Antifeminism

Sexualbrottsutredningen 2016 trivialiserar sexuellt våld

”..våldtäkt. Vi kvinnor tänker behålla ordet använda det i debatten tills vi får leva i ett samhälle fritt från våldtäkt. Att döpa om handlingen är bara att låssas att problemet skulle ha blivit mindre. Det är skenmanöver från samhället och juristerna för att slippa ta itu med den verkliga och stora våldtäktsproblematiken.” 
Citat från Maria-Pia Boëthius bok; ”Skylla sig själv” 1976, som skrevs som en reaktion på Geijers förslag på sexualbrottslag samma år.

I oktober 2016 presenterade Sexualbrottskommittén sitt betänkande med ett förslag till en ny sexualbrottslag. Kommittén hade som uppdrag att främst fokusera på om en samtyckeslag ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning och det sa det var de positiva  till  – även om de valde att kalla samtycket ett frivilligt deltagande.
I samtliga medier; tidningar, radio och TV, fick denna nyhet ett stort genomslag. Efter 18 års utredande föreslogs slutligen att Sverige skulle införa en sexualbrottslag som byggde på att människor ( i praktiken främst kvinnor) ville delta i sexuella handlingar. I annat fall ska handlingen ses som ett övergrepp. Däremot ägnades ganska lite uppmärksamhet åt Sexualbrottsutredningens övriga förslag – det som inlägget tar upp.

Bakom samtyckesfasaden – ”vanlig” svensk sexualliberalism 40 år efter Geijer?

I Sverige finns sedan gammalt starka sexualliberalistiska strömningar. Barnporr släpptes fri på 70-talet. Sexhandeln bredde ut sig. Maktens män utnyttjade kvinnor – och även flickor. Dåtidens inställning till sexualitet visades tydligt i justitieminister Geijers Sexualbrottsförslag 1976 som innebar en ”liberalare” syn på våldtäkt.  I utredningen satt män som hävdade att ”kvinnors frigörelse” även innebar en ” friare” syn på sexuella övergrepp. Förslaget innebar att våldtäktsbegreppet skulle inskränkas, hallickverksamhet släppas fri och att incest i praktiken skulle avkriminaliseras. I slutändan gagnades män på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter. Det blev ett feministiskt ramaskri och förslaget stoppades. I inlägget Synen på våldtäkt & våldtäktsbegreppet finns mer information om hur män med antifeministiska och sexualliberala värderingar har spelat bakom kulisserna. Där finns också en uppräkning av punkterna i Geijers ”liberala” sexualbrottsförlag 1976.
Männen från 70-talet har aldrig försvunnit och sexualliberalismen är fortfarande en stark ideologi i Sverige. Den visar sig bland annat i skrivningar i domar, hur rättsväsendets representanter uttrycker sig, hur det låter på nätet och hur oförblommerat debatter kan föras i media som visar på ett misogynt förhållningssätt till sexualitet.

Sexualbrottskommittén 2016 och dess betänkande bör ses i det sammanhanget; som en del av en större kontext där underströmmarna genom decennierna finns kvar. Det sexualliberala språkbruket, hänsynstagande till förövare, koncentrationen på fysiskt våld och en frånvaro av ett kvinnorättsperspektiv präglar hela utredningen.  Betänkandet lyckas ”gömma ” sina andra förslag bakom att förslaget om samtycke/ frivillighet. Betänkandet är därmed att betrakta som förrädiskt.

Sexualbrottsutredningen saknar ett kvinnorättsperspektiv

Sexualbrottskommittén hade alltså som uppdrag att bl a fokusera på om en samtyckeslagstiftning ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning. Under ett sådant uppdrag är det av vikt att diskussionen om en sådan samtyckeslag synliggör vilka värderingar och föreställningar såväl som ålderdomliga attityder som kommer till uttryck när sexualbrott avhandlas både i utredningar och i domar såväl som i samhället i stort.
Inlägget Därför krävs en samtyckeslagstiftning behandlas vad samtycke är och nödvändigheten av att införliva det i svensk sexualbrottslag.  Där står bla

”Våldtäkt och andra sexualbrott är brott som till allra största delen drabbar kvinnor och flickor och som är allvarliga kränkningar av dessas mänskliga rättigheter, rätten till frihet från sexuellt våld. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld i både Sverige såväl som globalt.”  

Det här berör knappt betänkandet i sina förslag. De verkar inte kunna eller vilja förstå att våldtäkt och andra sexualbrott är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Skrivningarna tycks snarare sträva efter att helt sudda ut ett kvinnorättsperspektiv. Våldet mot kvinnor sätts inte in i ett sammanhang och det är en stor brist att en sexualbrottsutredning att inte förstår vad våldtäkt är, vad den leder till för de brottsdrabbade och hur det grova sexuella våldet påverkar, främst kvinnor och flickor, på många olika nivåer i samhället.

Avsaknaden av ett kvinnorättsperspektiv återspeglas i betänkandet slutsatser och förslag. Vad som möjligen är ännu mer oroande är att utredningen tycks fokusera och förstärka föreställningen att våldtäkt är könsneutralt och att sexualiteten är jämlik. Det får nästan absurda följder som när utredarna ska förklara varför det inte ska vara straffbart att inte använda preventivmedel.

Under sådana förhållanden föreligger inte längre något uttryck för frivillighet och den sexuella handlingen måste upphöra för att brott inte ska begås. Det finns dock anledning att se annorlunda på saken om det först i efterhand upptäcks att preventivmedel inte har använts under den sexuella samvaron. Det skulle i den situationen vara en alltför långtgående konsekvens att straffansvar för sexuellt övergrepp skulle aktualiseras. Om ett samlag t.ex. har villkorats med att kvinnan använder p-piller för att samlaget inte ska resultera i en graviditet och det senare uppdagas att kvinnan har lämnat oriktiga uppgifter om det förhållandet är det inte rimligt att kvinnan i den situationen straffas för sexuellt övergrepp oavsett om en graviditet blivit följden av samlaget s 219

Utredarna väljer alltså ett exempel utifrån om en kvinna som inte använder p-piller istället för att ta det mycket större problemet med att kvinnor tvingas till abort för att män inte använder preventivmedel.  Mannen har åtminstone ett val att inte lämna sperma i en kvinna. Det valet har inte en kvinna eller en flicka i ett samhälle som med en uppenbar självklarhet utgår ifrån en sexualitet som har mannens utlösning i fokus. (P-piller kräver dessutom medicinsk noggrannhet -det gör inte en kondomanvändning.) Att utredarna väljer det exempel de gör, visar på en struktur i betänkandet – oviljan att ta ett kvinnorättsperspektiv.

Även BDSM-begreppet dvs sexuell sadism, behandlas på samma könsneutrala sätt.  Övervägande delen av det sadistiska våldet drabbar kvinnor, något som synliggörs i porren såväl som i samhället i stort där misshandlade kvinnor, även med tortyrinslag, är ett stort problem i samhället.

”Fällande domar kan komma att minska…
…bedöma en gärning som mindre allvarlig kommer att öka”

Utredningen betonar att de inte haft som uppdrag att skärpa straffen för sexualbrott men det hindrar uppenbarligen inte utredarna från att spekulera vidlyftigt att andelen fällande domar ”rent statistiskt” kommer att minska.

…så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs (se kap. 9 om förslagens konsekvenser). Om då antalet uppklarade brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att se ut som att antalet fällande domar sjunker.
s 184

Detta kan knappast tolkas på något annat vis än att oavsett hur mörkertalet minskar kommer inte fler fällas gärningsmän att dömas. Denna skrivning är att betrakta som kränkande mot kvinnor i allmänhet och mot de kvinnor & flickor  som kommer anmäla sexualbrott i synnerhet. Frågan är varför utredningen ser sig nödsakad att spekulera på det här sättet – särskilt mot bakgrund över att det finns idag finns en upprördhet över vidlyftiga friande våldtäktsdomar?
Inte heller hindrar det utredarna från att föreslå en brottsbenämning där minimistraffet är 14 dagars fängelse ( se nedan) och att i det sammanhanget återigen spekulera i att domar med låga påföljder kommer öka.

När vi nu dessutom helt tar bort kraven på våld, tvång eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation som brottsrekvisit kommer utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig att öka något. s 225

Utredningen har inte haft som uppdrag att färre gärningsmän ska åtalas eller att lindra straffen för våldtäktsmän. Varför väljer utredarna då det förhållningssätt de gör?

Våldtäktsbegreppet

Våldtäkt som brottsbenämning har funnits med i svensk rättshistoria länge. Brottet har varit omväxlande ett fridsbrott och ett sedlighetsbrott och har följt med i tiden när lagstiftningen har ändrats. I takt med att samhället har förändrats och kvinnors mänskliga rättigheter har kommit i fokus, framför allt under de senaste 20 åren, har våldtäktsbrottet också utvecklats. Dock har det under denna utveckling hela tiden funnits motkrafter som kritiserat den förändring som våldtäktsbegreppet kommit att innefatta, motkrafter som vill urholka begreppet och fokusera på det rent fysiska våldet, något som inte minst har märkts under de senaste åren, framför allt på nätet, men även i den offentliga debatten. Det finns anledning att inte vara naiv och låta sig luras och låta dessa antifeministiska strömningar få inflytande när kvinnors mänskliga rättigheter ska främjas.
Det finns även statistiska skäl att behålla ordet våldtäkt. Med en helt ny brottsbenämning försvåras möjligheten att jämföra våldtäktsbrottets utveckling. Det här avbrottet i kontinuiteten i brottsstatistiken och försvårandet av jämförelser, drabbar de som utsätts och kommer utsättas för grova sexualbrott dvs främst kvinnor och flickor. Kommer vi börja från år noll med statistiken? Utredarna skriver också:

En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld  s 188

Vad menar utredarna med den här meningen? ”Ge sken av”?
Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld.
Våldet som utövas ska alltså anses vara främst av mental karaktär. Forskning visar att kvinnor och flickor, som oftast är de som är drabbade av sexuellt våld, mest känner sig mentalt och psykiskt våldsutsatta. Tyvärr verkar inte Sexualbrottskommittén har förstått det utan väljer snarare att  införliva antifeministiska föreställningar i sina slutsatser. Exempel på det finns också i följande skrivning:

Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. s 189

Att en statlig sexualbrottsutredning 2016 överhuvudtaget använder en benämning som en ”riktig” våldtäkt och dessutom gör det utan att problematisera vilka dessa ”flesta” är och vilka värderingar de har: det är att befästa våldtäktsmyter.
Utredarna förtjänar skarp kritik för denna skrivning och dessa brister. Frånvaro av analys om vem som har fördelar av att sprida myter synliggör i bäst fall att utredarna är djupt okunniga och naiva och värsta fall att de själva står bakom dessa myter. 1976 ville Geijers sexualbrottsförslag urholka begreppet våldtäkt och 40 år senare 2016 vill sexualbrottsutredningen slopa ordet helt och anger myter som orsak. Kan myter få styra vid något annat tillfälle än då det rör sexualbrott? Skulle det var ok att använda myter inom skattelagstiftningen? Är kvinnors mänskliga rättigheter inte mer värda? I Sverige 2016?
Utredarna utgår ifrån just de gamla föreställningar och de myter som idag sprids på nätet om våldtäkt istället för förstå hur brottet drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är ett mentalt, psykologiska och socialt våld. Det finns inga ”riktiga” våldtäkter mer än hos dem som vill förringa brottet.

Överraskningssex, tjatsex , frozen fear , sömnsex

Utredarna använder ett språkbruk som används flitigt på tex Flashback: att ”överraska” någon  med sex:

Det har bl.a. varit fråga om situationer där gärningsmannen har överraskat målsäganden med en sexuell handling i en situation då målsäganden inte har förväntat sig det. Antalet fall förefaller inte vara särskilt stort, men handlandet är påtagligt straffvärt. s 178

”Överraskningssex” är i antifeministiska och manschauvinistiska sammanhang ett populärt sätt att förminska övergrepp och våldtäkt. Ett sådant språkbruk borde inte en sexualbrottsutredning använda utan att problematisera det.  Att” överraska” någon är ofta förknippat med en positiv händelse.  Det  hör knappast hemma i ett sammanhang då övergrepp/ våldtäkt diskuteras. Ett lämpligare språkbruk hade varit att använda orden ”plötsligt utsatt” i ovanstående stycke.

Utredarna kommer även in på det som kan kallas gråzonsvåldtäkter: tjatsex.

Det nu sagda innebär bland annat att sk ”tjatsex” inte kommer vara straffbart vid den lagstiftning vi nu föreslår.

Det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att den som deltar i en sexuell handling med en person som har gett uttryck för en vilja att delta kan förlita sig på den uppgiften. ….kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ”bra” eller ”rätt” och att personen känner sig besviken för att det har inträffat. Om valet att delta frivilligt har kommit till uttryck genom ord eller handling måste den eller de andra som deltar emellertid kunna förlita sig på uppgiften och handla därefter utan att riskera straffansvar. s 199

Förutom att utredarna inte problematiserar och förklarar vad de menar med ordet ”tjatsex”, sprids också internaliserat en föreställning om att personer. vilket torde vara främst kvinnor trots det genusneutrala ordvalet, är ”besvikna” och därför skulle kunna anmäla ett sexualbrott som en våldtäkt. Detta är ett mycket förrädiskt sätt att skuldbelägga kvinnor och flickor som upplever sig utsatta för ett kränkningsbrott.
Vad är egentligen ”tjatsex”. Varför ska någon kunna ”tjata” på någon att ställa upp på en sexuell handling? Är det frivilligt då?  Eller en del av ett övergrepp? Istället för att diskutera det väljer Sexualbrottsutredningen att sprida våldtäktsmyter: den om att kvinnor anmäler för att de är ”besvikna” Det är kvinnofientligt och underblåser föreställningen om att kvinnor alltför lätt anmäler våldtäkt.

Kort tid innan betänkandet skulle vara färdigt kom studien från SÖS om att kvinnor som blir våldtagna oftast hamnar i en frozen fright reaktion under våldtäkter vilket leder till att det inte blir några fysiska skador. Utredarna skriver följande om frozen fright och hur frivillighet ska uttryckas i samband med denna reaktion:

Mot bakgrund av vad man i dag vet om bl.a. frozen fright-reaktioner kan det tyckas vara orimligt att ställa upp krav på att den som inte längre vill delta i en sexuell handling måste säga ifrån genom ord eller handling. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock ställa ett sådant krav på den som inledningsvis har gett uttryck för en vilja att delta, men som sedan har ångrat sig. Som angetts ovan ställs det inget sådant krav i den inledande interaktionen mellan parterna. s 199

Ovanstående måste tolkas som att den kvinna som stelnar  av rädsla ändå måste säga ifrån. Hur ska det gå till? Utredarna väljer alltså att lägga hela ansvaret på den som befinner sig i en frysreaktion och hänvisar till rättssäkerhetsskäl. Det är naturligtvis ett val och inte någon som man ”måste”.
Vad händer om en kvinna blir stel av rädsla om en man plötsligt börja eskalera våldet och övergår till analsex och /eller sadism?  Det borde åläggas den andre att inhämta samtycke tecken på frivillighet vid varje tillfälle. Att vända en rädsle-reaktion mot den som befinner sig i denna rädsle-reaktion är ingen rättssäkerhet för denna person – oftast en kvinna eller flicka.
Det är också ett förrädiskt språkbruk att använda ordet ”ångra sig”. Att kvinnor ångrar sig är en föreställning  som florerar i antifeministiska kretsar – en föreställning som också återfinns hos rättsväsendet. Utredarnas språkbruk och ställningstagande är – återigen kvinnofientligt.

Betänkandet vill ta bort sömn och medvetslöshet som utnyttjandefall för ett sexualbrott med motiveringen att det inte finns anledning att behålla detta i lagtexten. Övriga utnyttjandefall vill utredningen behålla. De skriver:

att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang kan ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt. Det bör därför finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna. Detta bör dock förutsätta att det föreligger en nära relation mellan de båda personerna och att de sexuella handlingar som förekommer är av mindre integritetskänsligt slag. s 211

Skrivningar som ”sett i sitt rätta sammanhang”, ”visst utrymme” och ”nära relation” är alla godtyckliga och kan missbrukas.  Utredarna verkar oroliga för att det finns risk att någon i ett parförhållande dvs att någon i en nära relation skulle anmäla den andre i onödan?  Det är svårt att deras oro här. Menar de att det skulle vara ett problem med okynnesanmälningar?
Dessutom kan det även i en långvarig relation förekomma sexuella övergrepp, t om systematiska, som går sker just på det sätt som utredarna beskriver som oförargliga. Var täcks dessa övergrepp in? Finns det inte risk att utredarna förringar och normaliserar sexuella övergrepp mot en sovande partner i ett könsojämlikt förhållande?

Hänsyn till gärningsmannen

Synen på ordet våldtäkt hänger intimt samman med synen på förövaren – våldtäktsmannen.  Sexualbrottskommitténs betänkande tar ett gärningsmanna-perspektiv vilket framkommer bland annat i detta stycke:

Det finns också en risk för att den utsatte inte tror att en anmälan kommer att leda till åtal eller fällande dom om det inte finns bevis för misshandel eller hot i samband med övergreppet. På samma sätt kan gärningsmannen ha svårt att acceptera ett åtal för våldtäkt om våld inte har förekommit vid gärningstillfället. s 184

Om Sexualbrottsutredningen månar om att gärningsmannen ska ”acceptera” ett åtal och därför vill slopa ordet våldtäkt – vems integritet ”skyddas” då med titeln på betänkandet: ”Ett starkare skydd för den sexuella integriteten”?

Utredningen ger alltså intryck av att det är av pga våldtäktsmyter och av hänsyn till gärningsmän som utredarna vill slippa ordet våldtäkt.  Något annat skäl går inte att hitta.  Särskilt märkligt blir utredningens aversion mot brottsbenämningen då utredarna själva skriver:

I själva verket krävs ringa våld för att våldtäktsbestämmelsens krav ska vara uppfyllda.

Utredarna verkar också oroliga för att våldtäkt kommer anmälas i onödan –igen – genom följande skrivning.

När lagstiftning utformas i syfte att värna den sexuella självbestämmanderätten måste det även beaktas att alla lagstiftningsåtgärder som kan skydda självbestämmanderätten också inskränker den. En avvägning måste alltså ske så att inte lagstiftningen går för långt s 203

”Går för långt? Finns det inte större anledning att oroa sig för att det sexuella våldet fortfarande är så utbrett och att så få, framför allt kvinnor och flickor, anmäler övergrepp som våldtäkt?  Är utredarna verkligen oroliga för att kvinnor och flickor ska gå ”för långt” när de upplever övergrepp? Skrivningen visar vilket perspektiv utredarna genomgående tycks ha – det är ett hänsynstagande till gärningsmän och inte till de som utsätts för sexuellt våld.
Det är värt att betänka att genom att Sexualbrottsutredningen föreslår den mindre distinkta benämningen ”sexuellt övergrepp” kommer därigenom också – som av en händelse – alla våldtäktsmän försvinna. Vem/vilka tjänar på det?

Brottsbenämningen ”kränkning” leder fel – avsiktligt?

Sexualbrottsutredningen 2016 föreslår en helt ny brottsbenämning:” kränkande sexuellt övergrepp”.  Att använda en brottsbenämning som i sig själv utgår från själva grunden för vad det grövsta sexualbrottet, våldtäkt, konstitueras utav blir mycket märkligt. Detta särskilt eftersom straffskalan föreslås vara mildare än för våldtäkt/motsvarande. Risken är överhängande att en fokusering på kränkningen, som ju är det som den våldtäktsdrabbade känner, istället för att leda till en skärpt påföljd, blir en mildrad sådan.  Förslaget att införa ett brott som sexuell kränkning blir då i praktiken något som gynnar gärningsmän och inte brottsoffer.
Det finns en struktur i rättsväsendet att de genomgående i sexualbrottsmål väljer en lindrigare brottsbenämning än en strängare. Med kunskap om denna struktur finns en överhängande risk att en förmildrad våldtäkt, som utredarna kallar ”kränkning”, i den rättsliga tillämpningen kunna ”övertrumfa” det grövre brottet. Det är inte en bra utveckling i ett samhälle som säger sig se mäns våld mot kvinnor, där sexuellt våld ingår, som ett allvarligt brott. Att införa ett brott som förmildrar en våldtäkt är att gå precis motsatt väg – det förminskar allvaret i sexualbrottsrelaterad brottslighet.
Det finns ytterligare en komplikation med att använda en benämning som ”kränkning” vilket inte alls utredarna verkar beröra.  Vid fällande dom rörande tex våldtäkt fastställer domstolen ett skadestånd till målsägande som till stor del utgörs av en kränkningsersättning dvs en ersättning för den kränkning som våldtäktsoffet utsatts för. En brottsbenämning som kallas ”kränkning” bidrar till förvirring om vad en kränkning är. Det är olyckligt om rättstillämparen väljer, förutom risken att nedvärdera sexualbrott, att införa olika sorters kränkningar i den rättsliga hanteringen.

Oaktsamhets-begreppet leder till mildare domare

Sexualbrottsutredningen föreslår ett nytt brott: oaktsamt sexuellt övergrepp/våldtäkt.
Oaktsamt sexualbrott är inte ett uppsåtsbrott.

De utmärkta feministiska forskarna Sutorius&Kalldahl  anger:
”oaktsam våldtäkt är en logisk motsägelse eftersom våldtäktsbrottet i sig handlar om att uttrycka sin egen vilja genom att övervinna någon annans vilja”

Är inte sexualbrott alltid ett uppsåtsbrott precis som forskarna ovan pekar på?  Ska Sverige ha brottsbenämning som är ologisk på sexualbrottsområdet?
Även förslaget att införa oaktsamt sexualbrott har ett tydligt gärningsmannaperspektiv. Utredarna skriver:

Det ger bättre förståelse för vad gärningsmannen har dömts för. En gärning som har begåtts av oaktsamhet kommer att vara mindre allvarlig än motsvarande uppsåtliga brott

Dessutom föreslår utredarna mycket mildare straff oaktsamma brott.

Oaktsamhetsbrott är mindre straffvärda än motsvarande gärning som utförs genom medvetet handlande från gärningsmannens sida. s 107

Minimistraffet för oaktsamt sexuellt övergrepp och oaktsam sexuell kränkning bör alltså vara fängelse, vilket i praktiken innebär att fängelsestraff från 14 dagar kan dömas ut.

Det finns stor risk att det istället för att samtycke/frivillighet ska normalisera ett samhälle med färre sexualbrott, så leder användningen av oaktsamt brott till att de sexuella brotten trivialiseras.  Utredarna pekar själva på att det i Skottland har utdömts lägre straff efter att oaktsamhetsbegreppet införts. Det är dock inget som verkar hindra Sexualbrottsutredningen 2016 att föreslå samma lagstiftning. Det kanske snarare är tvärtom – att utredarna strävar efter samma utveckling i Sverige?
Förslaget att ett sexualbrott endast ska leda 14 dagars fängelse är att betrakta som ett förakt för kvinnors mänskliga rättigheter.
Parallellerna till Geijers sexualbrottsförslag 1976, som ville sänka straffen betydligt för sexualbrott (i praktiken skulle inte våldtäkt leda till fängelse utan döpas om och bli ett bötesstraff) är uppenbara. Vad har hänt på 40 år? Styr samma värderingar idag – som då?
Istället för att föreslå ett sexualbrott utan uppsåt med milda påföljder borde Sexualbrottsutredningen 2016 föreslagit att likgiltighetsuppsåt alltid bör användas vid sexualbrottsmål, om inget annat uppsåt framstår som självklart.  Likgiltighetsuppsåt används idag i svensk rätt men dock har det knappast någon gång använts i ett sexualbrottsmål. Däremot används det mot kvinnor ( Se tex Inlägget Omvända domar  – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms Fall 9. ) Att likgiltighetsuppsåt inte används i just vid sexualbrottsmål  är en värdering i  sig – vilket leder till att gärningsmän frias.  Det här typen av uppsåt skulle tex kunna användas mot män som påstår att de våldtagit i sömnen – och att de brukar gå i sömnen. Då skulle också påföljden bli längre – definitivt längre än 14 dagars fängelse.

Gradering – vem bestämmer?

Utredningen föreslår utökade graderingar för sexualbrotten; synnerligen grovt, grovt, normalt liksom mindre allvarligt brott.
En gradering innebär alltid att någon utifrån sina värderingar avgör hur grovt brottet är – något som många gånger inte alls visar sig stämma med hur brottsoffret uppfattar brottet. Vilken nivå på brottet som väljs har alltså mindre med gärningen att göra utan mer med värderingar, attityder och föreställningar hos den som väljer brottsrubricering. Det kan då upplevas som ytterligare en kränkning när det brott som en kvinna utsätts för, förminskas istället för att ses på med allvar.
Betänkandet anser att mindre allvarliga brott kommer öka. Det är inte en önskvärd utveckling då redan idag få gärningsmän fälls och påföljderna är låga. En utökad gradering av sexualbrott är inte heller en bra förändring då erfarenhet visar att sexualbrott redan idag nedgraderas – precis som för övrigt Sexualbrottskommittén själva anger kommer att ske med de förändringar som de föreslår på sexualbrottsområdet.
Gradering har i praktiken blivit ett praktiskt sätt för ett antifeministiskt rättsväsende att förringa brott mot kvinnor och barn och därigenom skydda gärningsmän. Den som har mest fördel av en gradering är alltså inte brottsoffer utan de som begår övergrepp. Gradering av sexualbrott är sålunda fel väg att gå framåt. Istället bör/ska alla sexualbrott uppgraderas till grov form för att minska godtycklighet så som redan gäller idag för det könade brottet grov kvinnofridskränkning,

Sexualbrott mot barn – utredarna fokuserar på fysiskt våld

I likhet med att utredarna vill slopa ordet våldtäkt vill de också ta bort det gällande barn.

Om brottsbeteckningarna för våldtäkt och sexuellt tvång ändras vore det ologiskt att ha kvar brottsrubriceringen våldtäkt mot barn. s 192

När utredarna ska beskriva vilka brott mot barn de ser som allvarliga använder de ord som :

offrets liv har varit i fara, gärningen utförts på………ett särskilt plågsamt eller förnedrande sätt……..att brottsoffret har orsakats svårare bestående kroppsskador… ..ett söndertrasat underliv ....offret hållits som fånge… .Naturligtvis ska det dock särskilt beaktas barnets unga ålder…..dessutom utgå ifrån att penetration medför särskilt stora fysiska skador, s 245

Utredarna fokuserar alltså på barns fysiska skador när de också borde, eller till om med skulle, resonera om mentala skador och livslånga trauman av att utsättas som barn. Genom att helt fokusera på fysiska skador kommer de gärningsmän som begår våldshandlingar där de är ”försiktiga” eller väljer annan ”lindrigare” övergreppsmetod att dömas mildare. Det är väl knappast den effekten som utredarna eftersträvar?  Parallellerna med utredarnas uppfattning om att ordet ”våld” i ordet våldtäkt – att det endast skulle vara fråga fysiskt våld – till hur de resonerar om övergrepp på barn är tydliga. Det är lika olyckligt oavsett när myter styr men det blir särskilt beklämmande när dessa myter drabbar barn.
Det får absolut inte råda något tvivel om att samhället ser mycket strängt på att utsätta ett barn för det grövsta sexualbrottet. Men utredarna skriver

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl för att behålla en särskild rubricering för de mindre allvarliga brotten mot personer som inte har fyllt femton år. s 227 

Förutom barnets ålder bör även det enskilda barnets utveckling beaktas. s 246

Varför ett fokus på det ”enskilda barnets utveckling”? Är inte alla barn skyddsvärda oavsett vilken kroppsutveckling det enskilda barnet råkar ha? Ska fortfarande domstolar ( ofta dess äldre män) tycka till om kroppsutveckling hos  tex 12-åriga flickor ?
Varför, trots att utredningen vill framstå som de ser övergrepp på barn som allvarligt, har de perspektiv som snarast vill förringa sexualbrott mot barn? En kommer osökt att tänka på Geijers sexualbrottsförslag 1976 som ville göra barn mer sexuellt tillgängliga. Är beskrivningarna ovan hur barn skadas fysiskt, snarare att ses som en modern omskrivning av samma inställning som 1976?
Utredarna föreslår när det gäller straffskalan, för det som de vill kalla mindre allvarligt sexualbrott mot barn, att det ska vara max 4 år.

fängelse i högst fyra år för brott som bedöms som mindre allvarligt s 255

 De föreslår alltså ingen undre gräns. Vad innebär det i praktiken? Att våldtäkt mot barn kan dömas som mindre allvarligt om barnet inte får tydliga fysiska skador (trauma bryr sig ju inte utredarna om) och vilka skulle leda till milda påföljder? Hur milda påföljder kan gärningsmän som begår sexualbrott mot barn få? Ett år eller mindre?

Omvänd ”jämställdhet”:
Sexualbrottsutredningen 2016 fokuserar på att hjälpa heterosexuella män

Som redan har nämnts saknar Sexualbrottskommitténs betänkande ett kvinnorättsperspektiv. Det är baksidan av strävan att vara könsneutral. Våldtäkt är inte, och har aldrig varit en könsneutral företeelse. Våldtäkt utgör både nationellt och globalt ett utav de mest allvarliga formerna av mäns våld mot kvinnor.
Utredningen tar dock på upp ca 1.5 sidor (sid 400-401) vad de föreslagna åtgärderna kommer att ha för effekter på jämställdheten. Märkligt nog ägnas jämställdheten mellan män och kvinnor bara en mindre del av dessa 1.5 sidor. Det är självklart att HBTQ-personer ska ha samma möjlighet till hjälp men det står inte i motsättning till kvinnors rätt. Däremot är det märkligt att utredningen ägnar mer utrymme åt att män (heterosexuella får en förmoda) ska kunna anmäla övergrepp och att det är det anses utgöra ytterligare ett skäl att våldtäktsbegreppet ska försvinna. Det är svårt att ta utredningen på allvar här. Menar utredarna att det är ett lika stort problem att män våldtas av kvinnor som att kvinnor och flickor våldtas av män? Utredarna skriver i slutet att det inte innebär att förringa att kvinnors brottsutsatthet men det är just det utredarna gör – förringar kvinnor och flickor som utsätts för brott och det gäller inte endast på dessa 1.5 sidor utan genomgående i hela utredningen.

Vems sexualitet styr – vems sexuella tolkningsföreträde?

I Sexualbrottskommittén saknas ett resonemang om vad som konstituerar sexualiteten. I Helena Sutorius bok;”Bevisprövning i sexualbrott”  i kapitel  1.1 ”Våldtäktsbrottet ur ett könsperspektiv” anger författaren att uppfattningen om sexualitet inte är uppbyggd ur ett könsneutralt perspektiv utan från en normalitetsuppfattning från ett manligt perspektiv och skriver:


”Alla kulturellt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor förstoras i ett våldtäktsmål.”

 ”Utgångspunkten är inte endast en generell androcentrism, utan kan rentav beskrivas som en falloscentrism.”

” ….innebär att sexuell lust är detsamma som att tillfredsställa mannens fallos genom penetration”

 ”Den kvinnliga sexualiteten tolkas sedan utifrån denna ”sanning” och innebär därmed antingen att kvinnans lust sammanfaller med mannens eller inte kan förstås”

För synen på våldtäkt betyder detta att man skapar grogrund för olika myter tex att en kvinna kan bli tillfredsställd av den penetration en våldtäkt innebär”

 ”Problemet är att mannens syn tar över när det uppstår en konflikt.”


Detta är centralt för att förstå de myter som existerar, hur kvinnor skuldbeläggs, hur mäns tolkningsföreträde är utgångspunkt, t o m när det diskuteras samtycke/frivillighet eller, som visas ovan, där utredarna ägnar mycket utrymme åt våldtagna, heterosexuella män.
Det är en brist i en sexualbrottsutredning som vill vara modern, att inte resonera om hur samhället, jurister och lagstiftningen, utgår ifrån en sexualitet som bygger på mannen och hans tillfredsställelse.  Då blir perspektiven förskjutna vilket påverkar hela utredningen och istället för att öka jämställdheten, bidrar Sexualbrottskommitténs betänkande och dess slutsatser till att ytterligare öka könsojämlikheten.

Sammanfattning

-Betänkandet saknar ett kvinnorättsperspektiv. Det påverkar alla betänkandets slutsatser och förslag. En sexualbrottsutredning bör ha ett klart kvinnoperspektiv eftersom sexualbrottet är könat.

-Våldtäkt ska behållas som brottsbenämning.

-”Sexuell kränkning” bör ej användas som benämning för ett sexualbrott.

-Oaktsamhetsbrottet bör ersättas med uppsåtet likgiltighetsuppsåt som alltid bör användas vid sexualbrott om inget att annat uppsåt framstår som självklart.

-Sexualbrott mot barn ska ses som extra allvarligt och våldtäkt mot barn ska, precis som för vuxna, behållas som brottsbenämning. Den brottsbenämning som kallas sexuellt övergrepp mot barn ska behållas som den är idag.

-Samtliga sexualbrott bör benämnas som grova som utgångspunkt i likhet med brottet grov kvinnofridskränkning

-Påföljderna rörande sexualbrott ska varken ”nyanseras” eller ”mildras”så som utredarna anser.

Slutord

I avsnittet om förslagens konsekvenser skriver utredarna:

Förslagen om en ny sexualbrottslagstiftning syftar till att åstadkomma en mer modern sexualbrottslagstiftning som är i bättre samklang med en nutida syn på sex och samlevnad. s 400

Vem bestämmer hur den nutida synen på sex och samlevnad är? Är det
ett polisväsende som anser att kvinnor överdriver när de anmäler våldtäkt och att en våldtagen kvinna eller flicka ska bete sig enligt ett färdig facit på rätt beteende,
gärningsmän och deras advokater,
antifeminister i media och eller på nätet som på Flashback eller i kommentarsfältet på Dagens Juridik,
ett domstolsväsende som t ex anser att en kvinna håller ihop benen av ”blygsel”, att en kvinna som skriker ”sluta” är ”triggande” eller att en man i sin ”dominanta roll” utövar våld mot en kvinna, så som det skrivs i”nutid”?
Eller vem?
En ”nutida syn” ihop med utredningens språkbruk och förslag påminner alltför mycket om den Geijerska tidens syn på en ”liberalisering”  dvs att mäns rätt till sex och sexualiserat våld anses ”modernt” och att kvinnors sexuella ”frigörelse” är att själva ta ansvar för att inte utsättas för våldtäkt.

Det mest allvarliga sexualbrottet våldtäkt är ett känsligt men det är också ett viktigt begrepp och ska inte ersättas med en annan benämning. Våldtäkt signalerar brottets allvar. Det finns, som nämnts ovan, historiska såväl som nutidshistoriska skäl att ordet ska behållas.  Utredningens bokstavstrogna tolkning av ”våld” utan att sätta det i en kontext där våldet är en del av mäns våld mot kvinnor, bidrar till könsojämlikheten.
Genom att införa ordet ”kränkning” som benämning på ett sexualbrott kommer utredarna också att därigenom förminska våldtäktsbrottet ytterligare genom att inte omfatta att våldtäkt är ett kränkningsbrott. Istället mildras straffskalan.
Oaktsamhetsbegreppet använder utredarna som ytterligare ett sätt att dels förringa sexualbrott och dels mildra påföljderna ner till 14 dagars fängelse. Vilka signaler sänder utredarna ut då rörande allvaret i att begå ett sexualbrott? Vilka normer vill de få gehör för genom det här förslaget?

Utredarna kritiserar inte domstolar och de problematiserar inte de antifeministiska attityder som kommer till uttryck i domar eller som finns i rättsväsendet i övrigt. Snarare låter de kvinnoföraktande domar få vara ett facit som de tar avstamp ifrån i sina resonemang.
Utredningen har sålunda fallerat helt i det mest grundläggande uppdraget: att utreda dem rättsliga hanteringen av sexualbrott och hur rättstillämparen, på alla nivåer, och tillse att kvinnors och flickors rätt till sexuell säkerhet och integritet skyddas.

Betänkandet är att betrakta som ett antifeministiskt verk. Det ansluter till en sexualliberal agenda som alltid stärker det redan rådande manliga sexuella tolkningsföreträdet på bekostnad av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Är det inte dags att reagera och protestera mot ett sexualbrottsförslag som förringar sexualbrott mot kvinnor och flickor? Så som kvinnorörelsen gjorde 1976?

(Samtliga understrykningar i citaten från Betänkandet är inläggsförfattarens.)
Annonser

Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall?

När hon fick höra att Peter var misstänkt för våldtäkt mot Frida trodde hon inte det var sant. Det var många som hade hört Frida säga att hon hade ljugit om händelsen och det gick även sådana rykten i Mjölby.
Ur den resta och friande domen i Göta hovrätt september 2016

 

Bjästa och Den andra våldtäkten

År 2010 sändes ett program: ”Den andra våldtäkten” som handlade om en 14-årig flicka som blivit våldtagen på en skoltoalett av 15-årig pojke. Pojken erkände först men tog tillbaka det senare. Han dömdes i tingsrätten och senare även i hovrätten. Men hela samhället och nätet tog våldtäktsmannens parti och la all skuld på flickan. Hon ansågs ha ljugit om våldtäkten och att pojken därför var oskyldigt dömd. Orsaken till flickan ”lögn” skulle vara att hon ville hämnas på pojken för att han inte ville vara ihop med henne. Olika företrädare på orten, tex prästen, visade sympati för pojken. Ryktena tog sådana enorma proportioner att flickan tvingades flytta 50 mil. Detta skedde på orten Bjästa. Programmet fick ett enormt genomslag och ledde till mycket diskussion. Bjästa och Bjästa-andan blev synonymt med att ta gärningsmannens parti och ortens namn kan i överförd bemärkelse användas för att snabbt förklara ett liknande händelseförlopp någon annanstans. Länk till information om ”Den andra våldtäkten”:

http://www.svt.se/ug/linnea-anmalde-valdtakt-pojken-hyllades

Men Bjästa är inte unikt.

Våldtäktsdomen som revs upp

I september kom en dom från Göta hovrätt som rev upp en fällande våldtäktsdom från 2008 mot en då 14-årig flicka. Friandet kom efter att Högsta domstolen beviljade resning utifrån tvivelaktiga skäl.

Förutom braskande rubriker i media, som alltid kommer då gärningsmän frias efter resningar, har domen och dess bakgrund i stort sett förbigåtts med tystnad både i media och av andra aktörer.

Det som hände är allvarligt. Det är inte enda gången Högsta domstolen ger en dömd våldtäktsman resning utifrån tvivelaktiga skäl men media och övriga etablissemanget tycks inte vilja utmana den högsta dömande makten och den syn på sexualbrott, de ger uttryck för. Det innebär givetvis att en redan osäker tillvaro för brottsdrabbade flickor och kvinnor blir ännu mer osäker. I landet som påstår sig vara världen mest jämställda land finns en djup dubbelmoral där våldtäktsmän får sympati och våldtäktsdrabbade misstänkliggörs.  Men till självbilden bör läggas att endast Sverige svensk dubbelmoral då Sverige godtar att domstolar kränker kvinnor och flickor i tysthet.

Den friande domen mot en då 14-åriga flickan påvisar denna dubbelmoral. Rubrikerna om fallet antydde och ville påskina att mäns döms oskyldigt och att flickor överdriver eller ljuger om våldtäkt. Media tycks alltid villiga att skriva dessa rubriker och okritiska artiklar som inte speglar hur Sverige i grunden har samma kvinnosyn som andra länder när det handlar om våldtäkt. Samma våldtäkts-myter florerar fritt och beröringsskräcken vid att nämna detta, talar sitt tydliga språk: Sverige är en del av den globala våldtäktskulturen.

Domarna och resningen

I det här inlägget kommer vi gå igenom den juridiska bakgrunden till den friande septemberdomen från Göta hovrätt. Det är möjligt att hoppa över detta ganska långa avsnitt och gå direkt till rubriken nedan:  Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen? men rättsprocessen förmedlar mycket om vad som hänt de senaste åren.

Det finns sex olika delar i denna, rättsligt, nu 8 år gamla historia.

1.Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

2.Domen från Göta hovrätt juni 2008

3.Ett tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

4.Resningsansökan juli 2014

5.Högsta domstolens beslut februari 2016

6.Domen från Göta hovrätt september 2016

 

1. Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

Bakgrunden till rättsfallet är att en man, 31 år, anmäls för våldtäkt av en flicka, 14 år.

I berättelsen kallas mannen för Peter och flickan för Frida.

Frida skulle sova över hos bekanta till hennes mamma eftersom modern arbetade denna natt på annan ort. Peter var vid tillfället inneboende hos samma bekanta. Flickan kommer hem på kvällen och har ont efter att hon blivit slagen av en annan person. Peter utförde då en massage av Fridas nacke.

Nu är Peter, 31, och Frida, 14, ensamma. Deras berättelser om vad som hände går isär.

Massagen fortsätter och sedan tittar Frida och Peter på TV liggandes på en soffa.. Flickan somnar men vaknar av att hennes byxor och trosor är neddragna och att Peter genomför ett samlag.  Frida känner smärta. Hon rusar upp och lämnar bostaden utan mobil, nycklar eller ytterkläder. Hon hittas ledsen av en man som hjälper henne att komma i kontakt med några killkompisar.  Frida berättar då också om vad som har hänt. Hon stannar där hela natten och de följer med henne morgonen efter för att hon ska kunna hämta sina saker.  Killkompisarna vittnar senare i tingsrätten om hur chockad och nedstämd Frida var.. Tingsrätten verkar vilja ha fastslaget om flickan verkligen använde ordet våldtäkt själv då vilket hon kanske inte gjorde – men hon beskrev händelsen. Det får dock anses vara ovidkommande om en 14-årig flicka själv vet vilken brottsrubricering hon ska sätta på en händelse.

Peter lämnar en helt annan historia.  Efter massagen bad han Frida att vara tyst om hon skulle få ligga kvar på soffan. Han påstår att hon tryckte sig mot honom och att han, 31 år gammal, får ångest och kände en frustration. I domen står

Han sa uttryckligen till Frida att han inte var attraherad av henne

Peter påstår också att han har erektionsproblem. Hans förklaring till händelsen är enligt domen:

Peter tror att en förklaring till att Frida påstår att han våldtagit henne kan vara att hon är arg för att han inte ville ha sex med henne.

Peter är alltså 31 år och Frida är 14. Är detta en sannolik förklaring?

Fridas mamma vittnar också. Hon hade sett att Frida inte mådde bra. Hon var ledsen, nedstämd och tystlåten och hon duschade länge. Hon skar sig själv med rakblad (självskadebeteende) för att hon ansåg att hon inte förtjänade bättre. Hon sov dåligt och hon grät mycket.

Det märkliga i domen är att vittnet dvs mamman verkar få frågor om dotterns sexuella karaktär. Mamman säger att hon inte känner till dotterns tidigare sexuella erfarenheter och vet inte om hon är flirtig men att det hänt att flickan klätt sig ”utmanande”.

Varför ställs sådana här frågor i en rättegång där (dessutom) en 14-åring är målsägande dvs är den som anmält en våldtäkt? Varför får de överhuvudtaget ställas? Ingen sådan smutskastning återfinns om Peter trots att han förekommer flera gånger belastningsregistret för misshandel och olaga hot.

Även kvinnan som Peter och Frida bodde hos vid tillfället, vittnar. Hon har inte sett vad som hände den aktuella kvällen, förutom den inledande massagen.
Hon berättar att Frida kom dit nästa morgon med killkompisar och hämtade mobilen mm och att Frida då sa att hon inte ville träffa Peter mer. När Peter steg upp var han frånvarande och sa att han visste ”inte vad som hände igår”, att Frida hade försökt att kela (men det visste han i alla fall?) och att han ”sagt ifrån”. Frida skulle då ha blivit ”sur”. Peter sa också ”säger hon något annat så ljuger hon” vilket vittnet tyckte lät underligt och hon upplevde att något inte stämde.  Peter lämnade sedan sin tillfälliga bostad och återkom bara för att hämta sina saker tillsammans med sina familjemedlemmar.

I domen framkommer att Frida och hennes mamma har en lite komplicerad relation och att Frida periodvis varit jourhemsplacerad.

Tingsrätten anser att Frida har gjort ett trovärdigt intryck och att Peter har lämnat olika versioner. Att Peter dessutom så snabbt sagt att ”säger hon något annat så ljuger hon” anses vara besvärande för honom. Vittnenas berättelser ger också stöd för Fridas berättelse.
Att tingsrätten riktar in sig på hur stabila berättelserna är, både den målsägandes, vittnesmålen och den misstänktes ändrade berättelse, är bra.  Det är även mycket bra att rätten anser att Peters snabba skuldbeläggande av den 14-åriga flickan kan tolkas som tecken på hans skuld.

Så ska domstolar resonera. Fokus ska ligga på gärningsmannens attityder och motsägelser.

Mindre bra är att det förekommit resonemang eller tillåtits frågor om en 14-årig flickas sexuella aktivitet och om hennes karaktär. Sådana frågor hör inte hemma i en modern genusneutral rättsprocess.

Våldtäkt är en integritetskränkning som sker momentant dvs vid ett  tillfälle och vad som hänt tidigare i flickans liv är inte intressant vid just det tillfället. Alla kan bli våldtagna. Men våldtäktsmän har också en tendens att välja ut de mest unga och sårbara. De som inte egentligen inte ska bli trodda. Här lyckades inte det. Peter anses skyldig i tingsrätten och döms till 2 års fängelse för våldtäkt mot barn.

Som i stort sett alla som döms för våldtäkt gör, överklagar Peter domen till hovrätten.

2. Domen från Göta hovrätt juni 2008

Göta hovrätt gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer påföljden två års fängelse för våldtäkt mot barn.

3. Tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

Peter och hans försvar överklagar den fällande barnvåldtäktsdomen till HD men överklagan dras tillbaka. Domen vinner därmed laga kraft.

4. Resningsansökan juli 2014

Sex år senare begär Peter resning. Peter har nu en ny advokat, AF,  som är intressant att först titta närmare på.

Försvarsadvokaten
Advokaten AF har tidigare arbetar på en advokatbyrå som försvarat många sexualbrottslingar. Denna advokatbyrå ägs av en advokat, Björn H, som ofta brukar tillfrågas av media då de behöver någon från försvarshåll som ska tycka till om sexualbrott. Björn H har också ägnat sig åt resningar för våldtäktsdömda. Bland annat rörande den omtalade filmdomen där en 20 sekunder lång film av ett barn, en flicka, som sög av en man på en toalett ansågs bevisa att det inte förekommit våldtäkt mot henne och en annan flicka vid ett annat tillfälle under samma kväll. Ingen tänkte på mannen faktiskt kunde anses ha spelat in barnporr eller om flickan gav sitt medgivande till inspelningen. Att HD gav resning och att Hovrätten för Västra Sverige senare friade männen utifrån dessa 20 filmade sekunder  är en misogyn skandal. Ingen problematiserade varför en gärningsman spelar in en film där en flicka suger av honom och vad det innebar för flickan och varför 20 sekunder av ett längre förlopp ansågs säga hela ”sanningen”.

Björn H skrev redan 2006 en debattartikel, tillsammans med andra antifeministiska misogyna försvarsadvokater att det är alldeles för lätt för våldtäktsmän att bli oskyldigt dömda. Länk här , Av någon anledning har namnen på de som skrev denna artikel tagits bort av Aftonbladet. Förmodligen känner dessa advokater att det inte är opportunt att stå för innehållet idag (och Aftonbladet skyddar dem). Men vi vet vilka som skrev under och Björn H var en utav dem. Det har aldrig någonsin varit lätt att bli ”oskyldigt dömd” för våldtäkt. Snarare är det ett brott där det i det närmaste råder straffrihet.

Det är däremot lätt för kvinnor och flickor att bli dömda för falsk tillvitelse. Det krävs i princip bara en våldtäktsanmälan och en eller flera våldtäkts-myter. Då straffas de våldtäktsdrabbade och får betala skadestånd till sina gärningsmän se inlägget Utredningar om falsk tillvitelse.

Björn H:s advokatbyrå anställde AF. En får anta att AF ansågs ha rätt ”meriter” dvs att han delade inställningen att våldtäktsmän lätt blir oskyldigt dömda och att kvinnor och flickor anmäler felaktigt att de blivit våldtagna.  Någon jurist med kvinnoperspektiv med intresse för mäns våld mot kvinnor skull nog ha svårt att bli anställd på denna byrå – om de nu skulle vilja. När AF skrev en bok tillsammans med en kriminell, Bandidos högste ledare, verkade det som han fick sluta och han öppnade då en egen advokatbyrå.

AF uttrycker att han i sin nuvarande position ”har en viktig roll i egenskap av samhällsaktör i bevarandet och utvecklandet av den demokratiska rättsstaten”. Det uttalandet och vad det betyder kommer vi återkomma till. Denna försvarsadvokat tar sig an Peters 6 år gamla barnvåldtäktsdom, som sedan länge var avtjänad, och begär alltså resning.

Resningsansökan
Skälet för resningen är enligt försvaret att flickans trovärdighet och särskilt tillförlitlighet kan ifrågasättas.  Det anförs att flera personer hört flickan uppge att hon falskeligen anmält Peter och att våldtäkten aldrig ägt rum.
Ur resningsansökan sid 2:

Flera personer, oberoende av varandra, har vid olika tillfällen hört målsäganden säga att hon falskeligen ”satt dit” Peter eller något liknande.

Lite längre ner på samma sida skriver försvarsadvokat AF följande:

Det finns ytterligare personer som hört målsäganden uttala sig på liknande sätt som beskrivs ovan, dock har jag valt att inte ange dem för att inte belasta processen med för många vittnesuppgifter som i princip säger samma sak.

Det här sista stycket är särskilt intressant. Vi återkommer till det nedan under rubriken Råd till 14-åriga tjejer som utsatts för våldtäkt.

Ett särskilt vittne åberopas, som hördes redan under tingsrättsförhandlingen men som inte ens har nämnts i domskälen. Förmodligen ansågs detta vittnesmål alldeles för osannolikt och ovidkommande. Vittnet, en man som, vad går utläsa i handlingarna, umgås med Peter. Det är inte utrett hur väl de känner varandra men sannolikt har deras vänskap spelat roll när tingsrätten valde att inte fästa någon vikt vid detta vittne.
Det framkommer i resningsansökan att Peter redan sommaren 2011 begärde att riksåklagaren skulle återuppta förundersökningen för att detta vittne, som vi nu kan kalla Erik, kom med nya uppgifter.

Förundersökningen öppnades och Erik förhördes av polisen men därefter lades ärendet ner.

I resningsansökan från juli 2014, alltså 3 år senare, anförs Eriks uppgifter igen. Erik påstår att Frida på en fest, strax efter att våldtäkten anmäldes, velat krama Peter. Erik anser att Frida var glad och agerade normalt trots att hon anmält Peter för våldtäkt. Det utreds inte vad Erik menar med ”normalt” beteende efter en våldtäkt. Det utreds inte heller hur Erik kan veta vad som är normalt beteende efter ett övergrepp och vilka erfarenheter han har om att möta våldtagna flickor. Men inte bara det: Erik vittnar också om att målsägande hade sexuellt umgänge med många killar efter händelsen. Hur vet Erik det och vad är många? Och vad spelar det för roll? Här inleds smutskastningen av målsäganden, flickan Frida.

Erik påstår också att Frida sagt till flera personer att våldtäkten inte ägt rum och att hon anmält Peter för att han var jobbig och hon velat bli av med honom. Varför det då hålls emot henne att Erik påstår att hon kramat Peter efter våldtäkten och motsägelsen i detta reder inte varken Erik eller försvarsadvokat AF ut. För varför går Frida efter Peter på en fest om hon tycker att han är ”jobbig”?

Under några sidor redogörs för de olika beskrivningarna som Frida och Peter ger av händelsen. Dock utelämnas att Peter uppträtt konstigt morgonen efter och att han skyllt ifrån sig. Det utelämnas också att Frida lämnade mobil och nycklar när hon försvann.

Under rubriken brister i utredningen går försvaret in på flickans trovärdighet och tillförlitlighet. Det som anförs är att flickan har en trasslig bakgrund, hon har haft problem, hon har rymt hemifrån, hon är  intresserad av ”äldre ”killar, (dvs killar som är 19-20 år), hennes beteende efter den anmälda våldtäkten anses inte tala för att hon blivit våldtagen.
Varken försvarsadvokaten eller Peter verkar klargöra vad som är rätt beteende efter en våldtäkt. De väljer även att inte ta upp att just de omständigheter de nämner i flickans bakgrund, är sådana som kan leda till att en flicka på 14 år riskerar att utsättas för övergrepp.  En flicka som har trassliga hemförhållanden, rymmer, blir fosterhemsplacerad, umgås med killar, är just de som kanske framför allt förslagna äldre män, som kanske Peter, skulle kunna tänkas utnyttja. De skulle kunna se henne som ett lovligt byte och tänka att hon riskerar ändå att inte bli trodd.  Men det tar naturligtvis inte försvarsadvokaten och Peter upp i sin resningsansökan.

De väljer däremot att smutskasta en 14-årig flicka för hennes sexualmoral. Är det detta som advokat AF menar med ”utvecklandet av den demokratiska rättsstaten” på sin hemsida? Att en 14-årig flicka som ligger runt kan anses vara en slampa och att hon därför inte är trovärdig? Orden på AF:s hemsida måste därmed tolkas som att han anser att demokrati är att mäns och kvinnors, pojkars och flickors, sexualmoral ska behandlas olika. Så uppnås ”demokrati”.

I avslutande reflektioner tar försvarsadvokaten upp HD-domen från 2010 där en man friades från övergrepp på barn i ett incestfall. Det är en mycket barnfientlig dom där dessutom JR Göran Lambertz skrev ett tillägg om att det bör beaktas att barn kan  misstänkas anmäla övergrepp för att de vill ha ekonomisk ersättning. Mer om vad Göran Lambertz har skrivit och gjort inlägget Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet.

Försvarsadvokat AF nämner givetvis inte heller att Peter flyttade ut snabbt efter att våldtäkten skedde och varför han, 31 år gammal, sover på en soffa inneboende i en familj. Hans sexuella bakgrund nämns inte trots att han är så många år äldre än flickan. Inte heller nämns hans kriminella bakgrund med bl a misshandelsdomar .

Resningsansökan går alltså till stor del ut på att misstänkliggöra och smutskasta en 14-årig flicka. Det lyckas för i februari 2016 får Peter resning i Högsta domstolen.

5. Högsta domstolens beslut februari 2016

I HD:s beslut framkommer att Riksåklagaren redan med anledning av resningsansökan inlämnande dvs i juni 2014, beslutade att återuppta förundersökningen.  Förhör har hållits med två personer som inte varit hörda innan som båda uppgett att de hört målsäganden prata med kamrater om att våldtäkten inte ägt rum och att hon skulle få skadestånd.

HD nämner också vittnet Erik och att han hört samma sak.

Dessutom står följande i domen:

Riksåklagaren har anfört att det får anses finnas synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om Peter har förövat det brott för vilket han dömts.

Med andra ord är en utav de viktiga aktörerna i denna resning Riksåklagaren, Anders Perklev. Han har valt att redan efter Peters resningsansökan  öppna fallet. Varför avvaktade han inte HD:s beslut? Vad får Riksåklagaren att agera så här märkligt?
Han har då också valt att inte längre företräda våldtäktsoffret/målsägande sak dvs att den då 14-åriga flickans intresse, utan han har bestämt sig för att istället driva Peters, den dömde barnvåldtäktsmannens, sak.
När en riksåklagare gör så här – hur mycket generellt kan våldtäktsdrabbade lita på åklagare? Att de företräder dem? Media borde fråga Riksåklagaren varför han valde att agera på det här sättet.

HD anger i sin bedömning:

De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som Peter dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.

Nu har redan Riksåklagaren gått händelserna i förväg så är detta bara ett spel för gallerierna? Beslutet har alltså tagit 1.5 år och det enda de anför är att något ”hörts” sägas.

Inget skrivs om hur Frida mådde efter händelsen eller om hur Peter betedde sig morgonen efter. Inte heller anförs kunskap om hur våldtäktsoffer, istället för att få stöd, är de som misstänkliggörs, och att det kanske framför allt gäller tonåriga tjejer. HD skriver om Frida:

Målsägande har beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. Hon har inte hörts av. 

Hur har det gått till? Borde inte HD försökt höra hennes version innan de fattar sitt beslut? Någon borde även granska hur HD har berett Frida tillfälle att yttra sig. Det måste anses vara skamligt av Sveriges Högsta Domstol att använda hörsägen som en resningsgrund.   Att det då dessutom rör en sådan socialt känslig fråga som våldtäkt av ett barn, är upprörande. Våldtäktsmän får alltid stöd. Nu har denna dömda våldtäktsman dessutom en advokat som skriver en bok med kriminella. Återstår att se om advokat AF reser alla misshandelsmål och andra mål där Peter har dömts eller om det endast är sexuellt våld som intresserar denna advokat i resningar.

HD skriver också i sitt beslut att våldtäkt är ett allvarligt brott.  Samtidigt anser de att hörsägen som är orimlig till sitt innehåll och sin form, kan leda till tvivel om en våldtäkt ägt rum. Det är svårt att se hur HD kan se våldtäkt som ett allvarligt brott efter den här bifallna resningen. Ordet ”allvarligt” klingar tomt.

6. Domen från Göta hovrätt september 2016

Frida är närvarande i rättssalen och får framföra sin berättelse. Den är konsistent med den hon har lämnat tidigare. Hon har blivit våldtagen av Peter. Hon mådde psykiskt dåligt lång tid efteråt. Några månader efter våldtäkten började hon besöka ett café i Mjölby tillsammans med en kompis. Under dessa tillfällen har hon dock aldrig pratat om våldtäkten där och har aldrig omnämnt att hon skulle ha ljugit om våldtäkten. I domen står:

Det kunde däremot hända att hon blev ifrågasatt när hon berättade om våldtäkten. Hon svarade då att allt var sant.

Frida säger också att ”det kan stämma att hon inte skrek” (efter våldtäkten). Får hon den frågan? Om hon skrek efter övergreppet? Vad visar det om rättsväsendets kunskapsnivå när det gäller sexualbrott?

Peter har ändrat sin berättelse från tingsrättsförhandlingen 2008. Han påstår nu att ingenting hände alls dvs nu frångår han sitt tidigare försvar som då handlade om att det var Frida som ville ha sex. Han ändrar i princip på allt som han berättade underutredningen 2007 om hur Fridas kläder var neddragna och påstår att han inte fick tillfälle att berätta fritt då.

Samma vittnen hörs, som i tingsrätten. Men det tillkommer två vittnen: två kvinnor. Tillsammans med Erik vittnar de om att de alla, vid olika tillfällen, överhört när Frida skulle ha sagt att hon inte hade blivit våldtagen. Alla tre berättar i princip samma historia. De satt vid olika tillfällen, några bord bort på caféet och överhörde vad Frida sa. T o m när Frida pratade lågt” överhördes” vad hon sa.

Minst ett vittne är vän med Peter och det synes uppenbart att de andra försöker nedtona att de känner honom. Två av dessa vittnen påstår att den då 14-åriga flickan skulle ha anmält våldtäkten för att få skadestånd och ett utav dem, Erik, påstår att det var för att Peter var jobbig. Trots att Erik, precis om i tingsrätten, påstår att Frida kramade Peter på en fest, hemma hos honom, så håller han fast vid argumentet ”jobbig”. Han verkar inte heller här få några motfrågor om hur motsägelsefullt hans vittnesmål är.

Domstolen verkar heller inte ställa någon fråga till dessa vittnen som besöker samma café och ”överhör” samtal som Frida har, varför de gör det. Varför är de så intresserade av Frida och hennes beteende?  Erik vittnar om att han försökt undvika Frida. Ändå satte han sig i närheten av henne på detta café och ”överhörde en konversation”.

Göta hovrätt skriver i sin nya dom att Frida är trovärdig och tillförlitlig. Men de anser att de nya vittnesmålen som hört Frida på ett café berätta om att oriktigt anmält Peter leder till tvivel om riktigheten i Fridas berättelse. Hovrätten skriver:

Uppgifterna har, så vitt kan bedömas, lämnats vid olika tillfällen av tre olika personer som inte känner varandra närmare och inte har några gemensamma kopplingar med parterna.

Detta stämmer inte enligt vittnesmål. Ett vittne är vän med Peter och det mest drivande vittnet Erik har umgåtts med Peter. Men hovrätten utreder inte närmare ”kopplingarna” utan lämnar dem. Göta hovrätt har, som nämnts ovan, inte heller tagit reda på NÄR dessa ”överhörningar” har skett och VARFÖR, något som måste anses vara en grov försumlighet.

Den ”samlade bedömningen” leder till, trots att det finns starka skäl att ett sexuellt övergrepp skett, att Peter frias från barnvåldtäkt.  Tre ”överhörningar” ändrar allt. I ett Mjölby där det gick rykten om Frida. Men det problematiserar inte Göta hovrätt överhuvudtaget. Det är som om även denna dom är ett spel för gallerierna.

Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen?

Först: Våldtäkt är ett momentant brott

Det är oerhört viktigt att ha klart för sig några basala kunskaper om våldtäkt. Våldtäkt är ett momentant brott dvs det sker i mötet* mellan två människor, oftast är mannen förövare och kvinnan brottsdrabbad. Det sker inte innan våldtäkten och inte heller efter.  Det kanske anses som självklart men det är viktigt att påpeka det. Våldtäkt också ett mentalt och socialt brott som kränker brottsoffrets integritet djupt. Integritetsbrott är de som lämnar mest trauma, särskilt om de rör den sexuella integriteten. Men kunskapen om dessa enkla fakta verkar inte ha nått svenskt rättsväsendet ens 2016.

Eftersom det rör sig om ett momentant brott kan uttalanden och förnekanden av det som hänt inte hållas till intäkt för att det inte har hänt. Oavsett om det rör sig om våldtäktsdrabbade i Kongo, Indien, Colombia, Storbritannien eller i Sverige så är det inte ovanligt att förneka övergreppet. Det kan vara en överlevnadsstrategi eller ett sätt slippa den skam och stigma ett sexuellt övergrepp för med sig. Det kan vara en ovilja att beröra övergreppet eller att slippa sticka ut. Det kan ha olika skäl. Utsagor efteråt kan inte tas till intäkt för att ett övergrepp inte har skett. Det finns inget facit på rätt beteende eller vad den drabbade bör vilja säga eller inte.

Svenskt rättsväsende, både åklagare och HD, anser alltså på fullaste allvar att om en kvinna eller flicka säger att hon inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det. Det är så naivt och okunnigt så en baxnar. Svenskt rättsväsendet styrs alltså av samma okunskap som i vilket land som helst i världen. Hur är det möjligt?

Efter att detta klargjorts så kan vi titta på det här fallet i Mjölby. Här anses det finnas substans i rykten och hörsägen. Denna hörsägen påstår att flickan har sagt att hon inte blivit våldtagen. ( Hon har knappast själv använt ordet falskeligen – säger en 14-åring ”jag har falskeligen anmält” till kompisar ute på ett café?!) Även OM det hade hänt betyder inte det att det stämmer. Hon skulle ju kunna säga det falskt också men så långt tänker inte domare i HD eller HR eller Riksåklagaren. Hon kan ha blivit våldtagen dvs sexuellt kränkt ändå. Våldtäkt är som sagt ett momentant brott – en våldtäkt sker inte under fikastund med kompisar.
Det är så ologiskt och dumt så detta resonemang kan bara förekomma när det gäller sexualbrott för då tappar samtliga jurister allt förstånd. Det har vi sett många gånger. Vad är det som gör att de tappar huvudet vid just sexualbrott? Den underliggande orsaken är förmodligen en nervositet för brottet. Det är fortfarande så känsligt trots att det är så vanligt. Dessutom existerar i allra högsta grad fortfarande urgamla patriarkala föreställningar om sexuellt våld/våldtäkt och om mäns rätt till sex, som går att hitta för 100-tals för att inte säga 1000-tals år sen. De har djupa rötter.

Hur Mjölby blev ett Bjästa

I fallet med våldtäkten i Bjästa, som nämns överst i inlägget, dömdes en våldtäktsman men rykten spreds om att flickan hittat på.  Det här fallet i Mjölby är snarlikt. Nedan anges dessa likheter.

Åldern på brottsoffret
I Bjästa var det en 14-årig flicka som utsattes.  Gärningsmannen var en 15-årig pojke.
Även i Mjölby var flickan 14 år. Mannen var dock mycket äldre. Det gör det hela på ett sätt värre, då äldre män kan vara mycket mer förslagna genom sin längre livserfarenhet.

Initialt erkännande
I Bjästafallet erkände först pojken under polisförhör. Han tog sedan tillbaka detta.
I Mjölbyfallet berättade Peter i polisförhören 2007 att flickan hade trosor och byxor neddragna och tryckte sig mot honom. Han menar att flickan ville ha sex med honom. Han beter sig märkligt dagen efter och skyller ifrån sig på flickan.
Nu 2016 har Peter ändrat sin berättelse radikalt. Det har överhuvudtaget inte förekommit något sexuellt.  Det finns alltså en viss skillnad mot Bjästafallet eftersom Peter aldrig direkt erkänner. Men då ska en komma ihåg att Peter inte är 15. Han är 31. Han är sannolikt mycket mer medveten om vad han ska säga. När han vittnar 2016 har han dock ändrat sig helt och skyller på polisförhören. Där finns likheten. Det initiala erkännandet om kroppskontakt tas tillbaka.

Domarna
Både Bjästapojken och Mjölbymannen dömdes både i tingsrätt och i hovrätt mot sitt nekande.

Rykten
I både Bjästa och i Mjölby uppstod rykten om att våldtäkten inte hade skett. På båda ställen har alltså en 14-årig flicka ansetts ljuga och pojken/mannen anses helt oskyldig. I Mjölby uppstår dessa rykten trots att det rör sig om man som är dubbelt så gammal som flickan. Gärningsmännen får som så ofta samhällets stöd.

Olika våldtäkts-myter
I Bjästa påstods flickan ljuga för att hon ville hämnas. I Mjölby påstås det omväxlande vara utav ekonomiska skäl och en vilja att slippa honom – vilket är ett konstigt skäl i sig.
Det som anförs som ett skäl till lögn här, ekonomiska skäl, kan troligen förklaras med att nu har HD:s  friande incestdom från december 2010 kommit med Göran Lambertz bilaga som misstänkliggör barn som anmäler våldtäkt ( se ovan). Den är givetvis också ”tillämplig” på kvinnor över 18.  Den hade inte kommit då Bjästafallet inträffade. Därför var hämnd en myt som låg närmare till hands. Har det samband med att det nu i de nya vittnesmålen hävdas ekonomiska skäl medan det gamla, det från Erik, fortfarande hävdas Peters ”jobbighet” som skäl?

(Exempel på andra våldtäkts-myter: vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov.)

Vad är skillnaden? Granskning.

Det är 6 år sedan händelserna i Bjästa. Samtidigt som ryktena och drevet pågick mot Linnea på orten i Ångermanland, pågick det mot Frida i Mjölby i Östergötland. Dessa började redan efter att våldtäkten anmälts 2007 och fortsatte under och efter att domarna föll 2008. Efter att vittnet Erik kom med ytterligare påståenden 2011 öppnades förundersökningen men stängdes igen.  Sedan kom resningsansökan 2014. Innan HD fattade sitt beslut 2016, hade Riksåklagaren redan öppnat förundersökningen. Och i år friades Peter. Det har alltså varit en ständig juridisk aktivitet samtidigt med dessa rykten.

Om programmet ”Den andra våldtäkten” inte hade gjorts – hade samma hänt med Linnea? Hade vittnen ”överhört” henne eller på annat sätt misstänkliggjort hennes våldtäktsanmälan? Särskilt efter december 2010 då HD:s ”ekonomiska skäl”-dom kom? Det är värt fundera på med tanke på det otroliga drevet mot Linnea.

Frida fick inget program. Vad hade hänt om hon fick berätta om alla rykten för någon? Allt ifrågasättande hon mötte? Om någon hade uppmärksammat detta efter anmälan och de fällande domarna? Vad är det som händer i Sverige när unga tjejer våldtas? Särskilt på mindre orter?

Är Riksåklagaren som prästen i Bjästa?

På Riksåklagarens hemsida:

När åklagaren eller den som har dömts i ett brottmål inte längre får överklaga domen till en högre domstolsinstans kallas det att domen har vunnit laga kraft. En lagakraftvunnen dom kan normalt inte rivas upp. Det hänger samman med att medborgarna ska kunna lita på att domar gäller enligt sitt innehåll, något som är grundläggande för stabiliteten i rättssystemet och också mycket viktigt för medborgarnas rätt till trygghet.

I Bjästa tog prästen den våldtäktsdömde pojkens parti och försökte hjälpa honom. Pojken bjöds in till avslutningen, flickan klarade inte att närvara.

I Mjölbyfallet, där också rykten som misstänkliggjorde en 14-åring spreds, valde Sveriges högste åklagare, Riksåklagaren, att öppna undersökningen efter att ha tagit del av resningsansökan. Trots att han anför på sin hemsida att medborgarna ska kunna trygghet öppnar han ett våldtäktsärende efter endast rykten, hörsägen och smutskastning av en 14-årig flickas sexualmoral. Så vem menar Riksåklagaren ska kunna känna ”trygghet” efter det här? Ska 14-åriga våldsutsatta flickor också kunna känna sig trygga – eller är de undantagna?

Riksåklagaren är t o m så drivande att han inte ens avvaktar HD:s beslut. Eller är alltihop ett spel gallerierna? Var HD:s beslut egentligen fattat långt tidigare men de ville att utredningen skulle få pågå ett tag? Är det fristående myndigheter vi har eller har de ett samarbete bakom kulisserna? Kanske särskilt då det handlar om att fria våldtäktsmän? Det var finnas särskilt stark drivkraft för patriarkala krafter – att få dömda våldtäktsmän fria.

Om Sveriges högsta åklagare. Riksåklagaren, tar ställning för en våldtäktsman utifrån rykten och hörsägen; kan han då inte liknas vid prästen i Bjästa? Som hjälpte pojken?  Återigen – vem ställer Riksåklagaren till svars som skedde med prästen i TV-programmet?

Det finns en ännu allvarligare aspekt.

Riksåklagaren är alla åklagares främsta företrädare. Nu har han visat att han tror på rykten som går om ett våldtäktsoffer, att han tror på hörsägen dvs om någon påstår att den våldtagna inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det och att 14-åriga flickor har ekonomiska skäl att ljuga.

Det tankegodset sänder vår Riksåklagare ut till alla Sveriges 800 åklagare. Vilka konsekvenser får det när det redan är så illa att åklagare inte driver ärenden vidare med svaga brottsoffer, när åklagare däremot driver falskt tillvitelse utan att de kan bevisa att en våldtäkt inte ägt rum, som de måste, där åklagare inte kan/vill skydda våldsutsatta kvinnor genom att inte utreda allmänt åtal (som i Lotta-fallet) eller där åklagare släpper misstänka gärningsmän utan att han hunnit ställa deras historier mot varandra? Med mera. Listan kan göras lång.

Menar Riksåklagaren att Sveriges åklagare framöver ska ta hänsyn till och påverkas av rykten och hörsägen som grund för att inte driva våldtäktsmål?
Hur avser Riksåklagaren förklara för alla Sveriges åklagare varför han väljer att öppna en utredning, innan HD:s resning, utifrån en resningsansökan som till stor del smutskastar en 14-årig flickas sexualmoral, men inte mannens?
Tror och tycker Riksåklagaren att hans handlande i Mjölbyfallet ska bli praxis eller uppfattas som praxis alternativt  vara värdegrundsskapande för alla Sveriges åklagare?
Riksåklagarens handlande i Mjölbyfallet kan bli ytterligare en kränkning  för alla våldtäktsdrabbade som våga/orkar/ väljer att anmäla en våldtäkt.  I så fall är vi tillbaka ner i århundradena med den här utredningen och domen. Är motsvarigheten till tidigare århundradens horluva utbytt till nutida rykten och hörsägen?

När ska Riksåklagaren ska ställas till svars för sitt agerande här och för vilken påverkan det kommer att ha framöver?

Våldtäktsdomar är könspolitik

Sedan de första fällande domarna 2008 i Mjölbyfallet, har vi fått ett helt annat juridiskt klimat för våldtäkter. Det har blivit ännu kallare än innan. HD:s två friande våldtäktsdomar från 2009 och den friande incestdomen från 2010, (med Göran Lambertz tillägg ) har påverkat ett redan svårt läge. Det visar också en undersökning från Lund, att de fällande våldtäktsdomarna har blivit färre. Detta klimat påverkar även Göta hovrätts friande i barnvåldtäktsdomen i Mjölby, som kom 8 år laga kraftvunnen dom.

HD brydde sig inte om att höra med Frida. De fattade sitt beslut över den våldtäktsdrabbades huvud. Detta beslut fattades utifrån hörsägen och rykten om en våldtäktsanmälande 14-årig flicka. De valde bort all kunskap om hur våldsdrabbade kvinnor och flickor smutskastas globalt och att våldtäktsmän får stöd.  Beslutet att ge resning utan att överhuvudtaget benämna denna problematik eller att höra målsägande gör beslutet  till könspolitik. Även Göta hovrätts dom, utifrån hörsägen, är en könspolitisk dom. Det gäller även Riksåklagarens agerande, även han handlar könspolitiskt. Hur våldtäkt hanteras är könspolitik.

Råd till 14 åriga tjejer som utsatts för våldtäkt och till alla andra som drabbas av sexuellt våld.

Det fåtalet våldtäktsdrabbade flickor, tjejer och kvinnor,  som beslutar sig för att polisanmäla, som bemöts på ett sätt så att de orkar fortsätta, som har tur och inte får utredningen nerlagd, som är så lyckosamma att det går till åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, kan aldrig veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Vad händer 2018, 2022, eller 8 år framåt i tiden, 2024? Kommer då HD-beslut fattas som påverkar en fällande dom från 2016? Utifrån utgångspunkten att i möjligaste mån inte döma våldtäktsmän?

Det vet vi inte. Allt vi vet är att domarna hittills från HD har gjort det svårare och svårare att fälla incestförövare och våldtäktsmän.

Den här friande Mjölbydomen, sänder ytterligare obehagliga signaler. Nu spelar rykten, hörsägen och sexualmoral in. Igen. I Göta hovrätt vittnade Erik och två kvinnor. Det är ingen slump att det var just kvinnor. Det anses av någon anledning att de är mer trovärdiga trots att det är allmän kunskap idag att även kvinnor, som är feministiskt okunniga, är en del samhällsnormen som ger våldtäktsmän stöd.
Försvarsadvokaten hänvisade dessutom till flera andra personer som berättade samma sak.
Hur många tillfällen satt egentligen vittnen två bord bort och överhörde Frida på Caféet? Hur många gånger påstås då Frida ha suttit på ett café och öppet pratat om sin våldtäkt och att den inte ägt rum? Det är fullständigt horribelt att detta inte problematiseras. Om det anses finnas ekonomiska skäl att ange någon för våldtäkt varför anses det då inte finnas ekonomiska skäl eller prestigeskäl att ansluta till en ryktesmobb? Och att stödja en man med många och starka vänner? En man som dessutom tidigare har dömts för misshandel och olaga hot?

Nåväl. Det är på sin plats att ge råd till våldtäktsdrabbade som tillhör de fåtalet som faktiskt får uppleva rättvisa, att ta hänsyn till förhållningsregler med tanke på rykten och ”överhörningar”. Dessa råd får anses visa några av de krav som ställs på våldtäktsdrabbade och hur myter om våldtäkt ständigt florerar runt:

  • Att aldrig prata om våldtäkten -du vet inte vem som kan överhöra och ”misstolka”
  • Att aldrig gå på fest, du vet inte vem som ser dig
  • Att aldrig gå ut på ett café
  • Att inte vara full
  • Att inte ha (många) pojkvänner
  • Att aldrig prata om ekonomi och pengar- det kan ”misstolkas”
  • Att alltid vara trevlig och försöka bete dig enligt något sorts facit på hur våldtäktsdrabbade ska bete sig
  • Att det är ditt ansvar att hitta detta facit tex:
  • Att vara lite ledsen men inte för ledsen och inte för glad för då kan någon tro/tycka/anse att du är ledsen för att du har ljugit alternativt för glad för att ha våldtagits
  • Att inte prata utan att titta dig omkring vilka som finns i närheten, ha alltid koll
  • Att flytta om ryktena börjar då du bara kan göra fel
  • Att vara förberedd på att nya HD-domar kan misskreditera dig och att Riksåklagaren kan misstänkliggöra dig och att din våldtäktsman framöver frias.

Till sist.

Två citat ur ”Skylla sig själv” av Maria-Pia Boëthius från 1976:

”Man kan lära sig mycket om kvinnosynen och debatten i Sverige genom att läsa våldtäktsdomar.”

”När det gäller våldtäkt i Sverige idag saknar kvinnorna normalt rättsskydd.”

1976-2016. Inget har hänt på 40 år. Myten om det ljugande falska våldtäktsoffret är ständigt närvarande inte bara i obskyra nätforum utan också bland de som ska vara utbildade, våra jurister i domstolarna och på åklagarmyndigheten. Hög utbildning vaccinerar inte mot att tro på gamla myter.

* våldtäkt kan numera också anses kunna ske via nätet

Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms

I avslöjandet om #kvinnoregistret framkom att poliser fört register inte över våldsamma män utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev in om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet,  att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger  lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor  som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom ”etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet återkommer till samma situation.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ond och farlig. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall –
en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sitt kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott.  Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminism och att se strukturellt på våldet är inget som  har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla  16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Mäns som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar  att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att just hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Just därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde.  Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politiker att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom  till att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 s k omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis om falsk tillvitelse-fallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.

De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns sannolikt många fler. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

 

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man, som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.

Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och samhälle eftersom det oftast drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök , t om erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnans kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

 

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger, men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång.  (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen  Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur  Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen, hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen,  ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen.  Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar  i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

 

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn)  lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill  överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon  inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står t om att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara  hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bla påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och t om i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i fallet godtas mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras och extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

 

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag  i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen först en gång i huvudet Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

 

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bla våld mot ansiktet. Det visar sig var en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktats sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det är en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Nu känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det i stort sett alltid en kvinnlig åklagare i rättssalen. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster  som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

 

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen . Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör  talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Den enda som verkar av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis, vars ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte varför hon fortfarande  är rädd. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist?  Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

 

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp med fem killar och en tjej. Även här säger hon att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad.. Kvinnan blir utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en en enda ensam tjej som dessutom säger att hon är feminist? Är detta också en politisk utredning?

 

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer  men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i den här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan varit våldsam, att hon även ensam fälls till ansvar för mordet.

Om det hade varit en svensk man  som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår den sk misshandeln av sambon.

 

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det.  Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom . Hon döms, endast på polisernas ord för olaga hot, Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte.

 

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige.; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som galna och farliga liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en  undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet.  Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken  lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning   Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar, för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett genus- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är djupt problematiskt   Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet  diskuterats  ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

 

*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.

Polisens #kvinnosyn del 10 : Polisen och media

Presstalesman vid Stockholmspolisen:

– Vi har i storleksordningen 1 100 till 1 300 händelser per dygn. Det vi lägger ut blir ett urval från det de flesta tycker är intressant.

I det här sista inlägget i serien om Polisens #kvinnosyn kommer vi att granska hur polisen använder media för att sprida sin bild av verksamheten, syn på kvinnor och kvinnors beteende och hur media samagerar och okritiskt återger polisens ord. Som de tidigare inläggen om Polisens #kvinnosyn visat, har polisen en i allra högsta grad problematisk kvinnosyn. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV skildras hur polis bedömer situationer olika beroende  på om det handlar om en kvinna som misshandlats av en man som hon har en relation till eller om en man som misshandlats av en obekant man, att polis misstänkliggör våldsutsatta kvinnor – som i #kvinnoregistret –  och att våldsamma män får sympati. I inlägget om Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter visas hur polis, istället för att hantera våldet mot kvinnor, väljer att varna och skrämma kvinnor, att skuldbelägga kvinnor och att uttrycka att de anser att ”falska våldtäkter” är ett stort/ökande problem. Allt det som nämns ovan uttrycks av polisen via massmedia. Massmedia är alltså en viktig kanal för polis att använda sig av för att torgföra de värderingar och uppfattningar de har som är kopplade till till kön.

Polisen väljer hur de vill framställa händelser, vilka händelser som sprids och när de delger information om en händelse eller när de inte gör det dvs är ”förtegna”.

Polisens sätt att använda media för att demonisera kvinnor och flickor är både medvetet/avsiktligt och omedvetet, dvs internaliserat. Naturligtvis underlättas det av att media själva styrs av och upprätthåller, åtminstone delvis, samma attityder och att media oftast varken har resurser, tid eller lust att ifrågasätta polisen. Kriminaljournalister och de journalister som skickas ut att bevaka brott av olika slag är nästan alltid män och underhåller ofta samma myter och föreställningar som polisen. De bevakar också sajter på nätet som är kända för att ha en dålig kvinnosyn och påverkas utav dessa utan att problematisera vilken kvinnosyn de speglar och att mansdominansen är stor även där.  Media delar i stor utsträckning den kvinnosyn som polisen har. Tror kriminaljournalister och andra journalister, själva på idén om galna demoniska kvinnor, falska våldtäkter och ljugande kvinnor/flickor är det väldigt lätt för polisen att få genomslag för dessa berättelser.

Inlägget är uppdelat i delarna

Varumärket Polisen  – om polisen satsning på kommunikation i media och aktiviteter i sociala medier

Polisens demonisering av kvinnor i media – värderingar/olika metoder att förminska våld mot kvinnor

Granskning av några fall där kvinnor pekas ut – behandling av kvinnor där polis och media samagerade

Granskning av Göteborgsposten nyhetsrapportering  – journalister /polis och dålig kvinnosyn

Sammanfattning och reflektioner

Inlägget är långt eftersom det inte tycks finnas någon studie som behandlar området utan vi fick använda oss av egen erfarenhet från att bevaka polis i media och vi väljer då att göra granskningen så fullständigt vi kan. För att inte tynga texten väljer vi dock att inte  länka till alla artiklar vi har som stödjer våra teser utan uppmuntrar –  verkligen!- till googling och kritisk läsning. Det är givetvis möjligt att hoppa direkt till sammanfattningen för den som så önskar.

Varumärket Polisen

I ett radioprogram ”Polisen förskönar bilden” intervjuas polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han uttrycker:

-Polisen blir ju bättre och bättre på att presentera sin verksamhet som ett professionellt företag, som en politisk organisation. Man funderar på vilken nyhet ska vi lämna, när ska vi lämna den, hur ska vi lämna den,  i vilket sammanhang.

-Man anställer mer professionella kommunikatörer som tar hand om de här uppgifterna och gör ju ett bra jobb så tillvida att man ska bygga en bild, en positiv bild av organisationen.

Stockholmspolisens Presschef Varg Gyllander, som vi återkommer till, svarar på kritiken:

Alla 21 polismyndigheter har mellan tummen och pekfingret 100 000 kontakter eller mer med media under ett år.

-Ja vi påverkar absolut bilden av oss, det är det som är själva kommunikationen.

-Men vi har en annan uppgift också. Vi ska vara trygghetsskapande så att människor inte ska tro att det är så farligt därute.

Förutom att polisen med denna stora mängd presskontakter har stora möjligheter att påverka så är det sista uttalandet särskilt intressant. Med tanke på att vi kommer visa att polis demoniserar just kvinnor och förskönar bilden av våldsamma män så kan en fråga sig:

Vilken och vems trygghet avser Presschef Varg Gyllander när han använder det ordet? Är det ”trygghet” som går ut på att kvinnor/ flickor som anmäler våld har provocerat mannen?  Är det ”trygghet” som skapas genom föreställningen att kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt ”ljuger”? Är det ”trygghet” som skapas genom att demonisera kvinnor? Är det en ”trygghet” som skapas genom att polis inte arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor utan snarare genom att lägga ut dimridåer och framställa våldet som mer ”jämställt” än det är?

I ett arbete från Linnéuniversitet i Växjö, Polisutbildningen ”En trygg polis i ett otryggt samhälle – nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet” anges att medborgarens relation till polisen påverkas av två sätt, dels genom direkta erfarenheter och dels genom berättelser om polisens arbete.

-Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade. Det innebär för polisen att mediagestaltningen av polisen och polisens verksamhet är central för varumärket och därmed trovärdigheten.

Under rubriken Trygghetsjournalistisk går författarna in på hur skribenter i media och polisen har olika roller men samarbetar.

-Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt.

Polisen har alltså aldrig haft så stora resurser till kommunikation ut till media och därmed aldrig haft så stora möjligheter att bestämma de mediala berättelserna som nu.  Media har också blivit mer beroende av polisen sedan Rakel började användas. Vid införandet av denna kodade polisradio protesterade många journalister se t ex Polisradion har försvunnit – ett problem för journalister

Några utdrag ur artikeln:

-Journalisten kan inte längre själv avgöra vad som är viktig information och det är negativt, säger Per Trehörning på Journalistförbundet.

-Förbundet säger sig märka en trend av ökad slutenhet från Polisen. Något som dem anser är ett problem och i slutändan en demokratifråga.

Numera vet media att goda relationer till polisen är nödvändigt för att få material som kan öka upplagan. Det en ser i media är alltså nästan alltid polisens bild. Ytterst sällan ifrågasätts polisens beskrivningar, bedömningar, gripanden, brottsrubriceringar, utredningar m m.

Ett ytterligare tecken på att polisen använder sin verksamhet för att sprida positiva bilder är den senaste årsredovisningen.  Polisen omsätter ca 21 miljarder (!) och i den 109-sidiga redovisningen om hur dessa används, finns hela 65 bilder.  Det är bilder på manliga poliser med fjärrskådande blick, leende kvinnliga poliser, farbroderliga poliser som hälsar på gamla kvinnor, gulliga barn som klappar polishästar. Det är bilder på rapsfält och fräsiga polisbåtar på skummande vågar etc.  Bilderna verkar nästan viktigare än innehållet dvs hur miljarderna används. Vi har för övrigt inte sett någon journalist som har granskat hur polisen använder sina stora resurser så kanske har alla dessa bilder haft önskad effekt.

Polis på sociala medier Twitter och Facebook

Polisen har satsat på att synas på sociala medier dels i sina officiella kanaler men också halvofficiella. Dessutom är poliser aktiva privat, oftast anonymt, på nätet och inte minst på Twitter. Dessa tre kanaler är intressanta på olika sätt med avseende på hur de synliggör polisens kvinnosyn och hur poliser ser mäns våld mot kvinnor som ett problem eller inte.

Officiella kanaler

Poliser finns på Facebook och på Twitter där olika polisområden/befäl/presstalesmän har sina kanaler. Det är där de skriver t ex notiser om vad som har hänt. Men väljer polisen ut vad de tar upp? På twitterkonton är det påfallande fritt ifrån våld mot kvinnor/sexuellt våld. Det som twittras om som händelser är trafikolyckor, trafikbrott, inbrott, rån och möjligen försvunna personer.

Polisens aktiviteter på nätet avspeglas ofta massmedialt i polisnotiser, blåljusnotiser,  polisdygnet och andra rubriker och ibland skrivs artiklar utifrån polisens urval av händelser där journalister sin tur gör ett urval. I artiklarna kommer alltså ett redan styrt urval att bli ännu mer styrt och här har polisen också stora möjligheter att själva bestämma vad som ska slåss upp som en nyhet/rubrik. Polisen har alltså via sina många mediakontakter även många tillfällen att välja att förminska våld mot kvinnor och att på olika sätt demonisera kvinnor. Se tex citatet överst på sidan.

Det anmäls ca 27 000 fall av våld mot kvinnor per år, med mörkertalet kan det röra sig om ca 100 000 fall per år. (Samma siffra för övrigt som polisens mediakontakter är per år.) Antalet våldtäkter som anmäls är ca 6 000/år och med mörkertalet är antalet ca 60 000 fall per år.

Denna enorma brottslighet är nästan totalt frånvarande i polisen händelserapporter och på Twitter. Det är anmärkningsvärt och talande. Ibland och sällsynta fall nämns det. Ett sådant exempel är när en kvinna blev misshandlad av sin son med en hammare och det benämndes som ett ”bråk” på polisens Twitter.

Anledningen att polisen väljer bort att twittra om våld mot kvinnor kan vara av två skäl, dels kanske de anser att det är för privat dvs en ”familjeangelägenhet”, dels kanske de är rädda för att skriva fel. Båda fallen visar hur polis inte kan hantera våld mot kvinnor och flickor och istället väljer bort att sprida dessa berättelser till media och samhälle.

Halvofficiella kanaler

Att bli omtyckta på sociala medier är något som polisen strävar efter. Att de borde bilda sig en uppfattning om vilka som gillar dem och varför liksom om det är polisens uppgift att bli gillade verkar de inte reflektera över.

En tweet från Hallandspolis: På ett dygn nådde Hallandspolisens facebooksida över 1000 gillanden

YB Södermalms Twitter har många följare och vi har tidigare skrivit om deras deras våldtäktstweet och vad det säger om deras internaliserade skuldbeläggande av kvinnor för mäns sexualbrott, okunskap om sexualbrott och därmed dåliga kvinnosyn. De här twitterpoliserna ger i en intervju i SvD nyligen uttryck för att kritiker är ”aggressiva”. Det är dock talande att de har en nära kontakt med en krönikör på Aftonbladet, Oisin Cantwell, och att de liksom han, också har en konservativ antifeministisk svans bland sina beundrare. Vad säger det om populariteten och hur polisen ser på sitt uppdrag? Vilka de finns till för och vilka som de egentligen borde vända sig till?

Hur lämpligt är det att polisens största Twitterkonto har nära kontakt med en skribent som skriver krönikor om rättsfall och tar ställning för friande våldtäktsdomar? Vad säger det om polisens kvinnosyn och synen på våldtäkter? Hur kan polis och journalister vara vänner på sociala medier? Vad händer då med medias opartiskhet och med viljan att granska polisen?

YB Södermalm och Oisin Cantwell är inte bara vänner på Twitter, poliserna ger också uttryck för sin beundran för Oisin Cantwell med följande Tweet till honom:

däremot borde du ha en egen dag rättspolitisk utbildning för folkvalda

Delar alltså YB Södermalm Oisin Cantwells antifeministiska syn på sexualbrott?  Hur trygga känner sig då kvinnor och flickor med att anmäla våldtäkt till Södermalmspolisen? Men de här synliggjorda värderingarna spelar det mindre roll hur ofta YB Södermalm tweetar om trygghetsknappar. Någon trygghet för att våldsbrott mot kvinnor utreds med kunskap om brottsoffer och gärningsmän och om de strukturer som leder till våld mot kvinnor är svårt att känna med YB Södermalms syn på ”rättspolitik”.

Polisen i Kronoberg har satsat särskilt på Facebook. I en intervju i TV säger ”Facebookpolisen” Scott Goodwin att han fick förfrågan från sin informationschef 2011 om han ville börja skriva och om hur viktigt det är att bli omtyckt.

När det inte kom några likes kändes deppigt. Det är viktigt att få likes.

Han utsågs under år 2012 till årets Kronobergare dvs en polis väljs ut till denna titel på grundval av det han skriver på nätet.

För Polisen i Kronoberg är det alltså viktigt att få likes. De verkar inte heller ha någon fundering på varför och av vilka de får dessa likes från. Polisen ska finnas för alla medborgare särskilt för utsatta som våldsutsatta kvinnor och flickor och att sträva efter att bli populära torde vara ganska långt från att vara professionella yrkesutövare.

Scott Goodwin är också känd för att skriva ”skojiga” inlägg. Så här kan det låta i GP ”Facebookpolisen har gjort det igen”:

”Låt inte din langare sitta hemma och räkna dina pengar, och skratta åt dig. Du är smartare än så. Kom till polisen så kan vi hjälpa dig i stället.”

Inläggets författare är inte vem som helst – Scott Goodwin har kallats hela Sveriges Facebookpolis till följd av sin stora aktivitet på det sociala forumet. Och han har författat en bok om detta.

Goodwin berättar att han fått kritik för sitt ofta lättsamma och vardagliga sätt att skriva på Kronobergspolisens Facebook.

– Men jag har också fått otroligt mycket positiva reaktioner. Alla skriker efter mänskliga poliser – och en sådan vill jag vara, säger Scott Goodwin.

Kanske skulle Scott Goodwin och andra Kronobergspoliser fundera på vad de menar med ”skriket” efter mänskliga poliser. Betyder det verkligen att få många ”likes” på Facebook? Borde det inte snarare betyda att vara professionella och bemöta våldsutsatta bra, att sköta utredningar kunnigt utan fördomar och skuldbeläggande av brottsoffer? Problemet är att de som är mest utsatta och blir dåligt bemötta och illa behandlade inte är de som ”skriker” högst. De ”skriker” nog inte alls. Kronobergspolisen har utmärkt sig särskilt illa för att ha ett fördomsfullt och okunnigt bemötande av en sexuellt utsatt flicka och rörande en utredning om detta vilket vi kommer att återkomma till i annat inlägg.

Inläggen som Scott Goodwin skriver vidarebefordrar bilden av polisen som könskonservativa och sexistiska. Han håller helt igenom en grabbig attityd och polisyrket verkar mest vara förbehållet unga grabbar.

Scott Goodwin ägnar också ett helt inlägg (20 okt 2013) åt 14-åriga flickor och frågar sig; ”Vad är acceptabelt beteende hos 14-åriga tjejer”. Han väljer då inte att försöka förstå dem och den situation som yngre tonåriga tjejer befinner sig i, den press de utsätts både för att de förväntas klara studier och för att de för att se bra ut fysiskt. Scott Goodwin skriver heller inget om att 14-åriga tjejer förväntas ställa upp på sex de inte vill eller att de utsätts för nätbrott där kränkande bilder läggs ut osv. Nej, Scott Goodwin väljer att ta upp hur illa de beter sigatt skrika och spotta på varandra är inte acceptabelt, att kalla varandra horor och snacka skit om varandra är inte acceptabelt”, ”att förolämpa varandra offentligt är inte acceptabelt”. Denna polisman skriver också direkt till 14-åriga flickor ”innan du blottar din dåliga attityd”, ”din fruktansvärt dåliga attityd”  och undertecknar inlägget med ”Scott gruppchef ungdomsgruppen”.

Vi frågar oss om Kronobergspolisens ungdomsgrupp anser att 14-åriga tjejer har en speciellt fruktansvärd dålig attityd och om de utmärker sig speciellt negativ i vårt samhälle när det gäller ”att snacka skit om varandra”.  Vi frågar oss vilka signaler som Kronobergspolisen ungdomsgrupp sänder ut med det här inlägget förutom att de har en fördomsfull och könskonserverade syn på kön?  Med det här inlägget blottlägger Scott Goodwin som en vuxen medelålders man sin attityd till flickor dvs barn. Men det är just 14-åriga flickor som han retar sig speciellt på. Att han med sin sexistiska attityd, väljer ut just fjortonåringar är ingen slump. Flickor i 14-års åldern är på väg in i vuxenlivet och de börjar bli sexuellt aktiva. Han skulle knappast skrivit  så om 13-åriga flickor för de är för mycket barn, eller om 15-åriga flickor för de är sexuellt tillgängliga för män, men 14-åringar på väg ut i vuxenlivet attackeras av en medelålders man på det här sättet.

Christian och Eva Diesen skriver om att det är världens tonåriga tjejer som är de som behöver mest skydd mot sexuella övergrepp. Det är de som löper störst risk att utsättas för våldtäkt och för långvarigt sexuellt utnyttjande t ex i prostitution. Vad gör då Scott? Han skriver inte om medelålders män som groomar 14-åriga flickor eller om sexualsadistiska medelåldersmän som betalar för att få plåga 14-åriga flickors kroppar eller om medelålders män som sexuellt ofredar 14-åringar. Han skriver inte heller om jämnåriga pojkar som sprider nakenbilder på dem, utsätter dem för näthat eller utövar våld och sexuellt våld mot dem. Han skriver heller inte vad han menar med ordet ”hora” och vem som brukar använda det mot vilka. När får vi se Scott Goodwin skriva förhållningsorder om vad som är ett acceptabelt beteende utav medelålders män? Eller vad som är acceptabelt beteende hos poliser särskilt om de ingår i en Ungdomsgrupp?  Men det här inlägget visar en vuxen medelålders man sin attityd till 14-åriga flickor mycket klart och därmed sin attityd till alla kvinnor och flickor.

Privata på nätet – då synliggörs mycket

De helt inofficiella privata polistwittrarna gör ingen hemlighet av att de är poliser. För en del av dessa är det mer eller mindre känt vem som står bakom twittrande även om det sker via ett anonymt konto. Eftersom vi driver tesen att polisen demoniserar kvinnor via media är det intressant att se vilka värderingar om kön och vilken kvinnosyn som synliggörs den här vägen.

Det är vanligt bland polistwittrare med en stark antifeministisk attityd. Både FI som parti och feminister förlöjligas. Det leder till ett stöd och uppmuntran från andra antifeministiska och kvinnofientliga konton. Trots att det borde upplevas som ett problem för de som tillhör rättsväsendet verkar det inte bekomma dem. Vilka signaler sänds ut genom att polis gör gemensam sak med antifeministkonton? Naturligtvis får poliser ha dessa åsikters men det förtar deras trovärdighet att kunna hantera den stora samhällsproblematiken som mäns våld mot kvinnor utgör. Det gäller hela skalan av brott, från näthat, hot, sexuellt ofredande till grovt våld som misshandel och våldtäkt. Om poliser själva på sin fritid tillhör samma krets som de som diskriminerar och kränker kvinnor – vad händer då när de möter våldsutsatta kvinnor och flickor? Vilka finns polisen för? Samtidigt twittrar polisers officiella konton – utsatt för våld kom till oss. Det klingar tomt med tanke på hur det låter bakom kulisserna.

Det är också oerhört allvarligt om det är så att politiska kvinnorättsaktivister kan förvänta sig att bli förlöjligade av poliser. Hur ska polisen då kunna ta hot mot feminister på allvar – vilket de inte gör. Det innebär i praktiken att vissa politiker inte har samma skydd som andra och att polisen i sitt arbete  gör skillnad beroende på vilket parti politiker tillhör.

Låt oss ta bara några få exempel på Twitter från informella poliser:

Går på stan. Möter 3 kvinnor. Vilka är de? Vad vill de? Är de ultrafeminister? Hatar de mig för att jag är man?

Man får ibland se sig om när man möter kvinnor  (RT av flera poliser)

Uttryck som retweetats av polis: respektera kuken och tämj fittan

Det verkar vara ett brottsbalksbrott att vara man

Manshatet hos ROKS

Feminism är ett särintresse

Shitlist sverigedemokraterna, miljöpartiet, feministerna

Vad säger det om polisen som organisation om en poliskommissarie som bland annat själv utrett våld mot kvinnor lägger ut sexistiska bilder, ständigt återkommer  till kvinnors /”flickors” underliv och även ständigt tweetar om ”det kvinnliga våldet” ( dock aldrig om mäns våld)?  Han är uppenbarligen  lika lite som andra poliser  intresserad av av att fundera på om det rörde sig om nödvärn från en våldsutsatt kvinna.  Den här poliskommissarien lägger dessutom gärna ut statistik på att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt  utan att reflektera vad det är egentligen som sägs i dess ”undersökningar”.  Det är synnerligen allvarligt att en polis med denna kvinnosyn får vara polis och t o m har utrett våld mot kvinnor. Hur har denne polis bemött våldsutsatta kvinnor och flickor? Hur har han utrett våldet? Uppenbarligen har polisledningen förtroende för honom trots hans sexism och ständiga intresse för kvinnors könsdelar.

Det är förvånande att det inte finns någon problematisering av hur kvinnofientligt och antifeministiskt polis låter på Twitter. Det bör vara föremål för en studie.

Stockholmspolisens presschef skriver sexualsadistisk novell i Metro

I en sommarupplaga av Metro fick Stockholmspolisens presschef , som också skriver  kriminalromaner, skriva en novell.  Det är intressant i sig att den person som är utsedd att leda det kommunikativa arbetet med media i Stockholm, är en kriminalförfattare. Vidare kan en fråga sig hur det kommer sig att han erbjuds utrymme i press vars uppgift bland annat är att kritiskt granska  myndigheter inklusive polis. Vad betyder det att en polisens presschef erbjuds privat utrymme på det här sättet? Är inte det en form av mediakorruption som en kan se i andra länder som  anses mer korrupta – än Sverige?

Det är också av intresse att se vad denne presschef väljer att skriva om. Han skriver om en gömd bordell med ”ukrainska flickor”. Han och en ung journalist blir någon sorts kompisar och det tycks tydligt  att ”flickorna” och deras liv utgör en ”bra” fond. Att han dessutom kommer in på vad som liknar tortyrkammare där dessa ”flickor” utnyttjades gör motivet ännu mer spekulativt. Ingen har i novellen heller brytt sig om att lagföra de män som utsatte dem. Om det är flickor, som Stockholmspolisens presschef, envisas med att kalla dem, gör det om omöjligt ännu mer upprörande att ingen gärningsman inklusive sexköpare hålls ansvarig. Att skrivande män använder sexuellt våld och sexualsadism mot ”flickor” för att få till en spännande och kittlande berättelse är ett vanligt fenomen men att Stockholmspolisens presschef gör det i en novell i Metro säger en del om kvinnosyn, synen på prostitution / sexualsadism  och hur polis och media fungerar.

Polisens demonisering av kvinnor i media

Det krävs att beteendet studeras under en längre tidsperiod för att visa att det följer ett mönster.
Polisen bakom kulisserna (sid 150) Stefan Holgersson

Precis som citatet ovan visar krävs det att en studerar polisens olika sätt att rapportera kvinnor och män och våld under en längre tid för att se mönstret; att polisen demoniserar kvinnor och heroiserar män.

Polisen har idag, som visats ovan ett enormt informationsövertag.  De har enligt egen uppgift ca 100 000 kontakter med media under ett år. De har alltså många tillfällen att både omedvetet och medvetet välja ut händelser som ska förstärka deras verklighetsuppfattning liksom att välja bort de som inte stämmer med deras värderingar. Polisen är också uttolkare av händelser och kan oemotsagt sprida sin bild. Polisen väljer också brottsrubriceringar på händelser vilket har stor betydelse av hur allvarligt ett brott anses vara och vilka rubriker som media väljer. Senare när medias intresse svalnat kan bilden bli annorlunda men då är det försent.

Inläggen Polisens kvinnosyn del 1-9 har redogjort för hur omfattande problematiken med polisens dåliga kvinnosyn, deras okunskap och fördomar om våld mot kvinnor är. Polisens könskonservativa värderingar har också blottlagts. Det är dessa värderingar som synliggörs även i deras mediala kontakter.  Det finns oerhört många exempel på det här och vi tweetar ofta, nästan dagligen, om händelser där information fattas eller där polisen inte är könsneutrala.

Återigen är det för att få proportioner på hur omfattande våld mot kvinnor/flickor är viktigt att påminna sig om att det anmäls ca 17 våldtäkter/dag och att antalet anmälda fall av våld mot kvinnor är ca 75/dag. Av detta hör vi inte mycket, kanske 1-5 dag i kortfattade notiser och ibland om det är ”rätt” våldtäkt eller ett mord på en kvinna kan det bli större artiklar.

Polisens demonisering av kvinnor i media kan ske på olika sätt.

¤Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤Genom aktivt val dvs genom att kvinnor skärskådas mer/utpekande av kvinnor

De här fem sätten kan användas enskilt eller, vilket är vanligast, i kombination. Inledningsvis i avsnittet som följer försöker vi dela upp de fem sätten men kommer senare att visa hur de kombineras.

Förminskande av våld mot kvinnor

Det notiser som finns framför allt i landsortspress om våld mot kvinnor följer oftast samma mönster, polis kallas till platsen och griper en man och uttalar sig om kvinnans skador. Ofta enligt devisen: hon sägs inte vara ”allvarligt” skadad, behövde inte ”uppsöka sjukhus akut” etc.  Eftersom uppgifterna kommer från polis kommer sällan uppgifter om  kvinnan tidigare blivit misshandlad och/eller hotad och anmält, om poliser har varit på adressen innan, vad de i så fall har gjort då, om de har valt att kalla det ”relationstjafs”, om de har skuldbelagt kvinnan internaliserat för att hon ”provocerade”. Inte heller får vi veta om poliser har sett skador på kvinnan tidigare och trots det inte väljer att gå vidare med anmälan om kvinnan inte vill själv. Vi får inte veta om polis har kunskap om mannens våldskapital och kan göra risk- och hotbedömning.

Det är här, i dessa små fåtaliga notiser som ändå bara är toppen på ett isberg, vi har problematiken med våld mot kvinnor och hur polis hanterar det. Ändå väljer polis sällan att skriva om VAW (Violence against women) i händelserapporter och definitivt inte att skriva någon bakgrundsinformation. Snarare tycks kvinnans skador nedtonas och det gäller både vid sexuellt våld och vid annat våld, har kvinnan körts i ambulans är oftast skadorna ”okända”. Vill polis med den här nedtonade rapporteringen att vi som läsare inte ska reflektera över om det kan vara upprepat tidigare våld mot en kvinna som de inte har brytt sig om att ingripa mot?

Våld mot kvinnor blir med det här mediala/polisiära agerandet både normaliserat och förringat samtidigt. Det blir som en bakgrundsbrus av anekdotiska händelser som bara passerar. Misshandel av kvinnor och sexuellt våld bara finns där och vi får lära att det är såhär det är och att acceptera det. Det finns ingen som helst upprördhet i notiserna.  Är kvinnan allvarligt skadad kan det bli större rubriker men fokus är då oftast på kvinnan. Våldsmannen ”försvinner”.

Förminskande av mäns hot och handlingar

Det är inte alls ovanligt,när polis beskriver händelser där män hotar sin omgivning med någon typ av vapen som kniv eller yxa, att det beskrivs som att mannen ”viftar” med detta. En Göteborgspolis talade i ett radioinslag i allmänna ordalag om män som rånar och ”viftar med en liten kniv”. Dessa ord kan benämnas  försvagnings-ord. Polis väljer alltså inte att säga att män håller i knivar och hotar med knivar. Detsamma gäller tex även då vapnet yxa används. Här finns oerhört många exempel men vi väljer ut tre.

I en händelse vid en förskola i Västra Götaland där barn och anställda i ett år känt sig hotade av en man med yxa och där polisen inte ingripits svarar ansvarig polischef:

– Det finns en notering om att han har viftat med en yxa och då är det ju någon som har upplevt det. Men det finns ingen anmälan så vitt jag vet och (finns det det) är han i så fall hörd om det och utredd.

Om det är föräldrar som är oroliga och vill prata med polisen så är de hjärtligt välkomna. Då kan jag prata mer om deras privata situation och vad de kan göra, säger Niklas Svärd – platschef på polisen i Marks kommun.

Här väljer polis att använda ett tydligt försvagnings-ord när de uttalar sig och som orsak till att inte utreda hotet. Istället nedtonar polisen till att det handlar om ”föräldrars privata situation”. Han glömmer alltså barnens säkerhet och även de anställdas säkerhet på arbetsplatsen, anställda som framför allt är kvinnor.

Även Värmlandspolisen är snabba med att nedtona mäns hotfulla beteenden: Polis avdramatiserar överfall. En man uppträder hotfull mot en 10-årig flicka och en 16-årig flicka. Försvagnings-orden är understrukna.

Polisen tror att det rör sig om en man som i största välmening vill att unga människor ska vara försiktiga i trafiken och bära skydd av olika slag.

– Men han har ett lite bryskt bryskt sätt att kommunicera detta, säger Tommy Lindh, pressinformatör hos Värmlandspolisen.

Lägg märke att det finns en uppenbar genusaspekt i de ovannämnda händelserna. Vi har tidigare granskat Värmlandspolisen särskilt både i Flickan anmälde våldtäkt och blev istället själv dömd och i Varningar,  skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. Här kommunicerar Värmlandspolisen via sin pressinformatör att män som drar i flickor är välmenande men bryska. Vilken trygghet skapar polisen här för kvinnor och flickor?

En kvinna lämnades ensam och strandsatt på en ö av en man där det varit osämja mellan paret, Rubriken i media blev att kvinnan hade bråkat med pojkvän. Polisen nedtonar också mannens agerande.

Polisen misstänker inte att något brott har begåtts. Att mannen kom tillbaka efter ett tag, att kvinnan kunde larma och att vädret var fint är några av skälen.

Men under andra förhållanden hade en förundersökning kunnat inledas.

Att en kvinna lämnas ensam på en ö av en man som tar sig rätten till det trivialiseras och hans handlingar får inga konsekvenser.

Förminskande av VAW: Poliser gör sig lustiga i media på kvinnors bekostnad  

En full man försökte ta sig in i en kvinnans lägenhet. Kvinnan blev rädd och ringde polis. Eftersom mannen hade en ”gorilla”dräkt uttalar polis.

– Han var aprak, säger Peter Hultqvist, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen.

De försöker alltså få en rolig poäng  Tas kvinnors rädsla på allvar då? Trygghetsundersökningen visar år efter år att kvinnor är mycket mer otrygga än män och här handlade det om en kvinna som blev rädd i sitt hem. Polisens uttalandet är ytterligare en indikation på att polis ursäktar mäns beteende som en normalitet.

Några flickor har utsatts för en blottare och anmäler det. Polis nämner då i media att de lagt ett signalement att blottaren hade liten snopp med motiveringen att det var flickornas berättelse och att mannen ”nog störs” utav det.  och får skämmas. Förutom att det här beteendet är infantilt och att polis borde vara mer professionell än så, så vet inte polisen vad det kan innebära för dessa flickor eller för andra flickor som kommer utsättas att skriva så. Snarare är det tecken på att polis inte ser denna brottslighet som så allvarlig år 2015 trots att den här typen av gränsöverskridande beteende ska tas på allvar och att ambitionen borde vara att inte fler flickor ska bli utsatta för blottaren.

Män/pappor med barn heroiseras

En annan variant på att förminska mäns handlingar är att män/pappor istället för att misstänkas för brott får sympati.

Man lämnade son i bil en hel dag. Det var en mycket tragisk händelse där sonen avled. Brottsmisstanken nedtonas.

En man/pappa lämnar sin dotter ensam vid en vägkant. Det blir ett stort pådrag då flera bilister har reagerat. Polis letar i timmar efter flickan. Även polishelikopter ansluter så småningom. Mannen påstår senare att han bara skulle ”vända bilen”. Polis ifrågasätter inte detta utan uttrycker sig förstående.

Det hela var ett stort missförstånd, enligt polisen.

– Den lilla flickan har behövt gå på toan och de har stannat bredvid vägkanten. Pappan tycker att han står så illa med bilen så han väljer att åka iväg en sväng för att vända bilen,

Under tiden passerade ett antal bilister och såg flickan stå ensam vid vägen.

– Hon har aldrig varit borta och hon har aldrig varit saknad av familjen på något sätt, utan det rör sig om några minuter. Den tiden det tar för pappan att vända bilen, 

Ingen utredning görs om vad som egentligen hade hänt och varför flickan lämnades gråtandes ensam vid en vägkant.

En man/pappa hittar inte sin bil med lämnad son. Nycklarna satt i bilen och därför tror han att någon tagit bilen med sonen i. Han kallar på polis som sätter in helikopter och stora resurser. Det visar sig att mannen/pappan har glömt var han ställt bilen. Polisen är förstående och tycker att det är bra att det slutar lyckligt. Polis reagerar inte över att han lämnar sin son ensam i en bil med nycklar i och går och handlar.

En man/pappa går med sin dotter i halssnöre. Flickan gråter och människor larmar. Polisen godtar mannens beskrivning av att dottern ”ville leka hund”. Inget ifrågasättande av lämpligheten i beteendet görs.

Det var en liten flicka som ville leka hund med sin pappa

Att hon gråtit berodde på att hon blivit ledsen när okända personer skällt på pappan.

Vems beskrivning är det? Hur tillvaratar polisen flickans intressen här? Genom att mannen/pappan säger vad som har hänt?

Det är ett mönster att polis uttrycker sig förstående i media för vad pappor/män gör oavsett vad de orsakar för pådrag och vilka resurser de tar i anspråk.

Kvinna/mamma med barn anmäls för falsk larm

I det här sammanhanget finns anledning att titta på en utredning som Polisen i Västra Götaland initierade mot en kvinna. Bakgrunden är att en mamma anmäler att dottern försvunnit på en marknad och att en man försökt föra bort henne. Polis letar efter mannen men hittar honom inte och väljer då utreda mamman för falskt larm. Det blir stora rubriker i media om att kvinna misstänks för att ha larmat falskt. Polis hävdar i rätten att de satte in stora resurser vilket i praktiken innebar tre bilar och 30-40 minuters aktiv spaning (varken helikopter eller hundpatruller togs i anspråk).

Mamman frias i tingsrätten. Friandet ledde inte till några stora rubriker. Polisen hade förmodligen åstadkommit det som de ville –  att demonisera mammor.  Troligtvis kostade utredningen om falskt larm mycket mer än dessa 30-40 minuters ”aktiv spaning”. Ville polis statuera exempel? Ska inte mammor våga anmäla till poliser om de är oroliga över ”fula gubbar”? Hittar inte polisen dessa gubbar (s k ”aktiv spaning”) förskjuts skulden för detta till mamman. Hon ”ljuger”. Parallellen till föreställningen om ”falska våldtäkter” där Örebropolis ville statuera exempel genom att låta den som anmäler få betala, är tydlig.

Polisen i Västra Götaland valde att utreda kvinnan/mamman för att hon ”använt” polisresurser. Mannen/pappan i exemplet ovan utredes inte för falskt larm trots att även det skedde i Västra Götaland och trots att det där även sattes in helikopter och hundar.

Det finns även en aspekt att skuldbelägga mamman för att hon var en ”dålig” mamma genom att dottern sprungit bort. Det gör inte en ”riktig” mamma. Mammor som fallerar döms hårt i samhället och även utav polis. Sundsvallspolisen mediaberättelse om ett upphittat barn i lägenhet faller in här. Tyvärr ifrågasätter inte media det flertal frågetecken som fanns i polisbeskrivning som de spred till media.

Förstorande av kvinnors handlingar mot män

Om det när kvinnor misshandlas, våldtas och ofredas sker en förminskning av det brott de råkat ut för och konsekvenserna utav det, liksom att mäns våldshandlingar förminskas, sker motsatsen när kvinnor kan misstänkas för våld mot män.

När kvinnor grips för misshandel mot en män blir det alltid stora rubriker. Ordet ”kvinna” anses viktigt att betona då. I motsats till mäns våld mot kvinnor, då mannen osynliggörs i rubriker så synliggörs kvinnan när hon använt våld i någon situation. Här går att dra paralleller till Bromanders avhandling Politiska skandaler Behandlas kvinnor och män olika i massmedia där det visas att kvinnors skandaler ges större nyhetsvärde och att kvinnliga politiker avkrävs större ansvar. Samma mönster går igen när kvinnor  kan misstänkas för brott; media och polis samagerar i en önskan att demonisera kvinnor.

I dessa rubriker och artiklar  brukar det ofta stå att kvinnan har använt någon typ av vapen i våldet mot mannen eller gjort något annat som kan uppfattas som farligt. Inget sägs om sammanhanget och den inblandade mannens ord blir påfallande ofta sanning. Det är en struktur att män anses mer trovärdiga för polisen än kvinnor och de väljer att vidarebefordra mannens berättelse som en sanning till media trots att det är en partsinlaga. Polisen är själva en maskulint kodad organisation där manliga strukturer och normer råder. Dessa präglar också synsättet vid mötet med omgivningen och vad som går ut i media. Men det krävs att en studerar varje artikel lite mer ingående och ifrågasätter var informationen kommer ifrån. Här har media mycket att lära men eftersom kriminaljournalister själva kan anses vara maskulint kodade och könskonservativa, godtar de så gott som alltid polisens partiska beskrivning utan att problematisera den. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV  visas hur polisen strukturellt godtar mannens ord och misstänkliggör kvinnan. Detsamma mönstret sker i media så gott som dagligen och är ett stort problem för kvinnors säkerhet.

Med ständiga berättelser rörande ”våldsamma kvinnor” som färgas av mäns beskrivningar i media åstadkoms en fokusförskjutning från samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor till förmån för dessa ”våldsamma kvinnor”. Polisen har kontroll över vad som går ut i media och ingen ifrågasätter det från medialt håll.

Om det när män använder vapen sker en nedtoning av deras agerande sker motsatsen oftast när kvinnor står i fokus. Att kvinnor använder vapen är inte lika vanligt men det handlar sällan om att hon ”viftat” med vapnet. Snarare görs hon galen, farlig och ondskefull på ett helt annat sätt än vad som gäller för en man.

Som fallet är när det gäller ett ingripande där en man misshandlat en kvinna så sägs inget om varför kvinnan använde vapnet. Här bör också infogas att kvinnor inte har samma möjlighet att använda sin kropp och sin muskelmassa till sitt försvar som män. En kvinna behöver en förstärkning dvs hon tar vad hon kan för att skydda sig en sax, en kniv, en kastrull . Att kvinnor vid självförsvar måste använda vapen underlättar demoniseringen av kvinnor eftersom normen är en man. Polisen upprätthåller denna norm effektivt när de griper kvinnor och meddelar om det till media utan att sammanhanget kommer fram. Är det försvarsvåld dvs nödvärn, har polisen varit där förut och inte brytt sig om att en kvinna lämnas med förövaren eller har han gripits tidigare och släppts? Har kvinnan blivit misshandlat gång på gång?  I så fall; hur mycket stryk måste en kvinna tåla innan hon får lov att använda nödvärn för polis?

Vid en händelse tidigare i år använde polis själva orden att de övertog en kvinnas nödvärn när de sköt en man som var i färd med att knivhugga henne. Om kvinnan skjutit honom själv eller om hon attackerat honom med kniv hade hon sannolikt utretts för mordförsök. Våldsutsatta kvinnor ska möta sina förövare ensamma utan kollegor, utan träning, utan Rakel, utan skjutvapen. Hon befinner sig i samma bostad och har oftast bara några sekunder på att fatta ett beslut som kan rädda hennes liv eller hälsa. Men då döms hon hårt. Tillspetsat kan det sägas att polisen och samhälle accepterar mördade kvinnor men inte kvinnor som gör motstånd och använder våld när de värnar sitt liv.

Runt jul 2014 kom en nyhet om en man som slagit en flaska i huvudet på en tjuv. Både Ekot och AB gjorde en skojig helgnyhet om detta och ingenstans fanns någon polis som problematiserade det här visade våldet mot en främmande man. Kanske kan vi nu rekommendera att kvinnor som ska försvara sig mot våldsamma män slår flaskor i huvudet på dem? För hur ska polisens tystnad och medias flamsande om detta våld annars tolkas? Eller är problemet att dessa kvinnor gör uppror mot ”familjevåld” och att de därför ska demoniseras extra hårt? Vi påstår att det är så. Kvinnor döms hårdare och extra hårt döms de som gör uppror mot männens makt och däri ingår rätten att slå utan några större konsekvenser. På något annat sätt är svårt att tolka går att polis så ofta väljer att redogöra för mannens beskrivningar som en sanning och inte nämner att det kan vara fråga om nödvärn från kvinnans sida. Riktigt problematiskt är det att polis t o m vittnar mot kvinnor som menar sig ha använt nödvärn där mannen t o m erkänner strypvåld men går fri både i utredning och i sedan i domstol. Tyvärr reagerade inte media heller på att även mannens våld borde utretts och att kvinnans agerande kunde varit fråga om lagligt nödvärn ( den sk strypdomen).

Vi kommer framöver i inlägg återkomma till polisens sätt att utreda kvinnor som använt nödvärn då det är något som måste uppmärksammas: Att kvinnor som försvarar sin hälsa och sitt liv utreds fördomsfullt av polis och sedan döms de på lösa grunder. Det uttrycks ibland att kvinnor blivit mer våldsamma. Är det så eller har polisen blivit mer antifeministisk i takt med att kvinnoförakt och kvinnohat brett ut sig på sociala medier och på sajter?  Som visats ovan synliggör polis själva att de är del av kvinnoförakt, sexism och antifeminism på nätet. Självklart spelar det roll när de möter våldsutsatta kvinnor och utreder kvinnor för våldsbrott istället för att intressera sig för att utreda om det är nödvärn dvs rätten att försvar sitt liv. Sedan kan anonyma poliser twittra om ”det kvinnliga våldet”.

Val av förtegenhet resp frikostighet med information

När kvinnor utsätts för våld är polis oftast ”förtegen” om vad som hänt.  När och om utredning i ett grovt våldsbrott mot kvinnor/flickor har skett vill polisen sällan gå ut med information med hänsyn till utredningen. Detta är ett återkommande mönster, som även gäller vid våldtäkt/sexuellt våld som nämnts.  Att det skulle vara förenat med utredningstekniska skäl eller med hänsyn till de inblandade är dock en sanning med modifikation för vid vissa brott, när kvinnor misstänks, gäller inte samma tystlåtenhet. Genom att vara förtegen väljer polisen också att skydda sig själva, sin tidigare inblandning rörande våld mot samma kvinna, de skyddar sin utredning och kan lägga ner den utan att media intresserar sig onödigt mycket för varför. Genom det här beteendet, att var förtegna av ”hänsyn” förstärker de också stigmat som är vidhäftat våldsbrott mot kvinnor: att det är känsligt och pinsamt för den inblandande kvinnan att hon blir misshandlad eller har blivit våldtagen. Det blir, kan en säga, en självuppfyllande profetia – att bli utsatt för våld är skamligt för en kvinna därför väljer polis att omgärda det med tystnad och då vidmakthålls ordningen och stigmat. Givetvis skyddas också polisens arbete från insyn och även mannen/förövaren. Han brukar överhuvudtaget hamna i bakgrunden i dessa mediala berättelser. Det har polisen stort inflytande över.

Men det finns tillfällen då det rakt motsatta verkar hända. Polisen vill ha ut så mycket som möjligt i media och få upp fokus på fallet. Det tycks uteslutande gälla när kvinnor misstänkts för brott. Några sådana uppmärksammade fall tas upp i nästa del: Askersundsfallet, Tågstäderskefallet och Västeråsfallet.

Misstänkliggörande av kvinnor

När poliser uttalar sig till media har de stor påverkan på vad media kommer skriva. De kan välja ut ord som både medvetet och omedvetet/internaliserat demoniserar kvinnor.

Några exempel

I en tidningsartikel angavs följande:

En kvinna i en bil med en man blir ”heligt förbannad ”och drar i handbromsen. Det var polisen som beskrev orden men vems ord blev sanning här?  Vem beskrev händelsen? Mycket troligt var det mannen. Fick kvinnan ens komma till tals?  Varför väljer polis att ta ställning i media om inte för att misstänkliggöra kvinnan och därigenom demonisera henne?

Var det mannen som uppträdde hotfullt och inte ville släppa ut kvinna ur bilen? Fick hon panik? Kan det ha varit så att det i själva verket var han som gjorde sig skyldig till ett brott? Frågan är varför polisen väljer att göra så om det inte ligger i deras värderingar att demonisera kvinnor och de lyckas ju med rubriken som hamnade i media. Kvinnan verkade ”galen” och argsint.

Bilar och brott verkar leda en särskild kvinnonegativ attityd hos polis.

En kvinna blir påkörd. Polis påstod: ”hon sprang ut i gatan”. Vems berättelse är det?  Andemeningen är att kvinnan fick skylla sig själv. Hon var galen – inte bilisten.

Detta är också ett mönster från polis: att påkörda kvinnor benämns olyckor och inte brott. Varför det är så?  Att bilism är en maskulint kodad samhällsföreteelse är inget nytt. Vi påstår att det påverkar polisen.  Polisen är själva helt bilburna och socialiserar sig i större utsträckning med bilister än med fotgängare. Även i detta finns en genusaspekt. Genom att dessutom skuldbelägga kvinnor internaliserat är det lätt att kvinnor som blir påkörda har sig själva att skylla. Dessutom finns det ett mönster där det finns ett ointresse att ens utreda om bilisten har gjort sig skyldig till ett brott om det är just en kvinna som blivit påkörd. Kvinnor har helt enkelt inte samma människovärde som män – även det ett mönster som går igenom i allt polisens arbete.  Det finns flera sådana fall där polis inte ens verkar bry sig om det var ett brott bakom dvs bilen stannade inte, den körde för fort, bilisten smet smitning eller bilisten körde på annat sätt hänsynslöst.

Vid motsatsen däremot, där män ”drabbas”,  är det inga problem att få polisens uppmärksamhet på och de t o m skapar rubriken själva: Kvinna körde på man. Civila poliser på plats kastade sig in i bilen och tog nycklarna ifrån henne. Även här blev mannens ord sanning. Det kom senare fram att detta var en våldsam man som kvinnan var rädd för och hon gjorde som han ville och körde bilen trots att hon inte kunde och det framkom delvis sedan att mannen uppträtt hotfullt mot kvinnan även vid detta tillfälle och snabbt skyllde på henne. Poliserna försvarade utan åthävor en våldsam man och tog hans beskrivning som sanning och demoniserade en våldsutsatt och förmodligen väldigt rädd kvinna. Hennes ord fick inte höras.  Däremot blev andemeningen återigen att kvinnor är opålitliga och galna och farliga. Hur ska denna kvinna kunna lita på att polisen hjälper henne mot den våldsamme mannen i framtiden?

Vad brottsrubriceringen säger om polisens internaliserade könsmaktsordning

När ett brott eller en händelse, som kan misstänkas vara ett brott, återges i media blir det med den brottsrubricering som polisen valt. Sällan ifrågasätts varför en viss brottsrubricering sätts och inte heller följs det upp om den ändras. Vi menar att det finns en klar genusaspekt vid valet av brottsrubricering. Samma skuldbeläggande och demonisering av kvinnor som sker då de utsätts för våld visar sig också här. När kvinnor har använt våld mot en man väljer polis ofta rubriceringen mordförsök – som media återger. Sällan nämner polis någon alternativ brottsrubricering som försök till dråp eller misshandel. När män utövar grovt våld mot kvinnor benämns det däremot som misshandel alternativt grov misshandel. Hotas hennes liv måste det vara riktigt illa för att det ska benämnas mordförsök. Där finns en skillnad. Män kan rikta grövre våld mot kvinnor och få en mildare brottsrubricering. (När män knivskär män utan allvarliga skador rubriceras det ofta som grov misshandel.)  Men kvinnor döms hårdare och förutom att ett eventuellt nödvärn förtigs, så krävs det inte att skadorna på mannen är särskilt allvarliga för en strängare brottsrubricering.

En annan företeelse är att polisen benämner ett brott mot kvinnor och flickor med en mild brottsrubricering istället för tvärtom. Även misstankegraden och därmed tvångsåtgärderna är ett val som präglas av ett nedvärderande av de brott som riktar sig till kvinnor och flickor och till barn i allmänhet.

Några exempel.

Föräldrar anmälde att ett barn berättat om övergrepp på dagis. Polis sa att förhöret med barnet inte ”gav” något. Här måste en ställa frågan: hade de berörda poliserna kunskap om att förhöra så små barn?

När den vakna reportern frågar:  Har ni gått igenom personens dator och telefon? Svarar polisen: Nej, man måste nå upp till skälig misstankegrad för att kunna vidta sådana tvångsåtgärder. Personen var aldrig skäligen misstänkt.

Detta är naturligtvis ett val som återspeglar en attityd till brottet.

Att annat exempel är flickan som fick nakenbilder på instagram skickade till sig med frågor bland annat om hon hade pojkvän och då väljer polisen i Borås att rubricera det som endast ofredande. Fast de tillägger att det kan komma att ändras. Då väljer polis inte den skarpare brottsrubriceringen som en utgångspunkt.

Brottsrubriceringen säger väldigt mycket om hur poliser ser på brott och kön och våld mot kvinnor och kvinnors rätt till nödvärn. Det säger också en del om vilken bild polis vill ha ut till media. Vi uppmanar läsare att börja reflektera över polisens brottsrubriceringar som de uttalar i media och att göra utifrån ett genusperspektiv. Då framträder ett mönster: för kvinnor sker en uppgradering omgående, för män en nedgradering. Det här  borde forskas om av genuskunniga jurister och andra.

Utpekande av kvinnor genom aktivt val

Att välja ut och peka ut kvinnor för brott är ett  beteende som kan misstänkas inte endast sker omedvetet utan även medvetet. Det hänger ihop med viljan att vara frikostig med information till media och att välja ”rätt” brottsrubricering. I nästa del av inlägget tas några särskilda fall upp, tex Tågstäderskefallet där en kvinna pekades ut medan det i en annan tågkrasch där en man körde in i en byggnad inte skedde något motsvarande. Likadant är givetvis fallet med den s k skelettkvinnan där män tidigare hanterat ben-delar utan att polisen valt att utreda brott. Fallet med den kvinnliga narkosläkaren är ett annat uppmärksammat fall.

Tre andra utpekanden rör den kvinnliga antirasistiska motdemonstranten i Lund, mobillagens effekt och Cold Case-gruppens agerande i media.

Kvinnlig motdemonstrant

I Lund demonstrerade antirasister mot SD under Björn Söders tal. Polisen grep en ung kvinna för ofredande (!). Hur det gick till är intressant. En civil polis sökte upp och ställde sig bakom kvinnan. Han vittnade sedan i rätten att hon visslat så att det ”skar i hans öron”. Trots att flera andra vittnen intygade att hon slutade blåsa i visselpipan på uppmaning av uniformerad polis så greps kvinnan på grund av att den civilklädde polisemannen ansåg att hon ”stört”. Kvinnan dömdes enbart på denne polismans ord i rätten. Ingen bedömning gjordes av varför han valde ut just henne och varför inte alla andra som också visslade greps. Inte heller gjordes någon bedömning om civilpolisen av personliga orsaker valde ut just en ung kvinnlig antirast. Vi hävdar att det inte var en slump utan ett aktivt val.

Den nya mobillagen

För några år sedan kom en lag som förbjöd användning av mobil vid bilkörning om det skedde på ett trafikfarligt sätt. Det var en medial debatt om lagen innan och vilka beteenden som är farliga i trafiken t ex framfördes att kvinnors sminkande under bilkörning utgjorde en trafikfara.  Varför detta ansågs vara en så stor problematik kan en bara spekulera över men det kan antas vara ett utslag av ett samhälle som alltid letar fel på kvinnor och dubbelbestraffar dem. Det blev i alla fall stora rubriker när den första personen åkte fast enligt denna nya lag och att det var  ”kvinno”-rubriker var symptomatiskt. Media och polis kan här sägas samverka i ett samhälle som snabbt letar kvinnliga syndabockar.

Cold Case-gruppens misslyckade jakt på kvinnliga skurkar

En arbetsgrupp inom polisen skulle ägna sig åt att ta upp kalla fall, både vålds- och mordfall. Det var äldre manliga polismän som jobbat länge och som sas ha erfarenhet. Att det också innebär slutenhet och brist på nytänkande verkar inte polisorganisationen ha haft i åtanke. De första två stora rubrikerna efter att gruppen blivit omtalad och fått mediareklam var om mordmisstänkta kvinnor.  Ingen av dessa blev dömd, den ena utreddes inte ens.  Att dessa äldre manliga poliser gärna ville få kvinnorubriker är nog inte så långsökt. Med tanke på att det finns ett otal icke uppklarade våldtäktsfall där det finns anledning att oroa sig för att det innebär otrygghet och för risken för seriell brottslighet eftersom sexualbrott kopplas till kvinnosyn och även att kvinnor utomlands kan bli offer (framför allt särskilt utsatta kvinnor) var det ett märkligt val av denna s k Cold Case-grupp. Senare fick de dock en våldtäktsman på spåren där det visade sig att han hade begått nya brott dvs hade polisen orkat, brytt  sig eller haft kompetens då om modus, mm kunde kvinnor ha skyddats. Men Cold Case-gruppen valde att  framför allt ”jaga” kvinnor och de gamla manliga poliserna synliggjorde sin agenda.

Polisers våldsamhet mot kvinnor vid ingripanden

Det finns ibland en föreställning om att manliga poliser inte utsätter kvinnor för våld vid ingripanden som vi hävdar är falsk. Tyvärr kan det vara så att de precis som visas genom deras aktivitet på sociala medier, den genomgående demoniseringen av kvinnor och föreställningen om galna kvinnor,  snarare är tvärtom. Idén om kvinnor som ondskefulla – liksom kvinnohat- kan snarare förstärka viljan att ta i extra hårt vid gripande av kvinnor.

Vid antinazistdemonstrationer som följde i Svenskarnas Partis spår gick Gävlepolisen särskilt hårt åt demonstranterna. Bland de mest otäcka filmade inslagen finns ett där flera manliga poliser tar tag i, trycker ner och utövar våld mot en kvinna på ett mycket brutalt sätt samtidigt som hon skriker.

FEMEN utförde en aktion i Almedalen när Fredrik Reinfeldt skulle tala och de greps av Säpo. En bild på ett av dessa gripanden visar en manlig och en kvinnlig polis som håller i en ung kvinna med bar överkropp. De håller ett grepp i varsin handled på henne och vrider om hennes armar bakom ryggen på henne. Den kvinnliga polisen håller ett grepp som inte ska orsaka något onödigt lidande medan den manliga kollegan vrider hennes handled hårt bakåt så att det syns hur ont gör. Han har samtidigt ett sammanbitet uttryck. Vi anser att bilden avslöjar en del om hur män som griper kvinnor ”passar på” att utöva mer våld än vad som krävs dvs visar på ett internaliserat kvinnohat. Det borde diskuteras mer.

Granskning av några fall där polisen pekar ur kvinnor

Askersundfallet  och Gävlefallet snarlikt men mycket olika i media

Vi har tidigare tagit upp en del om att polisen väljer att vara förtegna då det handlar om mäns våld mot kvinnor, men inte när det handlar om kvinnor som utövar våld mot män även om det kan vara försvarsvåld dvs nödvärn. Då gäller snarare motsatsen dvs att polis gärna talar i media om vad kvinnorna har gjort och olika detaljer.

Ett bra exempel på när polis valde väldigt olika attityd gentemot media och därigenom styrde den mediala bevakningen. beroende på kön hos den misstänkte, var styckmorden i Askersund (misstänkt kvinna) och i Gävle (misstänkt man).

Askersundsfallet hade Örebropolisen hand om. De gick tidigt ut i media med oerhört mycket detaljer både från den tekniska undersökningen och om vad som framkommit under förhör. Förundersökningssekretessen verkade helt satt ur spel. Polisen medverkade också i TV-programmet (med antifeministiska förtecken) Veckans brott där bla Polischef Robert Haslinger deltog liksom ett antal av polisens tekniker. Robert Haslinger är en polis som tror att mer än var femte våldtäktsanmälning är falsk och vill statuera exempel med de kvinnor/flickor som falskanmäler, se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Genom att Robert Haslinger och Örebropolisen frikostigt delade med sig av förundersökningen i media fick de också maximal mediabevakning på fallet. Det var stora svarta rubriker varje dag med någon ny pikant detalj. Media, framför allt Aftonbladets manliga krimreportrar, spelade med i detta spel fullt ut. Nya fakta fortsatte komma hela tiden och verkade rinna rätt till media från förundersökningen.

I Gävlefallet med en misstänkt man, var polisen agerande helt annorlunda. Inget läkte i princip och hela fallet var betydligt mer nedtonat i media. Ändå skedde detta fall ungefär samtidigt som Askersundsfallet och med liknande förlopp, en död kvinna och styckning. Det ena med svartsjukeförtecken och det andra med sexuella förtecken.

Det är knappast en slump att Robert Haslinger och hans poliser valde att läcka som ett såll. Haslinger har som sagt redan visat sin kvinnosyn som inte endast är dålig utan vi hävdar att han verkar vara djupt antifeministisk  i sin inställning till kvinnor. Att han får jobba kvar med detta förakt för kvinnor säger väldig mycket om svensk polis i allmänhet och om Örebropolisen i synnerhet. Att han och hans team läckte är alltså ett strategiskt drag; de uppnådde fullständigt mediapådrag och får fokus på en kvinna som misstänkts för att fasansfullt brott. Att det fanns anledning för anhöriga till brottsoffret att ta hänsyn till brydde sig inte Haslinger & co om. Uppdraget var att demonisera kvinnor och därmed påverkar det alla kvinnor som kommer att ha med rättsväsendet att göra som tex våldsutsatta kvinnor  Att få fokus på just kvinnors brott är något som känns igen från antifeminist / MRA-kretsar. Polisen visade sig här stå på samma sida som dessa.

I det här sammanhanget kan en säga att det är heller ingen slump att just Örebropolisen gick ut med att kvinnor som är våldsutsatta, ska få hundar som skydd vilket är så huvudlöst dumt så en vet inte var en ska börja. Media nappade, det var en lättsam skojig nyhet – inga rädda kvinnor, inga ”jobbiga” reportage, utan glada hundbilder och glada kvinnor. Eller en i alla fall.  Örebropolisens medieansvarig Mats Nylén konstaterade belåtet på Twitter att det var glädjande att ”nyheten” fick genomslag.  På det här sättet lyckades Örebropolisen att fokusförskjuta från att redogöra för sina egna värderingar om och sitt arbete mot männen som slår kvinnor till att istället handla om hundar.  En lärdom att dra av detta är att ha som tumregel att närhelst polis inte vill tala om mäns våld mot kvinnor och hur de utreder männen ska media vara särskilt vakna.

Tågstäderskan och Västeråsfallet

Tågstäderskefallet där polis hittar ”bevis” på terrorism

I januari 2013 blev en kvinna som städade ett tåg mycket illa skadad i en tågolycka. Tåget som skulle ha varit spärrat men kom i rullning och rände i hög fart in i ett hus. Arbetsgivaren, nätet och framför allt media slog snabbt fast att kvinnan stulit tåget trots att det givetvis är en alldeles huvudlös slutsats. Polisen hängde på utan att själva göra en bedömning, som de gör med andra samhällsföreteelser tex när poliser är misstänkta för brott då stor försiktighet gäller. Kvinnan misstänktes däremot snabbt av polisen för brott.

– Polis vill förhöra tågstäderskan.

Det är prio ett för utredarna att få till ett förhör med personen, säger Lars Byström, Stockholmspolisens presstalesman, till TT.
Kvinnan som jobbade som städare på tåget vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Hon är anhållen misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse  

Polisen valde att göra en husrannsakan hemma hos kvinnan när hon låg illa skadad på sjukhus på grund av arbetsplatsolyckan. Under denna husrannsakan gick de bland annat igenom hennes dagbok. Hör Mediernas reportage om Tågstäderskan ”Sara”.

I dagboken hade kvinnan skrivit om sina innersta privata tankar, bland annat om svårigheter med att jobba natt och känna sig ensam (hon hade reste tillfälligt till Stockholm).  Av detta drog polisen slutsatsen att de hade med en självmordsbenägen kvinna att göra och att hon därmed kunde misstänkas för att ha velat köra tåget in i ett hus för att begå självmord.

En frågar sig: hur är detta ens möjligt? Vilka idéer och föreställningar finns i polismäns huvud när dessa slutsatser dras?  Hur mycket spelar värderingar och fördomar om kvinnor och kvinnors psykiska hälsa in? Om polis inte ens kan förstå att en dagbok speglar livet som det kan te sig för alla och att kvinnor inte är per definition är psykiskt sjuka och oberäkneliga för att de är kvinnor så är polisen nästan farliga för kvinnor.  Givetvis kom det fram att kvinnan snarare var den som var utsatt för ett brott och att det var det brottet som polis borde ha börjat utreda istället för att fullständigt löpa amok.

Har polis i efterhands dragit slutsatser av sitt agerande här? Har de reflekterat över om de fördes iväg av rykten och att deras egna föreställningar och demonisering av kvinnor ledde till att de här kränkte en illa skadad kvinna som dessutom var offer för en otillräckligt skydd på arbetsplatsen?

Det finnas en hel del fall där män skadas illa och ibland avlider i arbetsplatsolyckor. Vi tror inte att polisen där som utgångspunkt självklart utreder dessa som självmord och genomför en husrannsakan hemma hos dessa män för att se efter tecken på att så kan vara fallet. Inte ens när ett godståg rände in i en byggnad utan synbar anledning utredde polisen brott. Historien med Tågstäderskan visar att polis som utgångspunkt och normalitet behandlar och ser på kvinnor som galna, psykiskt sjuka, farliga för andra endast utifrån rykten. När kvinnor ska utredas för grova behövs uppenbarligen inte mer.

Västeråsfallet – motorträffen där poliser pekade ut en kvinna

Under en motorträff i Västerås hittas en man död. I denne motorträff deltar även poliser. De bodde enligt uppgift i media i samma korridor där mannen hittades död. Dödsfallet rapporteras inte till media. Inte förrän efter flera veckor och polisen har under denna tid utrett om inte mannen kan ha mördats. De griper en kvinna och då blir det stora rubriker. Kvinnan frias dvs det finns inga bevis på att hon ska ha mördat mannen. Detta är ett intressant fall ur flera aspekter. För det första att polis fanns på plats och känner mannen dvs de vet alltså hans personliga förhållanden. De är här inte att betrakta som neutrala. På nätet, när polisen pekat ut kvinnan, tilltar en storm mot henne som skyldig och demoniseringen av henne ökar för varje inlägg. Vi påstår att polis också var ute där och drev sin tes att kvinnan var skyldig. Det var lite för många detaljer och lite för stort engagemang för att det inte skulle misstänkas vara poliser.

Det finns också en genusaspekt i det här fallet. Något motsvarande drev och demonisering inträffar inte när en kvinna hittas död. Dessutom är det en man som polis känner privat och där hans skilsmässa och f d fru plötsligt fått klä skott för ett internaliserat kvinnoförakt. Och särskilt en demonisering av onda kvinnor och en heroisering av män som offer (för dessa onda kvinnor).

Att mannen skulle begått självmord verkade inte i dessa manliga vänners/poliserna världsbild utan en ond kvinna f d fru skuldbelades istället snabbt.

Här ville polisen ha fast kvinnan men det är också intressant att beakta hur polisen här även valde bort självmordstanken till förmån för mord och att jämföra hur polisen snabbt konstaterar att kvinnor som är döda eller skadade, som i Tågstäderske-fallet, har velat begå självmord. Att döda kvinnor har begått självmord verkar för polis vara mer naturligt än att döda män gjort det.

Skelettkvinnan kränktes -polisens misstänktes ha manipulerat bevis

Skelettkvinnan som även hon utsattes för förnedrande behandling av polis misstänkte att polis fabricerat bevis då fotografier inte stämde. Hon friades i domstolen. Kvinnan anmälde polisens behandling i häktet till JO. Hon liksom en annan kvinna, fick rätt. Polisen fick kritik. Även här finns en genusaspekt i hur polisen demoniserade den här kvinnan. Som tur var reagerade hon. Det är tyvärr inte alla kvinnor som gör det. Kvinnor accepterar nedlåtande och orättvis behandling i stor utsträckning och även i detta finns en genusaspekt. Det har vi sett inte minst i falsk tillvitelse-fallen som poliser drivit.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2040307-skelettkvinnan-polisen-manipulerade-utredning

Narkosläkaren – kvinnlig läkare kränktes av  polis

I mars 2009 greps en kvinnlig läkare på sin arbetsplats av fyra poliser i svarta läderjackor. De kom in mitt ibland personalen och hon fördes bort under förnedrande former. Hon fick inte veta vad hon var misstänkt för, hon möttes av förakt från polisen när hon ställde frågor, hon fick klä av sig naken och låstes in. Hon fick inte mat på nästan ett helt dygn och förnedrades på annat sätt. Förhören skedde inte förutsättningslöst utan polisen hade bestämt sig för att hon var skyldig, trots att de inte ens visste vad natriumklorid dvs koksalt var. Från intervjun i Läkartidningen

Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Kvinnans advokat tyckte att behandlingen av henne var anmärkningsvärd hård. Kvinnans berättelse.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen

Kvinnan berättar också om sista tiden i polisarresten

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Kvinnan friades från alla misstankar och fallet, och hur förnedrande kvinnan behandlades, har rönt mycket uppmärksamhet. Men lite har sagt om vad denna mediala berättelse säger om polisens behandling utav kvinnan och varför de gjorde som de gjorde. Vi påstår att det mot bakgrund utav hur polisen ser på kvinnor fanns en genusaspekt här, genom att polisen hämtade henne under bryska former och det var en kvinnlig läkare så fick de absolut maximal medial uppmärksamhet.

Polisen sätt att behandla henne på ett närmast sadistiskt sätt menar vi också har en genusaspekt. Här var det både en kvinna och en kompetent akademisk yrkeskvinna inom ett skrå där män historiskt har haft makten. Poliser med dålig kvinnosyn får alltså maximal utdelning genom att denna kvinna greps och deras beteende visade på ett djupt förakt för henne. Vi tror inte att en manlig läkare behandlats på samma sätt eller ens faktiskt misstänkts för ett sådant här brott.  För övrigt kan en ifrågasätta om den polis som gick in sista natten i häktet ska ha med kvinnor att göra i tjänsten överhuvudtaget.

Poliserna utreddes för sammanlagt 9 felaktigheter dvs brott begångna  Men Håkan Roswall (som la locket på i Göran Lindbergfallet) friade dem på samtliga punkter. Det är olyckligt att det är straffritt att bete sig så här mot en kvinna.

Ovanstående exempel motsäger att kvinnor skulle behandlas bättre av polisen än män. Vi påstår att det är tvärtom; att kvinnor kan förvänta sig  diskriminering på grund av att de är kvinnor och att få möta förakt på grund av sitt kön.

 

Granskning av Göteborgs-Posten:  journalister – polis och dålig kvinnosyn

Hittills har inlägget behandlat polis och media ur ett brett nationellt perspektiv. Här tänkte vi istället välja ut ett lokalt exempel nämligen Göteborgs-Posten, hur polisens arbete speglas där och hur polis själva är medaktörer. Det är ett väl valt exempel, Göteborgs-Posten är en stor aktör på media-området i hela Västsverige och Polisen i Västra Götaland (tidigare myndigheten numera regionen) borde vara av särskilt intresse för en medial aktör att granska istället för att stryka medhårs.. Det beror på tre skäl:

1.
Polisen i Västra Götaland har fått skarp kritik av JO för sitt undermåliga arbete med våldtäktsutredningar som vi redogjorde för i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar . GP borde granska: Hur har arbetet med utredningar av det allvarliga brottet våldtäkt utvecklats? Har de utlovade förbättringarna genomförts? Hur prioriterar polisen sexualbrott särskilt med tanke på att mäns våld mot män kräver och får mycket resurser? Hur är attityderna till sexualbrott?

2.
Polisen i Västra Götaland tillsatte själva en utredning om hur de kunde bli bättre på att skydda kvinnor från att dödas i nära relation. Utredningen initierades efter att flera kvinnor dödats på kort tid. Kvinnorna hade på olika sätt meddelat om att de var utsatta för våld, hot och kontroll. Tidigare åklagare numera polisanställda Barbro Jönsson utredde och rapporten kom 2013. Den tog upp vad som borde göras för att polis skulle bli bättre på att skydda kvinnors liv. GP borde granska: Har det lett till någon förändring? Hur är attityderna till våld mot kvinnor ? Avfärdas det fortfarande som ” relationsgnabb” och liknande?

3.
Anonyma poliser uttryckte år 2007 att ”de flest våldtäkter är uppdiktade”. Tills skillnad från de andra artiklarna se inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter där poliser uttrycker att kvinnor /tjejer ljuger om våldtäkter var poliserna i Göteborg/Västra Götaland alltså helt anonyma. Det gör det inte går att veta hur många de var och vilka de var som uttryckte detta. Uttalandet i media kom i samma veva som JO utredda polisen i Västra Götaland. Att dessa poliser och de strukturer de visar på,  finns inom polisen i Göteborg/Västra Götaland är naturligtvis djupt oroande. GP borde granska: Vilka poliser uttryckte detta och uttrycker de samma idag? Finns dessa attityder kvar? Hur påverkar det polisens vilja att starta utredningar efter en våldtäktsanmälan? Hur bemöts de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkts och andra sexualbrott?

Det finns alltså stor anledning för att Göteborgs-Posten borde vara särskilt intresserade av hur den lokala Polismyndigheten jobbar med våld mot kvinnor och hur deras attityder och kvinnosyn är. Enligt Barbro Jönssons rapport sker ca 5000/fall våld mot kvinnor årligen i regionen, det motsvarar dagligen ca 14 fall av misshandel. Trots det skriver GP nästan aldrig om mäns våld mot kvinnor. Det sker i stort sett bara när kvinnor mördas, skjuts på öppen gata eller våldtas grovt utomhus och oftast utan någon uppföljning.

De företrädesvis manliga medelålderns journalister som skriver om brott tycks helt enkelt inte särskilt intresserade av att spegla samhällsproblematiken våld mot kvinnor.

Faktum är att det snarare verkar vara tvärtom; det är när kvinnor på något sätt kan skuldbeläggas eller framstå som galna och farliga som journalisterna skriver artiklar – med tillhörande braskande rubriker. De har alltså samma attityd som polis har mot brott och kön. Polisen i Västra Götaland har alltså, påstår vi en sällsynt bra kanal i GP att få ut våldet som ”jämställt” och att kunna demonisera kvinnor. GP:s fördomsfulla och manschauvinistiska journalister blir istället en förstärkare av polisens dåliga kvinnosyn. Det är särskilt intressant att åtminstone en av GP:s kriminaljournalister har gett uttryck för samma inställning till våldtäkter som de ”anonyma” poliserna gav 2007 dvs  att ”falska” våldtäkter är vanligt förekommande.  Då är det inte konstigt att attityden till våld mot kvinnor och sexuellt våld är en problematik både hos polis och GP.

Krimjournalisterna uttrycker sig också både nedlåtande och skämtsamt om våld mot kvinnor genom att tex beskriva sexuellt ofredande ”som kort och gott tafsande”. Det har sedermera ändrats http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2314376-tafsande-massor-fick-tre-ar

Enligt GP själva hinner de inte själva bevaka händelser utan hämtar händelserapporter från polisen som därmed styr vad media får se och kan uppmärksamma. Det är också uppenbart att vissa journalister och poliser har ett samarbete som är upparbetat sedan lång tid tillbaka genom ständiga kontakter som förstärks via sociala medier och genom införandet av Rakel.

För att synliggöra vad som sker mellan polis och GP kan en dela upp det i tre steg:

  1. Polis är dåliga på att hantera våld mot kvinnor inklusive våldtäkter, näthat, sexuella ofredanden dvs antalet händelser blir få
  2. Polis väljer i sin händelserapportering, som media använder sig av, att sällan skriva om våld mot kvinnor
  3. GP:s journalister väljer bland händelserna / får tips från polisen och då betonas de händelser där kvinnors bråk föranlett polisingripande eller då kvinnor misstänks för brott

Genom den här trestegssättet kommer omfattningen av mäns våld mot kvinnor att filtreras bort ifrån bilden som når läsare. Kvar finns endast de allra värsta fallen; mord och grova våldtäkter. Den ständigt pågående problematiken med ingripande mot mäns våld mot kvinnor försvinner helt.

Vad väljer Göteborgsposten att ta upp istället för att rapportera om mäns våld mot kvinnor? Som nämnts är det påfallande ofta nyheter där kvinnor anges som galna, hämndlystna och våldsamma. Det sker allmänt i media men frånvaron av granskning och rapportering med fokus på våld mot kvinnor är frapperande i GP. Men det som sticker ut allra mest med GP och deras kriminaljournalister är deras aktiva ”jagande” efter nyheter där kvinnor pekas ut. Ofta framstår denna jakt på nyheter både desperat och aningen löjeväckande.

Några exempel som GP valt ut istället för att skildra våld mot kvinnor:

Kvinna jagade kvinna med gaffel

Bråk i tvättstuga blev polisärende. Två kvinnor hamnade i luven på varandra i tvättstugan  En granne tröttnade på bråkandet och ringde polisen” 

Kvinnor hamnade i slagsmål (präglas av starkt överdrifter och överord)

Efterlyst kvinna fångad i trafikkontroll
Att mannen var körde drograttfull och att bilen hade körförbud var inte intressant i rubriken.

Kvinna åtalad för isiga bilrutor.

I alla ovanstående rubriker återkommer ordet ”kvinna”. När en man är misstänkt eller åtalas står inte ”MAN” nämnt.  Det är i och för sig ett återkommande mönster inom svenska media men GP utmärker sig särskilt negativt.

Detsamma kan sägas om rubriken rattfull kvinna körde från bolaget

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2528461-rattfull-kvinna-korde-fran-bolaget

medans berusad bilist som krockade flera gånger är ett av många sxempel på när könet (man) osynliggörs

Vad betyder det att GP konsekvent skriver om kvinnor på det här sättet?  Vi menar att GP och poliser har en ohelig allians där kvinnliga könet gärna pekas ut och att polis tipsar GP.

Vid händelsen kvinna fast med kniv i rätten skrev GP skrev en lång artikel med delvis ordagrant återgivna förhör med kvinnan hos polisen.

Med tanke på GP:s stora intresse för den här händelsen uppstår några frågeställningar: om inte GP själv hinner bevaka längre måste de fått tips om detta förhör? Varför detta intresse om det inte också finns intresse från polis att detta förhör kommer ut i media och en journalist som mer vill ha ut det? Det tyder på ett nära samarbete mellan polis och GP och ett intresse av att kvinnors brott ska ut i media. Att en man ungefär vid samma tid fastnade med kniv i rätten blev inte samma nyhet.

Den tidigare nämnda händelsen när polisen anmälde en mamma för falskt larm skedde i Västra Götaland skrev givetvis GP  om  men de skrev inte något om när hon blev friad.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2575666-atalas-for-falsklarm-om-barnarov

Inte heller gjorde GP någon bedömning av vad polisens agerande här var uttryck för. Men en ”kvinno”-rubrik blev det.

Detsamma skedde när GP (samma journalist) skrev om ett s k falsk tillvitelse-mål där det angavs att kvinnan ljugit om en mans misshandel. Men målet lades ner dvs kvinnan hade inte angivit mannen falskt. (Det fanns dessutom tydliga tecken på att en misshandel ägt rum.) Men GP valde även denna gång  att INTE skriva om att målet lades ner, tvärtom de låter falsk tillvitelse-artikeln ligga kvar utan att ändra. Det är direkt antifeministiskt och GP tydliggör sin agenda; att kvinnor ska misstänkliggöras och framstå som lögnare OCH vara sökbara som det även när det är konstaterat felaktigt.

GP skrev även om ett fall där polisen valde att helt skuldbelägga två kvinnor för misshandel av fem män och återgav oreflekterat från polisutredningen som låg till grund för åtalet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2543480-tva-kvinnor-atalas-for-misshandel-pa-sparvagn

Från GP:s artikel

Övervakningsfilmen från spårvagnen stödjer entydigt killarnas version, att det är kvinnorna som angriper dem. På filmen syns hur killarna vid några tillfällen trycker ned kvinnorna på golvet för att freda sig och sedan söker sig bort i vagnen för att undvika fortsatt konfrontation.

En av de 20-åriga killarna berättar i polisförhör om ett vilt tumult där han får tag i den 32-åriga kvinnans ben så hon ramlar omkull. – Jag försöker lyfta upp henne för trapporna i spårvagnen för att hjälpa henne och så att hon skall komma bort från oss. Då ger hon mig en smäll i ansiktet så att jag tappar mina glasögon.  Därefter sätter sig 20-åringen på kvinnan för att få kontroll på hennes händer. När en annan passagerare säger till honom att ”gå av” kvinnan, gör han det. – Då sparkar hon mig i ryggen.

Det här ett återgivande utan ett genusperspektiv och det framstår som en tydlig demonisering av kvinnorna som var i klart numerärt underläge mot fem män. Männen anger att de trycker ner kvinnorna och hanterar dem. Borde inte en vaken journalist reagerat och ifrågasatt om det här är en rimlig tolkning av polisen – särskilt mot bakgrund av hur de hanterar våld mot kvinnor där de förminskar mäns våld till ”kärleksgnabb”? Men med journalister som dem på GP har kvinnor förmodligen svårt att få en rättvis behandling hos polis och i media.

Nyligen åtalades en polis i Västra Götaland för misshandel av en kvinna. Det som borde vara en nyhet i lokal media blev en endast en notis i AB. GP skrev ingenting och det är oroväckande. Varför avstod de rapportering med tanke på att åtalet gäller en polis i Västsverige? Vill de inte bevaka poliser – särskilt inte när de misstänks för våld mot kvinnor?

Som nämnts ovan anmäls ca 14 fall av mäns våld mot kvinnor varje dag och då är inte sexualbrotten medräknade. Men i GP är det mest tyst år efter år. Följden blir att i rikets andra stad, trots problematiken med just våld mot kvinnor och dödsfall, och hur polisen utreder våldtäkter, att polisen väljer bort att bevaka prostitutionsrelaterad brottslighet och vad det tyder på, sker ingen bevakning av våld mot kvinnor som en stor samhällsproblematik. Mäns våld mot män får uppmärksamhet men inte mäns våld mot kvinnor. När media skriver särskilt om våld mot kvinnor finns idag vetskap om att fler kvinnor tar steget och anmäler våld.  Frågan uppstår då; vilken allvarlig effekt får Göteborgs-Postens ointresse för våld mot kvinnor, deras dåliga kvinnosyn och deras alltför nära samarbete med polisen,  för våldsutsatta kvinnor och flickor? Vad och vilka finns Göteborgs-Posten till för? För förövarna och för de som vill bibehålla våldet?

Kommer GP någonsin att bli en medial produkt som tar sitt ansvar och granskar våldet mot kvinnor?  Kanske när de nuvarande kriminaljournalisterna byts ut och det kommer nya genuskunniga och feministiska journalister.

Sammanfattning och reflektioner

#Polisen har aldrig haft så mycket kommunikatörer och väljer var, hur och om information/nyheter sprids

#Rapportering om polishändelser i media är i hög grad en polisprodukt

#Att ha goda relationer med polis är viktigt för media vilket påverkar vilja till ifrågasättande

#Polisen använder sociala medier för att bli gillade och väljer bort händelser som rör VAW

#I sociala medier som på facebook och twitter synliggörs polisen/polisers  en fördomsfull  kvinnosyn, sexism och en antifeministisk attityd.

Demonisering av kvinnor sker på följande sätt

¤ Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤ Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤ Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤ Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤ Genom aktivt väl dvs genom att kvinnor skärskådas mer

Polisers val av brottsrubricering påverkas av könet på brottsoffer och den misstänkte dvs  våld  mot kvinnor /flickor förminskas och kvinnor/flickor  demoniseras

Vid kontakter med svensk polis möter kvinnor också män med föreställningar om kvinnors galenskap och farlighet på ett helt annat sätt än män gör i motsvarande situation. Det gäller både kvinnor som är brottsoffer och som är misstänkta. Det handlar inte om vad som faktiskt kommer fram utan hur fakta silas genom polismäns fördomar om kvinnors psyke. Vi menar att både kvinnorna och de företrädare de anlitar, försvarsadvokater eller målsägandebiträden måste börja förstå den här aspekten.

Kvinnor kan också råka ut för män med mycket dålig kvinnosyn som tar ut denna på de kvinnor de hanterar i tjänsten. Precis som rasism påverkar hur polismän möter andra människor, påverkar även en antifeministisk attityd hur poliser behandlar och hanterar kvinnor. Att kalla frågor om kvinnosyn för trams, som en hög polischef har gjort i radio (Mats Löfving nuvarande chef för NOA) sänder dessutom en signal ner i organisationen att det är legitimt att nedvärdera, kränka och förakta kvinnor.

Vi menar också att kvinnor inte är lika mycket värda som män inom svensk polis. Det hänger också ihop med att kvinnor anses galna och självmordsbenägna på ett sätt som inte gäller män därmed kommer både olyckor och mord att lämnas outredda. Kvinnor får alltså inte samma tillgång till trygghet och skydd för liv och hälsa.

Polisen väljer ut vad och hur de meddelar till media. De vill gärna sprida positiva nyheter om polis och barn (men inte Scott Goodwins 14 åriga flickor!) och äldre ”damer”. Bland de notiser polis vill ha ut finns tex den om småflickors ”detektivbyråer”,  barn som vill ha autografer i utsatta situationer eller äldre ”damer” som ringer efter saknade vänner. Detta är en strategi. Barn och äldre ”damer” är ett säkert kort för att få poliser att framstå som trevliga och förtroendeingivande. I denna strategi ingår också att välja ut kvinnliga alibin när det kommer kritik kommer vare sig det rör Romregistret, händelserna i Limhamn eller något annat. Att skicka fram kvinnliga företrädare för att försvara en i grunden maskulin rasistisk och sexistisk struktur är fördelaktigt.  Det sker även i andra sammanhang att kvinnor ska legitimera ett förtryck som i grunden upprätthåller manliga privilegier. Såtillvida skiljer inte polisen ut sig. Kvinnliga poliser kan däremot inte förvänta sig att få samma stöd som manliga om de misstänks för tjänstefel/brott. Polisens kåranda är manligt kodad.

Polisens demonisering av kvinnor har också som syfte att våldet ska framstå som mer ”jämställt”.  Detta är också en ambition hos MRAs svenska motsvarigheter dvs svenska mansrätts- o papparättrörelsen. På deras sajter och bloggar finns långa uppställningar på brott som kvinnor begått. De anser att kvinnor ljuger om våldtäkt, tror att våldsutsatta kvinnor psykiskt sjuka som en utgångspunkt och att kvinnor manipulerar män. Genom att polis väljer att förminska våld mot kvinnor, att förringa mäns våld mot kvinnor och att demonisera kvinnor hjälper de dessa antifeministiska och kvinnohatande organisationer. Givetvis finns det också poliser som sympatiserar med dessa organisationer.

Att kvinnor demoniseras och därmed diskrimineras är en del av större samhällelig struktur. I Bromanders avhandling om Politiska skandaler. Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? Se recension i Tidskriften respons visas hur media dömer kvinnor hårdare och styrs av stereotypa bilder av män och kvinnor. Förutom att det visar att media är dåligt skickat att granska poliser ur ett genusaspekt så möjliggör det också för polis att få ut sin bild av kvinnor som oberäkneliga och farliga och psyksjuka dvs en demonisering av kvinnor. Det är allvarligt att vi har en polis som inte bara är en del av denna samhälleliga struktur som granskar och dömer kvinnor hårdare än män utan också själva förstärker den här diskriminerande attityden.

Att polis år efter år inte tar till sig kunskap om mäns våld mot kvinnor inklusive om sexuellt våld/våldtäkter, att de fortfarande tror att falska våldtäkter är ett problem, att de inte ens vet att våldtäkt inte är ett tekniskt brott utan är ett integritetsbrott, att de inte utreder hatbrott mot kvinnor, att de  inte tar unga flickors säkerhet på allvar, att de inte kan hantera prostitution,  att polis har register som #kvinnoregistret och att de använder media i stort sett dagligen för att demonisera och skuldbelägga  kvinnor leder till att våld mot kvinnor därigenom också legitimeras. Det är allvarligt att kvinnor inte har samma tillgång till polisiära resurser uer som män och det reser återigen kravet på att en Ny Myndighet Nu måste inrättas – för Kvinnofrid NU.

Till sist:

  • Vi har granskat polisen och media i detta inlägg utifrån våra tidigare inlägg om Polisens #kvinnosyn, och genom att anlägga en genusaspekt på hur polisers uttalar sig och utövar sin polisiära verksamhet i media. Men vi anser att det behövs genusforskning inom det här området, t ex  hur poliser uttalar sig om kvinnor respektive män i media, hur brottsrubricering påverkas av kön, hur skuldbeläggande och skuldavskrivande påverkas av könet.

Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter

Vår granskning av polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret fortsätter med att synliggöra hur polisen å ena sidan delar ut varningar till och skuldbelägger kvinnor och å andra sidan påstår att kvinnor okynnesanmäler våldtäkt.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan ”råd” från polis till kvinnor att akta sig och att de samtidigt anser att falska våldtäkter är ett problem. De här ”råden”  verkar leva ett eget liv och idén om att kvinnor ljuger lever ett annat och de  ses inte i ett sammanhang. Men det ska vi göra nu. Vi kommer först visa på ett antal exempel där polis gått ut i media och varnat kvinnor och flickor från att röra sig fritt för att därefter visa hur poliser i olika sammanhang också skuldbelägger kvinnor för mäns våldsutövande.  Sist men inte minst tar vi upp tillfällen där polis vid ett antal tillfällen tydliggjort sin inställning att kvinnor och flickor diktar upp om att de blivit våldtagna och att det är ett mer eller mindre stort ”problem” för polisen.

Låt oss först titta på hur det kan låta i media när polis varnar kvinnor. Nedanstående artiklar är bara exempel som förekommit i media. Det finns säkert många fler och sådana som inte har nått media men där samma information når kvinnor och flickor på annat sätt.

Polis varnar kvinnor och flickor för att gå ut ensamma

I mars 2012 varnade Polisen i Västernorrland kvinnor i Örnsköldsvik.

Efter två gruppvåldtäkter – nu varnar polisen Örnsköldsviks kvinnor. Gå inte ut ensam.

– Vi måste göra det tills vi vet mer, det är oansvarigt att inte varna. Som kvinna ska man tänka sig för och inte gå ut ensam fredag och lördag natt i Ö-vik. Det handlar helt enkelt om att tänka sig för lite extra

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14580737.ab

De anser alltså att de tar sitt ansvar när de varnar kvinnor.  Men hur tar de själva sitt ansvar med att utreda våldtäkterna?
I en tidningsartikel från 2014 redogörs för hur polisens agerade 2012, då varningen gick ut.

* En 18-årig kvinna sa sig ha blivit våldtagen av mer än en man natten mot den 4 mars. Utredningen startade – och lades ned – utan att polisen hade någon misstänkt.

* Den 23 mars uppgav en kvinna att hon hade blivit förföljd av en man i centrala Örnsköldsvik när hon var till väg till en restaurang. Enligt kvinnan tog mannen tag i hennes ansikte. Händelsen rubricerade som ofredande. Polisen stängde ärendet utan att ha någon misstänkt.

* En 24-årig kvinna anmälde att hon den 24 mars hade råkat ut för grov våldtäkt, alternativt försök till grov våldtäkt. Kvinnan att hon hade blivit överfallen av flera män och att hon hade blivit indragen i Örnparken – mitt i Örnsköldsvik.

I juni 2012 lades utredningen ned.

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/polischefen-tror-pa-nedlaggning

Samtliga tre ärenden som föranledde att Polisen i Västernorrland varnade kvinnor lades alltså ner ganska omgående.  Det synes alltså ha varit viktigare att skrämma kvinnor än att utreda på ett engagerat och drivande sätt. Polisen i Västernorrland har för övrigt fått kritik i ett antal JO-anmälningar rörande nedlagda våldtäktsutredningar.

I september 2013 greps tre män, ett fall som senare föranledde artikeln om ovannämnda nedlagda utredningar, efter en uppmärksammad anmälan om våldtäkt där en flicka utsattes för grovt sexuellt våld. Utredningen lades ner två gånger och öppnades en tredje gång efter kritik från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. De tre männen dömdes så småningom men i domen anges att männen bör visas hänsyn eftersom ärendet dragit ut på tiden och de fick därför ett milt straff (givetvis är det ytterst pressande även för brottsoffret men hennes lidande p g a schabblandet nämns inte i domen). Polisens okunskap och ointresse hjälpte alltså gärningsmännen.

Det visar att det var lätt att varna kvinnor och svårt att försöka göra lagföra de som är orsak till varningen. Det anses vara att ta ansvar att åstadkomma otrygghet för kvinnor men att utreda våldtäkter och andra övergrepp anses inte förknippat med något särskilt ansvar. Polisen i Västernorrland benämner också utredningar som att de har ”bra kvalitet”. Vad denna kvalitet består av utreds däremot inte. Bra kvalitet borde dessutom anses vara något de själva åstadkommer och inte något som åligger brottsoffret.

Problemen med våldtäkter är att man ofta vet så lite. Därför bör vi göra som vi gör. I det senaste fallet i Ö-vik kan jag inte detaljerna, men vet att det var bra kvalitet på anmälningen inledningsvis.

I april 2012 varnade Polisen i Västmanland kvinnor i Västerås efter att flera överfall.

Polisen varnar kvinnor: Spring inte ensamma

Ytterligare en kvinna har blivit attackerad i Rönnbyspåret. Polisen uppmanar nu kvinnor att inte springa ensamma i skogen.

– Ha i så fall telefonen beredd och var väldigt uppmärksam. Annars är mitt råd att springa med en kompis, säger kriminalinspektör Britt-Marie Östman.
– Men de har inte gett något hittills. Vi är inte nära något gripande
.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma

I november 2013 varnade Polisen i Stockholm kvinnor på Lidingö. 

Polisen varnar ensamma kvinnor

De råa överfallen på kvinnor som skett på Lidingö har satt skräck i befolkningen. Flera kvinnor berättar att de inte vågar gå ut på kvällarna
…har två kvinnor under kort tid överfallits och misshandlats brutalt av en okänd man på Lidingö.
Polisen tror att övergreppen kan ha begåtts av samma man.

 …nytt överfall skett som kan ha koppling till de två tidigare.

På grund av de brutala överfallen varnar nu Lars Byström Lidingöborna för att ge sig ut på kvällarna.
– Vi vill inte skapa någon jättepanik och oro på Lidingö. Men vi vill uppmana allmänheten att inte gå ut där det är som mörkast. Välj andra vägar och var försiktig. Ska man ut och jogga eller gå ut med hunden så gör det i sällskap med någon annan, säger han och påpekar att överfallen har hög prioritet hos polisen.

http://www.mitti.se/polisen-varnar-ensamma-kvinnor/

Polisen väljer här att använda ord som ”allmänheten” trots att det framkommer att det är kvinnor som råkat illa ut och det är kvinnor de avser att varna.

I oktober 2014 varnade Polisen i Värmland kvinnor i Hagfors.

Polisens varning; Rör er inte ute ensamma

Polisen i Hagfors går nu ut och varnar kommunens kvinnor och flickor.
Efter den senaste tidens våg av sexualbrott vill man inte att kvinnor rör sig ensamma.

– Den här informationen har vi även gett till företrädare för kommunens skolor som kommer att prata med sina elever och deras föräldrar, säger polisens pressinformatör Tommy Lindh.

 Polisen i Värmland jagar en misstänkt våldtäktsman som man tror har begått minst 13 sexualbrott den senaste tiden.
Han har gjort många grova övergrepp under kort tid och verkar vara motiverad – så att ingripa själv avråder vi starkt ifrån utan man ska kontakta polisen, säger Tommy Lindh.

 Polisen har nu gått ut med konkreta råd till kvinnor som rör sig i Hagfors.
– Vi vill att kvinnor ska vidta de försiktighetsåtgärder de kan göra. Att man så långt det är möjligt har sällskap med varandra när man rör sig från punkt A till punkt B. Att man kopplar upp sig på telefonsamtal med någon om man behöver röra sig ensam, säger Tommy Lindh.

Informationen har även getts till kommunens skolor som ska informera elever och deras föräldrar om försiktighetsåtgärderna. Meddelandet ska gå ut till elever i alla skolåldrar.

http://www.expressen.se/gt/polisens-varning-ror-er-inte-ute-ensamma/

Tio av dessa överfall lades ner men utredningarna fortsatte för de tre grövsta fallen men även de lades senare ner. Polisen i Värmland lyckades inte – eller förmådde inte –att utreda och lagföra någon/några skyldiga för dessa överfall men signalen att kvinnor ska vara rädda förmådde de få ut och de lyckades t o m att varna flickor via skolorna. Vad betyder det för uppväxande flickor och deras känsla att även de ska ha rätt till säkerhet? Ska de redan som barn via den lärande organisationen som skolan är, få information att omvärlden är osäker för flickor och att de själva har ansvar för sin säkerhet – inte polisen?

Det är också intressant att Polisen i Värmland även lade ner förundersökningen rörande den våldtäktsanmälan som en elev anmälde på Lundbergs internatskola.
Det dröjde tre veckor innan den misstänkte hördes trots att det är viktigt att förhör sker så snabbt som möjligt efter händelsen. Det hävdades att ”ord stod mot ord” dvs om inte mannen erkände så hände inget eftersom kvinnan kanske ljugit. På något annat sätt går inte att tolka det uttrycket.

Våldtäktsanmäld Lundsbergselev fortfarande inte förhörd

Trots att det gått en vecka har den anmälda eleven inte förhörts.

http://www.nwt.se/storfors/article1688442.ece?service=refresh

Polisen i Värmland verkade dessutom främst intressera sig för  att förhöra en mängd andra personer än just den misstänkte.

Vi har gjort cirka 15 förhör. Vi har hört elever, lärare och annan personal på skolan

Trots att det alltså dröjde flera veckor innan förhör med den misstänkte påstår polisen följande:

Vi är mycket noggranna när det gäller den här typen av misstankar.

Hur andra personer kan veta bättre än den misstänkte vad som skett framgår inte. Trots att våldtäkt är ett brott där den misstänkte mannens kvinnosyn och uppfattning om sexualitet ska stå i fokus uttalar utredande polis följande:

Han säger att det skett gemensamt och i samförstånd, säger Karl-Erik Sten, utredare på Värmlandspolisens avdelning för grova brott.

Där har denna polis, som är en utav den som ska utreda komplexa sexualbrott, redan tagit ställning. Detta uttalande i media är ytterst oprofessionellt och kan bara tolkas som att det ska bana vägen för en nedläggning med hänvisning till det vanliga utredningsmantrat ”ord mot ord”.

Utav denna hantering av Polisen i Värmland går det att konstatera att varningar till kvinnor och skolvarningar till flickor är mer prioriterat än att utreda våldsbrott mot kvinnor.  Kvinnors och flickors trygghet är något de själva är ansvariga för och inte något som verkar beröra den myndighet som har till uppgift att skapa trygghet hos medborgarna. Just de medborgare som är mest otrygga enligt undersökningar är alltså de som varnas – av polis. Detta kan inte tolkas på något att sätt än ett fatalt misslyckande och ett underbetyg på svensk polis.

I februari 2015 varnade Polisen i Kronoberg flickor i Nässjö efter flera fall av blottning.

”Bra för unga tjejer för att ha med kompis”

http://www.expressen.se/gt/man-blottade-sig-for-tonarsflickor-pa-ica/

Någon anledning att vara orolig för att gå ut på kvällarna i Nässjö anser han inte att någon ska behöva vara. Däremot menar Anders Olsson att det kan vara bra för unga tjejer att han med sig en kompis och inte vandra ensam om kvällarna.
– Det finns ingen anledning att i nuläget haussa upp någon stämning om att man behöver vara orolig i Nässjö, men självklart är det bra att ha med sig någon när man är ute, säger Anders Olsson.

 Polisen ska nu fortsätta att samla in information från de tre tillfällena då en person ska ha blottat sig för unga flickor.
Vi har en del material att gå igenom. Vi är mitt inne i utredning och jag kan inte säga om vi har någon misstänkt just nu eller inte. Vi ska fortsätta att samla in material och gå igenom det vi redan har.

Polisens uttalanden är lite motsägelsefulla, dels finns det ingen anledning att ”någon” ska vara orolig men dels ska unga tjejer ha med sig en kompis. Om det ska vara en manlig eller kvinnlig kompis framkommer inte men unga tjejer är alltså inte någon. ”Någon” behöver inte oroa sig men unga tjejer varnas.

Samtliga  ovanstående exemplen på varningar talar om att kvinnor och flickor ska bete sig på visst sätt och vara rädda för att röra sig i det offentliga rummet, dvs de utsätter sig för fara om de inte gör rätt. Tyvärr är det också ett sätt att faktiskt skuldbelägga kvinnor istället för att fokus hamnar på mannen som gör fel. Ingenstans verkar polisen ge varningar till gärningsmän eller anse att män och pojkar bör hålla sig inne. De är ju de, männen, som begår brotten inte kvinnor och flickor.

Rubriker talar sitt drastiska språk – det offentliga rummet kan vara farligt för kvinnor. Trots att det är just hemma och på andra ställen inomhus, som flest övergrepp sker så är signalen att kvinnor ska hålla sig hemma eller till säkra ställen och ha beskydd. De görs själva ansvariga för sin säkerhet.

Polisen skuldbelägger kvinnor för våldtäktsbrottet

Förutom att ”varna” kvinnor och flickor förekommer det också att polis på självklart och fullständigt internaliserat sätt skuldbelägger kvinnor och flickor för de sexualbrott de blir utsatta för. Låt oss titta på några exempel.

I juli 2011 intervjuas Polisen i Lund och efter att Sydsvenskan tidigare rapporterat om att inget enda av de 41 våldtäktsanmälningarna 2010 ledde till åtal.

Polisen: det är inte något konstigt detta.

Kriminalkommissarie Stephan Söderholm är en av dem på Lundapolisen som ansvarar för att utreda våldtäktsanmälningar

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis. Det är viktigt att man anmäler så fort som möjligt så att vi kan göra rättsmedicinsk undersökning, säkra DNA-spår, göra brottsplatsundersökning och annat som kan binda gärningsmannen till brottet.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.
– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Många kvinnor är oroliga för överfallsvåldtäkter. Det är en ganska obefogad rädsla i Lund, menar Söderholm.
– Vi har bara två anmälningar om överfall utomhus. Det är betydligt större risk att vara berusad inomhus på en studentkorridor.

Stephan Söderholm hävdar att polisen lägger ned stora resurser på alla anmälningar.
– Vi nonchalerar inte någon anmälan. Men om vi ska driva en anmälan till åtal så måste vi tro att vi kan vinna målet. Annars ska vi inte göra det. Och titta på anmälningarna. Är du beredd att sätta någon i fängelse i två år på de grunderna?

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.
Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

http://www.sydsvenskan.se/lund/polisen-det-ar-inget-konstigt-i-detta/

Polismyndigheten i Skåne som Lundapolisen tillhör, betror tydligen den här kriminalkommissarien med sina fördomar, om att kunna utreda att brott som våldtäkt. Han lyckas på den här intervjun få med i princip alla de myter och föreställningar som omhuldar våldtäktsbrottet.   Han utgår i utredningar uppenbarligen från att våldtäkt är lika med överfallsvåldtäkt trots att han själv påtalar att de flesta sker inomhus, han anser att offrets beteende är det som leder till våldtäkt, han anklagar t o m en 14 årig flicka för att själv orsaka sin våldtäkt, han påstår att anhöriga pressar fram anmälningar trots att det är viktigt att ett våldtäktsoffer får stöd, han påstår att kvinnor ljuger för att de ångrar sig efter ett samlag, han tycker synd misstänkta våldtäktsmän och som grädden på moset, vägrar han se att det handlar om manliga strukturer  och tar istället till alibit om kvinnliga åklagare som vi vet dels upprätthåller patriarkala strukturer i ett patriarkalt system och dels är helt beroende av hur utredande polis väljer att prioritera ärenden och vilka åtgärder som utförs för att kunna föra ett ärende framåt.
Vi påstår att det här är precis tvärtom; att det inte är 14 åriga flickor som kan vara en fara för sig själv utan att det är  ovannämnda kriminalkommissarie och hans värderingar som  är en fara för 14 åriga flickors säkerhet och integritet och att hans åsikter i vidare bemärkelse är en fara för alla kvinnors och flickors säkerhet och integritet.

Stephan Söderholm har sedermera fått förtroendet att vara presstalesman för Polismyndigheten i Skåne. Det är klar fingervisning om vilken tilltro arbetsgivaren och högre polischefer hyser för honom. Hans dåliga kvinnosyn har inte hindrat honom i karriären och det är ytterligare en signal till kvinnor och flickor i Sverige.

I juli 2013 uttryckte Polisen i Västmanland, via sin presstalesman att det är naturligt med överfallsvåldtäkter när ”folk” är lättklädda. Han fick motreaktioner och reagerade i sin tur mot motreaktionerna.

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”
Så uttalade sig Sven-Åke Hammar som var presstalesman under Power Meet i Västerås efter att en våldtäkt anmälts. Nu riktas kritik mot hans uttalande i sociala medier.

Ett flertal motreaktioner
Anställda på Kvinnohuset i Västerås reagerade över polismannens uttalande.
– Till och börja med tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att polisen lägger skulden på brottsoffer istället på förövaren, att man pratar om sådant som ”lättkläddhet”, säger XX, samordnare för den ideella verksamheten på Kvinnohuset i Västerås.

– Sedan tyder det på en väldigt stor brist om kunskapen om våld mot kvinnor. Att man kommer med avvikelseförståelse, att det handlar om lättkläddhet. Det är fördomar och okunskap. Våldtäkter handlar om behov av makt och kontroll. Det här är ett oacceptabelt uttalande om citatet stämmer.

SVT Tvärsnytt fick tag i Sven-Åke Hammar som har arbetat 34 år inom polisen för en intervju om det uppmärksammade uttalandet i samband med den stora spridningen i medierna. Under stora delar av intervjun återkommer han till samma mening om att det skulle vara naturligt med fler överfallsvåldtäkter på sommaren då fler har lättare kläder på sig. Han har i början svårigheter att förstå samhällets reaktioner.

Hur vill du kommentera ditt uttalande om våldtäkter?
– För mig föreföll det sig naturligt att det är lättare för våldtäktsmannen att hitta sina offer sommartid. För det är ju så att folk klär sig lättare och det är ju lättare för en gärningsman att hitta ett offer, det går betydligt mycket fortare att genomföra en våldtäkt med någon som har lite kläder, än mitt i vintern.

Kan du förstå vilka signaler kommentaren ger?
– Ja, men jag har inga åsikter om hur någon går klädd.

Har du kunskap om våld mot kvinnor?
– Nej, inte mer än vad än den erfarenhet jag har fått i utredningar.

Kunde du uttryckt dig på ett annat sätt?
– Ja, det är väl att det finns galningar ute i samhället som under sjukdom, berusning och drogpåverkan ger sig på försvarslösa människor. Jag borde ha uttryckt mig så istället.

Sven-Åke Hammar säger till Tvärsnytt att uttalandet inte grundade sig på statistik utan att han svarade spontant och att det var klumpigt sagt.
Jag borde ha uttryckt mig tydligare, så att inte någon tror att nu struntar vi i gärningsmannen och fokuserar på offret. Om någon har misstolkat, så tar jag tillbaka allt det, avslutar Sven-Åke Hammar.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/det-ar-naturligt-att-det-blir-fler-overfallsvaldtakter-pa-sommaren-nar-folk-ar-mer-lattkladda

En polis som jobbat i 34 år uttrycker utan att han vet något om ämnet, vilket han också tillstår, att våldtäkter är naturliga och beror på kvinnans klädsel. Inte heller förstår han vad kritiken bottnar i utan tycker snarare att han är missförstådd.  Men det som förefaller mest ”naturligt” i sammanhanget är hur internaliserat det är att polis lägger skuld på kvinnor för övergrepp. Det blir då alltså ”naturligt” att han inte förstår kritiken och att han anses sig ha rätt till att skuldavskriva män som våldtar.

I september 2014 gick Polisen i Stockholm och Twitterkontot YB Södermalm, som har ca 30.000 följare, ut med följande rader:

Oerhört viktigt att krögare tar sitt ansvar och inte överserverar. I natt brast det och vilket bidrog till en våldtäkt.

Kritiken mot tweeten ifrågasatte att skulden lades på alkoholen och inte på gärningsmannen och svaret  blev från de twittrande poliserna blev:

Aldrig påstått något annat. Skuldfrågan är otvivelaktig. Skulle dock troligtvis inte inträffat om inte alkohol funnit med i bilden.

För säkerhetsskull la de till:

Vår senaste tweet har uppfattats av några som att vi skuldbelägger offret. Gärningsmannen bär alla sluld. Något annat har vi inte menat.

I media utvecklar YB Södermalm  vad de menat med sin tweet.

Under torsdagsmorgonen skrev polisen Johan Säfström en tweet från YB Södermalms konto på Twitter. I den skrev han att en krögares servering av alkohol till en redan full kvinna bidrog till våldtäkten hon senare utsattes för inne på restaurangen.

Vem av dem menar du var full, offret? – Ja, kvinnan var full.

Kan man verkligen beskylla kvinnan för att hon blev våldtagen? – Nej, och det gör jag inte heller. Men jag hävdar att alkoholberusningen är en stark faktor i händelseförloppet. 

Men kan du förstå att man tolkar tweeten som att du beskyller kvinnan? – Nej, faktiskt inte.  

Om en kvinna är för onykter. Kan det vara en orsak till att hon blir våldtagen, menar ni?
– Folk som är onyktra blir i och med berusningen mer utsatta för våldsbrott.

Kan du förstå varför folk reagerar på tweeten? 
– Ja, jag tror man misstolkar andemeningen i det. Jag tror att folk uppskattar oss som att vi skuldbelägger aldrig ett våldtäktsoffer. Det är helt barockt. Det tror jag tillhör forntiden. Hoppas jag i alla fall. 

Skuldbelägger ni krögaren? – Det är svårt att se ett orsakssammanhang. Det är svårt som krögare att ha koll på sina gäster. Men vi anser att en krögare måste ha kontroll över gäster och sin alkoholservering.

Handlar inte problematiken någon annanstans än i alkohol?  – Problematiken ligger hos gärningsmannen. 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/777702-polis-skuldbelagger-full-kvinna-efter-valdtakt

Polisen i Stockholm, som YB Södermalm är en del av, skriver alltså först att en våldtäkt inträffade på grund av berusning och tillstår sedan att det var kvinnan som var berusad. Då uppstår frågan, våldtog hon sig själv? Eftersom poliserna på twitterkontot, som är det största polistwitterkontot i Sverige, samtidigt anser att det tillhör forntiden att skuldbelägga våldtäktsoffer, så går det inte tolka på något annat sätt än att YB Södermalm har en forntida syn på sexualbrott.

Polisen i Stockholm, via det ”populära” kontot YB Södermalm, anser sålunda att fulla kvinnor är skyldiga till sin egen våldtäkt. De som också ska kunna bemöta våldsutsatta kvinnor professionellt har en internaliserad åsikt att kvinnor försätter sig själva i en våldtäktssituation. Det är samma anda som i #kvinnoregistret;  brottsoffret blir skyldigt till brottet och de våldsamma männen osynliggörs.

I oktober 2014 uttalar sig Polisen i Örebro om sexuella övergrepp.

”Om kvinnorna inte anmäler så stärks ju den här personen i sitt agerande”

De flesta som blivit utsatta för sexuella övergrepp anmäler inte brotten till polisen. Och mörkertalet är ett stort bekymmer. Det säger Peter Springare, förundersökningsledare på grova brottsroteln i Örebro.

– Om en individ ger sig på en människa i olika sammanhang och kvinnorna inte anmäler det så att vi får ögonen på den här personen så stärks ju den här personen i sitt agerande och känner att ingen vill, kan eller törs anmäla det här.  Då är det väldigt stor risk att det här eskalerar, säger Peter Springare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5983974

Språket som denna polis använder i sitt uttalande är både avkönat och könat. Trots att sexualbrott är ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor så kommer inte Springare in på det. Att välja ord som att ”personen stärks i sitt agerande” och att det här ”eskalerar” ger också en tydlig indikation att Springare utgår från överfallsvåldtäkter. Han har förmodligen Örebromannen som ett facit här. Vad han gör internaliserat är att han lägger skuld på kvinnor som inte anmäler våldtäkt men han nämner inte att det handlar om att de känna sig bra bemötta av polis, att de ska känna sig trygga, att brottet ska tas på allvar som det integritetsbrott det är och att de inte blir ifrågasatta per automatik.  Att lägga skuld på kvinnor som  den är polisen internaliserat gör, inger inte förtroende för hur han kan hantera den grova brottslighet som våldtäkt är. Det torde vara snarare skrämma bort kvinnor i mörkertalet som han påstår sig tycka vara ett bekymmer.

Polisen misstänkliggör kvinnor som anmäler våldtäkt

Inte bara varnar poliser kvinnor och inte bara skuldbelägger de kvinnor – de går också ut i media med att det är ett problem att kvinnor – tjejer – hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Att polis först måste veta vad en våldtäkt är för att kunna påstå att den inte har hänt är inget som verkar bekymra dem när det rör viljan att diskutera dessa ”falska” våldtäkter.

I januari 2007 talar Polisen i Östergötland om hur falska våldtäkter är ett nytt problem.

Fler falska våldtäkter

http://www.folkbladet.se/nyheter/fler-falska-valdtakter-2674968.aspx

De falska anmälningarna kräver mycket energi av rättsväsendet, energi som borde finnas för de kvinnor som faktiskt blivit våldtagna, säger Anne Asp, chef för våldsroteln i Norrköping.

Polisen i Norrköping har ett antal våldtäktsanmälningar där de inte kommer vidare. Den kanske allvarligaste orsaken är fall där polis och åklagare misstänker att det inte förekommit något brott.
Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.

– De här brotten kräver mycket energi av utredarna, energi som borde finnas till de ärenden där en kvinna faktiskt blivit våldtagen.

Det är ofta svårt att bevisa att kvinnan anmält felaktiga uppgifter eller att det som anmälts aldrig förekommit. Inget är svart eller vitt, förklarar de. Istället beskriver de utredningarna som en gråzon.
– Det är viktigt att säga nej. Om det inte varit något tvång under samlaget så kan det inte bli en våldtäkt bara för att hon ångrar sig efteråt,

– Men jag tror inte att någon anmäler bara för anmälans skull, utan det finns alltid någon orsak bakom att något har hänt,

De anmälningarna handlar mer om oförstånd eller oförmåga att backa från utredningen. Allvarligare och direkt brottsligt är de ärenden där någon felaktigt pekas ut för ett brott. 

– Vi jobbar alltid på skarpt läge när vi får in en anmälan, förklarar de båda men betonar i nästa andetag att det är lika viktigt att ingen blir felaktigt misstänkt eller dömd.
– Den som felaktigt utpekas som misstänkt för en våldtäkt blir aldrig helt rentvådd. De blir det hos oss, men allmänheten har redan dömt dem. De får gå vidare som våldtäktsmisstänkta och det är fruktansvärt,

Hur polisen skiljer på de som inte blivit riktigt våldtagna och de som blivit riktigt våldtagna talar de inte om. Poliserna blandar också ganska försåtligt beskrivningarna av att det inte är ”svart eller vitt” och en ”gråzon” med åsikten att det inte är speciellt ovanligt att kvinnor anmäler fel/falskt. Skulden läggs också på den kvinnan som anmäler, hon ska vara ett idealt offer annars ska hon ”backa” ur.

I maj 2007 intervjuades Polisen i Örebro 2007 om hur deras egna undersökningar visade att minst 19% av alla våldtäktsanmälningar är falska.

Var femte anmäld våldtäkt är falsk, menar polisen

Enligt en egen utredning som polisen gjorde av alla våldtäktsanmälningar i Örebro län 2004, så var närmare var femte anmälan felaktig eller falsk. Samma antal falska anmälningar gäller fortfarande menar Robert Haslinger, som är chef på roteln grova brott hos Örebropolisen.

Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.
Det här är något som juristen Elvy Wicklund i Örebro inte känner igen, trots att hon har 20 års erfarenhet av att ha jobbat med kvinnor som utsatts för den här typen av brott.
Den som i de flesta fall avgör om en våldtäktsanmälan är felaktig är polisens egna utredare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=1386947

Det är dessa rader som står att läsa på radions websida. Men det är viktigt att höra igenom hela inslaget med intervjun. Ordagrant låter det enligt följande:

Polischef Haslinger: Och man kom fram till att det var 18 % då stämmer det ganska väl med dom siffror som är i år också. Det är en konstant hög andel.

Reportern: Varför är det så enligt dig?

Polischef Haslinger: Det finns flera anledningar till det; en del tror att de ska kunna få ut någon ersättning, det finns vissa som har psykiska problem, hämndmotiv, behov att förklara bort en otrohet, till exempel.

Vi haft exempel på när en kvinna varit berusad och haft sex med andra än sina pojkvänner eller sina män och sedan har de hittat på istället att de blivit utsatta för sexbrott.

Läst text av reportern: Att så mycket som 18% skulle vara påhittade eller felaktiga anmälningar kan ändå vara  i underkant anser Robert Haslinger. Han tror att det kan vara en ännu större andel som är falska eller felaktiga anmälningar. Det här är någonting som kvinnojuristen Elvy Wicklund Örebro, ställer sig frågande inför.

Wicklund: Utifrån min erfarenhet så känner jag inte igen det.  Jag har haft ett ärende när jag vet att polisen ansåg att det var en falsk anmälan men där jag är övertygad om att kvinnan talade sanning.

Lät text av reportern: Vad det är som avgör om det är en falsk eller felaktig anmälan är ofta den utredande polisens känsla eller att det kommer fram saker som inte kan stämma som är helt orealistiska eller att kvinnan till slut i efterhand erkänner att hon hittat på allt. Men dom fallen är ovanliga enligt Robert Haslinger. Däremot har han idé om hur man skulle kunna få bukt med en del av de falska anmälningarna.

Polischef Haslinger: Om polisen skulle göra något exempel där man skulle välja ut ett ärende och ställa ekonomiska krav mot den som har hittat på den här historien och det kommer i så fall bli oerhörda summor som vi pratar om man räknar ihop alla kostnader som vi får för våra utredningar.

Polisen i Örebro gör alltså egna undersökningar om något så komplext som sexualbrott. Det framkommer inte varför de gör egna utredningar och utifrån vilken kunskap. Men polischef Haslinger hänvisar till att även årets siffror ”stämmer”, det är en konstant hög andel som anmäler våldtäkt falskt.  Det är så häpnadsväckande att vi måste upprepa:  en polischef som ansvarar för bla a våldtäktsutredningar anser att det är en hög andel kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt falskt.

Som anledning till detta falska beteende anger polischef Haslinger de vanliga antifeministiska myterna om våldtäkt, våldtäkt anmäls för att kvinnor har ekonomiska motiv, har psykiska problem, vill hämnas och vill förklara bort otrohet.

Varför inte män har samma behov att förklara bort otrohet går inte Haslinger in på. Inte heller går han in på att även en misstänkte ofta har precis samma bortförklaringar på varför en kvinna har anmält honom för våldtäkt, som polischef Haslinger ger uttryck för.

Men förutom detta har även polischef Haslinger en idé hur Polisen i Örebro kan komma tillrätta med alla dessa ljugande kvinnor och flickor som han uppenbarligen har stora problem med:  han tycker att polisen ska välja ut någon som anmäler våldtäkt fel som betalningsskyldig för hela utredningen. Han vill statuera ett exempel och skrämma bort de som anmäler ”fel” våldtäkter.

Det här polisiära agerandet sker alltså i tre steg:

  1. Myter och föreställningar om våldtäkt tillsammans med negativ kvinnosyn leder till dåliga sexualbrottsutredningar.
  2. Det startas egna utredningar om varför så få våldtäktsanmälningar lyckas och skulden läggs på de som anmäler – det är fel sorts anmälningar.
  3. De som anmäler straffas för polisens inkompetens och dåliga kvinnosyn genom hotet att tvingas betala för polisens arbete.

Detta är alltså både en dubbelbestraffning och en trippelbestraffning som Polisen i Örebro riktar mot kvinnor och flickor. Robert Haslinger jobbar för övrigt kvar. Hur många falska våldtäkter han anser han att det finns nu vet vi inte men det finns ingen anledning att tro att hans kvinnosyn radikalt förändrats till det bättre. Haslinger (och hans kollegor) gick också ut i media med frikostig information om fallet med kvinnan som misstänktes för ett grovt våldsbrott och som senare fälldes i Örebro tingsrätt. Att han därigenom beter sig som en  antifeminist som vill ge så mycket uppmärksamhet som möjligt till tesen om att ”kvinnor kan” är alltså tydligt men vi kommer återkomma till det i inlägget om Polisen och media.

I juni 2007 går Polisen i Västra Götaland 2007 ut anonymt i media om vad de anser vara ett jätteproblem ; att våldtäkter är uppdiktade. Artikeln finns också hänvisad till i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar då JO under denna period utredde just Polisen i Västra Götaland för deras undermåliga hantering av våldtäkter.

Poliser hävdar: ”De flesta våldtäkterna är uppdiktade”

http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/

De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem

 I artikeln säger en namngiven chef att det inte finns någon statistik och att han därför inte som tjänsteman kan påstå något sådant som står i rubriken. Men de anonyma poliserna har inga sådana betänkligheter. De gör som i #kvinnoregistret dvs förklarar att de som anmäler våldtäkt inte sällan har psykiska problem dvs det är brottsoffret det är fel på. Ingenstans går de anonyma poliserna in på hur de ser på våldtäktsbrottet och om de vet att de flesta kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp inte anmäler.
En sådan här artikeln sänder både en signal om hur Polisen i Västra Götaland ser på våldtäkt, hur deras kunskapsnivå är och hur deras kvinnosyn är. Det kan också leda till att kvinnor tappar förtroende för polisen och väljer att i ännu mindre grad anmäla sexualbrott. Polisen kan sedan påstå att de därigenom fick ”rätt”. Forskning visar däremot att anmälningsbenägenheten för våldtäkt påverkas av hur samhällets och därmed även polisens syn på våldtäkt är.
JO riktade för övrigt kritik mot hur våldtäkt utreds hos Polisen i Västra Götaland och bland annat på bristande resurser i just dessa utredningar.  Frågan som återstår är: jobbar alla dessa anonyma poliser kvar? Utreder de våldtäkt idag? Med samma dåliga kvinnosyn ? Då är det nog snarare det som är ett ”jätteproblem”.

I juli 2008 uttalar sig Polisen i Östergötland återigen i media om de falska våldtäkterna. Nu är det inte längre ett nytt problem, som angavs ovan, utan det är betydligt vanligare än vad ”många” tror.

Falska våldtäkter problem för polisen

Flera poliser som Corren talat med anser att falska våldtäktsanmälningar har blivit vanligare under senare år.- Det bär mig emot att säga det, men en del anmälningar borde aldrig gjorts. De här tjejerna förstör för sina systrar, som verkligen har våldtagits, säger kriminalinspektör Pär-Åke Ekholm.

– Jag kan tyvärr inte ge några exakta siffror, men det är betydligt vanligare än många tror att utredningar läggs ned på grund av att berättelsen inte stämmer.

Enligt Ekholm kan det finnas flera olika förklaringar till att någon anmäler en våldtäkt utan att den begåtts. Oftast är alkohol och droger inblandade. Målsäganden har kanske gått för långt med någon hon egentligen inte ville ha sex med.

– Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.

En annan bakgrund kan vara att målsäganden tidigare i sitt liv varit med om något traumatiskt.

– Hon har en berättelse som vill ut men det är inte den här, påstådda våldtäkten. Generellt tror jag att det är personer som inte mår bra från början som anmäler en falsk våldtäkt.

Pär-Åke Ekholm poängterar att han inte menar att kvinnor ska hålla inne med anmälan.

– Det stora problemet är alla våldtäkter som inte anmäls för att kvinnan inte vågar. Jag hoppas bara att vi kan undvika fall som uppenbart inte är våldtäkter.

http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/falska-valdtakter-problem-for-polisen-4276983.aspx

Polisen i inslaget anser att det är vanligt att berättelsen inte stämmer. Vad det är som ska stämma kommer de inte in på. Därefter staplas de vanliga myterna om våldtäkt på rad. En kvinna som  är drogad eller berusad verkar få skylla sig själv om hon blir våldtagen.  Myterna om kvinnor som ångrar sig, vill dölja otrohet och att felet är att den anmälande kvinnan inte mår bra ”från början” återkommer.  De ”tjejer” som anmäler fel förstör också för sina systrar. Varför det skulle vara så ges inget svar på. Den enda tolkningen är att alla kvinnor och flickor som anmäler övergrepp drabbas dessa fördomar och kan anses förstöra för ”sina systrar”.

I juli 2011 anger Polismyndigheten i Skåne, Lund att kvinnor anmäler falskt, delar av artikeln ovan återges igen.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.
Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.

I september 2011 oroar sig Polismyndigheten i Halland för att oskyldiga pojkar får sitta anhållna.

Polischef: ”Tjejer hittar på om våldtäkt”

Allt fler polisanmäler våldtäkter på falsk grund- det menar i alla fall Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Jag är fruktansvärt besviken på de kvinnor och tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är några våldtäkter.  Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna hos oss . Det drabbar ju alla andra som flickor och kvinnor som blir våldtagna som ropar efter våran hjälp

Fråga: Men är det här ett stort problem i förhållande till dem som inte vågar anmäla överhuvudtaget?

Nej, det är ett litet problem. Men jag vill fortfarande inte ha dom problemen.

Men Halmstadjuristen YY som ofta företräder våldtäktsoffer har däremot aldrig stött på detta inom rättsväsendet. Hon menar att problemet istället är att för få kvinnor orkar eller våga anmäla. Jag har inte stött på det, jag har ändå arbetat i domstol sedan 1977 och nu som privatpraktiserade jurist.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4699012

Polischefen anser alltså att tjejer som anmäler falskt är litet problem men det drabbar alla andra som blir våldtagna. Varför de som blir våldtagna skulle behöva ”ropa” efter hjälp svarar hon inte på. Det är i sammanhanget intressant att se en helt annan ton och attityd när det rullades upp en sexköpshärva med pojkar 2014.

 Det är pojkar i 20-årsåldern som är lite vilsna och inte förstår sitt eget bästa, att man blir utnyttjad när man säljer sex. Man är ett offer helt och hållet, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen.

– Sexualbrott är ofta förknippade med skam och skuld. I det här fallet rör det sig dessutom om unga män som befunnit sig i beroendeställning. Det är viktigt att betona att vem som än blir utsatt alltid kan komma till polisen och att vi tar anmälningarna på allvar. Vi är särskilt utbildade att möta dem som utsatts för övergrepp, säger Inger Ohlsson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5893363

Tonen är alltså betydligt mer förstående för svårigheter att anmäla sexualbrott här än 2011 då hon ansåg sig vara ”fruktansvärt besviken” på tjejer.

Sammanfattning

Att kvinnor och flickor varnas för att vistas ute och att de skuldbeläggs för våldtäkter är två sidor av samma företeelse: att osynliggöra orsaken till det sexuella våldet dvs att det i nästan alltid är män och pojkar som begår våldtäkt mot kvinnor och flickor. Att polis fortfarande upprätthåller samma syn på sexualbrott som 1976, då boken ”Skylla sig själv” kom ut, är skrämmande men tyvärr en verklighet.

Det sker,  som visas ovan, internaliserat men förmodligen även fullt medvetet. Trots att det borde finnas en vilja öppet att diskutera polisens kvinnosyn verkar det snarare vara tvärtom som rapporteringen om #kvinnoregistret visade då en hög polischef, Mats Löfving, använde ordet ”trams” när en reporter ställde frågor om det.

Som också visas ovan började det i under andra hälften av på 2000-talet dyka upp artiklar om problemet med sk falska våldtäkter. Under samma tid växte sig antifeminism allt starkare. Åsikterna från poliser om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt ska alltså ses i det ljuset.

Efter att Assangefallet briserat, där mängder av nätaktivitet avslöjade en mycket dålig kvinnosyn, kom året efter ytterligare artiklar om falska våldtäkter där polis uttalande samma fördomar som fanns att läsa på olika antifeministiska sajter. Det finns skrämmande nog knappast något som skiljer mellan hur poliser uttalar sig om falska våldtäkter och det tankegods som har går att läsa på vilken kvinnohatiskt sajt som helst. Det är intressant i sig.

Om det innan dagens abortlagstiftning fanns myter om att kvinnor anmälde våldtäkt för att få försörjning och att tidigare sexualmoral förutsatte att kvinnor och flickor skulle”hålla på sig” och att det var därför de anmälde våldtäkt, så har myterna om orsakerna till ”falska” våldtäkter nu byts ut till att vilja dölja otrohet och att få skadestånd.  Psykisk sjukdom verkar dock ha stått sig genom åren. Trots att våldtäktslagstiftningen har uppdaterats och det tex är ett brott att utnyttja berusade och drogade kvinnor (hjälplöst tillstånd) lägger polisen i utsagorna ovan fortfarande skulden på kvinnorna och deras situation.

Det är heller inte så att det är en isolerad företeelse inom polisen med dålig kvinnosyn och att uttala sig föraktfullt om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 Polismyndigheter. Tio utav dessa är med i det här inlägget. Dessa är

Polismyndigheten i Halmstad
Polismyndigheten i Kronoberg
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland
Polismyndigheten i Västmanland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Östergötland

Det är alltså strukturer som finns överallt. Det är också flera höga chefer som har uttalat sig, poliser som är de som ska ha uppdaterad kunskap om sexualbrott, men istället vädrar mycket okunniga och kvinnofientliga åsikter.  Att det även är några kvinnor är inte förvånande eftersom, precis som i domstolarna, kvinnor i en patriarkal organisation upprätthåller patriarkala normer. Att utmana patriarkatet leder knappast till chefspositioner. Snarare tvärtom.

Det är alltså illavarslande att polis varnar kvinnor men lägger ner utredningar som var orsak till varningen, det är illavarslande att polis bland annat i nya sociala medier fortfarande upprätthåller föreställningen att kvinnor bär ansvaret för våldtäkter och det är illavarslande att poliser anser att ”falska” våldtäkter är ett problem när de inte ens vet vad en våldtäkt är dvs att det är ett integritetsbrott och inte ett tekniskt brott som poliser tycks tro. Det är också illavarslande att trots att så många kvinnor och flickor vittnar, bland annat på nya sociala medier, om övergrepp som inte har anmälts och hur kränkande de bemöts och (om de väl anmäler) att så många utredningar läggs ner, verkar det inte få någon effekt. Det verkar enligt polis vara svårt att få tag på de ”riktiga” våldtäkterna men det verkar finnas desto mer intresse för att få uppmärksamhet på tjejer som sägs ha hittat på våldtäkter.

Det är tydligt att kvinnor fortfarande avkrävs ansvar för sitt beteende, för våldtäktsmännens beteende och för att dessutom bete sig rätt och framstå som ett idealt offer. Vill det sig riktigt illa kanske en kvinna eller flicka som anmäler kan våldtäkt råka ut för en Robert Haslinger-polis som vill statuera exempel och därmed avkräva henne betalning för polisens arbete.

För att se ett exempel på hur polis går tillväga när de utreder s k falsk tillvitelse se inlägget om Flickan anmälde våldtäkt men blev istället själv dömd. Den hanteringen är inte unik. Tyvärr.

Hatet mot Lady Dahmer och kopplingen till papparättsrörelsen

Den senaste veckan har vi kunnat se hur den feministiska bloggaren och samhällsdebattören Lady Dahmer fått ta emot hat och hot från såväl unga som äldre män. Bakgrunden är att Nyheter24 publicerade en artikel om ett nytt ”parti” Maskulint initiativ.

Maskulint initiativ presenterade sin agenda i debattartikeln på nyhetssajten. En av deras huvudpunkter rörde vårdnadstvister. Redan här menar vi borde Nyheter24 ha reagerat och inte gett publicitet till ett uppenbart oseriöst initiativ på Facebook. Var fanns det kritiska förhållningssättet från Nyheter24?

Forskning, såväl nationell som internationell, visar att vårdnadstvister mestadels grundas i mannens/pappans våld.

Maskulint initiativ skrev:

”Vi ser skrämda på när vårdnadstvister löses genom att, utan ingående granskning, folk anser att en kvinnlig familjemedlem skulle vara mer lämpad att ta hand om ett barn än en manlig bara för att det ”historiskt sätt har vart så”.

Dessa personer har naturligtvis inte kunskap om vårdnadstvister överhuvudtaget, vilket framgår med all tydlighet, utifrån deras eget påstående. Påståendet är som hämtat från den s k Papparättsrörelsen och fakta om vårdnadstvister saknas helt.

Med tanke på att våld är ett centralt tema i vårdnadstvister och att barn utsätts för sexuella övergrepp och annat våld samt tvingas bevittna våld, har Nyheter24 ett stort ansvar att inte ge utrymme till dom som utan kunskap ”tycker till” om vårdnadstvister samt bortser från kunskap.

Papparättsrörelsen är en aggressiv och antifeministisk organisering av män som driver mantrat att män är ”diskriminerade” i vårdnadstvister, trots att män dömda för våld mot barnens mamma får gemensam eller ensam vårdnad om barnen samt att sexualbrottsmisstänkta pappor får ensam vårdnad om barnen.

I vårdnadsprocesserna saknas fortfarande genusperspektiv i bedömningarna vilket leder till att såväl socialhandläggare och domare bortser från pappornas våldshandlingar och istället ser till de våldsamma pappornas ”möjligheter”. En våldsam man ses därmed som en potentiellt lämplig förälder.

Än tydligare att det rör sig om en papparättsagenda blir det när Maskulint initiativ dessutom skriver följande:

”Att kvinnan bär ett barn inuti sig under nio månader innebär aldrig att nämnda kvinna är mer lämpat än fadern att uppfostra ett barn. Detta tycker vi att samhället gång på gång bevisar.”

Att mamman är gravid med barnet har aldrig någonsin varit en faktor som inverkat på lagstiftningen eller bedömningen av en förälders lämplighet som vårdnadshavare. Det är dock ett argument som våldsamma pappor anför då de inte funnits lämpliga som vårdnadshavare. Dessa män vill inte erkänna sin olämplighet som vårdnadshavare utan hittar istället förklaringen i något annat. Påfallande ofta menar de att ”feminismen” är orsak till bedömningen om deras olämplighet som vårdnadshavare eller att de ”råkat ut för partiska utredare”.

”Språkrörens” i Maskulint initiativ bakgrund granskades och då framkom att två av ”språkrören” var dömda för våldtäkt mot barn. Lady Dahmer publicerade informationen om ”språkrörens” bakgrund, med följd att hatet mot henne eskalerade stort.

Det som händer nu är att hatet och fokus riktas mot Lady Dahmer istället för på de dömda männens sexualbrott och våldshandlingar. Det sker en fokusförskjutning. Det är ett tillvägagångssätt som är väl känt sen tidigare. Våldsamma pappor i vårdnadstvister publicerar sina barn som ”kidnappade” eller ”försvunna”. Barnet/barnen och mamman hängs ut på nätet eller i sociala medier. Det som följer en sådan publicering är just att hatet riktas mot mamman och fokus förskjuts på det sättet från den våldsamme pappan. Det är samma företeelse som i Bjästa, där våldtäktsmannen får stöd och brottsoffret demoniseras och smutskastas. Det är en patriarkal företeelse som visar samhällsstrukturen vi lever i och som alltid måste synliggöras.

Hatdrevet mot TUR-teaterns föreställning ”SCUM-Manifestet” följde samma mönster. Enskilda kvinnor mordhotades pga en teaterföreställning.

Att mansrättsaktivister påfallande ofta har ett våldsamt förflutet är ingen ny kunskap. Inte heller att mansjourerna har en djupliggande problematik. I Bang nr 3/99 finns kritik mot mansjourerna i artikeln Männen slår tillbaka av Fredrik Bondestam och Stefan Villkatt. I artikeln framkommer bl a följande:

”Mansjourerna motverkar inte våld mot kvinnor. De snarare bagatelliserar kvinnomisshandel. Verksamheten präglas av mäns samtal om strategier för att få vårdnad eller fördelaktiga bouppteckningar.”

”Men vår analys av de ideologiska utgångspunkterna för verksamheten talar för att de, liksom mansjourerna, framförallt återupprättar mäns överordning och motverkar kvinnors rättigheter.”

”Mansjourerna uppger själva i verksamhetsberättelser och i samtal med oss att ”den förlorade manligheten”, det ”vilda i mannen” eller ”frånvarande fäder” diskuteras särskilt ofta, liksom mer personliga erfarenheter av ”provocerande”, ”listiga” och ”misshandlande kvinnor”.

”I ett nyhetsbrev från en mansjour i mellansverige anges också att syftet med verksamheten ”ska vara att främja en positiv manlighet fri från kvinnors orimliga krav och förväntningar”.” ”Under rubriken ”Påhittade polisanmälningar” på Sveriges Mansjourerna Riksorganisations, SMR:s hemsida finns långa textavsnitt som beskriver hur kvinnor både fysiskt och psykiskt ”misshandlar” män: ”Detta är en form av psykisk misshandel. Detta då det syftar till att behålla övertaget om mannen. Om det sker under ett förhållande och kvinnan anmäler dig så kan det vara svårt att bevisa motsatsen. Om det gäller misshandel och hon har tillskansat sig ett par blåmärken när ni båda var hemma, så är det nästan omöjligt att bevisa motsatsen.”

Maria Sveland skrev i sin bok Hatet om kopplingen mellan antifeminister, papparättsrörelsen och mansjourerna.

”Men tyvärr verkar påfallande många av mansjourerna bestå av en rad bittra män med ett våldsamt förflutet som använder sig av begreppet ”mansjour” för att sprida hatfyllda antifeministiska texter.”

My Vingren har skrivit om papparättsrörelsen i en artikelserie om PAS (Parental Alienation Syndrome). I del 3 i artikelserien, Papparättsrörelsen för dummies: Vilka är PAS-förespråkarna?, kartläggs papparättsrörelsen.

Researchgruppen granskade mansjourer och Martin Fredriksson skrev en artikel Anonymous hjältar i omvärlden, hatare i Sverige som publicerades i Feministiskt perspektiv. Även My Vingren skrev en artikel om en dömd man som drev en mansjour, Dömd för sexuellt ofredande driver mansjour.

Idag finns kunskap om PAS, papparättsrörelsen, mansjourerna och mansrättsaktivister. Papparättsrörelsen samt kopplingen till antifeminister som bl a Pär Ström och Pelle Billing är synliggjord och som en konsekvens av uppmärksamheten och kunskapen kring ”jämställdisternas” agenda och kopplingen till papparättsrörelsen har ett antal av dom nu slutat blogga och vara öppet synliga på samma sätt.

”Språkrören” för Maskulint initiativ uppgav Uppsala och Umeå som ort. Såväl Uppsala som Umeå har mansjourer och är kända för sin papparättsrörelse. Frågan är då om ”språkrören” därmed haft kontakt med mer ”etablerade” papparättsaktivister. I vilket fall som helst står det klart att agendan, den bristande kunskapen och retoriken är som hämtad från papparättsrörelsen.

Så vad är det som vi ser nu? Är det ett nytt tillvägagångssätt, som papparättsrörelsen nu tar till, för att nå ut med sitt budskap att män är ”diskriminerade” i vårdnadstvister?

Det kan vi inte säkert säga, men vi vet att antifeminismen som sådan inte upphör utan istället försöker finna nya vägar att föra ut sitt budskap på då de synliggörs och agendan avslöjas.

Hatet mot feministen, bloggaren och samhällsdebattören Lady Dahmer måste därför ses i denna större kontext.

Syftet är att tysta en inflytelserik röst i den feministiska debatten. Därför ska vi göra tvärtom och låta attacken mot Lady Dahmer få motsatt effekt. Hennes feministiska kunskap måste få ökad spridning.

Vi avslutar med att citera Maria Sveland i boken Hatet:

”Om du tillhör dem som vill ha ett rättvist, tolerant och solidariskt samhälle är det dags att vakna nu. Din röst och ditt agerande behövs i den här kampen.”

Drevet mot Fatta

Drevet som pågått under påskhelgen mot Fatta är väntat ur ett strukturellt perspektiv och förutsägbart ur ett historiskt perspektiv.

När kvinnor har samlat sig för att synliggöra och bekämpa den patriarkala sexuella suprematin och dess uttryck i form av mäns våld mot kvinnor, har de alltid stött på ett hårt och hatiskt motstånd. Med Internets framväxt har detta motstånd, antifeminism, kunnat organisera sig bättre och snabbt få ut sitt budskap.

Kvinnor kan arbeta för att uppmärksamma bröstcancer, för att öka kvinnors representation i styrelser, för att öka kvinnors ekonomiska utrymme eller mot sexistiska annonser – det väcker förargelse och hån. Men. Det är när kvinnor går till patriarkatets kärna och problematiserar det sexuella tolkningsföreträdet och mannens rätt till att sexuellt utnyttja kvinnors kroppar som antifeminister slår till som hårdast och med mest frenesi.  

Ett exempel långt tillbaka i historien, som visar att inget är nytt under solen, är hur debatten gick om reglementeringen. Reglementeringen var samhällets sätt att kontrollera att ”lösaktiga kvinnor” var friska så att män inte löpte risk att smittas av könssjukdomar. Många övergrepp på kvinnor och flickor begicks under denna tid för att prostitution ansågs vara ”ett nödvändigt ont”. Framför allt var det läkare som förde debatten om reglementeringens vara eller icke vara och de vid den tiden fåtalet kvinnliga läkare, som argumenterade för reglementeringens upphörande, blev särskilt illa åtgångna.

Under 80-talet kom prostitution återigen att hamna i fokus under utredningarna och rättegångarna i det sk styckmordsfallet dvs en 27-årig kvinnas skändligt behandlade kropp. Kvinnan var prostituerad och rättsväsendets hantering av prostitution som en del i rättsprocessen mot de misstänkta, fick Hanna Olsson att skriva sin klassiska bok ”Catrine och rättvisan”. Vid den här tiden fanns inte internet men fortfarande är Hanna Olsson ett hatobjekt och numera sker hatet på Internet. Trots att det alltså gått nästan 35 år efter att boken kom ut väcker den ännu så mycket vrede att författaren nämns bland dem som antifeminister på nätet avskyr mest. Att sätta ljuset på det yttersta uttrycket av mäns våld mot kvinnor, prostitution, är känsligt.

Under 90-talet kämpade kvinnor som Inger Segelström och Margareta Winberg för att få till stånd en lag om förbud av köp av sexuell tjänst. Inte heller då hade Internet inte riktigt kommit igång som arena för feministhat men de här två företrädarna för kvinnorörelsen och deras kamp för att synliggöra mäns våld mot kvinnor har lett till att de än idag dag omnämns med hat av antifeminister.

De här tre exemplen visar att mäns våld mot kvinnor, som prostitution är, är ett känsligt ämne och inte mycket har förändrats med tiden. Hade nätet funnits på 1910-talet, på 80-talet och varit mer utvecklat under 90-talet så hade säkerligen dessa kvinnor råkar ut för ett mycket mer omfattande drev.

Det var vad som hände Eva Lundgren. Efter att ha fört in uttrycket våldets normaliseringsprocess och ha publicerat den klassiska rapporten ”Slagen dam” råkade Eva Lundgren mycket illa ut. Nu fanns nätet. Från ett ursprungligt Flashbackdrev svarade Uppsala universitet med att misstänkliggöra Eva Lundgren som person. Hon hade utmanat patriarkatet genom att forska om mäns våld mot kvinnor. Idag är våldets normaliseringsprocess inget som ifrågasätts men det antifeministiska drevet mot Eva Lundgren uppnådde sitt syfte. Hon tystades.

Drevet mot ROKS efter ”Könskriget” är ett nutida annat välkänt exempel på hur ett organiserat drev syftar till att skada de som arbetar för att synliggöra problematiken mäns våld mot kvinnor. Bemötandet av boken ”Hatet” av Maria Sveland är ett ytterligare exempel. Det antifeministiska drevet vill misstänkliggöra, fokusförskjuta och dränera på energi.  Att ta upp mäns våld mot kvinnor väcker som inget annat en ursinnig vrede.

I det sammanhanget ska drevet mot Fatta förstås. Det handlar inte om statistik. Då hade upprördheten istället riktats mot att vi fortfarande inte har någon tillförlitlig statistik över sexualbrott. Sverige har ekonomisk statistik upp över öronen men sexualbrottsstatistik är fortfarande 2014 ett område som är eftersatt. Det säger en del om vårt samhälle och viljan att visa på hur det ser ut.

Drevet mot Fatta har som syfte att misstänkliggöra organisationen och att misskreditera arbetet som görs. Det är lika känsligt som på 80-talet att tala om det sexuella våldet som kvinnor utsätts för och hur rättsväsendet och övriga samhället hanterar det.  Att problematisera det manliga sexuella tolkningsföreträdet såsom att arbeta för en samtyckeslag väcker vrede men vreden är så mycket mer organiserad och verserad nu.

Det är därför som drevet var både väntat och förutsägbart.  Det är därför som Fatta inte bör stanna upp och lägga energi på de antifeminister som vill sätta i käppar hjulet för arbetet att stärka kvinnors och flickors sexuella rätt.  Det kommer komma nya drev mot Fatta (och andra liknande organisationer)och de ska ses i samma kontext.

Stanna upp tillfälligt och bemöt, gå sedan snabbt framåt i arbetet med att utmana och sätta fokus där det hör hemma – på mäns våld mot kvinnor och dess uttryck.