Domstolar

Prostitutionen och rättvisan- del 2 : Domar – 15 rättsfall

”Det är en orättvisa ingen vill tala om.”
Replik av Kinna Boman ur TV-serien Fröken Frimans krig.

I sin bok ”Catrine och rättvisan”(1990) skriver Hanna Olsson om hur prostitution hanteras i rättssalen:

”I rättssalen är rollerna är rollerna professionellt givna, i korridoren utanför gäller andra relationer”

”Det finns ett osynligt spänningsladdat förhållande emellan rättskipningen och verkligheten.”

”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

Dessa professionellt givna roller och den osynliga spänningsladdningen blir synligt i avkunnade domar som rör prostitutionsrelaterad brottslighet: Det språkbruk som används och de resonemang som förs avslöjar mycket om vilka, faktiskt ännu, uråldriga värderingar som styr då prostitution avhandlas.  Men nu blandas de uråldriga värderingar med ett nutida nyliberalt språkbruk som ofta skapar ett fortfarande ”nödvändigt” avstånd till prostitutionens väsen. Är det projektionen av den manliga sexualitetens som fortfarande är så känslig?

Som inlägget Prostitutionen och Rättvisan del 1 visade är det tydligt att män och kvinnor, och deras roller i prostitution behandlas olika. I det aktuell rättsfallet får en kvinna nedvärderas och kränkas utan att det möter något motstånd från rätten. Domstolen sluter också villigt upp runt myter om den lyckliga horan. Sexköparnas våld osynliggörs, kvinnor görs starka och drivande medan män istället visas förståelse.

Det här inlägget kommer att behandla hur domstolar hanterar prostitution, både rörande sexköp, människohandel och koppleri. Det sker genom en redogörelse av ett urval av domar. Det många, många fler men domarna är valda för att spegla olika situationer/händelser och att det rättsliga resonemanget ändå är likartat – kvinnor  (och flickor) skuldbeläggs och alltmedan mäns utsagor godtas. Men det visar också en annan företeelse; att kvinnor skuldbelägger kvinnor och att kvinnor skyddar män. ( Se även Prostitutionen och rättvisan- del 1.) Det är samma företeelse som finns i samhället rörande våldtäkt; samhället skyddar både misstänkta och dömda våldtäktsmän tvärtemot vad som brukar hävdas. Förutom denna faktiska närvaron av denna Bjästaanda ( att dömda gärningsmän får stöd och att brottsoffret misstänkliggörs) även i prostitutionsrelaterad brottslighet så synliggörs nedanstående rättsfall också hur intimt våldtäkt och sexköp hänger ihop syns också i dessa rättsfall.

Det är möjligt att hoppa över redogörelserna om de 15 rättsfallen och välja att gå direkt till sammanfattningen.

Misstänkta sexköpare och hur domstolar skyddar dem.

I inlägget HD:s dom från 2001 skyddar sexköpare än idag tas upp hur sexköparna, dessa alltför ofta våldsamma sexualbrottslingar som driver på kvinnohandel och bidrar till objektifiering av alla kvinnor och flickor, fortfarande anses begå ett mycket lindrigt brott. Som en polis uttryckte det: att våldet mot kvinnor är inte något som ”belastar” sexköparen.

Rättsfall #1. Misstänkt sexköpare frias.  TR-dom april 2015
”ville se hur en escort såg ut”

En man född 83, misstänks för att ha betalat för sexuell tillgång till en utländsk kvinna på ett hotell. Han har iakttagits av spanare då han ringde i sin mobil utanför hotellet varvid en kvinna kom ut och hämtade honom. Efter 50 minuter kom mannen ut från hotellet.
För det första gör domstolen en stor sak av att kvinnan inte vittnar. Varför ska kvinnan vittna? Varför ska hon utsätta sig för den förnedringen – hon som inte ens anses vara ett brottsoffer? Hon som bara ett vittne till sin egen kropps utnyttjande? Det besvarar inte domstolen.

Mannens utsagor i rättssalen är följande:
han och några grabbar av misstag kommit in på en sida med annonser från eskortflickor

 Han var nyfiken på hur en eskortflicka såg ut. Hon klädde av sig naken och ville ha 3 000 kronor för sex. När han påstår att han inte ville så blev hon vansinnig på honom och började gapa på något konstigt språk.

Det verkar alltså som att denne man snarare verka vilja ge sken utav att han är den utsatte i denna situation. Kvinnan ”ville” ha sex och började ”gapa” åt honom.  Det var alltså också ett ”misstag” att han hamnade på en escortsida på nätet.
Trots att spanaren såg hur mannen och kvinnan gick in tillsammans påstår den misstänkte sexköparen att han gick omkring och letade efter rummet där kvinnan var och att han bara i princip var inne där en mycket kort stund. Men det var letandet som alltså delen av dessa 50 minuter.
Den polis som vittnar i rättssalen är inte den spanare som såg den misstänkte. Varför får inte denna spanare vittna? Varför vittnar en annan polis?
Trots att mannens historia är närmast löjeväckande i sin konstruktion så frias mannen. Parallellerna till friande våldtäktsdomar med horribla undanflykter från den misstänkte mannen är tydliga. (Äldre manlig domare – och  med i herrklubb-frimurare)

Rättsfall #2 Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
”blev skjutsad av en kvinna ”

Den misstänkte sexköparen påstår att han var ute på krogen en kväll och /kom i samspråk med en kvinna som
han uppfattade som turist
Han verkar inte få någon fråga om varför han trodde det. På vilket sätt var det sannolikt att en kvinnlig ”turist” befann sig där? Hur betedde hon sig som ”turist”? Han verkar inte få några ifrågasättande frågor.
Mannen åkte med kvinnan ut till Gärdet (påstår han).  Han påstår att han blev arg och att hon sedan körde honom tillbaks till Mäster Samuelsgatan där han steg ur bilen”.
Då kommer civila poliser fram. Tingsrätten skriver att utredningen innehåller alltför många oklarheter och motsägelsefulla uppgifter. Det är allt. Mannen frias. Rätten frågar inte om vad mannen skulle gjorde på Mäster Samuelsgatan eftersom de åkte tillbaks dit. (Äldre manlig domare.)

Rättsfall #3. Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
 ”tänkte på sin fru och sin dotter”  

 En man erkänner när polis konfronterar honom efter att han kommit ut från ett bås på en sexklubb med en känd prostituerade dvs en kvinna i prostitution, som han åkt dit med.
Mannen ändrar sig senare och säger att han nöjde sig med att se kvinnan naken som skäl anger han:
När de stod där i båset kände han att han inte kunde genomföra vad han hade förutsatt sig. Han tänkte på sin fru och dotter och gav upp alla tankar han hade haft från början
Rätten frågar inte varför han överhuvudtaget i så fall åkte med en annan kvinna till en sexklubb och gick in på ett bås med henne.  De frågar heller inte efter om det en sannolik förklaring eller om det är en löjeväckande efterkonstruktion där just frun och dottern dras in för att mannen ska få sympati. Rätten ifrågasätter ingenting utan friar honom.
Denna dom, liksom de andra exemplen ovan,  visar att misstänkta sexköpande män frias med samma välvillighet som våldtäktsmisstänkta brukar visas och frias utifrån..

Rättsfall #4 Misstänkt barnsexköpare frias. TR- dom februari 2013
”inte så otrolig att den kan lämnas utan avseende.”

En medelålders man ”bjuder” två okända minderåriga flickor på charterresa” som ressällskap”. Han säger särskilt på semesterorten att de alla tre ska dela rum. Trots de båda flickornas berättelse om att han haft samlag med åtminstone den ena flickan,och andra vittnen på chartermålet, frias mannen i tingsrätten.
Ur domen:
Inte heller finner tingsrätten att den av mannen lämnade förklaringen om att han endast önskade betala för ressällskap är så otrolig att den kan lämnas utan avseende.

TR var mycket oenig: den kvinnliga domaren och en kvinnlig nämndeman ville fälla mannen och skriver:
Vi finner det osannolikt att mannen skulle betala resor inom Sverige, hotell samt två charterresor All inclusive till Kanarieöarna för två främmande underåriga flickor enbart för att få ressällskap.

I HR fälldes dock mannen dock men han  dömdes till endast i månads fängelse  trots att rätten själva skriver att det är en för låg påföljd.  I överrätten avgjordes målet på handlingarna dvs utan rättegång så mannen slipper schavottera i rättssalen. Motiveringen till detta förfarande är att rätten inte tycker att sexualbrottet köp av sexuell handling av barn är tillräckligt allvarligt.
Det finns inte angivet något skadestånd till flickan/flickorna. Troligen har deras advokat inte begärt det.

Sexköparna som åtnjöt sekretess.

Rättsfall #5. En domstol anonymiserar sexköpare – kallar dem sekretess B, C och D.
TR dom maj 2015

År 2004  kom boken ”Makten, männen och mörkläggningen” (Rauscher/Mattsson) som noggrant undersökte 70-talets sexköpshärva där bl a politiker, näringslivsmän, kulturmän såväl som höga jurister var inblandade. Prostitutionshärvan som innefattade minderåriga flickor, kallas ibland för Geijeraffären. Män med makt utnyttjade kvinnor och minderåriga flickor sexuellt i den utbredda sexhandeln som rådde på denna tid. Vid avslöjandet av händelserna, då en kvinna lagfördes, fick inte de prostituerade kvinnorna vara anonyma i rättsprocessen och de hängdes ut i media med namn och personnummer. Men männen som utnyttjade dem anonymiserades; de kallades kund 1, 2, 3 och så vidare.
I ett mål, som har tagit ca 3 år att utreda, säljs en kvinna av sin man till andra män. Tingsrätten väljer i domen att anonymisera sexköparna. De får åtnjuta samma sekretess som brottsoffret. De män som utnyttjade kvinnan likställs därigenom med  henne, brottsoffret. De behandlas med samma hänsyn.

Fyrtio år efter 70-talet, 16 år efter sexköpslagens införande och 10 år efter att sexköpsbrottet blev ett sexualbrott, väljer svenskt rättsväsende att skydda sexköpare. Det är som om våldtäktsmän skulle anonymiseras av hänsyn till deras integritet. Vad säger det om synen på sexköpare? Dessa brottslingar som till skillnad från andra vanliga brott, hämtas från alla skikt i samhället? Frågan uppstår: vilka män fanns bland dessa sexköpare? Var det någon särskild anledning till att utredningen tog så lång tid? Har denna senfärdighet (ovilja?) hos polisen/åklagaren något samband med den senare beslutade anonymiteten för de män som hade utnyttjat kvinnan sexuellt? Inte heller denna kvinna fick något skadestånd trots att hennes man sålde henne till ett stort antal män och dessutom övervakade henne. Mannen hävdade förstås att det var hans fru som ville ha sex med dessa män och att han skyddade henne. Han döms till samhällstjänst och kvinnan får ingen ersättning för kränkningen. Sexköparna däremot – de är skyddade för tid och evighet. Vilka signaler sänder den här domen  ut till män som begår sexköp?

Våldtäkt mot kvinna i prostitution.

Rättsfall #6.  Två män frias för våldtäkt mot en kvinna i prostitution.
HR-dom februari 2014 ”utan att ens ha försökt ropa på hjälp ”

Tingsrätten fällde två män som band (det kallades BDSM) och utnyttjade en kvinna i prostitution och sedan lämnade henne fastbunden med strypsnara. Hon hittades efter ett antal timmar av sin pojkvän.
Båda männen friades av emellertid av hovrätten.

HR skriver:
Som tingsrätten har angett finns det också stöd i rättsintyget för att målsäganden varit bunden runt halsen.

Men HR tycker också till om dessa skador:
Det har visserligen konstaterats vissa skador i rättsintyget, men de förefaller lindriga i förhållande till det våld som hon har beskrivit

HR har också en åsikt om hur kvinnan borde ha betett sig när hon låg bunden och förnedrad. De anser att hon borde ha ropat på hjälp.
utan att ens ha försökt ropa på hjälp. Hon bodde i ett flerfamiljshus och händelserna tilldrog sig där på efternatten och morgonen till en vardag

Med det här resonemanget avfärdar domarna i hovrätten kvinnans vittnesmål, hon anses inte trovärdig och männen frias. Vad domarna i Hovrätten stödjer sig på när de anser att hon borde skrikit så att grannarna fick se henne som den prostituerade kvinna hon är och dessutom förnedrad, förklarar de inte. Som så ofta domarna utgå från sin egen världsbild om verkligheten och inte den som den utsatta kvinnan befann sig i. Och läggs en gnutta förakt till det för kvinnor i prostitution så är det nog ett ”lätt” beslut av en svensk hovrätt att fria våldtäktsmän.
Resonemanget visar även ett förakt för kvinnan och den situationen hon befann sig i. Det går inte att frigöra sig från funderingar om rätten anser att hon försatt sig själv och därmed får skylla sig själv. Det andra alternativet tror att hon ljuger och sätta fast männen. Det hela är obegripligt och samtidigt symptomatiskt för hur rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution.

Domar om prostitutionsrelaterad brottslighet: människohandel /koppleri

Vi vill återigen påpeka att det finns många andra domar som, liksom de i urvalet nedan, synliggör hur domstolar nedvärderar kvinnor i prostitution, skuldbelägger dem för mäns våld och förminskar männens våld. En del av domarna nedan är viktiga för att de har satt en agenda/praxis, som är mer eller mindre uttalad, för att även i andra domar mildra straffen för förövare och förminska det våld som kvinnor i prostitution utsätts för.

Rättsfall #7. Män frias för barnvåldtäkt/köp av sexuell handling av barn – 14-årig flicka såldes.  HR-dom februari 2011
”hennes bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning”

En 14-årig flicka med en funktionsnedsättning, som rymt från sitt behandlingshem, säljs i lägenhet, på en offentlig toalett mm till ett okänt antal män. Ett antal av dessa åtalas för våldtäkt mot barn och några för brottet människohandel. En av männen döms till koppleri av normalgraden och får påföljden tre månaders fängelse, en påföljd som dock anses vara avtjänat i häktet och en av männen döms för köp av sexuell ”tjänst” – inte handling av barn. Flickan blir helt utan skadestånd.
Jämförelseperspektivet är här ett barn, en flicka, och ett flertal vuxna män. Genomgående ursäktas männen medan flickan anses som mindre tillförlitlig p g a sitt funktionshinder och samtidigt som hon anses ge intryck av att vara äldre än 14 år. Rättens lägger alltså dubbel skuld/ansvar på flickan/barnet men skuldavskriver de vuxna männen.
Det som är intressant är att se hur hovrätten i här domen, bortförklarar männens möjlighet att inse att flickan var minderårig och med en funktionsnedsättning.

Domstolen kommenteras flickans kroppsutveckling:
Hovrätten har gjort bedömningen att det inte enbart av målsägandens utseende har gått att dra slutsatsen att hon varit under 15 år.
I den mån det är möjligt att bilda sig en närmare uppfattning utifrån det presenterade bildmaterialet skulle målsäganden mycket väl kunna vara åtminstone 16 eller 17 år gammal.

Men hovrätten skriver i alla fall att det 14 åriga flickan var i en mycket utsatt situation men det verkar som om de anser att ”utsatt” betyder något annat än vad som vanligtvis avses eftersom de skriver:
Tvärtom får den slutsatsen dras att det inledningsvis varit målsägandens bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning

Den 14-åriga flickan hade enligt hovrättens domare en ”bestämd föresats” att prostituera sig. Kan det synliggöras mer hur området prostitution förblindar domare? Har dessa överrättsjurister inte förstått något om prostitutionens väsen och att det är mäns våld mot kvinnor? Det är också uppenbart hur domstolar, liksom här, låter sina värderingar om frivilligheten i prostitution ”smitta neråt” i ålder; att t o m flickor blir ”bestämda” att låta sig sexuellt utnyttjas av män på rad.
Sexköparna/ barnvåldtäktsmän ursäktas med att deras ”förehavanden” varit ”kortfattade, att ” ingenting tyder på att de ”försökt föra några mer djuplodande samtal” med flickan, att de inte talat flickans språk och en av männen ursäktas t o m för att han var mycket äldre än flickan.
Det är inte alls givet att /man/ på grund av att han är äldre än övriga här berörda tilltalade skulle ha haft bättre förutsättningar att avgöra åldern på målsäganden. Möjligen har det i stället förhållit sig tvärtom.

Sammantaget är detta en förfärlig dom som tyvärr signalerar att flickor under 18 som utnyttjas i prostitution av män på rad, faktiskt inte har rätten på sin sida. Det har däremot männen.  Reglementeringens skuldbeläggande av kvinnor och flickor och osynliggörande av männens ansvar verkar inte långt borta i den här domen. Vad är signalvärdet med den här domen från en utav Sveriges högsta juridiska instanser? Hur mycket har den påverkat andra domstolar sedan 2011?

Rättsfall #8. Två män frias från människohandel – döms grovt koppleri / koppleri.   HR-dom mars 2012  ”tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, men haft ett verkligt och godtagbart alternativ”

Två kvinnor lockades till Sverige för arbete på en nattklubb. När de väl kom hit fördes de av de tilltalade männen till en lägenhet där de såldes till andra män. Pengarna behöll de tilltalade männen. En enda sexköpare åkte fast. Kvinnorna lyckades ta sig iväg och upptäcktes av en vaken tågvärd som kallade på hjälp och på det sättet rullades historien upp. Tingsrättsdomen från december 2011.är ganska insiktsfull.
Men hovrättsdomen är som en förolämpning för kvinnorna. För de första väljer de, precis som i rättsfall #9 nedan, att tolka de två männens handlingar var för sig. Rätten styckar alltså upp händelseförloppet och väljer därigenom bort förståelsen och komplexiteten i utnyttjande av kvinnorna. De som tjänar på det är alltid misstänkta förövare.
Hovrätten förminskar också männens ansvar för deras handlingar:
Vad han ska dömas för har inte präglats av förslagenhet och han kan, som hovrätten nyss konstaterat, inte heller göras ansvarig för att koppleriet ska ha skett under människohandelsliknande former.

 Även om utnyttjandet av målsägandena i mänsklig mening har varit hänsynslöst, vilket ligger i själva koppleribrottets natur, har det inte innefattat ett hänsynslöst utnyttjande

Hovrätten väljer också, trots att de påpekar att kvinnorna behandlas illa, att anse att det åligger kvinnorna själva att ta sig ur detta utnyttjande.
Målsägandena har således, även om de tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmannens vilja, nämligen att ge sig i väg,

De påpekar också att åtminstone en av kvinnorna kunde engelska som om det i sig skulle vara avgörande.
Hovrätten skriver angående den ena tilltalade mannen:
Det koppleribrott man  har gjort sig skyldig till har dock haft människohandelsliknande inslag och har inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena. Brottet är därför för hans del att bedöma som grovt koppleri.
Det har enligt hovrättens mening inte uppstått något sådant maktförhållande mellan
gärningsman och offer
Männens döms för det mildare brottet grovt koppleri och koppleri vilket med för att kvinnornas skadestånd sänks därmed rejält. Vad hade hänt här om andra åtalspunkter förts in än det luddiga och sällan använda brottet människohandel? Om de här kvinnorna som användes i prostitution ansett ha samma värde som andra kvinnor?

Rättsfall #9. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom juli 2012 
”inte ofrivilligt –  inte hindrad att lämna”

Det här är en betydelsefull dom där hovrätten lindrar påföljden för samtliga de sex inblandade.  Ingen döms för människohandel. De döms till grovt koppleri och koppleri. Några få sexköpare döms. Det anmärkningsvärda är att kvinnan utvisats av polisen trots att hon kan vara ett brottsoffer. Det omöjliggör att hon fått professionellt stöd och möjlighet att förstå hur svenska lagstiftningen fungerar. Hon är alltså tillbaka till sitt hemland där hon har en son och där sker en del av förhören. Kvinnan vill inte alls medverka. Vilka hot och vilket mentalt tryck kan hon utsättas för där ifrån gärningsmännens vänner och släktingar? Hon gör inga anspråk på skadestånd.  Vem skulle ha hjälpt henne med det? I sådana här fall är det av största betydelse att rättsväsendet förstår kvinnans situation, både den i Sverige och den i hemlandet Rumänien där hon kan råka illa ut om det framkommer att hon är en kvinna i prostitution.
Tingsrättens, som dömde fyra av de sex tilltalade männen för människohandel, visar faktiskt en förståelse för kvinnans situation och skriver:
Kvinnan/ ville dölja vad hon egentligen gjorde i Sverige och att hon befann sig i en utsatt situation. Kvinnan har hörts såväl i Sverige som i Rumänien. Den berättelse som hon lämnat stämmer inte överens med vad de tilltalade uppgett
 De har utnyttjat kvinnans utsatta belägenhet. Hon har saknat pass och inte haft eget boende eller tillräckligt med pengar.
De har hanterat henne som en ägodel.

Männen har sinsemellan diskuterat om kvinnan hade mens eller om hon kunde börja ”jobba igen”. De har skaffat ”kunder” dvs män som utnyttjat henne. Kvinnan överlämnas till olika män under en viss tid. Kvinnan fick instruktioner hur hon skulle bete sig mot män. Andra människohandlare kom och tittade på henne och ville se hennes kropp. Hon såldes vidare för ett visst belopp. Vid åtminstone ett tillfälle överenskom tre män med ägarna om att använda kvinnan en hel natt. Detta tillfälle kan alltså ses som en nattlång gruppvåldtäkt utav kvinnan.

Vidare skriver tingsrätten:
haft ett sådant maktförhållande till kvinnan  att de har kunnat överlåta henne som egendom till personer hon aldrig tidigare träffat och som hon helt saknat kunskap om.

Tingsrättsdomen är på 182 sidor och bitvis riktigt bra. Den innehåller också en genomgång av människohandelslagstiftningen och av liknande avgöranden i domstolar. Det är värdefullt.

Men hovrätten vänder på det mesta. De verkar acceptera männens påståenden och undanflykter. De verkar också anse att kvinnorna är att betrakta som ”frivilliga”.  Den nonchalans som rätten visar och hur de negligerar den situation som kvinnor i prostitution befinner sig i är förfärlig och kvinnoföraktande. Hovrätten skriver:
inget av vad som framkommit till det yttre gett antydningar om att/kvinnan/ ofrivilligt skulle ha deltagit i de sexuella handlingar som förekommit. Utredningen ger inte heller stöd för att /kvinnan/ varit hindrad att lämna lägenheten i

Det framkom, som nämnts, att kvinnan tex sålts en hel natt till tre främmande män utan domstolen verkar förstå det är uttalat våld mot denna kvinna. Hur mådde hon efter den natten? Vad utsattes hon för då?  Hur rädd för var hon?  Hur chockad? Händelsen nämns men förbigås för övrigt helt. Vidare anser den svenska överrätten att eftersom kvinnan faktiskt haft någon sorts rumänska id-handlingar så menar de att det faktum att hennes pass var beslagtaget av hallickarna, därmed var ointressant. De bedömer alltså inte vad männens handlingar säger om männen och deras makt utan resonerar snarare om vad kvinnan skulle kunnat göra. Hovrätten resonerar naturligtvis inte heller i vidare mening vad händelserna medför för kvinnan och den mentala och sexuella underordning hon utsatts för av dessa sex landsmän i ett främmande land och inte heller om hur traumatiserad hon kan vara utav det hon varit med om.

I domen framgår att kvinnan transporterats och inte fått behålla några pengar. Men hovrätten anser att kvinnan verkar kunna lite engelska och tar det som intäkt för att hon därför inte är så utlämnad som åklagaren menat. Det här är en typ av resonemang som visar att hovrättens domare snarare utgår från sig själva än brottsoffrets situation.  De skriver:
Även om/kvinnan/ tveklöst utnyttjats och behandlats på ett oacceptabelt sätt av såväl man 1 och man 2 som man 3 och man 4 ger utredningen mot bakgrund av ovan nämnda tveksamheter inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det för henne inte funnits något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmännens vilja.
Enligt hovrättens mening har det alltså inte visats något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning

Det är ett underbetyg åt det svenska rättsväsendet att de här inte ens försöker ta reda på vad prostitution är av någon med sakkunskap eftersom de inte verkar besitta några kunskaper själva. Det är en okunnig och fördomsfull dom som helt ansluter till att en kvinna i prostitution är att anse som maktmässigt på samma nivå som sex landsmän. Inte heller skriver rätten något om det våld hon utsattes för av svenska sexköpare och hur det påverkade henne.
Vad hade hänt om den här hovrätten istället för det oprecisa och svårförstådda brottet människohandel och det ekonomiska brottet koppleri, hade varit tvungna att ta ställning till olika brottsbenämningar som konstituerar mäns våld mot kvinnor som tex:
Människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång.  Hade det varit lika lätt att bortförklara det?

När det handlar om kvinnor i prostitution halkar svenskt rättsväsende in på tankar och resonemang som om det rörde sig om en annan sorts kvinnor. Som om kvinnor i prostitution är något väsensskilt från andra kvinnor. Som om de födda till att vara män till lags sexuellt t o m när det rör sig om kvinnor från fattiga förhållanden som ännu mer patriarkalt styrda än vad kvinnor är i Sverige. Aldrig är den sexuella överordningen så tydlig som när domstolar ska bortförklara det förtryck som prostitution i sig utgör.

Rättsfall # 10. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom september  2012
”inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet”

Det här målet rör sig om en mycket uppmärksammad s k traffickinghärva där ett antal rumänska unga kvinnor prostituerades på gatorna i Göteborg. Svarta rubriker beskrevs deras situation och hur de utnyttjades. När domen från hovrätten avkunnades mildrades brottsbenämningar för de män som i tingsrätten dömts för  människohandel de döms istället för olika koppleribrott. De får också då mildrade påföljder.
I domskälen väljer hovrätten att, till skillnad från tingsrätten, att stycka sönder åtalet så att varje kvinna som är utsatt för brottsliga handlingar av männen, behandlas var för sig. Rätten väljer därigenom bort att få den överblick som är nödvändig för att behandla prostitutionsrelaterad brottslighet. Det visar på både en ovilja att förstå prostitution och på en okunskap om ämnets komplexitet.  En kan fråga sig varför en svensk hovrätt väljer det här angreppssättet 2012 när det är en allmän kunskap sedan minst 10 år att just i prostitutionsrelaterad brottslighet krävs överblick och att händelser och människor ska ses och bedömas i ett sammanhang.

Dessutom bortser rätten sin bedömning helt ifrån att kvinnorna misshandlats utav de tilltalande männen. Det sker vid flera tillfällen i domen. Varför åtalas ingen för  misshandel av kvinnorna eller vägs det inte in i hovrättens dom? Det är inte tillåtet att misshandla kvinnor i Sverige. Det är ett brott mot person. Att överse med det för att mannen eventuellt kommer att dömas till koppleri dvs brott mot staten, torde vara ett brott mot internationella konventioner såväl som svensk lag om att människor ska behandlas lika. Det finns ingen anledning att svenskt rättsväsende ska godta misshandel av en rumänsk kvinna som sker i Sverige som hovrätten gör och där de t o m själva klargör att det har skett. Hovrätten skriver tex:
Det finns flera uppgifter om att/tilltalad man/ har misshandlat /kvinna/ varav åtminstone de som kommer från kvinna X  och kvinna Y får anses tillförlitliga.
Ändå skriver hovrätten längre ner i domen:
Inte visat att/kvinna / befunnit sig in en utsatt belägenhet
Rätten visar också att den inte kan behandla området mäns våld mot kvinnor genom skrivningen:
Hovrätten anser att åklagaren styrkt sitt påstående att/tilltalad man/ hotat och misshandlat/kvinna.
Lite senare skriver rätten på samma sida
inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet.

Hur tänker hovrätten när de anser att det för våldsutsatta kvinnor inte finns något samband mellan hot och våld? Vilken kunskap använder de om området mäns våld mot kvinnor? Vilken forskning?

Betraktar svenskt rättsväsende kvinnor som kemiska substanser eller växtdelar?

Förutom att stycka upp händelserna till närmast i det närmaste obegriplighet och att inte lagföra eller väga in våldet mot kvinnorna,  väljer dessutom hovrätten att föra ett resonemang där de likställer kvinnokroppar med narkotika dvs kemiska substanser eller växtdelar. De hänvisar nämligen till en serie HD-domar som har fastslagit att misstänkta i narkotikamål ska behandlas olika påföljdsmässigt beroende på vilken roll de haft i organisationen. Varför gör hovrätten så här? Vad vill de signalera med det sättet att resonera? HD har inte i dessa mål uttalat sig om kvinnohandel ändå väljer den här hovrätten att föra in detta resonemang i den här domen. De skriver:

Såsom Högsta Domstolen under det senaste året har utvecklat i en serie rättsfall som gäller påföljder i narkotikamål bör i princip den bestraffas strängare som har haft en ledande roll i en organisation, medan den som haft en underordnad roll på motsvarande sätt bör bestraffas mildare. Av betydelse är därför vilken roll respektive tilltalad har haft i prostitutionsnätverket.

Det torde vara häpnadsväckande och oroväckande att en svensk domstol på det här sättet öppet vädrar sin kvinnosyn och sin syn på att kvinnors kroppar inte är att betrakta som absolut okränkbara värden. Tvärtom värderas kvinnokroppen som en handelsvara som vilken som helst mellan män på ett helt internaliserat sätt. Knark och kvinnokroppar görs likvärdiga dvs förtingligandet av kvinnokroppen ter sig  fullständig i svenskt rättsväsende.
Hovrättens skrivningar om handel med kvinnors kroppar sker inte 1912 utan 2012, i en tid vi har lagstiftningen om förbud av köp av sexuell ”tjänst”, kvinnofridslagar och våldtäktslagstiftning. Det är inte ägnat att inge förtroende att kvinnor blir betraktade som substanser av svenskt rättsväsende. Bör kvinnor efter den här domen inse att de är att betrakta som handelsvaror –  som utgångspunkt?

Rättsfall #11  Två män åtalas inte för människohandel. Döms för koppleri.  TR-dom oktober 2014 (återtaget överklagande till HR)
De två målsägande kvinnorna blir utan skadestånd.

Enligt åtalet anses männen ha:
Sexköparna har skaffats fram dels genom att Misstänkt 1 har lagt ut annonser avseende Alfa:s och Beta:s sexuella tjänster på ett flertal eskortsajter på Internet, dels genom att Misstänkt 1 administrerat en av honom själv upprättad hemsida – ”Amazing Girlz” – för förmedling av tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning. Misstänkt 1  har likaså förhandlat med sexköparna om tid, plats, pris och typ av sexuell tjänst.
Misstänkt 2 har vid okänd okänd tidpunkt begett sig till Köpenhamn, där han fysiskt transporterat Alfa och Beta till olika sexköpare i Danmark. Transporterna har skett med Misstänkt 1:s personbil.
Misstänkt 2 någon gång under den aktuella tidsperioden hämtat i Tyskland. Misstänkt 2 har vidare övervakat och kontrollerat målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitutionsverksamhet i Danmark genom att i vart fall under någon eller några veckor vistas tillsammans med dem i Köpenhamn.

Brottet har även inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena Alfa och Beta, eftersom dessa befunnit sig i ett påtagligt underläge i förhållande till Misstänkt 1 och Misstänkt 2. Alfa och Beta har varit betydligt yngre (precis 18 år fyllda), saknat arbete, utbildning, trygga och stabila hemförhållanden samt erforderliga språkkunskaper, pengar och kunskaper om samhällena i Sverige och Danmark, Vidare har Misstänkt 1 och Misstänkt 2som båda saknat arbete, försörjt sig på målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitution.

Åklagaren väljer dock att inte åtala för människohandel. Varför?
Tingsrätten skriver om ”flickorna”, antalet sexköpare för ”kundfrekvenser ”, kallar prostitution för ”verksamhet”. ”Flickorna” görs ”självständiga” då de var i Danmark och rätten skriver t o m
Eftersom Alfa och Beta vid det laget hade bedrivit prostitution i Köpenhamn under cirka en och en halv månads tid framstår det för övrigt som en överloppsgärning att de på plats skulle ha någon som ”övervakade och kontrollerade” deras verksamhet. Alfa och Beta framstår under Danmarkstiden som någorlunda självständiga

Det anses av rätten vara en ”överloppsgärning” att hallickar skulle kontrollera deras verksamhet på andra sidan Öresundsbron.
Det finns en ekonomisk utredning i ärendet. Rätten väljer att döma de misstänkta männen för grovt koppleri med påföljden 1 år 3 mån jmf med Rättsfall #13  där en kvinna dömdes till tre år i samma TR) och för koppleri med påföljd 8 månaders fängelse.
”Flickorna” får inget skadestånd av tingsrätten med motiveringen:
De koppleribrott Misstänkt 1 och Misstänkt 2 gjort sig skyldiga till har inte innefattat några moment som utgör en så allvarlig kränkning av Alfas och Betas integritet att brotten kan grunda skadeståndsskyldighet.
Det saknas vidare underlag för slutsatsen att Alfa och Beta lidit sådan fysisk eller psykisk personskada att det finns förutsättningar att tillerkänna dem ersättning för sveda och värk.
Vad det skulle vara för sorts ”underlag” framkommer inte.

Rättsfall 12. En man har med hot sålt en minderårig flicka till andra män.
TR-dom december 2013 Flickan får inte skadestånd för handeln.

En man som vid brottstillfället var under behandling inom rättspsykiatrin, döms för hot, koppleri och andra prostitutionsbrott.
Brottsoffret som handlades med, när den tilltalade mannen skulle vara inlåst och under kontroll, var en minderårig flicka. Trots att mannen döms för olaga hot mot flickan och att det anses av rätten att vara ett allvarligt olaga hot och en allvarlig kränkning, får den minderåriga flickan endast skadestånd för kränkningen och inte sveda och värk i denna del av domen. Det är den första signalen från rättsväsendet till flickan.
Dessutom, för koppleridelen, dvs den delen där mannen lade ut annonser för att få tag på prostitutionsköpande män, där han avtalade tider med dessa män och där han sedan såg till att flickan utsattes för dessa övergrepp, får flickan inte något skadestånd. Det är den andra signalen från rättsväsendet till flickan.

Tingsrätten väljer att i sin dom att inte på något sätt beröra det faktum att flickan utsatts för hot i samband med det dömda koppleriet. De särskiljer alltså på hoten mot flickan och tvånget mot henne att ingå i prostitutionssammanhang och de väljer att se koppleriet som enbart ett brott mot staten. Det är svårt att se det här agerandet annat än som ett utslag av likgiltighet för det flickan utsatts för och rentav ett förakt mot henne såväl som en kränkning av hennes värde från rättsväsendets sida. Den minderåriga flickan är ett brottsoffer som borde vara särskilt skyddsvärt. Men ses hon som en redan ”fallen flicka”? Hon hade prostituerat sig innan och det nämns i domen. Så går det att se att rättsväsendets syn på kvinnor i prostitution ”smittar” neråt även till flickor.

Rättsfall #13. En kvinna i prostitution döms för människohandel – får 4 år.
Två män döms för koppleribrott och får villkorligt.
(TR-dom november 2013 ) HR-dom mars 2014

En ungersk kvinna i prostitution, X,  döms till fängelse. Två ungerska män får villkorligt. De få sexköparna får dagsböter.
I domen framkommer att polisen bestämmer sig för att avlyssna en kvinna i prostitution då de misstänker henne för brott. Eftersom hon umgås med de två kvinnorna A och B, från samma land som också befinner sig i prostitution i Sverige anser sig polisen ha fått en indikation på att det röra sig om brottslighet. Hur de fick dessa indikationer framkommer inte. Ur TR-domen:
Polisen fick indikationer på att det förekom handel med sexuella tjänster från en lägenhet i Malmö. En utlänningskontroll gjordes X . Där fanns en utländsk kvinna. Spaning gav stärkta indikationer. Det var män som kom till lägenheten och lämnade den efter kort tid. X körde den andra kvinnan till olika ställen.

Polisen skriver inte i detta stycke att kvinnan X också var i prostitution. Inte heller skriver de om vem som ägde bilen och om det fanns en orsak till att kvinnor åker med kvinnor. Den ena kvinnan, A, anses styrka åtalet mot kvinnan.  Hon anser, tvärtemot den andra kvinnan B, att hon utsatts för brott av kvinnan X. Från A:s vittnesmål:
X skulle ringa kunderna, och det var så hon skulle hjälpa Målsägande A. A var gigolo. Målsägande A visste att det gällde prostitution.
Först skulle Målsägande A bo hos X, och sedan fick de tillgång till en lägenhet. Det var en ungersk kille, en egen företagare, som hade lägenheten.

Rätten konstaterar att kvinna A kan engelska och tyska och att egen hon haft nyckel till lägenheten där kvinna X bor. Kvinna A har också varit ute och gått med kvinna X:s barn och hund.
Två ungerska män som figurerar i utredningen, är inte avlyssnade. Deras del i det hela återges endast i de kontakter de har i telefon med kvinna X. Det framkommer dock tydligt att en av dessa män rekryterat kvinna B för att hon ska prostitueras i Sverige. Han bestämmer också att kvinna B ska bo hos den tilltalade kvinnan.  Den andra mannen har den lägenhet vari i den del av sexköparna tas emot.

Det finns ingen ekonomisk utredning som domstolar brukar fästa stor vikt vid när män misstänks för kvinnohandel, det finns inga andra vittnesmål än kvinna A och polisens lösa antaganden bl a att de aldrig sett kvinna A ensam. De medger att de haft begränsade resurser att bevaka kvinna X men det hindrar dem inte från att i sina vittnesmål skuldbelägga just kvinna X. Det är värt att notera att polisens ringa resurser läggs på ett bevaka en ungersk kvinna i prostitution och inte på att följa de sexköpande männen som är orsak till kvinnohandeln.
Trots alla brister i utredningen dömer tingsrätten kvinnan skyldig till grovt koppleri med påföljden 3 års fängelse och hon blir skadeståndsskyldig till kvinna A. Männen döms för koppleri respektive medhjälp därtill och får villkorliga dom. Inget resonemang förs om varför kvinnorna A och B, bor hos just en kvinna i prostitution och  om att hon därigenom förutsätts hjälpa dem att kunna prostituera sig genom sin lokalkännedom och att hon ska agera kvinnligt förkläde vilket underlättar för de manliga sexköparna.
Kvinnan överklagar. Det verkar som om hon vill försöka byta försvarsadvokat men det får hon inte för rättsväsendet. Varför?
Männen överklagar inte. Varför skulle de göra det? De fick nu oerhört milda domar.

Kvinnan döms i hovrätten för människohandel! Straffet skärps till fyra års fängelse. Det är frapperande med vilken lätthet denna överrätt bestämmer sig för den ovanliga brottsbenämningen människohandel och att det sker mot en ungersk kvinna i prostitution. Rätten stödjer sig i princip bara på kvinna A:s vittnesmål om att hon arg på kvinna X och på polisernas sporadiska bevakning. Var det lättare för hovrätten att döma kvinna X ännu hårdare då de ungerska männen inte fanns med i rättssalen? Framstod hon som mer skyldig då? Och varför fick inte kvinna X välja en ny advokat?
Lika mycket som hovrätten väljer att lita helt på kvinna A rörande hennes åsikt om kvinna X, lika lite litar rätten på henne när hon vittnar om sexköparna:
En utgångspunkt vid bedömning har varit att enbart Målsägande A:s utpekande av någon som köpare av en sexuell tjänst inte är tillräckligt för en fällande dom när uppgift står mot uppgift.

Med andra ord är en prostituerad kvinnas ord pålitligt när hon skuldbelägger en annan kvinna men inte när hon skuldbelägger en man.  Kan det synliggöras mer hur domstolar väljer närmast utstuderat vad som de tror respektive  inte tror på?
Domar som likt ovanstående dömer kvinnor till stränga straff i prostitutionsrelaterad brottslighet är inte ovanliga. Det är snarare ett mönster som tycks återkomma. Det är också ett mönster att kvinnor som prostitueras där män handlar med dem, anses vara frivilligt i handeln och att kunskaper i engelska används emot de handlade kvinnorna se Rättsfall 8.  Skulle dessutom de handlade kvinnorna ha nyckel kan det nog anses som ett tungt vägande skäl att fria de manliga hallickarna något som inte gäller i det här rättsfallet då alla rättsliga instanser från polis till hovrätt anser att nyckeln inte har någon betydelse. Nu – då en kvinna åtalas.   I det här fallet var det mycket lätt att döma för människohandel.

Enligt den här domen räcker det med en kvinnas ord mer behövs inte.
Men sexköpare skyddas trippelt – de visas större hänsyn vid bevisvärdering, de bevakas och avlyssnas inte av polis och de få som åker fast bara några 1000-lappar i bot.
I ovanstående fall döms tre sexköpare i samma deldom i tingsrätten och fyra frias.

Rättsfall #14.Kvinna i/ur prostitution och man döms för  människohandel.
HR-dom januari 2016.

En kvinna i och ur prostitution döms och likställs med en man, M, trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan, K. De anses gemensamt ha utnyttjat en annan kvinnas, A:s. prostitution. Alla är utländska medborgare från samma land.
Som hovrätten redan konstaterat har K och M haft en maktposition där de varit helt överordnade A och de har uppenbarligen utnyttjat A:s utsatta belägenhet där kunder bokats in för sex med A i en omfattning som A saknat kontroll över
Efter en tid i Sverige stod det klart för A – sedan k förbjudits av M att fortsätta prostituera sig – att hon var den ende av de tre – hon själv, K och M – som drog in pengar, innebärande att A inte fick den ersättning hon tyckte hon borde ha fått för sina tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige
Bedömningen ändras inte heller av K:s allmänt hållna uppgifter om att hon kände sig tvingad att göra det som K sade åt henne att göra. Hovrätten noterar i sistnämnda sammanhang att K även förklarat att det viktigaste för henne var att ha M nära sig och att hon skulle varit beredd att ”stå på huvudet” för honom

Kvinnan K, skyddar alltså mannen och vill göra honom till lags. Hon anser också att hon och A är jämbördiga då de båda är i och ur prostitution.
K har gett uttryck för ståndpunkten att hennes betydelse för A:s prostitutionsverksamhet varit försumbar och att hennes ställning i förhållande till A varit jämbördig, bl.a. i det förhållandet att de båda prostituerade sig i Norge och den första tiden i Sverige.
K har förklarat att anledningen till att hon talade med A i telefon i samband med att denna rekryterades till verksamheten var att A inte skulle bli skrämd av att tala med en man,

Kvinnan ger alltså råd till den andra kvinnan om sexköpare, hon hjälper till att sminka henne, osv, Inget utav detta tar domstolen hänsyn till. De väljer därmed att dubbelbestraffa en kvinna som är eller varit i prostitution och den roll som hon tilldelas i ett sexuellt patriarkalt styrt på grund av att hon är kvinna och för att sexköpare hellre vill möta kvinnor.  Kvinnor tillmötesgår alltså mäns önskningar och fantasier  till mötet med en prostitueras kvinna. Det är struktur som tydligt visar prostitutionens väsen och det bortser rätten ifrån. Mer om den här dubbelbestraffningen står i inlägget Prostitutionen och rättvisan del 1.
Domstolen tar inte hänsyn till patriarkala strukturer – att kvinnor som varit i prostitution kan fortsätt vara utsatta och befinner sig en tillvaro där de inte kan bestämma så mycket utanför ramarna. Kvinnor används strategiskt av män för att det ska underlätta hanteringen av andra kvinnor. Att det är kvinnor som säljs och män som köper kropparna, säger något om prostitutionens könsmakt, det bortser domstolen ifrån. De väljer bort all kunskap om prostitution som mäns våld mot kvinnor och gör istället företeelsen som könsmässigt likställd företeelse. Inte en enda sexköpare lagförs i målet. De är helt frånvarande. De används däremot indirekt för att skuldbelägga kvinnan K genom att deras önskemål om hur prostituerad kvinna ska se ut .

Rättsfall #15.  Rumänsk kvinna i prostitution döms för koppleri – hjälpte en annan rumänsk kvinna i prostitution.  TR-dom juni 2016.

Polis har sett hur två kvinnor, A och B, åker gemensamt i bil som tillhör den ena kvinnan, till sexköpare. Den ena kvinnan kan engelska, den andra inte, vilket leder till att den engelsktalande kvinnan svarar sexköparna i telefon.  Den rumänska kvinnan A som kör bilen och som pratar engelska åtalas för koppleri och döms till två månaders fängelse av en svensk tingsrätt.
I domen berättar den tilltalade rumänska kvinnan i prostitution bl a följande:
B åkte inte taxi, bl.a. för att spara pengar men också för att A skulle veta vart B befann sig om det skulle hända något.
Polisen som spanade vittnar i tingsrätten:
Vid ett annat tillfälle uppfattade polisen att det uppstod en situation där B ringde efter A, som då kom för att hjälpa A.
De män de hade kontakt med uppgav att B talade väldigt dålig engelska vilket ledde till att B inte hade kunnat skriva de aktuella textmeddelandena.

”De män” som polisen hade kontakt med måste alltså vara är sexköparna? Deras information används alltså mot en rumänsk kvinna i prostitution? Om nu polisen har begränsade resurser ska de då ägna det åt att föra i bevisning att en rumänsk kvinna begår brott för att hon samarbetar med annan rumänsk kvinna?
Det här fallet framstår som om det handlar om två rumänska kvinnor i prostitution som hjälper varandra och skapar trygghet i en mycket utsatt livssituation. De utsätts för svenska sexköpande mäns utnyttjande och våld. Vad är det som pågår när svensk prostitutionspolis då ägnar sig åt sådana här brottsutredningar?
Dessutom framkommer det att det finns en man inblandad som hjälper dem med internet och som A kontaktar om hon inte vet var B befinner sig. Vem är denna man och vart tog han vägen i utredningen? Tog polisen och åklagaren den enkla vägen ut och utredde en prostituerad kvinna för att det var lätt och ofarligt?
Att en prostituerad kvinna om hjälper en annan kvinna i prostitution ses som hallick visar hur lite rättsväsendet förstår att prostitution är mäns våld mot kvinnor. Reglementeringens öppna skuldbeläggande av kvinnor och osynliggörandet av männens handlingar känns närvarande i det här fallet, nästan 100 år efter att detta historiska och djupt kvinnoföraktande systemet, upphörde i Sverige.

Med den här utredningen och domen misstänkliggör och angriper svenskt rättsväsende också det systerskap som kvinnor i prostitution visar varandra. Är det en del av syftet? Kommande inlägg, nr 3 serien, kommer att ta upp mer om polisens utredningar rörande prostitution och sexköp/könsköp.

Jämförelsedom – så lätt anses en medelålders svensk man vara tvingad.
TR-dom juni 2015

En tingsrätt resonerar om huruvida en medelålders svensk man kunnat värja sig mot en annan man och hans flickvän. (Mannens namn är utbytt nedan till Bengt, den andra mannen kallas M och flickvännen för F.) Det är intressant att jämföra hur lätt rätten anser att mannen inte haft något annat alternativ än att åka med på en bilfärd.Tingsrätten skriver:
Har Bengt frivilligt följt med M i bilen?
Det är ostridigt att Peter var obunden och gick för egen maskin till M:s bil. Genom vad som framkommit om situationen innan avfärden, är enligt tingsrättens mening klarlagt att situationen har varit mycket hotfull för Peter som dessutom på grund av tidigare misshandel hade nedsatt förmåga att värja sig vilket måste stått klart för såväl F som M. Peters uppgifter om att han inte vågade fly får också starkt stöd av H:s uppgifter om Peters möjlighet att fatta egna beslut.
Det framstår också som självklart att Peter inte hade vidtagit de åtgärder han gjorde för att få stopp på färden om han frivilligt färdades i M:s bil. Mot denna bakgrund finner tingsrätten visat att Peter inte har haft något realistiskt val annat än att följa med i bilen vilket M och F givetvis har insett.

 Den fullt vuxne svenske mannen  anses inte våga fly och inte heller ha ett annat ”realistiskt alternativ” än att följa med i bilen.
Hade detta resonemang kunnat föras i en motsvarande situation om det rört sig om en kvinna i prostitution? Hade då inte rätten snarare ansett att hon följt med helt”frivilligt” – för misshandel brukar ju ofta bortses ifrån i prostituerades liv – vilket exemplifierats i ett flertal domar ovan.  Våld mot kvinnor brukar givetvis förminskas även i andra domar men alldeles särskilt gäller det då det handlar om de ”andra” kvinnorna – de redan fallna kvinnorna.
Dessa fallna kvinnor anses med lätthet att med fri vilja prostituera sig och följa med hallickar och sexköpare. Där finns inget resonemang om att de inte haft något annat ”realistiskt alternativ”. Men medelålders svenska män anses kanske vara mer utsatta än de fallna kvinnorna? Hur ska annars det relativt lättvindiga resonemanget i domen ovan tolkas mot bakgrund av hur motsvarande lätt könsmakt bortförklaras?

Sammanfattning

Rättsfall 1-5  är exempel på när sexköpande män frias med resonemang som närmast påminner om hur domstolar väljer att fria misstänkta våldtäktsmän. Mäns utsagor godtas. Oavsett om de av ”misstag” eller nyfikenhet söker efter prostituerade eller om de bara ”skjutsas” eller av något annat svepskäl så väljer domstolar att fria dem.

Dessa friande domar bör sättas i relation med hur hårt domstolar dömer kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare på det som de internaliserat anses ha rätt till och att dessa män förleds av de fallna kvinnorna.  Domstolar låter också här skulden ”smitta neråt” med skrivningar som att flickorna vid några tillfällen förmått män att träffa dem och hur lätt rätten även i dessa fall, friskriver sexköpare.

I sin bok Kroppspolitik från 2007 skriver Maud Edwards:
…att idén om mäns okontrollerbara sexuella drifter och kvinnokroppens tillgänglighet är en ständig joker i debatten – och i den rättsliga praktiken.

Vi menar att de här friande sexköpsdomarna är som en joker – den rättsliga praktiken att godta mäns fantasifulla påståenden fungerar också som ett slags upprätthållande av en könsmaktsordning – av mäns sexköp. De kommer undan skuld precis som misstänkta våldtäktsmän gör, utan ifrågasättanden. Domstolars hantering av sexköp dvs könsköp är därmed en del av samma struktur som skuldavskriver män i våldtäktsmål. Skillnaden är att den riskerade påföljden är mycket låg och kvinnan som utsätts för denna typ av mäns våld mot kvinnor som prostitution utgör, upphöjs inte ens till att få vara målsägande. Trots det och trots den skam som fortfarande åläggs kvinnor i prostitution skriver domstolar att det är en brist att den prostituerade kvinnan inte ville vittna. På det sättet har rättsväsendet distanserat sig helt och hållet sig från prostitutionens väsen.

Sverige kan domstolar välja att anonymisera sexualbrottslingar som sker i rättsfall 5. När får vi läsa om våldtäktsmän som kallas A, B och C? Eller är det bara handlar om män med makt som beskyddas? Som ska slippa få sitt namn ”draget i smutsen”? Reglementeringens kvinnosyn är påfallande närvarande då sexköpande män sekretessbeläggs.

I rättsfall 6 frias två män från våldtäkt på en kvinna i prostitution av den enda anledningen att domstolen anser sig ha facit på vad kvinnan borde ha gjort. Parallellerna till idén om det ideala brottsoffret, som så ofta gör sig påmind i våldtäktsfall, är uppenbara.

I rättsfallen 7-12 synliggörs på olika sätt hur domstolar närmast konsekvent nedvärderar kvinnor i prostitution och de umbäranden de är med om, hur de fråntas rätten till skadestånd och hur män skuldavskrivs t o m då minderåriga flickor är drabbade. Domstolar, framför allt hovrätter, väljer närmast konsekvent att bortse ifrån samband och strukturer och styckar i några exempel upp målen så att överblicken försvinner. Därigenom lättare att döma männen för mildare brott och påföljder. Kvinnornas vittnesmål ges mindre vikt.
Kvinnor i prostitution görs även starka, drivande, självständiga och frivilliga. Ingen analys görs av hur prostitution traumatiserar och bryter ner självkänslan. Inte heller hur de återkommande kontakterna med män som sexuellt utnyttjar dem påverkar psyket. Det försvinner helt om hur traumatiskt prostitutionen i sig är: att kvinnan inte vet om nästa sexköpare kommer utsätta dem för våld eller hur hans hantering av hennes kropp kommer att vara dvs hur han kommer ta i henne eller hur hon kommer att må efter samlaget. Domstolar gör ingen som helst bedömning av hur den ständiga rädslan påverkar kvinnor i prostitution men de har åsikter om hur de bör bete sig för att vara brottsoffer.

Brottet människohandel som är ett helt könsneutralt ord som andra sexualbrottsrelaterade brott är, anses av domstolarna oftast inte ha begåtts utan de dömer istället till det mildare brottet koppleri och kvinnorna blir utan skadestånd dvs kvinnors värde som människor förminskas och utnyttjandet av deras kroppar ekonomiseras. Och allt våld verkar försvinna.
Rätten gör heller ingen könsmaktsanalys på brotten människohandel eller koppleri utan blundar för att det är kvinnor som förutsätts köpas, säljas, kontrolleras och transporteras. Människohandel är ett juridiskt luddigt begrepp och har visat sig vara mycket svårbegripligt för domstolar. Dessutom händer något annat och det är våldet mot kvinnorna försvinner. Det byts ut mot ”kontroll”, transport, och ”otillbörliga” medel. Det blir närmast kliniskt rent från den verklighet som råder därute.  Det finns all anledning att funderar på om att även kvinnor i prostitution ska ha rätten att behandlas som andra kvinnor dvs utredning och åtal ska röra brott som människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång och andra ”normala brott som kvinnor som inte betraktas som ”fallna” kan vara brottsoffer i.

I rättsfall 13 är det däremot helt omvända värderingar från en domstol. I det här fallet accepteras en kvinnas utsaga fullt ut. Det sker när en domstol väljer att döma en annan kvinna i prostitution för människohandel.
Däremot gäller inte samma kvinnas utsaga när sexköpande män pekas ut. Kan det vara tydligare att domstolar inte dömer med rättvisan som drivkraft utan snarare könet på den som misstänks? Att det snarare är omvänd könsmakt som styr.
I rättsfall 14 döms både ett par: en man och kvinna, för människohandel, även här rör det sig om en kvinna som varit i eller är i prostitution. Ingen könsmaktsanalys görs trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan.
Dessa rättsfall, 13 och 14, är bara ett urval på liknande domar där kvinnor relativt lättvindigt döms för människohandel. Har det kommit att bli så människohandelsbrottet används numera? För att kvinnor doftas också prostituerade, ska dömas? Allt medan rätten bortser ifrån att kvinnor används som skyltfönster och som kvinnliga förkläden i en verksamhet som fullständigt osar manlig makt?

I rättsfall 15 utreds ännu en utländsk kvinna i prostitution eftersom hon samarbetar med annan prostituerad kvinna. Därmed anser polis och domstol att hon är skyldig till koppleri. Så slår rättsväsendet sönder den trygghet utsatta kvinnor kan behöva av en medsyster. Hur kan polisens spaning användas mot dessa kvinnor istället för att slå mot efterfrågan? Varför bildar inte poliserna istället gemensam opinion för att sexköpare – de män som driver kvinnohandeln – ska dömas strängare än några 1000-lappar i böter?

Sexköparnas våld är konstant frånvarande.

Det förs långa resonemang mot bulgariska, rumänska eller litauiska män där det framkommer att kvinnor är rädda för sexköparna och utsätts för våld från dem på olika sätt men där dessa män inte har något särskilt att frukta ens om de skulle råka bli upptäckta. De får för det mesta anonymt sin bot.

Rättsväsendet har inte förstått och vill förmodligen inte heller förstå, att prostitution är mäns våld mot kvinnor.

Slutord.

Slutordet inleds med några frågor:

Känns det lite extra bra för  rättsväsendets när de kan möjlighet döma en prostituerad kvinna, denna historiskt mest lågt värderade kvinna i samhället, för något brott så att de då lättar på den tunga bevisbördan som åvilar män för samma brott? Från  Prostitutionen och rättvisan – del 1: Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi.” 

Är det de gamla tankegångarna från reglementeringen som spökar  ännu; att det är de prostituerade kvinnornas som ska kontrolleras, övervakas och dömas och inte männen som handlar med dem eller som köper sexuell tillgång till kvinnors kroppar?

Är det därför som kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms så hårt?

Vad är det egentligen som får domstolar att anse att sexuella handlingar mot betalning är frivilliga? Vilka uråldriga värderingar eller vilket önsketänkande styr då?
Hur ska flickan/kvinnan uppfatta sitt människovärde när de fråndöms rätten till skadestånd?

Domstolar har både en dålig kunskap om att kvinnor i prostitution är särskilt utsatta för ett strukturellt patriarkat förtryck och de väljer att blunda för det våld som dessa kvinnor faktiskt utsätts för som kommer till uttryck ibland direkt, men ofta indirekt.

Den rättsliga strukturen idag är snarare att det våldet förminskas samtidigt som kvinnorna anses vara självständiga och fria. Att en kvinna – eller en flicka – i prostitution är i tillvaro där de konstant är utsatta för mäns våld mot kvinnor, fysiskt men framför allt mentalt har domstolar valt att inte inse.

De behandlar prostitution som om det vore en lindrig företeelse när all kunskap visar att det är snarare tvärtom. Ett rättsväsende som friar våldtäktsmän och andra män som utövar mäns våld mot kvinnor utifrån horribla resonemang, friar också prostitutionens män. Att våldtäkt och sexköp intimt hänger ihop syns också i ovanstående rättsfall och  i otaliga andra liknande mål.  Både våldtäkt och sexköp handlar om mäns sexuella tolkningsföreträde och är båda företeelser som påverkar alla kvinnor och flickor och deras rätt till likvärdighet.

Nog stämmer citatet från ”Catrine och rättvisan” ännu 2016:
”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall?

När hon fick höra att Peter var misstänkt för våldtäkt mot Frida trodde hon inte det var sant. Det var många som hade hört Frida säga att hon hade ljugit om händelsen och det gick även sådana rykten i Mjölby.
Ur den resta och friande domen i Göta hovrätt september 2016

 

Bjästa och Den andra våldtäkten

År 2010 sändes ett program: ”Den andra våldtäkten” som handlade om en 14-årig flicka som blivit våldtagen på en skoltoalett av 15-årig pojke. Pojken erkände först men tog tillbaka det senare. Han dömdes i tingsrätten och senare även i hovrätten. Men hela samhället och nätet tog våldtäktsmannens parti och la all skuld på flickan. Hon ansågs ha ljugit om våldtäkten och att pojken därför var oskyldigt dömd. Orsaken till flickan ”lögn” skulle vara att hon ville hämnas på pojken för att han inte ville vara ihop med henne. Olika företrädare på orten, tex prästen, visade sympati för pojken. Ryktena tog sådana enorma proportioner att flickan tvingades flytta 50 mil. Detta skedde på orten Bjästa. Programmet fick ett enormt genomslag och ledde till mycket diskussion. Bjästa och Bjästa-andan blev synonymt med att ta gärningsmannens parti och ortens namn kan i överförd bemärkelse användas för att snabbt förklara ett liknande händelseförlopp någon annanstans. Länk till information om ”Den andra våldtäkten”:

http://www.svt.se/ug/linnea-anmalde-valdtakt-pojken-hyllades

Men Bjästa är inte unikt.

Våldtäktsdomen som revs upp

I september kom en dom från Göta hovrätt som rev upp en fällande våldtäktsdom från 2008 mot en då 14-årig flicka. Friandet kom efter att Högsta domstolen beviljade resning utifrån tvivelaktiga skäl.

Förutom braskande rubriker i media, som alltid kommer då gärningsmän frias efter resningar, har domen och dess bakgrund i stort sett förbigåtts med tystnad både i media och av andra aktörer.

Det som hände är allvarligt. Det är inte enda gången Högsta domstolen ger en dömd våldtäktsman resning utifrån tvivelaktiga skäl men media och övriga etablissemanget tycks inte vilja utmana den högsta dömande makten och den syn på sexualbrott, de ger uttryck för. Det innebär givetvis att en redan osäker tillvaro för brottsdrabbade flickor och kvinnor blir ännu mer osäker. I landet som påstår sig vara världen mest jämställda land finns en djup dubbelmoral där våldtäktsmän får sympati och våldtäktsdrabbade misstänkliggörs.  Men till självbilden bör läggas att endast Sverige svensk dubbelmoral då Sverige godtar att domstolar kränker kvinnor och flickor i tysthet.

Den friande domen mot en då 14-åriga flickan påvisar denna dubbelmoral. Rubrikerna om fallet antydde och ville påskina att mäns döms oskyldigt och att flickor överdriver eller ljuger om våldtäkt. Media tycks alltid villiga att skriva dessa rubriker och okritiska artiklar som inte speglar hur Sverige i grunden har samma kvinnosyn som andra länder när det handlar om våldtäkt. Samma våldtäkts-myter florerar fritt och beröringsskräcken vid att nämna detta, talar sitt tydliga språk: Sverige är en del av den globala våldtäktskulturen.

Domarna och resningen

I det här inlägget kommer vi gå igenom den juridiska bakgrunden till den friande septemberdomen från Göta hovrätt. Det är möjligt att hoppa över detta ganska långa avsnitt och gå direkt till rubriken nedan:  Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen? men rättsprocessen förmedlar mycket om vad som hänt de senaste åren.

Det finns sex olika delar i denna, rättsligt, nu 8 år gamla historia.

1.Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

2.Domen från Göta hovrätt juni 2008

3.Ett tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

4.Resningsansökan juli 2014

5.Högsta domstolens beslut februari 2016

6.Domen från Göta hovrätt september 2016

 

1. Domen från Linköpings tingsrätt mars 2008

Bakgrunden till rättsfallet är att en man, 31 år, anmäls för våldtäkt av en flicka, 14 år.

I berättelsen kallas mannen för Peter och flickan för Frida.

Frida skulle sova över hos bekanta till hennes mamma eftersom modern arbetade denna natt på annan ort. Peter var vid tillfället inneboende hos samma bekanta. Flickan kommer hem på kvällen och har ont efter att hon blivit slagen av en annan person. Peter utförde då en massage av Fridas nacke.

Nu är Peter, 31, och Frida, 14, ensamma. Deras berättelser om vad som hände går isär.

Massagen fortsätter och sedan tittar Frida och Peter på TV liggandes på en soffa.. Flickan somnar men vaknar av att hennes byxor och trosor är neddragna och att Peter genomför ett samlag.  Frida känner smärta. Hon rusar upp och lämnar bostaden utan mobil, nycklar eller ytterkläder. Hon hittas ledsen av en man som hjälper henne att komma i kontakt med några killkompisar.  Frida berättar då också om vad som har hänt. Hon stannar där hela natten och de följer med henne morgonen efter för att hon ska kunna hämta sina saker.  Killkompisarna vittnar senare i tingsrätten om hur chockad och nedstämd Frida var.. Tingsrätten verkar vilja ha fastslaget om flickan verkligen använde ordet våldtäkt själv då vilket hon kanske inte gjorde – men hon beskrev händelsen. Det får dock anses vara ovidkommande om en 14-årig flicka själv vet vilken brottsrubricering hon ska sätta på en händelse.

Peter lämnar en helt annan historia.  Efter massagen bad han Frida att vara tyst om hon skulle få ligga kvar på soffan. Han påstår att hon tryckte sig mot honom och att han, 31 år gammal, får ångest och kände en frustration. I domen står

Han sa uttryckligen till Frida att han inte var attraherad av henne

Peter påstår också att han har erektionsproblem. Hans förklaring till händelsen är enligt domen:

Peter tror att en förklaring till att Frida påstår att han våldtagit henne kan vara att hon är arg för att han inte ville ha sex med henne.

Peter är alltså 31 år och Frida är 14. Är detta en sannolik förklaring?

Fridas mamma vittnar också. Hon hade sett att Frida inte mådde bra. Hon var ledsen, nedstämd och tystlåten och hon duschade länge. Hon skar sig själv med rakblad (självskadebeteende) för att hon ansåg att hon inte förtjänade bättre. Hon sov dåligt och hon grät mycket.

Det märkliga i domen är att vittnet dvs mamman verkar få frågor om dotterns sexuella karaktär. Mamman säger att hon inte känner till dotterns tidigare sexuella erfarenheter och vet inte om hon är flirtig men att det hänt att flickan klätt sig ”utmanande”.

Varför ställs sådana här frågor i en rättegång där (dessutom) en 14-åring är målsägande dvs är den som anmält en våldtäkt? Varför får de överhuvudtaget ställas? Ingen sådan smutskastning återfinns om Peter trots att han förekommer flera gånger belastningsregistret för misshandel och olaga hot.

Även kvinnan som Peter och Frida bodde hos vid tillfället, vittnar. Hon har inte sett vad som hände den aktuella kvällen, förutom den inledande massagen.
Hon berättar att Frida kom dit nästa morgon med killkompisar och hämtade mobilen mm och att Frida då sa att hon inte ville träffa Peter mer. När Peter steg upp var han frånvarande och sa att han visste ”inte vad som hände igår”, att Frida hade försökt att kela (men det visste han i alla fall?) och att han ”sagt ifrån”. Frida skulle då ha blivit ”sur”. Peter sa också ”säger hon något annat så ljuger hon” vilket vittnet tyckte lät underligt och hon upplevde att något inte stämde.  Peter lämnade sedan sin tillfälliga bostad och återkom bara för att hämta sina saker tillsammans med sina familjemedlemmar.

I domen framkommer att Frida och hennes mamma har en lite komplicerad relation och att Frida periodvis varit jourhemsplacerad.

Tingsrätten anser att Frida har gjort ett trovärdigt intryck och att Peter har lämnat olika versioner. Att Peter dessutom så snabbt sagt att ”säger hon något annat så ljuger hon” anses vara besvärande för honom. Vittnenas berättelser ger också stöd för Fridas berättelse.
Att tingsrätten riktar in sig på hur stabila berättelserna är, både den målsägandes, vittnesmålen och den misstänktes ändrade berättelse, är bra.  Det är även mycket bra att rätten anser att Peters snabba skuldbeläggande av den 14-åriga flickan kan tolkas som tecken på hans skuld.

Så ska domstolar resonera. Fokus ska ligga på gärningsmannens attityder och motsägelser.

Mindre bra är att det förekommit resonemang eller tillåtits frågor om en 14-årig flickas sexuella aktivitet och om hennes karaktär. Sådana frågor hör inte hemma i en modern genusneutral rättsprocess.

Våldtäkt är en integritetskränkning som sker momentant dvs vid ett  tillfälle och vad som hänt tidigare i flickans liv är inte intressant vid just det tillfället. Alla kan bli våldtagna. Men våldtäktsmän har också en tendens att välja ut de mest unga och sårbara. De som inte egentligen inte ska bli trodda. Här lyckades inte det. Peter anses skyldig i tingsrätten och döms till 2 års fängelse för våldtäkt mot barn.

Som i stort sett alla som döms för våldtäkt gör, överklagar Peter domen till hovrätten.

2. Domen från Göta hovrätt juni 2008

Göta hovrätt gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer påföljden två års fängelse för våldtäkt mot barn.

3. Tillbakadraget överklagande till Högsta domstolen augusti 2008

Peter och hans försvar överklagar den fällande barnvåldtäktsdomen till HD men överklagan dras tillbaka. Domen vinner därmed laga kraft.

4. Resningsansökan juli 2014

Sex år senare begär Peter resning. Peter har nu en ny advokat, AF,  som är intressant att först titta närmare på.

Försvarsadvokaten
Advokaten AF har tidigare arbetar på en advokatbyrå som försvarat många sexualbrottslingar. Denna advokatbyrå ägs av en advokat, Björn H, som ofta brukar tillfrågas av media då de behöver någon från försvarshåll som ska tycka till om sexualbrott. Björn H har också ägnat sig åt resningar för våldtäktsdömda. Bland annat rörande den omtalade filmdomen där en 20 sekunder lång film av ett barn, en flicka, som sög av en man på en toalett ansågs bevisa att det inte förekommit våldtäkt mot henne och en annan flicka vid ett annat tillfälle under samma kväll. Ingen tänkte på mannen faktiskt kunde anses ha spelat in barnporr eller om flickan gav sitt medgivande till inspelningen. Att HD gav resning och att Hovrätten för Västra Sverige senare friade männen utifrån dessa 20 filmade sekunder  är en misogyn skandal. Ingen problematiserade varför en gärningsman spelar in en film där en flicka suger av honom och vad det innebar för flickan och varför 20 sekunder av ett längre förlopp ansågs säga hela ”sanningen”.

Björn H skrev redan 2006 en debattartikel, tillsammans med andra antifeministiska misogyna försvarsadvokater att det är alldeles för lätt för våldtäktsmän att bli oskyldigt dömda. Länk här , Av någon anledning har namnen på de som skrev denna artikel tagits bort av Aftonbladet. Förmodligen känner dessa advokater att det inte är opportunt att stå för innehållet idag (och Aftonbladet skyddar dem). Men vi vet vilka som skrev under och Björn H var en utav dem. Det har aldrig någonsin varit lätt att bli ”oskyldigt dömd” för våldtäkt. Snarare är det ett brott där det i det närmaste råder straffrihet.

Det är däremot lätt för kvinnor och flickor att bli dömda för falsk tillvitelse. Det krävs i princip bara en våldtäktsanmälan och en eller flera våldtäkts-myter. Då straffas de våldtäktsdrabbade och får betala skadestånd till sina gärningsmän se inlägget Utredningar om falsk tillvitelse.

Björn H:s advokatbyrå anställde AF. En får anta att AF ansågs ha rätt ”meriter” dvs att han delade inställningen att våldtäktsmän lätt blir oskyldigt dömda och att kvinnor och flickor anmäler felaktigt att de blivit våldtagna.  Någon jurist med kvinnoperspektiv med intresse för mäns våld mot kvinnor skull nog ha svårt att bli anställd på denna byrå – om de nu skulle vilja. När AF skrev en bok tillsammans med en kriminell, Bandidos högste ledare, verkade det som han fick sluta och han öppnade då en egen advokatbyrå.

AF uttrycker att han i sin nuvarande position ”har en viktig roll i egenskap av samhällsaktör i bevarandet och utvecklandet av den demokratiska rättsstaten”. Det uttalandet och vad det betyder kommer vi återkomma till. Denna försvarsadvokat tar sig an Peters 6 år gamla barnvåldtäktsdom, som sedan länge var avtjänad, och begär alltså resning.

Resningsansökan
Skälet för resningen är enligt försvaret att flickans trovärdighet och särskilt tillförlitlighet kan ifrågasättas.  Det anförs att flera personer hört flickan uppge att hon falskeligen anmält Peter och att våldtäkten aldrig ägt rum.
Ur resningsansökan sid 2:

Flera personer, oberoende av varandra, har vid olika tillfällen hört målsäganden säga att hon falskeligen ”satt dit” Peter eller något liknande.

Lite längre ner på samma sida skriver försvarsadvokat AF följande:

Det finns ytterligare personer som hört målsäganden uttala sig på liknande sätt som beskrivs ovan, dock har jag valt att inte ange dem för att inte belasta processen med för många vittnesuppgifter som i princip säger samma sak.

Det här sista stycket är särskilt intressant. Vi återkommer till det nedan under rubriken Råd till 14-åriga tjejer som utsatts för våldtäkt.

Ett särskilt vittne åberopas, som hördes redan under tingsrättsförhandlingen men som inte ens har nämnts i domskälen. Förmodligen ansågs detta vittnesmål alldeles för osannolikt och ovidkommande. Vittnet, en man som, vad går utläsa i handlingarna, umgås med Peter. Det är inte utrett hur väl de känner varandra men sannolikt har deras vänskap spelat roll när tingsrätten valde att inte fästa någon vikt vid detta vittne.
Det framkommer i resningsansökan att Peter redan sommaren 2011 begärde att riksåklagaren skulle återuppta förundersökningen för att detta vittne, som vi nu kan kalla Erik, kom med nya uppgifter.

Förundersökningen öppnades och Erik förhördes av polisen men därefter lades ärendet ner.

I resningsansökan från juli 2014, alltså 3 år senare, anförs Eriks uppgifter igen. Erik påstår att Frida på en fest, strax efter att våldtäkten anmäldes, velat krama Peter. Erik anser att Frida var glad och agerade normalt trots att hon anmält Peter för våldtäkt. Det utreds inte vad Erik menar med ”normalt” beteende efter en våldtäkt. Det utreds inte heller hur Erik kan veta vad som är normalt beteende efter ett övergrepp och vilka erfarenheter han har om att möta våldtagna flickor. Men inte bara det: Erik vittnar också om att målsägande hade sexuellt umgänge med många killar efter händelsen. Hur vet Erik det och vad är många? Och vad spelar det för roll? Här inleds smutskastningen av målsäganden, flickan Frida.

Erik påstår också att Frida sagt till flera personer att våldtäkten inte ägt rum och att hon anmält Peter för att han var jobbig och hon velat bli av med honom. Varför det då hålls emot henne att Erik påstår att hon kramat Peter efter våldtäkten och motsägelsen i detta reder inte varken Erik eller försvarsadvokat AF ut. För varför går Frida efter Peter på en fest om hon tycker att han är ”jobbig”?

Under några sidor redogörs för de olika beskrivningarna som Frida och Peter ger av händelsen. Dock utelämnas att Peter uppträtt konstigt morgonen efter och att han skyllt ifrån sig. Det utelämnas också att Frida lämnade mobil och nycklar när hon försvann.

Under rubriken brister i utredningen går försvaret in på flickans trovärdighet och tillförlitlighet. Det som anförs är att flickan har en trasslig bakgrund, hon har haft problem, hon har rymt hemifrån, hon är  intresserad av ”äldre ”killar, (dvs killar som är 19-20 år), hennes beteende efter den anmälda våldtäkten anses inte tala för att hon blivit våldtagen.
Varken försvarsadvokaten eller Peter verkar klargöra vad som är rätt beteende efter en våldtäkt. De väljer även att inte ta upp att just de omständigheter de nämner i flickans bakgrund, är sådana som kan leda till att en flicka på 14 år riskerar att utsättas för övergrepp.  En flicka som har trassliga hemförhållanden, rymmer, blir fosterhemsplacerad, umgås med killar, är just de som kanske framför allt förslagna äldre män, som kanske Peter, skulle kunna tänkas utnyttja. De skulle kunna se henne som ett lovligt byte och tänka att hon riskerar ändå att inte bli trodd.  Men det tar naturligtvis inte försvarsadvokaten och Peter upp i sin resningsansökan.

De väljer däremot att smutskasta en 14-årig flicka för hennes sexualmoral. Är det detta som advokat AF menar med ”utvecklandet av den demokratiska rättsstaten” på sin hemsida? Att en 14-årig flicka som ligger runt kan anses vara en slampa och att hon därför inte är trovärdig? Orden på AF:s hemsida måste därmed tolkas som att han anser att demokrati är att mäns och kvinnors, pojkars och flickors, sexualmoral ska behandlas olika. Så uppnås ”demokrati”.

I avslutande reflektioner tar försvarsadvokaten upp HD-domen från 2010 där en man friades från övergrepp på barn i ett incestfall. Det är en mycket barnfientlig dom där dessutom JR Göran Lambertz skrev ett tillägg om att det bör beaktas att barn kan  misstänkas anmäla övergrepp för att de vill ha ekonomisk ersättning. Mer om vad Göran Lambertz har skrivit och gjort inlägget Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet.

Försvarsadvokat AF nämner givetvis inte heller att Peter flyttade ut snabbt efter att våldtäkten skedde och varför han, 31 år gammal, sover på en soffa inneboende i en familj. Hans sexuella bakgrund nämns inte trots att han är så många år äldre än flickan. Inte heller nämns hans kriminella bakgrund med bl a misshandelsdomar .

Resningsansökan går alltså till stor del ut på att misstänkliggöra och smutskasta en 14-årig flicka. Det lyckas för i februari 2016 får Peter resning i Högsta domstolen.

5. Högsta domstolens beslut februari 2016

I HD:s beslut framkommer att Riksåklagaren redan med anledning av resningsansökan inlämnande dvs i juni 2014, beslutade att återuppta förundersökningen.  Förhör har hållits med två personer som inte varit hörda innan som båda uppgett att de hört målsäganden prata med kamrater om att våldtäkten inte ägt rum och att hon skulle få skadestånd.

HD nämner också vittnet Erik och att han hört samma sak.

Dessutom står följande i domen:

Riksåklagaren har anfört att det får anses finnas synnerliga skäl för att på nytt pröva frågan om Peter har förövat det brott för vilket han dömts.

Med andra ord är en utav de viktiga aktörerna i denna resning Riksåklagaren, Anders Perklev. Han har valt att redan efter Peters resningsansökan  öppna fallet. Varför avvaktade han inte HD:s beslut? Vad får Riksåklagaren att agera så här märkligt?
Han har då också valt att inte längre företräda våldtäktsoffret/målsägande sak dvs att den då 14-åriga flickans intresse, utan han har bestämt sig för att istället driva Peters, den dömde barnvåldtäktsmannens, sak.
När en riksåklagare gör så här – hur mycket generellt kan våldtäktsdrabbade lita på åklagare? Att de företräder dem? Media borde fråga Riksåklagaren varför han valde att agera på det här sättet.

HD anger i sin bedömning:

De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som Peter dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.

Nu har redan Riksåklagaren gått händelserna i förväg så är detta bara ett spel för gallerierna? Beslutet har alltså tagit 1.5 år och det enda de anför är att något ”hörts” sägas.

Inget skrivs om hur Frida mådde efter händelsen eller om hur Peter betedde sig morgonen efter. Inte heller anförs kunskap om hur våldtäktsoffer, istället för att få stöd, är de som misstänkliggörs, och att det kanske framför allt gäller tonåriga tjejer. HD skriver om Frida:

Målsägande har beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. Hon har inte hörts av. 

Hur har det gått till? Borde inte HD försökt höra hennes version innan de fattar sitt beslut? Någon borde även granska hur HD har berett Frida tillfälle att yttra sig. Det måste anses vara skamligt av Sveriges Högsta Domstol att använda hörsägen som en resningsgrund.   Att det då dessutom rör en sådan socialt känslig fråga som våldtäkt av ett barn, är upprörande. Våldtäktsmän får alltid stöd. Nu har denna dömda våldtäktsman dessutom en advokat som skriver en bok med kriminella. Återstår att se om advokat AF reser alla misshandelsmål och andra mål där Peter har dömts eller om det endast är sexuellt våld som intresserar denna advokat i resningar.

HD skriver också i sitt beslut att våldtäkt är ett allvarligt brott.  Samtidigt anser de att hörsägen som är orimlig till sitt innehåll och sin form, kan leda till tvivel om en våldtäkt ägt rum. Det är svårt att se hur HD kan se våldtäkt som ett allvarligt brott efter den här bifallna resningen. Ordet ”allvarligt” klingar tomt.

6. Domen från Göta hovrätt september 2016

Frida är närvarande i rättssalen och får framföra sin berättelse. Den är konsistent med den hon har lämnat tidigare. Hon har blivit våldtagen av Peter. Hon mådde psykiskt dåligt lång tid efteråt. Några månader efter våldtäkten började hon besöka ett café i Mjölby tillsammans med en kompis. Under dessa tillfällen har hon dock aldrig pratat om våldtäkten där och har aldrig omnämnt att hon skulle ha ljugit om våldtäkten. I domen står:

Det kunde däremot hända att hon blev ifrågasatt när hon berättade om våldtäkten. Hon svarade då att allt var sant.

Frida säger också att ”det kan stämma att hon inte skrek” (efter våldtäkten). Får hon den frågan? Om hon skrek efter övergreppet? Vad visar det om rättsväsendets kunskapsnivå när det gäller sexualbrott?

Peter har ändrat sin berättelse från tingsrättsförhandlingen 2008. Han påstår nu att ingenting hände alls dvs nu frångår han sitt tidigare försvar som då handlade om att det var Frida som ville ha sex. Han ändrar i princip på allt som han berättade underutredningen 2007 om hur Fridas kläder var neddragna och påstår att han inte fick tillfälle att berätta fritt då.

Samma vittnen hörs, som i tingsrätten. Men det tillkommer två vittnen: två kvinnor. Tillsammans med Erik vittnar de om att de alla, vid olika tillfällen, överhört när Frida skulle ha sagt att hon inte hade blivit våldtagen. Alla tre berättar i princip samma historia. De satt vid olika tillfällen, några bord bort på caféet och överhörde vad Frida sa. T o m när Frida pratade lågt” överhördes” vad hon sa.

Minst ett vittne är vän med Peter och det synes uppenbart att de andra försöker nedtona att de känner honom. Två av dessa vittnen påstår att den då 14-åriga flickan skulle ha anmält våldtäkten för att få skadestånd och ett utav dem, Erik, påstår att det var för att Peter var jobbig. Trots att Erik, precis om i tingsrätten, påstår att Frida kramade Peter på en fest, hemma hos honom, så håller han fast vid argumentet ”jobbig”. Han verkar inte heller här få några motfrågor om hur motsägelsefullt hans vittnesmål är.

Domstolen verkar heller inte ställa någon fråga till dessa vittnen som besöker samma café och ”överhör” samtal som Frida har, varför de gör det. Varför är de så intresserade av Frida och hennes beteende?  Erik vittnar om att han försökt undvika Frida. Ändå satte han sig i närheten av henne på detta café och ”överhörde en konversation”.

Göta hovrätt skriver i sin nya dom att Frida är trovärdig och tillförlitlig. Men de anser att de nya vittnesmålen som hört Frida på ett café berätta om att oriktigt anmält Peter leder till tvivel om riktigheten i Fridas berättelse. Hovrätten skriver:

Uppgifterna har, så vitt kan bedömas, lämnats vid olika tillfällen av tre olika personer som inte känner varandra närmare och inte har några gemensamma kopplingar med parterna.

Detta stämmer inte enligt vittnesmål. Ett vittne är vän med Peter och det mest drivande vittnet Erik har umgåtts med Peter. Men hovrätten utreder inte närmare ”kopplingarna” utan lämnar dem. Göta hovrätt har, som nämnts ovan, inte heller tagit reda på NÄR dessa ”överhörningar” har skett och VARFÖR, något som måste anses vara en grov försumlighet.

Den ”samlade bedömningen” leder till, trots att det finns starka skäl att ett sexuellt övergrepp skett, att Peter frias från barnvåldtäkt.  Tre ”överhörningar” ändrar allt. I ett Mjölby där det gick rykten om Frida. Men det problematiserar inte Göta hovrätt överhuvudtaget. Det är som om även denna dom är ett spel för gallerierna.

Vad betyder den här upprivna våldtäktsdomen?

Först: Våldtäkt är ett momentant brott

Det är oerhört viktigt att ha klart för sig några basala kunskaper om våldtäkt. Våldtäkt är ett momentant brott dvs det sker i mötet* mellan två människor, oftast är mannen förövare och kvinnan brottsdrabbad. Det sker inte innan våldtäkten och inte heller efter.  Det kanske anses som självklart men det är viktigt att påpeka det. Våldtäkt också ett mentalt och socialt brott som kränker brottsoffrets integritet djupt. Integritetsbrott är de som lämnar mest trauma, särskilt om de rör den sexuella integriteten. Men kunskapen om dessa enkla fakta verkar inte ha nått svenskt rättsväsendet ens 2016.

Eftersom det rör sig om ett momentant brott kan uttalanden och förnekanden av det som hänt inte hållas till intäkt för att det inte har hänt. Oavsett om det rör sig om våldtäktsdrabbade i Kongo, Indien, Colombia, Storbritannien eller i Sverige så är det inte ovanligt att förneka övergreppet. Det kan vara en överlevnadsstrategi eller ett sätt slippa den skam och stigma ett sexuellt övergrepp för med sig. Det kan vara en ovilja att beröra övergreppet eller att slippa sticka ut. Det kan ha olika skäl. Utsagor efteråt kan inte tas till intäkt för att ett övergrepp inte har skett. Det finns inget facit på rätt beteende eller vad den drabbade bör vilja säga eller inte.

Svenskt rättsväsende, både åklagare och HD, anser alltså på fullaste allvar att om en kvinna eller flicka säger att hon inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det. Det är så naivt och okunnigt så en baxnar. Svenskt rättsväsendet styrs alltså av samma okunskap som i vilket land som helst i världen. Hur är det möjligt?

Efter att detta klargjorts så kan vi titta på det här fallet i Mjölby. Här anses det finnas substans i rykten och hörsägen. Denna hörsägen påstår att flickan har sagt att hon inte blivit våldtagen. ( Hon har knappast själv använt ordet falskeligen – säger en 14-åring ”jag har falskeligen anmält” till kompisar ute på ett café?!) Även OM det hade hänt betyder inte det att det stämmer. Hon skulle ju kunna säga det falskt också men så långt tänker inte domare i HD eller HR eller Riksåklagaren. Hon kan ha blivit våldtagen dvs sexuellt kränkt ändå. Våldtäkt är som sagt ett momentant brott – en våldtäkt sker inte under fikastund med kompisar.
Det är så ologiskt och dumt så detta resonemang kan bara förekomma när det gäller sexualbrott för då tappar samtliga jurister allt förstånd. Det har vi sett många gånger. Vad är det som gör att de tappar huvudet vid just sexualbrott? Den underliggande orsaken är förmodligen en nervositet för brottet. Det är fortfarande så känsligt trots att det är så vanligt. Dessutom existerar i allra högsta grad fortfarande urgamla patriarkala föreställningar om sexuellt våld/våldtäkt och om mäns rätt till sex, som går att hitta för 100-tals för att inte säga 1000-tals år sen. De har djupa rötter.

Hur Mjölby blev ett Bjästa

I fallet med våldtäkten i Bjästa, som nämns överst i inlägget, dömdes en våldtäktsman men rykten spreds om att flickan hittat på.  Det här fallet i Mjölby är snarlikt. Nedan anges dessa likheter.

Åldern på brottsoffret
I Bjästa var det en 14-årig flicka som utsattes.  Gärningsmannen var en 15-årig pojke.
Även i Mjölby var flickan 14 år. Mannen var dock mycket äldre. Det gör det hela på ett sätt värre, då äldre män kan vara mycket mer förslagna genom sin längre livserfarenhet.

Initialt erkännande
I Bjästafallet erkände först pojken under polisförhör. Han tog sedan tillbaka detta.
I Mjölbyfallet berättade Peter i polisförhören 2007 att flickan hade trosor och byxor neddragna och tryckte sig mot honom. Han menar att flickan ville ha sex med honom. Han beter sig märkligt dagen efter och skyller ifrån sig på flickan.
Nu 2016 har Peter ändrat sin berättelse radikalt. Det har överhuvudtaget inte förekommit något sexuellt.  Det finns alltså en viss skillnad mot Bjästafallet eftersom Peter aldrig direkt erkänner. Men då ska en komma ihåg att Peter inte är 15. Han är 31. Han är sannolikt mycket mer medveten om vad han ska säga. När han vittnar 2016 har han dock ändrat sig helt och skyller på polisförhören. Där finns likheten. Det initiala erkännandet om kroppskontakt tas tillbaka.

Domarna
Både Bjästapojken och Mjölbymannen dömdes både i tingsrätt och i hovrätt mot sitt nekande.

Rykten
I både Bjästa och i Mjölby uppstod rykten om att våldtäkten inte hade skett. På båda ställen har alltså en 14-årig flicka ansetts ljuga och pojken/mannen anses helt oskyldig. I Mjölby uppstår dessa rykten trots att det rör sig om man som är dubbelt så gammal som flickan. Gärningsmännen får som så ofta samhällets stöd.

Olika våldtäkts-myter
I Bjästa påstods flickan ljuga för att hon ville hämnas. I Mjölby påstås det omväxlande vara utav ekonomiska skäl och en vilja att slippa honom – vilket är ett konstigt skäl i sig.
Det som anförs som ett skäl till lögn här, ekonomiska skäl, kan troligen förklaras med att nu har HD:s  friande incestdom från december 2010 kommit med Göran Lambertz bilaga som misstänkliggör barn som anmäler våldtäkt ( se ovan). Den är givetvis också ”tillämplig” på kvinnor över 18.  Den hade inte kommit då Bjästafallet inträffade. Därför var hämnd en myt som låg närmare till hands. Har det samband med att det nu i de nya vittnesmålen hävdas ekonomiska skäl medan det gamla, det från Erik, fortfarande hävdas Peters ”jobbighet” som skäl?

(Exempel på andra våldtäkts-myter: vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov.)

Vad är skillnaden? Granskning.

Det är 6 år sedan händelserna i Bjästa. Samtidigt som ryktena och drevet pågick mot Linnea på orten i Ångermanland, pågick det mot Frida i Mjölby i Östergötland. Dessa började redan efter att våldtäkten anmälts 2007 och fortsatte under och efter att domarna föll 2008. Efter att vittnet Erik kom med ytterligare påståenden 2011 öppnades förundersökningen men stängdes igen.  Sedan kom resningsansökan 2014. Innan HD fattade sitt beslut 2016, hade Riksåklagaren redan öppnat förundersökningen. Och i år friades Peter. Det har alltså varit en ständig juridisk aktivitet samtidigt med dessa rykten.

Om programmet ”Den andra våldtäkten” inte hade gjorts – hade samma hänt med Linnea? Hade vittnen ”överhört” henne eller på annat sätt misstänkliggjort hennes våldtäktsanmälan? Särskilt efter december 2010 då HD:s ”ekonomiska skäl”-dom kom? Det är värt fundera på med tanke på det otroliga drevet mot Linnea.

Frida fick inget program. Vad hade hänt om hon fick berätta om alla rykten för någon? Allt ifrågasättande hon mötte? Om någon hade uppmärksammat detta efter anmälan och de fällande domarna? Vad är det som händer i Sverige när unga tjejer våldtas? Särskilt på mindre orter?

Är Riksåklagaren som prästen i Bjästa?

På Riksåklagarens hemsida:

När åklagaren eller den som har dömts i ett brottmål inte längre får överklaga domen till en högre domstolsinstans kallas det att domen har vunnit laga kraft. En lagakraftvunnen dom kan normalt inte rivas upp. Det hänger samman med att medborgarna ska kunna lita på att domar gäller enligt sitt innehåll, något som är grundläggande för stabiliteten i rättssystemet och också mycket viktigt för medborgarnas rätt till trygghet.

I Bjästa tog prästen den våldtäktsdömde pojkens parti och försökte hjälpa honom. Pojken bjöds in till avslutningen, flickan klarade inte att närvara.

I Mjölbyfallet, där också rykten som misstänkliggjorde en 14-åring spreds, valde Sveriges högste åklagare, Riksåklagaren, att öppna undersökningen efter att ha tagit del av resningsansökan. Trots att han anför på sin hemsida att medborgarna ska kunna trygghet öppnar han ett våldtäktsärende efter endast rykten, hörsägen och smutskastning av en 14-årig flickas sexualmoral. Så vem menar Riksåklagaren ska kunna känna ”trygghet” efter det här? Ska 14-åriga våldsutsatta flickor också kunna känna sig trygga – eller är de undantagna?

Riksåklagaren är t o m så drivande att han inte ens avvaktar HD:s beslut. Eller är alltihop ett spel gallerierna? Var HD:s beslut egentligen fattat långt tidigare men de ville att utredningen skulle få pågå ett tag? Är det fristående myndigheter vi har eller har de ett samarbete bakom kulisserna? Kanske särskilt då det handlar om att fria våldtäktsmän? Det var finnas särskilt stark drivkraft för patriarkala krafter – att få dömda våldtäktsmän fria.

Om Sveriges högsta åklagare. Riksåklagaren, tar ställning för en våldtäktsman utifrån rykten och hörsägen; kan han då inte liknas vid prästen i Bjästa? Som hjälpte pojken?  Återigen – vem ställer Riksåklagaren till svars som skedde med prästen i TV-programmet?

Det finns en ännu allvarligare aspekt.

Riksåklagaren är alla åklagares främsta företrädare. Nu har han visat att han tror på rykten som går om ett våldtäktsoffer, att han tror på hörsägen dvs om någon påstår att den våldtagna inte blivit våldtagen så har hon inte blivit det och att 14-åriga flickor har ekonomiska skäl att ljuga.

Det tankegodset sänder vår Riksåklagare ut till alla Sveriges 800 åklagare. Vilka konsekvenser får det när det redan är så illa att åklagare inte driver ärenden vidare med svaga brottsoffer, när åklagare däremot driver falskt tillvitelse utan att de kan bevisa att en våldtäkt inte ägt rum, som de måste, där åklagare inte kan/vill skydda våldsutsatta kvinnor genom att inte utreda allmänt åtal (som i Lotta-fallet) eller där åklagare släpper misstänka gärningsmän utan att han hunnit ställa deras historier mot varandra? Med mera. Listan kan göras lång.

Menar Riksåklagaren att Sveriges åklagare framöver ska ta hänsyn till och påverkas av rykten och hörsägen som grund för att inte driva våldtäktsmål?
Hur avser Riksåklagaren förklara för alla Sveriges åklagare varför han väljer att öppna en utredning, innan HD:s resning, utifrån en resningsansökan som till stor del smutskastar en 14-årig flickas sexualmoral, men inte mannens?
Tror och tycker Riksåklagaren att hans handlande i Mjölbyfallet ska bli praxis eller uppfattas som praxis alternativt  vara värdegrundsskapande för alla Sveriges åklagare?
Riksåklagarens handlande i Mjölbyfallet kan bli ytterligare en kränkning  för alla våldtäktsdrabbade som våga/orkar/ väljer att anmäla en våldtäkt.  I så fall är vi tillbaka ner i århundradena med den här utredningen och domen. Är motsvarigheten till tidigare århundradens horluva utbytt till nutida rykten och hörsägen?

När ska Riksåklagaren ska ställas till svars för sitt agerande här och för vilken påverkan det kommer att ha framöver?

Våldtäktsdomar är könspolitik

Sedan de första fällande domarna 2008 i Mjölbyfallet, har vi fått ett helt annat juridiskt klimat för våldtäkter. Det har blivit ännu kallare än innan. HD:s två friande våldtäktsdomar från 2009 och den friande incestdomen från 2010, (med Göran Lambertz tillägg ) har påverkat ett redan svårt läge. Det visar också en undersökning från Lund, att de fällande våldtäktsdomarna har blivit färre. Detta klimat påverkar även Göta hovrätts friande i barnvåldtäktsdomen i Mjölby, som kom 8 år laga kraftvunnen dom.

HD brydde sig inte om att höra med Frida. De fattade sitt beslut över den våldtäktsdrabbades huvud. Detta beslut fattades utifrån hörsägen och rykten om en våldtäktsanmälande 14-årig flicka. De valde bort all kunskap om hur våldsdrabbade kvinnor och flickor smutskastas globalt och att våldtäktsmän får stöd.  Beslutet att ge resning utan att överhuvudtaget benämna denna problematik eller att höra målsägande gör beslutet  till könspolitik. Även Göta hovrätts dom, utifrån hörsägen, är en könspolitisk dom. Det gäller även Riksåklagarens agerande, även han handlar könspolitiskt. Hur våldtäkt hanteras är könspolitik.

Råd till 14 åriga tjejer som utsatts för våldtäkt och till alla andra som drabbas av sexuellt våld.

Det fåtalet våldtäktsdrabbade flickor, tjejer och kvinnor,  som beslutar sig för att polisanmäla, som bemöts på ett sätt så att de orkar fortsätta, som har tur och inte får utredningen nerlagd, som är så lyckosamma att det går till åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, kan aldrig veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Vad händer 2018, 2022, eller 8 år framåt i tiden, 2024? Kommer då HD-beslut fattas som påverkar en fällande dom från 2016? Utifrån utgångspunkten att i möjligaste mån inte döma våldtäktsmän?

Det vet vi inte. Allt vi vet är att domarna hittills från HD har gjort det svårare och svårare att fälla incestförövare och våldtäktsmän.

Den här friande Mjölbydomen, sänder ytterligare obehagliga signaler. Nu spelar rykten, hörsägen och sexualmoral in. Igen. I Göta hovrätt vittnade Erik och två kvinnor. Det är ingen slump att det var just kvinnor. Det anses av någon anledning att de är mer trovärdiga trots att det är allmän kunskap idag att även kvinnor, som är feministiskt okunniga, är en del samhällsnormen som ger våldtäktsmän stöd.
Försvarsadvokaten hänvisade dessutom till flera andra personer som berättade samma sak.
Hur många tillfällen satt egentligen vittnen två bord bort och överhörde Frida på Caféet? Hur många gånger påstås då Frida ha suttit på ett café och öppet pratat om sin våldtäkt och att den inte ägt rum? Det är fullständigt horribelt att detta inte problematiseras. Om det anses finnas ekonomiska skäl att ange någon för våldtäkt varför anses det då inte finnas ekonomiska skäl eller prestigeskäl att ansluta till en ryktesmobb? Och att stödja en man med många och starka vänner? En man som dessutom tidigare har dömts för misshandel och olaga hot?

Nåväl. Det är på sin plats att ge råd till våldtäktsdrabbade som tillhör de fåtalet som faktiskt får uppleva rättvisa, att ta hänsyn till förhållningsregler med tanke på rykten och ”överhörningar”. Dessa råd får anses visa några av de krav som ställs på våldtäktsdrabbade och hur myter om våldtäkt ständigt florerar runt:

  • Att aldrig prata om våldtäkten -du vet inte vem som kan överhöra och ”misstolka”
  • Att aldrig gå på fest, du vet inte vem som ser dig
  • Att aldrig gå ut på ett café
  • Att inte vara full
  • Att inte ha (många) pojkvänner
  • Att aldrig prata om ekonomi och pengar- det kan ”misstolkas”
  • Att alltid vara trevlig och försöka bete dig enligt något sorts facit på hur våldtäktsdrabbade ska bete sig
  • Att det är ditt ansvar att hitta detta facit tex:
  • Att vara lite ledsen men inte för ledsen och inte för glad för då kan någon tro/tycka/anse att du är ledsen för att du har ljugit alternativt för glad för att ha våldtagits
  • Att inte prata utan att titta dig omkring vilka som finns i närheten, ha alltid koll
  • Att flytta om ryktena börjar då du bara kan göra fel
  • Att vara förberedd på att nya HD-domar kan misskreditera dig och att Riksåklagaren kan misstänkliggöra dig och att din våldtäktsman framöver frias.

Till sist.

Två citat ur ”Skylla sig själv” av Maria-Pia Boëthius från 1976:

”Man kan lära sig mycket om kvinnosynen och debatten i Sverige genom att läsa våldtäktsdomar.”

”När det gäller våldtäkt i Sverige idag saknar kvinnorna normalt rättsskydd.”

1976-2016. Inget har hänt på 40 år. Myten om det ljugande falska våldtäktsoffret är ständigt närvarande inte bara i obskyra nätforum utan också bland de som ska vara utbildade, våra jurister i domstolarna och på åklagarmyndigheten. Hög utbildning vaccinerar inte mot att tro på gamla myter.

* våldtäkt kan numera också anses kunna ske via nätet

Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt: tre rättsfall

Rättsfall #1

I juni kom en dom från Svea hovrätt där en rumänsk man och en polsk kvinna fälldes för grovt rån. I tingsrätten dömdes mannen till 8 års fängelse och kvinnan till 6 år. Men Svea hovrätt skärpte straffet för kvinnan och dömde även henne  till ett fängelsestraff på 8 år.

Vad handlar det här rättsfallet om?

Ett antal svenska män som har haft för avsikt att begå sexualbrottet sexköp  (dvs köpa sexuell tillgång till en kvinna) rånades och misshandlades.

Den som utövade våldet var den rumänske mannen och den som skulle tillhandahålla en kvinnokropp var den polska kvinnan.  Det står i domen att kvinnan hade prostituerat sig tidigare. Men här hade hon alltså istället”lurat” männen – sexköparna.

Kvinnan misshandlad

I tingsrättsdomen framkom att kvinnan blivit misshandlat vid två tillfällen. Dessa händelser ingick i åtalet mot den rumänske mannen. Anledningen till att rättsväsendet fick vetskap om dessa två misshandelstillfällen var att polisen tidigt satte spaning på paret. Två olika polismän vittnade därför i tingsrätten om att de sett mannen slå kvinnan vid två olika tillfällen.

Frågan som kan ställas då, med vetskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut: hur många gånger hade kvinnan blivit misshandlad utan att någon civil polis råkat få se det? Den frågan ställde aldrig rätten.

Omfattande spaning

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Det är intressant då det inte alltid, då män blir misshandlade av andra män, inleds en polisutredning.  Det är givetvis också fallet då kvinnor utsätts för mäns våld i hemmen. Om ingripande polis kommer kanske de inte ens går in eller om de gör det, konstaterar att det är bara är ett ”relationstjafs”.  I den här utredningen där sexköpare råkade illa ut satte Stockholmspolisen däremot in relativt stora resurser. Ingen människa ska bli misshandlad och rånad men det finns skillnader i hur polisen prioriterar och hur de vill engagera sig. Vi påstår att det finns anledning att tro att svenska ”trevliga” sexköpare, dvs sexualbrottslingar tillhör de som polisen och övrigt rättsväsende beskyddar och skyddar. Men mer om det längre fram i både detta och senare inlägg.

Tingsrättens dom

I tingsrätten konstateras att kvinnan inte utövat något våld men att hon haft en ”viktig medverkan”. Denna viktiga medverkan bestod av att tillhandahålla kropp och kön men så rättframt skriver naturligtvis inte rätten.

Rätten bestämmer sig också för att kvinnan, trots att hon är yngre och har befunnit sig i prostitution och då sannolikt upplevt mycket våld från män, inte stod i någon beroendeställning till mannen. Tingsrätten väljer här resolut bort all kunskap om att kvinnor är underordnade män, ekonomiskt och socialt, och att detta särskilt gäller de kvinnor varit i eller är i prostitution. Trots att den här kvinnan har blivit omvittnat misshandlat bortser tingsrätten ifrån vad det säger om maktförhållanden mellan mannen och kvinnan. De bestämmer sig helt sonika för inget sådant maktförhållande finns. Därmed är det fritt fram att döma kvinnan till långvarigt fängelsestraff.

Kvinnan säger i förhör och i rätten att hon inte kände till att mannen skulle utöva våldet. Det framkommer också att kvinnan gör det som mannen säger till henne att göra.

Men tingsrätten anser att kvinnan har haft ett likgiltighetsuppsåt inför det grova våldet som mannen utövade och därför bör hon dömas till sex års fängelse.

Det är mycket intressant att ”likgiltighetsuppsåt” används mot en våldsutsatt kvinna som varit i /är i prostitution. Det är här rimligt att jämföra tex hur uppsåtet behandlas i sexualbrottsmål. Brukar en misstänkt våldtäktsmän dömas efter likgiltighetsuppsåt? Eller används det bara mot kvinnor? I våra studier av olika domar tycks så vara fallet.

I grund och botten finns i det här rättsfallet en ambition, anser vi, och det är att skydda svenska sexköpare.
På sista sidan i tingsrättsdomen står nämligen följande:

”Av förhöret med/kvinnan/ framgår det att hennes erbjudande inte varit allvarligt menat”

Med ordet ”erbjudande” menar alltså tingsrätten det som kvinnor i prostitution gör. De ”erbjuder” sin kropp till män.  Tingsrätten fortsätter:

”Oavsett vad målsägandena/dvs sexköparna / haft för avsikter med sina uttag från bankomater framgår det av utredningen att det efterföljande händelseförloppet inte varit sådant att det uppnått försökspunkten för köp av sexuell tjänst.”

Då är frågan: visste sexköparna att ”erbjudandet” inte var allvarligt menat? Var fanns deras uppsåt? Och vad betyder ordet ”oavsett” här om det inte syftar till att beskydda sexköpare dvs en viss typ av sexualbrottslingar?  De var alltså beredda att begå sexualbrott mot kvinnan.  Detta försvinner helt.

Hovrättens dom

Om tingsrättens dom var fördomsfull, hade ambition att skydda sexköpare och utan kunskap om kvinnor i prostitution så är Svea hovrätts dom faktiskt, otroligt nog, ännu värre.

Hovrätten ifrågasätter ”starkt” att kvinnan inte visste att männen skulle misshandlas. De gör de genom att resonera till hennes nackdel. Att hon kan ha varit utan kunskap om vad som skulle hända dvs att hon var utan uppsåt, väljer hovrätten att inte ens komma in på. De skriver istället att det är sammantaget bevisat om ”brottsplanen” måste inneburit att kvinnan kände till den innan. Men det tycks gå lätt för rätten att konstaterar det. Något resonemang som skulle föras till kvinnans fördel förs inte. Inte heller något om vad misshandeln mot henne inneburit. Om kvinnan var rädd för mannen.

Det framkommer på flera ställen i domen att männen gjorde kontantuttag för sexköp. Det står också att/kvinnan/ kunde iaktta effekten av mannens grova våld. Men att det inte betyder att hon varit införstådd går inte Svea hovrätt in på. Rätten verkar snarare vilja att kvinnan ska vara lika skyldig som den våldsamme mannen.

Och slutligen skriver de att även om/kvinnan/ själv inte utförde någon misshandel så hade hon en roll i detta. Underförstått: det var hon som lockade männen.  Där har vi själva kärnan i hovrättens resonemang, eller ska vi säga tyckande, -kvinnan står för det ”fala” och ”falska” löftet som anses ha avgivits till de sexualbrottslingar som bestämt sig för att köpa denna polska kvinnas kropp. Men hon ställer inte upp på det outtalade avtalet. Hon bryter det. Därför ska hon straffas.  De svenska männen blir lurade av en polsk kvinna på gatan.

Avslutningsvis skriver Svea Hovrätt rätten att målsägandenas försök till att köpa sex inte är ägnat att öka skaderisken för dem. I det resonemanget bortses givetvis helt ifrån att dessa män understödjer ett urgammalt patriarkalt våld mot kvinnor och en global handel med kvinnors kroppar. Att de tar sig rätten att få sitt ”sex” med vilken kvinna som helst utan problem.

Men de begår också ett brott som är organiserat till sin natur. Ingen kan ha undgått med de nya tekniska möjligheter som finns för sexköpare att mötas, recensera och få tips och normalisera sitt brott i grupp.   Se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar. Citat från inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Om livsstilskriminella av annat slag utsätter sig för fara, resonerar Svea hovrätt annorlunda då? Eller är det just när det rör dessa livsstilskriminella som är sexköpare som de ska skyddas lite extra?
Ingen ska bli misshandlat eller rånad men det är intressant att se vad som händer när det är sexualbrottslingar som sexköpare dvs  de som är normala svenska män, drabbas. Då är deras leverne inget som problematiseras.

Här någonstans finns också svaret till att den våldsutsatta kvinnan döms lika hårt som den våldsamme mannen i Svea hovrätt. Hon ”lockar” och ”lurar” intet ont anande sexköpande män och för det ska hon straffas extra.

Att kvinnan som ”lurar” sexköpare döms hårt är ett mönster.

Ovanstående dom är ingen enskild rättsprocess där kvinnan som ”lockar” männen döms hårt. Det är snarare ett mönster. Det händer att kvinnan/kvinnorna straffas hårdare än mannen/ männen. Vid dessa tillfällen verkar inte rätten föra ett resonemang om ”olika roller. Att det är männen som styr och instruerar en kvinna på håll. Tvärtom får männen trots sin ”roll” ett mildare straff.  Mer om det här i kommande inlägg om i serien Prostitutionen och rättvisan.

Rättsfall#2 

Ett annat exempel då sexköpare anses ”luras” av kvinnor är en dom från Solna tingsrätt 2014.

I det här fallet rör det sig om en 15-årig flicka och en tonårig tjej som just fyllt 18. Det föranledde dock inte rätten att resonera annorlunda. I media kallades det här rättsfallet för en ”dejtingdom”.
Med ordet ”dejting” lyckas ett patriarkalt styrt samhälle förminska ett sexualbrott där män betalar för sexuell tillgång till kvinnors/flickors kroppar. Det blir som en vanlig träff.  Ordet innefattar även till och med minderåriga flickor som alltså anses ”dejta” sexköpare. Perspektivet är alltså redan rejält förskjutet vårt ”jämställda” samhälle. Barnsexköparna ägnar sig ju bara åt lite ”dejting”. Var det detta som Göran Lindberg ansåg att han gjorde också? ”Dejtade”?

I Solna tingsrätts dom dömdes en flicka/en mycket ung kvinna för att tillsammans med två män ha rånat sexköpare. Vi vill betona det att dessa män ville köpa sexuellt tillgång till en flickas kropp. En utav de barnsexköpande männen knivhöggs till döds av en av männen som umgicks med tjejerna.

Här gäller förhören  – inte vad som sägs i rätten.

Det är intressant att se hur dessa unga tjejer behandlas av rätten.

I domen betonar tingsrätten att den ena tjejen lämnat annorlunda uppgifter i förhandlingen än under förundersökningens förhör. Rätten väljer därför att se dessa polisförhör som gällande för att det är mest ofördelaktigt för tjejen. Här är återigen intressant att jämföra med våldtäktsfall, till och med barnvåldtäktsfall, där domstolar väljer bort att ta hänsyn till tex erkännanden under inledande förhör utan istället går efter det den misstänkte säger i domstolen. Men då är det fråga män som misstänkts sexualbrott. Men här då det är unga tjejer som är föremål för en rättslig prövning, där de misstänkts för att ha lurat sexköparna, väljer Solna tingsrätt alltså att bortse ifrån vad som kommer fram i rättssalen.  De behandlar alltså unga tjejer mindre fördelaktigt än barnvåldtäktsmän. Vad säger det om svenskt rättsväsende?

En tonårig tjej görs ansvarig för vad som pågår i en mans psyke.

Solna tingsrätt gör också en ung tjej som just fyllt 18, ansvarig för vad som pågår i en vuxen mans psyke. I domen står följande:

”Med beaktande av att det var flickorna idé att locka dit /målsägande/ för att försöka få pengar från honom, och även med beaktande av /manlig tilltalad / känslomässiga intresse i /kvinnlig tilltalad/ , så kan bedömningen göras att flickorna, särskilt /kvinnlig tilltalad/ objektivt sett, har utövat psykiskt inflytande på gärningens tillkomst och utförande.”

Rätten anser alltså att en kvinnlig tilltalad är ansvarig för en manlig tilltalads handlingar för att denne manlige tilltalade hyser känslor för henne. Detta är rent kvinnoförakt men här omskrivet till rättsprosa. Det är en urgammal företeelse att skuldbelägga kvinnor/flickor för mäns handlingar. Men en kvinnlig tilltalad är inte mer skyldig för att en manlig tilltalad har ett känslomässigt intresse i henne. Detta är inte objektivt. Att Solna tingsrätt resonerar så är en i allra högsta grad subjektiv värderingsstyrd åsikt. Det är faktiskt internaliserad misogyni.

Flickor ”förmår” män att köpa sex av dem

Solna tingsrätt skriver även följande i sin dom.

”att flickorna vid några tillfällen förmått olika män att träffa dem”

Användandet av ordet ”förmått” tyder på att rätten har en föreställning om att det är flickor och kvinnor som lockar män. Dessa män anses inte själva bestämma över sina handlingar.
I det här rättsfallet kan det ses som ett försök att förringa brotten köp av sexuell handling resp. köp av sexuell tjänst. Dessa brott är uppsåtsbrott och i stort sett uteslutande begångna av män.
Ordet ”förmått” återkommer på flera ställen i domen där män avser att köpa sig tillgång till flick-/kvinnokroppar. Den här handlingen, vilket får anses vara allmän kunskap sedan decennier tillbaka, är en makthandling från de betalande männens sida. Den vetskapen verkar inte Solna tingsrätt besitta vilket är oroande. Domens skrivningar tyder på att domarna vilar sig mot fördomar i sitt beslutsfattande.

Män är alltså inte förmådda att begå sexualbrottet sexköp. Solna tingsrätt inger oro om de anses att köp av sexuell handling resp. tjänst, är brottslighet överhuvudtaget eller inte.  Det här sättet att skuldavskriva män för sexualbrott återkommer även i friande våldtäktsdomar.

Rättsfall #3  

Rättsfallet rör en dom från Malmö tingsrätt 2013. Även denna utredning och den efterföljande rättegången kallades ett ”dejtingfall” i media. I domen döms två kvinnor och två män för olika typer av rånbrott. Kvinnorna kördes hem till män där de inledde bekantskapen med att dricka kaffe. Männen drogades och bestals på föremål. Kvinnorna begav sig sedan ut till de väntande männen i bilen. De två kvinnorna dömdes till 7 års fängelse och männen till 6.5 år.  De fyra tilltalade personerna är alla av romskt ursprung.  En av männen är i 60-årsåldern och är far till den andre tilltalade mannen som i sin tur varit gift med den ena tilltalade kvinnan.

En misshandlad kvinna döms hårdare än männen.

Det anges i domen att kvinnan har hotats och misshandlats av sin f d make och att han hotat henne om att hon ska förlora vårdnaden om de tre gemensamma barnen. Den f d maken använder alltså de gemensamma barnen som påtryckningsmedel för att få sin exfru att göra som han vill.
En kvinna i den situationen borde knappast ha något annat val än att åtlyda mannen och ställa upp på det han beslutar. Både misshandeln och utpressningen med att barnen ska fråntas henne, bortser rätten helt ifrån. Den andra kvinnan är något yngre och tror att hon förutsätts vara prostituera sig i Sverige.  Det indikerar att de tilltalade männen har en kvinnosyn där de ger uttryck för att denna kvinna kommer användas av männen. Det talar om i vilket sammanhang denna kvinna befinner sig i och om de attityder och sociala strukturer som omger henne.

Det är en uppenbart att det är förutsättning för rånbrotten att det är just kvinnor som ska hem till ensamma män. Rätten väljer alltså ändå att straffa dem hårdast för något som kan snarast beskrivas som en patriarkalt bestämd ordning. Denna ordning påvisas i detta rättsfall med företeelser som kvinnomisshandel, prostitution, mäns rätt till barn dvs kvinnors underordning sexuellt, ekonomiskt och socialt. Det är osakligt att rätten inte väger in i sina domskäl att de tilltalade kvinnorna som varande just kvinnor används av de tilltalade männen för att lura andra män. Istället för att inse att kvinnorna också kan vara drabbade av mäns våld, så väljer rätten snarare att osynliggöra det och därmed att dubbelbestraffa kvinnorna. Det är kvinnorna som är använda på grund av att de är kvinnor och rätten bestraffar kvinnorna för det, den klassiska dubbelbestraffningen. Att inte se den här kontexten visar på stora brister hos tingsrätten och dessa brister kan grunda sig i en ovilja att se de patriarkala strukturer som avgörande för brottsutövandet här. Istället får männen något mildare påföljder.

Hoten och misshandeln mot den ena kvinnan verkar inte ens utrett av polisen, handlingar som kan ha påverkat henne så att hon alltså inte har haft något annat val än att utföra sina handlingar. Det borde rätten ha reagerat på. De borde kritiserat polisutredningen.

Det finns rättsfall där svenska domstolar ser förmildrande på brott som män ansetts bli tvingade att begå – tvingade av andra män.
I det här aktuella rättsfallet förekommer samma företeelse men med den skillnaden att rör det sig om kvinnor från en patriarkal miljö. Varför ska tingsrätter i Sverige se mildare på mäns tilltvingade brottslighet än på kvinnors? Det är en könsbaserad diskriminering till kvinnors nackdel. Det är inte troligt att kvinnor styr över män som hotat dem och eller att kvinnor som förutsätts prostituera sig är i en position där de kan bestämma över vad män ska göra. Det är till och med mycket osannolikt och sakförhållandena är med stor sannolikhet precis tvärtom.

Slutord och sammanfattning

I de tre rättsfallen ovan ses samma mönster.

Det rör sig om situationer där kvinnor och flickor har ”lockat” och lurat sexköpare på deras utlovade sexakt. Där män har varit våldsutövare och/eller planerat brotten. Män som också i flera fall misshandlat de kvinnor vars medverkan varit nödvändig för att få brottsplanerna att fungera. Skrivningarna i domarna visar att de olika rätterna här resonerar ganska lika. Våldet mot kvinnorna negligeras och flickor/tjejer anses skyldiga för mäns handlingar. Rätten väljer i ett av fallen att bortse ifrån vad den tilltalade säger under förhandlingen till förmån för vad som sagts under polisförhör för att kunna döma de tilltalade tonåriga flickor hårdare. Det är varken genus- eller åldersneutralt. Snarare tycks det vara som om kön och ålder har en negativ betydelse.

Gemensamt för alla tre domarna är att kvinnor och t o m flickor döms hårt. Det ligger mycket nära till hands för att säga att de straffas för att de inte beter sig rätt och ställer upp med sin kropp som  ”avtalet” med den nu målsägande männen rörde. När sexköpare luras verkar det alltså framför allt vara kvinnan som ska bestraffas. Det finns en dubbelbestraffningstanke i detta, dels får inte mannen den utlovade ”varan” och dels är kvinnan mindre värd för att hon är till försäljning. (Kommande inlägg kommer att visa hur domstolar nedvärderar de kvinnor som är i prostitution.)
Istället för att förstå att dessa kvinnor är de utsatta för våld och patriarkalt förtryck väljer domstolar att göra tvärtom. För att kunna motivera sin inställning måste domstolar ansluta till myten om att kvinnor i prostitution är ”starka”, drivande och självständig alltså samma myter som ligger bakom idén om ”den lyckliga horan, se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1 (om en rättegång där en kvinna från kvinnohandelns Europa vittnade telefonledes om sin ”självständighet” i sitt ”arbete”).

Föreställningen att kvinnan är en ”fal” kvinna och dessutom en brottsling leder till att hon döms så hårt med de kvinnoföraktande skrivningar som exemplifieras ovan.
Det är viktigt att ha kunskap om att kvinnorna i ovanstående rättsfall  kan vara offer både för de män som ska få utnyttja dem, målsägandena, och för de tilltalade männen. Detta har svenska domstolar svårt för att inse.

Domstolarnas andemening tycks vara att det är allvarligt att lura sexköpare.
De bör få den sexuella tillgång de har efterfrågat och sina 50 dagsböter – de sällsynta gånger de blir påkomna. En straffskala som tyckts överleva år in och år ut sedan domen från HD kom 2001, se inlägg här.

Det absurda verkar vara att det snarare är dessa händelser som kan skrämma sexköpare och inte rättsväsendet och deras fåtalet utdömda anonyma låga dagsböter.
Men det som dessa domstolar verkar vilja signalera till sexköparna är: ”oroa er inte – ni har vår sympati och skyddar er verksamhet så gott vi klarar”. Hur ska skrivningarna i domarna annars tolkas?

 

 

 

Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms

I avslöjandet om #kvinnoregistret framkom att poliser fört register inte över våldsamma män utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev in om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet,  att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger  lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor  som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom ”etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet återkommer till samma situation.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ond och farlig. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall –
en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sitt kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott.  Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminism och att se strukturellt på våldet är inget som  har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla  16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Mäns som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar  att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att just hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Just därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde.  Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politiker att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom  till att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 s k omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis om falsk tillvitelse-fallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.

De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns sannolikt många fler. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

 

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man, som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.

Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och samhälle eftersom det oftast drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök , t om erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnans kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

 

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger, men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång.  (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen  Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur  Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen, hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen,  ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen.  Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar  i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

 

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn)  lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill  överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon  inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står t om att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara  hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bla påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och t om i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i fallet godtas mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras och extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

 

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag  i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen först en gång i huvudet Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

 

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bla våld mot ansiktet. Det visar sig var en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktats sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det är en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Nu känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det i stort sett alltid en kvinnlig åklagare i rättssalen. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster  som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

 

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen . Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör  talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Den enda som verkar av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis, vars ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte varför hon fortfarande  är rädd. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist?  Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

 

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp med fem killar och en tjej. Även här säger hon att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad.. Kvinnan blir utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en en enda ensam tjej som dessutom säger att hon är feminist? Är detta också en politisk utredning?

 

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer  men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i den här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan varit våldsam, att hon även ensam fälls till ansvar för mordet.

Om det hade varit en svensk man  som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår den sk misshandeln av sambon.

 

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det.  Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom . Hon döms, endast på polisernas ord för olaga hot, Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte.

 

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige.; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som galna och farliga liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en  undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet.  Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken  lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning   Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar, för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett genus- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är djupt problematiskt   Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet  diskuterats  ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

 

*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.

Därför krävs en samtyckeslagstiftning

Det här är del tre i vår serie, om synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet, i vilken vi sätter fokus på männen, makten, sexualliberalism och antifeminism. I detta inlägg har vi valt att särskilt synliggöra lagstiftarens antifeminism, eftersom vi anser att den är osynliggjord i debatten om en samtyckeslagstiftning.

3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning

Nuvarande sexualbrottslagstiftning är ålderdomlig och lever inte upp till de krav som ställs på ett modernt rättssamhälle. Kraven som ställs på brott mot mänskliga rättigheter är att alla former av sexuellt utnyttjande ska straffas.

Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen skrev i Svenska dagbladet 2004-07-05 i artikeln ”Sexbrottens moment 22” följande:

”Vår lag straffar inte var och en som utför en sexualhandling mot en annan utan dennes samtycke. Vår lag använder inte våld, hot eller tvång (eller hjälplöst tillstånd) endast som ”bevis” för bristande frivillighet. Vår lag uppställer som ansvarsförutsättning att gärningsmannen använt våld, hot eller tvång eller att den han utförde handlingen mot var i hjälplöst tillstånd och att han insåg detta.”

Idag har hjälplöst tillstånd byts ut till särskilt utsatt situation men lagen skyddar fortfarande inte den som utsätts för en sexuell handling mot sin vilja. Lagen skyddar enbart i vissa särskilda situationer. Men det är allmän kunskap att våldtäkt kan ske utan att den brottsutsatta befinner sig i en särskild utsatt situation eller utan att våld, hot eller tvång använts.

En samtyckeslag utgår istället från kränkningen av den sexuella integriteten och har en viktig normativ verkan för att förändra attityder och normer.

Det är av vikt i diskussionen om samtyckeslagstiftningen att synliggöra vilka värderingar och föreställningar som kommer till uttryck i lagförarbeten inom sexualbrottsområdet, lagförarbeten som har en lång historik av antifeminism.

Går vi tillbaks i lagförarbeten hittar vi följande skrivning i SOU 1953:14:

”Det är således icke våldtäkt, om någon bereder sig tillfälle till samlag med en kvinna genom att locka henne att frivilligt förtära rusdrycker så att hon i sitt berusade tillstånd giver vika.”

På 1970-talet gick 15 kvinnoorganisationer samman och såg till att följande skrivning i lagtexten togs bort, en lagtext som lade ansvaret på brottsoffren och deras handlande före det sexuella övergreppet:

”Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet eller eljest att anse som mindre grovt.”

Dåvarande hovrättspresident Björn Kjellman som hade lett sexualbrottsutredningen under 1970-talet försvarade kritiken mot den kvinnofientliga lagtexten med orden ”Det hör ju till den allmänna utvecklingen att kvinnan blir mer självständig och får göra sina dumheter själv.”

I nyare lagförarbeten kan ses hur rättsväsendets fokusering på brottsoffret i rättsprocessen vänds mot brottsoffret i lagförarbeten dvs det sker en dubbelbestraffning av sexualbrottsoffer.

Det är mycket oroande att lagstiftaren använder rättsväsendets okunskap, fördomar och ensidiga fokusering mot sexualbrottsoffren. Det är också direkt kvinnofientligt.

I SOU 2001:14 uttrycktes farhågor om att rättsutvecklingen skulle vridas tillbaka. Det är en väl känd antifeministisk retorik att använda ”omsorgen om brottsoffren” (kvinnorna) och framställa det som en ”omsorg” när det i själva verket är tvärtom:

”Det finns dock en stor risk att en reform kan vrida rättsutvecklingen tillbaka.”

”Om det avgörande för den rättsliga prövningen är om och hur samtycke har lämnats måste brottsutredningen inriktas på offret. Frågor som rör hur kvinnan markerade att hon inte var intresserad av ett sexuellt umgänge måste givetvis utredas.”

”Därvid skulle även omständigheter som kvinnans eventuella berusning behöva utredas närmare. Vidare skulle förhållanden som hur kvinnan uppträtt före det sexuella umgänget eller vad hon då bar för kläder kunna komma att tillmätas betydelse för bedömningen av om det förelegat ett samtycke.”

SOU 2001:14 var dessutom en utredning som menade att ”kvinnans eventuella berusning”, hur hon ”uppträtt före” och vad hon ”bar för kläder” har relevans för bedömningen om ett samtycke funnits.

Utredningen från 1998 års sexualbrottskommitté fann att nackdelarna med en samtyckesreglering övervägde. Det är en mycket märklig slutsats då en samtyckesreglering utgår från rätten till sexuellt självbestämmande och skyddar mot alla situationer där samlag skett mot någons vilja.

Lagstiftningsprocessen tar också lång tid dvs det är ytterligare en aspekt som visar hur lagstiftaren motarbetar en modern lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle. Tre år efter kommitténs betänkande lade regeringen fram förslag till ny lag (i prop. 2004/05:45). En proposition som även den uttryckte farhågor för brottsoffrens roll i rättsprocessen dvs dubbelbestraffade brottsoffren:

”Med utgångspunkt från att samtycket i en tänkt våldtäktsbestämmelse också skulle kunna avse tyst samtycke är det sannolikt att den misstänkte till sitt fredande ofta skulle åberopa att det förelegat ett sådant tyst samtycke från offrets sida. Under utredningen av en sådan invändning kommer det att bli av särskilt intresse hur offret handlat och betett sig i övrigt i samband med gärningen. I sådana fall finns det en uppenbar risk för att utredningen till stora delar kommer att koncentreras på offret. Frågor som rör hur offret markerade att hon eller han inte var intresserad av sexuellt umgänge blir då av avgörande betydelse.”

”Vad som skett vid gärningen och vilket förhållande parterna hade eller hade haft skulle få en större betydelse än i dag för att bringa klarhet i om det förelegat ett samtycke.”

”Redan i dag kritiseras ofta från olika håll den fokusering på offret som kan förekomma i ett våldtäktsmål, när det centrala för bedömningen i stället borde vara vad den misstänkte har gjort. Det enligt regeringens mening viktigaste argumentet emot införande av en våldtäktsbestämmelse baserad på bristande samtycke är just denna fokusering på offret.”

I propositionen anges att ett samtycke ”också skulle kunna avse ett tyst samtycke” utan att förklara vad ett ”tyst samtycke” är. Invändningen i propositionen framstår därför som närmast ett tips till sexualbrottsförövare och deras försvarsadvokater att hävda att ett ”tyst samtycke” förelegat.

Argumentet om ”tyst samtycke” för tankarna till 1970-talet. I Maria-Pia Boëthius bok Att skylla sig själv från 1976 skriver hon om Bertil Falconers uppsats om våldtäktsbrottet, som dåvarande sexualbrottsutredning tog fram och använde som material till grund för sitt lagförslag. Bertil Falconer var med dr och rättsläkare. Hans uppsats om våldtäktsbrottet publicerades i Svensk Juristtidning 1975 och jurister ansåg att uppsatsen var ”viktig” och ”en intressant undersökning”. Maria-Pia Boëthius ansåg att samma uppsats byggde på en lång rad myter och fördomar runt våldtäkt och på djupt subjektiva och manliga värderingar.

Bertil Falconer skrev följande om ”tyst överenskommelse”:

”Hur än de i efterhand lämnade uppgifterna, speciellt kvinnornas, formulerats, är det svårt att bortse ifrån att den närmast till hands liggande förklaringen, den att öppet uttalad eller tyst överenskommelse om motivet för den fortsatta samvaron förelegat: parterna har varit överens om samlag, vare sig detta uttryckligen sagts eller det för mannen framstått som logiskt och i full överensstämmelse med händelseutvecklingen i situationer av samma och förut upplevd natur.”

Det blir uppenbart att argumentet om ett ”tyst samtycke” handlar om mannens sexuella tolkningsföreträde och kvinnors sexuella tillgänglighet – idag liksom på 1970-talet.

Låt oss återgå till proposition 2004/05:45 och kommitténs argument. Kommittén menade också att det finns flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras ”endast” på ett bristande samtycke:

”Som kommittén redovisat finns emellertid flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras på endast ett bristande samtycke.”

Kommittén har därmed inte förstått den s k Bulgarien-domen från Europadomstolen år 2003. Även domstolar upprätthåller i rättspraxis krav på att våld eller hot om våld ska ha förekommit. Högsta domstolen upprätthåller kravet på våld och hot om våld i juni 2013 då de undanröjer Svea hovrätts s k ”Otrohetskontroll”-dom och uttalar sig om våldtäktsbrottet, ”Handlingen har med våld och hot om våld utförts mot (målsägandens) uttryckliga vilja.”.

Det strider mot Europadomstolens praxis. Europadomstolen konstaterade att en tydlig trend kunde ses i Europa och andra delar av världen där det var påtagligt att det är just bristen på samtycke som är grundläggande för våldtäktsbrottet i rättsteorin och rättspraxis. Europadomstolen hänvisade också till internationell lag i vilken erkänts att något våld eller tvång inte behöver ha använts för att en våldtäkt ska anses ha skett.

Även svenska sexualbrottsforskare har förordat bristande samtycke som grund för våldtäktsbrottet sedan lång tid. Frågan är då varför lagstiftaren och rättstillämparen hittills inte velat erkänna en samtyckesreglering. Är det Geijer-andan som lever kvar så starkt fortfarande?

Kommittén gjorde också en jämförelse med engelsk praxis. Det är irrelevant att jämföra med andra länders rättspraxis. Att jämföra med andra länders rättspraxis kan enbart förstås som ytterligare en metod att förhindra en lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle då våldtäktskulturen är global liksom den problematiska rättsliga hanteringen av sexualbrott (”judicial rape”).

En lagstiftning som utgår från sexuellt självbestämmande och integritet är en förutsättning för ett modernt rättssamhälle men långt ifrån tillräckligt. Utöver en ny lagstiftning behövs ett modernt rättsväsende som klarar att hantera mänskliga rättigheter utifrån den kunskap och forskning som finns idag.

Det behövs en översyn i sin helhet dvs av lagstiftningen, lagförarbeten samt hur utredningar och bedömningar görs. Fokus bör vara på de attityder, normer och värderingar som kommer till uttryck i såväl förundersökningar som i domar.

Patriarkala strukturer och normer måste utmanas och ifrågasättas i sina grundvalar, det är inte tillräckligt att ifrågasätta en liten del av dem.

Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld. För att utreda och bedöma det sexuella könsbaserade våldet behövs genuskunskap. Idag utreds våldtäktsbrottet av polis som ett ”tekniskt” brott och domstolar kräver ”teknisk bevisning”. ”Ord anses stå mot ord”, en myt grundad av rättsväsendet som inte ifrågasätts utan istället sprids som en ”sanning”.

Våldtäkt bör istället utredas och bedömas som det sociala och psykologiska brott det är och därmed bör den misstänktes värderingar, attityder, föreställningar och kvinnosyn istället stå i fokus. Fokus bör vara på den misstänktes våldshandlingar och gärningsmännen bör inte osynliggöras i rättsprocesserna som idag.

Slutligen konstaterar vi att lagstiftaren och rättsväsendet måste göra upp med sin antifeminism och sin geijerska sexualliberalism. Det är två sidor av samma mynt.

Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning

Det här är del 2 i vår serie om synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet, där vi sätter fokus på männen, makten, sexualliberalism och antifeminism.

2. Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning

I februari 2013 beslutade Brottsoffermyndigheten att höja brottsskadeersättningen vid våldtäkt till 100 000 kr och ersättningen för sveda och värk till 15 000 kr.

Beloppen hade dessförinnan varit oförändrade sedan respektive början av 1990-talet. Brottsoffermyndigheten uppgav att den skärpta synen på sexualbrott som kommit till uttryck i bl a förändringar i lagstiftning samt att beloppen varit oförändrade under lång tid motiverade höjningarna.

Generaldirektören vid Brottsoffermyndigheten, Annika Öster, sa bl a:

– ”Att bli våldtagen är ett synnerligen integritetskränkande brott. Det ska återspeglas i en hög ersättning och beslutet från Nämnden för brottsskadeersättning är ett viktigt steg framåt för att bidra till upprättelse för dem som utsätts för detta brott.”

Kränkningsersättning ska ersätta den kränkning som uppkommer i samband med angreppet, medan ersättningen för personskada i form av sveda och värk ska ersätta det efterföljande lidandet till följd av angreppet.

Kränkningsersättningen syftar till att kompensera den skadelidande/brottsutsatta för den kränkning av den personliga integriteten som brottet har inneburit.

I domarkåren finns ett diametralt annorlunda synsätt på den statliga brottsskadeersättningen och kränkningsersättningen.

Bo Svensson (då justitieråd i Högsta domstolen) menade i Juridisk tidskrift nr 2 2006/07 att den statliga brottsskadeersättningen kan påverka sexualbrottsoffers vilja att ”tala sanning”:

”Med den statliga brottsskadeersättningen har målsägandena vidare fått ett ekonomiskt intresse att anmäla brott och försöka föra saken till en fällande dom, något som kan påverka viljan att tala sanning.”

Bo Svensson menar alltså att målsägande anmäler våldtäkt falskt för att få skadestånd. Vilken grund Bo Svensson har för sitt påstående framgår inte. Inte heller tycks det viktigt för justitieråden i Högsta domstolen att ha grund för sina påståenden inom sexualbrottsområdet. Rimligheten i deras påståenden tycks inte heller vara något som de beaktar. Hur Bo Svenssons syn på ”falska” våldtäkter hänger ihop med hans syn på en ”liberalisering” av sexualbrottslagstiftningen är uppenbar. Syftet är att öka kvinnans sexuella tillgänglighet för män.

Även Göran Lambertz i Högsta domstolen påtalade i sitt tillägg i den friande barnvåldtäktsdomen i december 2010 att underrätterna bör beakta den ”frestelse” som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd:

”Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.”

Även Göran Lambertz menar alltså att målsägande anmäler våldtäkt för att få skadestånd.

I juni 2013 satte Högsta domstolen upp en ny rättspraxis gällande kränkningsersättning i sexualbrottsmål. En flicka som var 13 år och 2 månader utsattes för sexualbrott, två pojkar dömdes för sexuellt utnyttjande av flickan. Trots detta menar Högsta domstolen att flickan inte är berättigad till kränkningsersättning. Högsta domstolen menade att åldersskillnaden mellan pojkarna och flickan var ”förhållandevis ringa” och att det saknas anledning att göra någon annan bedömning av ”flickans mognad än vad domstolarna har gjort”.

Högsta domstolens fokus i bedömningen är ”flickans mognad”, trots att domstolarna ska beakta om kränkningen bl a ”riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet”. Kränkningen riktar sig i detta fall mot ett barn, en flicka som varit utsatt för sexualbrott vid två tillfällen av två olika pojkar. Det torde därför stå klart även för domstolarna att flickan har svårigheter att värja sin personliga integritet.

Flickan var vid förhören ca 14 år och domstolarna grundar sin bedömning på i rätten uppspelade förhör med flickan när de gör sin subjektiva bedömning av ”flickans mognad”. Domarna har inte på något vis kunskap och kompetens att bedöma barns mognad. De använder istället denna okunskap och brist på kompetens som i detta fall – denna rättspraxis – underminera unga sexualbrottsoffers rättighet att få skadestånd för kränkning, då åldersskillnaden till förövaren är mindre.

Fyra män och en kvinna dömde i Högsta domstolen. Göran Lambertz var en av domarna, övriga domare var Stefan Lindskog, Johnny Herre, Svante O. Johansson och Agneta Bäcklund.

Högsta domstolen skriver:

”Det har inte förekommit några påtryckningar från pojkarnas sida. De sexuella handlingarna har varit frivilliga och ömsesidiga.”

”Hon kan därför inte anses ha haft sådana särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet gentemot pojkarna att kränkningarna ska anses ha varit allvarliga.”

Högsta domstolen dömde också flickan att betala pojkarnas rättshjälpskostnader. Flickan förlorar inte enbart rätten till kränkningsersättning utan ska också som ”förlorande part” ersätta pojkarnas rättshjälpskostnader.

I samma mål i Svea hovrätt dömde tre män, hovrättspresident Fredrik Wersäll, hovrättslagman Staffan Lind och Jonas Brunberg. Svea hovrätt menade att:

”Enligt hovrättens uppfattning framgår att Målsägande A:s uppgifter om vad som förevarit och eftervarit det könsliga umgänget och det sexuella umgängets prägel av ömsesidighet att det varit frivilligt från hennes sida.”

”Därtill har Målsägande A framstått som mogen för sin ålder och därmed haft goda möjligheter att värna sin sexuella integritet.”

När målet var uppe i Nyköpings tingsrätt dömde myndighetschef Magnus Widebeck (som tidigare jobbat i Högsta domstolen). Han menade att:

”Tingsrätten anser inte att gärningarna inneburit en så allvarlig kränkning av målsäganden att kränkningsersättning ska betalas.”

”De sexuella handlingarna var frivilliga från målsägandens sida; också hon var drivande. Målsäganden framstår som mogen för sin ålder.”

Samtliga tre instanser lägger alltså vikten vid ”flickans mognad” dvs medelålders och äldre män bedömer en flickas ”mognad” utifrån sina egna föreställningar. Tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen är eniga om att kränkningsersättning inte ska betalas till flickan som varit utsatt för sexualbrott.

I prop. 2000/01:68 uttrycks att sexualbrotten ”är sådana att de regelmässigt innebär en allvarlig kränkning” samt att den skadelidandes beteende vid sexualbrott saknar som regel betydelse när rätten ska ta ställning till om en allvarlig kränkning skett eller inte. Ersättningen är inriktad på den momentana upplevelsen av det brottsliga angreppet.

Ett barn under femton år som lämnat samtycke till samlag är ogiltigt eftersom det finns en särskild bestämmelse i brottsbalken som tillkommit för att skydda barn från att utnyttjas sexuellt. Detta bortser de tre domstolarna, tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, ifrån. Att de istället lägger sitt irrelevanta fokus på ”flickans mognad” lämnar istället kvar en mycket obehaglig känsla av att de, liksom Bo Svensson, fortfarande styrs av Geijer-andan.

Högsta domstolen är medveten om att unga sexualbrottsoffer mestadels är flickor. Med det här synsättet hos domare undermineras unga sexualbrottsoffers (flickors) rättigheter att få kompensation för den kränkning som de utsatts för genom brottet.

Det är slående att Högsta domstolen månader efter Brottsoffermyndighetens beslut om höjda belopp inskränker unga sexualbrottsoffers (flickors) rätt till kränkningsersättning vid sexualbrott.

Var är mediarapporteringen kring Högsta domstolens praxis att inskränka unga sexualbrottsoffers rättighet till kränkningsersättning?

Var finns opinionen?

Vem tillgodoser den sexualbrottsutsatta flickans rättigheter i det enskilda fallet? Vem tillgodoser sexualbrottsutsatta flickors rättigheter nu när Högsta domstolen inskränkt deras rättigheter?

Målet visar med tydlighet att maktens män agerat med kraft för att inskränka flickors rättigheter, målet är avgjort av myndighetschef i tingsrätt, hovrättspresident och hovrättslagman och fyra män i Högsta domstolen. Vem ifrågasätter och granskar dessa män? Eller lämnas de fritt utrymme att agera?

Synen på våldtäkt & våldtäktsbrottet

I fyra inlägg kommer bloggen ta upp våldtäktsbrottet, synen på våldtäktsoffer, sexualbrottslagstiftningens historia och varför behovet av en samtyckeslag är absolut nödvändig. Inläggen har rubrikerna:

1. Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet
2. Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning
3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning
4. Skylla sig själv – 38 år senare

1. Synen på våldtäkt & våldtäktsbrottet

Andelen åtal i våldtäktsmål som ogillas har ökat från 21 % år 2004 till 36 % år 2012 enligt en uppsats från Lunds universitet. Författaren har gått igenom samtliga tingsrättsdomar avseende våldtäkt under år 2012. Uppsatsen behandlar inte våldtäkt mot barn.

Trots att kunskapen kring sexualbrott har ökat och att lagstiftningen förändrats under dessa år så har andelen friande våldtäktsdomar alltså ökat markant. Låt oss därför rikta blicken mot rättstillämparen och synen på våldtäkt.

Okunskap kring kön, genus och sexualitet är genomgående brister i rättsprocesserna. Attityder, normer och föreställningar styr både medvetet och omedvetet domarna. För att förstå vilka värderingar, fördomar och föreställningar som styr domare i våldtäktsmål behövs en historisk återblick och en kontext.

Vi menar att det inte heller är en slump att äldre män som hovrättspresidenter, lagmän och pensionerade domare påfallande ofta friat i våldtäktsdomar under de senaste åren.

Åsa Bergenheim redogör för synen på våldtäkt i bidraget Gränsen för det otillåtna: Om synen på våldtäkt i Sverige 1950-2010 i antologin Sju perspektiv på våldtäkt.

Bergenheim tar upp att i remissomgången och riksdagsdebatten kring 1953 års betänkande hade Richard von Krafft-Ebing och Havelock Ellis teorier om manlig och kvinnlig sexualitet stort inflytande.

”Sexologins nestor var neurologen Richard von Krafft-Ebing. Krafft-Ebing jämförde mannens könsdrift med en naturkraft; får den inte utlopp normal väg kan den anta perversa uttryck. Mannen är därför “exponerad för faran att överträda lagens och moralens gränser”.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Eskilstuna tingsrätt år 2013:

”Den sexuella driften var hög hos honom och han tänkte att när hon kom tillbaka kunde det bli närmare kontakt mellan dem. För att undvika A helt bestämde han sig för att gå ur bilen. Han ställde sig vid förardörren med ryggen/axeln mot henne och masturberade för att ”släcka sina känslor”; han trodde inte att A såg honom.”

”En annan mycket tongivande sexualforskare kring sekelskiftet var Havelock Ellis. Ellis menade att båda könen har lika stark drift, men kvinnans är slumrande och dold för henne själv. Hon har av naturen en blyghet som gör att hon är avvisande till samlag trots att hon innerst inne vill.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Umeå tingsrätt år 2013:

”En sådan bedömning skulle då grundas på att A, efter den inledande sexuella samvaron, visserligen hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv, men att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.”

Ellis menade också att; ”Hon säger nej men menar ja, och detta verkar sexuellt stimulerande på män.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Lunds tingsrätt år 2014:

Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.”

”Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.”

”När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.”

Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.”

I en studie om hantering av våldtäktsbrott i slutet på 1940-talet fann Simon Ekström att avgörande för en fällande dom var att rätten uppfattade mannen som straffvärd och kvinnan som skyddsvärd. Mannens straffvärde var främst kopplat till hans manliga identitet och sociala status medan kvinnans skyddsvärde bestämdes av hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet.

”Kvinnans skyddsvärde var i realiteten den måttstock efter vilken mannens straffvärde mättes. Mannens berättelser var därför fyllda av påståenden och insinuationer om kvinnans dåliga moral och sexuella erfarenheter. Man kan säga att under rättsprocessen bytte kvinnan och mannen positioner – hon var kärande men måste bevisa sin oskuld; han var svarande men den som anklagade sin motpart. Faktum är att rättens huvudsakliga intresse efterhand kom att riktas mot kvinnas agerande, inte mannens. Mot offret, inte förövaren.” (Bergenheim)

”Radikalfeminister som Shulamith Firestone och Kate Millett menade att heterosexualiteten är genomsyrad av patriarkala maktstrukturer. Den utgör i själva verket grunden för kvinnoförtrycket, tydligast uttryckt i våldtäkt.” (Bergenheim)

”Vid mitten av sjuttiotalet publicerades Susan Brownmillers bok Våldtäkt, som väckte stor uppmärksamhet också utanför kvinnorörelsen. Brownmiller menar att våldtäkt i grunden handlar om maktutövande, inte sexualitet. Det är inte bara en makthandling mot en enskild kvinna, utan också mot kvinnor som grupp.” (Bergenheim)

”I Hiterapporten om män (1981) visar Hite att många män sammanbinder manlighet med heterosexuellt samlag, dominans, ägande och makt.” (Bergenheim)

”En vanlig föreställning bland de män Hite intervjuat är att våldtäkt kan vara berättigat, till exempel om kvinnan genom sitt beteende förespeglar mannen sexuellt umgänge men drar sig ur i sista stund. Vanligt var också att inte uppfatta en kvinnas ”nej” som ett nekande, utan snarare som en del av det sexuella spelet. Uppfattningen är densamma som vi mötte hos Havelock Ellis, vid sekelskiftet.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Svea hovrätt år 2013:

”Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek.”

Dåvarande justitierådet i Högsta domstolen Bo Svensson skrev i Juridisk tidskrift år 2006 om sin syn på sexualbrottsutredningen 1976:

”Sexualbrottsutredningen lämnade detta år betänkandet Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Det innehöll förslag på liberalisering av sexualbrottslagstiftningen. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. I USA hade Susan Brownmiller året innan publicerat en bok om våldtäkt, Against our will. Boken blev ett startskott för debatten inte bara i USA utan också i Sverige. Kommittébetänkandet blev utsatt för en förödande remisskritik och lades inte till grund för lagstiftning.” (Juridisk tidskrift nr 2 2006/07)

Vad innebar då det lagförslaget från 1976 som Bo Svensson kallar en ”liberalisering av sexualbrottslagstiftningen”?

Lagförslaget från 1976 innebar:

– ”Sänk åldersgränsen för sexuellt umgänge med barn från 15 till 14 år.
– För barn i vuxen vård ska åldersgränsen för sexuellt umgänge med vårdnadshavare vara 18 år (som tidigare). Men för annan beroendeställning än vård (lärare etc.) ska åldersgränsen sänkas till 14 år.
– Begreppet ”grovt koppleri” tas bort. Eventuellt kan det vara aktuellt för hallickar som håller flickstall.
– Incestbegreppet slopas helt och hållet. Alltså ska sexuella förbindelser mellan familjemedlemmar inte längre vara straffbara.
– För sexuellt inriktade beröringar, som inte kan anses vara sexuellt umgänge, föreslås åldersgränsen tio år mot nuvarande 15 år.
– Våldtäktsbegreppet ska behållas men reserveras för de fall då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.
– De ”vanligaste” sexuella övergreppen ska betecknas ”sexuellt tvång” och få en betydligt lindrigare straffskala.
– Orden otukt och osedlighet tas bort ur lagtexten.”
(Bordellhärvan: Makten, männen och mörkläggningen av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson)

Bo Svensson tar upp lagförslaget från 1976 trettio år senare i sin artikel i Juridisk tidskrift och menar att det skulle ha inneburit en ”liberalisering” och menar att lagförslaget fick ”förödande remisskritik”. Geijer-andan påverkar uppenbart fortfarande domare 30 år senare.

Den norske kriminologen Nils Christie lanserade år 2001 teorin om det ”ideala offret”. Det ”ideala brottsoffret” är en föreställning som styr domare, vilket framgår med tydlighet i rättstillämpningen.

År 2004 initierade Göran Lambertz, som Justitiekansler, rapporterna ”Felaktigt dömda”. Den första rapporten kom i juni 2006 och den andra rapporten kom i november 2009. Rapporterna kallas ”rättssäkerhetsprojekt”, men det är tydligt att det inte är sexualbrottsoffers rättigheter som avses. Rapporternas ideologiska grund är att det finns ett stort antal ”oskyldigt” dömda män i just sexualbrottsmål. Sexualbrottsområdet tycks också vara av stort intresse för de äldre männen i rättsväsendet, ett intresse som inte alls grundas i kunskap om och förståelse för våldtäktsbrottet.

I november 2009 blev Göran Lambertz justitieråd i Högsta domstolen där han ytterligare misstänkliggör sexualbrottsoffer i sitt tillägg i en friande våldtäktsdom från december 2010 (NJA 2010 s 671). Utnämnandet av Göran Lambertz som justitieråd skedde efter hans JK-rapporter dvs regeringen har beaktat hans föreställningar om ”oskyldigt dömda” män i sexualbrottsmål.

Ur Göran Lambertz tillägg i domen från 2010:

”Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.”

”Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas.”

”Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade.”

Motsvarande misstänkliggörande av den tilltalade görs inte av Göran Lambertz i hans tillägg. Högsta domstolen tycks mena att målsäganden är falska och bör misstänkliggöras.

Exempel på hur domstolar misstänkliggör brottsoffer är otaliga. Ett exempel är:

”Härtill kommer att det finns moment i hennes berättelse vilka framstår som svårförklarliga, nämligen dels att hon uppgett att hon inte tänkte på att följa efter målsägande A när de möttes vid sovrummet, trots att hon då letade specifikt efter målsägande A efter händelsen i badrummet, dels att hon sagt att hon smet ut från sovrummet via dörren till toaletten genom att passera (tilltalad 1) och (tilltalad 2) när dessa stod i och vid den dörröppningen.”
(Hovrätten för Västra Sverige år 2013)

Ett annat exempel:

”Dessa uppgifter ger utrymme för att det kan vara praktiskt möjligt att DNA spår från honom överförts på målsäganden på annat sätt än genom sexuellt umgänge.”
(Västmanlands tingsrätt år 2013)

Ytterligare ett exempel på hur domstolar misstänkliggör målsäganden, i detta fall ett barn, är följande fall. En flicka har berättat om våldtäkter som hennes pappa och farfar har utsatt henne för. Flickan görs av tingsrätten till den starka i familjen som genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp kan ha sökt en lösning för att mamman inte skulle bli lämnad ensam i än större utsträckning samt att flickan då fick en ”acceptabel” förklaring till att som barn (11 år) ha smittats av kondylomvirus. Tingsrätten demoniserar barnet som förslagen och planerad på ett sätt som snarare för tankarna till en vuxenvärlds tolkningsföreträde än hur ett barn reagerar, det blir ”omvända världen”, barnet går från att vara ett barn till ”den starka i familjen”:

”Målsäganden har vidare tyngts av frågor och bördan att förklara varför hon i maj 2011 konstaterades vara smittad med kondylom. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att man måste beakta risken att målsäganden, som den starka i familjen, kan ha axlat ansvaret för situationen och sökt en lösning genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp.”
(Skaraborgs tingsrätt år 2012)

Än idag sker denna fokusförskjutning av domstolar och fokus riktas på brottsoffret (kvinnan) istället för på förövaren (mannen). Genom denna fokusförskjutning från mannen osynliggörs mannens våldshandlingar samtidigt som ansvaret och skulden förminskas.

Mäns sexualitet är normbärande i rättsprocesserna och kvinnan får ta ansvar för mannens sexualitet. Domstolen laborerar med kvinnans vilja till sex utifrån ett perspektiv som inte är hennes eget utan mannens perspektiv. Mannens våld görs till en fråga om hennes vilja utifrån hans subjektiva uppfattning/tolkning och mannens uppfattning om våldet får tolkningsföreträde framför kvinnans.

I senaste årens rättspraxis kan ses att mannens straffvärde inte som tidigare är kopplat till hans sociala status utan istället till hans kön dvs ett ökat antifeministiskt förhållningssätt kan ses där män frias i sexualbrottsmål oavsett hans sociala status. Kvinnans skyddsvärde blir då ännu mindre och hennes sexuella tillgänglighet anses större.

I friande våldtäktsdomar under de senaste åren finns ytterligare föreställningar som styr domare nämligen det ”förslagna brottsoffret” och det ”falska brottsoffret”. Dessa föreställningar och för att inte säga rena myter existerar nu i rättstillämpningen samtidigt som det ”ideala brottsoffret”.

Föreställningarna om det ”falska brottsoffret” i rättstillämpningen ska ses i kontexten med de fall där polisen och åklagare driver falsk tillvitelse-mål mot flickor/kvinnor trots skador på flickorna/kvinnorna. Det är ett område som vi kommer återkomma till längre fram på bloggen. Ett av dessa falsk tillvitelse-mål har vi skrivit om i inlägget Flickan anmälde våldtäkt blev istället själv dömd.

Den rättsliga hanteringen av våldtäktsmål – år 1912 och idag

En gruppvåldtäkt 1912
(Texten om rättsfallet från 1912 är citerat ur Åsa Bergenheims bok Brottet, offret och förövaren)

”Två ynglingar står 1912 anklagade för att tillsammans med en tredje ha våldtagit en 17-årig flicka, som en av dem tidigare hade haft en sexuell relation med. Enligt flickan släpades hon med våld till en drängstuga och lockades sedan in under förevändning att där fanns andra flickor och att det skulle bli fest. Väl inne i stugan överfölls hon och fasthölls, samtidigt som männen spelade kort om i vilken ordning de skulle våldsföra sig på henne. Vittnen intygar att gärningsmännen släpade iväg flickan med våld, medan försvaret hävdar att hon följt med frivilligt, till och med in i drängstugan. Försvaret menar vidare att det faktum att flickan väntade flera månader med att anmäla händelsen tyder på att det inte varit fråga om en våldtäkt.

De båda unga männen erkänner att de haft samlag med flickan mot hennes vilja, men säger att hon inte gjorde särskilt starkt motstånd. Flickans version är en annan; hon kämpade förtvivlat för att komma undan, men kunde inte freda sig mot männens styrka. Man refererar den ene gärningsmannen:

”Enär [NN] icke velat godvilligt gifva sig åt honom, hade han använt våld och lagt henne omkull i sängen; hon hade visserligen därunder spjärnat emot, men säkerligen icke så mycket hon kunde. Enligt den tilltalades uppfattning hade målsägaren nog kunnat göra kraftigare motstånd och hade hon vid ett sådant förhållande utan tvifvel varit i stånd att förhindra fullföljandet af hans uppsåt. Motståndet hade fortfarit under hela den tid, hans angrepp varat.”

Mannen frikänns av tingsrätten eftersom man anser sig sakna bevis på att våld använts. Flickan borde inte ha följt med in i drängstugan och hon borde ha gjort mer motstånd.

Målet överklagas till hovrätten.

Åklagarsidan menar att det inte alls är nödvändigt att kvinnan har bjudit motstånd ”till det yttersta.” I och med att gärningsmannen har övergått till våld för att få sin vilja igenom kan han dömas, inte minst med tanke på att hans fysiska styrka är överlägsen kvinnans. Från försvarets sida hävdas motsatsen; det krävs att kvinnan gjort motstånd till det yttersta och att våldet varit mycket kraftigt.

Hovrätten ändrar inte tingsrättens dom utan frikännandet kvarstår.”

Hovrätten över Skåne och Blekinge år 2014

”Vid den bedömningen kan man inte bortse ifrån att målsäganden, trots det utdragna händelseförlopp som det varit fråga om, varit vag i sin beskrivning av vad som hänt och det tvång som NN ska ha använt. Vidare måste beaktas att målsäganden både i anslutning till händelsen och under rättegången, på sätt som redovisats i tingsrättens dom, gett uttryck för tvekan i frågan om vad NN uppfattat om hennes inställning till de sexuella handlingarna.

Om NN ska dömas för våldtäkt får det inte råda något tvivel om att han med våld genomfört de sexuella handlingar som han medgett har förekommit, trots att han förstått eller i vart fall varit likgiltig inför att målsäganden inte samtyckte till dessa.

Som hovrätten tidigare konstaterat har NN använt visst våld. Det har av hans uppgifter också framgått att målsäganden uttalat ord som ”nej” och ”sluta”.

NN har hävdat att det våld som använts varit en del av det sexuella spelet och att han inte uppfattat målsägandens nej som allvarligt menade. Han har förklarat att det varit tydligt för honom att hon ville ha dominanssex och att han spelade med på det. Sett i ljuset av att målsäganden och NN känt varandra endast några timmar och att de under den inledande samvaron i soffan inte
talat om dominanssex eller sex med våldsinslag framstår hans uppfattning som svårförklarlig. Främst mot bakgrund av målsägandens egna uppgifter och den osäkerhet som dessa ger utrymme för, anser hovrätten emellertid att NNs invändning inte kan lämnas utan avseende. Det finns därmed inte underlag för att påstå att han genomfört de sexuella handlingarna trots att han insett att målsäganden motsatte sig dessa. Inte heller ger utredningen stöd för att NN, såsom åklagaren hävdat, varit likgiltig inför målsägandens inställning. Trots det våld som förekommit och de ord som uttalats kommer hovrätten därför till samma slutsats som tingsrätten; nämligen att NN inte uppsåtligen tvingat målsäganden till de sexuella handlingarna. Han kan därmed inte dömas för våldtäkt. Som tingsrätten funnit ska således åtalet och målsägandens skadeståndstalan ogillas.”

Hovrättspresident Lennart Svensäter i Expressen år 2014:

”- Hovrätten slår, liksom tingsrätten, fast att kvinnan sagt ”nej” och ”sluta” och att visst våld använts. Men kärnan i domen är om 28-åringen haft uppsåt eller inte. Om han har förstått att han begått ett övergrepp eller inte.”

Lunds tingsrätt år 2013

Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.

Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.

Det slog honom inte att hon var ledsen, men något var fel. Han kunde bara inte förstå vad.

När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.

Han tolkade alls inte situationen på det sätt som hon har beskrivit den och förstår inte hur det kunde bli så oproportionerligt efteråt.

Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.

Sammantaget finner tingsrätten att det således objektivt sett är visat att NN med våld tvingat A till samlag och därmed jämförlig handling. Tingsrätten har härefter att ta ställning till om NN haft uppsåt att tvinga A till samlag.

Hans utsaga kan därför inte lämnas utan avseende och ska läggas till grund för tingsrättens bedömning.

NN har berättat att han var övertygad om att A samtyckt till alla de handlingar som han företog. Han har därvid uppgett att han genom deras samtal i soffan fått uppfattningen att A gillade okonventionellt sex och att han efter hennes inledande samtycke fått uppfattningen att hon ville ha sex med honom, ett samtycke som också enligt A då förelåg. Han har vidare uppgett att han först fick en indikation på att hon ville ha ”hårt” sex genom att hon tagit hans hand och pressat den mycket hårt mot sitt underliv samt genom det fortlöpande gensvar han fått under tiden de hade sex.

NN har på ett detaljerat sätt förklarat hur han bildat sig en uppfattning om att A samtyckte till de handlingar som han företog.

Det kan därför inte anses ställt utom rimligt tvivel att NN haft uppsåt att med våld tvinga A till samlag eller därmed jämförlig handling. Åtalet ska därför ogillas.”

Lagman Ralf G Larsson till Dagens nyheter år 2014:

”- Kvinnan har blivit våldtagen men åklagaren har inte kunnat visa att mannen förstod att det var en våldtäkt, säger Ralf G Larsson”

Svea hovrätt år 2013

”Det har i målet vidare inte påståtts att det skulle förekommit något våld eller något hot om våld som skulle gjort att målsäganden av den anledningen sett sig tvungen att stanna på festen.

Av målsägandens egen berättelse framgår dessutom att hon haft tillfälle att lämna lägenheten efter det att i vart fall någon av de åtalade händelserna ägt rum, men att hon själv valt att stanna där.

Målsäganden har sagt att anledningen till att hon lät det hela ske var att hon befarade att hon skulle bli misshandlad eller råka illa ut om hon sa nej. Det saknas dock utifrån vad som framkommit belägg för att hon i denna situation verkligen kunde ha fått den uppfattningen.

För att de tilltalade ska kunna fällas till ansvar för sexuellt ofredande krävs att åklagaren styrker att pojkarna haft uppsåt att ofreda målsäganden på ett sätt som är ägnat att kränka hennes sexuella integritet. Det krävs således att det kan styrkas att pojkarna fått klart för sig att målsäganden inte frivilligt varit med på de sexuella handlingarna. Hovrätten gör den bedömningen att det i och för sig kan anses visat att målsäganden upplevt en kränkning av sin sexuella integritet. Däremot framgår inte, med den bevisvärdering som hovrätten redovisat ovan, att målsäganden agerat på ett sådant sätt eller att situationen varit sådan att någon av de tilltalade insett eller måste ha insett detta. Det är därigenom inte styrkt att någon av de tilltalade haft uppsåt att sexuellt ofreda målsäganden. Även åtalet för sexuellt ofredande ska således ogillas.”

Domare Sven Jönson till Aftonbladet 2013:

”hon mycket kan väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt”
”det mycket väl kan ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte har varit utnyttjande av ett
hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”

Göteborgs tingsrätt år 2014

”Av NNs uppgifter, som redovisats ovan, har framgått bl a att målsäganden inte framstått som berusad i hans rum, att målsäganden mottagit och besvarat meddelanden, valt och tagit fram en film på datorn, tagit av sig BH:n och bitvis varit aktiv under samlaget. Mot bakgrund av dessa uppgifter och mot NNs förnekande att han gjort sig skyldig till gärningen, anser tingsrätten inte utrett att NN förstått eller varit medveten om att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Det är därför inte tillräckligt bevisat att NN begått gärningen med uppsåt. Åtalet i denna del ska därför lämnas utan bifall.”

Svea hovrätt år 2013

”Målsäganden gjorde visst motstånd vilket han endast uppfattade som retsamt. Han har uppgett att målsäganden uppmanade honom att slå hårdare och att hon sade till honom att slå ordentligt. Enligt NN var det efter denna uppmaning som han slog det första knytnävsslaget. Han har berättat att målsäganden skrek att det gjorde ont varpå han slog hårdare och att hon på nytt skrek att det gjorde ont. Gradvis slog han hårdare och väntade på hennes reaktion. Han har uppgett att hon uppmanade honom att kalla henne förnedrande saker. Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek. Han har uppgett att han kände sig för och förlitade sig på att hon skulle säga stoppordet om det gick över gränsen. Eftersom hon inte sade ”stopp” fortsatte han.

Fråga är emellertid hur NN har uppfattat situationen. Hans berättelse om hur han uppfattade målsägandens inställning till handlingarna är inte så orimlig att den kan lämnas utan avseende och åklagaren har inte presenterat tillräcklig bevisning för att hans uppgifter ska anses vederlagda. Det kan därmed inte anses styrkt att NN har haft uppsåt att utöva gärningarna mot målsägandens vilja. Hans invändning om samtycke måste därför godtas.

Det är vid denna bedömning inte styrkt att NN mot målsägandens vilja har tvingat målsäganden till de sexuella handlingar som anges i gärningsbeskrivningens femte och sjätte stycke. Åtalet för våldtäkt kan därför inte bifallas.”

Stockholms tingsrätt år 2013

Även om Målsäganden hade mindre skador både i slidans förgård och i ändtarmen är de sexuella handlingarna som NN utförde inte mera vittgående än de kunde rymmas inom begreppet ”hårdsex” som Målsäganden hade uttalat ett intresse för. Då det vidare inte är bevisat att NN
– utöver vad rollspelet och Målsägandens samtycke medgav – har tvingat Målsäganden till de sexuella handlingarna eller förmått henne att tåla eller utföra dem efter hot om brottslig gärning, kan åtalet för våldtäkt inte bifallas.”

Prostitutionen och rättvisan – del 1

”Var det en bra marknad”?

Frågan ställdes till en prostituerad ung kvinna från Bulgarien om hennes uppfattning om hur tiden i Sverige varit. Efter att bevistat flera prostitutionsrättegångar kan det konstateras att just den frågan kan sammanfatta hur rättsväsende ser på och hanterar prostitution.

I sin bok ”Catrine och rättvisan” skriver Hanna Olsson om hur rättsväsendet döljer prostitutionens väsen och istället beskrivs som utbjudande av kvinnors kroppar där männen osynliggörs. Boken kom 1990 som en reaktion på hur åklagare och domstol behandlade prostitutionsrelaterad brottslighet då. Inte mycket verkar ha hänt under dessa 30 år fram till idag.

Vad är det som får rättsväsendet att 2013 ställa frågan om upplevelser i prostitution som om det var en ”marknad” som vilken som helst? Svaret står att finna i vår lagstiftning om koppleribrottet. Den här texten kommer i första hand ha ett samhälleligt feministiskt perspektiv och inte juridiskt.

Koppleribrottet förtingligar kvinnan

Koppleribrottet handlar om ekonomi, om pengar som intjänats på annans prostitution och är ett brott mot staten. Där blir kvinnokroppen ekonomiserad och lika med pengar och det är alltså det yttersta förtingligandet av kvinnans värde. Kvinnorna i prostitution får heller inte vara brottsoffer utan blir endast vittnen till utnyttjande av dem själva. Koppleribrottets omfattning beskrivs i rättssalen med torra siffror, 1.12, 1.18 och 1.75, som motsvarar antalet samlag/dag för olika kvinnor. Det är viktigt att följa pengarnas väg men att inte omfatta att prostitution är ett uttryck av våld mot kvinnor får allvarliga följder i hela den rättsliga hanteringen. Rättsväsendet fallerar i att behandla prostituerade kvinnor som människor och de blir därigenom inta bara svikna av samhället utan också av rättvisan.

Synen på att den prostituerade kvinnan som ett ting blev synlig under en av rättegångsdagarna då en kvinna, via sitt målsägandebiträde, ville göra anspråk på pengarna som staten tagit hand eftersom hon ansåg att de tillhörde henne. Då uppstod en förvirring i rätten och en diskussion bröt ut om ”civilrättsliga avtal” och ”hållbara överenskommelser” och domaren utbrast att han ”tycker det verkar konstigt” och att detta problem uppstår som är en följd av ”att prostitution inte är förbjudet i Sverige”. Då synliggjordes koppleribrottets inbyggda djupa brist på logik och dess dubbelmoral. Samtidigt som staten ser allvarligt på att försörja sig som hallick har den inga problem att beslagta dessa pengar till statskassan, pengar som en kvinna tjänat ihop med sin kropp och tvingats avstå ifrån. Eftersom hon som nämnts inte är ett brottsoffer finns alltså ingen ersättning att hämta.

Att männen som köper ingår i prostitutionen verkar inte rättsväsendet ha införlivat i sin definition ännu. Prostitution blir lika med kvinnan och den föreställningen styr i förhandlingarna i rätten och hur domar skrivs.

Det andra sveket mot kvinnor i prostitution är att männen som köper och det våld som alltid är latent närvarande i mötet mellan mannen – köparen – och kvinnan i prostitution verkar borttaget med närmast klinisk precision. Det enda våldet som får nämnas är det som hallickar kan utföra och då är det endast av fysisk karaktär. Ingen blåslagen kvinna – inget våld. Enkelt.

Trots att åklagare nämner att prostituerade är utsatta för stora risker där våld och mord är en del av vardagen så säger varken han eller någon annan vem som står för våldet och morden. Hallickarnas del i prostitutionen diskuteras utifrån att de ”beskyddar” kvinnorna, ett ord som återkommer ständigt. Försvaret hävdar att kvinnorna ville bli beskyddade och hallickarna beskrivs närmast som uppoffrande och nästan ridderliga.

Ingen ställer frågan för vad och från vem som kvinnorna behöver beskydd och vem/vilka som utgör ett hot mot deras säkerhet. Det förblir outsagt och outforskat samt tillhör den kliniskt rengjorda delen av rättsprocessen.

Trots att det framkommit i avlyssning att kvinnorna utsätts för våld av männen som köper och att det läses upp i rätten och trots att det då blir tydligt att de tar droger för att klara det sexuella våldet, så hamnar allt fokus för ett eventuellt våldsutövande på de bulgariska hallickarna.

Kvinnorna i rättvisan

Idén om den ”lyckliga horan” verkar vara ett genomgående och grundläggande tema för att överhuvudtaget en domstol ska kunna hantera det enormt känsliga ämne som prostitution är. Alla tycks drabbas av kollektiv skuld och skam. Det är ”Sprickan i muren” som Hanna Olsson skriver om. I bakgrundsmaterialet framkommer att ett flertal utav kvinnorna, som benämns omväxlande både för ”flickorna” och ”damerna”, ingår i den typiska europeiska könshandeln. Det är dock inget som får betydelse rättsligt. De benämns till och med som ett ”kringresande cirkussällskap” som när ”marknaden är uttömd” reser vidare och resandet blir alltså både normaliserat och något som framställs som frivilligt och okomplicerat och i bakgrunden ligger myten om den lyckliga självständiga horan och styr.

Det sätt som åklagaren och domstolen väljer att stycka upp ett sammanhängande ärende i flera rättsprocesser är också talande. Det är pengar som styr och då missas överblicken och sambanden och då försvinner också förståelsen att Sverige också är en del av den europeiska kvinnohandeln.

Kvinnorna anses inte behöva något målsägandebiträde om de inte närvarar fysiskt i rätten. Ändå är de och deras handlingar i ständigt fokus under rättsprocessen.

”Lyder du? Eller har du en fri vilja?”

I de inspelade förhören med kvinnor som inte närvarar i rätten tydliggörs hur taffligt och okänsligt de behandlas. Det är ledande frågor för att förminska de åtalades skuld och det är uppenbart att förhörssituationerna upplevs mycket pressande av de unga kvinnorna. Det hela både opsykologiskt och oprofessionellt. Rollen de tar på sig är uppenbar t o m via skärmen – de skyddar männen. Det känns oklart om de ens förstår att de är målsägande.

”Om en klient ringer och vill ha en tjänst?”

När den enda närvarande målsägande (hon benämns så trots att hon inte får skadestånd) kvinnan förhörs i rätten utsätts hon för ett batteri av frågor där hon snärjs in i de uppgifter hon har lämnat vid det allra första förhöret när hon ”greps”. Förutom att svensk rätt här sänder ut tydliga signaler att kvinnor i prostitution är att betrakta som brottslingar som grips av svensk polis så bortses det ifrån att en kvinna i prostitution som förhörs utav polis är att betrakta som en våldsutsatt kvinna som måste få känna förtroende och få en chans till eftertanke och reflektion. Det är närmast självklart att första förhöret blir ett försvar för hallickarna. Men i rättssalen finns ingen förståelse för det och istället blir hon hårt ansatt om vad hon sa vid detta första säkert tumultartade, tillfället.

Kvinnan avkrävs även svar på var hon kommer ifrån trots att alla i rättssalen borde vara väl medvetna om att det är en fara för henne att svara på det. Alla länder hon har varit i räknas upp, Frankrike, Spanien, Österrike osv och det med enda syftet att smutskasta henne som den europeiska prostituerade kvinna hon är och i bakgrunden spökar naturligtvis myten om den lyckliga horan. Hon reser runt och säljer sina tjänster frivilligt därmed kan hon inte vara ett brottsoffer här. Eftersom strukturer baserat på manligt behov är totalt frånvarande liksom våldet hon utsätts för, så kommer hon, som den prostituerade kvinna hon är, i fokus och hennes vandel. Under förhörets gång syns också hur den bulgariska kvinnan blir allt mer osäker på rösten, pratar tystare och sjunker ihop i sin stol.

I slutet kommer en fråga vars syfte måste vara att såra och kränka maximalt, för den har inget med ärendet att göra. Den ena försvarsadvokaten frågar när hon träffade sin son sist. Han blir inte stoppad varken av biträdet eller av domaren. Hon är alltså inte bara en ”dålig” kvinna utan är också en dålig mor. Kvinnan får sedan nekande svar på sin förfrågan om taxipengar till flyget och ombeds istället att ta bussen av domaren. På så sätt lyckas svenskt rättsväsende kränka henne och hennes människovärde totalt.

Efter det här förhöret blir frågan naturlig; varför ska kvinnor i prostitution ens vittna? Varför ska de utsätta sig för ytterligare kränkningar än de som de upplever ändå? De får ju varken erkännande som de brottsoffer de är och därmed skadestånd – eller ens taxipengar. De kan dessutom senare få möta konsekvenser av att de vittnar.

”Hur upplever du att arbeta som prostituerad? Har du mått dåligt av yrket?”

En kvinna deltar via telefon. Hon befinner sig någonstans i prostitutionens Europa. Hon är kallad att vittna av försvaret fast som målsägande, vilket gör att hon inte omfattas av vittnesplikt och inte behöver hålla sig till sanningen.

Denna kvinna utfrågas som om hon är vem som helst ute på ett ”jobb”. Hon säger att hon åkte till Sverige helt frivilligt för att hon ”behövde byta arbetsmiljö” och att hon nu ”jobbar som escort” i England, Holland och Frankrike. Hon har inget alls att klaga på som kan drabba de åtalade och säger att hon behövde en chaufför ibland och att de bulgariska männen ”ställde upp”. Ingen frågar varför hon som är så självständig inte kör bil själv.

Denna kvinna blir sinnebilden av den ”lyckliga horan” och det avspeglas i domen. Hennes deltagande blir i princip skillnaden mellan om de åtalade ska dömas för koppleri av normalgraden istället för grovt koppleri. Hennes telefonförhör någonstans från kvinnohandelns Europa används alltså av rättsväsendet för att kunna mildra de åtalades brottsrubricering.

Hur beskrivs prostitution i rätten?

”Var det en arbetskrävande vecka?”

I rätten är det inte social problematik eller kunskap om våld mot kvinnor och patriarkala strukturer som ges uttryck för i språkdräkten. Tvärtom. Nu beskrivs prostitution omväxlande som verksamhet, arbete och som en bransch. Det pratas om försäljningstelefoner, prisbilder, marknader, arbetsmiljö och att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Männen som köper samlag, prostitutionsförövarna, kallas för kunder eller klienter. Mötet i prostitution kallas ”kundträffar” eller att ”hon går iväg med kunden” och genomgående används ordet tjänst om själva samlaget/övergreppet.

Så samtidigt som samhället ser allvarligt på prostitution dvs mötet mellan man och kvinna (oftast), så gör alltså aktörerna i svenskt rättsväsende allt för att upprätthålla skenet om att det handlar om ett arbete som vilket som helst.

Faktum är att första gången det överhuvudtaget nämndes att det handlar om att sälja sin kropp var då en av de bulgariska hallickarna nämnde det som en förklaring till vad en kvinna i prostitution gör.

Männen som köper; prostitutionens verkliga förövare

Männen som köper är i stort sett osynliga under rättegången. Trots att det framkommer att ”kunder är otrevliga”, att avlyssningen blottlägger såväl våldets närvaro likväl som en enorm utsatthet, att prostituerade kvinnor alltså anses behöva beskydd, att åklagaren framhåller våld och mord som en del av prostitution, så är det ingen som berör vilka som står för övervägande delen av våldet. Trots att undersökningar visar våldets ständiga närvaro och att otaliga vittnesmål berättar om våld, våldtäkter och mord i prostitution så väljer svenskt rättsväsende fortfarande 2013 att blunda för våldets ursprung och orsak och lägger allt fokus på rumäner, bulgarer och andra utländska män. Inte hos männen här hemma.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar.

Över 12 år har gått sedan Högsta domstolen slog fast i en dom att straffet för sexköp ska vara 50 dagsböter. Sedan dess har ingen vågat – eller velat – utmana denna dom.

Brottet som köparna gör sig skyldiga till kallas köp av sexuell tjänst. Genom att det benämns så, så legitimeras också själva brottet. Männen köper – men de köper ju en tjänst. Det är så långt ifrån våldet man kan komma för en tjänst kan väl inte vara så farligt. Lagen innehåller därmed en inbyggd paradox; en legitimering av sexköp samtidigt som den säger sig vilja kriminalisera det.

”Vi behöver inte göra någon stor cirkus av det här”

Ett fåtal av prostitutionsköparna är kallade till de olika rättegångarna. De är kallade för att de ska vittna om hur koppleriet gick till, inte som förövare i första hand utan som vittnen.

Trots att det är dessa män som är de som driver europeisk kvinnohandel så blir de perifera och bara ett snabbt avklarat pinsamt inslag. De får inga frågor om de använt våld och om sin kvinnosyn. Inte heller om hur de tror att kvinnorna upplevde att tvingas till att sexuellt tillfredsställa dem.

”Brottsregistret tvättas så småningom”

En utav de sexköpande männen är en ung man som vältaligt säger sig vara ledsen för vad han gjort. Hans dröm var att sitta på andra sidan i rättssalen i framtiden och han förstår att det inte kommer att ske nu. Då inträffar det märkliga att rätten verkar tycka synd om honom och ger på olika sätt uttryck för att det kanske inte är kört för honom och därigenom visar de att det är ok med sexualbrottslingar i svenskt rättsväsende. Det tydliggör att dessa rättsliga aktörer befinner sig långt ifrån vad prostitution är; att det faktiskt handlar om våld mot kvinnor och om kvinnosyn och inte någon petitess som fortkörning.

Då förstår man plötsligt en orsak till varför så få våldtäktsmän, pedofiler, kvinnomisshandlare och prostitutionsförövare fälls; grogrunden är att det är synd om förövaren – om han bara är tillräckligt trevlig. Att det samtidigt blir ett hån mot alla kvinnors rättssäkerhet och en legitimering av europeisk kvinnohandel verkar inte störa. Inte heller efterfrågas någonsin vad kvinnorna drömmer om i framtiden.

Kvinnor dubbelbestraffas

Med osynliggörandet av våldet från prostitutionens män och av samhällets maktstrukturer och hur de är kopplade till kön följer att prostitutionens kvinnor anses väldigt drivande och med stark vilja. De åtalade hallickarnas försvar bygger en stor del av sitt försvar på denna föreställning.

”Han kämpar med sin mansroll”

Ett genomgående tema för hallickarna är att de skyller allt på kvinnor. Inte bara de i prostitution, utan även andra kvinnor (mödrar, mostrar, systrar) används för att förlägga skuld till eller för att visa hur godhjärtade och osjälviska de är. Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi. Dessutom finns en annan struktur som träder fram: männen, hallickarna, får sympatier av rätten när de utfrågas. De får berätta om sin uppväxt, familjeförhållanden och om sjuka släktingar (alltid mödrar). De framställs som offer för omständigheter och kontrasten till de drivande starka frivilliga kvinnorna i prostitutionen är frapperande.

Inga kvinnor får berätta om sin bakgrund. Men de tillfrågas om de har barn.

Om prostitutionens kvinnor är så starka och styr verksamheten, varför behövs då männen överhuvudtaget som beskydd och chaufförer?

Bristen på kunskap om makt, kön, sexualitet och genus syns också klart i påföljderna. Den man som åtalas ensam får mildare påföljd än den kvinna som är åtalad som får det strängare straffet. Den man som är åtalad i samma rättegång som den åtalade kvinnan får dock samma straff. Hade han fått det om han också varit ensam som åtalad man? Troligen inte.

Hur kunde det bli så här? Handlar prostitutionsrelaterad brottslighet framför allt om att ställa kvinnor mot kvinnor och att osynliggöra den manliga makten? Handlar koppleri inte bara om ekonomiserandet av kvinnokroppen, utan också att framför allt om att kvinnor ska straffas för detta ekonomiserande?

Dessa påföljder visar att rätten inte ser hur en kvinna samtidigt kan vara en brottsling och ett offer som är utsatt för samma våld som kvinnor i prostitution men har gjort det hon kan för att slippa våldet. Samma mönster kan ses över hela Europa, det är ofta det enda sättet att slippa prostituera sig -att bli organisatör åt männen, både de som köper och de som säljer. Men hon förutsätts vara den som ska ta stötarna åt båda hållen och alla tre männen som åtalas här skyller på kvinnan – direkt eller indirekt.

”De är inga duvungar”

I prostitutionens skyltfönster får kvinnor göra grovjobbet som ska säkerställa köparens fantasier om den lyckliga horan. Kvinnor måste svara i telefon för sexköparnas skull. Kvinnor köper kläder, smink, diskuterar utseende sinsemellan, fotograferar varandra och lägger ut annonser, och skriver ofta texten för att tillgodose torskarnas behov av information om varan – kvinnokroppen. Allt detta bestraffas kvinnan för. Inte männen som skapar och organiserar ordningen utan kvinnan som gör det hon förutsätts göra för att tillgodose männens behov. På det sättet förskjuts skulden från män till kvinnor och rättsväsendet upprätthåller samma ordning. Dessutom försvarar kvinnorna männen, till och med den åtalade kvinnan försöker skydda den medåtalade mannen, men tvärtom händer aldrig. Kvinnorna skuldbelägger och misstänkliggör också varandra.

Det framstår som samma företeelse som styr i våldtäktsrättegångar där allt fokus fortfarande läggs på offret, hennes beteende och erfarenheter. Inte på förövaren. Instagram-målet i Göteborg visade också detta mönster; manssamhällets normer försvann och flickorna blev ensamma de stora skurkarna.

Männens beteende och handlingar osynliggörs på strukturell nivå i vårt rättsväsende och tydligast och mest internaliserat blir det i prostitution.

Hur kan det bli bättre?

Kunskap om kön och makt är en förutsättning för att förstå problematiken med våld mot kvinnor, som prostitution är en del utav. Det tillhör maktstrukturerna inom det här området att kvinnorna ska skuldbeläggas och ges ansvar för mäns beteende och att männen skuld minimeras.

Dessa kunskapsbrister leder till en mängd motsägelser i både domen men framför allt i rättssalen. Frågeställningar som borde hamna i fokus försvinner. Det blir ytligt, mycket förblir outrett och naturliga följdfrågor ställs inte. Fördomar, okunskap och föreställningar om sexualitet tillåts styra.

Är det möjligt att ett rättsväsende som inte fokuserar på prostitution som våld mot kvinnor överhuvudtaget kan hantera detta brott? Vad händer med inhemsk könshandel, tonårsflickors prostitution, svenska hallickar när all kraft läggs på det som kallas organiserad utländsk brottslighet? Vem tar hand om sexualsadister som Göran Lindberg när allt är inriktad på pengar från polisens sida? Är det endast rumäner, bulgarer och andra utländska hallickar som det är meningen att rättsväsendet ska lagföra med jämna mellanrum? Är vi lurade när vi tror att svenskt rättsväsende tar prostitutionsbekämpning på allvar?

Hur kan svenskt rättsväsende idag bortse ifrån våldet som är så närvarande i prostitutionen, sexköparnas, prostitutionsförövarnas, våld och normaliseringen till det?

Har vi kommit längre än 1970-talets prostitutionshärva där ”kunderna” kallades 1, 2, 3 och kvinnorna var de som hängdes ut. Där hallicken var en kvinna och männens skuld osynliggjordes.

Vi verkar stå kvar och stampa på samma ställe i rättsväsendet år efter år, decennium efter decennium. Sedan undrar vi varför det inte blir bättre trots vår lagstiftning och förbudet av köp av sexuella tjänster. Vi ser inte paradoxen framför våra ögon; att rättsväsendet kallar det tjänster och gör om kvinnors kroppar till ekonomi i en brottslighet där de bara blir vittnen till sina egna kroppars försäljning. Det våld de upplever får de inte ens prata med någon om. De bara skickas vidare ut i Europas sexhandel.

Vi måste börja fokusera på våldet från männen som köper och att de begår ett brott mot person. De ska stå lika mycket i fokus som rumäner och bulgarer.

Kvinnorna måste få veta sina rättigheter, behandlas med respekt och få vara de brottsoffer de är, med kunniga och engagerade målsägandebiträden och det även om de inte är närvarande själva.

Ta bort koppleribrottet, ersätt det med ett brott mot person, ge kvinnorna skadestånd från sexköparen, prostitutionsförövaren. De utövar ett grovt sexuellt våld mot kvinnor, både mentalt, strukturellt och fysiskt. De som driver fram kvinnohandel med sin självpåtagna rätt att använda kvinnors kroppar, måste straffas mer än att betala en ordningsbot till staten. Domare, åklagare och polis måste utbildas i att prostitution är våld mot kvinnor och hur det visar sig.

Låt det bli ett slut på prostitution som ett brott utan brottsoffer och på tystnadskulturen som råder om det ständigt närvarande våldet.