utreds för falsk tillvitelse är samma företeelse som att kvinnor, flickor, tjejer, anses hitta på en våldtäkt. En kvinna som anses ”ljuga” om en misshandel väcker också nästan samma mediala intresse som då ett brottsoffer anses ”ljuga” om våldtäkt.

Det finns flera självklara paralleller mellan hur anmälningar om misshandel och anmälningar om våldtäkt bemöts och misstros av polisen.

Det tidigare inlägget Maktmissbruk, myter och misogyni, del 3,  tog upp hur poliser som inledningsvis utreder en våldtäkt, mitt i utredningen byter sida och börjar sympatisera med den misstänkte gärningsmannen. Samma företeelse finns i ärenden där kvinnor anmäler misshandel (mot sig själva eller mot sitt barn). Även poliser som utreder ärenden av misshandel, där det även kan ingå sexuellt våld, byter fot och ställer sig på våldsmannens sida. Men ibland misstror de kvinnan från början tex kan ingripande poliser slå i sina register redan vid utryckandet och ser då att kvinnan anmält mannen förut utan att det inte ”lett” till något. Mannen skyller oftast på kvinnan och kan tex säga eller påvisa att han har ett alibi.  Allt detta godtas utan något särskilt ifrågasättande från polisens sida eller att de i utredningen reflekterar över om den misstänkte mannen kan ha stämplat till misshandeln utav kvinnan tex genom att ha lejt eller avtalat med andra män att hota eller misshandla kvinnan. Det finns flera exempel där även svenska kvinnor mördats av stämplande män.  Polisen verkar dock ”luras” lätt av våldsamma män. Våldsamma män vet också att kvinnor lätt misstänks för att ”ljuga” när något inte anses ”stämma”. I ärenden när en man mördas, tex i sk gängkonflikt, har polisen inte några problem att kunna misstänka andra män för anstiftan till mord. Inte heller verkar de ha några problem att misstänka kvinnor för att styra män. Däremot verkar polis inte ens vilja misstänka att män som förföljer och trakasserar kvinnor också skulle kunna anstifta eller stämpla till våld mot kvinnan. Varför?

De kvinnor som anses ljuga om misshandel har oftast anmält någon man som de haft en relation med. Ibland har de barn ihop. Det är dock samma mytbildning som finns runt våldtäkter som styr men nu med betoning nu på att kvinnor vill ”hämnas” eller försöka få ensam vårdnad. Trots att det i flera fall framkommer att det är en man som har ett kontrollbehov över kvinnan och som utsatt henne för tidigare våld, där ingen tidigare misshandelsanmälan utretts utav polisen – de har lagts ner – anses kvinnor vilja hämnas. Istället för att polisen utreder den nya misshandeln, utreds alltså kvinnan för att ha ”ljugit” och då är idén om kvinnors ”hämndbehov” styrande. Varför kvinnor skulle vilja hämnas när polisen ändå inte har utrett någon misshandel tidigare, vilket snarare borde få kvinnor att inte anmäla eftersom det inte leder någon vart, reflekterar inte polisen – och inte heller domstolar – över.

I de fall kvinnor uppvisar skador antar polisen att de tillfogat sig skadorna själva som en del i ”hämnden”. Ur detta antagande uppstår sedan en ”sanning” om hur det förhåller sig med skadornas uppkomst.
I så måtto är alltså anmälningar om våldtäkt och misshandel lika; skadorna som brottsoffret visar anses självtillfogade. Det var för övrigt även det som hände flickan i Kalla Faktas reportage Fallet Sannah där även hennes skador bortförklarades med att hon tillfogat sig skadorna själv. Kvinnor och flickor anses alltså väldigt försåtliga, beräknande, hämndgiriga och ondsinta – de demoniseras dvs tillskrivs särskilt negativa egenskaper beroende på sitt kön.

Att våldsutsatta kvinnor demoniseras upprätthåller i praktiken mäns rätt att slå kvinnor. Det underlättar också för beräknande våldsamma män att fortsätta terroriserar och misshandla kvinnor – bara våldsmännen gör det på rätt sätt eller anlitar någon annan som hatar kvinnor lika mycket och skaffar sig själva ett ”alibi”.

 

Poliser som ”vet” att ingen våldtäkt har skett och misstror brottsoffer.  Tre exempel. TIO FRÅGOR.

När en polispatrull rycker ut till en våldtäkt eller till en händelse som rör en misshandel av en kvinna (kallat våld i ”nära relation” av polis), kan de eller ansvarigt befäl eller utredande polis snabbt bestämma sig för att inget har hänt. Olika delar i poliskedjan uppvisar alltså samma beteende, värderingar och fördomar. Svensk polis anser sig alltså veta om en våldtäkt ägt rum eller inte utan att de ens har förstått vad en våldtäkt är. ”Fel” brottsoffer, ”fel” beteende av brottsoffret, ”fel” omgivning, och ”fel” gärningsman – eller något annat som känns ”fel” – kan leda till att polis bestämmer sig för att det som hänt inte har hänt.

Låt oss titta på några händelser på hur det kan låta då polisen snabbt ”vet” att en våldtäkt inte har skett. Den första rör ingripande poliser, den andra ett befäl och den tredje en polischef som dessutom har som profession att utreda våldtäkter. De olika exemplen benämns A – C.

Exempel A – Ingripandenivå. 2014

Polisen misstänker att anmälan om våldtäkt var falsk

Vid tretiden i natt anmälde kvinnan en våldtäkt – men polisen fattade misstankar.

När polisen kom till X-gatan i Borås, fattade man misstankar om att anmälan var falsk. Nu hotas kvinnan av att själv bli anmäld för att medvetet ha gjort en falskanmälan.

Ingripande poliser ”fattade” alltså misstankar.
TIO FRÅGOR:

1. Hur kunde en polispatrull så snabbt bestämma sig för att ingen våldtäkt skett? Hoppade de in i kvinnans huvud?
2. Vilka kunskaper hade/har de här ingripande poliserna om våldtäkt och om brottsoffer för sexualbrott?
3. Vilka värderingar hade/har de här ingripande poliserna om våldtäkt och om brottsoffer för sexualbrott?
4. Kommer den här kvinnan någonsin mer anmäla en våldtäkt? Eller har hon lärt sig att polisen inte finns till för henne?
5. Kommer mannen/männen fortsätta begå våldtäkter straffritt?
6. Hur kan ingripande poliser få uttala sig så här utan att med deras chefers godkännande?
7. Kan Boråspolisen förklara detta särskilt mot bakgrund av den mycket skarpa kritiken som JO riktade till Polisen i Västra Götaland 2009 för deras dåliga utredningar om våldtäkt ?
8. Borde ingripande poliserna utredas för tjänstefel för sitt agerande och fråntas befogenhet att få befatta sig med våldsutsatta kvinnor och flickor?
9. Har de inblandade ingripande poliserna valt fel yrke med tanke på att sexuellt våld mot kvinnor är ett så allvarligt problem i samhälle?
10. Har den här polispatrullen lärt sig utifrån andan i polishuset/polisstationen vad en våldtäkt är och att ”tjejer ljuger ofta”?  Uppmuntrar rentav andan bland Boråspolisen den här misogynin?

Till sist:
– Är det konstigt att uppropet #metoo briserade i Sverige 2017 när sådant här händer?

Exempel B – Befälsnivå. 2016

Polisen om våldtäktslarm: Inget brott har skett

Polis larmades under måndagskvällen ut till Sollentuna på ett larm om en misstänkt våldtäkt. Men kort därefter konstaterar man att det troligen handlar om ett falskt larm. – Det mesta tyder på att det inte skett något brott överhuvudtaget, säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl.
Senare på kvällen kunde polisen konstatera att det högst troligt inte skett något brott. Polisen vill inte kommentera utfallet mer än att man kommit fram till detta genom ”utredningsåtgärder på platsen”.

– Allt tyder just nu på att inget brott har skett över huvud taget. Med hänsyn till flickan vill jag inte utveckla det på något sätt , säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl på polisområde nord i Stockholm.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23826964.ab

– Det mesta tyder på att det inte skett någon våldtäkt. Vi är inte helt klara på platsen men just nu tyder allting på att det inte har skett något brott överhuvudtaget, säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl på polisområde nord i Stockholm.

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/misstankt-valdtakt-mot-minderarig-flicka-i-sollentuna

Det är intressant att notera att enligt artikeln förvandlas ”det mesta” till ”allt” i stationsbefälet Karl-Gustavs egen redogörelse av hanteringen av ett så socialt svårt och känsligt brott som ett sexualbrott. Det är ganska stor skillnad på ”det mesta” och ”allt”. TIO FRÅGOR:

1. Vad är det för ”utredningsåtgärder på platsen” som menas?
2. Hur vet stationsbefälet att inget brott har begåtts? Vad är det som ”tyder” på det?
3. Har stationsbefälet försäkrat sig om att inget sexualbrott begåtts mot målsägande vid ett annat tillfälle? Jämför Malmöpolisens famösa och skandalösa presskonferens den 13 februari 2018 där de misstänkliggjorde en 18-årig kvinna. Ur inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter & misogyni, (punkt 2):

Men om det kommer till polisens kännedom att ett brott begåtts har de skyldighet att anmäla. Det gäller också om de får veta att eller kan misstänka att en våldtäkt begåtts på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt än de tror.

4. Behandlar stationsbefälet och hans kollegor våldtäkt som enbart ett tekniskt brott. Eller hoppar de, liksom Boråspolisen ovan, in i flickans huvud?
5. Vet stationsbefälet hur flickor reagerar på sexuella kränkningar?
6. Anses flickan bete sig ”fel”? Är hon inget ”idealt” brottsoffer?
7. Hur bemöttes flickan, med vilken professionalitet? Kommer hon ha förtroende för polisen framöver?
8. Vad vet stationsbefälet hur flickors upplevelser och tankar och hur deras värld är – som kan vara väsensskild från en ”gubbes”?
9. Har stationsbefälet med kollegor talat med någon misstänkt gärningsman och kommit fram (broderligt?) till att ingen kränkning utav flickan ägt rum?
10. Hur kan ett stationsbefäl få uttala sig så här utan att hans chef reagerar? Kan vilket random stationsbefäl som helst i, som inget vet om våldtäkt som ett socialt och mentalt kränkningsbrott, få hantera våldtäkt i Polissverige?

Till sist:
-Inte är det konstigt att uppropet #metoo briserade i Sverige 2017 när polisen tillåter vilket random polisbefäl som helst att få hantera våldtäkt?

Exempel C – Gruppchefsnivå. 2012

Tar tillbaka anmälan om våldtäkt.

Våldtäkten inträffade, enligt kvinnan, natten till söndagen i förra veckan.
Men nu har kvinnan, som är  i 20-årsåldern, tagit tillbaka anmälan. Polisen har i stället upprättat en anmälan om falsk tillvitelse.

– Hon har pekat ut honom felaktigt och hon har ingen förklaring till detta. Mannen satt anhållen i ett dygn för något hon har inbillat sig. Så kan det inte gå till, säger kriminalinspektör Sten-Rune Timmersjö.

Sten-Rune är alltså ansvarig för våldtäktsutredningar och vet inte ens att våldtäkt är allmänt åtal. Eller vill han inte ”veta” det?
TIO FRÅGOR:

1.Vet inte kriminalinspektören Sten-Rune att forskning visar att det är vanligt våldtäktsoffer ”tar tillbaka” anmälan och att det kan bero polisens eget dåliga bemötande gentemot våldtäktsoffer och den kvinnoförnedrande attityd de förmedlar?
2. Har Sten-Rune läst Diesen?
Diesen om polisförhör: ”Gemensamt är attityden att man har föga förståelse för offrets situation/ version – frånvaron av empati är påfallande. I många fall kan man också i förhören se att en kvinnoföraktande attityd slår igenom.”

3. Hur bemöttes den här kvinnan? Med misstro? Med anklagande förhör?
4. Hur bemöttes den misstänkte våldtäktsmannen? Med godtagande och med en grabbar-emellan attityd? Med förståelse om hur lätt det är att ”bli anklagad” för våldtäkt?
5. Är Sten-Rune med sin inställning till sexualbrottsoffer i praktiken som prästen i Bjästafallet?
6. Misstror kriminalinspektören tjejer utifrån gamla cementerade föreställningar och värderingar om kön och sexualitet? Som utgår från sexuella mannens behov och tolkningsföreträde?
7. Kommer kvinnan någonsin mer att anmäla våldtäkt?
8. Eller har hon lärt sig att polisen inte finns för henne utan för förövarna?
9. Ska poliser som Sten-Rune överhuvudtaget få befatta sig med sexualbrott som våldtäkt?  Borde han ha anmälts för tjänstefel 2012 för uttalandet i artikeln och för hanteringen av ärendet?
10. Var fanns/finns Sten-Runes chef? Vilket ansvar tog/tar han?

En kan ju tro att ett djupt misogynt uttalande som det i artikeln ovan, skulle diskvalificera en polis från befordran men så är det inte. Sten-Rune är numera chef för grova brott, dit våldtäkter hör tillsammans rån, narkotikabrott,  skjutningar mm, och påstod så sent som i september 2017 att han ligger sömnlös för att han ”tvingas” lägga våldtäktsanmälningar på hög. Är det någon som tror på det med tanke vad han sa 2012 om en ung tjej som anmält våldtäkt – där han ville utreda henne för brott istället?
Kanske Karl-Gustav och Sten-Rune grundlade sin kvinnosyn på 50- och 60-talet. En syn på sexualitet och kön som med självklarhet utgår från mannens rätt. Och manlig sexuell hegemoni. Ska någon som inte själv varit en tonårig tjej få utreda våldtäkt? Någonsin?

Till sist:
-Hur många Karl-Gustavar och Sten-Runes finns det därute? Som ett raster över Polissverige där våldtäktsoffer misstros och deras trauma förminskas? Där allt som återstår för att få upprättelse är #metoo?

 

Ingripande poliser demoniserar kvinnor & flickor. Banar väg för falsk tillvitelseutredningar. Får ”vittna” 

En annan viktig aspekt i Polismyndighetens falsk tillvitelseutredningar är hur ingripande poliser redan från början bidrar till att ge en slagsida i utredningar till våldsutsatta kvinnors och flickors nackdel.

Det förekommer att ingripande poliser dvs radiobilspatruller uttrycker sig negativt och med misstro mot kvinnor och tjejer som anmäler våldtäkt (som Boråsexemplet ovan visade) eller misshandel och att ärenden därigenom redan från början får en slagsida där brottsoffret misstänkliggörs. Denna slagsida följer även med in i den utredande verksamheten. Senare kan de ingripande poliserna plockas in som ”vittnen” som ska stödja att brottsoffret anses ljuga. De får därigenom fortsätta att sprida sina subjektiva antaganden och sina ”känslor” ända in i rättssalen. Det sker alltså ett dubbelt misstänkliggörande av brottsoffren dels genom att de inte får ett bra bemötande inledningsvis och dels genom att de får poliser emot sig som vittnen i rättssalen – precis som om de vore grovt kriminella. Av någon anledning fäster domstolar stor vikt vid polisers subjektiva antaganden, deras tyckande och ”känslor” då det rör sig om dessa tjejer. Varför? Men genom att de gör det bekräftar alltså ett misogynt rättsväsende (polisen) sig självt (domstolen). Det finns inget forskningsstöd för att polisers uppfattning om våldtagna och misshandlade tjejer och kvinnor är trovärdigt – snarare tvärtom.

Diesen anger, som visas i citatet ovan, att polisen har ”föga förståelse för offrets situation” och att ”frånvaron av empati är påfallande” men också följande (se punkt 3 i inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter och misogyni):

Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare.”

Sutorius skriver följande (mer info se punkt 4 & 5 i inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter och misogyni):

Parallellt med frågan om det varit en riktig våldtäkt eller inte löper skuldbeläggandet av våldtäktsoffret i alla situationer som inte utgjort rena överfall. Inte nog med att omgivningen (inte minst polisen) kommer att rikta förebråelser mot den våldtagna kvinnan…

Även en DN-artikel från 2004 tar upp hur polisen saknar kunskaper om sexualbrott. Ett citat från artikeln:

Ann-Marie Begler – Överdirektör på rikspolisstyrelsen:

– Det har uppmärksammats under en lång tid och det här är bland de svåraste brott som finns att klara ut. Alla i rättsväsendet måste bli bättre på att intervjua de kvinnor som hamnat i de här svåra situationerna. Den situation finns inte där en kvinna som råkat ut för ett övergrepp får skylla sig själv.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-saknar-kunskaper-om-sexualbrott/?print=true

Lägg därtill hur ingripande poliser uttalar sig om händelser med våldsutsatta kvinnor (se Våld mot kvinnor och Polis-TV) och hur lätt poliser skuldbelägger kvinnor rörande våldtäkt (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter).  Det finns alltså ingen anledning för domstolar att tro på ingripande polisers utsagor om huruvida ett övergrepp ägt rum eller inte och låta deras subjektiva tyckanden och deras ”känslor” om sexualbrottsoffer och våldsutsatta kvinnor styra i rättssalen. varför kallas fortfarande poliser som ”vittnen” för att misstänkliggöra kvinnor och flickor som berättar om övergrepp eller våld? Om det inte är för att domstolar vill döma kvinnor och flickor?

Ingripande polisers attityder mot utsatta kvinnor & flickor – mot tjejer. Fyra exempel.

Det finns ett antal exempel på hur ingripande poliser visar en dålig attityd till utsatta tjejer och tolkar deras beteenden utifrån en föreställning om hur de som brottsutsatta tjejer borde ha betett sig.
Från händelserapporter och i PM från utredningar om falsk tillvitelse framkommer att poliser vid den ursprungliga våldtäkts- eller misshandelsanmälan får tycka till om och värdera våldtäktsoffers beteende. Det är alltså fråga om subjektiva åsikter som den enskilda polisen råkar ha. Det går inte någonstans att se varför deras åsikter tillmäts betydelse eller utifrån vilken psykologisk kunskap den enskilda polisen uttalar sig och vilket metodstöd enskilda poliser använder eller förutsätts använda. Det är alltså helt slumpen som avgör. Polispatruller som skriver dessa PM och andra handlingar i en utredning tillåts alltså utifrån sin föreställning om brottsoffers ”normala” beteenden påverka en utredning. Det är naturligtvis både rättsosäkert och horribelt. Varför får polispatruller värdera våldtäktsoffer och andra utsatta kvinnor och flickors beteende överhuvudtaget?

I inlägget Polisens Kvinnosyn del 7 – Utredningar om falsk tillvitelse Fall 3, anses tex en funktionshindrad kvinna bete sig fel efter ett anmält övergrepp. Ingripande poliser skriver nedlåtande händelserapporter om hennes beteende vars syfte endast kan vara att kränka och misstänkliggöra den unga utsatta kvinnan. Hur påverkade det utredningen? I vilken kontext kränker den ingripande polisen kvinnan på det här sättet?
Det finns en hel del exempel på hur ingripande poliser /radiobilspatruller vädrar fördomar och även kvinnoförakt i sin PM och i förhör. Följande fyra exempel ska alltså bara ses som ett urval.

Fyra exempel på hur ingripande poliser skriver i utredningar

Exempel 1.

Bakgrund: En polispatrull kallas till en lägenhet där en mamma anmäler att hon och hennes 9-åriga dotter blivit knuffade och hårt dragna i armarna av mammans fd make/dotterns pappa. De är uppskrämda och gråter.

Ur polisrapporten:

”Det upplevdes som / flickan / var tvungen att prata om skadan hela tiden när mamman var närvarande. Det hela upplevdes onaturligt och både min och /annan polisassistent / upplevelse var att dottern och mamman fick varandra att bli mer uppskakade och upprivna och att de ”eldade” på varandra.”

I rapporten skriver alltså polisassistenten hur han ”upplevde ” kvinnan och flickan. Utifrån vilken kunskap om våldsatta kvinnor och barn bygger den här polisen sin uppfattning på? Är det hans sak att skriva så här nedlåtande om kvinnor och barn? Hur kan polispatruller överhuvudtaget med det stora samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor, ha den här typen av nonchalant attityd mot de som ringer 112 för att få hjälp?
Den här ingripande polisen och hans kollega valde t.o.m. att inte ens ta upp anmälan om misshandel trots att kvinnan ville det. De valde alltså bort det utifrån sin upplevelse.  Deras chefer verkar inte ens ha reagerat över om det skulle kunna vara ett tjänstefel. Varför?  Tror ni den här kvinnan och flickan hade en chans mot en maktfullkomlig polismyndighet? Nej, de hade de inte. Ärendet fick en slagsida från början. Mamman utreddes, trots skador på flickan, för falsk tillvitelse och hon dömdes senare. Både hon och hennes dotter blev alltså ”safe targets”. De kan inte längre anmäla våld från den fd maken/ dotterns pappa och bli trodda. De har ju en gång ”ljugit”.

Om de inblandade polisassistenterna blivit hårt knuffade eller misshandlade hade de med stor sannolikhet utrett den som slagit dem för våld mot tjänsteman. Varför bortförklarar polisassistenterna en kvinna och hennes dotters rädsla? För vem finns polisen då? För sig själva eller för våldsutsatta kvinnor och barn?

I det här sammanhanget är det värt att påminna om att ingen polis har besvarat (eller reagerat) på debattartikeln från 2017-06-02 om att ”Alla poliser bör arbeta mot mäns våld mot kvinnor”.

Exempel 2.

Bakgrund: En 15-årig flicka sitter i en polisbil efter en händelse och ingripande poliser skriver senare följande i sin rapport om henne:

Hon /flickan/ flinar lite nonchalant”
”Även nu sitter hon och flinar när hon svarar på våra frågor”
”Jag uppfattar flickan som nonchalant”
”Hon ger inga raka svar om vad som har hänt utan flinar bara”

Flickan är alltså endast 15 år dvs ett barn. Hon har dessutom en utländsk bakgrund så hon är ännu mer i underläge, men hon behandlas som om hon vore en vuxen. Hon misstänkliggörs också.

”Jag får känslan av att hon hittar på eller förstorar situationen”
”/Flickan/ var, vad jag upplevde det som, arrogant och nästan hånskrattade”

Den här flickan har inget förtroende för polisen – men de frågar sig inte varför utan vänder det mot henne. Har hon en chans mot en Polismyndighet med den här inställningen till henne från början? Varför är polisen så uppenbart oprofessionella? Är det brist på empati eller ett aktivt avståndstagande mot tonåriga tjejer? Ska polisen beskylla flickan för hennes beteende när de själva kan vara orsaken till det?  Vad har de här ingripande poliserna ”lärt” sig sin attityd? Under utbildningen eller på polisstationen? Av sina chefer? Är det fel människor som blir poliser?
Flickan dömdes senare för falsk tillvitelse utan att hon fått en möjlighet att förklara sin situation eller att polisen försökte förstå de intrikata händelseförlopp som 15-åriga tjejer med utländsk bakgrund kan vara utsatta för.

Exempel 3.

Bakgrund: En polispatrull kallas till en tjej som berättar om våldtäkt. Hon har en kompis där och kompisen berättar att hon utsatts för sexuellt ofredande av samma misstänkte gärningsman.

Ur polisrapporten:

”Hon känns vid det första mötet inte speciellt påverkad av det som har hänt. Jag ser inga tecken på gråt då varken hennes mascara eller foundation har runnit eller kletats ut på hennes ansikte.”
”Hon berättar osammanhängande och hakar upp sig på detaljer.”
”Tjejerna talar även med varandra på ett normalt sätt, det är inget skrik och de verkar inte så upprörda.”
”Under ett tillfälle /i polisbilen/ börjar de båda skratta åt ett gemensamt skämt.”

Polisassistenten utgår alltså ifrån vad som är normalt beteende efter en våldtäkt och han utgår också ifrån att han kan bedöma hur de här tjejerna är. Varför gör han det? Varför redogör han inte vad han anser är ett ”normalt” beteende först? Eller anses alla andra poliser förstå vad han menar? Anses det onormalt att vara ”normal”? Om tjejer som råkat ut för våldtäkt inte skriker (vad det nu är?) – är det då onormalt?
Det är helt obegripligt att förstå vad polisassistenten menar. De här tjejerna kommer båda att utredas för falsk tillvitelse och ingripande polisen har banat väg för det.  Fallet kommer att redogöras för i ett kommande inlägg.

Exempel 4.

Bakgrund: En kvinna lever på ett skyddat boende för att komma från en mycket kontrollerande och våldsam man som helt bryter ner hennes självkänsla. Det händer en händelse där hennes fd man är misstänkt gärningsman. Men kvinnan vill inte anmäla. Föreståndaren för kvinnojouren anmäler däremot eftersom hon anser att hon har skyldighet att göra det. Vid anmälan har den våldsutsatta kvinnan stöd av en kvinnojoursanställd. Att den våldsutsatta kvinnan kan vara i behov av stöd misstänkliggörs av polis.

”Målsägande verkar på något sätt beroende av den kvinnojoursanställde”

Polisen säger sedan i rättegången när den våldsutsatta kvinnan står som misstänkt för falsk tillvitelse:

”Fick en känsla (magkänsla) av att något inte stämde. Kändes som den här föreståndarinnan påverkade henne på ett sätt som inte var bra.”

Polisen försöker alltså misstänkliggöra att våldsutsatta kvinnor kan finna en trygghet på kvinnojourer och även kan behöva särskilt stöd från anställda där. Varför är det viktigt att göra det för polisen? Anses kvinnorna ha förlupit hemmet och gadda ihop sig mot män på kvinnojourer? Hade kvinnan en chans mot polisen med en sådan inställning – där hon misstänkliggjordes för att hon sökt sig till ett skyddat boende för att få trygghet från mannen? Nej, det hade hon inte.

Mycket svårt för våldtagna att bete sig ”rätt” och att godkännas som ”riktiga” brottsoffer

Våldtäktsoffer har alltså uppenbarligen svårt att bete sig ”rätt” enligt polisers tyckanden, subjektiva upplevelser, ”magkänslor” och åsikter. Beter de sig för lite (om de tex ”fnittrar” eller skrattar) är det anses det fel och gör de för mycket (t.ex. är uppskakade eller ”flåsar”) så anses det också fel.

Trots så mycket forskning i alla år om olika reaktioner från våldtagna tar inte polisen till sig denna forskning. Detta gäller för hela polisorganisationen, från ingripande polisen via befäl över till utredare och till polischefer och t o m höga polischefer som Malmöpolisen visade med sin presskonferens 13 februari 2018.  Samma föreställningar – olika nivåer. Poliser vänder alltid sina egna tillkortakommanden mot brottsoffret just när det handlar om våldtäkt.

Som visas ovan anses tjejer som inte beter sig ”normalt” göra fel och de blir misstänkliggjorda. Att skratta eller fnittra verkar ses på med särskild misstro. Varför ingripande poliser anser att en våldsutsatt flicka inte får ”fnittra” anges inte. Att reagera på olika sätt tex genom att just ”fnittra ” med en kompis efter ett övergrepp, som oftast sker med någon de känner redan, är för övrigt inte alls något konstigt.

Det finns tusen sätt att bete sig efter ett övergrepp eller en starkt traumatisk händelse.
Det visar inte minst de som utsattes för terrorbrottet på Drottninggatan. Ur ett TV-program om händelsen angavs att folk betedde sig olika efteråt: en del gick som vanligt, en del skrek rätt ut, en del var tysta, en del stod stilla, en del sprang från faran, en del gick emot faran. Ingen polis eller någon annan skulle komma tanken att misstänkliggöra dessa brottsoffer, brottsoffer som dessutom särskilt eftersöktes som målsägande av polisen.
Varför misstänkliggörs då våldsutsatta kvinnor och flickor? Varför misstros tjejer som anmäler våldtäkt om de inte beter sig rätt och är våldtagna på rätt sätt av rätt gärningsman?
Varför utgår polisen så självklart ännu, från föreställningen om det ”ideala” brottsoffret när det rör det grova kränkningsbrottet våldtäkt som även innebär en chock för brottsoffret? Men av någon anledning sätter polisen fortfarande upp någon sorts regler för hur brottsoffer borde bete sig för att det ska anses ha skett en våldtäkt. Bryter hon mot reglerna så blir hon misstrodd. Det kan räcka med att hon anmäler på fel adress, att hon beter sig för mycket eller beter sig för lite. Det är lätt att göra ”fel” men svårt att göra ”rätt”. Så att en våldtäktsanmälan avskrivs snabbt av polisen säger ingenting. Inte mer än att våldtäktsbrottet inte kan hanteras på det sätt som sker idag.

Annonser

Del 3 – Maktmissbruk, myter och misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 3 –  om domstolars praktik, medborgares misstro mot våldtäktsoffer & om polisens makt att bestämma vad en våldtäkt är och inte är

I det svenska ”upplysta och ”jämställda” svenska samhället finns myterna om våldtäkt ständigt närvarande. Ett känsligt ämne som helst ska sopas under utan diskussion eller klistras på ”de andra”.
Det här inlägget, Del 3 i serien Maktmissbruk, myter och misogyni, visar hur domstolar brukar döma, vad som händer vid överklaganden, om utbredda vanföreställningar om kvinnliga våldsoffer och polisens idévärld.

I Del 1 exemplifierades hur domstolar har som utgångspunkt vid våldtäktsmål och misshandelsmål att resonera om kvinnan eller flickan falskt anklagar den misstänkte mannen och att det är ovanligt med friande domar i falsk tillvitelsefall eftersom de flesta domstolarna tror på myterna om våldtäkt. Del 2 resonerade bland annat om den stora mediala uppmärksamheten om Malmöpolisens presskonferens om en ”ljugande” kvinna och vad det säger om hur djupt rotade myterna om våldtäkt är. Det kan vara en förklaring till att en del av resultatet från EU-kommissionens undersökning överhuvudtaget inte har berörts.

Sist i inlägget kommer en uppmaning till politikerna att göra något åt, en för kvinnor och flickor, ohållbar och djupt orättvis situation.  Punkten kan också ses som en sammanfattning på de tre delarna i serien Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall. Även det som tas upp i inläggen Polisens #kvinnosyn Del 6 : varningar, skuldbeläggande, och ”påhittade” våldtäkter och Polisens #kvinnosyn Del 7 : Om falsk tillvitelseutredningar kan sägas ingå i denna sammanfattning.

Inläggets fem punkter:

1. Hur dömer domstolar? Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…

4.… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

5. Det behövs en kommission om polisens våldtäktsmyter  

1. Hur dömer domstolar?
Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

Den 15-åriga flickan i Kalla faktas reportage dömdes lättvindigt av Värmlands tingsrätt utan att rätten ifrågasatte vare sig märklig och svag bevisning eller myten om att hon anmält för att hon ville ha ”uppmärksamhet” – trots att det inte var hon själv som hade anmält. (Brottet falsk tillvitelse är till sin konstruktion utformat så att det inte spelar någon roll vem som har anmält t.ex. en våldtäkt – det är brottsoffret som åtalas men det borde ändå ha betydelse om hon inte själv anmält.)
Den 15-åriga flickan fick aldrig hjälp att överklaga domen. Men vad kunde ha hänt i hovrätten?
Hur ser domstolars praktik ut i falsk tillvitelsemål – brukar de fria eller alltid fälla?

Domstolar med utbildade akademiker borde behandla falsk tillvitelsemål opartiskt, kunnigt och utan att tro på myter – de borde därmed utgöra en bromskloss för polisens fördomsfulla och illasinnade utredningar. Det borde vara så i ett rättvist samhälle med ett rättvist rättsväsende. Men som nämndes i inlägget Maktmissbruk, myter  & misogyni – om falsk tillvitelsemål – Del 1 är det inte alls så.
Tvärtom verkar domstolar generellt nästan uppskatta att få döma i dessa mål och de fäller lätt till ansvar i dem (till skillnad från i våldtäktsmål). De dömande instanserna införlivar alltså samma våldtäktsmyter och myter om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt (eller misshandel) som polisen gör. Trots att brott ska bevisas, dvs. att rättsväsendet trots, ofta frampressat, ”erkännande” ska vara överbevisade om att ett brott har begåtts, verkar det inte vara så i just falsk tillvitelsemål. Där räcker det med att kvinnan eller flickan anmäler – det utgör i sig brottet. Åklagaren brukar oftast hänvisa till själva polisanmälan som ett ”bevis” för att brottet begåtts.

Som nämnts i tidigare inlägg är det frapperande hur olika terroristen på Drottninggatan och kvinnor & flickor som anmält våldtäkt, behandlas. När det handlar om Akilov som erkänt brott, ska ”alla stenar vändas på” för att bevisa hans skuld. För kvinnor och flickor som anmält våldtäkt gäller inte detsamma. Det är bland annat därför som det är viktigt för polis att få dem ett ”erkänna” för då behövs ingen bevisning trots att våldtäkt är ett så intrikat och känsligt brott; det brott där brottsoffret tar på sig mest egen skuld och känner mest skam utav alla våldsbrott. Det är som om domstolar ”glömmer” bort vad de är till för när de får chans eller möjlighet att döma till ansvar i ett falskt tillvitelsemål.

Efter att ha specialgranskat falskt tillvitelsemål går det att dra följande slutsatser om hur svenska domstolar dömer i dessa mål:

¤När en tingsrätt har fällt till ansvar för falsk tillvitelse fastställer hovrätten alltid domen.

¤När en tingsrätt i fåtalet fall friar – fäller däremot hovrätten.

¤Bara i ett av alla de falsk tillvitelsefall vi har granskat har en hovrätt friat i en tidigare friande dom. I övriga fall har alltså överrätten fällt.

¤En hovrätt har aldrig friat i en tidigare fällande tingsrättsdom.

¤Hovrätten skärper ofta påföljden i förhållande till tingsrättens påföljd.

Tingsrätten fäller nästan alltid till ansvar och om kvinnan eller flickan överklagar, vilket verkar ske i endast ca 50 % av våra granskade fall, så fäller alltid hovrätten. Om åklagaren överklagar en friande dom kommer hovrätten att fälla.
HD har tagit upp ett enda falsk tillvitelsemål trots att det har funnits ett antal kvinnor som har överklagat en fällande dom från hovrätten. HD har alltså bara beviljat prövningstillstånd i ett fall. Kvinnan fälldes. Detta fall kommer vi att återkomma till i ett kommande inlägg.

Slutsats:
Domstolar fäller alltså oftast till ansvar för falsk tillvitelse då det handlar om kvinnor eller flickor som antas ha hittat på om våldtäkt (eller misshandel) utifrån myter som hämndbegär, vilja att få skadestånd, vilja att dölja otrohet eller uppmärksamhet.  Det är intressant att då jämföra med hur lätt domstolar friar våldtäktsman med mer eller mindre horribla skrivningar som att den misstänkte våldtäktsmannen inte hört ett nej, att han våldtagit i sömnen eller absolut inte anses ha förstått att kvinnan inte velat. Hovrätten brukar oftast även mildra påföljden för våldtäktsmän och minska skadeståndet till brottsoffret. Dessa frianden (och mildranden) hänger intimt ihop med hur lätt domstolar fäller kvinnor och flickor till ansvar för falsk tillvitelse. Precis som tendensen är i våldtäktsfall, då hovrätter alltså ofta friar de fällande domar som tingsrätter har avkunnat, så är det även tydligt att hovrätter lättare fäller till ansvar och dessutom utdömer strängare straff i falsk tillvitelsedomar.
Slutsatsen är alltså att ju lättare domstolar friar våldtäktsmän, desto lättare fäller de kvinnor och flickor för falsk tillvitelse. Det finns en patriarkal logik i det. Men det handlar inte om rättvisa – det handlar om vanföreställningar och uråldriga värderingar och en i grunden djupt rotad misogyni som drabbar kvinnor och flickor.

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

I uttalanden i media påstår olika poliser att antalet falska anmälningar utgör mellan 20 – 80 % utav de anmälda våldtäkterna, se Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. De stödjer sig naturligtvis inte på någon oberoende forskning utan anser och tycker att det är på det här viset.
I en undersökning genomförd av EU-kommissionen från november 2016, presenteras européernas attityder till könsbaserat våld. En utav frågorna som de svarande skulle ska ställning till var följande:

”Kvinnor hittar på eller överdriver påståenden om övergrepp eller våldtäkt.”

Resultatet är faktiskt rätt skrämmande. Även om svenskar generellt sett har en bättre attityd än många andra länders medborgare, är det ändå 31 % som instämmer helt eller delvis i det här påståendet. Endast 63 % avvisar det helt. Andra länder är ännu värre t.ex. i Danmark och i Storbritannien men även i de baltiska länderna där det i några fall är riktigt illa. Med tanke på hur poliser själva säger sig tro på att de som anmäler våldtäkt ”ljuger” i stor utsträckning (i 20-80 % av fallen) – är det inte bättre att inse att svenska poliser ligger på samma nivå attitydsmässigt som tex den baltiska polisen?  Då en kvinna eller flicka anmäler våldtäkt kan hon alltså i princip lika gärna anmäla till baltiska polismän som till svenska. Misstroendet mot våldtagna är lika stort. Hur många har insett det?

Att endast 63 % utav svenska medborgare helt tar avstånd från det här påståendet visar att kvinnorättsrörelsen har en del att göra i Sverige. Med tanke på hur media underhåller polisens våldtäktsmyter kanske det, trots allt, är förvånande att det är så många som 63 % som helt tar avstånd. Hur många inom polisen tar helt avstånd från dessa myter? Det borde någon forskare undersöka  – inte minst med utgångspunkt från de uttalanden och åsikter som Malmöpolisen framförde i media / i sociala medier i samband med sin presskonferens den 13 februari 2018. Myterna om ”problemet” med ”ljugande ”våldtäktsdrabbade sprids alltså öppet och ohämmat i nutid utan problem.

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…..

I forskningsgenomgången i Del 2, problematiserar och kritiserar forskarna Diesen och Sutorius polisen för deras fördomar och patriarkala strukturer. Mot bakgrund av det och hur polisen behandlar utredningar om våldtäkt, vilket framkommer som allra bäst i utredningar som rör falsk tillvitelse, blir det tydligt att det är ett stort glapp mellan det som idag är allmän kunskap om våldtäkt och vad polisen tror att våldtäkt är.
Malmöpolisens biträdande områdeschef Karlsson hänvisade i en tweet, efter uthängningskonferensen den 13 februari, till att de måste lyssna på ”akademin” rörande andra brott. Lika självklart som det verkar för denne ansvarige polis att hänvisa till sagda ”akademi” i andra frågor, lika självklart verkar det vara att inte göra det då det handlar om polisens våldtäktsutredningar. Då anser sig polisen inte behöva inhämta någon akademisk kunskap. Då kör de på i samma spår år ut och år in.

Istället för att ta till sig forskning och reflektera över makt, kön och sexualitetsnormer fortsätter polisen att därigenom att missbruka sin makt och ansvaret för det här ordningen – eller oordningen – går ända upp i ledningen. Polisens dåliga våldtäktsutredningar och deras fördomsfulla, ivriga och även illvilliga utredningar om falsk tillvitelse blir istället deras facit för att de egna påståendena om att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt (eller misshandel) är sanna. De har alltså ett dubbelt tolkningsföreträde; de bestämmer vad en våldtäkt är och inte är och sedan om vad en ”lögn” om våldtäkt är. De bestämmer med andra ord först hur verkligheten anses vara och passar sedan in den därefter.
Som visades i Del 1, lägger de tidvis mycket utav sina påstådda knappa resurser på dessa ärenden. Periodvis utgör ärendena om falsk tillvitelse i procentsiffror om 11, 12, 25 och t.o.m. 33% utav åtalen för sexualbrott mot kvinnor (i dessa procentsiffror ingår även en ursprunglig misshandel). Är det så som intressekorruption ser ut? Polisen har makt att skapa en fiktiv verklighet istället för att utgå ifrån den verkligheten som råder – den verklighet som kvinnor och flickor lever i. Att poliser lägger så mycket av sina utredningsresurser på falsk tillvitelsemålen borde uppmärksammas. Varför sker inte det? Hur kan de utreda sådana här ärenden ena dagen och andra dagen förutsättas hantera de som anmäler våldtäkt på ett seriöst sätt?
Det visar att det inte alls hjälper med fler poliser för att fler anmälda våldtäkter ska utredas. Fler poliser kommer bara att leda till att de utreder fler falsk tillvitelsemål.
Att svenska poliser väljer att i så stor utsträckning (vilket Malmöpolisens agerande visar) utreda de som anmäler våldtäkt (eller misshandel) visar inte ”bara” att de är fördomsfulla, okunniga, illasinnade och vill skydda sig själva från kritik: det visar även att de kan vara farliga för kvinnors och flickors säkerhet. Deras agerande leder faktiskt till att de skyddar kriminella – de skyddar och kommer att skydda våldtäktsmän. (I det sammanhanget är det värt att påminna om att polisens vanligaste brott är mäns våld mot kvinnor. Så vem och vilka skyddar de när de lägger så mycket av sina resurser och sin tid på dessa falsk tillvitelseärenden?)

Då polisen bestämmer vad en våldtäkt är utifrån sina föreställningar och en patriarkal idévärld, kan de även bestämma att en våldtäkt ska behandlas som först och främst ett tekniskt brott.
När polisen utreder våldtäkter och sexualbrott ställer de därför tekniken i centrum. De talar om DNA, sperma, utseende på brottplatsen, fysiska skador på brottsoffret, klockslag, gatlampor osv. Förutom att de tar prover för analys (ibland) tar de också ofta en stor mängd fotografier. De tar bilder på obäddade sängar, soptunnor, garageuppfarter, gator eller på statyer o.d. Det syns även på att polisen ofta talar om vikten av att kvinnan eller flickor inte tar bort spår av våldtäkten. Det behöver inte vara fel i sig men när fokus ensidigt hamnar på teknik, blir det missvisande och förskjuter fokus från vad en våldtäkt är – en kränkning av den personliga integriteten och ett övergrepp på det sexuella och kroppsliga självbestämmandet.
Polisens fokus på teknik gör att allt faller om den misstänkte våldtäktsmannen hävdar samtycke och/eller plockar fram några vittnen (ibland kompisar) som kan ”intyga” att kvinnan ”ljuger”. Hur skulle det kunna hända om fokus hade varit där det borde – på kränkningen? För i dessa situationer leder inte tekniken någonstans. Polisen/ åklagaren använder då gärna mantrat ”ord mot ord”.  Om den misstänkte gärningsmannen påstår att en kvinna ”ljuger” och hittar på en myt t.ex. att hon vill ”hämnas”, kan polisen (som t.ex. skedde i Sannah-fallet) t.o.m. strunta i rättsintyg över faktiska skador och påstå att brottsoffret skadat sig själv. Gör de så vid rån också? Eller om en polis anmäler våld mot tjänsteman? (Det sistnämnda verkar för övrigt vara ett brott som polisen lägger mycket resurser och engagemang på till skillnad från våldtäktsbrottet.)
Det är både maktmissbruk och kvinnofientligt – misogynt – att påstå att kvinnor eller flickor skadar sig själva. Men det är bekvämt för polisen. De får sina egna fördomar bekräftade om kvinnors och flickors egenskaper.

I undersökning efter undersökning visas hur våldtäktsoffer framför allt får traumatiska skador efter en våldtäkt, skador som kan sitta i och påverka hela livet. Det påverkar relationer, inställning till främmande män, det påverkar sömmen, kan ge mardrömmar, ätsvårigheter, depressioner, oro, ångest i olika situationer, det påverkar den sociala tillvaron och givetvis inställningen och förtroendet till polisen. Våldtäktsbrottet är alltså framför allt ett mentalt, emotionellt och socialt brott. Och det är ett momentant brott – det sker inte veckan innan eller veckan efter eller vid någon annan tidpunkt. Det bästa beviset för att en våldtäkt ägt rum är oftast hur kvinnan eller flickan mår mentalt och hur kränkt hon känner sig. Men det vill inte polisen förstå eller ta till sig.

När polisen teknifierar våldtäktsbrottet slipper de även ifrågasätta sin egen inställning till sexualitet. Om de skulle utreda våldtäkt som ett mentalt, emotionellt, socialt, och momentant brott måste de nämligen även konfrontera och utmana sina egna värderingar och fördomar om våldtäkt, de måste de tänka över sin kvinnosyn och sina egna tankar om vad som konstituerar sexualitet, makt och kön. Den sedan länge manligt kodade Polismyndigheten och dess poliskår verkar till varje pris vilja undvika det. De vill snarare upprätthålla makten över vem som definierar sexualitet och brott.
Av den anledningen blir polisens våldtäktsutredningar aldrig bättre trots att decennierna går – och kan inte heller bli det. Fortfarande behandlar polisen våldtäkt om ett tekniskt brott 2018 oavsett vad forskning och studier visar – något som inte minst märktes under Malmöpolisens presskonferens den 13 februari. Det är inte bara ett sätt att upprätthålla RMA dvs Acceptansen för våldtäktsmyter (se Del 2, Sutorius punkt 5) utan också ett sätt att bibehålla manlig sexuell hegemoni.

4… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

Men lika frånvarande som kvinnans eller flickans psykologiska och emotionella upplevelser av våldtäkten och hennes mentala kränkning är, lika närvarande blir hennes psyke när polisen (ofta har de själva anmält henne) utreder henne för falsk tillvitelse – för att de anser sig ”veta” ingen våldtäkt kan ha ägt rum.
hamnar nämligen fokus på hennes psyke – eller närmaste bestämt på de föreställningar om hennes psyke som polisen har. Då anses hon vilja ”hämnas”, ”ångra sig”, ha uppmärksamhet eller vara psykiskt sjuk. Då ”tänker” hon att hon vill ha skadestånd. (Att den misstänkte gärningsmannen kan räkna med skadestånd verkar försvinna i sammanhanget.) Att hans kränkthet nu får ta plats dvs. att hans psyke som brottsoffer visas hänsyn till, är inget som stör polisen – en hänsyn som våldtäktsoffret inte tidigare visades.

Polismakten byter alltså sida mitt i en våldtäktsutredning och väljer att det är brottsoffret de ska utreda. De våldtäktsutredare som utredde våldtäkten, tar plötsligt mannens parti och förvandlar en inledningsvis teknisk undersökning till en utredning där fokus plötsligt hamnar på kvinnans psyke och hennes uppsåt. Då kan tekniska bevis ”försvinna” och allt intresse läggs på den ”onda ”kvinnan eller flickan för att få henne att ”erkänna”. En manligt kodad myndighetskoloss med en stor makt använder denna makt för att ännu en gång kränka ett brottsoffer.
Är det några som någonsin blir mer kränkta av svensk polis än våldtäktsoffer, framför allt de som misstänks ljuga och själva utreds för brott? Hur många andra brottsoffer behandlas så illa?
Denna hantering godkänner Polismyndigheten dvs. att en kvinna eller flicka ”pressas” och kränks liksom allt fokus läggs på den ”onda” kvinnans uppsåt. Oavsett att sexualiteten såväl från början i utredningen liksom genom hela processen är mannens, hamnar uppmärksamheten på uppfattningar om kvinnans sexualitet kopplat till hennes psyke. Där har inget hänt sedan 1600-talets häxprocesser som Sutorius skrev om se Del 2, punkt 4.  Kvinnan är den ”onda” och ska ”förgöras” (dömas) – då säkerställs och upprätthålls ordningen dvs. den manliga sexuella hegemonin.

5. Det behövs en kommission om
polisens våldtäktsmyter  

Att polisen tror att de som anmäler våldtäkter ljuger i 12-80 % av fallen,
att polisen inte tar till sig forskning,
att polisen fortfarande styrs av fördomar och könspolitiska ideologier,
att polisen öppet sprider våldtäktsmyter,
att polisen ökar acceptansen för våldtäktsmyter (vilket skedde så sent som vid Malmöpolisens presskonferens den 13 februari 2018),
att acceptansen för våldtäktsmyter bevisat avskräcker kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt,
att polisen teknikerar våldtäktsbrottet men väljer att psykologisera våldtäktsoffret i falsk tillvitelseutredningar,
att polisen rentav bedriver dessa utredningar med speciell iver och illvilja,
att polis lägger mycket resurser på att motbevisa våldtäktsoffer berättelse och liksom en stor del av sina resurser på falsk tillvitelseutredningar,
att poliser som utreder våldtäkter tar gärningsmannens parti,
att våldtäktsmyterna finns i hela polisorganisationen, från ingripande poliser till högt uppsatta polischefer,
gör att regeringen snarast bör och måste tillsätta en tvärpolitisk kommission som utreder förekomsten av våldtäktsmyter inom svensk polis.
För kvinnors och flickors säkerhet 2018 – så att inte ett nytt Metoo måste ske om 5 år eller om 10 år eller om 30 år – så måste en förändring påbörjas nu. Våldtäktsbrottet är sannolikt det svåraste brottet som existerar. Det kan inte lämnas till en manligt kodad organisation vars vanligaste brott dessutom är mäns våld mot kvinnor – som sexualbrotten är en del utav.

Förslaget är att inrätta nya instanser som utreder sexualbrott som består av kunniga och reflekterande anställda som har kunskap och förståelse för att våldtäktsbrottet är ett komplext, historiskt och socialt oerhört komplext och intrikat brott där brottsoffret både tar på sig och beläggs med skuld och skam. Olika yrkeskategorier kan vara aktuella t.ex. sjuksköterskor och terapeuter då de har visat sig ha mycket större förståelse för vad våldtäktsbrotten gör med brottsoffren än vad polisen har.
Det finns ingen naturlag att polisen ska utreda våldtäkter så försöksverksamhet bör inledas i olika polisområden, förslagsvis i Malmö och/eller Örebro (polisområden som vid sidan om Stockholmspolisen utmärker sig särskilt negativt rörande fördomar och /eller spridande av myter om våldtäkt).
I dessa polisområden bör nya instanser inrättas som hanterar och utreder våldtäkt, som får vara de som möter och tar hand om våldtäktsoffer, med empati och välvilja och som skapar tillit och förtroende, en instans som är uppdaterad med forskning och som förstår att våldtäkter är ett socialt och samhälleligt komplext brott – det mest komplexa brott som finns. En instans som förstår att brottet leder till ett trauma hos brottsoffren och där våldtäktsoffer får vara något annat än ”ideala” brottsoffer – där de får vara just de brottsoffer de är.

 


Det här är den avslutande delen i den tredelade serien Maktmissbruk, myter och misogyni – om falsk tillvitelseutredningar. Men även kommande inlägg behandlar ämnet men som fristående delar.
De kommer att handla om olika rättsfall där kvinnor och flickor dömts för falsk tillvitelse och blir därigenom fortsättningar på rättsfallen som räknades upp under Polisens #kvinnosyn Del 7.

 

 

 

 

 

 

 

Del 2 – Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 2 – tystnaden om Fallet Sannah vs intresset för Malmöpolisens uthängning & forskning & acceptans för våldtäktsmyter

Falsk tillvitelseärenden är intimt förknippade med synen på våldtäkt. Vad är det som styr polisen och media – vilka idéer? Och vad säger forskningen? Det här inlägget, Del 2 i serien om Maktmissbruk, myter & misogyni resonerar teoretiskt om föreställningarna om våldtäkt och sätter tystnaden om Fallet Sannah i relation till de stora rubrikerna om Malmöpolisens presskonferens då de hängde ut en ”ljugande” ung kvinna. Eftersom just Malmöpolisens handlande är signifikant –  det säger mycket om hur svensk polis ser på våldtäktsbrottet ännu 2018 – återkommer det på flera ställen i inlägget men det får också en egen punkt.

Inläggets fem punkter:

 1.Tystnaden om Fallet Sannah – visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens 13 februari 2018? 

3. Diesens forskning och kritik mot polisen   (1. 5 % falska anmälningar? Överdrivet)

4. Sutorius forskning om våldtäktsmyterna   (ångermyten, otrohetsmyten)

5. Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

1. Tystnaden om Fallet Sannah –
visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

Kalla faktas reportage om Sannah, flickan som anmälde våldtäkt och själv dömdes, visar hur rättsväsendet fallerat grovt. Först kan, eller vill, de inte utreda en våldtäkt utan begår både misstag och övertramp och för att sedan vända anmälan om våldtäkten till en utredning mot brottsoffret när de väljer att anmäla flickan för falsk tillvitelse.
I falsk tillvitelseutredningen blev det tydligt hur polisen såg på våldtäktsbrottet, hur de styrdes av okunskap och myter och hur lite de hade förstått om vad en våldtäkt är och gör med brottsoffret.

En annan aspekt är att trots att reportaget om Sannah rönte så mycket uppmärksamhet i sociala medier var det i stort sett helt tyst i andra medier. Nästan ingen plockade upp nyheten att polis och domstol behandlade en 15-årig flicka så illa och att de anslöt till våldtäktsmyter – sådana som verkar hämtade från ett annat land som inte har kommit lika långt i jämställdhet som Sverige.

Falsk tillvitelsefallen är ett oerhört känsligt ämne – det rör om i den svenska självbilden om att Sverige är ett land där kvinnor och flickor är jämställda med männen och som ett land som är modernt – där inte myter får plats.  Ett Sverige som säger sig fördöma våldtäkt men som samtidigt, bakom fasaden, inte vill tro på brottsoffren.
Det här fallet visade tydligt att Sverige inte är modernt land – det drog undan det skyddande förhänget och blottlade att myterna om våldtäkt är ständigt närvarande hos polis, i domstolar, i media och i samhället. I stället för att väcka medial upprördhet blev det som kollektiv förlamning. Talar man inte om det, finns det inte. Det är bekvämare att inte göra något utan låtsas som om allt är bra – som om polisens utredningar är pålitliga.

Alldeles nyligen kallade Malmöpolisen till en presskonferens om att de lagt ner en våldtäktsutredning. De påstod att ingen våldtäkt ägt rum och att tjejen erkänt att hon lämnat osanna uppgifter. Media plockade välvilligt och snabbt upp denna ”nyhet” i stora svarta rubriker om att kvinnan ”ljugit”. Vad säger det här om Sverige idag 2018? Och i vilken medial kontext gjorde Malmöpolisen så här?
För det första kan konstateras att presskonferensen lyckades med ett av sina syften – att förflytta fokus från polisens egna misslyckanden och att friskriva sig själva från ansvar för dessa misslyckanden. För att uppnå det syftet var det tydligen lätt för Malmöpolisen att hänga ut – att offra –  en 18-årig kvinna. Malmöpolisens ”heder” sätts alltså i främsta rummet. Malmöpolisen kallades redan 2016 för ”desperat”  eftersom de inte lyckades lösa en rad överfallsvåldtäkter då. Nu 2018 är Malmöpolisen snarare i desperat behov av att få medialt fokus på något annat än sina misslyckanden.
För det andra vill polisen verka ”kompententa” dvs att de ”vet” när våldtäkter skett och när de inte skett. Men de kan inte veta att ingen våldtäkt har skett t.ex. på ett annat sätt. För att veta det, måste de veta vad en våldtäkt är innan de tar sig rätten till ett tolkningsföreträde.
För det tredje finns en ideologi i bakgrunden, som går ända upp i högsta ledningen i Sveriges tredje största stad, som går ut på att ”ljugande” våldtäktsoffer ska hängas ut – att dessa fall behöver synliggöras.
På något annat sätt än dessa tre skäl
 går det inte att förstå och förklara det obegripliga att svensk polis kallar till en presskonferens för att de inte utreder en våldtäkt – något som måste hända fler än 5000 ggr per år i Sverige.
Malmöpolisen kan anses ha en vilja att framstå som mindre misslyckade än de är och dessutom en illvilja att skada både den aktuella tjejen och alla andra som drabbas av våldtäkt genom att på det här sättet ”varna” dem från att våga anmäla – liksom de ”varnade” dem från att gå ut. (Jämför hur polisens varningar hänger inop med deras inkompetens och fördomar i inlägget Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter.)
När de kallar till en presskonferens vet de också att media kommer att skriva okritiskt om det som sägs, för det gör media alltid om sådana här fall, trots att inget framkom om uppsåt eller om vad kvinnan själv säger eller hur hon har bemötts. Samma media som inte rapporterar om Fallet Sannah väljer nu att i stort sett samfällt skriva om en ”ljugande” 18-årig kvinna.  Vad visar det? Det visar att våldtäktsmyterna är ständigt lurande runt hörnet och redo att plockas upp. Föreställningen att kvinnor, flickor – tjejer – anmäler våldtäkt falskt, är som en varböld i svensk media. Den bölden får inte stickas hål på – för vad händer då? Med den svenska självbilden? Skulle den krackelera fullständigt om varböldens sprack?

Nyligen avkunnades en dom där en 15-årig tjej till fälldes till ansvar för falsk tillvitelse (hennes anmälan gällde hot och människorov) och rätten skrev att hon anmälde av ”illvilja”. De skrev mer exakt att hon anmälde av ”ungdomligt oförstånd och illvilja”. Det går naturligtvis inte ihop logiskt för antingen är hon styrd av ungdomligt oförstånd eller av illvilja – det kan inte vara både och om inte utgångspunkten är att alla 15-åriga tjejer kan anses vara illvilliga. En svensk domstol har alltså uppfattningen att 15-åriga tjejer är ”illvilliga”. Detta trots att det handlar om ett barn – en flicka där varken polis eller domstol verkar ha fattat vad ärendet egentligen handlade om. Ingripande poliser demoniserar dessutom flickan ganska omgående. Så illa är det alltså att t.o.m. unga flickor tillskrivs ondsinta egenskaper i falsk tillvitelsemål. (Fallet kommer möjligen upp i nästa inlägg.)

Ingen från rättsväsendet har dock ansett att Malmöpolisen och dess chef som hängde ut och demoniserade en vanlig 18-årig kvinna, har gjort det av illvilja. Trots att Malmöpolisen ville rädda sitt eget skinn och samtidigt få sprida våldtäktsmyter är det inga domare, eller några andra,  som går ut i media och kallar det här agerandet för illvilligt.  Malmöpolisens områdeschef (”polismästare”) Stefan Sinteus, som godkände uthängningen, är en medelålders vit man med makt. Inte kan han vara illvillig i ”jämställda” Sverige?
Det är som omvända världen, svart blir vitt och tvärtom. I Sverige 2018 är det 15-åriga flickor som är illvilliga – inte polismästare.

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens
13 februari 2018?

När polisen håller en nationell presskonferens om en ”ljugande” kvinna och när Malmös polismästare påstår sig veta när en våldtäkt inte har ägt rum – vad visar det om hur illa det faktiskt står till hos svensk polis i allmänhet och hos Malmöpolisen i synnerhet?

Malmöpolisens chef för Grova brott gick tidigare ut och varnade kvinnor efter att det skett flera överfallsvåldtäkter. Han varnade inte kvinnor från att umgås med män på fester, från att lita på killkompisar eller från att dejta män. Han varnade heller inte våldtäktsmän. (Det gör de aldrig.) Hos polisen hamnar alltid internaliserat skulden för att våldtäkter begås på kvinnorna. Det är sådana (polis-)män som utreder våldtäkter i Sverige och får lov att  göra det.
Biträdande polisområdeschef i Malmö, Mats Karlsson, gick sedan ut i media och tog avstånd från denna ”varning”. Han sa dock inget om lämpligheten av att en man – en polis – med dessa värderingar (och han fick inga frågor om det) har ansvar för utredningar om våldtäkt. Frånvaron av Karlssons ställningstagande fick sin förklaring i presskonferensen 13 februari, där han beskyllde en kvinna för att ”ljuga” och visade sina föreställningar om våldtäkt – något som sedan förstärktes av hans beteende i sociala medier. Med andra ord varnar han alltså kvinnor själv.
För genom att sprida dessa föreställningar och myter och genom att hänga ut en kvinna nationellt, avskräcks och skräms kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt. (Se Sutorius nedan om Acceptansen för våldtäktsmyter.) Det kan bakvägen ses som ett sätt att försöka ”fixa statistiken” . Genom att färre vågar anmäla, ser Malmö säkrare ut. Färre våldtäkter ”sker”. Och Polismästare Sinteus kan klappa sig för bröstet och påstå: ”se så bra vi lyckats i Malmö” – när verkligheten är precis tvärtom. Det är en osäkrare tillvaro för kvinnor och flickor.

Malmö har ca 200 anmälningar om våldtäkt/ år (Brå). Malmöpolisen lägger ner kanske runt 92 % av alla våldtäktsanmälningar dvs över 190 av de ca 200 som inkommer per år (uträknat utifrån det låga antalet som verkar leda till rättegång om våldtäkt). Men Malmöpolisen väljer inte att kalla till någon presskonferens om alla dessa nedlagda ärenden utan gör det i just det fall som är ett av fyra fall där polisen inte lyckats gripa en enda gärningsman.
Trenden verkar vara att antalet våldtäktsanmälningar ökar de senaste två åren (2016-2017). Kan polisen skrämma kvinnor och flickor från att anmäla kanske trenden slutar öka. Är det detta som är syftet?

Eftersom det endast är ca 10 % utav våldtäkterna som anmäls, betyder det att det är ca 2000 våldtagna kvinnor och flickor därute i Malmö varje år som är utsatta för det här brottet. Det finns alltså ett stort antal kvinnor och flickor som bär på traumatiska upplevelser som de kanske aldrig har fått bearbeta och inte har fått någon upprättelse för. Traumat påverkar och kan påverka under lång tid. Dessa trauman, som faktiskt kan liknas vid upplevelser som de som drabbats av en naturkatastrof eller tortyr genomlevt, kan vid kritiska tillfällen återupplevas på nytt och kännas verkliga åter igen. Se till exempel rättsfall 12 i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse  där polisen bestämde sig för att utreda en ung kvinna, som utsatts för våldtäkt tidigare och där utredningen snabbt lades ner, för falsk tillvitelse. Det är uppenbart att hon bär på traumat av det tidigare övergreppet och återupplever detta trauma den aktuella kvällen när polispatrullen anländer. Men istället för att polisen försöker förstå det, så utreder de henne. Det finns paralleller i det här fallet till fallet bakom det som fick Malmöpolisen via en presskonferens beskylla en kvinna för att ”ljuga”. Vad vet polisen om vilket trauma en våldtäkt kan ge, särskilt om den är obearbetad?
Genom att agera som polisen gjorde i rättsfall 12 (se hänvisning ovan) och som de gör i Malmö, straffar de alltså kvinnor och flickor för sina egna tillkortakommanden. Detta tillsammans med att polisen själva underhåller idén om att det finns ”ideala” våldtäktsoffer och ”riktiga” våldtäkter (=överfallsvåldtäkter) gör att de som drabbas av våldtäkt påverkas men att även de som redan har drabbats kan påverkas. När dessa brottsoffer senare, i sitt trauma, försöker vara just ideala brottsoffer, så är det de som straffas. Inte polisen. Det här intrikata samspelet, mellan dåtid och nutid, traumareaktioner och strävan efter att vara ”riktiga” brottsoffer, förstår inte polis.  Våldtäktsoffer är oerhört rädda för att inte bli trodda. De kan försöka göra allt för att bli just trodda. Men istället för att reflektera över det kallar svensk polis till en presskonferens.

Men om det kommer till polisens kännedom att ett brott begåtts har de skyldighet att anmäla. Det gäller också om de får veta att eller kan misstänka att en våldtäkt begåtts på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt än de tror. Varför tar Malmöpolisen inte hänsyn till denna skyldighet istället för att gå ut media och peka ut kvinnan? Argumentet om anmälningsskyldigheten användes för att tysta polisens eget Metoo-upprop #nödvärn. Varför har Polismyndigheten dubbla måttstockar? Och begår Malmöpolisen tjänstefel om/när de inte anmäler brottet utan istället hänger ut kvinnan?

Malmöpolisen anger själva, visa sin presstalesman, att ”de jobbar på två spår” dvs att de verkar lägga lika mycket resurser på att motbevisa den som anmält våldtäkt som de gör på att utreda våldtäkten. De lägger alltså hälften av sina påstådda knappa resurser på att misstro de som anmäler våldtäkt samtidigt som Malmös familjevåldsutredare skämtar om gruppvåldtäkter – med sin chefs godkännande. De uttrycker också att de ”konfronterar” de som anmäler våldtäkt. Hur gör de när ”konfronterar”? Pressar, tvingar, hotar och kränker? Gör de så vid rån- och misshandelsanmälningar också? Eller vid alla dessa utredningar om våld hot mot tjänsteman? Pressar de sina egna kollegor då också? (Det sistnämnda är också våldsbrott enligt statistiken.) Eller är det bara våldtäktsdrabbade som behöver ”konfronteras”? Hur vågar någon anmäla våldtäkt i Malmö när de riskerar att ”konfonteras”? Jämför med hur polisen särskilt ansträngde sig om att brottsoffren från terrorbrottet på Drottninggatan skulle behandlas psykologiskt varsamt, vilket naturligtvis var helt rätt och riktigt.
Men varför gäller inte det våldtäktsdrabbade också? Årligen utsätts ca 60.000 kvinnor och flickor för våldtäkt – ett av de mest (om inte det allra mest) traumatiska brott som finns men de ska uppenbarligen räkna med att riskera att ”konfonteras” av polisens utredare – inte att bemötas psykologiskt varsamt och välvilligt. (Den 15-åriga flickan i Fallet Sannah blev f. ö. också konfronterad.)

När Malmöpolisen höll sin presskonferens synliggjordes väldigt mycket, liksom när Polismästare Sintèus skrev i en tweet att ingen våldtäkt ha ”ägt rum”. Hur tänkte han då? Och hur kan han som en medelålders man i en mycket manligt kodad verksamhet som polisväsendet är, så självklart skriva något sådant? Han visade alltså ingen som helst ödmjukhet om att han kan vara okunnig om våldtäktsbrottet – han uttryckte sig istället tvärsäkert. Därigenom kommer alla hans underlydande att i princip få rätt att göra samma sak – att vara tvärsäkra på sin sak. Även de som utreder våldtäkt.
Frågan är om det kan visas tydligare att polisens varken är kapabla eller lämpliga att utreda våldtäkter efter det som skedde den 13 februari 2018 – en attityd som alltså går ändå upp till högste polischefen?

Efter Malmöpolisens agerande är angeläget att återvända till den forskning som faktiskt finns om polisen, våldtäktsutredningar och våldtäktsmyter.
Vi börjar med Diesen som är en utav Europas (och då förmodligen en av världens) bästa forskare om sexualbrott och rättsväsendet och forsätter därefter med Sutorius – om hur rättsväsendet styrs utav en i grunden manlig syn på sexualitet.

3. Diesens * forskning och kritik mot polisen

Diesen ägnar ett avsnitt i sin bok ”Övergrepp – den rättsliga hanteringen”  åt ”Falska våldtäktsanmälningar”. Detta är det enda som finns inom detta område inom svensk forskning.  Där anges att det finns en föreställning att många anmälningar om våldtäkt är falska inom polisen.

”Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare.”

Det stöds även av de granskningar vi har gjort utav falsk tillvitelseärenden men även, som nämnts, utav hur poliser själva uttrycker sig i media och även av hur de skriver i sociala medier. Dessa fördomar förekommer dessutom utbrett hos just de poliser som ska utreda våldtäkter – men de finns även hos ingripande poliser som ofta är de poliser som först möter våldtagna.

Diesen genomförde den första undersökningen i sitt slag i Sverige (Therese Aspegrens examensarbete på juristlinjen.) Det är alltså därifrån siffran på 12 % kommer, den som polisen själva använder i sin förstudie om våldtäktsutredningar. Diesen skriver att det i 12 % utan anmälningarna förekom att polisen misstänkte att anmälan är falsk. Som skäl till att denna polisiära misstanke fanns angavs  1) fördröjd anmälan, 2) brist på skador hos brottsoffret 3.) orimlig berättelse, 4.) psykisk sjukdom 5.) tidigare anmälan, 6.) ovilja att medverka i fortsatt utredning.

Det är minst sagt omskakande att poliser anger dessa skäl till misstro mot de som anmäler. De som känner till våldtäkt och vet vad det gör med de drabbade, vet också vilket socialt intrikat brott våldtäkt är.
Att kvinnor väntar med att anmäla, ibland lång tid beror just på brottets extremt känsliga natur –  som bekant anmäler inte ens de allra flesta överhuvudtaget.
Att poliser tror att ”riktiga” våldtäkter ger fysiska skador och att avsaknaden av skador leder till att brottoffret blir misstrott, visar att de fortfarande har grova överfallsvåldtäkter som sitt facit. Det är mycket vanligt att kvinnor ”fryser” under våldtäkter vilket studier vid SÖS 2016 visade, och att brottsoffren därigenom oftast undgår fysiska skador. (Det är egentligen redan tidigare en väl känd reaktion hos våldtäktsoffer men det är som om denna kunskap måste upptäckas på nytt hela tiden, vilket också säger något om samhällets syn på våldtäkt.)
Vad menar poliser med en ”orimlig berättelse” – utifrån vems perspektiv? Och med vilken ideologisk överbyggnad cementerad om våldtäkt? Polisen är varken terapeuter, sjuksköterskor, psykologer eller läkare – ändå agerar de som om de vore allt detta när de misstror chockade brottsoffer. Vem avgör ”rimligheten”? Med tanke på att våldtäkt är ett kränkningsbrott och att de drabbade införlivar våldtäktsmyter i sin historia – våldtäktsmyter som polisen själva underhåller, är dessa polisiära rimlighetsbedömningar minst sagt otillförlitliga.
Poliser måste också förstå hur tjejer talar idag . Men det gör inte poliser. Istället skuldbelägger de tjejerna (särskilt tonåringar) för sin egen okunskap och ”klistrar orimlig berättelse” på henne utan reflektera över att de och tjejen lever i olika kulturella uttryck. Tonåriga tjejer och patriarkala poliser har helt olika sätt att uttrycka sig, olika tankemönster och olika reaktioner. En tjej som kommer anmäler våldtäkt hos polis hamnar alltså i en annan kulturell kontext  än den hon befinner sig själv i. Hur många har reflekterat över det?
Trots att kvinnor och flickor som har psykisk ohälsa är mer drabbade av sexuellt och annat våld, så misstror polisen dem just p.g.a. av att de har denna ohälsa. Det gör de utan att reflektera över att brottsoffren kan ha denna ohälsa på grund av att de tidigare i livet har blivit drabbade av sexuella övergrepp – en eller flera gånger .
Idén som polis har, att en tidigare våldtäktsanmälan leder till att brottsoffret misstros går emot forskning, statistik, och otaliga berättelser, där (särskilt) utsatta kvinnor och flickor riskerar att utsättas för sexualbrott upprepade gånger. Ska det vändas emot dem? Det är häpnadsväckande misogynt. Inställningen att misstänkliggöra kvinnor och flickor för att de anmält våldtäkt tidigare påminner om andan i #Kvinnoregistret . Dessutom – borde inte polisen vara tacksamma för att de visas förtroende en gång till?  Istället för att de misstror brottsoffren utav det skälet?
Diesens forskning visar att så många som en tredjedel av de som anmält våldtäkt inte vill medverka i utredningen längre. (Kunskap som övrigt är känd sedan länge om kvinnor som utsätts för våld i relation.) Ett våldtäktsoffers vilja att medverka påverkas i hög grad av hur hon blir bemött av polisen. Att ett våldtäktsoffer inte längre vill medverka borde alltså få polisen att reflektera över sitt eget beteende  – istället för att misstro kvinnan eller flickan som anmält.
Polisen borde vara spjutspetsar inom våldtäktsbrottet  – de borde ligga i framkant av förståelsen för detta brott. Diesens forskning visar att det är precis tvärtom: polisen släpar efter andra professionella aktörer  – t.o.m. långt efter. 

 5 % falska anmälningar? Överdrivet.
Ofullständiga, fördomsfulla, tveksamma utredningar i samtliga granskade fall.

Nästa del av den Diesenledda undersökningen var att titta på om det fanns fog för dessa fördomar. Utav 616 fall anges att 1.5 % var konstaterat falska genom ”överbevisning eller erkännande”. Men även denna siffra måste ifrågasättas.
Våra granskningar visar att den sannolikt är mycket lägre. Lika lite som vi kan lita på polisens våldtäktsutredningar, lika lite kan vi lita på dem i falsk tillvitelseutredningar (om inte ännu mindre) vilket även Kalla faktas reportage om Fallet Sannah visade.

Vi skrev tidigare följande tvitterinlägg angående siffran 1.5 %:

Procentsatsen som Diesen skriver om, att falska anmälningar om våldtäkt utgör ca 1,5 %, kan även den vara överdriven. Varför? Jo därför att dels innefattar den även sk ”erkännanden”. Polisen kan pressa fram dessa. (Finns expl.)

Dels är det ingen forskare som analyserat dessa falska tillvitelseanmälningar för att se VAD som egentligen försiggår i dem dvs HUR polisen agerar i dessa fall (så vitt vi sett). Det borde ske.

Granskas dessa fall ett efter ett framkommer nämligen oegentligheter i, i stort sett samtliga fall. Som i Fallet Sannah.

Ingen har som sagt specialstuderat vad som egentligen döljer sig bakom dessa 1.5 %.
De granskningar vi har gjort visar att i det samtliga fall finns frågetecken. Antingen är det uppenbart att polisen inte har utrett förutsättningslöst utan bestämt sig tidigt för att sätta dit en kvinna eller flicka. Då använder de myter som florerar i polisens egna mediala uttalanden (som även en tendensiös professor spred vidare i Dagens Nyheter efter Malmöpolisens konferens) dvs. att våldtagna vill hämnas, ångrar sig osv. I en del fall verkar syftet vara att polisen inte vill att det ska synas hur de underlåtit att utreda tidigare brott mot brottsoffret tex. att de inte utrett upprepad misshandel mot en kvinna.  Genom att istället utreda kvinnan – en fokusförskjutning av skuld liknande den Malmöpolisen gör – ”försvinner” deras egna dåliga och patriarkalt styrda tidigare utredningar. Samma skuldbeläggande av misshandlade kvinnor framkom att Södertörnspolisen gjorde sig skyldiga till Sveriges Radios Kvinnoregistret. (”Det största brottsoffret är mannen”.)
I vår granskning syns också stora frågetecken om vad egentligen hänt i många fall dvs. det är en ofullständig utredning. Det finns, som nämnts, oegentligheter i samtliga fall. (Vi vågar påstå att det är ingen annan som har granskat så många fall där utgångspunkten är kunskap om våldtäktsbrottet och vad det gör med brottsoffren.) Tolv fall finns redovisade i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse och fler kommer framöver.
Då ett ”erkännande” sker går det också att se att kvinnan eller flickan inte trott på att hon kommer att få rättvisa – hon har gett upp. Som togs upp i Del 1 , hur kan en våldsdrabbad kvinna eller flicka(!) orka och klara att stå emot en stor manligt kodad makt? Som har bestämt sig för att få ett ”erkännande” och är ivriga att få det?  I vissa fall har de har inte ens utrett om kvinnan eller flickan blivit hotad eller pressad av utomstående. Det är givetvis ett stort problem att polisen inte förstår våldtäktsbrottet– att de inte ens förstår och fattar vad som sker mitt framför dem.  Men styrs de dessutom även av en illvilja finns knappast några chanser för brottsoffret att orka stå emot särskilt som polisen väljer ut sina offer  – de mest utsatta tjejerna.  (I fr.a. brittisk media har polisens agerande i falsk tillvitelsefall beskrivits med ordet ”vehemence”- att de driver dessa fall med ”iver” – en beskrivning som även stämmer mycket bra in på svensk polis.)

Finns det överhuvudtaget något fall av falsk tillvitelse angående brottet våldtäkt (och misshandel) där det finns anledning att tro att allt gått riktigt till? Det går inte se utifrån våra granskade fall. Dessutom är det (med nuvarande ordning) polisen som sätter brottsrubriceringen. Polisen ska alltså utreda vilket brott som kan vara begånget; om en våldtäkt är ett sexuellt övergrepp eller sexuellt tvång eller ett sexuellt förrådande. Eller om en våldtäkt är en grov misshandel eller rentav ett mordförsök. Då ska de göra det med kunskap och inte utifrån en idé – en ideologi – att ”många som anmäler ljuger” och därför strunta i att utreda om ett annat brott kan misstänkas. De ska också utreda om det begås ett övergrepp i rättssak, om det framkommer hallickverksamhet (se fall 4 Utredningar om falsk tillvitelse) eller om det på goda grunder kan misstänkas att det skett en tidigare våldtäkt mot barn (se fall 3. Utredningar om falsk tillvitelse).

Det är inte ”bara” en ideologi (en iver) som styr polisen i falsk tillvitelseutredningar. Det går också att se ren slöhet, lathet, ignorans liksom en förståelse och välvilja för den misstänkte. Ett sorts broderskap män och män emellan (även om kvinnliga poliser ofta ”används” i dessa ärenden så är det män och patriarkala värderingar som styr inom polisen). I det här broderskapet är det t.o.m. lätt att bortse från skador och rättsintyg vilket inte endast har skett i Fallet Sannah utan i ett antal andra fall.

4. Sutorius ** forskning om våldtäktsmyterna

I Sutorius viktiga forskning resoneras om de grundläggande strukturerna hos rättsväsendet. För att förstå falsk tillvitelsefallen är det angeläget tillägna sig denna teoretiska grund.
Sutorius skriver om vilken sexualitetsnorm som råder inom rättsväsendet:

”I rättsväsendet utgår all sexualitet från mannens sexualitet. En kvinna som säger nej är en utmaning inte bara mot den utpekade mannen utan också mot det manssamhälle hon lever i.

Om hennes nej inte respekterades av mannen, om hon blev våldtagen och anmälde detta, ska sedan företrädare för detta manssamhälle dvs. manliga jurister (eller kvinnliga jurister fångna i en juridisk d.v.s. en i grunden manlig syn på sexualitet) bedöma om hon är trovärdig, om hon är ärbar, om hon är värd samhällets skydd.”

Både Polismyndigheten och domstolarna styrs av föreställningar om manlig sexuell hegemoni, föreställningar de inte ens vill eller tvingas att redovisa. Men de finns. Vid varje våldtäktsanmälan utgår polisen från den manliga uppfattningen om vad våldtäkt är och i domar sker också det normaliserade antagandet att sexualiteten är lika med mannens sexualitet. Det är egentligen där som vi måste börja: vid definitionen av vad sexualitet innehåller. Den definitionen borde avkrävas både Polismyndigheten och domstolarna. Det är dessa manliga normer som är grunden till våldtäktsmyterna – myter som utgår ifrån mannens uppfattning om sexualitet, vad som är ett sexualbrott och vad som inte är det.
Sutorius tar alltså upp att kvinnor inom rättväsendet t.ex. inom polisen, upprätthåller patriarkala strukturer. Det finns anledning att tro att de ofta gör så för att bli ”godkända”. För att smälta in i den grabbiga miljön. Det är tydligt just i falsk tillvitelsefallfallen att kvinnor används strategiskt, både av polisen men också av åklagarmyndigheten. Kvinnor ska liksom ”borga” för att det går rätt till. Men så är det ju inte. Det är samma kvinnoföraktande strukturer oavsett om det är en kvinna eller en man som upprätthåller dem. (Kvinnliga poliser borde göra uppror – ni är så pass många! – och visa att ni inte acceptera den patriarkala ordningen och fördomarna mot kvinnor och flickor som finns inom Polismyndigheten – fördomar ni själva drabbas av.)

Otrohetsmyten – en ologisk tankevurpa 1.
Sutorius nämner alltså att all sexualitet utgår från mannen. Det blir tydligt i t.ex. den utbredda myten som finns inom polisen att kvinnor skulle anmäla våldtäkt p.g.a. otrohet. Om sexualiteten var jämställd skulle väl män göra det lika ofta? Varför skulle endast kvinnor göra det utav det skälet annars? Om inte sexualiteten var ojämställd från början? Den här myten är alltså en ologisk tankevurpa om uppstår p.g.a. att det är så normalt att utgå från mannens sexualitet. Men det är just den utgångspunkten att mannens sexualitet styr, som leder till att så många kvinnor och flickor utsätts för sexualbrott. Samma ologiska tankevurpa används när kvinnor döms medansvariga i mäns sexualbrott – hur kan det ske när sexualiteten utgår helt ifrån mannens sexualitet? När det handlar om sexuellt våld är det uppenbart att logiken lyser med sin frånvaro.

Sutorius skriver om våldtäktsmyterna:

”De våldtäkter som sker i form av överfall har alltid, sedan medeltiden, ansetts straffvärda. Med våldtäkter i en relation hamnar bedömningarna i manlig uppfattning om kvinnor, sexualitet och normalitet. En sådan uppfattning är att det inte är ovanligt att kvinnan, trots att hon var med på samlag, ångrar sig efteråt och kommer med falska anklagelser. Detta är en uppenbar skräck för många män och därför är det en vanlig uppfattning, även bland jämställda män, att man alltid måste vara skeptisk till alla påstådda våldtäkter inom korta relationer. I längre relationer antas det på liknande sätt, vara andra sociala mekanismer (tex hämnd, separationer eller vårdnadstvist etc) som driver fram falska anklagelser.”

Andra myter som Sutorius skriver om är att det anses uttrycka ”bristande trovärdighet om kvinnan som stannar kvar efter en våldtäkt eller återupptar kontakt med den påstådde våldtäktsman eller dröjer med anmälan” och skriver vidare ” att de som tror att det betyder en osann våldtäkt eller en falsk anmälan har inte förstått den inom-relationella våldtäktssituationens komplexitet”.  Denna komplexitet har varken polisen och domstolarna begripit.

Ångermyten – en ologisk tankevurpa 2.
Myten att kvinnor anmäler våldtäkt för att de ”ångrar sig” är ännu en ologisk tankevurpa. För varför ångrar sig inte män? Svaret på det är att det alltid ses som en normalitet att män anses ”ständigt kåta” och att alltid vilja ha sexuell tillgång till kvinnor. Det är på grund av, som Sutorius anger ovan, att sexualiteten är mannens. Men när ”ångermyten” används tycks det glömmas bort – då görs plötsligt kvinnans sexualitet lika med mannens lust. Hur det nu går till eftersom kvinnans sexualitet aldrig har fått ta plats i rättsväsendet och juridiken och att det är just den manliga sexuella hegemonin som är upphov till att sexualbrotten är så könade.

Sutorius skriver:

”Finns inget stöd för risken att kvinnor förväxlar våldtäkt med dåligt sex. I själva verket har kvinnor ofta svårt att inse att de blivit tvingade (när övergreppet sker inom en relation); de skyller på sig själva, på sin berusning och sina felaktiga val, som ledde fram till det oönskade samlaget.”

”Och när en kvinna uppfattat sig som tvingad kan hon i allmänhet mycket klart skilja detta tvång från situationer då hon gått med samlag mot sin egentliga vilja (för att vara mannen till lags). Kvinnor är således mycket mer benägna att uppfatta sig som icke våldtagna än som våldtagna, vilket tillsammans med den egenexponering som en anmälan innebär – gör att steget till att göra en anmälan om våldtäkt vanligen är mycket långt.”

”Under 500 år har det varit kvinnan som fått bära skulden och skammen för utomäktenskaplig sexualitet. Även om vårt samhälle har en annan syn är det fortfarande kvinnan som skuldbeläggs.”

”I häxprocesserna var hat och rädsla gentemot kvinnokönet styrande. Föreställningar om kvinnlig sexualitet var ett bärande element.”

Dessa föreställningar – att kvinnan alltid ska vara den som skuldbeläggs och därigenom misstros och dömas för att ha falskt tillvitat en man är sådana som alltså sitter djupt rotade genom århundradena. Detta misstroende från rättsväsendet är förmodligen fortfarande en av de viktigaste anledningar till att mörkertalet för våldtäkt är så stort i förhållande till andra grova brott som misshandel och rån.

Sutorius skriver också om hur hela samhället kommer in i sexualbrottsärenden:

”Avgörande för utgången av sexualbrottsrelaterade ärenden är vilka föreställningar kring kön, sexualitet och normalitet man tillämpar. Även påverkan av pornografin och reklam och mediala uttryck påverkar.”

I praktiken påverkar enskilda polismäns och domares (nämndemäns) porrvanor deras uppfattning om sexualitet och manlig sexuell hegemoni och att just kvinnor anses vara de som ”hittar på” och är ”ondskefulla”.  Det finns ganska gott om myter/sagor/berättelser om ”onda”, farliga” och falska” kvinnor – myter som ofta är återgivna med särskild förtjusning. En modern sådan myt som antifeminister ständigt återkommer till är den om ”kaninkokerskan”, ett begrepp från en film som har en manlig producent, en manlig manusförfattare och en manlig regissör, Adrian Lyne, som för övrigt är känd för sin dåliga kvinnosyn. En film från det patriarkala Hollywood där uppropet Metoo en gång startades. Men det säger ju inte antifeminister. Även poliser använder detta uttryck om kvinnor på sociala medier. Benämningen ”kaninkokerska” vidhäftas kvinnor som anses ha falsk tillvitat en man eller försvarat sig mot en våldsam man. Det är alltså som en modern biblisk berättelse om den ”onda” kvinnan (som fördrev mannen ur paradiset). Något motsvarande uttryck finns inte för män. Hollywood har inte brytt sig om den detaljen.

5. Rape Myth Acceptance –
acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

Sutorius tar upp ett begrepp som är centralt i teoribygget om våldtäkts- och falskt tillvitelseärenden: Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter och anger att acceptansen för och förekomsten av våldtäktsmyter är avgörande för huruvida en kvinna eller flicka väljer att anmäla eller inte:

”Ur ett generellt och internationellt perspektiv kan man konstatera att den faktor som betyder mest för anmälan eller inte, är något som kallas Rape Myth Acceptance (RMA) och avser hur allmänheten (och rättsapparaten) ser på våldtäkter:

Om bara överfall av okända, med sönderrivna kläder och fysiska skador, räknas som en ”riktig våldtäkt” (”real rape”) kommer bara nästan sådana brott att bli anmälda. Även om offret själv skulle se det inträffade som en våldtäkt – vilket inte är givet – upplevs det som meningslöst att anmäla. Det blir ingen dom, ingen upprättelse, kanske inte ens någon utredning – bara lidande och ifrågasättande.”

”Parallellt med frågan om det varit en riktig våldtäkt eller inte löper skuldbeläggandet av våldtäktsoffret i alla situationer som inte utgjort rena överfall. Inte nog med att omgivningen (inte minst polisen) kommer att rikta förebråelser mot den våldtagna kvinnan….hon /kommer/ att skuldbelägga sig själv för det inträffade. Detta, att skylla på kvinnan, är den klassiska ursäkten i ett mansdominerat samhälle.”

Sutorius skriver också att Sverige har en låg RMA och att det förmodligen leder till fler anmälda våldtäkter per capita:

”Eftersom det allmänna klimatet trots allt måste betecknas som positivt – och inte accepterar sexuella kränkningar – vågar svenska tjejer och kvinnor anmäla våldtäkter. Offret räknar med att hon ska bli bemött med förståelse och empati. …. Tyvärr visar sig att det svenska klimatet inte alltid är så positivt som den våldtagna kvinnan önskat eller trott. Det kan fortfarande hända att hon blir dåligt bemött av polis, tex med ifrågasättande som inte är relevanta, … Hon kan bli förtalad i sociala medier och utsättas för omgivningens misstro…”

I den här kontexten så är det uppenbart att falsk tillvitelsefallen bidrar till – och kanske syftar till – att öka acceptansen för våldtäktsmyter (Rape Myth Acceptance ) dvs att få färre att anmäla våldtäkt i allmänhet och att få de mest utsatta att avstå från att anmäla i synnerhet. Det är både en internaliserad dvs. en omedveten handling och en uppsåtlig, alltså en medveten handling. Teorin om acceptansen för våldtäktsmyter (RMA) är central för att förstå att polisens och domstolarnas hantering av de här ärendena.

Att Malmöpolisen valde att kalla till en presskonferens den 13 februari 2018 för att påstå att de ”vet” ingen våldtäkt ägt rum, (vilket alltså inte är sant eftersom kvinnan kan ha blivit våldtagen dock inte på den platsen och vid det tillfället) är ett sätt att höja acceptansen för våldtäktsmyter i det svenska samhället. Att media okritiskt sprider myterna bidrar ytterligare till det. Uppropet Metoo och de många, många utsatta brottsoffren glömdes då snabbt bort i rubrikerna. Eller så var det just på grund av Metoo som våldtäktsmyterna spreds så öppet och ohämmat.

Som Sutorius anger ovan försöker våldtäktsoffer att ansluta till de föreställningar som finns om vad som är en acceptabel våldtäkt. Men det är polisen (med nuvarande otillfredsställande ordning) som ska – och har skyldighet – att utreda vad som faktiskt har hänt. Inte att kalla till en presskonferens och bidra till spridandet och acceptansen av våldtäktsmyter.


* Christian Diesen o Eva F Diesen: ”Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen”  2009
** Helena Sutorius: ”Bevisprövning vid sexualbrott” 2014

 

Del 1 – Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 1 – bakgrund & info om falsk tillvitelsefallen

I en serie inlägg kommer bloggen att fokusera på de myter som finns om våldtäkter och hur Polismyndigheten utreder ärenden med utgångspunkt från dessa myter.
Det handlar om vad som händer när ”fel” flicka eller kvinna anmäler våldtäkt och hur rättsväsendet väljer att slå tillbaka mot dem – istället för att hjälpa dem. När fördomsfulla beteenden, hånfulla attityder och urgamla värderingar får styra istället för kunskap, empati, objektivitet och rättspatos. När polisers subjektiva känslor och tyckanden om dem som behöver hjälp leder till kränkningar och maktmissbruk. Hur de utsatta, istället för att få skydd av samhällets rättsapparat, i praktiken kommer att stå utan skydd mot framtida övergrepp.
Detta maktmissbruk drabbar oftast de allra mest utsatta som de som är mycket unga, har en psykisk ohälsa eller som har en extra svag ställning i samhället.

Det handlar om fall där en flicka eller kvinna anmäler våldtäkt och istället själva blir utredda för att ha ljugit om våldtäkten och därmed anses ha gjort sig skyldig till brottet falsk tillvitelse. Det kan också vara någon i hennes närhet som anmäler – men det är den brottsutsatta flickan eller kvinnan som drabbas om polisen bestämmer sig för att det inte har skett någon våldtäkt.  Även våldsutsatta kvinnor som anmäler misshandel riskerar att utredas för falsk tillvitelse.

Dessa ärenden är helt centrala för att förstå hur illa det står till i den statliga myndighet som har till uppgift att utreda när kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld, våldtäkter och annat våld.
På nätet som t.ex. på sajter som Flashback lägger antifeminister och mansrättsaktivister (MRA) med jämna mellanrum ut långa uppställningar över dessa fall och över artiklar där poliser uttalar i media att ”ljugande” våldtäktsoffer är ett stort/växande problem.  Dessa svenska MRA:s anser att dessa uppställningar bevisar ”många” kvinnor som anmäler våldtäkt ”ljuger” och att kvinnor som anmäler våldtäkt därför alltid ska misstros som utgångspunkt.
Bland dessa rena kvinnohatare finns det givetvis också polismän men framför allt ger polisens utredningar om falsk tillvitelse livsluft till män som både är förövare, skyddar förövare och vill behålla manlig sexuell hegemoni där kvinnor helt enkelt får stå ut med våldtäkter. Det verkar inte finnas något som dessa antifeminister och kvinnohatare engagerar sig mer i än när poliser tycker till om falska våldtäkter eller utreder ”lögnaktiga” tjejer.

Men polisen måste ha hjälp av domstolar för att kvinnor och flickor ska dömas och därmed hamna på kvinnohatarnas listor. Om inte domstolarna dömde till ansvar i de här målen skulle det inte bli några artiklar varken i Dagens juridik, en känd antifeministsajt som särskilt tycks omhulda dessa fall,  i lokalpress eller dessa uppradningar av ”ljugande” kvinnor och flickor utav kvinnohatarna på Flashback. Men domstolarna dömer lättvindigt till ansvar och använder sig då av precis samma myter som polisen.

Syftet med det här inledande inlägget i serien Maktmissbruk, myter & misogyni är att ge ytterligare bakgrund information till ämnet som inleddes i inlägget Polisens kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse. 
Det här inledande inlägget består av tre punkter:

Punkt 1Om det som kan kallas det treeggande svärdet som poliser använder mot kvinnor och om polisens egen studie om våldtäktsutredningar.

Punkt 2. Om domstolars våldtäktsmål där de som utgångspunkt resonerar om att brottsoffret ljuger och hur lättvindigt de dömer utan bevis eller ens uppsåt i falsk tillvitelsemål och hur poliser bereder väg för domstolarnas lättvindiga fällande domar.

Punkt 3. Om våldtäktsmyterna som polis öppet talar om utan att det problematiseras, om vilka myter som styr i enskilda utredningar och om hur poliser mer eller mindre tvingar fram ”erkännanden” från kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.
Här ingår även ett stycke om statistik: en jämförelse mellan antalet utredda våldtäktsärenden och antalet utredda falsk tillvitelseärenden. Det visar att polisen faktiskt lägger mycket av sina (påstådda knappa) resurser på falsk tillvitelseutredningar.

1. Varningar, skuldbeläggande & falsk tillvitelse-utredningar  – ett tre-eggat svärd mot kvinnor.

Bloggen har tidigare skrivit om hur polisen som en struktur går ut i media och varnar kvinnor när våldtäkter och överfall sker utomhus – oavsett om omständigheterna tyder på att det finns en relation mellan brottsoffer och förövare. Senast hände det i Malmö där gruppchefen för utredningar av brott i nära relationer, som utreder våldtäkter, med en sorts självklarhet varnade kvinnor. Även en kommunpolis varnade småflickor istället för att gripa och utreda den hotfulla mannen  – som inte ansågs ha begått något brottsligt.
Genom att polisen ständigt uttrycker dessa varningar, skuldbeläggs kvinnor och flickor indirekt. Om de skulle ”trotsa” varningarna och bete sig som vanligt, gör de alltså ”fel”. Skuldbeläggande kan också ske genom att tjejer ”trotsar” enskilda polismäns/patrullers uppmaningar om rätt beteende. Se artikel ”Ibland får man skylla sig själv” där en polisman tydligen kände sin manlighet kränkt utav tjejer som inte åtlydde av hans ”varning”. Andemeningen var att de då fick skylla sig själva om de blev utsatta för våldtäkt.

Polisen skuldbelägger också kvinnor och flickor direkt genom att utrycka att våldtäkter sker för att ”folk är lättklädda ” eller för att det överserverades alkohol om, dvs. en tjej blev full och blev våldtagen. (Tweeten från YB Södermalm blev kritiserad och borttagen men värderingarna finns kvar – de raderas inte.) I inlägget Polisens kvinnosyn Del 6 – Varningar och skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter finns fler exempel och länkar.

Varningar och skuldbeläggande är två sidor av samma mynt men myntet verkar ha en osynlig sida till som inte uppmärksammas lika mycket men som kanske är den värsta eftersom den drabbar så enormt hårt – det är föreställningen att våldtäktsoffer ofta ”ljuger”. Den föreställningen blir tillsammans med alla dessa varningar och skuldbelägganden som ett effektivt tre-eggat svärd att använda mot kvinnor och flickor. Denna tredje egg på svärdet är känslig  – få media vågar ta upp det eller utmana polisen om deras uppfattning att ”påhittade” våldtäkter är ett stort eller växande problem. När blev det ett så stort problem? I takt med polisens växande antifeminism?
Ur Polisen kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet, och kvinnosyn så är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit riktigt våldtagen och när hon inte blivit det. Men eftersom dessa fallen blir omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen.

Polisens egen rapport om våldtäktsutredningar visar på polisers djupa fördomar.

I rapporten Polisens/Rikspolisstyrelsens Förstudierapport- Utveckling av arbetsmetoderna vid utredning av våldtäkterär syftet att polisen ska bli bättre på att utreda våldtäkter tex genom ett bättre bemötande, att alltid se till att brottsoffret har ett målsägandebiträde med från första förhöret, att bli bättre på att använda rättsintyg och på att ifrågasätta den misstänktes utsagor.

Rapporten tar på sid 19 upp en studie  om att utredande polis i 12 % av ärendena misstänkte en s.k. falsk anmälan och att det kan ske av anledningar att den som anmäler en våldtäkt är psykiskt sjuk, tidigare har gjort en anmälan, ovilja att medverka i förundersökningen mm. Men detta problematiseras inte i rapporten. Snarare skriver författarna att polisen måste bli bättre på att ifrågasätta den som anmäler och att målsäganden måste få möjlighet att backa ur tidigare uppgifter med ”hedern i behåll”. Vad menar rapporten? Är detta ett problem? Är det inte bemötandet och brister i  trygghetsskapandet som är problemet? Och – vart tog syftet med rapporten vägen?

Det finns ett citat på sid 31 från en erfaren våldtäktsutredare.  ”Det vill säga man bestämmer sig för att man tror eller inte tror på målsägande kan i värsta fall leda till en” omvänd” utredningen, där syftet blir att bevisa att målsägande ljuger istället för att försöka bevisa att han eller hon talar sanning.”  Inte heller detta tycks rapporten problematisera. Den verkar inte ifrågasätta vad ”bestämma sig” betyder och vilka värderingar som denne polisman styrs av. Rapporten verkar också i stor utsträckning koncentrera sig på teknik vilket tyvärr ger intrycket av att våldtäkt är ett tekniskt brott. Rapporten medverkar också till mytbildning genom att använda begreppet ”ångersex”( sid 18).

Ingen av de medverkande i rapporten kommer från NCK eller från någon kvinnoorganisation. De flesta medverkande är poliser. Om polisen hade velat bli bättre på att bemöta och utreda sexuellt våld, varför bjuder de då inte in brottsofferorganisationer för att höra deras synpunkter?

2. Domstolars hantering – i rättssalar är våldtäktsmyter allmängods.

Utan att domstolar dömer till ansvar i falsk tillvitelse-mål skulle det, som nämnts, inte bli några uppställningar över ”ljugande” våldtäktsoffer på Flashback. En kan ju tycka att högskoleutbildade människor som domare är, skulle motarbeta att myter och demoniseringar om kvinnor och flickor får fäste i rättsväsendet, att de skulle ”näpsa” polisen för deras fördomsfulla och kvinnofientliga utredningar mot de som anmäler våldtäkt eller misshandel, men så är det inte. De akademiskt utbildade domarna är precis lika fördomfulla och kvinnofientliga som de som inte har akademisk utbildning. Värderingar rörande sexualbrott sitter alltså mycket djupare än så och verkar följa med årtionden efter årtionde, kanske t o m århundrade efter århundrade.

Låt oss titta på några domar som exemplifierar hur domstolar resonerar.

Den första domen blev väldigt omtalad. Det är den s.k. DNA-domen (Västmanlands tingsrätt) där en 16-årig fosterhemsplacerad flicka berättade om en våldtäkt. Förövaren var fosterhemspappan. Hans sperma påträffades i flickans kropp och på en matta i närheten av hennes säng. Mannen påstod sig ha prov-onanerat med papper i ett tvättställ och menade att flickan hade använt dessa papper för att sätta dit honom. Han friades i tingsrätten som ansåg att det var möjligt sperman överförts på annat sätt än genom sexuellt umgänge. Kvinnorörelsen reagerade på det orimliga resonemanget och kvinnofientligheten i det (att flickor anses ljuga och handla på ett utstuderat sätt) och mannen fälldes i Svea hovrätt.  En av de frågor hovrätten ställde i den fällande domen var följande:

Har det framkommit något motiv för målsäganden att lämna falska anklagelser mot/mannen/?

Utgångspunkten var alltså att resonera om flickan skulle ljuga – trots förekomsten av sperma.

Det är sättet att resonera verkar numera finnas i de flesta våldtäktsdomar dvs. domstolar tar ställning till om flickan eller kvinnan har skäl att ”beljuga” mannen eller om det kan antas att  hon har ”falskt anklagat” honom.

I en friande våldtäktsdom (Jönköpings tingsrätt) misstänkliggjordes en kvinna som mådde psykiskt dåligt och som bl.a. hade genomgått ETC-behandlingar. Rätten valde att tro att hon hittat på just på grund utav dessa behandlingar. De angav följande som skäl till varför hon skulle göra det:

”tänkbara orsaker är psykisk sjukdom, svartsjuka och möjlighet att få ekonomisk kompensation.”

Att hon på grund av sin situation skulle vara extra utsatt för sexualbrott valde domstolen bort att resonera om.

I en annan friande våldtäktsdom (Hovrätten för Västra Sverige) skrev rätten:

”Några beaktansvärda skäl för att målsäganden, som tyckt väldigt mycket om /mannen/, att tillvita honom ett så allvarligt brott som (sic) nu är fråga om talar i och för sig mot att hon skulle lämna falska uppgifter om vad som inträffat.”

Den målsägande flickan är i 12-14-årsåldern och mannen, en bekant till familjen, är över 30 år. Ändå är det flickans avsikter rätten resonerar om.

I en dom där en man var misstänkt för flera fall av misshandel mot en kvinna i valde hovrätten (Svea hovrätt) bort att döma för en utav dessa händelser, där kvinnan säger att mannen bitit henne i foten. Rätten skriver i domen

”även om det är mindre troligt kan hovrätten inte bortse ifrån att /kvinnan/ tidigare tillfogat sig skadorna själv.”

Detta trots alltså att mannen är åtalad för flera misshandelspunkter och döms flera misshandelstillfällen.

Domstolar har alltså som utgångspunkt vid våldtäktsmål och misshandelsmål att resonera om kvinnan eller flickan falskt anklagar den misstänkte mannen.  Det är häpnadsväckande misogynt och kan vara en effekt utav en dom från HD 2010 där det i en bilaga särskilt påtalades att risken för att en målsägande falskt anklagar någon t.ex. av ekonomiska skäl, ”måste beaktas”.

Även HD:s resning i Mjölbyfallet bör nämnas i det här sammanhanget. En man fälldes först för våldtäkt mot barn i både tingsrätt och hovrätt men fick efter avtjänat straff resning i HD på grund utav rykten om att flickan hade hittat på – rykten som började florera flera år efter händelsen. Han friades sedan. HD skrev i sin resning:

”De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som /mannen/ dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.”

Det är mycket kvinnofientligt resonerat och denna misogyni finns ända upp i den högsta dömande instansen – misogyni genomsyrar alltså domstolsverige. Mjölbyfallet skildras i inlägget Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall? och slutsatsen utav den resningen, som kom 8 år efter den ursprungliga fällande domen, är som anges i inlägget.

”Det innebär alltså att de som är så lyckosamma att en våldtäktsutredning går till åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, aldrig kan veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Alla dömda våldtäktsman kan påstå att det finns rykten, att någon ”hörts säga”, att kvinnan eller flickan skulle ha sagt något flera år efter att hon inte blivit våldtagen. Det räcker för att fria i efterhand. HD verkar inte ens fatta att våldtäkt är ett momentant brott.”

Mer om HD:s behandling av falsk tillvitelsefall kommer tas upp kommande inlägg.

Det finns dock ett fåtal domar där rätten har tänkt självständigt och förstår den inbyggda paradoxen i falsk tillvitelsemål. Ett sådant fall är fall 6 i Polisen kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse där en 15 årig flicka utreddes för falsk tillvitelse av en ovanligt illasinnad grupp våldtäktsutredande poliser, men där tingsrätten friade och skrev i sin dom:

”Att bevisa att något inte har hänt är normalt ännu svårare att bevisa än att något har hänt.”

Men det är ovanligt med friande domar i falsk tillvitelsefall för de flesta domstolar tror på myterna om våldtäkt dvs. att de som anmäler våldtäkt gör det för att hämnas, för att de vill ha skadestånd, för att de ångrar sig eller för att de är psykiskt sjuka. Våldtäktsmyterna är allmängods i svenska rättsalar.

Hur polis & domstolar samarbetar i falsk tillvitelseärenden – vägliknelsen 

Polisen har idag makten att välja att misstänkliggöra våldtäktsoffer eller misshandlade kvinnor, att lägga alla sina resurser på att utreda dem och att dessutom att lägga press och kraft på att om möjligt få kvinnan eller flickan att ”erkänna” allt. Hon blir sedan åtalad och döms oftast mycket lättvindigt av domstolar som redan tror på alla våldtäktsmyter som polisen presenterar. Det behövs inte ens bevis. För hur bevisas att en våldtäkt, som är ett kränkningsbrott, inte har skett?
Beviset brukar vara att hon anmält. Och har hon förmåtts att ”erkänna” så är i princip rättegången en formsak – alldeles oavsett hur bakgrunden ser ut och att hon aldrig fått en chans mot den massiva stora manliga kodade polismyndigheten. Hon har heller inte en chans i de uråldriga domstolarna. Polisens utredningar inklusive de framtvingade erkännanden och åklagares åtal i dessa ärenden, verkar nästan vara något som domstolarna uppskattar att få. Det är som om polisen slänger ett saftigt köttben till domarna att tugga i sig. Men någon rättvisa är det inte.

Ett sätt att åskådliggöra hur en antifeministisk poliskår och hur antifeministiska domstolar samarbetar för att få kvinnor och flickor dömda för att ha ”ljugit”, och lägga ytterligare fall till dessa listor över ”ljugande” våldtäktsoffer på nätet, är att använda en vägliknelse – hur infrastuktur som tex motorvägar blir till. Vår infrastruktur med trafikplanering, vägbyggen, vägar, bilar och bilindustrin, är främst framtaget av män  – för män. Det går heller inte att genomföra vägbyggen utan att ha en exploateringsagenda – att de ”förstör”.
Vägliknelsen tydliggör vad det är som sker i falsk tillvitelsefall det vill säga rättsväsendets olika roller. Det är polisen som startar exploateringen. Det är de som projekterar vägen. Det är de som anlägger, hugger ner skog, spränger berg, schaktar, lägger sten, makadam, asfalterar och till slut gör en fullt farbar väg. Sedan träder åklagaren in och sätter upp mitt-räcken. Till slut anländer domstolarna och målar linjer i vägbanan. När vägen väl ligger där är det alltså  väldigt lätt för domstolarna att göra sin ”lilla” del – att döma kvinnan eller flickan till ansvar.

Två misogyna strukturer samarbetar alltså. Juridisk utbildning spelar ingen som helst roll. Snarare tvärtom. Det är svårt att fälla våldtäktsmän, de frias ofta med horribla resonemang,  men det är lätt att fälla dessa kvinnor och flickor.
Bara att vara en kvinna eller flicka verkar vara bevis nog och utgöra tillräckliga skäl till uppsåt. Men domstolen ”glömmer” bort att brott ska bevisas oavsett om en våldtagen och/eller misshandlad kvinna eller flickan har ”erkänt” – eller inte.  Hur bevisas att mäns våld mot kvinnor, detta för brottsoffret skam- och skuldbrott där hela samhället kommer in i rättssalen, inte ägt rum? Där uråldriga fördomar och värderingar påverkar alla – särskilt om det rör sexualitet? Hur bevisas att en våldtäkt inte har skett?  Som det momentana brottet det är? Kan domstolar redogöra för det utifrån kunskap och forskning istället för från myter om våldtäkt? Eller kan domarna hoppa in i kvinnors och flickors huvuden och känna hur kränkta de är? Vilken smärta de bär på? Kan de känna hur de har tappat förtroendet för rättsväsendet för länge sedan och insett att de aldrig kommer att få rättvisa.?Kan domare föreställa sig det?

3. Polisen är öppna om att de tror på våldtäktsmyter – utan att de ifrågasätts.

I att antal olika media har polis varit tydliga med varför de är övertygade om att det är ett stort/växande problem att kvinnor och flickor anmäler våldtäkt falskt. Det är angeläget att observera att det är de poliser som förutsätts arbeta med att utreda våldtäkter, som uttalar dessa fördomar – denna misogyni.  Det är de poliser som anses kunna hantera och dessutom ha spjutspetskunskap rörande det oerhört socialt komplicerade brottet som våldtäkt är. Just de som möter våldsutsatta och ofta traumatiserade, chockade och rädda brottsoffer och ska kunna ge dem trygghet och tillit, tror samtidigt att en stor andel av dem ljuger.
Här anges några citat hur dessa poliser har utryckt sig. Artiklarna är återgivna och länkande i inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter.

”Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.”

”Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.”

”Jag är fruktansvärt besviken på de tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är det. Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna.”

”Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.”

”Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt.”

Även en twittrande polis som påstod att kvinnor anmäler falskt ” inte sällan av otrohet” försvarade sig med följandeuttalande  när han kritiserades för att sprida just falska fakta.

”Jag kunde se allt mellan 2-7% i den fakta jag har tagit del av och det är också det som jag och mina kollegor har upplevt.”

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/846084-polisen-peppe-fordomar-valdtagna-kvinnor  

Polismannen påstår att han tagit del av någon sorts ”fakta” om falska våldtäkter dvs. han underhåller själv samma myter som han sedan tror på. Dessutom hävdar han att han och hans kollegor ”upplever” hur det är. Hur ”upplever” det detta? För att de anser att kvinnor de möter i tjänsten ljuger ”inte sällan av otrohet”. Det är det riktigt illa. Så kan misogynin se ut hos ingripandepoliser – de som först kan få möta våldtagna och våldsutsatta kvinnor. Hur påverkas deras arbete utav de misogyna föreställningar de bär på?  Känner våldsutsatta kvinnor att de blir trodda om de beter sig ”fel” eller om de inte är ”ideala” våldtäktsoffer?

De myter som kommer fram i polisers uttalanden är alltså att kvinnor ljuger otrohet, att de vill ha skadestånd, vill ha uppmärksamhet, för att de vill hämnas eller är psykisk sjuka.
Dessa myter skrev Maria-Pia Boëthius om redan 1976 i boken ”Skylla sig själv”. Samma författare och journalist,  skriver i boken ”Patriakatets våldsamma sammanbrott” (1990)  i kapitlet om ”Männens rädsla” hur män solidariserar sig med brottslingar och hela tiden är upptagna av hur de ska undvika att män falskeligen anklagas för våldtäkt – mer än av att våldtäktsmännen ska klämmas åt och att kvinnor ska få trygghet. Därför sprids och underhålls ständigt dessa våldtäktsmyter. Citat från boken:

”I mansvärldens mytologi är det ju oftare män som är offer för incest och våldtäkt, offer i meningen oskyldigt anklagade. Den skräck som finns inplanterad i männen är svår att rå på.”

Är polismännen rädda för att själva bli anmälda för våldtäkt? Är det denna rädsla som gör att de utreder de som anmäler våldtäkt för brott? För att de ska undgå att råka ut för att bli  misstänkta själva?

Myter som styr i rättsfall.

I inlägget Polisens utredningar om falsk tillvitelse finns sammanlagt tolv ärenden där kvinnor och flickor utretts för falsk tillvitelse. En del utav dem rör misshandel (inklusive knivskärningar). I dessa fall är det olika våldtäktsmyter som använts  – eller myter som liknande dem som kommer fram i Kvinnoregistret om kvinnor som misshandlas.
Genomgång av våldtäktsmyter i de tolv olika fallen:

Fall1.
Flicka 15 år, misstänkliggörs med bl.a. ovidkommande detaljer om sitt sexliv.
Myten om uppmärksamhet

Fall 2.
Flicka 16 år, anses bete sig fel. Föreställningen  om det ideala offret styr. Myten om ånger.

Fall 3.
En ung kvinna med psykiskt funktionshinder, trots rättintyg anses hon anmält just för att hon har ett funktionshinder – hon problematiseras. Myten om psykisk sjukdom.

Fall 4.
Knivskuren ung kvinna anses ha tillfogat sig skadorna själv för att hon vill hämnas.  (Polisen utreder inte den misstänktes koppling till kvinnohandel.) Myten om hämnd.

Fall 5.
En ung kvinna anmäler våldtäkt, polisen gör sedan ingenting alls och kvinnan ”tar tillbaka” anmälan efter en månad. Hon anses då ha anmält för att hon varit otrogen. Myten om att våldtäkt anmäls för att dölja otrogenhet.

Fall 6.
Flicka 15 år. Ovanligt illasinnad utredning. Polisen låter en 14-årig kompis spekulera om varför flickan skulle ljuga och dessa spekulationer får sedan styra utredningen. Porrfantasier används mot flickan. Myten om den villiga horan. Myten om att hon anmält för att få skadestånd.

Fall 7.
En somalisk kvinna anger att hon misshandlats av sin man, tar tillbaka, därmed utreds inte ens misshandeln. Finns ingen klar myt. Polisen nöjer sig med att hon ”erkänner” – det verkar räcka.  Möjligen Myten om att kvinnor som misshandlas överdriver. Jämför Kvinnoregistret.

Fall 8.
Hemlös drogberoende kvinna, som har fått benet avsparkat efter en tidigare misshandel och därför har protes, anmäler under stor vånda misshandel begånget av en hemlös man. Hon anses psykiskt sjuk och påstås av Södertörnspolisen (som använde Kvinnoregistret under denna tid) ha ljugit tidigare – därför ljuger hon nu. Myten om psykisk sjukdom – droger och mytomani.

Fall 9
Ung kvinna med psykiskt funktionshinder utnyttjas av två olika män vid två tillfällen. Ingen tror på henne. Hon anses ha varit sexuellt drivande. Myten om den villiga horan. Myten om psykisk sjukdom.

Fall 10.
Ung kvinna anmäler våldtäkt. Poliserna gör inget på ett år. De förhör då kvinnan i ett annat ärende, ”tvingar” då henne erkänna att det inte skett någon våldtäkt ett år tidigare. Oklar myt. Kanske Myten om att kvinnor som anmäler överdriver.

Fall 11.
Ung kvinna våldtas i bastu. Har smsat om sex innan. Myten om den villiga horan. Myten om ånger. Myten om att våldtäkt anmäls för att dölja otrogenhet.

Fall 12.
Kvinna hittad berusad och gråtande, finns en tidigare av polis outredd våldtäkt, kvinnan har ett trauma som återvänder när hon blir full. Inget av detta förstår polis. Myten om hämnd. Myten om psykisk sjukdom.

Även i andra falsk tillvitelseutredningar och domar återkommer samma myter, framför allt tycks myterna om ånger och att kvinnor vill hämnas, användas flitigt.
Genom alla dessa fall anses det helt oproblematiskt att den misstänkte uttalar sig nedvärderande och kränkande om kvinnan eller smutskastar henne. Trots att misstänkta gärningsmän kan ha betet sig på ett synnerligen märkligt sätt, har aggressionsproblem eller hämtar argument från porren, reagerar inte utredande poliser.

Polisens övermakt –
centralt då kvinnor och flickor förmås att ”erkänna” att de hittat på.

Media skriver ofta okritisk att ”hon” erkände lögnen om en kvinna eller flicka som åtalas för falsk tillvitelse. Det förekommer i ca en tredjedel av våra granskade falsk tillvitelsefall att kvinnan eller flickan ”erkänner”. Men vad betyder det?
Några exempel på hur det kan gå till:

1.
En flicka eller kvinna råkar ut för sexuellt våld eller annat våld. Polisen kommer och tar upp en anmälan. Ibland är det inte hon själv som anmäler. Sedan händer ingenting. Ingen hjälper henne. Hon kanske möter gärningsmannen eller hans kompisar. Hon utsätts för socialt tryck och känner skam och skuld. Hon orkar inte ha anmälan hängande över sig. Hon har dessutom lågt förtroende för polisen redan innan händelsen och nu sjunker det ännu mer. Hon kontaktar polis och säger att det som anmälan avser inte har hänt. Hon vet inte att hon riskerar att utredas för brottet falsk tillvitelse. Hon vet inte ens vad det brottet är men ”erkänner” allt för att blir slippa ifrån hela historien.

2.
En våldtäkt eller en misshandel av en kvinna anmäls. Polisen bestämmer sig tidigt för att det är en falsk anmälan. Ibland samma dag som det händer, ibland efter några dagar. Varför är oklart. Ofta en manlig medelålders polis som drar igång det. Brottsoffret vidhåller att det har hänt men hon utsätts för stark press från och ifrågasättanden från poliserna. Hon kan t.o.m. hotas om att det nog är bäst och lättast för henne själv att hon erkänner. Den misstänkte gärningsmannen har ju ”förklarat” hur allt ligger till. Hon orkar inte stå emot, hon inser att det inte finns någon rättvisa för henne och att polisen inte kommer att ge sig förrän hon ”erkänner”. Så hon gör det, hon ”erkänner” och då släpper allt tryck. Polisen har fått sina fördomar bekräftade. De har fått sitt falsk tillvitelsefall och de ”vet” ju  att kvinnor och flickor, och framför allt tonåriga tjejer,  ofta ”ljuger”. Kanske något år senare kommer det upp till rättegång och hon döms.  Målet behöver bara ta några timmar. Hon ”erkänner” ju själv och polisanmälan används som ”bevis”. Ibland ”vittnar” poliser.

På det här sättet kan ett komplicerat sexualbrott bli till en helt absurd rättsprocess där brottsoffret inte har någon som förstår eller förklarar vad det är som sker. Att hon utsatt för vad som kan kallas en tredje våldtäkt.
De kvinnor och flickor som döms för att ”ljugit” kan knappast någonsin mer anmäla en våldtäkt eller en misshandel. De kommer inte att bli trodda då deras tidigare dom kommer alltid att hållas emot dem. De har inte heller något förtroende alls kvar för polis så inte av de skälet skulle de anmäla.  Och de kommer när de dömts att hängas ut på nätet och en elak artikel skrivs på den kommersiella antifeministiska sajten Dagens juridik och kanske i lokalpressen.  Det verkar som om det finns de som ständigt bevakar falsk tillvitelsefall. De är uppenbarligen ideologiskt viktiga händelser för antifeminister och mansrättsaktivister.

Vad har en utsatt tjej för kraft att sätta emot en djupt patriarkal, manligt kodad, massiv tung Polismyndighet där fördomarna om hur ”tjejer” är, sitter i väggarna sedan decennier? Där män och maskulinitet ger makt och ”rätt” att missbruka denna makt mot de allra svagaste? Vad har hon för chans mot en myndighet med mer än 20.000 anställda där ingen vill ta tag i våldtäktsmyterna eller sexism eller misogynin?
En myndighet som trots att de utreder våldtäkt,  aldrig har förstått vad en våldtäkt är, hur den skadar eller brytt sig om att ta reda på det. Som inte läser forskning eller studier om våldtäktsoffer. Som aldrig lär sig eller vill lära sig.  Där utvalda män som inget vet och som styrs av fördomar och ren illvilja tar sig rätten att utreda sexuellt våld. Det känsligaste och socialt mest intrikata området som finns. Och det mest könade.

Det finns anledning att jämföra med är hur olika polis och ”experter” resonerar om det rör en gärningsman som terroristen på Drottninggatan och då det rör dessa utsatta tjejer. Akilov erkände direkt men säger polismän att de ändå måste utreda varför han begick brottet och samla bevis och Brottsofferjourens ordförande S-E Alhem uttalar i media att polisen måste ”kämpa för att få fram så mycket annan bevisning också”.  Det är intressant att det inte gäller i falsk tillvitelsefallen då våldtäktsoffret eller misshandelsoffret ”erkänner”. Då behövs ingen annan bevisning trots att det är ett så enormt känsligt och socialt intrikat brott med en så stor skuld- och skamproblematik – ett brott som drabbar så många och skadar så mycket – ett brott som sprider rädsla hos alla kvinnor. Då räcker det med ”erkännandet” (även om det är framtvingat under skrämsel, psykisk press, och hot) och med polisanmälan.

Statistik.

Polisen har på senaste tid hävdat att de har fått ”prioritera” sina så kallat knappa resurser på skjutningar och liknande brott –  det vill säga på mer häftiga, och kanske ”sexiga”, brott än mäns våld mot kvinnor. Men stämmer det?
Ett sätt att få reda på hur polisen prioriterar sina ”knappa” resurser är att se hur ofta falsk tillvitelsefall förekommer i jämförelse med våldtäktsfall/våld mot kvinnor, i våra domstolar. Att helt enkelt följa utvecklingen under längre perioder i utvalda tingsrätter. Då framträder ett märkligt mönster. Dels kan en konstatera att det generellt verkar vara få våldtäktsmål i dessa domstolar tex i en så stor domstol som Stockholms tingsrätt. Varför? Få är det även i tex både Malmö tingsrätt och i Örebro tingsrätt. Men falsk tillvitelse-målen utgör i perioder en stor andel i dessa utvalda domstolar. I perioder i Sthlm tingsrätt utgörs 33 % utav sexualbrottsrelaterade/misshandelsmål av falsk tillvitelsemål. I perioder i andra tingsrätter förekommer de i 11 % och 12 % omfattning eller under vissa perioder t .o.m. i 25 % omfattning.  Vad säger det?
Det säger att poliser som utreder våldtäkt lägger en stor del av sina ”knappa” resurser på att utreda de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Det säger att de som är utsedda att handha våldtäkt väljer att byta fot mitt i utredningar och rikta misstankar mot den våldtäktsdrabbade – precis som Polisens förstudie visade (se ovan).  Polisen använder alltså sin makt mot de som anmäler våldtäkt eller misshandel och det gör de med utgångspunkt ifrån sina myter.

Vem ställer dem till svars för det?

Det är därför vi kommer att återkomma till det här ämnet, om maktmissbruk, myter och misogyni och om falsk tillvitelsefall i flera inlägg framöver.

Sammanfattning.

Falsk tillvitelse-fallen:

-är centrala för att förstå varför polisen och domstolar aldrig blir bättre på att hantera det utbredda problemet med sexuellt våld och med misshandel av kvinnor. Uppropet #Metoo har synliggjort att kränkningar och övergrepp är ett stort problem inom alla arbetsplatser/  i alla sociala situationer och att det inte har förändrats genom årtiondena. Även inom polisen finns denna sexism och övergreppskulturen och motståndet att tala om det är utbredd. Kvinnliga poliser som berättar hotas.

visar att polisen använder sin makt för att trycka ner och knäcka de mest utsatta som anmäler våldtäkt eller misshandel. Att de inte drar sig för missbruka sin makt de mot dessa brottsoffer.

används ideologiskt både av polisen, domstolarna och av en antifeministisk misogyn mobb på nätet. De används för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor som berättar om övergrepp – vilket inte minst märkts i kölvattnet efter uppropet #Metoo.

visar att poliser inte förstår det mest grundläggande – vad en våldtäkt är och vad den gör med brottsoffer. Hur våldtäkter skadar de som drabbas och hur de skadar alla kvinnor och flickor.

handlar om mäns rädsla och är sprungna ur gamla myter.

upprätthåller våldtäktsmyter och ger straffrihet åt våldtäktsmän och andra våldsamma män.

-upprätthåller manlig sexuell hegemoni.

Det blir inte bättre – det blir snarare sämre.  Statistiken visar att polisen lägger mycket tid på dessa utredningar trots att de påstår att de har ont om resurser och använder det som ett argument för att inte utreda våldtäkter. Hur ska det bli bättre?

 

 

Avslutningsvis ett antal artiklar från främst utländsk press då våldtäktsoffer utretts av polis för lögn-
falsk tillvitelse ( false accusations/allegations) och har dömts men sedan fått upprättelse. Där finns även exempel på hur våldtäktsmän har fortsatt att utsätta andra för grova övergrepp när de undgått att lagföras.


An Unbelievable Story of Rape (Pulitzer Prize Winner)
An 18-year-old said she was attacked at knifepoint. Then she said she made it up. That’s where our story begins.
https://www.themarshallproject.org/2015/12/16/an-unbelievable-story-of-rape?ref=hp-1-112#.rGQ3rHtty

Våldtäkt kallades bluff – 24 år senare har får kvinnan upprättelse
https://www.metro.se/artikel/våldtäkt-i-new-york-kallades-bluff-24-år-senare-har-gärningsmannen-hittats

Rape victim falsely accused of lying by police wins £20,000 payout
http://www.theguardian.com/society/2015/may/22/victim-falsely-accused-of-lying-by-uk-hampshire-police-wins-payout?CMP=share_btn_fb

Guardian Woman jailed for faking own violent rape battles to clear her namehttps://www.theguardian.com/society/2016/nov/05/woman-accused-of-faking-rape-bids-to-clear-name-layla-ibrahim?CMP=share_btn_tw

109 woman prosecuted of false allegations
https://www.theguardian.com/law/2014/dec/01/109-women-prosecuted-false-rape-allegations

Inquest into alleged rape victim’s suicide raises questions about CPS procedure
https://www.theguardian.com/society/2015/mar/17/inquest-eleanor-de-freitas-alleged-rape-victim-suicide-raises-questions-cps-procedure


 

Del 2 och Del 3 kommer att gräva mer i mytbildningen som finns runt våldtäkt / falsk tillvitelse. I kommande delar granskas ett antal falsk tillvitelsefall som rör våldtäkter och misshandelsfall, främst sådana som handlar om en enstaka anmälan. Därefter djupdyker inläggen i mer komplicerade ärenden där polisen har fallerat grovt att utreda dessa och istället har valt en snabbväg ut – genom att utreda kvinnan.

Dödade kvinnor 2017 – hur ser statistiken egentligen ut?

När det otäcka – och på något sätt alltid ofattbara – sker att en kvinna mördas, brukar det nämnas i media. Vissa mord får mer uppmärksamhet – andra försvinner. Det verkar särskilt som då det är när unga kvinnor/flickor (gärna blonda) från en kärnfamilj som är brottsoffer, som mordet får mer medialt utrymme. Vid det uppmärksammade Lotta-fallet där polisen och åklagaren fallerade grovt, var det framför allt engagerade anhöriga/vänner som drev fallet.  Andra mord, till exempel om det rör kvinnor som är äldre, missbrukare eller av någon anledning faller utanför ramen för att vara skyddsvärda eller intressanta, som inte har anhöriga som orkar/kan driva fallet, får ingen större uppmärksamhet. Kvinnor och flickor är olika mycket värda i Sverige. Det gäller på alla nivåer i samhället; i media, inom polisen och i domstolar.
Brå gick under förra året ut i media och framhöll att mäns dödliga våld mot kvinnor visar en vikande trend. Men stämmer det? Tittar en på förra året, 2017, verkar det vara tvärtom men är det ett avvikande år? Eller ska en se det på något annat sätt? Brå får ofta uppdrag av polisen. De finansierar alltså en del av sin verksamhet genom polisens beställningar dvs en polis som samtidigt är de som utreder – eller inte utreder – mord på kvinnor.

Det första inlägget 2018 kommer att gräva djupare i ett ämne som vi har nämnt i några tvitterinlägg:

»Antalet kvinnor som dödades av man 2017 verkar vara 28-30 stycken. Otroligt. En del av dessa väljer polisen (som brukar förminska mäns våld mot kvinnor) att nedrubricera till ”vållande”. Men det kan vara ännu värre.>

»Cirka 25 fall där kvinnor hittats döda har polisen inledningsvis rubricerat som mord men sedan ansett att kvinnan dött pga ”olycka” o d. Om, låt oss säga, hälften av dessa ÄR mord – vad hamnar vi då? Ca 40-45 mördade kvinnor 2017?

»Polisens utredningar om mord på kvinnor dvs av mäns våld mot kvinnor, ska ses samma kontext när de förminskar detta våld (”bråk&tjafs”)och demoniserar & misstänkliggör kvinnor. Det är inte alls bra. Kvinnor får inte ens rättvisa som döda.

Inlägget består fyra delar:
1. Om mordutredningar
2. Dödade kvinnor 2017 – en uppställning över rapporterade mord
3. En specialgranskning: Ett mord på en kvinna 2016 – om polisens hantering
4. Dödade kvinnor – bör kvinnorörelse föra egen statistik?

1. Om mordutredningar

Utredningar om dödade kvinnor startas och utreds utav polisen. Det är nästan alltid manliga poliser som håller i dessa ärenden. Trots att – endast – ca en tredjedel av poliskåren är kvinnor (det är en större andel om de civilanställda räknas med) så verkar utredandet av mord vara en manlig angelägenhet. Varför då?  Var är de kvinnliga poliserna som utreder mord och har chefsansvar?

Slutsatsen är att alltså är män från den dessutom manligt kodade Polismyndigheten som hanterar mord på kvinnor  – liksom det även är framför allt är män som hanterar anmälda våldtäkter och ärenden då män misshandlar kvinnor.

Båda dessa sistnämnda brottskategorier, som är könat våld, behandlas på samma sätt: ett misstänkliggörande av brottsoffret, förminskande av brottet, och en förståelse för de misstänktas berättelser och utsagor i förhören. Ju trevligare och ”svenskare” den misstänkte mannen är desto lättare har han att få förståelse. Det visar studier och forskning.

Mord på kvinnor i relation sammanhänger med våld mot kvinnor (det finns naturligvis också sexuellt våld inblandat). Den kvinna som dödas av en man har oftast varit med om tidigare våld. Ofta har detta våld kanske inte ens anmält eller så har det inte lett någonstans.

I de tio inläggen om Polisens kvinnosyn synliggörs bland annat hur polisen hanterar ärenden då kvinnor misshandlas. Del 1 – utredningar om våld mot kvinnor tar upp en Brå-rapport från 2006 som riktar kritik mot i polisen på punkt efter punkt över hur de hanterar/utreder mäns våld mot kvinnor. Har det blivit bättre? Nej, det finns det inget som tyder på. Tvärtom, 2016 kom en avhandling om hur våldsutsatta upplever rättsväsendet –  däribland polisen- (Frigörelse med förhinder) som visar att det fortfarande är stora problem.  Brå har också nyligen kommit med en ny rapport, som även om de där väljer att tona ner kritiken mot polisen av någon anledning ,visar att problematiken kvarstår mer än tio år senare.

Del 4 – Våld  mot kvinnor och polis-TV  handlar om hur polisen i TV- inslag själva vill visa upp hur deras arbete är. Där framkommer att polisen i inslag efter inslag förminskar mäns våld mot kvinnor genom att göra det könsneutralt, att skuldbelägga kvinnor och genom att visa sympati för våldsamma män.
I Ekots granskning av Kvinnoregistret avslöjades hur Södertörnspolisen systematiskt skuldbelade och kränkte de kvinnor som anmält att de utsatts för våld och hur de inblandade poliserna och deras kvinnosyn, skyddas av sina chefer, varav en utnämnts till Regionpolischef i Stockholm. Även nuvarande ställföreträdande rikspolischef Mats Löfving, slog ifrån sig allt ansvar och ville inte ens diskutera Södertörnspolisens djupt problematiska kvinnosyn. Polischefer som förminskar problemen med polisens kvinnosyn gör alltså karriär inom Polismyndigheten. En attityd som kränker kvinnor som anmäler våld av män är alltså cementerad inom polisen. Samtidigt väljer poliser att utreda våldsutsatta kvinnor som försvarar sig mot mäns grova våld se inlägget Omvända domar – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms.

De här attityderna och värderingarna spelar in även då polisen ska utreda orsaken till att en kvinna hittas död. Att utreda ett dödligt våld mot en kvinna är ingen absolut vetenskap – det är en bedömning (precis som domar i våldtäktsmål är en bedömning). Det är de enskilda polisernas kompetens, inställning och driv som är avgörande. De behöver i stort sett aldrig motivera sina beslut. De behöver heller aldrig klargöra kvinnosyn eller sin syn på kön och egenskaper – om de skuldbelägger och demoniserar kvinnor som en struktur.
Mot bakgrund av ovanstående struktur bör en alltid ifrågasätta polisens bedömningar i allt våld som rör mäns våld mot kvinnor. Se inlägget Del 9 – Polismäns brott mot flickor och kvinnor. Trots allt är polismäns vanligaste brott mäns våld mot kvinnor – motsats till icke polismäns brott som är trafikbrott och liknande. Polisen är alltså lika lite lämpade att utreda mäns dödliga våld mot kvinnor som de är på att utreda annat våld som t.ex. våldtäkter eller prostitutionsrelaterad brottslighet.

Det är därför angeläget att granska, inte enbart de dödsfall där det konstaterats att en man dödat en kvinna, utan också när polisen ansett att kvinnan dött av annan orsak, eftersom den orsaken kan ha sin grund i att polisen har en förutfattad mening om kvinnor, kvinnors egenskaper och kvinnors handlingar.

Ett fall som snabbt tycks ha glömts bort är då en tågstäderska skadades svårt i ett framrusande tåg, där polisen tidigt var övertygade om att det var en terrorhandling, se inlägget Del -10 Polisen och media. Vad hade de för fog denna misstanke? Det behövde de aldrig närmare motivera – åtminstone inte i media. Kvinnan var ett brottsoffer för en förfärlig brist hos arbetsgivaren. Trots det gjorde inte tågbolaget mycket inledningsvis för att klargöra vad som hade hänt, utan lät polisen hållas. Men kvinnan överlevde och kunde berätta. Då kom det fram hur illa polisen hade behandlat henne (Lyssna på Medierna – hör tågstäderskan berätta.) De lät sina föreställningar om planerande, illasinnade och försåtliga kvinnor styra dem dvs. de demoniserade kvinnan. Denna händelse visar något viktigt, att polisen styrs utav myter om kvinnor, och det här fallet bör en alltid ha i åtanke när kvinnor har dött och polisen ska utreda om en man är skyldig.

Inom polisen syns också ett annat mönster: polisen rubricerar ned mäns våld mot kvinnor till ett mildare brott. (Se mer om detta i Polisens kvinnosyn – Del 10 Polisen och media.) Mordförsök blir grov misshandel, grov misshandel blir misshandel. Mord på kvinnor blir i enlighet med detta mönster dråp och vållande till annans död istället för just mord. I ovan nämnda avhandling (Frigörelse med förhinder) anges t.ex. hur en mans mordförsök/grova misshandel med bil blir ett trafikbrott av polisen. Våldet mot kvinnor försvinner därmed. Motsatta mönster gäller då en kvinna anses utsatt en man för våld. (Se Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms.)

2. Dödade kvinnor 2017  

En uppställning månad för månad över rapporterade mord på kvinnor ger följande resultat.

Januari: Hjo, Värnamo, Gärdet Stockholm, Märsta
Mars: Åkerstyckebruk, Boden, Sundsvall, Bromma, Malmö,
April: Malmö
Maj: Kallhäll Stockholm, Hudiksvall, Sunne, Kiruna
Juni: Karlstad, Stockholm
Juli: Västervik, Malmö
Augusti: Surahammar, Enköping
September: Strömstad, Västerås, Skellefteå
Oktober: Brandbergen Stockholm, Ulricehamn, Enebyberg Stockholm
November: Örnsköldsvik, Jämtland, Kalmar, Trosa, Enskede Stockholm
December: Landskrona

De allra flesta av dessa mord har skett i lägenhet med en närvarande man. I vissa fall har polisen, enligt sitt könade mönster, rubricerat ned dödsfallet till vållande till annans död.
Till detta tillkommer ett stort antal fall, minst 25, där polisen inledningsvis misstänkt mord men där de sedan valt en annan dödsorsak. Flera utav dessa fall rör kvinnor som avlidit i bränder och i ett antal utav dem har en man klarat sig relativt oskadd. (Märkligt nog verkar det inte gå att läsa att motsatsen sker– dvs att mannen omkommer i brand och kvinnan klarar sig.)

Det finns också anledning att påminna om fallet i Falkenberg som polis tidigt bortförklarade som ”olycka” trots att de inte hade genomfört en engagerad utredning. Fallet är från 2016 men uppmärksammandes förra året, 2017. Det synliggör tydligt hur utredande poliser slarvar, skarvar och väljer bort att utreda mord. Men det kräver att anhöriga driver fallet. Har kvinnan inga anhöriga eller anhöriga som orkar utmana polisen och driva fallet själva, så förblir det en ”olycka. ”eller ”sjukdom” eller ”självmord”. De avskrivna morden, minst 25 stycken 2017, som polisen tidigt ansett inte vara ett mord, borde alltså någon forskare eller någon vaken journalist särskilt granska.

Avskrivna mord – några exempel på motiveringar 

Hur brukar det se ut när polisen bestämmer sig för att avskriva mordmisstankarna när en kvinna hittas död? För att exemplifiera återges tre uttalanden i media:

Misstankar om mord avskrivet – exempel 1

”Utifrån obduktionen finns det inget som tyder på att det var ett mord utan antingen en olycka eller någon form av sjukdom. Den misstänkte är släppt och misstankarna mot honom kommer att avskrivas”

Länk

Polisen vet alltså inte om det är ”olycka” eller ”någon form av sjukdom”?  Ändå slår de fast tidigt att inget mord skett. Det borde vara viktigt att först reda ut dödsorsaken och sedan avskriva mord. Det borde vara en stor skillnad på olycka och sjukdom. Men polisen hörde mannens version. Han lever ju – till skillnad från kvinnan som inte kan berätta. Med det här känns knappast som en seriös utredning.

Misstankar om mord avskrivet  – exempel 2.

”Senare under tisdagsmorgonen förklarar polisen att det fortfarande är osäkert om det rör sig om ett brott eller inte.
– Det lutar nästan mer åt att det inte är ett brott, säger polisens presstalesman NN. Den tekniska undersökningen har inte stärkt misstankarna om brott.”

….

”Han säger vid halv åtta tiden på tisdagen att den gripna personen inte är förhörd och ännu inte delgiven misstanke.
– Nu ska grova brott göra en bedömning hur vi ska gå vidare. Allt är väldigt luddigt,”

(Denna länk verkar borttagen men info finns om fallet här.)

Det ”lutar” åt att inget brott skett och allt är ”luddigt”. Så det är alltså tydligt att det står och väger, tippar åt ena eller andra hållet, beroende på de enskilda polisernas ”bedömningar” . I det här fallet blev det alltså ingen mordutredning trots att mannen som var inblandad här hade dödat en kvinna tidigare – sin mamma – och att polisen vid det tillfället först slog fast att det handlade om självmord  – vilket alltså inte stämde.

Misstankar om mord avskrivet  – exempel 3.

”Rubriceringen lyder vållande till annans död, men polisen har för närvarande låga misstankar om brott. Anledningen till att händelsen rubriceras är för att polisen ska kunna vidta de åtgärder som krävs.
Kroppen kommer att obduceras för att dödsorsaken ska kunna fastställas.”

Länk

En kvinna alltså hittas död utomhus- hon verkar ha haft skyddad identitet från sin exmake. Det hela låter mycket märkligt. Dör en kvinna bara utomhus sådär? Hon är ännu inte obducerad men ändå har polisen i princip bestämt sig för att inte utreda mord. Kanske har de på något sätt sjävla misslyckats att skydda kvinnan?

3. En specialgranskning: Ett mord på en kvinna. Kunde polisen ha förhindrat mordet?

En händelse, som utmynnade i domar 2015, kan exemplifiera hur polis agerar och hanterar ärenden där en kvinna mördats. Det här fallet innehåller så grova fel att det behöver uppmärksammas och sättas i relation till övriga ärenden när kvinnor hittas döda.  Det blir en lång redogörelse men det är nödvändigt för att belysa ingripandet och utredningen om mordfallet.

Det aktuella fallet inleds med att oroliga grannar ringer polisen för att en man är våldsam utomhus. En polispatrull kommer och stannar på platsen i ca 10 minuter. De ”bedömer” att allt är lugnt och åker igen. En stund senare kallas polis till platsen igen. Då har grannar ringt om att de hört en kvinna skrika ”nej, nej”. Samma patrull kommer tillbaka – 26 minuter efter att de lämnat platsen tidigare. Mannen har då flytt från sin lägenhet, varifrån skriken har hörts och tagit sig till en balkong som tillhör en grannlägenhet.  Fler poliser anländer och försöker få mannen att lämna grannens balkong och låta sig gripas. En kvinna upptäcks död i hans lägenhet. Mannen åtalas senare för mord och döms till ansvar. Så ser mordfallet ut i media.

Men det är något väldigt märkligt med i den här historien. Den öppna förundersökningen ser inte ut att vara en mordutredning. Det finns inte återgivet ett enda förhör med den misstänkte mannen angående mordet. Det finns inte ens någon upprättad polisanmälan angående mordet. Det finns ingen redogörelse för hur polispatrullen gjorde sin bedömning vid det första tillfället – att allt var lugnt. Det finns heller inget om ingripandet vid andra tillfället. Varför fattas de här uppgifterna? I en utredning som rör ett mord på en kvinna? Har polisen lagt dessa uppgifter i slasken. Varför i så fall?

Svaret kan möjligen sökas i de uppgifter som de facto finns med i mordutredningen men det rör en utredning om narkotikabrott, som mannen också misstänks för.
Sammanlagt finns nio redovisade förhör med den misstänkte mannen som rör denna narkotikautredning men alltså inte ett enda som rör mordutredningen. Obegripligt.
I förhören om narkobrott framkommer tydligt att den misstänkte mannen är en person som polisen har bra koll på. Flera utav dessa förhör sker samma dag som han har begått mordet – utan att mordet avhandlas i förhören. Det verkar kliniskt borttaget.

I dessa narkoförhör framkommer också att den misstänkte mannen relativt nyligen är dömd för misshandel.  Han är också dömd för ett mord tidigare i livet. Han har slagit ihjäl en man. Polisen vet alltså väl vad han är kapabel till när de kommer till platsen första gången.

I den öppna förundersökningen, som alltså inte rör mordet trots att det utmynnar i ett mordåtal, finns dock en tidsaxel. Den är intressant. Flera av de grannar som ringer in när mannen är våldsam i området, finns med i tidsaxeln som SOS-samtal som kortfattade står redovisade. Det framkommer också i tidsaxeln att den första polispatrullen kommer 1627 och att de lämnar platsen 1638 efter som det står ”samtal med den misstänkte och kvinnan”.
Därefter ringer en granne polisen igen om att en kvinna skriker ”nej, nej” i mannens lägenhet. Grannen ringer 1703 och patrullen (samma vid första tillfället) kommer 1706. När denne granne ringer in säger han flera gånger i SOS-samtalet att han inte fattar att polisen kunde lämna platsen utan att ingripa vid det första tillfället. Det är vid det här andra ingripandet som mannen har tagit sig till en annan balkong, (som han verkar göra för att framför allt gömma narkotika). Flera patruller anländer och de tycks endast koncentrera sig på mannen på balkongen. Inte förrän 1738 står angivet att de hittar kvinnan allvarligt skadad i lägenheten. Hur kunde det dröja en halvtimme innan de upptäckte kvinnan? Kvinnan avlider senare av skadorna. Kunde hon ha räddats om hon hittats tidigare?

I utredningen om narkobrott går att utläsa att polisen inte har några problem med att bryta upp dörrar om de misstänker narkobrott. Varför bröt de inte upp dörren här med en gång och sökte kvinnan?
Kvinnan har blivit knivhuggen genom jackan. Var hon på väg ut? Ville hon lämna mannen? Den mordmisstänkte mannen verkar också ha försökt dölja vad han gjort mot kvinnan genom att gömma en blodig gardin. Han har också blötlagt kvinnans väskor. Varför och när skedde det? Vill han försöka dölja något med det agerandet också? Ingenting finns svar på i den öppna mordutredningen. Finns dessa viktiga uppgifter också i slasken?
Intressant är att när mannen grips efter mordet har han elva (11) narkotikaklassade substanser i urinen. Om polisen gripit honom vid det första tillfället för att undersöka om han var narkotikapåverkad hade kvinnans liv kunnat räddas.
Vid husrannsakan i lägenheten efter mordet fann polisen en skokartong med narkotika. Det är framför allt detta fynd ligger till grund för åtalet mot om narkobrotten. Polisen skulle alltså inte bara haft möjligheten att gripa mannen vid första tillfället utan också kunnat valt att göra en husrannsakan. De visste vem de hade att göra med – en våldsam man. Om de inte ville gripa mannen direkt kunde de ha genomfört denna husrannsakan och då gripit mannen för narkofynden i lägenheten och även då hade kvinnans liv gått att rädda.
Det är så stora tabbar som har lett till att kvinnan inte längre lever, utan är en utav dem som mördats av en bekant man, att polisen borde svara på varför de inte ingrep vid det första tillfället och varför det dröjde så länge innan de upptäckte den svårt skadade kvinnan. De bör också lära sig av detta. Istället verkar det som om polisen försöker dölja eller mörka sitt eget agerande.

Även domstolen tycks medverka till att dölja eller mörka vad som egentligen hände här. I normala fall brukar tingsrätter gå på djupet i mordåtal och ta reda på alla detaljer. Här gör inte tingsrätten det, men mannen döms till livstid. Han överklagar och hovrätten mildrar påföljden. De tycker att omständigheten att kvinnan frivilligt var i mannens lägenhet och inte försökte lämna den, ska leda till ett lägre straff. Mannen döms istället för livstid till det tidsbestämda straffet 16 års fängelse. Den mildrande påföljden utdöms trots att han är återfallsbrottsling och alltså har mördat tidigare och trots att domstolen inte resonerar om varför kvinnan hade jackan på sig dvs om det var så att hon försökte lämna honom och det fick honom bli aggressiv och att dödligt skada henne. (Hovrätten ligger i samma stad som tingsrätten och som där mordfallet inträffade. Dömandet har alltså inte rört sig från den lokala polisens distrikt.)

Det här fallet borde granskas. Är det så att kvinnan och hennes liv anses mindre värdefull för att hon hade ett visst leverne?

Frågor att ställa till polisen:

Var finns mordutredningen? Har polisen lagt den i slasken? Varför i så fall?
Vad hände vid det första tillfället när polisen kallades till platsen? Hur gick det till när polisen gjorde bedömningen att allt var lugnt – särskilt med tanke på att grannar reagerar över denna bedömning? Kontaktade patrullen ledningen? Var det ledningen/ansvarigt befäl som gav sitt godkännande till att patrullen kunde åka trots mannens våldsamma bakgrund och att de borde ha märkt att han var narkotikapåverkad?
Det här oengagerade och slarviga hanterandet av patrullen och befäl tyder på att polisen inte tar kvinnors säkerhet på allvar. Samma polisområde har ett par år tidigare begått ett liknande misstag i ett uppmärksammat fall. Även då mördades en kvinna trots att polisen visste att mannen fanns där och var våldsam. Varför upprepas detta misstag en gång till?
Hur kunde dröja mer än halvtimme innan kvinnan upptäcktes – svårt skadad men vid liv?
Varför tycks polisen ha koncentrat alla insatser på mannen och inga på att söka igenom lägenheten och undersöka om kvinnan fanns där – särskilt med tanke på att grannar hört en kvinna skrika?
Om polisen själva försöker dölja/mörka sina ödesdigra misstag och undgår granskning och därmed kritik – kan det hända igen? Är kvinnors liv inte mer värda i detta polisområde än att polisen väljer att inte lära av katastrofala misstag genom att inte vara öppna med att det har begåtts misstag? Tyder inte det på en arrogant inställning till kvinnors säkerhet och trygghet? I så fall är det mycket illavarslande.
Kvinnan kunde ha räddats. Hur kunde detta ske?

Och dessutom en fråga till de inblandade domstolarna – Varför ifrågasätter inte två olika domstolar (låt vara att de ligger i samma stad) den bristfälliga hanteringen utan fortsätter att dölja misstagen genom att inte kartlägga kvinnans sista tid i livet?
Att hovrätten dessutom förminskar mannens dödliga våld på kvinnan och lägger skulden delvis på henne för att hon blir mördad – hon skulle ha lämnat honom, vilket faktiskt kan vara precis det som hon försökte göra och som ledde till mordet; det är kvinnoförakt.

Tidningars och TV:s grävande kriminaljournalister tar sig ständigt an fall där män har dömts ”oskyldigt” eller inte fått rättvisa. Sådana här fall som mordet 2016 får därför kvinnorörelsen och feminister själva gräva i. Ingen annan gör det.

4. Dödade kvinnor –
bör kvinnorörelsen föra en 
egen statistik?

Ovan finns angivet antalet fall, rapporterade i media, av mäns dödliga våld mot kvinnor – sammanlagt över 30 dödade kvinnor. I flera av dessa väljer polisen rubricera ned brottsmisstanken till vållande till annans död istället för mord.

Som diskuteras ovan bör/ska polisens utredningar av mord på kvinnor ses i samma kontext som övriga utredningar om mäns våld mot kvinnor. Mönstret är att polisen demoniserar kvinnor (tillskriver dem negativa egenskaper kopplade till kön) och att de förminskar mäns våld. Polisen tror lättare på mäns utsagor och misstänkliggör våldsutsatta kvinnor. Vore det inte så skulle vi t.ex. inte ha en situation där de flesta anmälda sexualbrott bara läggs ner utan åtgärd.
Det är oroväckande att en manligt kodad poliskår utreder mäns dödliga våld mot kvinnor utifrån sina värderingar och att utredningarna nästan aldrig ifrågasätts utan att de mynnar ut i en ”sanning” över hur verkligheten är – ett sorts färdigt facit. Detta facit upprepas sedan av andra myndigheter och därigenom reproduceras felaktigheter.

I minst två fall i uppställningen om dödade kvinnor 2017 rör det sig om en son som mördat sin mamma, ett fall är en man som mördat sin syster och i ett fall en pappa som mördat sin dotter. Kommer de med i Brås årsstatistisk över mord på kvinnor i relation?

Som också anges ovan finns ett antal fall där kvinnors död alltför lättvindigt bortförklaras som naturliga orsaker. Kanske anses våld mot kvinnor vara en del av dessa ”naturliga” orsaker – som en internaliserad inställning? Då poliser har en demoniserande syn på kvinnor är det också lättare att tolka in egna föreställningar om hur det borde ha gått till och sedan snabbt blir det ett facit som styr utredningen.
I ett fall för några år sedan hittades en kvinna hängd och bredvid henne hängde hennes barn. Denna händelse tas ur minnet – den verkar vara svårt att hitta på nätet (tar gärna emot tips om någon hittar den). Polisen ansåg, enligt vad som verkade relativt lättvindigt, att kvinnan hängt barnet och sedan hängt sig själv. Så var det fallet ”löst” och kunde anses uppklarat. Men stämde polisen bedömning med vad som verkligen hade hänt? Fanns det inte anledning för polisen att då gräva djupare i det här fallet? Det fanns frågetecken. Är inte detta ett utmärkt sätt att dölja ett mord på en kvinna och hennes barn? Särskilt med vetskap om att en manligt kodad polis nästan översiktligt lätt slår fast att kvinnan begick självmord och mördade barnet innan, när sanningen kanske är en annan? Minns tågstäderske-fallet, då polisen snabbt beskyllde kvinnan för terrorbrott, och minns fallet i Falkenberg – där polisen skarvade och slarvade.

Om –  som en utgångspunkt – att hälften av de ca 25 ”naturliga” dödsfallen där polisen inte ”misstänker” något brott inte är ”olyckor” eller ”sjukdomar” (eller är något annat ”luddigt” skäl/orsak, se polisens uttryck ovan: ”allt är luddigt”)  – var hamnar vi då?
Kanske 12-13 av olyckorna/sjukdomarna/självmorden/bränderna är faktiska mord – som inte utreds av bekvämlighet eller för att poliskåren har ett motstånd mot / inte vill engagera sig i något så beklämmande som mäns våld mot kvinnor.
Då blir statistiken över mord på kvinnor 2017 snarare cirka 40 stycken. Var finns då den statliga upprördheten? Var finns statsministern, justitieminister och rikspolischefen? Var finns de allvarliga poliserna på rad, de som uppträder vid skjutningar eller terrorbrott?
Genom att både rubricera ner kvinnors dödsfall till vållande eller genom att inte utreda dessa fall så hålls antalet mördade kvinnor nere. Det påverkar i sin tur statistiken – det blir en snöbollseffekt som är mycket obehaglig. Sverige ser ut som ett bättre samhälle för kvinnor, än det är.

Specialgranskningen ovan om mordet 2016 på en kvinna visar på en förfärlig hantering av polisen – på alla sätt. Det handlar om ett ointresse för kvinnors liv och säkerhet. Kvinnan kunde ha räddats.
Det kanske inte är konstigt att Polismyndigheter inte svarar på debattartikeln om att alla poliser bör arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det här fallet 2016 fall visar på motsatsen.

Mäns dödliga våld mot kvinnor är könspolitik. Att låta en poliskår som själva är del av det könspolitiska problemet utreda mäns våld mot kvinnor är olämpligt – särskilt som det sker utan granskning. Det är inte objektivt. En poliskår som inte vill erkänna sina egna fördomar mot kvinnor och därigenom underlåter att utkräva ansvar för mord på kvinnor bör och ska inte ges ett övergripande ansvaret för att utreda mord på kvinnor.
Att inte utreda när kvinnor mördas måste anses vara den ultima förminskningen av kvinnors värde.

I en artikel från nättidningen Feministiskt perspektiv berättar spanska kvinnorättsaktivister hur de märker att regeringens statistik över mord på kvinnor inte stämmer med verkligheten och att polisen avbryter eller lägger ner utredningar då kvinnor mördas.

”Enligt Ve La Luz, och andra ideella kvinnojourer i Spanien, skiljer sig det verkliga dödstalet till följd av våld i nära relationer (aktuella partners, förre detta partners och relationer i pågående separationer) från regeringens officiella siffror. Medan kvinnojourernas statistik visar på 21 dödsfall sedan den första januari i år, uppger spanska myndigheterna 15 konstaterade dödsfall.

Det har blivit en norm i Spanien att man avbryter eller avskriver de här utredningarna

Hur många av utredningarna som faktiskt läggs ner, eller avskrivs, framgår inte av den officiella statistiken.”

https://feministisktperspektiv.se/2017/03/03/madrid-hungerstrejk-mot-vald/

Så svaret på frågan ovan är: JA! Den svenska kvinnorörelsen borde göra som den spanska kvinnorörelsen: föra en egen statistisk över mord på kvinnor, vilka som utreds, hur de utreds och vilka som inte utreds, och utmana en poliskår som strukturellt förminskar och nedvärderar kvinnors rätt till säkerhet, trygghet och liv.

 

 

Prostitutionen och rättvisan – del 3: Polisen, sexköparna & kvinnorna

 

”Man måste ställa sig frågan. Vad är prostitution?” 1)

Inledning

Två tidigare inlägg har behandlat rättsväsendets hantering av prostitution.

I Prostitutionen och rättvisan, del 1, synliggörs hur språket i domstolar, precis som i samhället, media och kulturen, ger sken av att prostitution är som vilket företag som helst där ord som företagsliknande verksamhet, kunder, kundkrets och ekonomisk vinning döljer vad som sker i prostitutionen. Männens-sexköparnas våld och skuld försvinner också. De kan snarare bemötas med förståelse och sympati. Istället väljer rättsväsendet – liksom samhället- att lägga skuld på kvinnor och att tro på myten om den ”lyckliga horan”.

I Prostitutionen och rättvisan, del 2, redogörs för 15 rättsfall. Det handlar om hur sexköpare kommer undan med orimliga utsagor, hur de skyddas med anonymitet och hur domstolar ser olika på män och kvinnor i prostitutionsvärlden. Män, både kopplare och handlare, kommer undan med milda straff medan kvinnor döms strängt. Människohandelsbrotten verkar lättare utdömas för kvinnor som oftast själva är eller har varit i prostituering som om de vore speciellt ”farliga”.

I båda dessa inlägg visas hur prostitutionens män döljer sig i bakgrunden och att kvinnor blir de som får agera skyltfönster och straffas strängast.
Domstolar kommer därigenom att beskydda sexköpare och andra män medan kvinnor, som alltid i historien, blir de som får bära skulden.
Det här inlägget kommer att spinna vidare på samma tema för det är inte endast i domstolarna som prostitutionens kvinnor skuldbeläggs. Det sker naturligtvis även inom polisen.

De mål som når domstolar har alltid inledningsvis startat med en utredning. Den sköter polisen. Några citat från den här artikeln:

Enligt Nils, polisens förundersökningsledare, hade kvinnan och den misstänka gärningsmannen en tidigare relation.
Åklagaren leder utredningen nu, men vi har vår polisiära förundersökningsledare som samordnar utredningsåtgärder, säger Michael, RLC-befäl

Polisens utredare är alltså de som har möjlighet att styra över vilka misstänkta som utreds och för vad, vilka åtgärder som vidtas och vilka som inte vidtas. Även om en åklagare kopplas in har denne inte samma möjlighet att påverka polisutredningen utan makten finns hos polisen. Vill polisen utreda en kvinna och låta männen stå i bakgrunden kan de göra det. Vill polisen släppa sexköpare/våldtäktsmän och koncentrera sig på kvinnor, kan de göra det också. Citatet ovan visar på denna makt.  Förundersökningsprotokoll kan också användas strategiskt av polisen för att hålla åklagare utanför utredningen:

Därför är det mer positivt för resultaten att skicka ett färdigt förundersökningsprotokoll till åklagarmyndigheten. 2)

En avhandlingen ”Mellan kylig objektivitet och stark empati, om åklagares arbete med mäns våld mot kvinnor”, visar på samma problem

Åklagarna berättar också om hur viktigt det är att ge direktiv till polisen som inte förknippas med en risk att ”trampa polisen på tårna” eller ”knäppa dem på näsan”.

Detta gör att åklagare kan vara ”sparsmakade” med att ge direktiv trots att de har en skyldighet att leda förundersökningen.

Polisens makt att styra utredningar påverkar hur kvinnor och män lagförs. Det står polisen fritt att låta könet på den misstänkte avgöra hur skulden fördelas och inte fördelas.
Inlägget kommer att visa på olika exempel på hur polisen styrs av sina attityder till sexköp och prostitution, sin kvinnosyn och sin ovilja att lägga skulden på män. Därigenom upprätthåller polisen manlig sexuell hegemoni eller ”en normalitetsuppfattning om manlig sexualitet”.3)

Polisens struktur är konservativ – och könskonservativ

Synen på prostitution som en mer eller mindre ofrånkomlig och därmed acceptabel företeelse har präglat det patriarkalt styrda samhället under lång tid. Det gäller naturligtvis även i stor utsträckning polisväsendet. Polisen har historiskt och även nutidshistoriskt tenderat att både förminska sexköp (de var emot sexköpslagens införande) och att se kvinnor som problem – se inlägget Polisen och prostitutionen. Polisen är också organisatoriskt och ideologiskt/politiskt en konservativ och könskonservativ organisation. Även om polisen numera ofta i media säger sig se allvarligt på sexköp, visar deras handlingar alltför ofta att det inte stämmer. Det råder en djup dubbelmoral (ett avstånd mellan handlingar och ord) som så ofta när ämnet prostitution berörs.  Å ena sidan ”räddar” polis kvinnor i prostitution och å andra sidan delar de ut det milda dagsböter direkt till sexköparna.

 En kvinna som är gravid i åttonde månaden kunde räddas från prostitution och fick hjälp av socialtjänsten, säger polisens gruppchef 

De gripna männen har erkänt och släppts efter förhör.

– Det blir oftast strafföreläggande vid den här typen av brott som kan ge fängelse i max ett år. Men när de erkänner blir det böter som skrivs ut,
http://www.expressen.se/gt/gravid-i-attonde-manaden-raddades-fran-prostitution/

Prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor verkar också vara ett tabubelagt ämne. Varför skulle annars de allra mest de mest våldsutsatta kvinnorna och flickorna, de i prostitution, behandlas sämst av både polis och övrigt rättsväsende? Dessa kvinnor som alltid har minst hjälp och förståelse att få, de är de ”icke ärbara” kvinnorna per definition och därmed inte särskilt skyddsvärda – i praktiken.
De låga straffen för sexköp signalerar att brottet är ringa och att tvångsåtgärderna för förövarna är därefter. Trots att sexköp är ett sexualbrott driver polisen ingen opinion, som tex för vapenbrott,  för att straffet ska skärpas och att brottsligheten och våldet därmed ska minska.
De 50 dagsböterna för sexköp från HD:s dom 2001 står sig år efter år utan att den instans som är ålagd att försöka förebygga brott – polisen – protesterar.

De stora härvorna skyddar mängder med män

Som anges i inlägget Polisen och prostitutionen under rubriken Kvinnosyn och sexhärvor skyddar polisen både direkt och indirekt män som sexuellt utnyttjar kvinnor och flickor t o m om det sker med grovt våld. I inlägget Prostitutionens och rättvisan, del 2, rättsfall  #5  (artikel här om fallet) visas hur sexköpare anonymiseras av en svensk tingsrätt , likväl som i hovrätten. I Hovrättens mycket milda dom hänvisas till att ”brottsligheten ligger långt tillbaka i tiden”. Utredningen har tog ca 3 år att bli klar med trots att det rörde sig om grovt våld mot en kvinna. Varför tog polisen så lång tid på sig? Var det, det vanliga ointresset? Eller något annat skäl? Ovilja? Det var många sexköpare inblandade här. Det ligger nära till hands att misstänka att utredningens senfärdighet också bidrog till att skydda sexköpande män. Fortfarande vet vi inte vilka dessa män är som utnyttjade kvinnan och också blev filmade. Var det maktens män i Växjö, Göteborg eller på andra orter som sexuellt utnyttjade kvinnan? Politiker? Domare? Polischefer? Tack vare polisens senfärdighet/ointresse belönades mannen med ett milt straff – skyddstillsyn. (Kvinnan fick inget skadestånd.) Vad som blev av filmerna framkommer inte.

Polisen som ”snubblar”

I ett annat fall utreddes en enda sexköpare trots att brottsoffren var minderåriga flickor. Enligt uppgifter till media. hade polisen ” mer eller mindre snubblat över uppgifter när man utredde andra brottsmisstankar”. Det fanns också följande information från de minderåriga flickorna.

Flickorna har berättat att de sålt sex till många, men bevisen anses bara hålla för åtal mot en man. http://www.bt.se/boras/kopte-sex-av-unga-tjejer-man-stalls-infor-ratta/

Polisen ”snubblar över uppgifter” och väljer att bara utreda en enda man? Trots att det är minderåriga flickor som är målsäganden visade polisen alltså inget större intresse att utreda deras förövare. Männen går fria och kan fortsätta begå övergrepp mot andra minderåriga. (TR valde dessutom visa hänsyn till förövaren/sexköparen då han bara blev dömd till köp av sexuell tjänst, inte sexuell handling. Flickorna blev därmed utan skadestånd.)

Göran Lindberg-fallet

Det här fallet synliggör mycket om polis, prostitution och makt och det har skett i relativ nutid.

Som framkommer i Polisen och prostitutionen tillät polisen att en kvinna utsattes för grovt livshotade sexuellt våld utan att ingripa för de ville ”samla bevis”. Polisen, vars uppgift är att förhindra brott, avstod alltså ifrån att hjälpa henne. Som skäl angav ansvarig chef att polisen inte alltid avbryter handel med narkotika för att de behöver samla bevis. Det skulle alltså vara en likvärdig jämförelse med mäns våld mot kvinnor. Kvinnor skulle med andra ord inte självklart ha ett mänskligt värde utan kan anses vara produkter.

Låt oss titta lite närmare på Göran Lindberg-fallet såsom det har rapporterats i media genom åren. Göran Lindbergs greps av SÄPO 2010 efter en tids ”spaning”. Fortfarande vet vi inte varför SÄPO var inblandat. Varför springer Sveriges Säkerhetspolis efter en sexköpare?  Rikets säkerhet?

Inledningsvis skrev media så här när fallet med polischefen avslöjades. (2010)

När utredarna granskade innehållet närmare hittade de namn på flera kända män. De insåg att de kommit en ny sexhärva på spåret och överlämnade materialet till länskriminalen.
Det var inte polischefen, Göran Lindbergs, namn utredarna reagerade över utan på några av de andra.
– Det var namnen på flera välsituerade och kända män i övre medelåldern, säger en källa
http://www.expressen.se/nyheter/flera-kanda-namn-i-utredningen-mot-polischefen-goran-lindberg/

Lite senare förnekande polisen existensen av några nätverk med förövare-sexköpande män och locket lades på. Allt fokus hamnade på enbart Göran Lindberg. Och inte skvallrade han. Han fick också ett relativt milt straff och en mild behandling. Han är nu ute sedan länge och kan nog räkna med visst ”beskydd”.

Samma år framkom att ”Nora” från radiodokumentären ”Den fastspända flickan” redan 2007 anmälde den gärningsman som var Göran Lindberg. Uppsalapolisen utredde inte anmälan utan lade ner den.  Artikel från 2010:

Men trots att hon redan år 2007 kunde ge polisen både signalement och telefonnummer till förövaren dröjde det fram till 2010 innan han greps.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16046307.ab

Några år senare, år 2013, utförde nättidningen Feministiskt perspektiv en djuplodande granskning av Göran Lindberg-fallet och hur de sexnätverk som döljde sig bakom det, lämnades outredda.

Grova brott mot unga kvinnor lämnades outredda i väntan på undersökningen som skulle leda till gripandet av polischefen Göran Lindberg. Av förundersökningen till det mordåtal som avslöjade Lindberg framgår att flickorna som utsattes för övergrepp och gruppvåldtäkter pekat ut hundratals män.
https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/

År 2013 medgav också ansvarig utredande polis att det varit 100-tals män inblandade men att det skulle blivit för dyrt att utreda dem. Men varför sa inte polisen det från början då? Varför vänta tre år?

Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

Om polisen ändå skulle kontrollerat alla telefonnummer skulle många oskyldiga berörts.

Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.*
http://www.metro.se/artikel/polisen-f%C3%B6r-dyrt-att-jaga-sexk%C3%B6pare-lindbergh%C3%A4rvan-xr

Alltså: 600.000 kr ansågs för dyrt för att utreda våldsamma livsfarliga män. Låt oss komma ihåg den summan. Vad som prioriteras ekonomiskt inom polisen verkar alltför tydligt hänga ihop med vem som utreds och för vad. Inte beloppet i sig.

Organiserade grova gruppvåldtäkter – som missas igen

Några år senare, 2014 ”avslöjades” en bilskollärare, Tony M, och hans våldsamma beteende mot kvinnor och flickor.

När han lyckats övertala kvinnorna att gå med på att sälja sex ”testade” han dem ofta själv innan han sålde dem till andra män.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18363746.ab

I utredningen framkommer att ett stort antal andra män deltog i gruppvåldtäkter av utsatta unga tjejer. Räknar en lågt över vad som framkommer är det åtminstone 70 män som deltog på olika platser i Sverige. I organiserade grova gruppvåldtäkter. De lämnades därhän även i denna utredning. Dessa svenska gruppvåldtäktsmän fanns det tydligen inget intresse, drivkraft eller någon vilja från polisens sida att få tag på. De kom därmed att skyddas. En enda sexköpare fälldes. Resten av de minst 70 männen vet nu att de förmodligen kan fortsätta ifred med sin ”verksamhet”. Inte heller Tony M vittnade om vilka de andra männen var.

Polisen utvisar våldsutsatta kvinnor som är brottsoffer

Ett annat stort problem med polisens agerande i samband med prostitutionsrelaterad brottslighet är hur de behandlar kvinnor som är brottsoffer.  Inte bara låter de bli att ingripa när kvinnor utsätts för våld, de utvisar också kvinnor med utländsk bakgrund utan att bry sig om att de är brottsutsatta och behöver extra skydd. Rasism och kvinnohat/förakt tycks förstärka varandra till att just behandla utländska kvinnor särskilt dåligt.

Polis utvisade kvinna  – missade därför sitt skadestånd

För 7-8 år sedan ”slog ”polisen till mot män som sålde en kvinna. I Tingsrättsdomen framkommer att kvinnan behandlas förfärligt. Hon såldes till olika män bland annat  till flera män som kunde utnyttja henne en hel natt, i grupp (gruppvåldtäkt) och hon såldes mellan olika ”ägare. Som ett objekt.  Det rådde alltså inget tvivel om att hon var ett brottsoffer.
Trots att polisen själva bedrev omfattande spaning och avlyssnade teletrafik och visste hur kvinnan behandlades, beslutade de ”om avvisning enligt utlänningslagen till Rumänien”.

Över hundra avlyssnade telefonsamtal kring sexhandeln kommer användas som bevis under rättegången mot de elva männen. Den 23-åriga kvinnan som är från Rumänien ska även ha blivit såld mellan hallickarna för 20 000 kronor
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=4927008

Tingsrättens dömde också flera utav männen till människohandel. Tyvärr mildrar – förstås – hovrätten åtalet och men dömer för bla grovt koppleri (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12). Människohandel är ett brott där den utsatte får skadestånd men även då de misstänkta döms för grovt koppleri är det brukligt att utdöma skadestånd.
Men kvinnan fick inget skadestånd. Hon utvisades ju av tidigt av polisen. Hon fick inte något målsägandebiträde eller ens veta att hon var ett brottsoffer och vilka rättigheter hon har då. Vem ger henne upprättelse? Vem finner ut var hon befinner sig och ställer till polisen till svars för det här skandalösa kränkningen av hennes mänskliga rättigheter? Vem gräver? Vilken journalist har drivkraft och resurser? Ett brottsoffer är ett brottsoffer – även om det ”bara” är en rumänsk kvinna som anses vara ”icke ärbar” enligt svensk polis.

Polis utvisar kvinnor med deras hallickar

Ett annat tillfälle när polisen slog till och utvisade kvinnor som var  brottsoffer var då två nigerianska kvinnor utvisades utan någon utredning. Polisen uppger t o m för media att de hade hallickar.

De två kvinnorna som påträffades och som enligt polisen var kända prostituerade har redan utvisats, tillsammans med två män som misstänktes vara deras hallickar. Den misstänkta bordellverksamheten kommer inte att utredas vidare.
http://www.metro.se/artikel/polisen-misst%C3%A4nker-barnarbete-p%C3%A5-bordell-i-biskopsg%C3%A5rden-xr

Det är ren bekvämlighet och ett djupt ointresse likväl som rasism och nedvärdering av kvinnor om styr polisens s k bedömningar i det här fallet . Det är ett brott att handla med kvinnor i Sverige. Hallickverksamhet är förbjuden. Ändå väljer polisen att titta åt andra hållet och skicka ut kvinnorna med deras ”ägare”. Precis som Lydia Cacho skriver om att poliser i alla länder hon har varit i, väljer att blunda. Svensk polis är alltså inte bättre.

Polisen försvarar att de utvisar kvinnor som är brottsoffer

Även i rättsfallet som kallas den stora traffickinghärvan i Göteborg (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12) valde polisen att utvisa att utvisa åtta av de rumänska kvinnorna som utsattes för brott. Men eftersom fallet uppmärksammades så mycket  fick de kritik för det beslutet. Men polisen tyckte att de hade gjort rätt.

Polisen i Västra Götaland menar att den inte gjorde fel när åtta prostituerade kvinnor utvisades till Rumänien.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=4868663

Jo, polisen gjorde fel. Att de inte ens förstår själva varför säger rätt mycket om synen på kvinnor i allmänhet och på kvinnor i prostituering i synnerhet. Kan polisen hantera sådana här ärenden? Ska polisen hantera dem? Kan eller ska polisen hantera mäns våld mot kvinnor som prostitutionen är en del av? Eller har de för djupa fördomar som går mer än 100 år tillbaka? Till reglementeringens Sverige?

Polis utreder kvinnor med provsexköp

Samtidigt som polisen utvisar utländska kvinnor som är brottsoffer väljer de tvärtom att utreda just utländska kvinnor – om de tycker att kvinnorna är brottsliga.

Sexköparnas intressen är viktigare än om kvinnan är ett brottsoffer

I inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt rättsfall #1, dömdes en kvinna och en man till stränga straff för att ha ”lurat” sexköpare. Kvinnans kropp användes som lockbete och den dömde mannen stod för våldet, ett våld som han också riktade mot kvinnan. Från inlägget:

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Kvinnan häktas också trots att hon kan vara ett brottsoffer. Polisen verkar inte utreda om hon är utsatt för tex olaga hot, olaga tvång, misshandel, grov kvinnofridskränkning eller något sexualbrott utav den misstänkte mannen. Som angetts ovan har polisen stora möjligheter att styra en utredning och därmed vilket åtal som väcks. I förlängningen kan även polisen påverka vilka misstankar som domstolen väljer att döma utifrån.  Har den här kvinnan fått en rättvis bedömning?  Eller har polisen tidigt, via alla sina spaningsinsatser bestämt sig; sexköparnas intressen ska stå  i främsta rummet – inte kvinnan och hennes rätt att slippa våld?

Polis utreder thailändska kvinnor – ett tecken på rasism, exotism och sexism?

Andra utländska kvinnor som inte heller utvisas är de thailändska kvinnor som poliser under senare tid har börjat utreda. Till Thailand åker svenskar och ser utbredd sexhandel. Thailändska kvinnor är utsatta för en annan sorts rasism, en grovt sexualiserad rasism. Upprätthåller svensk polis dessa föreställningar?
Det verkar särskilt som Stockholmspolisen och Uppsalapolisen i så fall ägnar sig åt denna rasism- de som inte utredde alla de 100-tals svenska män som det fanns uppgifter om i Göran Lindberg-fallet. Eller alla gruppvåldtäkterna i bilskollärare-fallet.
Thailändska kvinnor och deras vandel har stått i fokus i Solna, på Östermalm i Stockholm och i Uppsala. I samtliga fall har polisen lagt ner omfattande spaningsresurser på thaimassage-salonger. Vad är då problemet? Problemet, som polisen anser att dessa salonger är, är knappast nytt. Det har pågått under lång tid. Vill polisen ”visa handlingskraft”? ”Slå mot” prostitutionen? Eller är det kopplat till ökad rasism?

I samtliga fall har polisen bedrivit spaning genom att sitta i civila bilar och se män, män och åter män, med mer eller mindre suspekta beteenden, gå in och sedan komma ut ur massage-salongerna. Dessa män har fått göra det de gör utan åtgärd från polisens sida.

Metoden ”provköp” är provsexköp – etiskt rätt?

En metod som polisen tycks använda för att samla ”bevis” är att genomföra s k ”provköp”.
Provköp verkar polisen använda när de t ex vet att narkotikaförsäljning sker. Då kan polis spela narkotikaköpare. Ordet provköp är alltså direkt överfört till då polisen spelar sexköpare. Detta sker efter att en chef har läst på Flashback och fått någon sorts ”tips”. ”Provköp” innebär att polismän går in på salongerna och får massage för skattepengar.

Provköp är dessa sammanhang snarast att beteckna som provsexköp. Det handlar om att polismän spelar förmodade sexköpare. De vill alltså uppfattas som sexualbrottslingar. Svensk polis använder 17 år efter sexköpslagens införande precis samma metoder som polismän gjorde under 1880-talets reglementering när de haffade kvinnor genom att utge sig för att vara män på jakt efter ”liderliga” kvinnor. Svensk polis verkar alltså inte ha rört sig en millimeter sedan 1800-talet. Vad säger det här svensk polis och deras utveckling? Deras värderingar?

En annan fråga är: är det ens lagligt? Får polisen använda kvinnors kroppar så här? Förutom att agerandet synliggör att polismän inte har några hämningar över att spela sexualbrottslingar, är det ens etiskt försvarbart? Hur kan svensk polis vid ett tillfälle, i tjänsten, agera tilltänkta sexköpare och utnyttja thailändska kvinnor och för att vid andra tillfällen kunna hantera att möta och bemöta kvinnor som utsatts för sexualbrott?? Om det är så lätt för polis att spela sexualbrottslingar?

I Solnafallet gjordes några provsexköp av civila polismän. På Östermalm i Stockholm verkar inte några provsexköp ha skett, åtminstone inte vad som går att utläsa i media.

Uppsalafallet – bröststorlekar och poliskalsonger

I Uppsalafallet däremot skedde minst tio provsexköp. Fallet är intressant att specialstudera eftersom det lades stora resurser på det men också genom det sätt som de provsexköpande polismännen vittnade om de thailändska kvinnorna. Här och här finns artiklar om fallet.

Utredningen startades av en gruppchef hos Uppsalapolisen, det var alltså ingen prostitutionsenhet som hanterade fallet. Gruppchefen hade, enligt utredningen, hängt på Flashback och fått information av sexköparna som diskuterade sina besök på thaimassageställen. Polisen anser sig också ha fått ”tips” – oklart från vem och i vilket syfte. Prostitution har alltid lockat fram dåliga sidor från män med hämndbegär mot kvinnor och som styrs av kvinnohat. Det visar historien. Men det bekommer inte Uppsalapolisen.
Genom hela utredningen går som en röd tråd att polisen ”misstänkte” sexförsäljning och att problemet då är de thailändska kvinnor som äger salongerna. Den ena thailändska kvinnan verkar ha en svensk man. Lever han på avkastningarna? Det verkar inte Uppsalapolisen utreda.

Sammanlagt genomfördes 12 provsexköp av 10 polismän. På skattebetalarnas bekostnad gick de alltså in salongerna och klädde av sig och lät sig masseras av thailändska unga kvinnor. Några utav dessa ansåg polisen, i utredningen, vara brottsoffer som den thailändska kvinnan har nyttjat. Hur gick det till när polisens kom på att de skulle utnyttja dem lite extra i tjänsten?  Diskuterade de inte det moraliskt ytterst tveksamma i att polismän bidrar till ytterligare utnyttjande av kvinnor? Troligen har de inte tänkt tanken vilket syns i deras PM. De tycks snarare uppleva sig själva som väldigt trevliga ”kunder”. (Som för övrigt ofta sexköpare också gör.)

Gruppchefen är en utav dem som gör provsexköp. Han verkar själv ha stor erfarenhet av thaimassage. I sitt PM skriver han bland annat.

Utifrån mina tidigare erfarenheter av thaimassage var det tämligen enkel massage jag fick.

Av egen erfarenhet vet jag att thaimassage emellanåt kan göra ont eller kännas lite obekvämt.

Gruppchefen skriver också att ”happy ending” är en

benämning på att en massage avslutats med en avsugning eller en avrunkning för att klienten på det viset får en skön avslutning på massagen. (vår understrykning)

”Skön”? För vem är det skönt? Är det rimligt att en gruppchef inom polisen skriver så här? Vad säger det om honom, och hans anställda – särskilt de som också ägnar sig provsexköp i tjänsten?

Annat som de provsexköpande polismännen skriver i sina pm är:

där satt det två thailändska flickor i 20-30 årsåldern

hon började väldigt fort massera mig på rumpan och låren

kvinnan är av thailändskt ursprung, är ganska mörk i hud, höga markerade kindben samt ganska kantig haka

en något mullig thailändsk kvinna

samtliga var av asiatiskt ursprung

kvinnan var helt klädd i svart

vid flera tillfallen rörde hon mitt kön med sin handrygg

men hon rör aldrig genitalierna i detta läge

kvinnan var iförd blommiga hotpants samt en löst hängande topp som exponerade brösten när hon lutade  sig fram

en av kvinnorna hade en liten leverfläck på höger sida av ansiktet i höjd med näsan

hela magen och ryggslutet var exponerat

thailändsk kvinna normal kroppsbyggnad, blått linne

så drog hon av mig mina kalsonger

kvinnan hade dubbelhaka

hon hade stora bröst i förhållande till längden

Vad säger det här om svensk polis och deras kvinnosyn? Vad de har för självpåtagen rätt till att säga och tycka om dessa kvinnor som om de inte var människor? Är det ok att svensk polis skriver om sina kön och rumpor i samma utredning där de säger sig vilja bekämpa prostitution? Kan det bli mer kränkande än så här för thailändska kvinnor? Har Gruppchefen och de provsexköpande polismännen i själva verkat tagit sin syn på thailändska kvinnor från besök i Thailand till Sverige? En grovt sexualiserad syn på thailändska kvinnor?

De provsexköpande polismännen skriver också, som en del i utredningen, vilka ”känslor” de får och om hur de ”upplever” situationen. (Jag fick en känsla av…, jag upplevde att…). En sådan nivå styr alltså en svensk polisutredning inom prostitutionsområdet där thailändska kvinnor åtalas och döms.

I fallet användes stora polisresurser, både i utredningen (där provsexköpen ingår) och i den 14 månader långa spaningen. Det fanns två åklagare, en IT-revisor och två skatterevisorer.
Vad kostade allt detta? Mer än 600.000 kronor som ansågs för dyrt för att utreda hundratals sexualsadistiska män som våldtar utsatta tjejer? Som fortfarande kan härja fritt?
Två sexköpare åkte fast, varav en var bekant med polisen och det uppstod en ”speciell” stämning när han åkte fast. Den ena friades av hovrätten som samtidigt dömde de två kvinnorna hårdare. Det är svensk rättvisa i ett nötskal.  En sexköpare.  Det var allt.

TIPS!
Tips till Uppsalapolisen, Stockholmspolisen andra polismän som påstår sig vilja bekämpa prostitution: ställ målade polisbilar (inte civila) vid olika thaimassagesalonger, sätt er där, fika gör vad ni vill, parkera slumpmässigt vid olika tider och olika salonger, så ska ni nog kunna skrämma bort sexköpare. Sexköpare är livrädda för att bli sedda. Så förebyggs brott – en av polisens viktigaste uppgifter.
Då kan svensk polis hjälpa thailändska kvinnor att slippa dessa män. Rasism och fördomar ska inte styra svensk polis. Vilja att bekämpa brottslighetens orsaker ska däremot styra.
Sexköparna driver verksamheten. Det är inte thailändska kvinnor varken i Sverige eller i Thailand som driver prostitution. Det är män. Sexköpande män. Sexualbrottslingar. Eller de kanske också lär sig att de ska göra ”provsexköp”? De kanske får inspiration av svensk polis vad de ska skylla på för att inte bli misstänkta för brott?

Polis tar parti för (sexköpande) män

Förutom att polis inte utreder sexköpshärvor, som den runt Göran Lindberg, förminskar de också sexköparnas handingar eller väljer att bortse ifrån misstankar om sexköp om de stöter på sådana under sina utredningar.

De 24 sexköparna som polisen hjälpte

I Västernorrland avslöjades förra sommaren att en man slagit, våldtagit och grovt kränkt en psykiskt funktionshindrad ung kvinna. När kvinnan anmälde brott dröjde det flera månader innan något hände och inte förrän 10 veckor senare häktades mannen. Polisen verkar också ha struntat i att utreda en del av försäljningen av kvinnan dvs en del övergreppen på henne . Vad säger det om polisen intresse?
Mannen hade sålt henne till ett stort antal män och men endast 24 utav dessa greps för sexköp. I samband med att det här fallet nådde media uttalade polisen att om hon (kvinnan) ”gjort det under tvång är inget som belastar köparen”. Polisen valde alltså själva att vara både åklagare och domare. Dagens lagstiftning ger utrymme för att döma till påföljden fängelse ett år för sexköp (något som aldrig har hänt). Att det aldrig hänt går att se en orsak till genom att den förklarande polisen här utan minsta tvekan skuldavskrev sexköparna från deras ansvar. Därigenom beskyddade alltså polisen sexköparna trots att kvinnan var i en mycket utsatt situation. Männen som utnyttjade henne mot betalning kunde knappast missa hennes blåmärken, hennes rädsla och hennes funktionshinder. De såg också att hallicken fanns i bakgrunden.
Det borde ha utretts om inte lagens strängaste straff ska utdömas men om polisen struntar i att utreda? Vem ska göra det då?

 ”Farlig” kvinna –  gör mer än polisen för att bekämpa sexköp?

Ett annat ärende där polis tog parti för vad som borde varit misstänka sexköpare var då de lade mängder av resurser på att utreda en ”farlig” kvinna. Hon var alltså farlig för män – för förmodade sexköpare. Men i utredningen fanns inget som tyder på att polisen utredde om männen, som kvinnan i vissa fall drogade och stal ifrån, var skyldiga till brottet sexköp eller det likvärdiga brottet försök till sexköp.

Den ”farliga” kvinnan berättade att hon ville undkomma ” att sälja sex” dvs. att tvingas till samlag mot sin vilja och då kom hon på att hon kunde stjäla. Vem kan klandra henne för det? Egentligen?  Däremot är det naturligtvis ett problem om hon drogade männen. Hon döms till 8 års fängelse i tingsrätten – ett mycket strängt straff.  (I hovrätten döms hon till 6.5 år men av någon anledning väljer domarna att inte räkna bort de 9 månader hon suttit häktad så i praktiken fick hon samma straff. Varför? Rätten ansåg att hon inte fått tillräckliga restriktioner i häktet för att de skulle räkna av tiden där dvs hon hade inte lidit tillräckligt. Kvinnohat kan ta sig olika uttryck.)

Männen undkom helt straff. De fick däremot skadestånd i flera fall istället. Så kan det gå.
Inte heller den landsman som fanns i kvinnans bakgrund, som skjutsade och hämtade upp henne, utreds. Bara den ”farliga” kvinnan.

Men kanske gör den här kvinnan liksom kvinnorna och flickorna i inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar sexköpare straffas hårt” det som svenskt rättsväsende borde göra? Med deras handlingar kan de kanske avskräcka män från att köpa sex och att utnyttja kvinnor mot betalning? Det är knappast något 50 anonyma dagsböter gör. Kanske ska vi vara tacksamma för att vissa kvinnor ”offrar” sig och sitter i fängelse, för de gör mer för att bekämpa sexköp än vad polisen någonsin har gjort?

Frågan är varför polisen nästan välvilligt låter sexköpande män slippa undan att utredas för strängare påföljd än 50 dagsböter eller låta män att helt komma undan att utredas för sexköp. Beror det på att polismän (det är alltid just polismän) själva identifierar sig med den här gruppen män?
Sexköpare är som poliserna själva, män utan särskild kriminell bakgrund, familjefäder, lönearbetande och ser sig själva som ”normala”. Det mönstret går igen då våldtäktsmän ses som ”trevliga normala” män eller då en man som slår en kvinna anses vara ”det största offret” som i Kvinnoregistret eller då våldsamma män blir brottsoffer som i de omvända fallen.  Hur mycket spelar polismäns egna identifiering med ”trevliga svenska män” in när de väljer att se mellan fingrarna på sexköp?

Polisen som levde sig in sexköparens ”obehag”

Det sista exemplet på hur polis tar parti för sexköpare är också ett ärende från norra Sverige.

En ung kvinna, 18 år med uzbekiskt ursprung, kom i kontakt med sexköpare via Badoo. Hennes sju år äldre pojkvän, och ytterligare en man, utpressar sedan sexköpare på stora belopp.
En sexköpare lagförs och döms. Han får betala 12.000 kr till staten. Inget dock till kvinnan som han utnyttjade. Däremot får sexköparen själv nästan 170.000 i skadestånd som bland annat  den 18-åriga kvinnan ska vara med och betala. Hon får alltså betala till sin förövare. (Jämför falsk tillvitelse-fallen.)
Men det finns även en annan man som utpressas, som figurerar i utredningen och som även han får skadestånd. Det framkommer att han är en tidigare dömd sexualbrottsling och nu är väldigt orolig för att bli dömd igen. Men trots att det finns inspelningar av hans åtminstone försök till sexköp, slipper han att utredas för sexköp.
Hur gick det till?
Den icke utredde sexköparen säger att han ”sent en kväll” sitter hos polisen Lars. Då ringer plötsligt utpressaren (en man) upp och den icke utredde sexköparen sätter då (lägligt) på högtalartelefonen. Följande vittnar polisen Lars om i rätten:

Under samtalets gång var det även tal om någon form av sexköp och att det skulle finnas bevisning. Lars kan idag inte erinra sig alla detaljer men upprättade efteråt det PM som åklagaren åberopat. Om han själv hade varit i /den misstänkte sexköparens/ situation hade han helt klart känt starkt obehag.

Det finns alltså bevisning på ett sexualbrott men det utreds inte? Polisen Lars hör alltså detta och med vetskap om det misstänkta sexualbrottet gör han ändå inte något. Däremot säger sig polisen Lars förstå sexköparens vånda. Han sätter sig alltså in i en sexualbrottslings situation och tar öppet hans parti. Är detta vänskapskorruption? Män skyddar män? Frågan uppstår då, eftersom polisen Lars så lätt kliver in i sexköparens situation är polisen Lars själv en sexköpare? Hur kan polisen Lars annars så lätt leva sig in i en sexköparens känslor?

En annan fråga är förstås: varför reagerar inte domstolen när detta kommer fram?

Det framkommer också att den unga uzbekiska kvinnan nämner att hon misshandlats av sin pojkvän. Men ingen utreder det. Varför lever sig inte polisen Lars in i den situationen? Tro?
Med i domen mot den 18 åriga uzbekiska kvinnan följer också ett yttrande om hennes bakgrund. Hon kom till Sverige som 10-åring. Som barn var hon utsatt för övergrepp av en släkting som satt ”djupa spår” och hon hamnade i problem i Sverige. Från 14 års ålder har hon varit LVU-placerad på nio olika institutioner.
Hon har utsatts för misshandel och sexuella övergrepp från flera olika pojkvänner och prostitutionen är en del av den misshandeln. Hon har haft depressioner och ångest och säkerligen har männen som utnyttjat henne bidragit till ytterligare psykisk ohälsa.
Nu ska hon alltså ”solidariskt” betala två sexköpare, varav en är icke utredd, sammanlagt 210.000 kr. Är detta rättvisa? För vem finns rättsväsendet? Vem utreder de övergrepp den här uzbekiska unga trasiga tjejen utsatts för? Polisen Lars och hans kollegor?

Slutord och sammanfattning

Det sociala föraktet och avståndstagandet. samhällets kontroll- och maktmedel, har alltid riktats mot kvinnan, aldrig mot mannen.”

Citatet är från Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan från 1990 som på ett alldeles utmärkt sätt beskriver vad som sker i prostitution.  Med utgångspunkt från ett känt rättsfall visar också författaren hur samhället och rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution. Det är nästan 30 år sedan boken skrevs men den fortfarande lika rykande aktuell. Det är inte en slump att antifeministiska män gång på gång återkommer till detta rättsfall. ( Att det dessutom innehåller både incest och sexualsadism gör fallet det till ett ännu större irritationsmoment för vissa män.) Hade inte Hanna Olsson skrivit sin bok hade inte orättvisorna synliggjorts och dessa synliggjorda orättvisor  kan inte antifeminister acceptera. De kunde det inte då och de kan det inte idag.

Inte heller kan rättsväsendet idag behandla prostitution. Fortfarande skuldbeläggs kvinnor.

Den tredelade serien Prostitutionen och rättvisan har namngetts utifrån titeln på Hanna Olssons bok. Första inlägget tog, med utgångspunkt från ett nutida rättsfall, upp hur rättsväsendet fortfarande har stark beröringsångest vid sin hantering av det brännande ämnet prostitution och hur gärna de fortfarande tror på myter.  Andra inlägget handlar om hur domstolars konsekvent skuldavskriver männen i prostitution och lika konsekvent skuldbelägger kvinnorna. De skuldbelägger till och med flickor och tycks värja sig för att se dem som brottsoffer.

Det här inlägget, som är det avslutande i serien Prostitutionen och rättvisan  tar upp den struktur i vårt samhälle som påverkar mest, men som granskas minst, nämligen polisen.

Polisen har makten att välja hur de ska prioritera. Hur de ska spana och hur utredningar ska skötas,vem som utreds och för vad.
Polisen är också som struktur en könskonservativ organisation. De tio inläggen om Polisens #Kvinnosyn visar på hur denna struktur är fast och cementerad. Det tycks också bli värre i takt med att antifeminism har fått fäste hos polisen.
Polisen väljer att trots att de mest utsatt flickorna och kvinnorna utnyttjas av maktmän med sexualsadistiska böjelser, att inte utreda dessa systematiska övergrepp – dessa härvor.  Först ljuger de om att det inte finns några andra män sedan skyller de på att det var för dyrt. Hundratals och åter hundratals män skyddas därmed av den myndighet som ska förebygga och beivra brott.
Polisen väljer att vända det blinda ögat till när de utvisar utländska kvinnor som är uppenbara brottsoffer. De väjer till och med att försvara sina handlingar när de blir kritiserade.
Polisen gör också provsexköp. Istället för att utreda sexköpare spelar polisen själva just sexköpare för att utreda thailändska kvinnor. Oerhört stora ”muskler” läggs på att utreda dessa ärenden. De ekonomiska resurserna verkar outtömliga. Rasism och sexism, kvinnoförakt och antifeminism bildar fyra ben för att detta ska var möjligt. De poliser i Uppsala som har deltagit i den här förfärliga hanteringen jobbar troligen kvar. Kanske möter de våldtäktsoffer både inom och utom prostitution och förminskar deras lidande på samma sätt.
Polisen anser att 600.000 kr är för mycket att utreda sadistiska män men lägger stora resurser på att utreda thailändska kvinnor.
Poliser väljer att skydda sexköpare genom att uttala att de inte ska belastas om kvinnan misshandlas och är psykiskt funktionshindrad.  Polis väljer t.o.m. att identifiera sig med sexköpare.
Poliser utreder inte heller våldet mot kvinnor prostitution trots att dessa kvinnor globalt, enligt studier, är de allra allra mest våldsutsatta.

De exempel som tas upp i inlägget hämtas i stort sett från hela Sverige. Det är alltså inte så att det är ett visst polisområde som är värre än något annat: det är en genomgående struktur inom polisen att det finns djupgående problem med synen på kvinnor och på sexualbrott/sexköp.

Slutsatsen måste bli att Polisen varken bör eller ska hantera mäns våld mot kvinnor vare sig det rör misshandel, våldtäkt, prostitution eller ens sexuella ofredanden (vilket framkommer  i deras egen rapport se Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden).
Dessa brott bör/ska hanteras av en fristående myndighet med befogenhet att utreda specialområdet mäns våld mot kvinnor.

Låt Sverige bli det första landet i världen med en ny ordning för att utreda och lagföra mäns våld mot kvinnor,  på samma sätt som Sverige blev först i världen med att införa en sexköpslag.

 

1) Hanna Olsson, Catrine och rättvisan, 1990
2.) Stefan Holgersson, Polisen bakom kulisserna,  2014
3) Helena Sutorius,  Bevisprövning i sexualbrott. 2014

Sexualbrottsutredningen 2016 trivialiserar sexuellt våld

”..våldtäkt. Vi kvinnor tänker behålla ordet använda det i debatten tills vi får leva i ett samhälle fritt från våldtäkt. Att döpa om handlingen är bara att låssas att problemet skulle ha blivit mindre. Det är skenmanöver från samhället och juristerna för att slippa ta itu med den verkliga och stora våldtäktsproblematiken.” 
Citat från Maria-Pia Boëthius bok; ”Skylla sig själv” 1976, som skrevs som en reaktion på Geijers förslag på sexualbrottslag samma år.

I oktober 2016 presenterade Sexualbrottskommittén sitt betänkande med ett förslag till en ny sexualbrottslag. Kommittén hade som uppdrag att främst fokusera på om en samtyckeslag ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning och det sa det var de positiva  till  – även om de valde att kalla samtycket ett frivilligt deltagande.
I samtliga medier; tidningar, radio och TV, fick denna nyhet ett stort genomslag. Efter 18 års utredande föreslogs slutligen att Sverige skulle införa en sexualbrottslag som byggde på att människor ( i praktiken främst kvinnor) ville delta i sexuella handlingar. I annat fall ska handlingen ses som ett övergrepp. Däremot ägnades ganska lite uppmärksamhet åt Sexualbrottsutredningens övriga förslag – det som inlägget tar upp.

Bakom samtyckesfasaden – ”vanlig” svensk sexualliberalism 40 år efter Geijer?

I Sverige finns sedan gammalt starka sexualliberalistiska strömningar. Barnporr släpptes fri på 70-talet. Sexhandeln bredde ut sig. Maktens män utnyttjade kvinnor – och även flickor. Dåtidens inställning till sexualitet visades tydligt i justitieminister Geijers Sexualbrottsförslag 1976 som innebar en ”liberalare” syn på våldtäkt.  I utredningen satt män som hävdade att ”kvinnors frigörelse” även innebar en ” friare” syn på sexuella övergrepp. Förslaget innebar att våldtäktsbegreppet skulle inskränkas, hallickverksamhet släppas fri och att incest i praktiken skulle avkriminaliseras. I slutändan gagnades män på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter. Det blev ett feministiskt ramaskri och förslaget stoppades. I inlägget Synen på våldtäkt & våldtäktsbegreppet finns mer information om hur män med antifeministiska och sexualliberala värderingar har spelat bakom kulisserna. Där finns också en uppräkning av punkterna i Geijers ”liberala” sexualbrottsförlag 1976.
Männen från 70-talet har aldrig försvunnit och sexualliberalismen är fortfarande en stark ideologi i Sverige. Den visar sig bland annat i skrivningar i domar, hur rättsväsendets representanter uttrycker sig, hur det låter på nätet och hur oförblommerat debatter kan föras i media som visar på ett misogynt förhållningssätt till sexualitet.

Sexualbrottskommittén 2016 och dess betänkande bör ses i det sammanhanget; som en del av en större kontext där underströmmarna genom decennierna finns kvar. Det sexualliberala språkbruket, hänsynstagande till förövare, koncentrationen på fysiskt våld och en frånvaro av ett kvinnorättsperspektiv präglar hela utredningen.  Betänkandet lyckas ”gömma ” sina andra förslag bakom att förslaget om samtycke/ frivillighet. Betänkandet är därmed att betrakta som förrädiskt.

Sexualbrottsutredningen saknar ett kvinnorättsperspektiv

Sexualbrottskommittén hade alltså som uppdrag att bl a fokusera på om en samtyckeslagstiftning ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning. Under ett sådant uppdrag är det av vikt att diskussionen om en sådan samtyckeslag synliggör vilka värderingar och föreställningar såväl som ålderdomliga attityder som kommer till uttryck när sexualbrott avhandlas både i utredningar och i domar såväl som i samhället i stort.
Inlägget Därför krävs en samtyckeslagstiftning behandlas vad samtycke är och nödvändigheten av att införliva det i svensk sexualbrottslag.  Där står bla

”Våldtäkt och andra sexualbrott är brott som till allra största delen drabbar kvinnor och flickor och som är allvarliga kränkningar av dessas mänskliga rättigheter, rätten till frihet från sexuellt våld. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld i både Sverige såväl som globalt.”  

Det här berör knappt betänkandet i sina förslag. De verkar inte kunna eller vilja förstå att våldtäkt och andra sexualbrott är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Skrivningarna tycks snarare sträva efter att helt sudda ut ett kvinnorättsperspektiv. Våldet mot kvinnor sätts inte in i ett sammanhang och det är en stor brist att en sexualbrottsutredning att inte förstår vad våldtäkt är, vad den leder till för de brottsdrabbade och hur det grova sexuella våldet påverkar, främst kvinnor och flickor, på många olika nivåer i samhället.

Avsaknaden av ett kvinnorättsperspektiv återspeglas i betänkandet slutsatser och förslag. Vad som möjligen är ännu mer oroande är att utredningen tycks fokusera och förstärka föreställningen att våldtäkt är könsneutralt och att sexualiteten är jämlik. Det får nästan absurda följder som när utredarna ska förklara varför det inte ska vara straffbart att inte använda preventivmedel.

Under sådana förhållanden föreligger inte längre något uttryck för frivillighet och den sexuella handlingen måste upphöra för att brott inte ska begås. Det finns dock anledning att se annorlunda på saken om det först i efterhand upptäcks att preventivmedel inte har använts under den sexuella samvaron. Det skulle i den situationen vara en alltför långtgående konsekvens att straffansvar för sexuellt övergrepp skulle aktualiseras. Om ett samlag t.ex. har villkorats med att kvinnan använder p-piller för att samlaget inte ska resultera i en graviditet och det senare uppdagas att kvinnan har lämnat oriktiga uppgifter om det förhållandet är det inte rimligt att kvinnan i den situationen straffas för sexuellt övergrepp oavsett om en graviditet blivit följden av samlaget s 219

Utredarna väljer alltså ett exempel utifrån om en kvinna som inte använder p-piller istället för att ta det mycket större problemet med att kvinnor tvingas till abort för att män inte använder preventivmedel.  Mannen har åtminstone ett val att inte lämna sperma i en kvinna. Det valet har inte en kvinna eller en flicka i ett samhälle som med en uppenbar självklarhet utgår ifrån en sexualitet som har mannens utlösning i fokus. (P-piller kräver dessutom medicinsk noggrannhet -det gör inte en kondomanvändning.) Att utredarna väljer det exempel de gör, visar på en struktur i betänkandet – oviljan att ta ett kvinnorättsperspektiv.

Även BDSM-begreppet dvs sexuell sadism, behandlas på samma könsneutrala sätt.  Övervägande delen av det sadistiska våldet drabbar kvinnor, något som synliggörs i porren såväl som i samhället i stort där misshandlade kvinnor, även med tortyrinslag, är ett stort problem i samhället.

”Fällande domar kan komma att minska…
…bedöma en gärning som mindre allvarlig kommer att öka”

Utredningen betonar att de inte haft som uppdrag att skärpa straffen för sexualbrott men det hindrar uppenbarligen inte utredarna från att spekulera vidlyftigt att andelen fällande domar ”rent statistiskt” kommer att minska.

…så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs (se kap. 9 om förslagens konsekvenser). Om då antalet uppklarade brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att se ut som att antalet fällande domar sjunker.
s 184

Detta kan knappast tolkas på något annat vis än att oavsett hur mörkertalet minskar kommer inte fler fällas gärningsmän att dömas. Denna skrivning är att betrakta som kränkande mot kvinnor i allmänhet och mot de kvinnor & flickor  som kommer anmäla sexualbrott i synnerhet. Frågan är varför utredningen ser sig nödsakad att spekulera på det här sättet – särskilt mot bakgrund över att det finns idag finns en upprördhet över vidlyftiga friande våldtäktsdomar?
Inte heller hindrar det utredarna från att föreslå en brottsbenämning där minimistraffet är 14 dagars fängelse ( se nedan) och att i det sammanhanget återigen spekulera i att domar med låga påföljder kommer öka.

När vi nu dessutom helt tar bort kraven på våld, tvång eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation som brottsrekvisit kommer utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig att öka något. s 225

Utredningen har inte haft som uppdrag att färre gärningsmän ska åtalas eller att lindra straffen för våldtäktsmän. Varför väljer utredarna då det förhållningssätt de gör?

Våldtäktsbegreppet

Våldtäkt som brottsbenämning har funnits med i svensk rättshistoria länge. Brottet har varit omväxlande ett fridsbrott och ett sedlighetsbrott och har följt med i tiden när lagstiftningen har ändrats. I takt med att samhället har förändrats och kvinnors mänskliga rättigheter har kommit i fokus, framför allt under de senaste 20 åren, har våldtäktsbrottet också utvecklats. Dock har det under denna utveckling hela tiden funnits motkrafter som kritiserat den förändring som våldtäktsbegreppet kommit att innefatta, motkrafter som vill urholka begreppet och fokusera på det rent fysiska våldet, något som inte minst har märkts under de senaste åren, framför allt på nätet, men även i den offentliga debatten. Det finns anledning att inte vara naiv och låta sig luras och låta dessa antifeministiska strömningar få inflytande när kvinnors mänskliga rättigheter ska främjas.
Det finns även statistiska skäl att behålla ordet våldtäkt. Med en helt ny brottsbenämning försvåras möjligheten att jämföra våldtäktsbrottets utveckling. Det här avbrottet i kontinuiteten i brottsstatistiken och försvårandet av jämförelser, drabbar de som utsätts och kommer utsättas för grova sexualbrott dvs främst kvinnor och flickor. Kommer vi börja från år noll med statistiken? Utredarna skriver också:

En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld  s 188

Vad menar utredarna med den här meningen? ”Ge sken av”?
Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld.
Våldet som utövas ska alltså anses vara främst av mental karaktär. Forskning visar att kvinnor och flickor, som oftast är de som är drabbade av sexuellt våld, mest känner sig mentalt och psykiskt våldsutsatta. Tyvärr verkar inte Sexualbrottskommittén har förstått det utan väljer snarare att  införliva antifeministiska föreställningar i sina slutsatser. Exempel på det finns också i följande skrivning:

Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. s 189

Att en statlig sexualbrottsutredning 2016 överhuvudtaget använder en benämning som en ”riktig” våldtäkt och dessutom gör det utan att problematisera vilka dessa ”flesta” är och vilka värderingar de har: det är att befästa våldtäktsmyter.
Utredarna förtjänar skarp kritik för denna skrivning och dessa brister. Frånvaro av analys om vem som har fördelar av att sprida myter synliggör i bäst fall att utredarna är djupt okunniga och naiva och värsta fall att de själva står bakom dessa myter. 1976 ville Geijers sexualbrottsförslag urholka begreppet våldtäkt och 40 år senare 2016 vill sexualbrottsutredningen slopa ordet helt och anger myter som orsak. Kan myter få styra vid något annat tillfälle än då det rör sexualbrott? Skulle det var ok att använda myter inom skattelagstiftningen? Är kvinnors mänskliga rättigheter inte mer värda? I Sverige 2016?
Utredarna utgår ifrån just de gamla föreställningar och de myter som idag sprids på nätet om våldtäkt istället för förstå hur brottet drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är ett mentalt, psykologiska och socialt våld. Det finns inga ”riktiga” våldtäkter mer än hos dem som vill förringa brottet.

Överraskningssex, tjatsex , frozen fear , sömnsex

Utredarna använder ett språkbruk som används flitigt på tex Flashback: att ”överraska” någon  med sex:

Det har bl.a. varit fråga om situationer där gärningsmannen har överraskat målsäganden med en sexuell handling i en situation då målsäganden inte har förväntat sig det. Antalet fall förefaller inte vara särskilt stort, men handlandet är påtagligt straffvärt. s 178

”Överraskningssex” är i antifeministiska och manschauvinistiska sammanhang ett populärt sätt att förminska övergrepp och våldtäkt. Ett sådant språkbruk borde inte en sexualbrottsutredning använda utan att problematisera det.  Att” överraska” någon är ofta förknippat med en positiv händelse.  Det  hör knappast hemma i ett sammanhang då övergrepp/ våldtäkt diskuteras. Ett lämpligare språkbruk hade varit att använda orden ”plötsligt utsatt” i ovanstående stycke.

Utredarna kommer även in på det som kan kallas gråzonsvåldtäkter: tjatsex.

Det nu sagda innebär bland annat att sk ”tjatsex” inte kommer vara straffbart vid den lagstiftning vi nu föreslår.

Det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att den som deltar i en sexuell handling med en person som har gett uttryck för en vilja att delta kan förlita sig på den uppgiften. ….kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ”bra” eller ”rätt” och att personen känner sig besviken för att det har inträffat. Om valet att delta frivilligt har kommit till uttryck genom ord eller handling måste den eller de andra som deltar emellertid kunna förlita sig på uppgiften och handla därefter utan att riskera straffansvar. s 199

Förutom att utredarna inte problematiserar och förklarar vad de menar med ordet ”tjatsex”, sprids också internaliserat en föreställning om att personer. vilket torde vara främst kvinnor trots det genusneutrala ordvalet, är ”besvikna” och därför skulle kunna anmäla ett sexualbrott som en våldtäkt. Detta är ett mycket förrädiskt sätt att skuldbelägga kvinnor och flickor som upplever sig utsatta för ett kränkningsbrott.
Vad är egentligen ”tjatsex”. Varför ska någon kunna ”tjata” på någon att ställa upp på en sexuell handling? Är det frivilligt då?  Eller en del av ett övergrepp? Istället för att diskutera det väljer Sexualbrottsutredningen att sprida våldtäktsmyter: den om att kvinnor anmäler för att de är ”besvikna” Det är kvinnofientligt och underblåser föreställningen om att kvinnor alltför lätt anmäler våldtäkt.

Kort tid innan betänkandet skulle vara färdigt kom studien från SÖS om att kvinnor som blir våldtagna oftast hamnar i en frozen fright reaktion under våldtäkter vilket leder till att det inte blir några fysiska skador. Utredarna skriver följande om frozen fright och hur frivillighet ska uttryckas i samband med denna reaktion:

Mot bakgrund av vad man i dag vet om bl.a. frozen fright-reaktioner kan det tyckas vara orimligt att ställa upp krav på att den som inte längre vill delta i en sexuell handling måste säga ifrån genom ord eller handling. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock ställa ett sådant krav på den som inledningsvis har gett uttryck för en vilja att delta, men som sedan har ångrat sig. Som angetts ovan ställs det inget sådant krav i den inledande interaktionen mellan parterna. s 199

Ovanstående måste tolkas som att den kvinna som stelnar  av rädsla ändå måste säga ifrån. Hur ska det gå till? Utredarna väljer alltså att lägga hela ansvaret på den som befinner sig i en frysreaktion och hänvisar till rättssäkerhetsskäl. Det är naturligtvis ett val och inte någon som man ”måste”.
Vad händer om en kvinna blir stel av rädsla om en man plötsligt börja eskalera våldet och övergår till analsex och /eller sadism?  Det borde åläggas den andre att inhämta samtycke tecken på frivillighet vid varje tillfälle. Att vända en rädsle-reaktion mot den som befinner sig i denna rädsle-reaktion är ingen rättssäkerhet för denna person – oftast en kvinna eller flicka.
Det är också ett förrädiskt språkbruk att använda ordet ”ångra sig”. Att kvinnor ångrar sig är en föreställning  som florerar i antifeministiska kretsar – en föreställning som också återfinns hos rättsväsendet. Utredarnas språkbruk och ställningstagande är – återigen kvinnofientligt.

Betänkandet vill ta bort sömn och medvetslöshet som utnyttjandefall för ett sexualbrott med motiveringen att det inte finns anledning att behålla detta i lagtexten. Övriga utnyttjandefall vill utredningen behålla. De skriver:

att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang kan ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt. Det bör därför finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna. Detta bör dock förutsätta att det föreligger en nära relation mellan de båda personerna och att de sexuella handlingar som förekommer är av mindre integritetskänsligt slag. s 211

Skrivningar som ”sett i sitt rätta sammanhang”, ”visst utrymme” och ”nära relation” är alla godtyckliga och kan missbrukas.  Utredarna verkar oroliga för att det finns risk att någon i ett parförhållande dvs att någon i en nära relation skulle anmäla den andre i onödan?  Det är svårt att deras oro här. Menar de att det skulle vara ett problem med okynnesanmälningar?
Dessutom kan det även i en långvarig relation förekomma sexuella övergrepp, t om systematiska, som går sker just på det sätt som utredarna beskriver som oförargliga. Var täcks dessa övergrepp in? Finns det inte risk att utredarna förringar och normaliserar sexuella övergrepp mot en sovande partner i ett könsojämlikt förhållande?

Hänsyn till gärningsmannen

Synen på ordet våldtäkt hänger intimt samman med synen på förövaren – våldtäktsmannen.  Sexualbrottskommitténs betänkande tar ett gärningsmanna-perspektiv vilket framkommer bland annat i detta stycke:

Det finns också en risk för att den utsatte inte tror att en anmälan kommer att leda till åtal eller fällande dom om det inte finns bevis för misshandel eller hot i samband med övergreppet. På samma sätt kan gärningsmannen ha svårt att acceptera ett åtal för våldtäkt om våld inte har förekommit vid gärningstillfället. s 184

Om Sexualbrottsutredningen månar om att gärningsmannen ska ”acceptera” ett åtal och därför vill slopa ordet våldtäkt – vems integritet ”skyddas” då med titeln på betänkandet: ”Ett starkare skydd för den sexuella integriteten”?

Utredningen ger alltså intryck av att det är av pga våldtäktsmyter och av hänsyn till gärningsmän som utredarna vill slippa ordet våldtäkt.  Något annat skäl går inte att hitta.  Särskilt märkligt blir utredningens aversion mot brottsbenämningen då utredarna själva skriver:

I själva verket krävs ringa våld för att våldtäktsbestämmelsens krav ska vara uppfyllda.

Utredarna verkar också oroliga för att våldtäkt kommer anmälas i onödan –igen – genom följande skrivning.

När lagstiftning utformas i syfte att värna den sexuella självbestämmanderätten måste det även beaktas att alla lagstiftningsåtgärder som kan skydda självbestämmanderätten också inskränker den. En avvägning måste alltså ske så att inte lagstiftningen går för långt s 203

”Går för långt? Finns det inte större anledning att oroa sig för att det sexuella våldet fortfarande är så utbrett och att så få, framför allt kvinnor och flickor, anmäler övergrepp som våldtäkt?  Är utredarna verkligen oroliga för att kvinnor och flickor ska gå ”för långt” när de upplever övergrepp? Skrivningen visar vilket perspektiv utredarna genomgående tycks ha – det är ett hänsynstagande till gärningsmän och inte till de som utsätts för sexuellt våld.
Det är värt att betänka att genom att Sexualbrottsutredningen föreslår den mindre distinkta benämningen ”sexuellt övergrepp” kommer därigenom också – som av en händelse – alla våldtäktsmän försvinna. Vem/vilka tjänar på det?

Brottsbenämningen ”kränkning” leder fel – avsiktligt?

Sexualbrottsutredningen 2016 föreslår en helt ny brottsbenämning:” kränkande sexuellt övergrepp”.  Att använda en brottsbenämning som i sig själv utgår från själva grunden för vad det grövsta sexualbrottet, våldtäkt, konstitueras utav blir mycket märkligt. Detta särskilt eftersom straffskalan föreslås vara mildare än för våldtäkt/motsvarande. Risken är överhängande att en fokusering på kränkningen, som ju är det som den våldtäktsdrabbade känner, istället för att leda till en skärpt påföljd, blir en mildrad sådan.  Förslaget att införa ett brott som sexuell kränkning blir då i praktiken något som gynnar gärningsmän och inte brottsoffer.
Det finns en struktur i rättsväsendet att de genomgående i sexualbrottsmål väljer en lindrigare brottsbenämning än en strängare. Med kunskap om denna struktur finns en överhängande risk att en förmildrad våldtäkt, som utredarna kallar ”kränkning”, i den rättsliga tillämpningen kunna ”övertrumfa” det grövre brottet. Det är inte en bra utveckling i ett samhälle som säger sig se mäns våld mot kvinnor, där sexuellt våld ingår, som ett allvarligt brott. Att införa ett brott som förmildrar en våldtäkt är att gå precis motsatt väg – det förminskar allvaret i sexualbrottsrelaterad brottslighet.
Det finns ytterligare en komplikation med att använda en benämning som ”kränkning” vilket inte alls utredarna verkar beröra.  Vid fällande dom rörande tex våldtäkt fastställer domstolen ett skadestånd till målsägande som till stor del utgörs av en kränkningsersättning dvs en ersättning för den kränkning som våldtäktsoffet utsatts för. En brottsbenämning som kallas ”kränkning” bidrar till förvirring om vad en kränkning är. Det är olyckligt om rättstillämparen väljer, förutom risken att nedvärdera sexualbrott, att införa olika sorters kränkningar i den rättsliga hanteringen.

Oaktsamhets-begreppet leder till mildare domare

Sexualbrottsutredningen föreslår ett nytt brott: oaktsamt sexuellt övergrepp/våldtäkt.
Oaktsamt sexualbrott är inte ett uppsåtsbrott.

De utmärkta feministiska forskarna Sutorius&Kalldahl  anger:
”oaktsam våldtäkt är en logisk motsägelse eftersom våldtäktsbrottet i sig handlar om att uttrycka sin egen vilja genom att övervinna någon annans vilja”

Är inte sexualbrott alltid ett uppsåtsbrott precis som forskarna ovan pekar på?  Ska Sverige ha brottsbenämning som är ologisk på sexualbrottsområdet?
Även förslaget att införa oaktsamt sexualbrott har ett tydligt gärningsmannaperspektiv. Utredarna skriver:

Det ger bättre förståelse för vad gärningsmannen har dömts för. En gärning som har begåtts av oaktsamhet kommer att vara mindre allvarlig än motsvarande uppsåtliga brott

Dessutom föreslår utredarna mycket mildare straff oaktsamma brott.

Oaktsamhetsbrott är mindre straffvärda än motsvarande gärning som utförs genom medvetet handlande från gärningsmannens sida. s 107

Minimistraffet för oaktsamt sexuellt övergrepp och oaktsam sexuell kränkning bör alltså vara fängelse, vilket i praktiken innebär att fängelsestraff från 14 dagar kan dömas ut.

Det finns stor risk att det istället för att samtycke/frivillighet ska normalisera ett samhälle med färre sexualbrott, så leder användningen av oaktsamt brott till att de sexuella brotten trivialiseras.  Utredarna pekar själva på att det i Skottland har utdömts lägre straff efter att oaktsamhetsbegreppet införts. Det är dock inget som verkar hindra Sexualbrottsutredningen 2016 att föreslå samma lagstiftning. Det kanske snarare är tvärtom – att utredarna strävar efter samma utveckling i Sverige?
Förslaget att ett sexualbrott endast ska leda 14 dagars fängelse är att betrakta som ett förakt för kvinnors mänskliga rättigheter.
Parallellerna till Geijers sexualbrottsförslag 1976, som ville sänka straffen betydligt för sexualbrott (i praktiken skulle inte våldtäkt leda till fängelse utan döpas om och bli ett bötesstraff) är uppenbara. Vad har hänt på 40 år? Styr samma värderingar idag – som då?
Istället för att föreslå ett sexualbrott utan uppsåt med milda påföljder borde Sexualbrottsutredningen 2016 föreslagit att likgiltighetsuppsåt alltid bör användas vid sexualbrottsmål, om inget annat uppsåt framstår som självklart.  Likgiltighetsuppsåt används idag i svensk rätt men dock har det knappast någon gång använts i ett sexualbrottsmål. Däremot används det mot kvinnor ( Se tex Inlägget Omvända domar  – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms Fall 9. ) Att likgiltighetsuppsåt inte används i just vid sexualbrottsmål  är en värdering i  sig – vilket leder till att gärningsmän frias.  Det här typen av uppsåt skulle tex kunna användas mot män som påstår att de våldtagit i sömnen – och att de brukar gå i sömnen. Då skulle också påföljden bli längre – definitivt längre än 14 dagars fängelse.

Gradering – vem bestämmer?

Utredningen föreslår utökade graderingar för sexualbrotten; synnerligen grovt, grovt, normalt liksom mindre allvarligt brott.
En gradering innebär alltid att någon utifrån sina värderingar avgör hur grovt brottet är – något som många gånger inte alls visar sig stämma med hur brottsoffret uppfattar brottet. Vilken nivå på brottet som väljs har alltså mindre med gärningen att göra utan mer med värderingar, attityder och föreställningar hos den som väljer brottsrubricering. Det kan då upplevas som ytterligare en kränkning när det brott som en kvinna utsätts för, förminskas istället för att ses på med allvar.
Betänkandet anser att mindre allvarliga brott kommer öka. Det är inte en önskvärd utveckling då redan idag få gärningsmän fälls och påföljderna är låga. En utökad gradering av sexualbrott är inte heller en bra förändring då erfarenhet visar att sexualbrott redan idag nedgraderas – precis som för övrigt Sexualbrottskommittén själva anger kommer att ske med de förändringar som de föreslår på sexualbrottsområdet.
Gradering har i praktiken blivit ett praktiskt sätt för ett antifeministiskt rättsväsende att förringa brott mot kvinnor och barn och därigenom skydda gärningsmän. Den som har mest fördel av en gradering är alltså inte brottsoffer utan de som begår övergrepp. Gradering av sexualbrott är sålunda fel väg att gå framåt. Istället bör/ska alla sexualbrott uppgraderas till grov form för att minska godtycklighet så som redan gäller idag för det könade brottet grov kvinnofridskränkning,

Sexualbrott mot barn – utredarna fokuserar på fysiskt våld

I likhet med att utredarna vill slopa ordet våldtäkt vill de också ta bort det gällande barn.

Om brottsbeteckningarna för våldtäkt och sexuellt tvång ändras vore det ologiskt att ha kvar brottsrubriceringen våldtäkt mot barn. s 192

När utredarna ska beskriva vilka brott mot barn de ser som allvarliga använder de ord som :

offrets liv har varit i fara, gärningen utförts på………ett särskilt plågsamt eller förnedrande sätt……..att brottsoffret har orsakats svårare bestående kroppsskador… ..ett söndertrasat underliv ....offret hållits som fånge… .Naturligtvis ska det dock särskilt beaktas barnets unga ålder…..dessutom utgå ifrån att penetration medför särskilt stora fysiska skador, s 245

Utredarna fokuserar alltså på barns fysiska skador när de också borde, eller till om med skulle, resonera om mentala skador och livslånga trauman av att utsättas som barn. Genom att helt fokusera på fysiska skador kommer de gärningsmän som begår våldshandlingar där de är ”försiktiga” eller väljer annan ”lindrigare” övergreppsmetod att dömas mildare. Det är väl knappast den effekten som utredarna eftersträvar?  Parallellerna med utredarnas uppfattning om att ordet ”våld” i ordet våldtäkt – att det endast skulle vara fråga fysiskt våld – till hur de resonerar om övergrepp på barn är tydliga. Det är lika olyckligt oavsett när myter styr men det blir särskilt beklämmande när dessa myter drabbar barn.
Det får absolut inte råda något tvivel om att samhället ser mycket strängt på att utsätta ett barn för det grövsta sexualbrottet. Men utredarna skriver

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl för att behålla en särskild rubricering för de mindre allvarliga brotten mot personer som inte har fyllt femton år. s 227 

Förutom barnets ålder bör även det enskilda barnets utveckling beaktas. s 246

Varför ett fokus på det ”enskilda barnets utveckling”? Är inte alla barn skyddsvärda oavsett vilken kroppsutveckling det enskilda barnet råkar ha? Ska fortfarande domstolar ( ofta dess äldre män) tycka till om kroppsutveckling hos  tex 12-åriga flickor ?
Varför, trots att utredningen vill framstå som de ser övergrepp på barn som allvarligt, har de perspektiv som snarast vill förringa sexualbrott mot barn? En kommer osökt att tänka på Geijers sexualbrottsförslag 1976 som ville göra barn mer sexuellt tillgängliga. Är beskrivningarna ovan hur barn skadas fysiskt, snarare att ses som en modern omskrivning av samma inställning som 1976?
Utredarna föreslår när det gäller straffskalan, för det som de vill kalla mindre allvarligt sexualbrott mot barn, att det ska vara max 4 år.

fängelse i högst fyra år för brott som bedöms som mindre allvarligt s 255

 De föreslår alltså ingen undre gräns. Vad innebär det i praktiken? Att våldtäkt mot barn kan dömas som mindre allvarligt om barnet inte får tydliga fysiska skador (trauma bryr sig ju inte utredarna om) och vilka skulle leda till milda påföljder? Hur milda påföljder kan gärningsmän som begår sexualbrott mot barn få? Ett år eller mindre?

Omvänd ”jämställdhet”:
Sexualbrottsutredningen 2016 fokuserar på att hjälpa heterosexuella män

Som redan har nämnts saknar Sexualbrottskommitténs betänkande ett kvinnorättsperspektiv. Det är baksidan av strävan att vara könsneutral. Våldtäkt är inte, och har aldrig varit en könsneutral företeelse. Våldtäkt utgör både nationellt och globalt ett utav de mest allvarliga formerna av mäns våld mot kvinnor.
Utredningen tar dock på upp ca 1.5 sidor (sid 400-401) vad de föreslagna åtgärderna kommer att ha för effekter på jämställdheten. Märkligt nog ägnas jämställdheten mellan män och kvinnor bara en mindre del av dessa 1.5 sidor. Det är självklart att HBTQ-personer ska ha samma möjlighet till hjälp men det står inte i motsättning till kvinnors rätt. Däremot är det märkligt att utredningen ägnar mer utrymme åt att män (heterosexuella får en förmoda) ska kunna anmäla övergrepp och att det är det anses utgöra ytterligare ett skäl att våldtäktsbegreppet ska försvinna. Det är svårt att ta utredningen på allvar här. Menar utredarna att det är ett lika stort problem att män våldtas av kvinnor som att kvinnor och flickor våldtas av män? Utredarna skriver i slutet att det inte innebär att förringa att kvinnors brottsutsatthet men det är just det utredarna gör – förringar kvinnor och flickor som utsätts för brott och det gäller inte endast på dessa 1.5 sidor utan genomgående i hela utredningen.

Vems sexualitet styr – vems sexuella tolkningsföreträde?

I Sexualbrottskommittén saknas ett resonemang om vad som konstituerar sexualiteten. I Helena Sutorius bok;”Bevisprövning i sexualbrott”  i kapitel  1.1 ”Våldtäktsbrottet ur ett könsperspektiv” anger författaren att uppfattningen om sexualitet inte är uppbyggd ur ett könsneutralt perspektiv utan från en normalitetsuppfattning från ett manligt perspektiv och skriver:


”Alla kulturellt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor förstoras i ett våldtäktsmål.”

 ”Utgångspunkten är inte endast en generell androcentrism, utan kan rentav beskrivas som en falloscentrism.”

” ….innebär att sexuell lust är detsamma som att tillfredsställa mannens fallos genom penetration”

 ”Den kvinnliga sexualiteten tolkas sedan utifrån denna ”sanning” och innebär därmed antingen att kvinnans lust sammanfaller med mannens eller inte kan förstås”

För synen på våldtäkt betyder detta att man skapar grogrund för olika myter tex att en kvinna kan bli tillfredsställd av den penetration en våldtäkt innebär”

 ”Problemet är att mannens syn tar över när det uppstår en konflikt.”


Detta är centralt för att förstå de myter som existerar, hur kvinnor skuldbeläggs, hur mäns tolkningsföreträde är utgångspunkt, t o m när det diskuteras samtycke/frivillighet eller, som visas ovan, där utredarna ägnar mycket utrymme åt våldtagna, heterosexuella män.
Det är en brist i en sexualbrottsutredning som vill vara modern, att inte resonera om hur samhället, jurister och lagstiftningen, utgår ifrån en sexualitet som bygger på mannen och hans tillfredsställelse.  Då blir perspektiven förskjutna vilket påverkar hela utredningen och istället för att öka jämställdheten, bidrar Sexualbrottskommitténs betänkande och dess slutsatser till att ytterligare öka könsojämlikheten.

Sammanfattning

-Betänkandet saknar ett kvinnorättsperspektiv. Det påverkar alla betänkandets slutsatser och förslag. En sexualbrottsutredning bör ha ett klart kvinnoperspektiv eftersom sexualbrottet är könat.

-Våldtäkt ska behållas som brottsbenämning.

-”Sexuell kränkning” bör ej användas som benämning för ett sexualbrott.

-Oaktsamhetsbrottet bör ersättas med uppsåtet likgiltighetsuppsåt som alltid bör användas vid sexualbrott om inget att annat uppsåt framstår som självklart.

-Sexualbrott mot barn ska ses som extra allvarligt och våldtäkt mot barn ska, precis som för vuxna, behållas som brottsbenämning. Den brottsbenämning som kallas sexuellt övergrepp mot barn ska behållas som den är idag.

-Samtliga sexualbrott bör benämnas som grova som utgångspunkt i likhet med brottet grov kvinnofridskränkning

-Påföljderna rörande sexualbrott ska varken ”nyanseras” eller ”mildras”så som utredarna anser.

Slutord

I avsnittet om förslagens konsekvenser skriver utredarna:

Förslagen om en ny sexualbrottslagstiftning syftar till att åstadkomma en mer modern sexualbrottslagstiftning som är i bättre samklang med en nutida syn på sex och samlevnad. s 400

Vem bestämmer hur den nutida synen på sex och samlevnad är? Är det
ett polisväsende som anser att kvinnor överdriver när de anmäler våldtäkt och att en våldtagen kvinna eller flicka ska bete sig enligt ett färdig facit på rätt beteende,
gärningsmän och deras advokater,
antifeminister i media och eller på nätet som på Flashback eller i kommentarsfältet på Dagens Juridik,
ett domstolsväsende som t ex anser att en kvinna håller ihop benen av ”blygsel”, att en kvinna som skriker ”sluta” är ”triggande” eller att en man i sin ”dominanta roll” utövar våld mot en kvinna, så som det skrivs i”nutid”?
Eller vem?
En ”nutida syn” ihop med utredningens språkbruk och förslag påminner alltför mycket om den Geijerska tidens syn på en ”liberalisering”  dvs att mäns rätt till sex och sexualiserat våld anses ”modernt” och att kvinnors sexuella ”frigörelse” är att själva ta ansvar för att inte utsättas för våldtäkt.

Det mest allvarliga sexualbrottet våldtäkt är ett känsligt men det är också ett viktigt begrepp och ska inte ersättas med en annan benämning. Våldtäkt signalerar brottets allvar. Det finns, som nämnts ovan, historiska såväl som nutidshistoriska skäl att ordet ska behållas.  Utredningens bokstavstrogna tolkning av ”våld” utan att sätta det i en kontext där våldet är en del av mäns våld mot kvinnor, bidrar till könsojämlikheten.
Genom att införa ordet ”kränkning” som benämning på ett sexualbrott kommer utredarna också att därigenom förminska våldtäktsbrottet ytterligare genom att inte omfatta att våldtäkt är ett kränkningsbrott. Istället mildras straffskalan.
Oaktsamhetsbegreppet använder utredarna som ytterligare ett sätt att dels förringa sexualbrott och dels mildra påföljderna ner till 14 dagars fängelse. Vilka signaler sänder utredarna ut då rörande allvaret i att begå ett sexualbrott? Vilka normer vill de få gehör för genom det här förslaget?

Utredarna kritiserar inte domstolar och de problematiserar inte de antifeministiska attityder som kommer till uttryck i domar eller som finns i rättsväsendet i övrigt. Snarare låter de kvinnoföraktande domar få vara ett facit som de tar avstamp ifrån i sina resonemang.
Utredningen har sålunda fallerat helt i det mest grundläggande uppdraget: att utreda dem rättsliga hanteringen av sexualbrott och hur rättstillämparen, på alla nivåer, och tillse att kvinnors och flickors rätt till sexuell säkerhet och integritet skyddas.

Betänkandet är att betrakta som ett antifeministiskt verk. Det ansluter till en sexualliberal agenda som alltid stärker det redan rådande manliga sexuella tolkningsföreträdet på bekostnad av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Är det inte dags att reagera och protestera mot ett sexualbrottsförslag som förringar sexualbrott mot kvinnor och flickor? Så som kvinnorörelsen gjorde 1976?

(Samtliga understrykningar i citaten från Betänkandet är inläggsförfattarens.)

Prostitutionen och rättvisan- del 2 : Domar – 15 rättsfall

”Det är en orättvisa ingen vill tala om.”
Replik av Kinna Boman ur TV-serien Fröken Frimans krig.

I sin bok ”Catrine och rättvisan”(1990) skriver Hanna Olsson om hur prostitution hanteras i rättssalen:

”I rättssalen är rollerna är rollerna professionellt givna, i korridoren utanför gäller andra relationer”

”Det finns ett osynligt spänningsladdat förhållande emellan rättskipningen och verkligheten.”

”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

Dessa professionellt givna roller och den osynliga spänningsladdningen blir synligt i avkunnade domar som rör prostitutionsrelaterad brottslighet: Det språkbruk som används och de resonemang som förs avslöjar mycket om vilka, faktiskt ännu, uråldriga värderingar som styr då prostitution avhandlas.  Men nu blandas de uråldriga värderingar med ett nutida nyliberalt språkbruk som ofta skapar ett fortfarande ”nödvändigt” avstånd till prostitutionens väsen. Är det projektionen av den manliga sexualitetens som fortfarande är så känslig?

Som inlägget Prostitutionen och Rättvisan del 1 visade är det tydligt att män och kvinnor, och deras roller i prostitution behandlas olika. I det aktuell rättsfallet får en kvinna nedvärderas och kränkas utan att det möter något motstånd från rätten. Domstolen sluter också villigt upp runt myter om den lyckliga horan. Sexköparnas våld osynliggörs, kvinnor görs starka och drivande medan män istället visas förståelse.

Det här inlägget kommer att behandla hur domstolar hanterar prostitution, både rörande sexköp, människohandel och koppleri. Det sker genom en redogörelse av ett urval av domar. Det många, många fler men domarna är valda för att spegla olika situationer/händelser och att det rättsliga resonemanget ändå är likartat – kvinnor (och flickor) skuldbeläggs och alltmedan mäns utsagor godtas. Men det visar också en annan företeelse; att kvinnor skuldbelägger kvinnor och att kvinnor skyddar män. ( Se även Prostitutionen och rättvisan- del 1.) Det är samma företeelse som finns i samhället rörande våldtäkt; samhället skyddar både misstänkta och dömda våldtäktsmän tvärtemot vad som brukar hävdas. Förutom denna faktiska närvaron av denna Bjästaanda ( att dömda gärningsmän får stöd och att brottsoffret misstänkliggörs) även i prostitutionsrelaterad brottslighet så synliggörs nedanstående rättsfall också hur intimt våldtäkt och sexköp hänger ihop syns också i dessa rättsfall.

Det är möjligt att hoppa över redogörelserna om de 15 rättsfallen och välja att gå direkt till sammanfattningen.

Misstänkta sexköpare och hur domstolar skyddar dem.

I inlägget HD:s dom från 2001 skyddar sexköpare än idag tas upp hur sexköparna, dessa alltför ofta våldsamma sexualbrottslingar som driver på kvinnohandel och bidrar till objektifiering av alla kvinnor och flickor, fortfarande anses begå ett mycket lindrigt brott. Som en polis uttryckte det: att våldet mot kvinnor är inte något som ”belastar” sexköparen.

Rättsfall #1. Misstänkt sexköpare frias.  TR-dom april 2015
”ville se hur en escort såg ut”

En man född 83, misstänks för att ha betalat för sexuell tillgång till en utländsk kvinna på ett hotell. Han har iakttagits av spanare då han ringde i sin mobil utanför hotellet varvid en kvinna kom ut och hämtade honom. Efter 50 minuter kom mannen ut från hotellet.
För det första gör domstolen en stor sak av att kvinnan inte vittnar. Varför ska kvinnan vittna? Varför ska hon utsätta sig för den förnedringen – hon som inte ens anses vara ett brottsoffer? Hon som bara ett vittne till sin egen kropps utnyttjande? Det besvarar inte domstolen.

Mannens utsagor i rättssalen är följande:
han och några grabbar av misstag kommit in på en sida med annonser från eskortflickor

 Han var nyfiken på hur en eskortflicka såg ut. Hon klädde av sig naken och ville ha 3 000 kronor för sex. När han påstår att han inte ville så blev hon vansinnig på honom och började gapa på något konstigt språk.

Det verkar alltså som att denne man snarare verka vilja ge sken utav att han är den utsatte i denna situation. Kvinnan ”ville” ha sex och började ”gapa” åt honom.  Det var alltså också ett ”misstag” att han hamnade på en escortsida på nätet.
Trots att spanaren såg hur mannen och kvinnan gick in tillsammans påstår den misstänkte sexköparen att han gick omkring och letade efter rummet där kvinnan var och att han bara i princip var inne där en mycket kort stund. Men det var letandet som alltså delen av dessa 50 minuter.
Den polis som vittnar i rättssalen är inte den spanare som såg den misstänkte. Varför får inte denna spanare vittna? Varför vittnar en annan polis?
Trots att mannens historia är närmast löjeväckande i sin konstruktion så frias mannen. Parallellerna till friande våldtäktsdomar med horribla undanflykter från den misstänkte mannen är tydliga. (Äldre manlig domare med i herrklubben Frimurarna.)

Rättsfall #2 Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
”blev skjutsad av en kvinna ”

Den misstänkte sexköparen påstår att han var ute på krogen en kväll och /kom i samspråk med en kvinna som:
han uppfattade som turist
Han verkar inte få någon fråga om varför han trodde det. På vilket sätt var det sannolikt att en kvinnlig ”turist” befann sig där? Hur betedde hon sig som ”turist”? Han verkar inte få några ifrågasättande frågor.
Mannen åkte med kvinnan ut till Gärdet (påstår han).  Han påstår att han blev arg och att hon sedan körde honom tillbaks till Mäster Samuelsgatan där han steg ur bilen”.
Då kommer civila poliser fram. Tingsrätten skriver att utredningen innehåller alltför många oklarheter och motsägelsefulla uppgifter. Det är allt. Mannen frias. Rätten frågar inte om vad mannen skulle gjorde på Mäster Samuelsgatan eftersom de åkte tillbaks dit. (Äldre manlig domare.)

Rättsfall #3. Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
 ”tänkte på sin fru och sin dotter”  

 En man erkänner när polis konfronterar honom efter att han kommit ut från ett bås på en sexklubb med en känd prostituerade dvs en kvinna i prostitution, som han åkt dit med.
Mannen ändrar sig senare och säger att han nöjde sig med att se kvinnan naken som skäl anger han:
När de stod där i båset kände han att han inte kunde genomföra vad han hade förutsatt sig. Han tänkte på sin fru och dotter och gav upp alla tankar han hade haft från början
Rätten frågar inte varför han överhuvudtaget i så fall åkte med en annan kvinna till en sexklubb och gick in på ett bås med henne.  De frågar heller inte efter om det en sannolik förklaring eller om det är en löjeväckande efterkonstruktion där just frun och dottern dras in för att mannen ska få sympati. Rätten ifrågasätter ingenting utan friar honom.
Denna dom, liksom de andra exemplen ovan, visar att misstänkta sexköpande män frias med samma välvillighet som våldtäktsmisstänkta brukar visas och frias utifrån..

Rättsfall #4 Misstänkt barnsexköpare frias. TR- dom februari 2013
”inte så otrolig att den kan lämnas utan avseende.”

En medelålders man ”bjuder” två okända minderåriga flickor på charterresa” som ressällskap”. Han säger särskilt på semesterorten att de alla tre ska dela rum. Trots de båda flickornas berättelse om att han haft samlag med åtminstone den ena flickan,och andra vittnen på chartermålet, frias mannen i tingsrätten.
Ur domen:
Inte heller finner tingsrätten att den av mannen lämnade förklaringen om att han endast önskade betala för ressällskap är så otrolig att den kan lämnas utan avseende.

TR var mycket oenig: den kvinnliga domaren och en kvinnlig nämndeman ville fälla mannen och skriver:
Vi finner det osannolikt att mannen skulle betala resor inom Sverige, hotell samt två charterresor All inclusive till Kanarieöarna för två främmande underåriga flickor enbart för att få ressällskap.

I HR fälldes dock mannen dock men han dömdes till endast i månads fängelse  trots att rätten själva skriver att det är en för låg påföljd.  I överrätten avgjordes målet på handlingarna dvs utan rättegång så mannen slapp schavottera i rättssalen. Motiveringen till detta förfarande går inte att tolka på något på något annat sätt än att rätten inte tycker att sexualbrottet köp av sexuell handling av barn var (är?)  tillräckligt allvarligt.
Det finns inte angivet något skadestånd till flickan/flickorna. Troligen har deras advokat inte begärt det.

Sexköparna som åtnjöt sekretess.

Rättsfall #5. En domstol anonymiserar sexköpare – kallar dem sekretess B, C och D.
TR dom maj 2015

År 2004 kom boken ”Makten, männen och mörkläggningen” (Rauscher/Mattsson) som noggrant undersökte 70-talets sexköpshärva där bl a politiker, näringslivsmän, kulturmän såväl som höga jurister var inblandade. Prostitutionshärvan som innefattade minderåriga flickor, kallas ibland för Geijeraffären. Män med makt utnyttjade kvinnor och minderåriga flickor sexuellt i den utbredda sexhandeln som rådde på denna tid. Vid avslöjandet av händelserna, då en kvinna lagfördes, fick inte de prostituerade kvinnorna vara anonyma i rättsprocessen och de hängdes ut i media med namn och personnummer. Men männen som utnyttjade dem anonymiserades; de kallades kund 1, 2, 3 och så vidare.
I ett mål, som har tagit ca 3 år att utreda, säljs en kvinna av sin man till andra män. Tingsrätten väljer i domen att anonymisera sexköparna. De får åtnjuta samma sekretess som brottsoffret. De män som utnyttjade kvinnan likställs därigenom med henne, brottsoffret. De behandlas med samma hänsyn.

Fyrtio år efter 70-talet, 16 år efter sexköpslagens införande och 10 år efter att sexköpsbrottet blev ett sexualbrott, väljer svenskt rättsväsende att skydda sexköpare. Det är som om våldtäktsmän skulle anonymiseras av hänsyn till deras integritet. Vad säger det om synen på sexköpare? Dessa brottslingar som till skillnad från andra vanliga brott, hämtas från alla skikt i samhället? Frågan uppstår: vilka män fanns bland dessa sexköpare? Var det någon särskild anledning till att utredningen tog så lång tid? Har denna senfärdighet (ovilja?) hos polisen/åklagaren något samband med den senare beslutade anonymiteten för de män som hade utnyttjat kvinnan sexuellt? Inte heller denna kvinna fick något skadestånd trots att hennes man sålde henne till ett stort antal män och dessutom övervakade henne. Mannen hävdade förstås att det var hans fru som ville ha sex med dessa män och att han skyddade henne. Han döms till samhällstjänst och kvinnan får ingen ersättning för kränkningen. Sexköparna däremot – de är skyddade för tid och evighet. Vilka signaler sänder den här domen  ut till män som begår sexköp?

Våldtäkt mot kvinna i prostitution.

Rättsfall #6.  Två män frias för våldtäkt mot en kvinna i prostitution.
HR-dom februari 2014 ”utan att ens ha försökt ropa på hjälp ”

Tingsrätten fällde två män som band (det kallades BDSM) och utnyttjade en kvinna i prostitution och sedan lämnade henne fastbunden med strypsnara. Hon hittades efter ett antal timmar av sin pojkvän.
Båda männen friades av emellertid av hovrätten.

HR skriver:
Som tingsrätten har angett finns det också stöd i rättsintyget för att målsäganden varit bunden runt halsen.

Men HR tycker också till om dessa skador:
Det har visserligen konstaterats vissa skador i rättsintyget, men de förefaller lindriga i förhållande till det våld som hon har beskrivit

HR har också en åsikt om hur kvinnan borde ha betett sig när hon låg bunden och förnedrad. De anser att hon borde ha ropat på hjälp.
utan att ens ha försökt ropa på hjälp. Hon bodde i ett flerfamiljshus och händelserna tilldrog sig där på efternatten och morgonen till en vardag

Med det här resonemanget avfärdar domarna i hovrätten kvinnans vittnesmål, hon anses inte trovärdig och männen frias. Vad domarna i Hovrätten stödjer sig på när de anser att hon borde skrikit så att grannarna fick se henne som den prostituerade kvinna hon är och dessutom förnedrad, förklarar de inte. Som så ofta domarna utgå från sin egen världsbild om verkligheten och inte den som den utsatta kvinnan befann sig i. Och läggs en gnutta förakt till det för kvinnor i prostitution så är det nog ett ”lätt” beslut av en svensk hovrätt att fria våldtäktsmän.
Resonemanget visar även ett förakt för kvinnan och den situationen hon befann sig i. Det går inte att frigöra sig från funderingar om rätten anser att hon försatt sig själv och därmed får skylla sig själv. Det andra alternativet tror att hon ljuger och sätta fast männen. Det hela är obegripligt och samtidigt symptomatiskt för hur rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution.

Domar om prostitutionsrelaterad brottslighet: människohandel /koppleri

Vi vill återigen påpeka att det finns många andra domar som, liksom de i urvalet nedan, synliggör hur domstolar nedvärderar kvinnor i prostitution, skuldbelägger dem för mäns våld och förminskar männens våld. En del av domarna nedan är viktiga för att de har satt en agenda/praxis, som är mer eller mindre uttalad, för att även i andra domar mildra straffen för förövare och förminska det våld som kvinnor i prostitution utsätts för.

Rättsfall #7. Män frias för barnvåldtäkt/köp av sexuell handling av barn – 14-årig flicka såldes.  HR-dom februari 2011
”hennes bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning”

En 14-årig flicka med en funktionsnedsättning, som rymt från sitt behandlingshem, säljs i lägenhet, på en offentlig toalett mm till ett okänt antal män. Ett antal av dessa åtalas för våldtäkt mot barn och några för brottet människohandel. En av männen döms till koppleri av normalgraden och får påföljden tre månaders fängelse, en påföljd som dock anses vara avtjänat i häktet och en av männen döms för köp av sexuell ”tjänst” – inte handling av barn. Flickan blir helt utan skadestånd.
Jämförelseperspektivet är här ett barn, en flicka, och ett flertal vuxna män. Genomgående ursäktas männen medan flickan anses som mindre tillförlitlig p g a sitt funktionshinder och samtidigt som hon anses ge intryck av att vara äldre än 14 år. Rättens lägger alltså dubbel skuld/ansvar på flickan/barnet men skuldavskriver de vuxna männen.
Det som är intressant är att se hur hovrätten i här domen, bortförklarar männens möjlighet att inse att flickan var minderårig och med en funktionsnedsättning.

I domen kommenteras flickans kroppsutveckling:
Hovrätten har gjort bedömningen att det inte enbart av målsägandens utseende har gått att dra slutsatsen att hon varit under 15 år.
I den mån det är möjligt att bilda sig en närmare uppfattning utifrån det presenterade bildmaterialet skulle målsäganden mycket väl kunna vara åtminstone 16 eller 17 år gammal.

Men hovrätten skriver i alla fall att den 14-åriga flickan var i en mycket utsatt situation men det verkar som om de anser att ”utsatt” betyder något annat än vad som vanligtvis avses eftersom de skriver:
Tvärtom får den slutsatsen dras att det inledningsvis varit målsägandens bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning

Den 14-åriga flickan hade enligt hovrättens domare en ”bestämd föresats” att prostituera sig. Kan det synliggöras mer hur området prostitution förblindar domare? Har dessa överrättsjurister inte förstått något om prostitutionens väsen och att det är mäns våld mot kvinnor? Det är också uppenbart hur domstolar, liksom här, låter sina värderingar om frivilligheten i prostitution ”smitta neråt” i ålder; att t o m flickor blir ”bestämda” att låta sig sexuellt utnyttjas av män på rad.
Sexköparna/ barnvåldtäktsmän ursäktas med att deras ”förehavanden” varit ”kortfattade, att ” ingenting tyder på att de ”försökt föra några mer djuplodande samtal” med flickan, att de inte talat flickans språk och en av männen ursäktas t o m för att han var mycket äldre än flickan.
Det är inte alls givet att /man/ på grund av att han är äldre än övriga här berörda tilltalade skulle ha haft bättre förutsättningar att avgöra åldern på målsäganden. Möjligen har det i stället förhållit sig tvärtom.

Sammantaget är detta en förfärlig dom som tyvärr signalerar att flickor under 18 som utnyttjas i prostitution av män på rad, faktiskt inte har rätten på sin sida. Det har däremot männen.  Reglementeringens skuldbeläggande av kvinnor och flickor och osynliggörande av männens ansvar verkar inte långt borta i den här domen. Vad är signalvärdet med den här domen från en utav Sveriges högsta juridiska instanser? Hur mycket har den påverkat andra domstolar sedan 2011?

Rättsfall #8. Två män frias från människohandel – döms grovt koppleri / koppleri.   HR-dom mars 2012  ”tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, men haft ett verkligt och godtagbart alternativ”

Två kvinnor lockades till Sverige för arbete på en nattklubb. När de väl kom hit fördes de av de tilltalade männen till en lägenhet där de såldes till andra män. Pengarna behöll de tilltalade männen. En enda sexköpare åkte fast. Kvinnorna lyckades ta sig iväg och upptäcktes av en vaken tågvärd som kallade på hjälp och på det sättet rullades historien upp. Tingsrättsdomen från december 2011.är ganska insiktsfull.
Men hovrättsdomen är som en förolämpning för kvinnorna. För de första väljer de, precis som i rättsfall #9 nedan, att tolka de två männens handlingar var för sig. Rätten styckar alltså upp händelseförloppet och väljer därigenom bort förståelsen och komplexiteten i utnyttjande av kvinnorna. De som tjänar på det är alltid misstänkta förövare.
Hovrätten förminskar också männens ansvar för deras handlingar:
Vad han ska dömas för har inte präglats av förslagenhet och han kan, som hovrätten nyss konstaterat, inte heller göras ansvarig för att koppleriet ska ha skett under människohandelsliknande former.

 Även om utnyttjandet av målsägandena i mänsklig mening har varit hänsynslöst, vilket ligger i själva koppleribrottets natur, har det inte innefattat ett hänsynslöst utnyttjande

Hovrätten väljer också, trots att de påpekar att kvinnorna behandlas illa, att anse att det åligger kvinnorna själva att ta sig ur detta utnyttjande.
Målsägandena har således, även om de tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmannens vilja, nämligen att ge sig i väg,

De påpekar också att åtminstone en av kvinnorna kunde engelska som om det i sig skulle vara avgörande.
Hovrätten skriver angående den ena tilltalade mannen:
Det koppleribrott man  har gjort sig skyldig till har dock haft människohandelsliknande inslag och har inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena. Brottet är därför för hans del att bedöma som grovt koppleri.
Det har enligt hovrättens mening inte uppstått något sådant maktförhållande mellan
gärningsman och offer
Männens döms för det mildare brottet grovt koppleri och koppleri vilket med för att kvinnornas skadestånd sänks därmed rejält. Vad hade hänt här om andra åtalspunkter förts in än det luddiga och sällan använda brottet människohandel? Om de här kvinnorna som användes i prostitution ansett ha samma värde som andra kvinnor?

Rättsfall #9. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom juli 2012 
”inte ofrivilligt –  inte hindrad att lämna”

Det här är en betydelsefull dom där hovrätten lindrar påföljden för samtliga de sex inblandade.  Ingen döms för människohandel. De döms till grovt koppleri och koppleri. Några få sexköpare döms. Det anmärkningsvärda är att kvinnan utvisats av polisen trots att hon kan vara ett brottsoffer. Det omöjliggör att hon fått professionellt stöd och möjlighet att förstå hur svenska lagstiftningen fungerar. Hon är alltså tillbaka till sitt hemland där hon har en son och där sker en del av förhören. Kvinnan vill inte alls medverka. Vilka hot och vilket mentalt tryck kan hon utsättas för där ifrån gärningsmännens vänner och släktingar? Hon gör inga anspråk på skadestånd.  Vem skulle ha hjälpt henne med det? I sådana här fall är det av största betydelse att rättsväsendet förstår kvinnans situation, både den i Sverige och den i hemlandet Rumänien där hon kan råka illa ut om det framkommer att hon är en kvinna i prostitution.
Tingsrättens, som dömde fyra av de sex tilltalade männen för människohandel, visar faktiskt en förståelse för kvinnans situation och skriver:
Kvinnan/ ville dölja vad hon egentligen gjorde i Sverige och att hon befann sig i en utsatt situation. Kvinnan har hörts såväl i Sverige som i Rumänien. Den berättelse som hon lämnat stämmer inte överens med vad de tilltalade uppgett
 De har utnyttjat kvinnans utsatta belägenhet. Hon har saknat pass och inte haft eget boende eller tillräckligt med pengar.
De har hanterat henne som en ägodel.

Männen har sinsemellan diskuterat om kvinnan hade mens eller om hon kunde börja ”jobba igen”. De har skaffat ”kunder” dvs män som utnyttjat henne. Kvinnan överlämnas till olika män under en viss tid. Kvinnan fick instruktioner hur hon skulle bete sig mot män. Andra människohandlare kom och tittade på henne och ville se hennes kropp. Hon såldes vidare för ett visst belopp. Vid åtminstone ett tillfälle överenskom tre män med ägarna om att använda kvinnan en hel natt. Detta tillfälle kan alltså ses som en nattlång gruppvåldtäkt utav kvinnan.

Vidare skriver tingsrätten:
haft ett sådant maktförhållande till kvinnan  att de har kunnat överlåta henne som egendom till personer hon aldrig tidigare träffat och som hon helt saknat kunskap om.

Tingsrättsdomen är på 182 sidor och bitvis riktigt bra. Den innehåller också en genomgång av människohandelslagstiftningen och av liknande avgöranden i domstolar. Det är värdefullt.

Men hovrätten vänder på det mesta. De verkar acceptera männens påståenden och undanflykter. De verkar också anse att kvinnorna är att betrakta som ”frivilliga”.  Den nonchalans som rätten visar och hur de negligerar den situation som kvinnor i prostitution befinner sig i är förfärlig och kvinnoföraktande. Hovrätten skriver:
inget av vad som framkommit till det yttre gett antydningar om att/kvinnan/ ofrivilligt skulle ha deltagit i de sexuella handlingar som förekommit. Utredningen ger inte heller stöd för att /kvinnan/ varit hindrad att lämna lägenheten i

Det framkom, som nämnts, att kvinnan tex sålts en hel natt till tre främmande män utan domstolen verkar förstå det är uttalat våld mot denna kvinna. Hur mådde hon efter den natten? Vad utsattes hon för då?  Hur rädd för var hon?  Hur chockad? Händelsen nämns men förbigås för övrigt helt. Vidare anser den svenska överrätten att eftersom kvinnan faktiskt haft någon sorts rumänska id-handlingar så menar de att det faktum att hennes pass var beslagtaget av hallickarna, därmed var ointressant. De bedömer alltså inte vad männens handlingar säger om männen och deras makt utan resonerar snarare om vad kvinnan skulle kunnat göra. Hovrätten resonerar naturligtvis inte heller i vidare mening vad händelserna medför för kvinnan och den mentala och sexuella underordning hon utsatts för av dessa sex landsmän i ett främmande land och inte heller om hur traumatiserad hon kan vara utav det hon varit med om.

I domen framgår att kvinnan transporterats och inte fått behålla några pengar. Men hovrätten anser att kvinnan verkar kunna lite engelska och tar det som intäkt för att hon därför inte är så utlämnad som åklagaren menat. Det här är en typ av resonemang som visar att hovrättens domare snarare utgår från sig själva än brottsoffrets situation.  De skriver:
Även om/kvinnan/ tveklöst utnyttjats och behandlats på ett oacceptabelt sätt av såväl man 1 och man 2 som man 3 och man 4 ger utredningen mot bakgrund av ovan nämnda tveksamheter inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det för henne inte funnits något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmännens vilja.
Enligt hovrättens mening har det alltså inte visats något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning

Det är ett underbetyg åt det svenska rättsväsendet att de här inte ens försöker ta reda på vad prostitution är av någon med sakkunskap eftersom de inte verkar besitta några kunskaper själva. Det är en okunnig och fördomsfull dom som helt ansluter till att en kvinna i prostitution är att anse som maktmässigt på samma nivå som sex landsmän. Inte heller skriver rätten något om det våld hon utsattes för av svenska sexköpare och hur det påverkade henne.
Vad hade hänt om den här hovrätten istället för det oprecisa och svårförstådda brottet människohandel och det ekonomiska brottet koppleri, hade varit tvungna att ta ställning till olika brottsbenämningar som konstituerar mäns våld mot kvinnor som tex:
Människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång.  Hade det varit lika lätt att bortförklara det?

När det handlar om kvinnor i prostitution halkar svenskt rättsväsende in på tankar och resonemang som om det rörde sig om en annan sorts kvinnor. Som om kvinnor i prostitution är något väsensskilt från andra kvinnor. Som om de födda till att vara män till lags sexuellt t o m när det rör sig om kvinnor från fattiga förhållanden som ännu mer patriarkalt styrda än vad kvinnor är i Sverige. Aldrig är den sexuella överordningen så tydlig som när domstolar ska bortförklara det förtryck som prostitution i sig utgör.

Rättsfall # 10. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom september  2012
”inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet”

Det här målet rör sig om en mycket uppmärksammad s k traffickinghärva där ett antal rumänska unga kvinnor prostituerades på gatorna i Göteborg. Svarta rubriker beskrevs deras situation och hur de utnyttjades. När domen från hovrätten avkunnades mildrades brottsbenämningar för de män som i tingsrätten dömts för människohandel de döms istället för olika koppleribrott. De får också då mildrade påföljder.
I domskälen väljer hovrätten att, till skillnad från tingsrätten, att stycka sönder åtalet så att varje kvinna som är utsatt för brottsliga handlingar av männen, behandlas var för sig. Rätten väljer därigenom bort att få den överblick som är nödvändig för att behandla prostitutionsrelaterad brottslighet. Det visar på både en ovilja att förstå prostitution och på en okunskap om ämnets komplexitet.  En kan fråga sig varför en svensk hovrätt väljer det här angreppssättet 2012 när det är en allmän kunskap sedan minst 10 år att just i prostitutionsrelaterad brottslighet krävs överblick och att händelser och människor ska ses och bedömas i ett sammanhang.

Dessutom bortser rätten sin bedömning helt ifrån att kvinnorna misshandlats utav de tilltalande männen. Det sker vid flera tillfällen i domen. Varför åtalas ingen för  misshandel av kvinnorna eller vägs det inte in i hovrättens dom? Det är inte tillåtet att misshandla kvinnor i Sverige. Det är ett brott mot person. Att överse med det för att mannen eventuellt kommer att dömas till koppleri dvs brott mot staten, torde vara ett brott mot internationella konventioner såväl som svensk lag om att människor ska behandlas lika. Det finns ingen anledning att svenskt rättsväsende ska godta misshandel av en rumänsk kvinna som sker i Sverige som hovrätten gör och där de t o m själva klargör att det har skett. Hovrätten skriver tex:
Det finns flera uppgifter om att/tilltalad man/ har misshandlat /kvinna/ varav åtminstone de som kommer från kvinna X  och kvinna Y får anses tillförlitliga.
Ändå skriver hovrätten längre ner i domen:
Inte visat att/kvinna / befunnit sig in en utsatt belägenhet
Rätten visar också att den inte kan behandla området mäns våld mot kvinnor genom skrivningen:
Hovrätten anser att åklagaren styrkt sitt påstående att/tilltalad man/ hotat och misshandlat/kvinna.
Lite senare skriver rätten på samma sida
inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet.

Hur tänker hovrätten när de anser att det för våldsutsatta kvinnor inte finns något samband mellan hot och våld? Vilken kunskap använder de om området mäns våld mot kvinnor? Vilken forskning?

Betraktar svenskt rättsväsende kvinnor som kemiska substanser eller växtdelar?

Förutom att stycka upp händelserna till närmast i det närmaste obegriplighet och att inte lagföra eller väga in våldet mot kvinnorna, väljer dessutom hovrätten att föra ett resonemang där de likställer kvinnokroppar med narkotika dvs kemiska substanser eller växtdelar. De hänvisar nämligen till en serie HD-domar som har fastslagit att misstänkta i narkotikamål ska behandlas olika påföljdsmässigt beroende på vilken roll de haft i organisationen. Varför gör hovrätten så här? Vad vill de signalera med det sättet att resonera? HD har inte i dessa mål uttalat sig om kvinnohandel ändå väljer den här hovrätten att föra in detta resonemang i den här domen. De skriver:

Såsom Högsta Domstolen under det senaste året har utvecklat i en serie rättsfall som gäller påföljder i narkotikamål bör i princip den bestraffas strängare som har haft en ledande roll i en organisation, medan den som haft en underordnad roll på motsvarande sätt bör bestraffas mildare. Av betydelse är därför vilken roll respektive tilltalad har haft i prostitutionsnätverket.

Det torde vara häpnadsväckande och oroväckande att en svensk domstol på det här sättet öppet vädrar sin kvinnosyn och sin syn på att kvinnors kroppar inte är att betrakta som absolut okränkbara värden. Tvärtom värderas kvinnokroppen som en handelsvara som vilken som helst mellan män på ett helt internaliserat sätt. Knark och kvinnokroppar görs likvärdiga dvs förtingligandet av kvinnokroppen ter sig  fullständig i svenskt rättsväsende.
Hovrättens skrivningar om handel med kvinnors kroppar sker inte 1912 utan 2012, i en tid vi har lagstiftningen om förbud av köp av sexuell ”tjänst”, kvinnofridslagar och våldtäktslagstiftning. Det är inte ägnat att inge förtroende att kvinnor blir betraktade som substanser av svenskt rättsväsende. Bör kvinnor efter den här domen inse att de är att betrakta som handelsvaror –  som utgångspunkt?

Rättsfall #11  Två män åtalas inte för människohandel. Döms för koppleri.  TR-dom oktober 2014 (återtaget överklagande till HR)
De två målsägande kvinnorna blir utan skadestånd.

Enligt åtalet anses männen ha:
Sexköparna har skaffats fram dels genom att Misstänkt 1 har lagt ut annonser avseende Alfa:s och Beta:s sexuella tjänster på ett flertal eskortsajter på Internet, dels genom att Misstänkt 1 administrerat en av honom själv upprättad hemsida – ”Amazing Girlz” – för förmedling av tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning. Misstänkt 1  har likaså förhandlat med sexköparna om tid, plats, pris och typ av sexuell tjänst.
Misstänkt 2 har vid okänd okänd tidpunkt begett sig till Köpenhamn, där han fysiskt transporterat Alfa och Beta till olika sexköpare i Danmark. Transporterna har skett med Misstänkt 1:s personbil.
Misstänkt 2 någon gång under den aktuella tidsperioden hämtat i Tyskland. Misstänkt 2 har vidare övervakat och kontrollerat målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitutionsverksamhet i Danmark genom att i vart fall under någon eller några veckor vistas tillsammans med dem i Köpenhamn.

Brottet har även inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena Alfa och Beta, eftersom dessa befunnit sig i ett påtagligt underläge i förhållande till Misstänkt 1 och Misstänkt 2. Alfa och Beta har varit betydligt yngre (precis 18 år fyllda), saknat arbete, utbildning, trygga och stabila hemförhållanden samt erforderliga språkkunskaper, pengar och kunskaper om samhällena i Sverige och Danmark, Vidare har Misstänkt 1 och Misstänkt 2som båda saknat arbete, försörjt sig på målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitution.

Åklagaren väljer dock att inte åtala för människohandel. Varför?
Tingsrätten skriver om ”flickorna”, antalet sexköpare för ”kundfrekvenser ”, kallar prostitution för ”verksamhet”. ”Flickorna” görs ”självständiga” då de var i Danmark och rätten skriver t o m
Eftersom Alfa och Beta vid det laget hade bedrivit prostitution i Köpenhamn under cirka en och en halv månads tid framstår det för övrigt som en överloppsgärning att de på plats skulle ha någon som ”övervakade och kontrollerade” deras verksamhet. Alfa och Beta framstår under Danmarkstiden som någorlunda självständiga

Det anses av rätten vara en ”överloppsgärning” att hallickar skulle kontrollera deras verksamhet på andra sidan Öresundsbron.
Det finns en ekonomisk utredning i ärendet. Rätten väljer att döma de misstänkta männen för grovt koppleri med påföljden 1 år 3 mån jmf med Rättsfall #13  där en kvinna dömdes till tre år i samma TR) och för koppleri med påföljd 8 månaders fängelse.
”Flickorna” får inget skadestånd av tingsrätten med motiveringen:
De koppleribrott Misstänkt 1 och Misstänkt 2 gjort sig skyldiga till har inte innefattat några moment som utgör en så allvarlig kränkning av Alfas och Betas integritet att brotten kan grunda skadeståndsskyldighet.
Det saknas vidare underlag för slutsatsen att Alfa och Beta lidit sådan fysisk eller psykisk personskada att det finns förutsättningar att tillerkänna dem ersättning för sveda och värk.
Vad det skulle vara för sorts ”underlag” framkommer inte.

Rättsfall 12. En man har med hot sålt en minderårig flicka till andra män.
TR-dom december 2013 Flickan får inte skadestånd för handeln.

En man som vid brottstillfället var under behandling inom rättspsykiatrin, döms för hot, koppleri och andra prostitutionsbrott.
Brottsoffret som handlades med, när den tilltalade mannen skulle vara inlåst och under kontroll, var en minderårig flicka. Trots att mannen döms för olaga hot mot flickan och att det anses av rätten att vara ett allvarligt olaga hot och en allvarlig kränkning, får den minderåriga flickan endast skadestånd för kränkningen och inte sveda och värk i denna del av domen. Det är den första signalen från rättsväsendet till flickan.
Dessutom, för koppleridelen, dvs den delen där mannen lade ut annonser för att få tag på prostitutionsköpande män, där han avtalade tider med dessa män och där han sedan såg till att flickan utsattes för dessa övergrepp, får flickan inte något skadestånd. Det är den andra signalen från rättsväsendet till flickan.

Tingsrätten väljer att i sin dom att inte på något sätt beröra det faktum att flickan utsatts för hot i samband med det dömda koppleriet. De särskiljer alltså på hoten mot flickan och tvånget mot henne att ingå i prostitutionssammanhang och de väljer att se koppleriet som enbart ett brott mot staten. Det är svårt att se det här agerandet annat än som ett utslag av likgiltighet för det flickan utsatts för och rentav ett förakt mot henne såväl som en kränkning av hennes värde från rättsväsendets sida. Den minderåriga flickan är ett brottsoffer som borde vara särskilt skyddsvärt. Men ses hon som en redan ”fallen flicka”? Hon hade prostituerat sig innan och det nämns i domen. Så går det att se att rättsväsendets syn på kvinnor i prostitution ”smittar” neråt även till flickor.

Rättsfall #13. En kvinna i prostitution döms för människohandel – får 4 år.
Två män döms för koppleribrott och får villkorligt.
(TR-dom november 2013 ) HR-dom mars 2014

En ungersk kvinna i prostitution, X,  döms till fängelse. Två ungerska män får villkorligt. De få sexköparna får dagsböter.
I domen framkommer att polisen bestämmer sig för att avlyssna en kvinna i prostitution då de misstänker henne för brott. Eftersom hon umgås med de två kvinnorna A och B, från samma land som också befinner sig i prostitution i Sverige anser sig polisen ha fått en indikation på att det röra sig om brottslighet. Hur de fick dessa indikationer framkommer inte. Ur TR-domen:
Polisen fick indikationer på att det förekom handel med sexuella tjänster från en lägenhet i Malmö. En utlänningskontroll gjordes X . Där fanns en utländsk kvinna. Spaning gav stärkta indikationer. Det var män som kom till lägenheten och lämnade den efter kort tid. X körde den andra kvinnan till olika ställen.

Polisen skriver inte i detta stycke att kvinnan X också var i prostitution. Inte heller skriver de om vem som ägde bilen och om det fanns en orsak till att kvinnor åker med kvinnor. Den ena kvinnan, A, anses styrka åtalet mot kvinnan.  Hon anser, tvärtemot den andra kvinnan B, att hon utsatts för brott av kvinnan X. Från A:s vittnesmål:
X skulle ringa kunderna, och det var så hon skulle hjälpa Målsägande A. A var gigolo. Målsägande A visste att det gällde prostitution.
Först skulle Målsägande A bo hos X, och sedan fick de tillgång till en lägenhet. Det var en ungersk kille, en egen företagare, som hade lägenheten.

Rätten konstaterar att kvinna A kan engelska och tyska och att egen hon haft nyckel till lägenheten där kvinna X bor. Kvinna A har också varit ute och gått med kvinna X:s barn och hund.
Två ungerska män som figurerar i utredningen, är inte avlyssnade. Deras del i det hela återges endast i de kontakter de har i telefon med kvinna X. Det framkommer dock tydligt att en av dessa män rekryterat kvinna B för att hon ska prostitueras i Sverige. Han bestämmer också att kvinna B ska bo hos den tilltalade kvinnan.  Den andra mannen har den lägenhet vari i den del av sexköparna tas emot.

Det finns ingen ekonomisk utredning som domstolar brukar fästa stor vikt vid när män misstänks för kvinnohandel, det finns inga andra vittnesmål än kvinna A och polisens lösa antaganden bl a att de aldrig sett kvinna A ensam. De medger att de haft begränsade resurser att bevaka kvinna X men det hindrar dem inte från att i sina vittnesmål skuldbelägga just kvinna X. Det är värt att notera att polisens ringa resurser läggs på ett bevaka en ungersk kvinna i prostitution och inte på att följa de sexköpande männen som är orsak till kvinnohandeln.
Trots alla brister i utredningen dömer tingsrätten kvinnan skyldig till grovt koppleri med påföljden 3 års fängelse och hon blir skadeståndsskyldig till kvinna A. Männen döms för koppleri respektive medhjälp därtill och får villkorliga dom. Inget resonemang förs om varför kvinnorna A och B, bor hos just en kvinna i prostitution och  om att hon därigenom förutsätts hjälpa dem att kunna prostituera sig genom sin lokalkännedom och att hon ska agera kvinnligt förkläde vilket underlättar för de manliga sexköparna.
Kvinnan överklagar. Det verkar som om hon vill försöka byta försvarsadvokat men det får hon inte för rättsväsendet. Varför?
Männen överklagar inte. Varför skulle de göra det? De fick nu oerhört milda domar.

Kvinnan döms i hovrätten för människohandel! Straffet skärps till fyra års fängelse. Det är frapperande med vilken lätthet denna överrätt bestämmer sig för den ovanliga brottsbenämningen människohandel och att det sker mot en ungersk kvinna i prostitution. Rätten stödjer sig i princip bara på kvinna A:s vittnesmål om att hon arg på kvinna X och på polisernas sporadiska bevakning. Var det lättare för hovrätten att döma kvinna X ännu hårdare då de ungerska männen inte fanns med i rättssalen? Framstod hon som mer skyldig då? Och varför fick inte kvinna X välja en ny advokat?
Lika mycket som hovrätten väljer att lita helt på kvinna A rörande hennes åsikt om kvinna X, lika lite litar rätten på henne när hon vittnar om sexköparna:
En utgångspunkt vid bedömning har varit att enbart Målsägande A:s utpekande av någon som köpare av en sexuell tjänst inte är tillräckligt för en fällande dom när uppgift står mot uppgift.

Med andra ord är en prostituerad kvinnas ord pålitligt när hon skuldbelägger en annan kvinna men inte när hon skuldbelägger en man.  Kan det synliggöras mer hur domstolar väljer närmast utstuderat vad som de tror respektive  inte tror på?
Domar som likt ovanstående dömer kvinnor till stränga straff i prostitutionsrelaterad brottslighet är inte ovanliga. Det är snarare ett mönster som tycks återkomma. Det är också ett mönster att kvinnor som prostitueras där män handlar med dem, anses vara frivilligt i handeln och att kunskaper i engelska används emot de handlade kvinnorna se Rättsfall 8.  Skulle dessutom de handlade kvinnorna ha nyckel kan det nog anses som ett tungt vägande skäl att fria de manliga hallickarna något som inte gäller i det här rättsfallet då alla rättsliga instanser från polis till hovrätt anser att nyckeln inte har någon betydelse. Nu – då en kvinna åtalas.   I det här fallet var det mycket lätt att döma för människohandel.

Enligt den här domen räcker det med en kvinnas ord mer behövs inte.
Men sexköpare skyddas trippelt – de visas större hänsyn vid bevisvärdering, de bevakas och avlyssnas inte av polis och de få som åker fast bara några 1000-lappar i bot.
I ovanstående fall döms tre sexköpare i samma deldom i tingsrätten och fyra frias.

Rättsfall #14.Kvinna i/ur prostitution och man döms för människohandel.
HR-dom januari 2016.

En kvinna i och ur prostitution döms och likställs med en man, M, trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan, K. De anses gemensamt ha utnyttjat en annan kvinnas, A:s. prostitution. Alla är utländska medborgare från samma land.
Som hovrätten redan konstaterat har K och M haft en maktposition där de varit helt överordnade A och de har uppenbarligen utnyttjat A:s utsatta belägenhet där kunder bokats in för sex med A i en omfattning som A saknat kontroll över
Efter en tid i Sverige stod det klart för A – sedan k förbjudits av M att fortsätta prostituera sig – att hon var den ende av de tre – hon själv, K och M – som drog in pengar, innebärande att A inte fick den ersättning hon tyckte hon borde ha fått för sina tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige
Bedömningen ändras inte heller av K:s allmänt hållna uppgifter om att hon kände sig tvingad att göra det som K sade åt henne att göra. Hovrätten noterar i sistnämnda sammanhang att K även förklarat att det viktigaste för henne var att ha M nära sig och att hon skulle varit beredd att ”stå på huvudet” för honom

Kvinnan K, skyddar alltså mannen och vill göra honom till lags. Hon anser också att hon och A är jämbördiga då de båda är i och ur prostitution.
K har gett uttryck för ståndpunkten att hennes betydelse för A:s prostitutionsverksamhet varit försumbar och att hennes ställning i förhållande till A varit jämbördig, bl.a. i det förhållandet att de båda prostituerade sig i Norge och den första tiden i Sverige.
K har förklarat att anledningen till att hon talade med A i telefon i samband med att denna rekryterades till verksamheten var att A inte skulle bli skrämd av att tala med en man,

Kvinnan ger alltså råd till den andra kvinnan om sexköpare, hon hjälper till att sminka henne, osv, Inget utav detta tar domstolen hänsyn till. De väljer därmed att dubbelbestraffa en kvinna som är eller varit i prostitution och den roll som hon tilldelas i ett sexuellt patriarkalt styrt på grund av att hon är kvinna och för att sexköpare hellre vill möta kvinnor.  Kvinnor tillmötesgår alltså mäns önskningar och fantasier  tll mötet med en prostituerad kvinna. Det är struktur som tydligt visar prostitutionens väsen och det bortser rätten ifrån. Mer om den här dubbelbestraffningen står i inlägget Prostitutionen och rättvisan del 1.
Domstolen tar inte hänsyn till patriarkala strukturer – att kvinnor som varit i prostitution kan fortsätt vara utsatta och befinner sig en tillvaro där de inte kan bestämma så mycket utanför ramarna. Kvinnor används strategiskt av män för att det ska underlätta hanteringen av andra kvinnor. Att det är kvinnor som säljs och män som köper kropparna, säger något om prostitutionens könsmakt, det bortser domstolen ifrån. De väljer bort all kunskap om prostitution som mäns våld mot kvinnor och gör istället företeelsen som könsmässigt likställd företeelse. Inte en enda sexköpare lagförs i målet. De är helt frånvarande. De används däremot indirekt för att skuldbelägga kvinnan K genom att deras önskemål om hur prostituerad kvinna ska se ut .

Rättsfall #15.  Rumänsk kvinna i prostitution döms för koppleri – hjälpte en annan rumänsk kvinna i prostitution.  TR-dom juni 2016.

Polis har sett hur två kvinnor, A och B, åker gemensamt i bil som tillhör den ena kvinnan, till sexköpare. Den ena kvinnan kan engelska, den andra inte, vilket leder till att den engelsktalande kvinnan svarar sexköparna i telefon.  Den rumänska kvinnan A som kör bilen och som pratar engelska åtalas för koppleri och döms till två månaders fängelse av en svensk tingsrätt.
I domen berättar den tilltalade rumänska kvinnan i prostitution bl a följande:
B åkte inte taxi, bl.a. för att spara pengar men också för att A skulle veta vart B befann sig om det skulle hända något.
Polisen som spanade vittnar i tingsrätten:
Vid ett annat tillfälle uppfattade polisen att det uppstod en situation där B ringde efter A, som då kom för att hjälpa A.
De män de hade kontakt med uppgav att B talade väldigt dålig engelska vilket ledde till att B inte hade kunnat skriva de aktuella textmeddelandena.

”De män” som polisen hade kontakt med måste alltså vara är sexköparna? Deras information används alltså mot en rumänsk kvinna i prostitution? Om nu polisen har begränsade resurser ska de då ägna det åt att föra i bevisning att en rumänsk kvinna begår brott för att hon samarbetar med annan rumänsk kvinna?
Det här fallet framstår som om det handlar om två rumänska kvinnor i prostitution som hjälper varandra och skapar trygghet i en mycket utsatt livssituation. De utsätts för svenska sexköpande mäns utnyttjande och våld. Vad är det som pågår när svensk prostitutionspolis då ägnar sig åt sådana här brottsutredningar?
Dessutom framkommer det att det finns en man inblandad som hjälper dem med internet och som A kontaktar om hon inte vet var B befinner sig. Vem är denna man och vart tog han vägen i utredningen? Tog polisen och åklagaren den enkla vägen ut och utredde en prostituerad kvinna för att det var lätt och ofarligt?
Att en prostituerad kvinna om hjälper en annan kvinna i prostitution ses som hallick visar hur lite rättsväsendet förstår att prostitution är mäns våld mot kvinnor. Reglementeringens öppna skuldbeläggande av kvinnor och osynliggörandet av männens handlingar känns närvarande i det här fallet, nästan 100 år efter att detta historiska och djupt kvinnoföraktande systemet, upphörde i Sverige.

Med den här utredningen och domen misstänkliggör och angriper svenskt rättsväsende också det systerskap som kvinnor i prostitution visar varandra. Är det en del av syftet? Kommande inlägg, nr 3 serien, kommer att ta upp mer om polisens utredningar rörande prostitution och sexköp/könsköp.

Jämförelsedom – så lätt anses en medelålders svensk man vara tvingad – ”inte har haft något annat realistiskt val”
TR-dom juni 2015

En tingsrätt resonerar om huruvida en medelålders svensk man kunnat värja sig mot en annan man och hans flickvän. (Mannens namn är utbytt nedan till Bengt, den andra mannen kallas M och flickvännen för F.) Det är intressant att jämföra hur lätt rätten anser att mannen inte haft något annat alternativ än att åka med på en bilfärd.Tingsrätten skriver:
Har Bengt frivilligt följt med M i bilen?
Det är ostridigt att Peter var obunden och gick för egen maskin till M:s bil. Genom vad som framkommit om situationen innan avfärden, är enligt tingsrättens mening klarlagt att situationen har varit mycket hotfull för Peter som dessutom på grund av tidigare misshandel hade nedsatt förmåga att värja sig vilket måste stått klart för såväl F som M. Peters uppgifter om att han inte vågade fly får också starkt stöd av H:s uppgifter om Peters möjlighet att fatta egna beslut.
Det framstår också som självklart att Peter inte hade vidtagit de åtgärder han gjorde för att få stopp på färden om han frivilligt färdades i M:s bil. Mot denna bakgrund finner tingsrätten visat att Peter inte har haft något realistiskt val annat än att följa med i bilen vilket M och F givetvis har insett.

 Den fullt vuxne svenske mannen anses inte våga fly och inte heller ha ett annat ”realistiskt alternativ” än att följa med i bilen.
Hade detta resonemang kunnat föras i en motsvarande situation om det rört sig om en kvinna i prostitution? Hade då inte rätten snarare ansett att hon följt med helt ”frivilligt” – för misshandel brukar ju ofta bortses ifrån i prostituerades liv – vilket exemplifierats i ett flertal domar ovan.  Våld mot kvinnor brukar givetvis förminskas även i andra domar men alldeles särskilt gäller det då det handlar om de ”andra” kvinnorna – de redan fallna kvinnorna.
Dessa fallna kvinnor anses med lätthet att med fri vilja prostituera sig och följa med hallickar och sexköpare. Där finns inget resonemang om att de inte haft något annat ”realistiskt alternativ”. Men medelålders svenska män anses kanske vara mer utsatta än de fallna kvinnorna? Hur ska annars det relativt lättvindiga resonemanget i domen ovan tolkas mot bakgrund av hur motsvarande lätt könsmakt bortförklaras?

Sammanfattning

Rättsfall 1-5  är exempel på när sexköpande män frias med resonemang som närmast påminner om hur domstolar väljer att fria misstänkta våldtäktsmän. Mäns utsagor godtas. Oavsett om de av ”misstag” eller nyfikenhet söker efter prostituerade eller om de bara ”skjutsas” eller av något annat svepskäl så väljer domstolar att fria dem.

Dessa friande domar bör sättas i relation med hur hårt domstolar dömer kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare på det som de internaliserat anses ha rätt till och att dessa män förleds av de fallna kvinnorna.  Domstolar låter också här skulden ”smitta neråt” med skrivningar som att flickorna vid några tillfällen förmått män att träffa dem och hur lätt rätten även i dessa fall, friskriver sexköpare.

I sin bok Kroppspolitik från 2007 skriver Maud Edwards:
…att idén om mäns okontrollerbara sexuella drifter och kvinnokroppens tillgänglighet är en ständig joker i debatten – och i den rättsliga praktiken.

Vi menar att de här friande sexköpsdomarna är som en joker – den rättsliga praktiken att godta mäns fantasifulla påståenden fungerar också som ett slags upprätthållande av en könsmaktsordning – av mäns sexköp. De kommer undan skuld precis som misstänkta våldtäktsmän gör, utan ifrågasättanden. Domstolars hantering av sexköp dvs könsköp är därmed en del av samma struktur som skuldavskriver män i våldtäktsmål. Skillnaden är att den riskerade påföljden är mycket låg och kvinnan som utsätts för denna typ av mäns våld mot kvinnor som prostitution utgör, upphöjs inte ens till att få vara målsägande. Trots det och trots den skam som fortfarande åläggs kvinnor i prostitution skriver domstolar att det är en brist att den prostituerade kvinnan inte ville vittna. På det sättet har rättsväsendet distanserat sig helt och hållet sig från prostitutionens väsen.

Sverige kan domstolar välja att anonymisera sexualbrottslingar som sker i rättsfall 5. När får vi läsa om våldtäktsmän som kallas A, B och C? Eller är det bara handlar om män med makt som beskyddas? Som ska slippa få sitt namn ”draget i smutsen”? Reglementeringens kvinnosyn är påfallande närvarande då sexköpande män sekretessbeläggs.

I rättsfall 6 frias två män från våldtäkt på en kvinna i prostitution av den enda anledningen att domstolen anser sig ha facit på vad kvinnan borde ha gjort. Parallellerna till idén om det ideala brottsoffret, som så ofta gör sig påmind i våldtäktsfall, är uppenbara.

I rättsfallen 7-12 synliggörs på olika sätt hur domstolar närmast konsekvent nedvärderar kvinnor i prostitution och de umbäranden de är med om, hur de fråntas rätten till skadestånd och hur män skuldavskrivs t o m då minderåriga flickor är drabbade. Domstolar, framför allt hovrätter, väljer närmast konsekvent att bortse ifrån samband och strukturer och styckar i några exempel upp målen så att överblicken försvinner. Därigenom lättare att döma männen för mildare brott och påföljder. Kvinnornas vittnesmål ges mindre vikt.
Kvinnor i prostitution görs även starka, drivande, självständiga och frivilliga. Ingen analys görs av hur prostitution traumatiserar och bryter ner självkänslan. Inte heller hur de återkommande kontakterna med män som sexuellt utnyttjar dem påverkar psyket. Det försvinner helt om hur traumatiskt prostitutionen i sig är: att kvinnan inte vet om nästa sexköpare kommer utsätta dem för våld eller hur hans hantering av hennes kropp kommer att vara dvs hur han kommer ta i henne eller hur hon kommer att må efter samlaget. Domstolar gör ingen som helst bedömning av hur den ständiga rädslan påverkar kvinnor i prostitution men de har åsikter om hur de bör bete sig för att vara brottsoffer.

Brottet människohandel som är ett helt könsneutralt ord som andra sexualbrottsrelaterade brott är, anses av domstolarna oftast inte ha begåtts utan de dömer istället till det mildare brottet koppleri och kvinnorna blir utan skadestånd dvs kvinnors värde som människor förminskas och utnyttjandet av deras kroppar ekonomiseras. Och allt våld verkar försvinna.
Rätten gör heller ingen könsmaktsanalys på brotten människohandel eller koppleri utan blundar för att det är kvinnor som förutsätts köpas, säljas, kontrolleras och transporteras. Människohandel är ett juridiskt luddigt begrepp och har visat sig vara mycket svårbegripligt för domstolar. Dessutom händer något annat och det är våldet mot kvinnorna försvinner. Det byts ut mot ”kontroll”, transport, och ”otillbörliga” medel. Det blir närmast kliniskt rent från den verklighet som råder därute.  Det finns all anledning att funderar på om att även kvinnor i prostitution ska ha rätten att behandlas som andra kvinnor dvs utredning och åtal ska röra brott som människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång och andra ”normala brott som kvinnor som inte betraktas som ”fallna” kan vara brottsoffer i.

I rättsfall 13 är det däremot helt omvända värderingar från en domstol. I det här fallet accepteras en kvinnas utsaga fullt ut. Det sker när en domstol väljer att döma en annan kvinna i prostitution för människohandel.
Däremot gäller inte samma kvinnas utsaga när sexköpande män pekas ut. Kan det vara tydligare att domstolar inte dömer med rättvisan som drivkraft utan snarare könet på den som misstänks? Att det snarare är omvänd könsmakt som styr.
I rättsfall 14 döms både ett par: en man och kvinna, för människohandel, även här rör det sig om en kvinna som varit i eller är i prostitution. Ingen könsmaktsanalys görs trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan.
Dessa rättsfall, 13 och 14, är bara ett urval på liknande domar där kvinnor relativt lättvindigt döms för människohandel. Har det kommit att bli så människohandelsbrottet används numera? För att kvinnor doftas också prostituerade, ska dömas? Allt medan rätten bortser ifrån att kvinnor används som skyltfönster och som kvinnliga förkläden i en verksamhet som fullständigt osar manlig makt?

I rättsfall 15 utreds ännu en utländsk kvinna i prostitution eftersom hon samarbetar med annan prostituerad kvinna. Därmed anser polis och domstol att hon är skyldig till koppleri. Så slår rättsväsendet sönder den trygghet utsatta kvinnor kan behöva av en medsyster. Hur kan polisens spaning användas mot dessa kvinnor istället för att slå mot efterfrågan? Varför bildar inte poliserna istället gemensam opinion för att sexköpare – de män som driver kvinnohandeln – ska dömas strängare än några 1000-lappar i böter?

Sexköparnas våld är konstant frånvarande.

Det förs långa resonemang mot bulgariska, rumänska eller litauiska män där det framkommer att kvinnor är rädda för sexköparna och utsätts för våld från dem på olika sätt men där dessa män inte har något särskilt att frukta ens om de skulle råka bli upptäckta. De får för det mesta anonymt sin bot.

Rättsväsendet har inte förstått och vill förmodligen inte heller förstå, att prostitution är mäns våld mot kvinnor.

Slutord.

Slutordet inleds med några frågor:
Känns det lite extra bra för rättsväsendet när de har möjlighet att döma en prostituerad kvinna, denna historiskt mest lågt värderade kvinna i samhället, för något brott så att de då lättar på den tunga bevisbördan som åvilar män för samma brott? Från Prostitutionen och rättvisan – del 1: Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi.” 

Är det de gamla tankegångarna från reglementeringen som spökar ännu; att det är de prostituerade kvinnornas som ska kontrolleras, övervakas och dömas och inte männen som handlar med dem eller som köper sexuell tillgång till kvinnors kroppar?

Är det därför som kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms så hårt?

Vad är det egentligen som får domstolar att anse att sexuella handlingar mot betalning är frivilliga? Vilka uråldriga värderingar eller vilket önsketänkande styr då?
Hur ska flickan/kvinnan uppfatta sitt människovärde när de fråndöms rätten till skadestånd?

Domstolar har både en dålig kunskap om att kvinnor i prostitution är särskilt utsatta för ett strukturellt patriarkat förtryck och de väljer att blunda för det våld som dessa kvinnor faktiskt utsätts för som kommer till uttryck ibland direkt, men ofta indirekt.

Den rättsliga strukturen idag är snarare att det våldet förminskas samtidigt som kvinnorna anses vara självständiga och fria. Att en kvinna – eller en flicka – i prostitution är i tillvaro där de konstant är utsatta för mäns våld mot kvinnor, fysiskt men framför allt mentalt har domstolar valt att inte inse.

De behandlar prostitution som om det vore en lindrig företeelse när all kunskap visar att det är snarare tvärtom. Ett rättsväsende som friar våldtäktsmän och andra män som utövar mäns våld mot kvinnor utifrån horribla resonemang, friar också prostitutionens män. Att våldtäkt och sexköp intimt hänger ihop syns också i ovanstående rättsfall och i otaliga andra liknande mål.  Både våldtäkt och sexköp handlar om mäns sexuella tolkningsföreträde och är båda företeelser som påverkar alla kvinnor och flickor och deras rätt till likvärdighet.

Nog stämmer citatet från ”Catrine och rättvisan” ännu 2016:
”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

 

 

 

 

 

 

Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall?

När hon fick höra att Peter var misstänkt för våldtäkt mot Frida trodde hon inte det var sant. Det var många som hade hört Frida säga att hon hade ljugit om händelsen och det gick även sådana rykten i Mjölby.
Ur den resta och friande domen i Göta hovrätt september 2016

 

Bjästa och Den andra våldtäkten

År 2010 sändes ett program: ”Den andra våldtäkten” som handlade om en 14-årig flicka som blivit våldtagen på en skoltoalett av 15-årig pojke. Pojken erkände först men tog tillbaka det senare. Han dömdes i tingsrätten och senare även i hovrätten. Men hela samhället och nätet tog våldtäktsmannens parti och la all skuld på flickan. Hon ansågs ha ljugit om våldtäkten och att pojken därför var oskyldigt dömd. Orsaken till flickans ”lögn” skulle vara att hon ville hämnas på pojken för att han inte ville vara ihop med henne. Olika företrädare på orten, tex prästen, visade sympati för pojken. Ryktena tog sådana enorma proportioner att flickan tvingades flytta 50 mil. Detta skedde på orten Bjästa. Programmet fick ett enormt genomslag och ledde till mycket diskussion. Bjästa och Bjästa-andan blev synonymt med att ta gärningsmannens parti och ortens namn kan i överförd bemärkelse användas för att snabbt förklara ett liknande händelseförlopp någon annanstans. Länk till information om ”Den andra våldtäkten”:

http://www.svt.se/ug/linnea-anmalde-valdtakt-pojken-hyllades

Men Bjästa är inte unikt.

Våldtäktsdomen som revs upp

I september kom en dom från Göta hovrätt som rev upp en fällande våldtäktsdom från 2008 mot en då 14-årig flicka. Friandet kom efter att Högsta domstolen beviljat resning utifrån tvivelaktiga skäl.

Förutom braskande rubriker i media, som alltid kommer då gärningsmän frias efter resningar, har domen och dess bakgrund i stort sett förbigåtts med tystnad både i media och av andra aktörer.

Det som hände är allvarligt. Det är inte enda gången Högsta domstolen ger en dömd våldtäktsman resning utifrån tvivelaktiga skäl men media och övriga etablissemanget tycks inte vilja utmana den högsta dömande makten och den syn på sexualbrott de ger uttryck för. Det innebär givetvis att en redan osäker tillvaro för brottsdrabbade flickor och kvinnor blir ännu mer osäker. I landet som påstår sig vara världen mest jämställda land finns en djup dubbelmoral där våldtäktsmän får sympati och våldtäktsdrabbade misstänkliggörs.  Men till självbilden bör läggas att endast Sverige svensk dubbelmoral har eftersom Sverige godtar att domstolar kränker kvinnor och flickor i tysthet.

Den friande domen mot den då 14-åriga flickan/våldtäktsoffret påvisar denna dubbelmoral. Rubrikerna om fallet antydde och ville påskina att män döms oskyldigt och att flickor överdriver eller ljuger om våldtäkt. Media tycks alltid villiga att skriva dessa rubriker och okritiska artiklar som inte speglar hur Sverige i grunden har samma kvinnosyn som andra länder när det handlar om våldtäkt. Samma våldtäktsmyter florerar fritt och beröringsskräcken vid att nämna detta, talar sitt tydliga språk: Sverige är en del av den globala våldtäktskulturen.

Domarna och resningen

I det här inlägget kommer vi gå igenom den juridiska bakgrunden till den friande septemberdomen från Göta hovrätt. Det är möjligt att hoppa över detta ganska långa avsnitt och gå direkt till rubriken nedan: Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen? men rättsprocessen förmedlar mycket om vad som hänt de senaste åren.

Det finns sex olika delar i denna rättsligt, nu 8 år gamla historia.

1. Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

2. Domen från Göta hovrätt juni 2008

3. Ett tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

4. Resningsansökan juli 2014

5. Högsta domstolens beslut februari 2016

6. Domen från Göta hovrätt september 2016

 

1. Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

Bakgrunden till rättsfallet är att en man, 31 år, anmäls för våldtäkt av en flicka, 14 år.

I berättelsen kallas mannen för Peter och flickan för Frida.

Frida skulle sova över hos bekanta till hennes mamma eftersom modern arbetade denna natt på annan ort. Peter var vid tillfället inneboende hos samma bekanta. Flickan kommer hem på kvällen och har ont efter att hon blivit slagen av en annan person. Peter utförde då en massage av Fridas nacke.

Nu är Peter, 31, och Frida, 14, ensamma. Deras berättelser om vad som hände går isär.

Massagen fortsätter och sedan tittar Frida och Peter på TV liggandes på en soffa. Flickan somnar men vaknar av att hennes byxor och trosor är neddragna och att Peter genomför ett samlag. Frida känner smärta. Hon rusar upp och lämnar bostaden utan mobil, nycklar eller ytterkläder. Hon hittas ledsen av en man som hjälper henne att komma i kontakt med några killkompisar. Frida berättar då också om vad som har hänt. Hon stannar där hela natten och de följer med henne morgonen efter för att hon ska kunna hämta sina saker. Killkompisarna vittnar senare i tingsrätten om hur chockad och nedstämd Frida var. Tingsrätten verkar vilja ha fastslaget om flickan verkligen använde ordet våldtäkt själv då vilket hon kanske inte gjorde – men hon beskrev händelsen. Det får dock anses vara ovidkommande om en 14-årig flicka själv vet vilken brottsrubricering hon ska sätta på en händelse.

Peter lämnar en helt annan historia. Efter massagen bad han Frida att vara tyst om hon skulle få ligga kvar på soffan. Han påstår att hon tryckte sig mot honom och att han, 31 år gammal, får ångest och kände en frustration. I domen står

Han sa uttryckligen till Frida att han inte var attraherad av henne

Peter påstår också att han har erektionsproblem. Hans förklaring till händelsen är enligt domen:

Peter tror att en förklaring till att Frida påstår att han våldtagit henne kan vara att hon är arg för att han inte ville ha sex med henne.

Peter är alltså 31 år och Frida är 14. Är detta en sannolik förklaring?

Fridas mamma vittnar också. Hon hade sett att Frida inte mådde bra. Hon var ledsen, nedstämd och tystlåten och hon duschade länge. Hon skar sig själv med rakblad (uppvisade ett självskadebeteende) för att hon ansåg att hon inte förtjänade bättre. Hon sov dåligt och hon grät mycket.

Det märkliga i domen är att vittnet dvs mamman verkar få frågor om dotterns sexuella karaktär. Mamman säger att hon inte känner till dotterns tidigare sexuella erfarenheter och vet inte om hon är flirtig men att det hänt att flickan klätt sig ”utmanande”.

Varför ställs sådana här frågor i en rättegång där (dessutom) en 14-åring är målsägande dvs är den som anmält en våldtäkt? Varför får de överhuvudtaget ställas? Ingen sådan smutskastning återfinns om Peter trots att han förekommer flera gånger belastningsregistret för misshandel och olaga hot.

Även kvinnan som Peter och Frida bodde hos vid tillfället, vittnar. Hon har inte sett vad som hände den aktuella kvällen, förutom den inledande massagen.
Hon berättar att Frida kom dit nästa morgon med killkompisar och hämtade mobilen mm och att Frida då sa att hon inte ville träffa Peter mer. När Peter steg upp var han frånvarande och sa att han visste ”inte vad som hände igår”, att Frida hade försökt att kela (men det visste han i alla fall?) och att han ”sagt ifrån”. Frida skulle då ha blivit ”sur”. Peter sa också ”säger hon något annat så ljuger hon” vilket vittnet tyckte lät underligt och hon upplevde att något inte stämde. Peter flyttade sedan från sin tillfälliga bostad och återkom bara för att hämta sina saker tillsammans med sina familjemedlemmar.

I domen framkommer att Frida och hennes mamma har en lite komplicerad relation och att Frida periodvis varit jourhemsplacerad.

Tingsrätten anser att Frida har gjort ett trovärdigt intryck och att Peter har lämnat olika versioner. Att Peter dessutom så snabbt sagt att ”säger hon något annat så ljuger hon” anses vara besvärande för honom. Vittnenas berättelser ger också stöd för Fridas berättelse.
Att tingsrätten riktar in sig på hur stabila berättelserna är, både den målsägandes, vittnesmålen och den misstänktes ändrade berättelse, är bra.  Det är även mycket bra att rätten anser att Peters snabba skuldbeläggande av den 14-åriga flickan kan tolkas som tecken på hans skuld.

Så ska domstolar resonera. Fokus ska ligga på gärningsmannens attityder och motsägelser.

Mindre bra är att det förekommit resonemang eller tillåtits frågor om en 14-årig flickas sexuella aktivitet och om hennes karaktär. Sådana frågor hör inte hemma i en modern könsneutral rättsprocess.

Våldtäkt är en integritetskränkning som sker momentant dvs vid ett  tillfälle och vad som hänt tidigare i flickans liv är inte intressant vid just det tillfället. Alla kan bli våldtagna. Men våldtäktsmän har också en tendens att välja ut de mest unga och sårbara. De som inte egentligen inte ska bli trodda. Här lyckades inte det. Peter anses skyldig i tingsrätten och döms till 2 års fängelse för våldtäkt mot barn.

Som i stort sett alla som döms för våldtäkt gör, överklagar Peter domen till hovrätten.

2. Domen från Göta hovrätt juni 2008

Göta hovrätt gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer påföljden två års fängelse för våldtäkt mot barn.

3. Tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

Peter och hans försvar överklagar den fällande barnvåldtäktsdomen till HD men överklagan dras tillbaka. Domen vinner därmed laga kraft.

4. Resningsansökan juli 2014

Sex år senare begär Peter resning. Peter har nu en ny advokat, AF, som är intressant att först titta närmare på.

Försvarsadvokaten
Advokaten AF har tidigare arbetar på en advokatbyrå som försvarat många sexualbrottslingar. Denna advokatbyrå ägs av en advokat, BH, som ofta brukar tillfrågas av media då de behöver någon från försvarshåll som ska tycka till om sexualbrott. BH har också ägnat sig åt resningar för våldtäktsdömda. Bland annat rörande den omtalade filmdomen där en 20 sekunder lång film av ett barn, en flicka, som sög av en man på en toalett ansågs bevisa att det inte förekommit våldtäkt mot henne och en annan flicka vid ett annat tillfälle under samma kväll. Ingen tänkte på att utreda om mannen faktiskt kunde ansetts ha spelat in barnporr eller om flickan gav sitt medgivande till inspelningen. Att HD gav resning och att Hovrätten för Västra Sverige senare friade männen utifrån dessa 20 filmade sekunder är en misogyn skandal. Ingen problematiserade varför en gärningsman spelar in en film där en flicka suger av honom och vad det innebar för flickan och varför 20 sekunder av ett längre förlopp ansågs säga hela ”sanningen”.

Björn H skrev redan 2006 en debattartikel, tillsammans med andra antifeministiska misogyna försvarsadvokater att det är alldeles för lätt för våldtäktsmän att bli oskyldigt dömda. Länk här , Av någon anledning har namnen på de som skrev denna artikel tagits bort av Aftonbladet. Förmodligen känner dessa advokater att det inte är opportunt att stå för innehållet idag (och Aftonbladet skyddar dem). Men vi vet vilka som skrev under och BH var en utav dem. Det har aldrig någonsin varit lätt att bli ”oskyldigt dömd” för våldtäkt. Snarare är det ett brott där det i det närmaste råder straffrihet.

Det är däremot lätt för kvinnor och flickor att bli dömda för falsk tillvitelse. Det krävs i princip bara en våldtäktsanmälan och en eller flera våldtäktsmyter. Då straffas de våldtäktsdrabbade och får betala skadestånd till sina gärningsmän se inlägget Utredningar om falsk tillvitelse.

BH:s advokatbyrå anställde AF. En får anta att AF ansågs ha rätt ”meriter” dvs att han delade inställningen att våldtäktsmän lätt blir oskyldigt dömda och att kvinnor och flickor anmäler felaktigt att de blivit våldtagna.  En jurist med kvinnoperspektiv med intresse för mäns våld mot kvinnor skulle nog ha svårt att bli anställd på denna byrå – om de nu skulle vilja. När AF skrev en bok tillsammans med en grovt kriminell verkade det som han fick sluta och han öppnade då en egen advokatbyrå.

AF uttrycker att han i sin nuvarande position ”har en viktig roll i egenskap av samhällsaktör i bevarandet och utvecklandet av den demokratiska rättsstaten”. Det uttalandet och vad det betyder kommer vi återkomma till. Denna försvarsadvokat tar sig an Peters 6 år gamla barnvåldtäktsdom, som sedan länge var avtjänad, och begär alltså resning.

Resningsansökan
Skälet för resningen är enligt försvaret att flickans trovärdighet och särskilt tillförlitlighet kan ifrågasättas. Det anförs att flera personer hört flickan uppge att hon falskeligen anmält Peter och att våldtäkten aldrig ägt rum.
Ur resningsansökan sid 2:

Flera personer, oberoende av varandra, har vid olika tillfällen hört målsäganden säga att hon falskeligen ”satt dit” Peter eller något liknande.

Lite längre ner på samma sida skriver försvarsadvokat AF följande:

Det finns ytterligare personer som hört målsäganden uttala sig på liknande sätt som beskrivs ovan, dock har jag valt att inte ange dem för att inte belasta processen med för många vittnesuppgifter som i princip säger samma sak.

Det här sista stycket är särskilt intressant. Vi återkommer till det nedan under rubriken Råd till 14-åriga tjejer som utsatts för våldtäkt.

Ett särskilt vittne åberopas, som hördes redan under tingsrättsförhandlingen men som inte ens nämndes i domskälen. Förmodligen ansågs detta vittnesmål alldeles för osannolikt och ovidkommande. Vittnet, en man som, enligt vad som går att utläsa i handlingarna, umgås med Peter. Det är inte utrett hur väl de känner varandra men sannolikt har deras vänskap spelat roll när tingsrätten valde att inte fästa någon vikt vid detta vittne.
Det framkommer i resningsansökan att Peter redan sommaren 2011 begärde att riksåklagaren skulle återuppta förundersökningen för att detta vittne, som vi nu kan kalla Erik, kom med nya uppgifter.

Förundersökningen öppnades och Erik förhördes av polisen men därefter lades ärendet ner.

I resningsansökan från juli 2014, alltså tre år senare, anförs Eriks uppgifter igen. Erik påstår att Frida på en fest, strax efter att våldtäkten anmäldes, velat krama Peter. Erik anser att Frida var glad och agerade normalt trots att hon anmält Peter för våldtäkt. Det utreds inte vad Erik menar med ”normalt” beteende efter en våldtäkt. Det utreds inte heller hur Erik kan veta vad som är normalt beteende efter ett övergrepp och vilka erfarenheter han har om att möta våldtagna flickor. Men inte bara det: Erik vittnar också om att målsägande hade sexuellt umgänge med många killar efter händelsen. Hur vet Erik det och vad är många? Och vad spelar det för roll? Här inleds smutskastningen av målsäganden, flickan Frida.

Erik påstår även att Frida sagt till flera personer att våldtäkten inte ägt rum och att hon anmält Peter för att han var jobbig och hon velat bli av med honom. Varför det då hålls emot henne att Erik påstår att hon kramat Peter efter våldtäkten och motsägelsen i detta, reder inte varken Erik eller försvarsadvokat AF ut. För varför går Frida efter Peter på en fest om hon tycker att han är ”jobbig”?

Under några sidor redogörs för de olika beskrivningarna som Frida och Peter ger av händelsen. Dock utelämnas att Peter uppträtt konstigt morgonen efter och att han skyllt ifrån sig. Det utelämnas också att Frida lämnade mobil och nycklar när hon försvann.

Under rubriken ”Brister i utredningen” går försvaret in på flickans trovärdighet och tillförlitlighet. Det som anförs är att flickan har en trasslig bakgrund, hon har haft problem, hon har rymt hemifrån, hon är intresserad av ”äldre ”killar, (dvs killar som är 19-20 år), hennes beteende efter den anmälda våldtäkten anses inte tala för att hon blivit våldtagen.
Varken försvarsadvokaten eller Peter verkar klargöra vad som är rätt beteende efter en våldtäkt. De väljer även att inte ta upp att just de omständigheter de nämner i flickans bakgrund, är sådana som kan leda till att en flicka på 14 år riskerar att utsättas för övergrepp.  En flicka som har trassliga hemförhållanden, rymmer, blir fosterhemsplacerad, umgås med killar, är just de som kanske framför allt förslagna äldre män, som kanske Peter, skulle kunna tänkas utnyttja. De skulle kunna se henne som ett lovligt byte och tänka att hon riskerar ändå att inte bli trodd.  Men det tar naturligtvis inte försvarsadvokaten och Peter upp i sin resningsansökan.

De väljer däremot att smutskasta en 14-årig flicka för hennes sexualmoral. Är det detta som advokat AF menar med ”utvecklandet av den demokratiska rättsstaten” på sin hemsida? Att en 14-årig flicka som ligger runt kan anses vara en slampa och att hon därför inte är trovärdig? Orden på AF:s hemsida måste därmed tolkas som att han anser att demokrati är att mäns och kvinnors, pojkars och flickors, sexualmoral ska behandlas olika. Så uppnås ”demokrati”.

I avslutande reflektioner tar försvarsadvokaten upp HD-domen från 2010 där en man friades från övergrepp på barn i ett incestfall. Det är en mycket barnfientlig dom där dessutom JR Göran Lambertz skrev ett tillägg om att det bör beaktas att barn kan misstänkas anmäla övergrepp för att de vill ha ekonomisk ersättning. Mer om vad Göran Lambertz har skrivit och gjort i inlägget Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet.

Försvarsadvokat AF nämner givetvis inte heller att Peter flyttade ut snabbt efter att våldtäkten skedde och varför han, 31 år gammal, sover på en soffa inneboende i en familj. Hans sexuella bakgrund nämns inte trots att han är så många år äldre än flickan. Inte heller nämns hans kriminella bakgrund med bl a misshandelsdomar.

Resningsansökan går alltså till stor del ut på att misstänkliggöra och smutskasta en 14-årig flicka. Det lyckas för i februari 2016 får Peter resning i Högsta domstolen.

5. Högsta domstolens beslut februari 2016

I HD:s beslut framkommer att Riksåklagaren redan med anledning av resningsansökans inlämnande dvs i juni 2014, beslutade att återuppta förundersökningen. Förhör har hållits med två personer som inte varit hörda innan som båda uppgett att de hört målsäganden prata med kamrater om att våldtäkten inte ägt rum och att hon skulle få skadestånd.

HD nämner också vittnet Erik och att han hört samma sak.

Dessutom står följande i domen:

Riksåklagaren har anfört att det får anses finnas synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om Peter har förövat det brott för vilket han dömts.

Med andra ord är en utav de viktiga aktörerna i denna resning Riksåklagaren, Anders Perklev. Han har valt att redan efter Peters resningsansökan öppna fallet. Varför avvaktade han inte HD:s beslut? Vad får Riksåklagaren att agera så här märkligt?
Han har då också valt att inte längre företräda våldtäktsoffrets/målsägandens sak dvs att se till den då 14-åriga flickans intresse, utan han har bestämt sig för att istället driva Peters, den dömde barnvåldtäktsmannens, sak.
När en riksåklagare gör så här – hur mycket generellt kan våldtäktsdrabbade lita på åklagare? Att de företräder dem? Media borde fråga Riksåklagaren varför han valde att agera på det här sättet.

HD anger i sin bedömning:

De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som Peter dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.

Nu har redan Riksåklagaren gått händelserna i förväg så är detta bara ett spel för gallerierna? Beslutet har alltså tagit 1.5 år och det enda de anför är att något ”hörts” sägas.

Inget skrivs om hur Frida mådde efter händelsen eller om hur Peter betedde sig morgonen efter. Inte heller anförs kunskap om hur våldtäktsoffer, istället för att få stöd, är de som misstänkliggörs, och att det kanske framför allt gäller tonåriga tjejer. HD skriver om Frida:

Målsägande har beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. Hon har inte hörts av. 

Hur har det gått till? Borde inte HD försökt höra hennes version innan de fattar sitt beslut? Någon borde även granska hur HD har berett Frida tillfälle att yttra sig. Det måste anses vara skamligt av Sveriges Högsta Domstol att använda hörsägen som en resningsgrund.  Att det då dessutom rör en sådan socialt känslig fråga som våldtäkt av ett barn, är upprörande. Våldtäktsmän får alltid stöd. Nu har denna dömda våldtäktsman dessutom en advokat som skriver en bok med kriminella. Återstår att se om advokat AF reser alla misshandelsmål och andra mål där Peter har dömts eller om det endast domar rörande sexuellt våld som intresserar denne advokat i resningar.

HD skriver också i sitt beslut att våldtäkt är ett allvarligt brott.  Samtidigt anser de att hörsägen som är orimlig till sitt innehåll och sin form, kan leda till tvivel om en våldtäkt ägt rum. Det är svårt att se hur HD kan se våldtäkt som ett allvarligt brott efter den här bifallna resningen. Ordet ”allvarligt” klingar tomt och falskt.

6. Domen från Göta hovrätt september 2016

Frida är närvarande i rättssalen och får framföra sin berättelse. Den är konsistent med den hon har lämnat tidigare. Hon har blivit våldtagen av Peter. Hon mådde psykiskt dåligt lång tid efteråt. Några månader efter våldtäkten började hon besöka ett café i Mjölby tillsammans med en kompis. Under dessa tillfällen har hon dock aldrig pratat om våldtäkten där och har aldrig omnämnt att hon skulle ha ljugit om våldtäkten. I domen står:

Det kunde däremot hända att hon blev ifrågasatt när hon berättade om våldtäkten. Hon svarade då att allt var sant.

Frida säger också att ”det kan stämma att hon inte skrek” (efter våldtäkten). Får hon den frågan? Om hon skrek efter övergreppet? Vad visar det om rättsväsendets kunskapsnivå när det gäller sexualbrott?

Peter har ändrat sin berättelse från tingsrättsförhandlingen 2008. Han påstår nu att ingenting hände alls dvs nu frångår han sitt tidigare försvar som då handlade om att det var Frida som ville ha sex. Han ändrar i princip på allt som han berättade underutredningen 2007 om hur Fridas kläder var neddragna och påstår att han inte fick tillfälle att berätta fritt då.

Samma vittnen hörs, som i tingsrätten. Men det tillkommer två vittnen: två kvinnor. Tillsammans med Erik vittnar de om att de alla, vid olika tillfällen, överhört när Frida skulle ha sagt att hon inte hade blivit våldtagen. Alla tre berättar i princip samma historia. De satt vid olika tillfällen, några bord bort på caféet och överhörde vad Frida sa. T o m när Frida pratade lågt” överhördes” vad hon sa.

Minst ett vittne är vän med Peter och det synes uppenbart att de andra försöker nedtona att de känner honom. Två av dessa vittnen påstår att den då 14-åriga flickan skulle ha anmält våldtäkten för att få skadestånd och ett utav dem, Erik, påstår att det var för att Peter var jobbig. Trots att Erik, precis om i tingsrätten, påstår att Frida kramade Peter på en fest, hemma hos honom, så håller han fast vid argumentet ”jobbig”. Han verkar inte heller här få några motfrågor om hur motsägelsefullt hans vittnesmål är.

Domstolen verkar heller inte ställa någon fråga till dessa vittnen som besöker samma café och ”överhör” samtal som Frida har, varför de gör det. Varför är de så intresserade av Frida och hennes beteende?  Erik vittnar om att han försökt undvika Frida. Ändå satte han sig i närheten av henne på detta café och ”överhörde en konversation”.

Göta hovrätt skriver i sin nya dom att Frida är trovärdig och tillförlitlig. Men de anser att de nya vittnesmålen som hört Frida på ett café berätta om att oriktigt anmält Peter leder till tvivel om riktigheten i Fridas berättelse. Hovrätten skriver:

Uppgifterna har, så vitt kan bedömas, lämnats vid olika tillfällen av tre olika personer som inte känner varandra närmare och inte har några gemensamma kopplingar med parterna.

Detta stämmer inte enligt vittnesmål. Ett vittne är vän med Peter och det mest drivande vittnet Erik har umgåtts med Peter. Men hovrätten utreder inte närmare ”kopplingarna” utan lämnar dem. Göta hovrätt har, som nämnts ovan, inte heller tagit reda på NÄR dessa ”överhörningar” har skett och VARFÖR, något som måste anses vara en grov försumlighet.

Den ”samlade bedömningen” leder till, trots att det finns starka skäl att ett sexuellt övergrepp skett, att Peter frias från barnvåldtäkt.  Tre ”överhörningar” ändrar allt. I ett Mjölby där det gick rykten om Frida. Men det problematiserar inte Göta hovrätt överhuvudtaget. Det är som om även denna dom är ett spel för gallerierna.

Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen?

Först: Våldtäkt är ett momentant brott

Det är oerhört viktigt att ha klart för sig några basala kunskaper om våldtäkt. Våldtäkt är ett momentant brott dvs det sker i mötet* mellan två människor, oftast är mannen förövare och kvinnan brottsdrabbad. Det sker inte innan våldtäkten och inte heller efter. Det kanske anses som självklart men det är viktigt att påpeka det. Våldtäkt är också ett mentalt och socialt brott som kränker brottsoffrets integritet djupt. Integritetsbrott är de som lämnar mest trauma, särskilt om de rör den sexuella integriteten. Men kunskapen om dessa enkla fakta verkar inte ha nått svenskt rättsväsendet ens 2016.

Eftersom det rör sig om ett momentant brott kan uttalanden och förnekanden av det som hänt inte hållas till intäkt för att det inte har hänt. Oavsett om det rör sig om våldtäktsdrabbade i Kongo, Indien, Colombia, Storbritannien eller i Sverige så är det inte ovanligt att förneka övergreppet. Det kan vara en överlevnadsstrategi eller ett sätt slippa den skam och stigma ett sexuellt övergrepp för med sig. Det kan vara en ovilja att beröra övergreppet eller att slippa sticka ut. Det kan ha olika skäl. Utsagor efteråt kan inte tas till intäkt för att ett övergrepp inte har skett. Det finns inget facit på rätt beteende eller vad den drabbade bör vilja säga eller inte.

Svenskt rättsväsende, både åklagare och HD, anser alltså på fullaste allvar att om en kvinna eller flicka säger att hon inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det. Det är så naivt och okunnigt så en baxnar. Svenskt rättsväsendet styrs alltså av samma okunskap som i vilket land som helst i världen. Hur är det möjligt?

Efter att detta klargjorts så kan vi titta på det här fallet i Mjölby. Här anses det finnas substans i rykten och hörsägen. Denna hörsägen påstår att flickan har sagt att hon inte blivit våldtagen. (Hon har knappast själv använt ordet falskeligen – säger en 14-åring ”jag har falskeligen anmält” till kompisar ute på ett café?!) Även OM det hade hänt betyder inte det att det stämmer. Hon skulle ju kunna säga det falskt också, det kan vara falskt att hon säger att hon inte blivit våldtagen, men så långt tänker inte domare i HD eller HR eller Riksåklagaren. Hon kan ha blivit våldtagen dvs sexuellt kränkt alldeles oavsett vad hon anses ha sagt. Våldtäkt är som nämnts ovan ett momentant brott. En våldtäkt sker inte under fikastund med kompisar flera månader senare – där gärningsmannens vänner sitter och bevakar henne.
Det är så ologiskt och dumt så detta resonemang kan bara förekomma när det gäller sexualbrott för då tappar samtliga jurister allt förstånd. Det har vi sett många gånger. Vad är det som gör att de tappar huvudet vid just sexualbrott? Den underliggande orsaken är förmodligen dels en allmän nervositet för brottet och dels en vilja att fria gärningsmän med orimliga skäl. Dessutom existerar i allra högsta grad fortfarande urgamla patriarkala föreställningar om sexuellt våld/våldtäkt, och om mäns rätt till sex, som går att hitta för 100-tals för att inte säga 1000-tals år sedan. Föreställningar som alltså har djupa rötter.

Hur Mjölby blev ett Bjästa

I fallet med våldtäkten i Bjästa, som nämns överst i inlägget, dömdes en våldtäktsman men rykten spreds om att flickan hittat på.  Det här fallet i Mjölby är snarlikt. Nedan anges dessa likheter.

Åldern på brottsoffret
I Bjästa var det en 14-årig flicka som utsattes.  Gärningsmannen var en 15-årig pojke.
Även i Mjölby var flickan 14 år. Mannen var dock mycket äldre. Det gör det hela på ett sätt värre då äldre män kan vara mycket mer förslagna genom sin längre livserfarenhet.

Initialt erkännande
I Bjästafallet erkände först pojken under polisförhör. Han tog sedan tillbaka detta.
I Mjölbyfallet berättade Peter i polisförhören 2007 att flickan hade trosor och byxor neddragna och tryckte sig mot honom. Han menar att flickan ville ha sex med honom. Han beter sig märkligt dagen efter och skyller ifrån sig på flickan.
Nu 2016 har Peter ändrat sin berättelse radikalt. Det har överhuvudtaget inte förekommit något sexuellt.  Det finns alltså en viss skillnad mot Bjästafallet eftersom Peter aldrig direkt erkänner. Men då ska en komma ihåg att Peter inte är 15. Han är 31. Han är sannolikt mycket mer medveten om vad han ska säga. När han vittnar 2016 har han dock ändrat sig helt och skyller på polisförhören. Där finns likheten. Det initiala erkännandet om kroppskontakt tas tillbaka.

Domarna
Både Bjästapojken och Mjölbymannen dömdes både i tingsrätt och i hovrätt mot sitt nekande.

Rykten
I både Bjästa och i Mjölby uppstod rykten om att våldtäkten inte hade skett. På båda ställen har alltså en 14-årig flicka ansetts ljuga och pojken/mannen ansetts helt oskyldig. I Mjölby uppstår dessa rykten trots att det rör sig om man som är dubbelt så gammal som flickan. Gärningsmännen får som så ofta samhällets stöd.

Olika våldtäkts-myter
I Bjästa påstods flickan ljuga för att hon ville hämnas. I Mjölby påstås det omväxlande vara utav ekonomiska skäl och en vilja att slippa honom – vilket är ett konstigt skäl i sig.
Det som anförs som ett skäl till lögn här, ekonomiska skäl, kan troligen förklaras med att nu har HD:s  friande incestdom från december 2010 kommit med Göran Lambertz bilaga som misstänkliggör barn som anmäler våldtäkt (se ovan). Den är givetvis också ”tillämplig” på kvinnor över 18.  Den hade inte kommit då Bjästafallet inträffade. Därför var hämnd en myt som låg närmare till hands. Har det samband med att det nu i de nya vittnesmålen hävdas ekonomiska skäl medan det i det gamla, det från Erik, fortfarande hävdas Peters ”jobbighet” som skäl?

(Exempel på andra våldtäktsmyter: vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov.)

Vad är skillnaden? Granskning.

Det är 6 år sedan händelserna i Bjästa. Samtidigt som ryktena och drevet pågick mot Linnea på orten i Ångermanland, pågick det mot Frida i Mjölby i Östergötland. Dessa började redan efter att våldtäkten anmälts 2007 och fortsatte under och efter att domarna föll 2008. Efter att vittnet Erik kom med ytterligare påståenden 2011 öppnades förundersökningen men stängdes igen.  Sedan kom resningsansökan 2014. Innan HD fattade sitt beslut 2016, hade Riksåklagaren redan öppnat förundersökningen. Och i år friades Peter. Det har alltså varit en ständig juridisk aktivitet samtidigt med dessa rykten.

Om programmet ”Den andra våldtäkten” inte hade gjorts – hade samma hänt med Linnea? Hade vittnen ”överhört” henne eller på annat sätt misstänkliggjort hennes våldtäktsanmälan? Särskilt efter december 2010 då HD:s ”ekonomiska skäl”-dom kom? Det är värt att fundera på med tanke på det otroliga drevet mot Linnea.

Frida fick inget program. Vad hade hänt om hon fick berätta om alla rykten för någon? Allt ifrågasättande hon mötte? Om någon hade uppmärksammat detta efter anmälan och de fällande domarna? Vad är det som händer i Sverige när unga tjejer våldtas? Särskilt på mindre orter?

Är Riksåklagaren som prästen i Bjästa?

På Riksåklagarens hemsida:

När åklagaren eller den som har dömts i ett brottmål inte längre får överklaga domen till en högre domstolsinstans kallas det att domen har vunnit laga kraft. En lagakraftvunnen dom kan normalt inte rivas upp. Det hänger samman med att medborgarna ska kunna lita på att domar gäller enligt sitt innehåll, något som är grundläggande för stabiliteten i rättssystemet och också mycket viktigt för medborgarnas rätt till trygghet.

I Bjästa tog prästen den våldtäktsdömde pojkens parti och försökte hjälpa honom. Pojken bjöds in till skolavslutningen, flickan klarade inte att närvara.

I Mjölbyfallet, där också rykten som misstänkliggjorde en 14-åring spreds, valde Sveriges högste åklagare, Riksåklagaren, att öppna undersökningen efter att ha tagit del av resningsansökan. Trots att han anför på sin hemsida att medborgarna ska kunna trygghet öppnar han ett våldtäktsärende efter endast rykten, hörsägen och smutskastning av en 14-årig flickas sexualmoral. Så vem menar Riksåklagaren ska kunna känna ”trygghet” efter det här? Ska 14-åriga våldsutsatta flickor också kunna känna sig trygga – eller är de undantagna?

Riksåklagaren är t o m så drivande att han inte ens avvaktar HD:s beslut. Eller är alltihop ett spel gallerierna? Var HD:s beslut egentligen fattat långt tidigare men de ville att utredningen skulle få pågå ett tag? Är det fristående myndigheter vi har eller har de ett samarbete bakom kulisserna? Kanske särskilt då det handlar om att fria våldtäktsmän? Det verkar finnas en särskild stark drivkraft för patriarkala instanser, att få dömda våldtäktsmän fria.

Om Sveriges högsta åklagare. Riksåklagaren, tar ställning för en våldtäktsman utifrån rykten och hörsägen; kan han då inte liknas vid prästen i Bjästa? Som hjälpte pojken?  Återigen – vem ställer Riksåklagaren till svars som skedde med prästen i TV-programmet?

Det finns en ännu allvarligare aspekt.

Riksåklagaren är alla åklagares främsta företrädare. Nu har han visat att han tror på rykten som går om ett våldtäktsoffer; att han tror på hörsägen dvs om någon påstår att den våldtagna inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det och att han tror på att 14-åriga flickor har ekonomiska skäl att ljuga.

Det tankegodset sänder vår Riksåklagare ut till alla Sveriges 800 åklagare. Vilka konsekvenser får det när det redan är så illa att åklagare inte driver ärenden vidare med svaga brottsoffer, när åklagare däremot driver falskt tillvitelse utan att de kan bevisa att en våldtäkt inte ägt rum, som de måste, där åklagare inte kan/vill skydda våldsutsatta kvinnor genom att inte utreda allmänt åtal (som i Lotta-fallet) eller där åklagare släpper flera misstänkta gärningsmän utan att han hunnit ställa deras historier mot varandra? Med mera. Listan kan göras lång.

Menar Riksåklagaren att Sveriges åklagare framöver ska ta hänsyn till och påverkas av rykten och hörsägen som grund för att inte driva våldtäktsmål?
Hur avser Riksåklagaren förklara för alla Sveriges åklagare varför han väljer att öppna en utredning, innan HD:s resning, utifrån en resningsansökan som till stor del smutskastar en 14-årig flickas sexualmoral, men inte mannens?
Tror och tycker Riksåklagaren att hans handlande i Mjölbyfallet ska bli praxis eller uppfattas som praxis alternativt vara värdegrundsskapande för alla Sveriges åklagare?
Riksåklagarens handlande i Mjölbyfallet kan bli ytterligare en kränkning för alla våldtäktsdrabbade som våga/orkar/väljer att anmäla en våldtäkt.  I så fall är vi tillbaka ner i århundradena med den här utredningen och domen. Är motsvarigheten till tidigare århundradens horluva utbytt till nutida rykten och hörsägen?

När ska Riksåklagaren ställas till svars för sitt agerande här och för vilken påverkan det kommer att ha framöver?

Våldtäktsdomar är könspolitik

Sedan de första fällande domarna 2008 i Mjölbyfallet, har vi fått ett helt annat juridiskt klimat för våldtäkter. Det har blivit ännu kallare än innan. HD:s två friande våldtäktsdomar från 2009 och den friande incestdomen från 2010, (med Göran Lambertz tillägg) har påverkat ett redan svårt läge. Det visar också en undersökning från Lund, att de fällande våldtäktsdomarna har blivit färre. Detta klimat påverkar även Göta hovrätts friande i barnvåldtäktsdomen i Mjölby, som kom 8 år efter en laga kraftvunnen dom.

HD brydde sig inte om att höra med Frida. De fattade sitt beslut över den våldtäktsdrabbades huvud. Detta beslut fattades utifrån hörsägen och rykten om en våldtäktsanmälande 14-årig flicka. De valde bort all kunskap om hur våldsdrabbade kvinnor och flickor smutskastas globalt och att våldtäktsmän får stöd. Beslutet att ge resning utan att överhuvudtaget benämna denna problematik eller att höra målsägande gör beslutet till könspolitik. Även Göta hovrätts dom, utifrån hörsägen, är en könspolitisk dom. Det gäller även Riksåklagarens agerande, även han handlar könspolitiskt. Hur våldtäkt hanteras är könspolitik.

Råd till 14 åriga tjejer som utsatts för våldtäkt och till alla andra som drabbas av sexuellt våld.

Det fåtalet våldtäktsdrabbade flickor, tjejer och kvinnor, som beslutar sig för att polisanmäla, som bemöts på ett sätt så att de orkar fortsätta, som har tur och inte får utredningen nerlagd, som är så lyckosamma att det blir åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, kan aldrig veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Vad händer 2018, 2022, eller 8 år framåt i tiden, 2024? Kommer då HD-beslut fattas som påverkar en fällande dom från 2016? Utifrån utgångspunkten att i möjligaste mån inte döma våldtäktsmän?

Det vet vi inte. Allt vi vet är att domarna hittills från HD har gjort det svårare och svårare att fälla incestförövare och våldtäktsmän.

Den här friande Mjölbydomen, sänder ytterligare obehagliga signaler. Nu spelar rykten, hörsägen och sexualmoral in. Igen. I Göta hovrätt vittnade Erik och två kvinnor. Det är ingen slump att det var just kvinnor. Det anses av någon anledning att de är mer trovärdiga trots att det är en allmän kunskap idag att även kvinnor, som är feministiskt okunniga, är en del samhällsnormen som ger våldtäktsmän stöd.
Försvarsadvokaten hänvisade dessutom till flera andra personer som berättade samma sak.
Hur många tillfällen satt egentligen vittnen två bord bort och överhörde Frida på caféet? Hur många gånger påstås då Frida ha suttit på ett café och öppet pratat om sin våldtäkt och att den inte ägt rum? Det är fullständigt horribelt att detta inte problematiseras. Om det anses finnas ekonomiska skäl att ange någon för våldtäkt varför anses det då inte finnas ekonomiska skäl eller prestigeskäl att ansluta till en ryktesmobb? Och att stödja en man med många och starka vänner? En man som dessutom tidigare har dömts för misshandel och olaga hot?

Nåväl. Det är på sin plats att ge råd till de våldtäktsdrabbade som tillhör de fåtalet som faktiskt får uppleva rättvisa, att ta hänsyn till olika förhållningsregler med tanke på rykten och ”överhörningar”. Dessa råd får anses visa några av de krav som ställs på våldtäktsdrabbade och hur myter om våldtäkt ständigt florerar runt:

  • Att aldrig prata om våldtäkten – du vet inte vem som kan ”överhöra” och ”misstolka”
  • Att aldrig gå på fest – du vet inte vem som ser dig och bedömer ditt beteende
  • Att aldrig gå ut på ett café
  • Att inte vara full
  • Att inte ha (många) pojkvänner
  • Att aldrig prata om ekonomi och pengar – det kan ”misstolkas”
  • Att alltid vara trevlig och försöka bete dig enligt något sorts facit på hur våldtäktsdrabbade ska bete sig
  • Att det är ditt ansvar att hitta detta facit tex:
  • Att vara lite ledsen men inte för ledsen / inte för glad för då kan någon tro/tycka/anse att du är ledsen för att du har ljugit alternativt för glad för att ha våldtagits
  • Att inte prata utan att titta dig omkring vilka som finns i närheten, ha alltid koll
  • Att flytta om ryktena börjar då du bara kan göra fel
  • Att vara förberedd på att nya HD-domar kan misskreditera dig och att Riksåklagaren kan misstänkliggöra dig och att din våldtäktsman framöver frias.

Till sist.

Två citat ur ”Skylla sig själv” av Maria-Pia Boëthius från 1976:

”Man kan lära sig mycket om kvinnosynen och debatten i Sverige genom att läsa våldtäktsdomar.”

”När det gäller våldtäkt i Sverige idag saknar kvinnorna normalt rättsskydd.”

1976-2016. Inget har hänt på 40 år. Myten om det ljugande falska våldtäktsoffret är ständigt närvarande inte bara i obskyra nätforum utan också bland de som ska vara utbildade, våra jurister i domstolarna och på åklagarmyndigheten. Hög utbildning vaccinerar inte mot att tro på gamla myter.

 

* våldtäkt kan numera också anses kunna ske via nätet

Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt: tre rättsfall

Rättsfall #1

I juni kom en dom från Svea hovrätt där en rumänsk man och en polsk kvinna fälldes för grovt rån. I tingsrätten dömdes mannen till 8 års fängelse och kvinnan till 6 år. Men Svea hovrätt skärpte straffet för kvinnan och dömde även henne till ett fängelsestraff på 8 år.

Vad handlar det här rättsfallet om?

Ett antal svenska män som har haft för avsikt att begå sexualbrottet sexköp (dvs köpa sexuell tillgång till en kvinna) rånades och misshandlades.

Den som utövade våldet var den rumänske mannen och den som skulle tillhandahålla en kvinnokropp var den polska kvinnan.  Det står i domen att kvinnan hade prostituerat sig tidigare. Men här hade hon alltså istället ”lurat” männen – sexköparna.

Kvinnan misshandlad

I tingsrättsdomen framkom att kvinnan blivit misshandlat vid två tillfällen. Dessa händelser ingick i åtalet mot den rumänske mannen. Anledningen till att rättsväsendet fick vetskap om dessa två misshandelstillfällen var att polisen tidigt satte spaning på paret. Två olika polismän vittnade därför i tingsrätten om att de sett mannen slå kvinnan vid två olika tillfällen.

Frågan som kan ställas då, med vetskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut: hur många gånger hade kvinnan blivit misshandlad utan att någon civil polis råkat få se det? Den frågan ställde aldrig rätten.

Omfattande spaning

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Det är intressant då det inte alltid, då män blir misshandlade av andra män, inleds en polisutredning. Det är givetvis också fallet då kvinnor utsätts för mäns våld i hemmen. Om ingripande polis kommer kanske de inte ens går in eller om de gör det, kan de ”konstatera” att det är bara är ett ”relationstjafs”.  I den här utredningen där sexköpare råkade illa ut satte Stockholmspolisen däremot in relativt stora resurser. Ingen människa ska bli misshandlad och rånad men det finns skillnader i hur polisen prioriterar och hur de vill engagera sig. Vi påstår att det finns anledning att tro att svenska ”trevliga” sexköparedvs sexualbrottslingar tillhör de som polisen och övrigt rättsväsende beskyddar och skyddar. Men mer om det längre fram i både detta och kommande inlägg.

Tingsrättens dom

I tingsrätten konstateras att kvinnan inte utövat något våld men att hon haft en ”viktig medverkan”. Denna viktiga medverkan bestod av att tillhandahålla kropp och kön men så rättframt skriver naturligtvis inte rätten.

Rätten bestämmer sig också för att kvinnan, trots att hon är yngre och har befunnit sig i prostitution och då sannolikt upplevt mycket våld från män, inte stod i någon beroendeställning till mannen. Tingsrätten väljer här resolut bort all kunskap om att kvinnor är underordnade män, ekonomiskt och socialt, och att detta särskilt gäller de kvinnor som varit i eller är i prostitution. Trots att den här kvinnan har blivit omvittnat misshandlat bortser tingsrätten ifrån vad det säger om maktförhållanden mellan mannen och kvinnan. De bestämmer sig helt sonika för inget sådant maktförhållande finns. Därmed är det fritt fram att döma kvinnan till långvarigt fängelsestraff.

Kvinnan säger i förhör och i rätten att hon inte kände till att mannen skulle utöva våldet. Det framkommer också att kvinnan gör det som mannen säger till henne att göra.

Men tingsrätten anser att kvinnan har haft ett likgiltighetsuppsåt inför det grova våldet som mannen utövade och därför bör hon dömas till sex års fängelse.

Det är mycket intressant att ”likgiltighetsuppsåt” används mot en våldsutsatt kvinna som varit i /är i prostitution. Det är här rimligt att jämföra tex hur uppsåtet behandlas i sexualbrottsmål. Brukar en misstänkt våldtäktsmän dömas efter likgiltighetsuppsåt? Eller används det bara mot kvinnor? I våra studier av olika domar tycks så vara fallet.

I grund och botten finns i det här rättsfallet en ambition, anser vi, och det är att skydda svenska sexköpare.
På sista sidan i tingsrättsdomen står nämligen följande:

”Av förhöret med/kvinnan/ framgår det att hennes erbjudande inte varit allvarligt menat”

Med ordet ”erbjudande” menar alltså tingsrätten det som kvinnor i prostitution gör. De ”erbjuder” sin kropp till män.  Tingsrätten fortsätter:

”Oavsett vad målsägandena / dvs sexköparna / haft för avsikter med sina uttag från bankomater framgår det av utredningen att det efterföljande händelseförloppet inte varit sådant att det uppnått försökspunkten för köp av sexuell tjänst.”

Då är frågan: visste sexköparna att ”erbjudandet” inte var allvarligt menat? Var fanns deras uppsåt? Och vad betyder ordet ”oavsett” här om det inte syftar till att beskydda sexköpare dvs en viss typ av sexualbrottslingar?  De var alltså beredda att begå sexualbrott mot kvinnan.  Detta faktum försvinner helt.

Hovrättens dom

Om tingsrättens dom var fördomsfull, hade ambition att skydda sexköpare och var utan kunskap om kvinnor i prostitution så är Svea hovrätts dom faktiskt, otroligt nog, ännu värre.

Hovrätten ifrågasätter ”starkt” att kvinnan inte visste att männen skulle misshandlas. De gör de genom att resonera till hennes nackdel. Att hon kan ha varit utan kunskap om vad som skulle hända dvs att hon var utan uppsåt, väljer hovrätten att inte ens komma in på. De skriver istället att det är sammantaget bevisat om ”brottsplanen” måste inneburit att kvinnan kände till den innan. Men det tycks gå lättvindigt för rätten att konstatera det. Något resonemang till kvinnans fördel förs inte (jämför friande våldtäktsdomar). Inte heller något om vad misshandeln mot henne inneburit tex om kvinnan var rädd för mannen och underordnade sig hans vilja för att slippa bli slagen mer.

Det framkommer på flera ställen i domen att männen gjorde kontantuttag för sexköp. Rätten skriver också att /kvinnan/ kunde iaktta effekten av mannens grova våld. Men att det inte betyder att hon varit införstådd går inte Svea hovrätt in på. Rätten verkar snarare vilja att kvinnan ska vara lika skyldig som den våldsamme mannen.

Och slutligen skriver de att även om /kvinnan/ själv inte utförde någon misshandel så hade hon en roll i detta. Underförstått: det var hon som lockade männen.  Där har vi själva kärnan i hovrättens resonemang, eller ska vi säga tyckande, – att den polska kvinnan står för det ”fala” och ”falska” löftet som anses ha avgivits till de sexualbrottslingar som bestämt sig för att köpa hennes kropp. Men hon ställer inte upp på det outtalade avtalet. Hon bryter det. Därför ska hon straffas.  De svenska männen blir ”lurade” av en polsk kvinna på gatan.

Avslutningsvis skriver Svea Hovrätt att målsägandenas försök till att köpa sex inte är ägnat att öka skaderisken för dem. I det resonemanget bortses givetvis helt ifrån att dessa män understödjer ett urgammalt patriarkalt våld mot kvinnor och en global handel med kvinnors kroppar. Att de tar sig rätten att få sitt ”sex” med vilken kvinna som helst utan problem.

Men de begår också ett brott som är organiserat till sin natur. Ingen kan ha undgått med de nya tekniska möjligheter som finns för sexköpare att mötas, recensera och få tips och normalisera sitt brott i grupp.   Se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar. Citat från inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Om livsstilskriminella av annat slag utsätter sig för fara, resonerar Svea hovrätt annorlunda då? Eller är det just när det rör dessa livsstilskriminella – sexköpare – som de ska skyddas lite extra?
Ingen ska bli misshandlad eller rånad men det är intressant att se vad som händer när det är sexualbrottslingar som sexköpare dvs normala svenska män, drabbas. Då är deras leverne inget som problematiseras. De är utan skuld.

Här någonstans finns också svaret till att den våldsutsatta kvinnan döms lika hårt som den våldsamme mannen i Svea hovrätt. Hon ”lockar” och ”lurar” intet ont anande (stackars) sexköpande män och för det ska hon straffas extra.

Att kvinnan som ”lurar” sexköpare döms hårt är ett mönster.

Ovanstående dom är ingen enskild rättsprocess där kvinnan som ”lockar” männen döms hårt. Det är snarare en del av ett mönster. Det händer i prostitutionsrelaterad brottslighet att kvinnan/kvinnorna straffas hårdare än mannen / männen. Vid dessa tillfällen verkar inte rätten föra ett resonemang om ”olika roller”. Att det tex är männen som styr och instruerar en kvinna på håll utan att själva fysiskt vara närvarande. Tvärtom får männen trots sin ”roll” ett mildare straff.  Mer om det här i kommande inlägg om i serien Prostitutionen och rättvisan.

Rättsfall #2 

Ett annat exempel då sexköpare anses ha blivit ”lurade” av kvinnor är i en dom från Solna tingsrätt 2014.

I det här fallet rör det sig om en 15-årig flicka och en tonårig tjej som just fyllt 18. Det föranledde dock inte rätten att resonera annorlunda. I media kallades det här rättsfallet för en ”dejtingdom”.
Med ordet ”dejting” lyckas ett patriarkalt styrt samhälle förminska ett sexualbrott där män betalar för sexuell tillgång till kvinnors/flickors kroppar. Det blir som en vanlig träff. Ordet innefattar även till och med minderåriga flickor som alltså anses ”dejta” sexköpare. Perspektivet är med andra ord redan rejält förskjutet vårt ”jämställda” samhälle. Barnsexköparna ägnar sig ju bara åt lite ”dejting”. Var det inte detta som Göran Lindberg ansåg att han gjorde också? Att han ”dejtade”?

I Solna tingsrätts dom dömdes en flicka/en mycket ung kvinna för att tillsammans med två män ha rånat sexköpare. Vi vill betona det att dessa män ville köpa sexuell tillgång till en flickas kropp. En utav de barnsexköpande männen knivhöggs till döds av en av männen som umgicks med tjejerna.

Solna TR hänvisar till förhören – inte till det som sägs i rätten.

Det är intressant att se hur dessa unga tjejer behandlas av domstolen.

I domen betonar tingsrätten att den ena tjejen lämnat annorlunda uppgifter i förhandlingen än under förundersökningens förhör. Rätten väljer därför att se dessa polisförhör som gällande för att det är mest ofördelaktigt för tjejen. Här är återigen intressant att jämföra med våldtäktsfall, till och med barnvåldtäktsfall, där domstolar väljer bort att ta hänsyn till tex erkännanden under inledande förhör utan istället går efter det den misstänkte säger senare i domstolen. Men då är det fråga män som misstänkts sexualbrott. Men här då det är unga tjejer som är föremål för en rättslig prövning, där de misstänkts för att ha ”lurat” sexköparna, väljer Solna tingsrätt alltså att bortse ifrån vad som kommer fram i rättssalen.  De behandlar alltså unga tjejer mindre fördelaktigt än barnvåldtäktsmän. Vad säger det om svenskt rättsväsende?

En tonårig tjej görs ansvarig för vad som pågår i en mans psyke.

Solna tingsrätt gör också en ung tjej som just fyllt 18, ansvarig för vad som pågår i en vuxen mans psyke. I domen står följande:

”Med beaktande av att det var flickornas idé att locka dit  /målsägande/ för att försöka få pengar från honom, och även med beaktande av /manlig tilltalad / känslomässiga intresse i / kvinnlig tilltalad/, så kan bedömningen göras att flickorna, särskilt /kvinnlig tilltalad/ objektivt sett, har utövat psykiskt inflytande på gärningens tillkomst och utförande.”

Rätten anser alltså att en kvinnlig tilltalad är ansvarig för en manlig tilltalads handlingar för att denne manlige tilltalade hyser känslor för henne. Detta är rent kvinnoförakt men här omskrivet till rättsprosa. Det är en urgammal företeelse att skuldbelägga kvinnor/flickor för mäns handlingar. Men en kvinnlig tilltalad är inte mer skyldig för att en manlig tilltalad har ett känslomässigt intresse i henne. Detta är inte objektivt. Att Solna tingsrätt resonerar så är en i allra högsta grad subjektiv värderingsstyrd åsikt. Det är faktiskt internaliserad misogyni.

Flickor ”förmår” män att köpa sex av dem

Solna tingsrätt skriver även följande i domen:

”att flickorna vid några tillfällen förmått olika män att träffa dem”

Användandet av ordet ”förmått” tyder på att rätten har en föreställning om att det är flickor och kvinnor som lockar män. Dessa män anses inte själva bestämma över sina handlingar.
I det här rättsfallet kan det ses som ett försök att förringa brotten köp av sexuell handling resp. köp av sexuell tjänst. Dessa brott är uppsåtsbrott och i stort sett uteslutande begångna av män.
Ordet ”förmått” återkommer på flera ställen i domen där män avser att köpa sig tillgång till flick-/kvinnokroppar. Det får idag anses vara allmän kunskap sedan decennier tillbaka att handlingen, att begå sexualbrottet sexköp, är ett uttryck för en makthandling från de betalande männens sida. Den vetskapen verkar inte Solna tingsrätt besitta vilket är oroande. Domens skrivningar tyder på att domarna vilar sig mot fördomar i sitt beslutsfattande.

Män är alltså inte förmådda att begå sexualbrottet sexköp. Solna tingsrätt inger oro om de anser att köp av sexuell handling resp. tjänst, är brottslighet överhuvudtaget eller inte. Det här sättet att skuldavskriva män för sexualbrott återkommer även i friande våldtäktsdomar.

Rättsfall #3  

Rättsfallet rör en dom från Malmö tingsrätt 2013. Även denna utredning och den efterföljande rättegången kallades ett ”dejtingfall” i media. I domen döms två kvinnor och två män för olika typer av rånbrott. Kvinnorna kördes hem till män där de inledde bekantskapen med att dricka kaffe. Männen drogades och bestals på föremål. Kvinnorna begav sig sedan ut till de väntande männen i bilen. De två kvinnorna dömdes till 7 års fängelse och männen till 6.5 år.  De fyra tilltalade personerna är alla av romskt ursprung.  En av männen är i 60-årsåldern och är far till den andre tilltalade mannen som i sin tur varit gift med den ena tilltalade kvinnan.

En misshandlad kvinna döms hårdare än männen.

Det anges i domen att kvinnan har hotats och misshandlats av sin f d make och att han hotat henne med att hon ska förlora vårdnaden om de tre gemensamma barnen. Den f d maken använder alltså de gemensamma barnen som påtryckningsmedel för att få sin exfru att göra som han vill.
En kvinna i den situationen borde knappast ha något annat val än att åtlyda mannen och ställa upp på det han beslutar. Både misshandeln och utpressningen med att barnen ska fråntas henne, bortser rätten helt ifrån. Den andra kvinnan är något yngre och tror att hon förutsätts prostituera sig i Sverige. Det indikerar att de tilltalade männen har en kvinnosyn där de ger uttryck för att denna kvinna kommer att användas av männen. Det talar om i vilket sammanhang denna kvinna befinner sig i och om de attityder och sociala strukturer som omger henne.

Det är en uppenbart att det är förutsättning för rånbrotten att det är just kvinnor som ska hem till ensamma män. Rätten väljer alltså ändå att straffa dem hårdast för något som kan snarast beskrivas som en patriarkalt bestämd ordning. Denna ordning påvisas i detta rättsfall med företeelser som kvinnomisshandel, prostitution, mäns rätt till barn dvs kvinnors underordning sexuellt, ekonomiskt och socialt. Det är osakligt att rätten inte väger in i sina domskäl att de tilltalade kvinnorna som varande just kvinnor används av de tilltalade männen för att lura andra män. Istället för att inse att kvinnorna också kan vara drabbade av mäns våld, så väljer rätten snarare att osynliggöra det och därmed att dubbelbestraffa kvinnorna. Det är kvinnorna som används på grund av att de är kvinnor och rätten bestraffar sedan kvinnorna för det, den klassiska dubbelbestraffningen. Att inte se den här kontexten visar på stora brister hos tingsrätten och dessa brister kan grunda sig i en ovilja att se de patriarkala strukturer som avgörande för brottsutövandet i det här rättsfallet. Istället väljer rätten att ge männen något mildare påföljder.

Hoten och misshandeln mot den ena kvinnan verkar inte ens ha utretts av polisen, handlingar som kan ha påverkat henne så att hon alltså inte har haft något annat val än att utföra sina handlingar. Det borde rätten ha reagerat på. De borde kritiserat polisutredningen.

Det finns rättsfall där svenska domstolar ser förmildrande på brott som män ansetts bli tvingade att begå – tvingade av andra män.
I det här aktuella rättsfallet förekommer samma företeelse men med den skillnaden att rör det sig om kvinnor från en patriarkal miljö. Varför ska tingsrätter i Sverige se mildare på mäns tilltvingade brottslighet än på kvinnors? Det är en könsbaserad diskriminering till kvinnors nackdel. Det är inte troligt att kvinnor styr över män som hotat dem och/eller att kvinnor som förutsätts prostituera sig är i en position där de kan bestämma över vad män ska göra. Det är till och med mycket osannolikt och sakförhållandena är med stor sannolikhet precis tvärtom.

Slutord och sammanfattning

I de tre rättsfallen ovan ses samma mönster.

Det rör sig om situationer där kvinnor och flickor har ”lockat” och ”lurat” sexköpare på deras utlovade sexakt. Där män har varit våldsutövare och/eller planerat brotten. Män som också i flera fall misshandlat de kvinnor vars medverkan varit nödvändig för att få brottsplanerna att fungera. Skrivningarna i domarna visar att de olika rätterna här resonerar ganska lika. Våldet mot kvinnorna negligeras och flickor/tjejer anses skyldiga för mäns handlingar. Rätten väljer i ett av fallen att bortse ifrån vad den tilltalade säger under förhandlingen till förmån för vad som sagts under polisförhör för att kunna döma de tilltalade tonåriga flickor hårdare. Det är varken köns – eller åldersneutralt. Snarare tycks det vara som om kön och ålder har en negativ betydelse – om det finns tjejer bland de tilltalade.

Gemensamt för alla tre rättsfallen är att kvinnor och t o m flickor döms hårt. Det ligger mycket nära till hands för att säga att de straffas för att de inte beter sig rätt och ställer upp med sin kropp som ”avtalet” med de nu målsägande männen avsåg. När sexköpare luras verkar det alltså framför allt vara kvinnan som ska bestraffas. Det finns en dubbelbestraffningstanke i detta, dels får inte mannen den utlovade ”varan” och dels är kvinnan mindre värd för att hon är till försäljning. (Kommande inlägg kommer att visa hur domstolar nedvärderar de kvinnor som är i prostitution.)
Istället för att förstå att dessa kvinnor är de utsatta för våld och patriarkalt förtryck väljer domstolar att göra tvärtom. För att kunna motivera sin inställning måste domstolar ansluta till myten om att kvinnor i prostitution är ”starka”, ”drivande” och ”självständiga” alltså samma myter som ligger bakom idén om ”den lyckliga horan, se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1 (om en rättegång där en kvinna från kvinnohandelns Europa vittnade telefonledes om sin ”självständighet” i sitt ”arbete” och det godtogs).

Föreställningen att kvinnan är en ”fal” kvinna och dessutom en brottsling leder till att hon döms hårt med de kvinnoföraktande skrivningar som exemplifieras ovan.
Det är viktigt att ha kunskap om att kvinnorna i ovanstående rättsfall kan vara brottsoffer både gentemot de män som ska få utnyttja dem, målsägandena, och gentemot de tilltalade männen. Detta har svenska domstolar svårt för att vilja inse.

Domstolarnas andemening tycks vara att det är allvarligt att ”lura” sexköpare.
De bör få den sexuella tillgång de har efterfrågat – och det milda straffet 50 dagsböter de sällsynta gånger de blir påkomna. En straffskala som tyckts överleva år in och år ut sedan domen från HD kom 2001, se inlägg här.

Det absurda verkar vara att det snarare är de händelser som sker i rättsfallen ovan som kan skrämma sexköpare för det gör inte rättsväsendet och deras fåtalet utdömda anonyma låga dagsböter.
Men det som dessa domstolar verkar vilja signalera till sexköparna är: ”oroa er inte – ni har vår sympati och skyddar er verksamhet så gott vi klarar”. Hur ska skrivningarna i domarna annars tolkas?

 

 

 

HD:s dom 2001: 50 dagsböter för sexköp skyddar sexualbrottslingar än idag

1999 kriminaliserade Sverige som första land i världen (främst) mäns betalning för sexuell tillgång till kvinnor/flickor dvs det brott som brukar kallas sexköp. 2006 blev brottet ett sexualbrott bland andra sexualbrott som sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

Det förändrade dock ingenting. Både innan efter denna förändring – att sexköp blev ett sexualbrott – är den normala påföljden 50 dagsböter till staten. Brottsoffret får i normalfallet ingenting. Omfattningen på dessa 50 dagsböter ska utgå ifrån betalningsförmåga men det verkar vara en sanning med modifikation. Numera tycks domstolarna underträffa varandra – för det är först när det kommer till domstol som det blir lättillgängligt att se vad påföljderna blir vad avser dagsbeloppet. Önskvärt vore dock om någon granskande journalist undersökte vilken nivå polisen lägger sig på när de skriver ut böter. Har dessa sk strafföreläggande också minskat i omfattning och skiljer det mellan olika polisområden i Sverige?  (Det är ju trots allt inte så många av dessa ärenden att granska – övervägande delen av sexköpare åker inte fast.) Men om vi återgår till påföljderna utdömda i domstolar så följer nedan några exempel på påföljder i ett antal relativt nyligen avgjorda mål:

8500 kr
11500 kr
4000 kr
2500 kr
12500 kr
10500 kr
4000 kr
4500 kr
3000 kr

Det är billigt att åka fast för sexualbrottet sexköp. Är polisen ännu ”billigare”? Eller dömer domstolar ut en rabatt för att sexköparen får ”schavottera” (trots att dessa brottslingar oftast gör det för att de själva vägrar att betala strafföreläggandet och därmed vill hamna i domstol)? Det är heller inte alls ovanligt att de frias utifrån ett orimligt resonemang. Parallellerna till resonemangen i friande våldtäktsmål är tydliga – det verkar inte göras någon rimlighetsbedömning. Men det återkommer vi till i kommande inlägg.

Påföljden 50 dagsböter fastslogs i en HD-dom redan 2001. #Ingetharhänt sedan dess.

Det verkar inte finnas någon opinion varken från politikerhåll, poliser eller jurister om en förändring och en straffskärpning liksom att (oftast) kvinnan ska upphöjas till att få vara ett brottsoffer och inte endast ett ”vittne” till utnyttjandet av hennes egen kropp.
Olika grupper som poliser, åklagare och opinionsbildare, kan däremot rörande andra brott ha åsikter om straffnivåer. HD fastslog för några år sedan påföljder angående narkotikabrott: för vissa narkobrott sänktes straffen rejält. Detta har polis reagerat emot. Polis reagerar också emot att vapenbrott får för låga påföljder.
Ingen verkar dock reagera emot dessa låga straff för sexualbrottet sexköp. Snarare verkar tex polisen använda de låga straffen till att inte göra något åt organiserade sexualbrott. De framhåller tex att de  inte har ”rätt” att använda vissa tvångsmedel och de därmed kan låta ett stort antal sexköpare komma undan i olika härvor. Poliser använder dessutom än idag förmildrande ord om sexköp som bara ett bötesbrott tex i det här alldeles färska fallet där en polis, trots våldet mot den utsatta kvinnan, tycks vilja skydda sexköparna. Mer om polisens historiska syn prostitution och deras handlingar i inlägget Polisen och prostitutionen.

HD:s dom

Vad skrev då HD i sin dom från 2001?  Det bör nämnas att vid denna tid hette HD:s ordförande Bo Svensson. Han finns omnämnd i det här inlägget där han misstänkliggör våldtäktsoffer.  I den här DN-artikeln försvarar Bo Svensson en kollega som fått jobba kvar som domare i HD trots att han dömts för sexköp. Bo Svensson anser att domaren nu har ”djupa kunskaper i ämnet” och han nämner också att ”det finns många änkemän som inte får sex”. Det väckte stor upprördhet att ett sexköpande Justitieråd fick behålla jobbet då 2005. Det är alltså i den kontexten som domen 2001 ska ses – den som fortfarande sätter praxis 16 år senare.
Även idag tillåts sexualbrottslingar att arbeta kvar inom rättsväsendet vilket fallet med den sexköpande polisåklagaren LG visar. Han fick behålla jobbet tack vare framför allt Svea hovrätts president Fredrik Wersäll som ”skyddade” honom i Statens ansvarsnämnds beslut. Den sexualbrottsdömde åklagaren fick sedan jobb vid Åklagarkammaren i Gävle. Det är alltså inte så mycket som har gått framåt vad gäller kvinnosynen och med företeelsen att män med makt skyddar andra män med makt. Svensk dubbelmoral och svensk kvinnosyn i ett nötskal – än idag. Sexköpare är också, till skillnad mot många andra brottslingar, från alla samhällsklasser, alla yrken och alla åldrar. Det påverkar säkert ”viljan” (läs: oviljan) att skärpa påföljden för detta sexualbrott.

I HD-domen 2001 (B 3947-00) behandlas ett överklagat ärende där en man dömts för sexköp den 14 september 1999 i Malmö. Det måste alltså vara en utav de första ertappade sexköparna sedan lagen kom som fortfarande alltså påverkar och lindrar påföljden för dessa sexualbrottslingar.

HD:s domskäl är endast på 9 rader. Resten av domen på 4-5 sidor ägnas åt att gå igenom domarna från Malmö TR resp Hovrätten för Skåne och Blekinge.
HD:s skrivningar innehåller mycket ålderdomliga formuleringar om prostitution. Domarna uppehåller sig mycket vid ordet samtycke som tex i följande mening.

”Som TR anfört ligger det idet aktuella brottets natur att det föreligger samtycke från den som säljer den aktuella tjänsten.”

I domen hänvisas också till ett JO-beslut:

”JO har ansett att prostitution i nu förevarande sammanhang bör ses som innebärande vanärande handlingar. (JO 1957 s 182)”

Med andra ord förstärker den här 16 år gamla skrivelsen att det är kvinnan i prostitution som har anledning att ”vara vanärad” dvs känna skam och skuld för att män tar sig rätten att utnyttja henne.  Detta enligt ett JO-beslut från 1957. Är detta rimligt? Idag 2016?

HD visar sig också 2001 ha en klar uppfattning om hur sexköp kan beivras:

”När det gäller eskortservice eller massageinstitut som erbjuder sexuella tjänster blir brottsligheten i det närmaste omöjlig att beivra.”

Det blir här uppenbart i vilken otidsenlig kontext den här domen kom.

HD skriver också:

”Den offentlighet som präglar gatuprostitutionen när tjänsten utförs i en bil, medför redan i sig att gärningen inte betingar något högre straffvärde.”

HD menar alltså 2001 att offentligheten när en man kör iväg med en kvinna i en bil, ska vara förmildrande. Det är ett häpnadsväckande resonemang som givetvis syftar till att i möjligaste mån skydda sexköparen. Genom svårigheten att lagföra sexköp, som HD anser 2001, som sker inomhus ska utomhusoffentligheten innebära att sexköparen får ”skämmas” för att han köper utomhus. Då kan han väl låta bli eller varför tänkte inte HD på det? Är det inte snarare viktigt att lagföra dessa män extra strängt eftersom de är de enda som kommer åka fast enligt HD:s egensnickrade resonemang?

HD resonerar också genom de skrivna domarna om förbudet i sig.

”Eftersom förbudet trots detta har införts måste den kränkning som ett beivrande av brottsligheten utsätter den skyddsvärde för ha betraktats som ringa.”

HD menar alltså kvinnan i prostitution med uttrycket ”den skyddsvärde”.  Här visar HD sin negativa inställning till sexköpslagens införande genom att de vänder lagen mot kvinnan i prostitution, och skriver att lagen måste innebära att kränkningen av kvinnan blir mindre eftersom lagen finns. Hur kommer HD fram till detta? Menar de att kränkningen av kvinnan skulle varit större genom att samhället skulle låtit bli att kriminalisera sexköparen? Det är också märkligt att de uppehåller sig så mycket vid värderingen av kvinnan.

Vidare skriver HD:

”Med den bedömning TR gjort ovan beträffande relationen mellan den kränkning som ett brottsbeivrande medför och den kränkning som gärningsmannen utsätter den skyddsvärde /kvinnan/ för, torde gärningen även på den grunden inte ha annat är ett ringa straffvärde.”

HD vänder nästan ut och in på sig för att förringa sexköp. I den här domen, som fortfarande sätter praxis, anses alltså sexköp som ett ringa brott eftersom kvinnans kränkning anses mindre. Är detta något som rättsväsendet skulle vilja stå bakom idag?

Vad gäller straffvärdet skriver HD:

”Några riktlinjer för i vilka fall allmänpreventiva skäl kan motivera ett höjt straffvärde gavs inte /i propositionen/ Det framstår dock som klart att möjligheten bör användas restriktivt.”

Det har verkligen effekten av den här domen blivit. Det ”restriktiva” har blivit normalt. 50 dagsböter är nästan undantagslöst påföljden än idag 16 år senare. Oavsett situationen. Det visar hur trögt det är försöka bekämpa prostitution i ett samhälle. Visst, vi var först i världen. Lagen var viktig. Men rättsväsendet motarbetar den allt de kan eftersom denna ålderdomliga dom fortfarande får styra.

Det framkommer i domen att det var riksåklagaren som överklagade HR:s dom och ville ha ett strängare straff än 50 dagsböter.
Men HD fastslog alltså påföljden i sina 9 rader långa domskäl som de inleder med meningen:

”Den åtalade gärningen får sägas vara ett typiskt fall av brottet köp av sexuella tjänster.”

Ett sexköp från september 1999 har via denna märkliga HD-dom än idag ”bestämt” att 50 dagsböter är påföljden för detta, numera, sexualbrott.

Dags att agera:
modernisera lagstiftning & lagföring – Aktion NU

Det är märkligt att ingen åklagare, domare eller för den delen polisen, velat eller vågat utmana detta ålderdomliga beslut från HD 2001. När kommer någon reaktion från politikerhåll, från den brottsbekämpande myndigheten Polisen, från Åklagarmyndigheten eller från juristhåll?

Varför ledde inte upphöjandet av brottet sexköp till att bli ett sexualbrott, bland andra som tex våldtäkt, till någon förändring i påföljden? Snarare tycks det gå åt fel håll, dagsböterna tenderar att bli lägre och lägre.
När land efter land inför förbud mot sexköp står Sverige stilla och stampar. Istället för att vi är ett föredöme börjar vi hamna i kölvattnet. Har vi en feministisk regering eller inte? Det är dags att agera med aktion NU.

#1 Skärp påföljden till fängelse minst 6 månader för alla sexköp.

#2 Gör om brottet till ett brott mot person – inte stat. 

#3 Ersätt det förringade ordet ”tjänst” med ”handling” för ALLA sexköp.
Är flickan (eller pojken) under 15 år är brottet köp av sexuell handling av barn. Det borde gälla även för (oftast) kvinnor. Idag smittar ordet ”tjänst” neråt och gärningsmän skyddas genom att de inte ”visste” att kroppen de använde var ett barns. Bästa sättet att skydda barn är alltid att skydda kvinnor. Det gäller även, eller kanske framför allt, i prostitution.
Varför valde förresten Sverige ordet ”tjänst”? Var det utredande juristers påfund, deras egen lilla hämnd för en lag de egentligen inte tyckte om och inte ville ha? Sexköpare framhåller alltid att de köper en ”tjänst”. Inte vill väl rättsväsendet 2016 hjälpa dessa sexualbrottslingar? Eller?

#4 Sist men inte minst – prioritera sexualbrottet sexköp.
Det är hur ett samhälle bekämpar prostitution dvs mäns sexuella efterfrågan på kvinnors och barns kroppar som visar om det anser att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt brott – eller inte. Inte vid något annat tillfälle utsätts kvinnor för så mycket mentalt och fysiskt våld som i just prostitution. Att då förringa sexköp, både juridiskt, politiskt och polisiärt sänder signaler till alla våldsverkare. Kvinnor är inte mycket värda. Så kan vi inte ha det. Förändring behövs nu med en politisk och feministisk aktion som syftar till att sexköparna ska behandlas som de sexualbrottslingar de är. 

 

Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden

Uppdraget har varit att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor uppstår, samt på andra offentliga platser där polisen, direkt eller indirekt, kan medverka till att förebygga brott. Analysen visar att relativt få anmälda brott sker på sådana platser. (s 22)

Polisen kan ansvara för den rättvisande bilden vad gäller omfattningen av brottet och vilka orsakerna kan vara. (s 31)

För några veckor sedan kom polisens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder. Rapporten har rönt uppmärksamhet i media. Fokus har då hamnat på det som polisen ofta kallar ”tafsningar” från grupper av män på festivaler och liknande. Vad företrädare för den brottsbekämpande myndigheten menar med ordet ”tafs” är brottet sexuellt ofredande.

Bakgrund och vilka som är ansvariga

NOA – Nationella Operativa Avdelningen (med mansdominans bland chefer) tidigare benämnd Rikskriminalpolisen är ansvarig för rapporten. Chefen för NOA är Mats Löfving som blev handplockad till jobbet. Mats Löfving figurerade även i #kvinnoregistret då han kallade frågan om polisen har en dålig kvinnosyn för ”trams”.  Det är alltså denna polischef som är ytterst ansvarig för rapporten. Det kan naturligtvis ses som illavarslande att en polischef som bagatelliserar frågor om kvinnosyn utreder något som har med mäns våld mot kvinnor att göra. Men så är det.

Upprinnelsen till rapporten är att Rikspolischefen dvs Dan Eliasson har givit polisen ett tredelat uppdrag. Det första av dessa uppdrag har han givit till Regionpolischefen i Stockholm, Ulf Johansson.

Även Ulf Johansson figurerar i #kvinnoregistret. Lyssna på Episod 3 i programserien om Kvinnoregistret. Det är till honom en ansvarig kvinnlig polischef vänder sig till om den kultur som råder på Södertörnspolisen och om de olagliga och kränkande excellfilerna. Trots att Ulf Johansson alltså tidigt får reda på omfattningen av kvinnoregistret gör han ingenting åt det utan det hela avslöjas istället av Ekots grävande reportrar. I inslaget länkat ovan framgår att Ulf Johansson inte vill svara på några frågor om grunden till sitt handlande. Eller snarare avsaknad av handlande.

Polischef Ulf Johansson här även hjälpt en polisman som sexchattade med en 14-årig flicka, på arbetstid, att få behålla jobbet och han benämnde mannens handlande som ”något slags upptåg”, se inlägget Polismäns brott mot flickor och kvinnor.

Mats ”Trams ” Löfving och Ulf ”något-slags-upptåg” Johansson är alltså de polischefer i Sverige som främst är utsedda att rapportera om sexualbrott. Då förstår en varför det blir som det blir med  kvinnosynen – som inlägget återkommer till.

Rapportens uppdrag

Uppdraget är tredelat och består av:

  1. Att gå igenom alla anmälningar rörande sexuellt ofredande under festivalen ”We are Stockholm”
    Ansvarig: Regionpolischef Ulf ”Något-slags-upptåg” Johansson
  2. Att göra en landsomfattande kartläggning för att undersöka sexuella ofredanden bland ungdomar. Kartläggningen ska fokusera på sexuella ofredanden som begåtts i folksamlingar.
    Ansvarig: Mats ”Trams” Löfving
  3. Att anordna möten mellan polisen och ungdomar för att inhämta deras synpunkter om sexuella ofredanden.
    Ansvariga: Samtliga Regionpolischefer (8st).

Det är alltså inte uppdraget att ge en lägesbild över sexuella ofredanden som helhet utan att ge en lägesbild över sexuella ofredanden i folksamlingar.

Då uppstår två frågeställningar:
Varför begränsas uppdraget till festivaler och folksamlingar?
Varför är rapportens namn missvisande? Är det avsiktligt eller pga inkompetens?

Syftet med rapporten

Syftet med rapporten är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Då är det givetvis viktigt att veta var brottet sexuella ofredanden sker för att kunna åtgärda något. Därför redovisas detta inledningsvis. Trots att polisen skriver i rapporten att miljön dvs var brottet sker har relevans så framkommer det att polisens eget register inte behöver ange detta.

Från rapporten:

”Det är inte tvingande att ange miljön i RAR vilket innebär att åtskilliga anmälningar saknar uppgiften. Uppgifterna i anmälningarna från 2015-2016 som saknade miljöangivelse har korrigerats efter genomgång vilket gav att många av brottsplatserna var i privata hem eller på annan enskild plats.”

Det här indikerar tydligt att poliser i stor utsträckning verkar ointresserade av var sexuella ofredande sker eftersom de inte (ens) angett plats i anmälningarna. Det är också symptomatiskt att det är när brottet sker i privata hem eller annan enskild plats  som polisen inte anger plats. Vad säger det om ingripande polisers inställning till sexuella ofredanden i stort?

Varför skyddas de gärningsmän som begår brottet i hemmiljö eller på enskilda platser? Vilka gärningsmän kommer då undan?

Statistiken

I början på rapporten anges hur anmälda sexuella ofredanden fördelar sig på inom nio olika kategorier av miljöer.

Flest sexuella ofredanden sker i skolan, på privat plats men framför allt på nätet.

Det är endast 2 % av anmälningarna som sker inom kategorin evenemangsområde och det anges att flertalet angrepp har skett av en enskild gärningsman.  Ändå väljer Polismyndigheten att tidigt i rapporten (sid 7 och sid 9) nämna ordet ”Taharrush gamea” – samma ord som förekommer flitigt på nätforum som Flashback. Vad säger det om rapportens värderingar?

Eftersom rapportens fastställda uppdrag är att fokusera på sexuella ofredande i grupp är upplägget sådant att rubriken: ”Sexuella ofredande i grupp” återkommer under alla nio kategorier.

Trots att det alltså framkommer att det antalsmässigt är väldigt få sexuella ofredanden som sker på det sättet så upprepas ordet ”grupp” gång på gång i rapporten. Med tanke på hur statistiken ser ut blir det vilseledande.

I rapporten anges också att när det handlar om sexuella ofredanden i miljökategorin ”gata, väg och park” har gärningsmannen utifrån signalementsuppgifter inte någon specifik profil utan varierar från unga pojkar till män 50-60-årsåldern. Av 319 anmälda sexuella ofredanden i denna kategori under 2015 finns endast i 17 fall misstänkta gärningsmän. Utav dem var 4 svenskar och resten utländska. Men vilken nationalitet hade de andra 302 gärningsmännen? Var de kanske trevliga svenska grabbar eller svenska medelålders män?  Sådana som polisen själva lätt kan känna viss ”förståelse” för? Som de själva kan identifiera sig med?

Genom att polisen själva fokuserar på utländska förövare ges intryck av att det är dessa som är problemet. Det är de inte enligt brottsoffrens signalementsuppgifter. Det här är ett ohederligt beteende av polisen. Det får en att fundera över om polisen i stor utsträckning styrs av främlingsfientliga värderingar.

Brister hos polisen som framkommer i rapporten

På flera ställen i rapporten framkommer, som även kommenterats ovan, att det finns brister hos polisen själva.

-Ett betydande antal utav anmälningar om sexuella ofredande saknar uppgift om   (s 7)

-Bättre uppgifter i anmälan skulle ge  bättre möjligheter till analys och till besluta om åtgärder o prioriteringar (s 10)

-Polisen slarvar rörande anmälningar om sexuella ofredanden som sker i skolmiljö. Anmälningarna är alldeles för kortfattade i ca 25% av fallen. (s 16)

-Under We are Stockholm 2014 lades samtliga förundersökningar ner både angående sexuella ofredanden och våldtäkt. Det är polisen som genomför utredningsåtgärder. De har alltså helt fallerat.

-Under We are Stockholm 2015 lades samtliga (utom ett fall) ner. Rapporten skriver ”Under genomgång av ärenden förefaller det som om ingen frihetsberövad gärningsman har blivit topsad, vilket borde ha skett. ”(s 18). Detta är slarv och ointresse från polisens sida.

Rapporten skriver att det inte har gått att analysera det tredje uppdraget (att fråga ungdomar) eftersom polisen inte har genomfört arbetet i skolorna på ett samordnat sätt (s 19). Rapporten och därmed polisen har med andra ord själva fallerat helt i ett utav de uppdrag de skulle utföra. De klarade inte att samordna skolbesöken på ett strukturerat sätt.

Inte några utav dessa uppräknade exempel när rapporten visar på stora brister hos polisen har diskuterats i media. Men polisen styr idag helt mediebilden och media läser inte rapporten – åtminstone verkar det inte så.

Brister i bemötande av brottsdrabbade

På en hel del ställen nämner rapporten om brottsoffers beteende och om sådant som rör bemötandet av dessa men uppenbara brister problematiseras inte. Här ställs frågorna som inte ställs i rapporten från NOA.

Rapporten sid 4:
Brottsoffret tvekar också att anmäla brott eftersom det för många är jobbigt att prata om händelsen.”
Fråga: Vad gör polisen för att göra det mindre ”jobbigt” för brottsoffret?

Rapporten sid 7:
Samtliga polisregioner vittnar om att anmälningsbenägenheten är låg.
Fråga: Vad gör polisen för att få fler att anmäla?

Angående sexualbrott begångna under 2015 års We are Stockholmfestival skriver rapporten:
Bevisläget har visat sig vara mycket svårt då i stort sett samtliga brottsoffer i samråd med vårdnadshavare inte haft ork och / eller vilja att medverka till fortsatt utredning. ……
Fråga: Varför vänder rapporten/NOA skulden ifrån polisen till brottsoffret? Vad menas med ”har visat sig”?

Istället för att rakt av påstå att bevisläget har ”visat sig” borde frågan ställas:
Fråga: Varför är polisen så dåliga på att stötta brottsoffer? Har de rätt utbildning, rätt inställning, rätt personliga egenskaper för att bemöta unga sexualbrottsdrabbade?

Om rapporten från NOA så självklart lägger skulden på unga tjejer, vad säger det om synen på dessa tjejer?

Det är oroväckande att brottsoffer skuldbeläggs istället för att diskutera brister i den myndighet som ska hantera dem. Det är inget nytt att sexualbrottsoffer inte har ”ork och/eller vilja” att anmäla eller fullfölja en utredning. Men det låter i rapporten från NOA som om de inte vet det. Det låter rentav som det är något nytt de kommit på.

Det handlar i grund och botten om polisens bristfälliga bemötande av sexualbrottsoffer – särskilt av tonåriga tjejer,
Fråga: När kommer rapporten från NOA och Mats ”Trams” Löfving hur sexualbrottsdrabbade bemöts? Som heter:

”Lägesbild över brister hos polisen i bemötande av sexualbrottsdrabbade och hur det ska åtgärdas”.

Tror ni en sådan rapport kommer? Någonsin?

Förstärker polisen våldtäktsmyter vid möten med ungdomar?

I den avslutande delen av rapporten där polisen har besökt ungdomar på ett osystematiskt och ”påhittigt” sätt anges att flera av ungdomarna berättar om brott som sker i hemmen.

Fråga: Vad gör polisen åt dessa brott? Vad händer om någon vill anmäla ett sådant brott – anses hon trovärdig och är polisen ointresserad av tonåriga tjejers upplevelser?

Citat från rapporten
Ungdomar tror att bakgrunden till sexuella ofredanden ….kan bero på dålig kvinnosyn.
Fråga: Vad tror NOA:s chef Mats Löfving om det resonemanget? Är kvinnosyn viktigt att problematisera och diskutera för att belysa orsaken till sexuella ofredanden och att kvinnor och flickor ska känna att de har tillgång till polisen alldeles oavsett omgivningens kvinnosyn?

Citat från rapporten
”Vissa företrädesvis unga tjejer, påpekar att de inte räknar med att en anmälan leder till någon åtgärd eftersom ord står mot ord och polisen har annat att prioritera. Några menar att man är rädd att blir ifrågasatt på grund av ens klädsel eller för att man varit berusad vid tillfället.”

Det visar att tjejer införlivar våldtäktsmyter i sin uppfattning om sexualbrott.
Fråga: Vad säger de poliser som möter unga tjejer så uttalar sig så här` Säger de att ”ord mot ord” är en omskrivning för bristande utredning och kunskap hos polisen?
Berättar de om vad våldtäktsmyter är och hur de påverkar alla?
Eller berättar de om att de brukar fråga om tjejen varit berusad när hon ringer SOS?

Det här osystematiska och märkliga sättet att polisiärt utföra ett rapportuppdrag kan göra mer skada än nytta då det rentav kan befästa våldtäktsmyter. Om den närvarande polisen inte bemöter på rätt sätt utan är passiv när dessa myter framkommer – hur ska unga tjejer då kunna/våga anmäla sexualbrott?

Som det nu är finns ingenting angivet i rapporten hur polisen informerar ungdomar vid dessa möten. Det är undermåligt och nonchalant av NOA som ansvarig för rapporten.

Från rapporten:
”För att ungdomar ska anmäla brottet tror många att de krävs att brottet anses vara mycket grovt, att man har bevis och modet som krävs. Alternativt att man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg.”

Det här är ett enormt underbetyg till polisen. Men det verkar inte som om ansvariga NOA överhuvudtaget problematiserar eller ens förstår det.

Det finns EN enda mening i rapporten om polisens bemötande – en allmänt hållen mening om detta mycket centrala och viktiga ämne (s 32):

”Därför är det viktigt att du bemöter den utsatte på ett professionellt sätt.”

Det är allt.

Utvalda citat visar polisens värderingar och främlingsfientlighet …

I rapporten finns 13 lösryckta citat (sid 12, 13, 14, 16) som ska ge exempel på gruppofredande.  I samtliga benämns att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Vad citatet kommer ifrån anges inte (utom i ett fall då det kommer från polisens eget register RAR).

Av språket i citaten att döma kommer de troligen ifrån tidningsartiklar. Dvs: en kan anta att polisen själva har planterat dessa uppgifter i media och nu återanvänder dem i denna rapport. Detta gör alltså vår största svenska myndighet när de rapporterar om sexualbrott.
Det är häpnadsväckande.
Det är även en uppenbart främlingsfientlig värdegrund om synliggörs. Att ingen media har uppmärksammat dessa lösryckta citat är oroväckande. Polisen kan med dessa citat ge en bild av att de ”andra” männen är problemet och verkar i och med dem ha blivit ett med rasistiska nätforum som Flashback.

Som inte det var nog finns det också en tendens till att språkbruket i rapporten ytterligare pekar ut vissa förövare tydligare än andra. Ibland används i rapporten det mer genusneutrala ordet gärningspersoner. Exempel:
Visar att det övervägande rör sig om gärningspersoner med svenskt medborgarskap (s 14)
Det finns skäligen misstänkta personer i ca 55 % (blottning på tex på utomhusbad)  (s 15)
Men då det uppenbart handlar om förövare av utländsk härkomst tenderar rapporten att skriva gärningsmän dvs att frångå det genusneutrala perspektivet. Det här sättet att använda ord säger något om de underliggande värderingar om svenska män och ” de andra”. Språkbruket både döljer och förstärker. (Missbrukare är dock gärningsmän. s 15.)

…och svenska män kommer att skyddas

Genom hela rapporten fokuseras på gruppofredanden, åtminstone de som poliser har identifierat, dvs den har ett särskilt fokus på invandrare. De lösryckta citaten och det plötsliga användandet av ord som  ”Taharrush gamea” förstärker bilden av att sexuella ofredanden är ett problem som ”de andra” männen står för.

Trots att polisen själva verkar ointresserade att ange miljö, och att det då framkommer att det flesta sexuella ofredanden sker privat, att det framhålls att gärningsmännen finns i alla grupper, att det t.o.m. anges att blottare är svenskar, lyser de svenska männen och kanske framför allt de medelålders männen med sin frånvaro som varandes en del av ett problem.

Det är svårt att se det annat än som att dessa män och deras beteende får en sorts carte blanche av polisen. De är ju inte ett ”problem”. De kan fortsätta ifred, i skymundan eller på nätet. Borta från medialt ljus och polisens sökradie som de sprider i media. Sverige är inte alls ett säkert land, svenska medborgare och medelålders män kan fortsätta att sexuellt ofreda ifred. Vår polis solidariserar sig alltså snarare med svenska män.

Polisens vilja att gradera sexualbrott är av ondo

Genom en lagändring som möjliggör ett förhöjt straff vid sexuella ofredanden av grövre karaktär…..skulle generera allmänpreventiva men även indivualpreventiva effekter.(s 33)

Det som kanske är allra värst, i en rapport som genomgående är anti-intellektuell och tendensiös, är att polisen väljer att ta upp att en gradering av sexuella ofredanden skulle möjliggöra ett förhöjt straff vid vissa sexuella ofredanden av ”grövre karaktär”. Vem ska avgöra vad som är grövre? En poliskår som inte ens kan ens skriva korrekta anmälningar och som inte vet vad sexuella ofredanden är och inte ens kan utreda dessa brott idag? Som skriver en rapport där delar av materialet ser ut att höra hemma på Flashback?

Det är närmast skamligt av polisen att ens nämna en gradering av sexualbrott i en rapport som inte ens har tillfrågat expertis och som inte har ägnat sig åt någon självkritik. Det är inte svårt att förstå att det som polisen anser vara sexuella ofredanden av ”grövre karaktär” är brott där invandrare är skyldiga. Och de som polisen inte anser vara grövre dvs de som är ”normala” är de som tonårstjejer råkar ut för på fester och på bussar och i skolan och på nätet. 

Gradering är av ondo vid sexualbrott då de snarare speglar ett patriarkalt samhälles tyckande än hur kvinnan eller flickan upplever det. Sexualbrott är sexualbrott och ska bekämpas – inte graderas.

Vad mörkar polisen med rapporten?

Den här rapporten har fått medial uppmärksamhet och polisen har hamnat i fokus. Polis använder numera media som ett instrument och tyvärr låter media det ske okritiskt alltför ofta. Polis väljer ut det som ska kommuniceras och det som ska spridas. Eftersom såväl titeln på rapporten, uppdraget, och disponeringen är vinklad innebär det att den verkliga bilden kommer hamna utanför fokus – den blir alltså mörkad.

Det som inte ”kommuniceras” är

-vem som begår sexuella ofredanden.

Att alla kategorier män finns representerade och att det i de allra flesta fallen är enskilda män/pojkar som är gärningsmän.

-omfattningen

De ojämförligt flesta sexuella ofredandena sker i skolan, på enskild plats och på nätet. Endast ett fåtal sker på festivaler och dylika platser. Men det är dessa sistnämnda som fått all uppmärksamhet och polisen vill i första hand alltid ha positiv uppmärksamhet  – inte förebygga sexualbrott. De vill verka handlingskraftiga – inte nödvändigtvis vara det.

-polisens egen attityd

Trots att det i rapporten framgår både att poliser i tjänsten i stor utsträckning inte ens anger var sexuella ofredanden sker och att sexualbrottsoffer inte orkar medverka, vilket är välkänt sedan många år, drar inte rapporten några självkritiska slutsatser om det. Snarare läggs skulden på brottsoffren. Trots att ungdomar, som tillfrågas i den ostrukturerade delen av uppdraget, diskuterar runt attityder och värderingar som leder till sexualbrott så kan inte polisen själva diskutera sin egen attityd. Inte ens när det framkommer brister i deras egen rapport ägnar de sig åt reflektioner och självkritik.

-polisens främlingsfientlighet

Genom att polisen fokuserar på sexuella ofredande i grupp, använder begrepp som främlingsfientliga grupperingar brukar göra och omotiverat klipper in citat som särskilt ska peka ut invandrare, förstärker polisen en myndighetsbild av att det är ”de andra” som är problemet – trots att det inte stämmer. Har polisen gjort upp med sin egen problematik med främlingsfientlighet i kåren?

-polisens kvinnosyn och sexism

Det är ett vanligt fenomen att män i en gruppering beskyller andra grupperingars män för att ta ”våra kvinnor”. Den här rapporten följer samma tema. Uppdraget är vinklat men presenteras inte som det. Den tydliga fokuseringen på de 2% av ofredandena som sker i grupp ger ett budskap. Samtidigt närmast vägrar polisen att diskutera hur de bemöter sexualbrottsoffer trots att det framkommer i deras egen rapport att det är ett problem. Våldtäktsmyter lämnas obemötta i rapporten, vilket är allvarligt och hur polisers egna värderingar och ointresse påverkar viljan att utreda brott mot framför allt tonårstjejer, tas inte upp. Däremot radas citaten upp mot ”de andra” förövarna. Det är grunden för sexism: ingen kan ha missat idag hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vill skydda ”sina” kvinnor samtidigt som de har en mycket dålig kvinnosyn däri även ingår rent kvinnohat. Den här rapporten verkar gå i samma anda. Kvinnosynen som manifesteras i ointresset för sexualbrottet lämnas och invandrarmän/pojkar blir istället problemet.

Är det rentav så att polisen använder sexuella ofredanden som ett verktyg att peka ut ”de andra”? Att de t.o.m. använder sina kvinnliga anställda som verktyg? För varför blandas det helt ovidkommande in hur kvinnliga poliser drabbas?

Som exempel kan nämnas att det i vissa stadsdelar kan vara svårt att arbeta som kvinnlig polis

Förutom att det är svårt att förstå varför denna mening finns med i rapporten, tar en sådan utgångspunkt inte hänsyn till att det kan krävas att sexualbrottsoffer får möta kvinnliga poliser. Det är helt inriktat på mäns situation. Kvinnor och flickor i alla områden ska kunna få möta kvinnliga poliser– men det nämns överhuvudtaget inte i rapporten. Rapporten tycks snarast använda sina egna kvinnliga anställda som slagträ i invandringsdebatten. Kvinnor och flickor i ”vissa stadsdelar” verkar inte finnas för polisen. Det är främst en machostil som tycks gälla gentemot dessa stadsdelar. Män mot män.

Det säger också något om kvinnosynen och att kvinnor inte får vara en del av lösningen såsom resolution 1325 stipulerar. Polisen anser, som vi har sett i media, att män ska lösa alla problem. Kvinnor verkar inte existera och definitivt inte invandrarkvinnor och invandrarflickor.

Slutord och sammanfattning

Den här rapporten, som kallas en lägesbild, är grund, tendensiös och anti-intellektuell. Polisen tillfrågar inte någon expertis, kvinnoorganisation eller någon forskare på området. Inte ens den delen av rapporten där polisen ska samla in information från ungdomar, lyckas de göra på ett strukturellt sätt.

Det är inte fel att fråga ungdomar om deras erfarenhet och åsikter men har polisen rätt kompetens för det? Har de rätt värderingar eller sprider de myter själva?  Myter som framkommer när polis uttalar sig om våldtäkter i media (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade våldtäkter).Var finns självkritiken? Var finns viljan att lära? Var finns viljan att analysera brister? Ingenstans.

Genom att rapporten dels inriktar sig på just festivaler och dels väljer ett missvisande namn, ges intrycket att sexuella ofredanden är lika med de uppmärksammade ”tafsningarna”, som media och polis envisas med att kalla det. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att polisen visar att de har en främlingsfientlig/rasistisk utgångspunkt såväl som en förminskande syn på sexuella ofredanden som ett utav uttrycken av mäns våld mot kvinnor. Polisen väljer att förlägga problematiken med sexuella ofredanden på ”de andra”.

Rapportens Lägesbild blir därmed en vrångbild.

Genom att  polisen har en föreställning om eller vill skapa en föreställning om att sexuella ofredanden framför  allt begås av invandrare i grupp på offentliga platser signalerar polisen att de skiljer mellan ”riktiga” sexuella ofredanden och andra sexuella ofredanden. Parallellerna till synen på våldtäkt är uppenbara.

Det här lämnar framför allt unga tjejer i sticket.

Det finns anledning att befara att tonåriga flickor som anmäler ofredanden som har skett på andra platser än på offentliga, inte bara anses som mindre viktiga utan också överdrivna, att tjejerna ”hittar på” eller att de vill ha ”uppmärksamhet”. Det finns forskning som visar att polisen betraktar tonåriga tjejers anmälningar med stor skepsis. Samma bild framkommer också medialt när enskilda poliser uttalar sig.

Använder polisen i rapporten tjejers utsatthet som ett verktyg för att smutskasta invandrare snarare än för att skydda tjejerna? Är rapporten först och främst att ses ett inlägg i invandringsdebatten eftersom den har denna slagsida och inte tar upp sexuella ofredanden i sin helhet?

Polismyndigheten är skyldigt att skydda alla kvinnor och flickor. Men Sveriges största myndighet väljer alltså ett namn på en rapport som är direkt missvisande och som därigenom ger en medial bild av ett läge som inte stämmer. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.  Rapporten syftar alltså knappast till att skydda kvinnor och flickor utan till att fokusförskjuta hela problematiken till något som inte stämmer. Ytterst handlar det om Polismyndighetens kvinnosyn, precis som det gjorde i Kvinnoregistret.

Polisens vilja att gradera sexuella ofredanden avspeglar också deras syn på ”riktiga” sexualbrott och ”oriktiga (”överdrivna”, ”påhittade”, ”falska”) sexualbrott. De ”riktiga” begås av ”de andra” och de ”oriktiga” begås av de som är polisen är/varit själva, vanliga svenska män och pojkar. Men sexualbrott som sexuella ofredande begås av vanliga män och pojkar. Tvärtemot vad poliser tycks vilja tro.

 


 

Till XX.

Tack för din kommentar!
Det är förfärligt det som hände och ännu mer förfärligt hur ni blev behandlade efteråt.  Det känns som om antingen en överordnad polis valde att lägga ner av ointresse eller att det fanns någon annan anledning till att inget hände. Kanske att det då skulle framkomma att mannen anmälts tidigare med samma resultat. Svaren du fick indikerar något sådant.
Det är oroväckande att anmälan bara lades ned eftersom det beteende mannen visade kan leda till något ännu värre. Det är kunskap som finns idag därför ska inte polisen nonchalera en sådan här anmälan som dessutom var såpass detaljerad.

Det går att överklaga ett nedläggningsbeslut oavsett hur lång tid som gått. HÄR finns  information om hur det går till och vart du ska vända dig om du har frågor.

(Naturligtvis ska ingen röja de uppgifter du skrev om!)

Allt väl till dig och de dina!