Kategoriarkiv: Polis

”för något hon har inbillat sig” & ”det är inget skrik”

Citaten i rubriken har uttalats av en polischef resp. en ingripande polis och handlar i båda fallen om tjejer som anmält våldtäkt.
Det här inlägget kommer att samla ihop några perspektiv som behöver belysas innan bloggen börjar publicera fler granskningar av falsk tillvitelsefall. Det handlar
dels om att även anmälningar om misshandel kan leda till brottsoffret misstros och utreds för falsk tillvitelse,
dels om att poliser på olika organisatoriska nivåer hanterar våldtäkt, och får göra det, med samma fördomar och okunskap och utan att ”vilja” inse sina djupa brister och
dels om att ingripande poliser redan från början kan ge en slagsida i ärenden som rör våld mot kvinnor/våldtäkt och att brottsoffret därigenom aldrig ens har fått en chans. Ingripande poliser/radiobilspatruller är de första som anländer när en våldsutsatt/våldtagen kvinna & flicka, eller någon i hennes omgivning, ringer 112 så det är av vikt att den här kedjan också uppmärksammas. Och att dessa poliser kan få vittna mot brottsutsatta kvinnor i domstol. Hur många förväntar sig det scenariot när de ringer 112 för att få hjälp? I inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visas i ett antal episoder hur ingripande poliser som en struktur förminskar mäns våld och misstror/skuldbelägger våldsutsatta kvinnor och förminskar deras upplevelser. I dag när politiska partier försöker överträffa varandra om att det ska blir fler poliser på fältet, som lösningen på alla problem, är det extra angeläget att belysa att det inte på något självklart sätt skulle göra det bättre för våldsutsatta och våldtagna kvinnor.

Först dock en repetition av myterna om våldtäkt som används mot de som anmäler.
I det tidigare inlägget om Falsk tillvitelseutredningar  berördes sammanlagt tolv olika fall. De myter som styr i de rättsfallen var att kvinnor/flickor anmäler våldtäkt för att de:

¤ vill få uppmärksamhet
¤ ångrar sig efter sexuellt umgänge tex på grund utav att de tyckte det var ”dåligt sex”
¤ är psykiskt sjuka
¤ vill hämnas
¤ vill dölja att de varit otrogna
¤ vill ha skadestånd
¤ överdriver
¤ är mytomaner, narkomaner

För mer info se inlägget Del 1 – Maktmissbruk, myter och misogyni, rubriken ”Myter som styr i rättsfall”.

 

När kvinnor som anmäler misshandel blir misstrodda

Att en kvinna som anmäler misshandel anses ”ljuga” och utreds för falsk tillvitelse är samma företeelse som att kvinnor, flickor, tjejer, anses hitta på en våldtäkt. En kvinna som anses ”ljuga” om en misshandel väcker också nästan samma mediala intresse som då ett brottsoffer anses ”ljuga” om våldtäkt.

Det finns flera självklara paralleller mellan hur anmälningar om misshandel och anmälningar om våldtäkt bemöts och misstros av polisen.

Det tidigare inlägget Maktmissbruk, myter och misogyni, del 3,  tog upp hur poliser som inledningsvis utreder en våldtäkt, mitt i utredningen byter sida och börjar sympatisera med den misstänkte gärningsmannen. Samma företeelse finns i ärenden där kvinnor anmäler misshandel (mot sig själva eller mot sitt barn). Även poliser som utreder ärenden av misshandel, där det även kan ingå sexuellt våld, byter fot och ställer sig på våldsmannens sida. Men ibland misstror de kvinnan från början tex kan ingripande poliser slå i sina register redan vid utryckandet och ser då att kvinnan anmält mannen förut utan att det inte ”lett” till något. Mannen skyller oftast på kvinnan och kan tex säga eller påvisa att han har ett alibi.  Allt detta godtas utan något särskilt ifrågasättande från polisens sida eller att de i utredningen reflekterar över om den misstänkte mannen kan ha stämplat till misshandeln utav kvinnan tex genom att ha lejt eller avtalat med andra män att hota eller misshandla kvinnan. Det finns flera exempel där även svenska kvinnor mördats av stämplande män.  Polisen verkar dock ”luras” lätt av våldsamma män. Våldsamma män vet också att kvinnor lätt misstänks för att ”ljuga” när något inte anses ”stämma”. I ärenden när en man mördas, tex i sk gängkonflikt, har polisen inte några problem att kunna misstänka andra män för anstiftan till mord. Inte heller verkar de ha några problem att misstänka kvinnor för att styra män. Däremot verkar polis inte ens vilja misstänka att män som förföljer och trakasserar kvinnor också skulle kunna anstifta eller stämpla till våld mot kvinnan. Varför?

De kvinnor som anses ljuga om misshandel har oftast anmält någon man som de haft en relation med. Ibland har de barn ihop. Det är dock samma mytbildning som finns runt våldtäkter som styr men nu med betoning nu på att kvinnor vill ”hämnas” eller försöka få ensam vårdnad. Trots att det i flera fall framkommer att det är en man som har ett kontrollbehov över kvinnan och som utsatt henne för tidigare våld, där ingen tidigare misshandelsanmälan utretts utav polisen – de har lagts ner – anses kvinnor vilja hämnas. Istället för att polisen utreder den nya misshandeln, utreds alltså kvinnan för att ha ”ljugit” och då är idén om kvinnors ”hämndbehov” styrande. Varför kvinnor skulle vilja hämnas när polisen ändå inte har utrett någon misshandel tidigare, vilket snarare borde få kvinnor att inte anmäla eftersom det inte leder någon vart, reflekterar inte polisen – och inte heller domstolar – över.

I de fall kvinnor uppvisar skador antar polisen att de tillfogat sig skadorna själva som en del i ”hämnden”. Ur detta antagande uppstår sedan en ”sanning” om hur det förhåller sig med skadornas uppkomst.
I så måtto är alltså anmälningar om våldtäkt och misshandel lika; skadorna som brottsoffret visar anses självtillfogade. Det var för övrigt även det som hände flickan i Kalla Faktas reportage Fallet Sannah där även hennes skador bortförklarades med att hon tillfogat sig skadorna själv. Kvinnor och flickor anses alltså väldigt försåtliga, beräknande, hämndgiriga och ondsinta – de demoniseras dvs tillskrivs särskilt negativa egenskaper beroende på sitt kön.

Att våldsutsatta kvinnor demoniseras upprätthåller i praktiken mäns rätt att slå kvinnor. Det underlättar också för beräknande våldsamma män att fortsätta terroriserar och misshandla kvinnor – bara våldsmännen gör det på rätt sätt eller anlitar någon annan som hatar kvinnor lika mycket och skaffar sig själva ett ”alibi”.

 

Poliser som ”vet” att ingen våldtäkt har skett och misstror brottsoffer.  Tre exempel. TIO FRÅGOR.

När en polispatrull rycker ut till en våldtäkt eller till en händelse som rör en misshandel av en kvinna (kallat våld i ”nära relation” av polis), kan de eller ansvarigt befäl eller utredande polis snabbt bestämma sig för att inget har hänt. Olika delar i poliskedjan uppvisar alltså samma beteende, värderingar och fördomar. Svensk polis anser sig alltså veta om en våldtäkt ägt rum eller inte utan att de ens har förstått vad en våldtäkt är. ”Fel” brottsoffer, ”fel” beteende av brottsoffret, ”fel” omgivning, och ”fel” gärningsman – eller något annat som känns ”fel” – kan leda till att polis bestämmer sig för att det som hänt inte har hänt.

Låt oss titta på några händelser på hur det kan låta då polisen snabbt ”vet” att en våldtäkt inte har skett. Den första rör ingripande poliser, den andra ett befäl och den tredje en polischef som dessutom har som profession att utreda våldtäkter. De olika exemplen benämns A – C.

Exempel A – Ingripandenivå. 2014

Polisen misstänker att anmälan om våldtäkt var falsk

Vid tretiden i natt anmälde kvinnan en våldtäkt – men polisen fattade misstankar.

När polisen kom till X-gatan i Borås, fattade man misstankar om att anmälan var falsk. Nu hotas kvinnan av att själv bli anmäld för att medvetet ha gjort en falskanmälan.

Ingripande poliser ”fattade” alltså misstankar.
TIO FRÅGOR:

1. Hur kunde en polispatrull så snabbt bestämma sig för att ingen våldtäkt skett? Hoppade de in i kvinnans huvud?
2. Vilka kunskaper hade/har de här ingripande poliserna om våldtäkt och om brottsoffer för sexualbrott?
3. Vilka värderingar hade/har de här ingripande poliserna om våldtäkt och om brottsoffer för sexualbrott?
4. Kommer den här kvinnan någonsin mer anmäla en våldtäkt? Eller har hon lärt sig att polisen inte finns till för henne?
5. Kommer mannen/männen fortsätta begå våldtäkter straffritt?
6. Hur kan ingripande poliser få uttala sig så här utan att med deras chefers godkännande?
7. Kan Boråspolisen förklara detta särskilt mot bakgrund av den mycket skarpa kritiken som JO riktade till Polisen i Västra Götaland 2009 för deras dåliga utredningar om våldtäkt ?
8. Borde ingripande poliserna utredas för tjänstefel för sitt agerande och fråntas befogenhet att få befatta sig med våldsutsatta kvinnor och flickor?
9. Har de inblandade ingripande poliserna valt fel yrke med tanke på att sexuellt våld mot kvinnor är ett så allvarligt problem i samhälle?
10. Har den här polispatrullen lärt sig utifrån andan i polishuset/polisstationen vad en våldtäkt är och att ”tjejer ljuger ofta”?  Uppmuntrar rentav andan bland Boråspolisen den här misogynin?

Till sist:
– Är det konstigt att uppropet #metoo briserade i Sverige 2017 när sådant här händer?

Exempel B – Befälsnivå. 2016

Polisen om våldtäktslarm: Inget brott har skett

Polis larmades under måndagskvällen ut till Sollentuna på ett larm om en misstänkt våldtäkt. Men kort därefter konstaterar man att det troligen handlar om ett falskt larm. – Det mesta tyder på att det inte skett något brott överhuvudtaget, säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl.
Senare på kvällen kunde polisen konstatera att det högst troligt inte skett något brott. Polisen vill inte kommentera utfallet mer än att man kommit fram till detta genom ”utredningsåtgärder på platsen”.

– Allt tyder just nu på att inget brott har skett över huvud taget. Med hänsyn till flickan vill jag inte utveckla det på något sätt , säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl på polisområde nord i Stockholm.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23826964.ab

– Det mesta tyder på att det inte skett någon våldtäkt. Vi är inte helt klara på platsen men just nu tyder allting på att det inte har skett något brott överhuvudtaget, säger Karl-Gustav Olsson, stationsbefäl på polisområde nord i Stockholm.

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/misstankt-valdtakt-mot-minderarig-flicka-i-sollentuna

Det är intressant att notera att enligt artikeln förvandlas ”det mesta” till ”allt” i stationsbefälet Karl-Gustavs egen redogörelse av hanteringen av ett så socialt svårt och känsligt brott som ett sexualbrott. Det är ganska stor skillnad på ”det mesta” och ”allt”. TIO FRÅGOR:

1. Vad är det för ”utredningsåtgärder på platsen” som menas?
2. Hur vet stationsbefälet att inget brott har begåtts? Vad är det som ”tyder” på det?
3. Har stationsbefälet försäkrat sig om att inget sexualbrott begåtts mot målsägande vid ett annat tillfälle? Jämför Malmöpolisens famösa och skandalösa presskonferens den 13 februari 2018 där de misstänkliggjorde en 18-årig kvinna. Ur inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter & misogyni, (punkt 2):

Men om det kommer till polisens kännedom att ett brott begåtts har de skyldighet att anmäla. Det gäller också om de får veta att eller kan misstänka att en våldtäkt begåtts på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt än de tror.

4. Behandlar stationsbefälet och hans kollegor våldtäkt som enbart ett tekniskt brott. Eller hoppar de, liksom Boråspolisen ovan, in i flickans huvud?
5. Vet stationsbefälet hur flickor reagerar på sexuella kränkningar?
6. Anses flickan bete sig ”fel”? Är hon inget ”idealt” brottsoffer?
7. Hur bemöttes flickan, med vilken professionalitet? Kommer hon ha förtroende för polisen framöver?
8. Vad vet stationsbefälet hur flickors upplevelser och tankar och hur deras värld är – som kan vara väsensskild från en ”gubbes”?
9. Har stationsbefälet med kollegor talat med någon misstänkt gärningsman och kommit fram (broderligt?) till att ingen kränkning utav flickan ägt rum?
10. Hur kan ett stationsbefäl få uttala sig så här utan att hans chef reagerar? Kan vilket random stationsbefäl som helst i, som inget vet om våldtäkt som ett socialt och mentalt kränkningsbrott, få hantera våldtäkt i Polissverige?

Till sist:
-Inte är det konstigt att uppropet #metoo briserade i Sverige 2017 när polisen tillåter vilket random polisbefäl som helst att få hantera våldtäkt?

Exempel C – Gruppchefsnivå. 2012

Tar tillbaka anmälan om våldtäkt.

Våldtäkten inträffade, enligt kvinnan, natten till söndagen i förra veckan.
Men nu har kvinnan, som är  i 20-årsåldern, tagit tillbaka anmälan. Polisen har i stället upprättat en anmälan om falsk tillvitelse.

– Hon har pekat ut honom felaktigt och hon har ingen förklaring till detta. Mannen satt anhållen i ett dygn för något hon har inbillat sig. Så kan det inte gå till, säger kriminalinspektör Sten-Rune Timmersjö.

Sten-Rune är alltså ansvarig för våldtäktsutredningar och vet inte ens att våldtäkt är allmänt åtal. Eller vill han inte ”veta” det?
TIO FRÅGOR:

1.Vet inte kriminalinspektören Sten-Rune att forskning visar att det är vanligt våldtäktsoffer ”tar tillbaka” anmälan och att det kan bero polisens eget dåliga bemötande gentemot våldtäktsoffer och den kvinnoförnedrande attityd de förmedlar?
2. Har Sten-Rune läst Diesen?
Diesen om polisförhör: ”Gemensamt är attityden att man har föga förståelse för offrets situation/ version – frånvaron av empati är påfallande. I många fall kan man också i förhören se att en kvinnoföraktande attityd slår igenom.”

3. Hur bemöttes den här kvinnan? Med misstro? Med anklagande förhör?
4. Hur bemöttes den misstänkte våldtäktsmannen? Med godtagande och med en grabbar-emellan attityd? Med förståelse om hur lätt det är att ”bli anklagad” för våldtäkt?
5. Är Sten-Rune med sin inställning till sexualbrottsoffer i praktiken som prästen i Bjästafallet?
6. Misstror kriminalinspektören tjejer utifrån gamla cementerade föreställningar och värderingar om kön och sexualitet? Som utgår från sexuella mannens behov och tolkningsföreträde?
7. Kommer kvinnan någonsin mer att anmäla våldtäkt?
8. Eller har hon lärt sig att polisen inte finns för henne utan för förövarna?
9. Ska poliser som Sten-Rune överhuvudtaget få befatta sig med sexualbrott som våldtäkt?  Borde han ha anmälts för tjänstefel 2012 för uttalandet i artikeln och för hanteringen av ärendet?
10. Var fanns/finns Sten-Runes chef? Vilket ansvar tog/tar han?

En kan ju tro att ett djupt misogynt uttalande som det i artikeln ovan, skulle diskvalificera en polis från befordran men så är det inte. Sten-Rune är numera chef för grova brott, dit våldtäkter hör tillsammans rån, narkotikabrott,  skjutningar mm, och påstod så sent som i september 2017 att han ligger sömnlös för att han ”tvingas” lägga våldtäktsanmälningar på hög. Är det någon som tror på det med tanke vad han sa 2012 om en ung tjej som anmält våldtäkt – där han ville utreda henne för brott istället?
Kanske Karl-Gustav och Sten-Rune grundlade sin kvinnosyn på 50- och 60-talet. En syn på sexualitet och kön som med självklarhet utgår från mannens rätt. Och manlig sexuell hegemoni. Ska någon som inte själv varit en tonårig tjej få utreda våldtäkt? Någonsin?

Till sist:
-Hur många Karl-Gustavar och Sten-Runes finns det därute? Som ett raster över Polissverige där våldtäktsoffer misstros och deras trauma förminskas? Där allt som återstår för att få upprättelse är #metoo?

 

Ingripande poliser demoniserar kvinnor & flickor. Banar väg för falsk tillvitelseutredningar. Får ”vittna” 

En annan viktig aspekt i Polismyndighetens falsk tillvitelseutredningar är hur ingripande poliser redan från början bidrar till att ge en slagsida i utredningar till våldsutsatta kvinnors och flickors nackdel.

Det förekommer att ingripande poliser dvs radiobilspatruller uttrycker sig negativt och med misstro mot kvinnor och tjejer som anmäler våldtäkt (som Boråsexemplet ovan visade) eller misshandel och att ärenden därigenom redan från början får en slagsida där brottsoffret misstänkliggörs. Denna slagsida följer även med in i den utredande verksamheten. Senare kan de ingripande poliserna plockas in som ”vittnen” som ska stödja att brottsoffret anses ljuga. De får därigenom fortsätta att sprida sina subjektiva antaganden och sina ”känslor” ända in i rättssalen. Det sker alltså ett dubbelt misstänkliggörande av brottsoffren dels genom att de inte får ett bra bemötande inledningsvis och dels genom att de får poliser emot sig som vittnen i rättssalen – precis som om de vore grovt kriminella. Av någon anledning fäster domstolar stor vikt vid polisers subjektiva antaganden, deras tyckande och ”känslor” då det rör sig om dessa tjejer. Varför? Men genom att de gör det bekräftar alltså ett misogynt rättsväsende (polisen) sig självt (domstolen). Det finns inget forskningsstöd för att polisers uppfattning om våldtagna och misshandlade tjejer och kvinnor är trovärdigt – snarare tvärtom.

Diesen anger, som visas i citatet ovan, att polisen har ”föga förståelse för offrets situation” och att ”frånvaron av empati är påfallande” men också följande (se punkt 3 i inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter och misogyni):

Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare.”

Sutorius skriver följande (mer info se punkt 4 & 5 i inlägget Del 2 – Maktmissbruk, myter och misogyni):

Parallellt med frågan om det varit en riktig våldtäkt eller inte löper skuldbeläggandet av våldtäktsoffret i alla situationer som inte utgjort rena överfall. Inte nog med att omgivningen (inte minst polisen) kommer att rikta förebråelser mot den våldtagna kvinnan…

Även en DN-artikel från 2004 tar upp hur polisen saknar kunskaper om sexualbrott. Ett citat från artikeln:

Ann-Marie Begler – Överdirektör på rikspolisstyrelsen:

– Det har uppmärksammats under en lång tid och det här är bland de svåraste brott som finns att klara ut. Alla i rättsväsendet måste bli bättre på att intervjua de kvinnor som hamnat i de här svåra situationerna. Den situation finns inte där en kvinna som råkat ut för ett övergrepp får skylla sig själv.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/polisen-saknar-kunskaper-om-sexualbrott/?print=true

Lägg därtill hur ingripande poliser uttalar sig om händelser med våldsutsatta kvinnor (se Våld mot kvinnor och Polis-TV) och hur lätt poliser skuldbelägger kvinnor rörande våldtäkt (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter).  Det finns alltså ingen anledning för domstolar att tro på ingripande polisers utsagor om huruvida ett övergrepp ägt rum eller inte och låta deras subjektiva tyckanden och deras ”känslor” om sexualbrottsoffer och våldsutsatta kvinnor styra i rättssalen. varför kallas fortfarande poliser som ”vittnen” för att misstänkliggöra kvinnor och flickor som berättar om övergrepp eller våld? Om det inte är för att domstolar vill döma kvinnor och flickor?

Ingripande polisers attityder mot utsatta kvinnor & flickor – mot tjejer. Fyra exempel.

Det finns ett antal exempel på hur ingripande poliser visar en dålig attityd till utsatta tjejer och tolkar deras beteenden utifrån en föreställning om hur de som brottsutsatta tjejer borde ha betett sig.
Från händelserapporter och i PM från utredningar om falsk tillvitelse framkommer att poliser vid den ursprungliga våldtäkts- eller misshandelsanmälan får tycka till om och värdera våldtäktsoffers beteende. Det är alltså fråga om subjektiva åsikter som den enskilda polisen råkar ha. Det går inte någonstans att se varför deras åsikter tillmäts betydelse eller utifrån vilken psykologisk kunskap den enskilda polisen uttalar sig och vilket metodstöd enskilda poliser använder eller förutsätts använda. Det är alltså helt slumpen som avgör. Polispatruller som skriver dessa PM och andra handlingar i en utredning tillåts alltså utifrån sin föreställning om brottsoffers ”normala” beteenden påverka en utredning. Det är naturligtvis både rättsosäkert och horribelt. Varför får polispatruller värdera våldtäktsoffer och andra utsatta kvinnor och flickors beteende överhuvudtaget?

I inlägget Polisens Kvinnosyn del 7 – Utredningar om falsk tillvitelse Fall 3, anses tex en funktionshindrad kvinna bete sig fel efter ett anmält övergrepp. Ingripande poliser skriver nedlåtande händelserapporter om hennes beteende vars syfte endast kan vara att kränka och misstänkliggöra den unga utsatta kvinnan. Hur påverkade det utredningen? I vilken kontext kränker den ingripande polisen kvinnan på det här sättet?
Det finns en hel del exempel på hur ingripande poliser /radiobilspatruller vädrar fördomar och även kvinnoförakt i sin PM och i förhör. Följande fyra exempel ska alltså bara ses som ett urval.

Fyra exempel på hur ingripande poliser skriver i utredningar

Exempel 1.

Bakgrund: En polispatrull kallas till en lägenhet där en mamma anmäler att hon och hennes 9-åriga dotter blivit knuffade och hårt dragna i armarna av mammans fd make/dotterns pappa. De är uppskrämda och gråter.

Ur polisrapporten:

”Det upplevdes som / flickan / var tvungen att prata om skadan hela tiden när mamman var närvarande. Det hela upplevdes onaturligt och både min och /annan polisassistent / upplevelse var att dottern och mamman fick varandra att bli mer uppskakade och upprivna och att de ”eldade” på varandra.”

I rapporten skriver alltså polisassistenten hur han ”upplevde ” kvinnan och flickan. Utifrån vilken kunskap om våldsatta kvinnor och barn bygger den här polisen sin uppfattning på? Är det hans sak att skriva så här nedlåtande om kvinnor och barn? Hur kan polispatruller överhuvudtaget med det stora samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor, ha den här typen av nonchalant attityd mot de som ringer 112 för att få hjälp?
Den här ingripande polisen och hans kollega valde t.o.m. att inte ens ta upp anmälan om misshandel trots att kvinnan ville det. De valde alltså bort det utifrån sin upplevelse.  Deras chefer verkar inte ens ha reagerat över om det skulle kunna vara ett tjänstefel. Varför?  Tror ni den här kvinnan och flickan hade en chans mot en maktfullkomlig polismyndighet? Nej, de hade de inte. Ärendet fick en slagsida från början. Mamman utreddes, trots skador på flickan, för falsk tillvitelse och hon dömdes senare. Både hon och hennes dotter blev alltså ”safe targets”. De kan inte längre anmäla våld från den fd maken/ dotterns pappa och bli trodda. De har ju en gång ”ljugit”.

Om de inblandade polisassistenterna blivit hårt knuffade eller misshandlade hade de med stor sannolikhet utrett den som slagit dem för våld mot tjänsteman. Varför bortförklarar polisassistenterna en kvinna och hennes dotters rädsla? För vem finns polisen då? För sig själva eller för våldsutsatta kvinnor och barn?

I det här sammanhanget är det värt att påminna om att ingen polis har besvarat (eller reagerat) på debattartikeln från 2017-06-02 om att ”Alla poliser bör arbeta mot mäns våld mot kvinnor”.

Exempel 2.

Bakgrund: En 15-årig flicka sitter i en polisbil efter en händelse och ingripande poliser skriver senare följande i sin rapport om henne:

Hon /flickan/ flinar lite nonchalant”
”Även nu sitter hon och flinar när hon svarar på våra frågor”
”Jag uppfattar flickan som nonchalant”
”Hon ger inga raka svar om vad som har hänt utan flinar bara”

Flickan är alltså endast 15 år dvs ett barn. Hon har dessutom en utländsk bakgrund så hon är ännu mer i underläge, men hon behandlas som om hon vore en vuxen. Hon misstänkliggörs också.

”Jag får känslan av att hon hittar på eller förstorar situationen”
”/Flickan/ var, vad jag upplevde det som, arrogant och nästan hånskrattade”

Den här flickan har inget förtroende för polisen – men de frågar sig inte varför utan vänder det mot henne. Har hon en chans mot en Polismyndighet med den här inställningen till henne från början? Varför är polisen så uppenbart oprofessionella? Är det brist på empati eller ett aktivt avståndstagande mot tonåriga tjejer? Ska polisen beskylla flickan för hennes beteende när de själva kan vara orsaken till det?  Vad har de här ingripande poliserna ”lärt” sig sin attityd? Under utbildningen eller på polisstationen? Av sina chefer? Är det fel människor som blir poliser?
Flickan dömdes senare för falsk tillvitelse utan att hon fått en möjlighet att förklara sin situation eller att polisen försökte förstå de intrikata händelseförlopp som 15-åriga tjejer med utländsk bakgrund kan vara utsatta för.

Exempel 3.

Bakgrund: En polispatrull kallas till en tjej som berättar om våldtäkt. Hon har en kompis där och kompisen berättar att hon utsatts för sexuellt ofredande av samma misstänkte gärningsman.

Ur polisrapporten:

”Hon känns vid det första mötet inte speciellt påverkad av det som har hänt. Jag ser inga tecken på gråt då varken hennes mascara eller foundation har runnit eller kletats ut på hennes ansikte.”
”Hon berättar osammanhängande och hakar upp sig på detaljer.”
”Tjejerna talar även med varandra på ett normalt sätt, det är inget skrik och de verkar inte så upprörda.”
”Under ett tillfälle /i polisbilen/ börjar de båda skratta åt ett gemensamt skämt.”

Polisassistenten utgår alltså ifrån vad som är normalt beteende efter en våldtäkt och han utgår också ifrån att han kan bedöma hur de här tjejerna är. Varför gör han det? Varför redogör han inte vad han anser är ett ”normalt” beteende först? Eller anses alla andra poliser förstå vad han menar? Anses det onormalt att vara ”normal”? Om tjejer som råkat ut för våldtäkt inte skriker (vad det nu är?) – är det då onormalt?
Det är helt obegripligt att förstå vad polisassistenten menar. De här tjejerna kommer båda att utredas för falsk tillvitelse och ingripande polisen har banat väg för det.  Fallet kommer att redogöras för i ett kommande inlägg.

Exempel 4.

Bakgrund: En kvinna lever på ett skyddat boende för att komma från en mycket kontrollerande och våldsam man som helt bryter ner hennes självkänsla. Det händer en händelse där hennes fd man är misstänkt gärningsman. Men kvinnan vill inte anmäla. Föreståndaren för kvinnojouren anmäler däremot eftersom hon anser att hon har skyldighet att göra det. Vid anmälan har den våldsutsatta kvinnan stöd av en kvinnojoursanställd. Att den våldsutsatta kvinnan kan vara i behov av stöd misstänkliggörs av polis.

”Målsägande verkar på något sätt beroende av den kvinnojoursanställde”

Polisen säger sedan i rättegången när den våldsutsatta kvinnan står som misstänkt för falsk tillvitelse:

”Fick en känsla (magkänsla) av att något inte stämde. Kändes som den här föreståndarinnan påverkade henne på ett sätt som inte var bra.”

Polisen försöker alltså misstänkliggöra att våldsutsatta kvinnor kan finna en trygghet på kvinnojourer och även kan behöva särskilt stöd från anställda där. Varför är det viktigt att göra det för polisen? Anses kvinnorna ha förlupit hemmet och gadda ihop sig mot män på kvinnojourer? Hade kvinnan en chans mot polisen med en sådan inställning – där hon misstänkliggjordes för att hon sökt sig till ett skyddat boende för att få trygghet från mannen? Nej, det hade hon inte.

Mycket svårt för våldtagna att bete sig ”rätt” och att godkännas som ”riktiga” brottsoffer

Våldtäktsoffer har alltså uppenbarligen svårt att bete sig ”rätt” enligt polisers tyckanden, subjektiva upplevelser, ”magkänslor” och åsikter. Beter de sig för lite (om de tex ”fnittrar” eller skrattar) är det anses det fel och gör de för mycket (t.ex. är uppskakade eller ”flåsar”) så anses det också fel.

Trots så mycket forskning i alla år om olika reaktioner från våldtagna tar inte polisen till sig denna forskning. Detta gäller för hela polisorganisationen, från ingripande polisen via befäl över till utredare och till polischefer och t o m höga polischefer som Malmöpolisen visade med sin presskonferens 13 februari 2018.  Samma föreställningar – olika nivåer. Poliser vänder alltid sina egna tillkortakommanden mot brottsoffret just när det handlar om våldtäkt.

Som visas ovan anses tjejer som inte beter sig ”normalt” göra fel och de blir misstänkliggjorda. Att skratta eller fnittra verkar ses på med särskild misstro. Varför ingripande poliser anser att en våldsutsatt flicka inte får ”fnittra” anges inte. Att reagera på olika sätt tex genom att just ”fnittra ” med en kompis efter ett övergrepp, som oftast sker med någon de känner redan, är för övrigt inte alls något konstigt.

Det finns tusen sätt att bete sig efter ett övergrepp eller en starkt traumatisk händelse.
Det visar inte minst de som utsattes för terrorbrottet på Drottninggatan. Ur ett TV-program om händelsen angavs att folk betedde sig olika efteråt: en del gick som vanligt, en del skrek rätt ut, en del var tysta, en del stod stilla, en del sprang från faran, en del gick emot faran. Ingen polis eller någon annan skulle komma tanken att misstänkliggöra dessa brottsoffer, brottsoffer som dessutom särskilt eftersöktes som målsägande av polisen.
Varför misstänkliggörs då våldsutsatta kvinnor och flickor? Varför misstros tjejer som anmäler våldtäkt om de inte beter sig rätt och är våldtagna på rätt sätt av rätt gärningsman?
Varför utgår polisen så självklart ännu, från föreställningen om det ”ideala” brottsoffret när det rör det grova kränkningsbrottet våldtäkt som även innebär en chock för brottsoffret? Men av någon anledning sätter polisen fortfarande upp någon sorts regler för hur brottsoffer borde bete sig för att det ska anses ha skett en våldtäkt. Bryter hon mot reglerna så blir hon misstrodd. Det kan räcka med att hon anmäler på fel adress, att hon beter sig för mycket eller beter sig för lite. Det är lätt att göra ”fel” men svårt att göra ”rätt”. Så att en våldtäktsanmälan avskrivs snabbt av polisen säger ingenting. Inte mer än att våldtäktsbrottet inte kan hanteras på det sätt som sker idag.

Annonser

Del 3 – Maktmissbruk, myter och misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 3 –  om domstolars praktik, medborgares misstro mot våldtäktsoffer & om polisens makt att bestämma vad en våldtäkt är och inte är

I det svenska ”upplysta och ”jämställda” svenska samhället finns myterna om våldtäkt ständigt närvarande. Ett känsligt ämne som helst ska sopas under utan diskussion eller klistras på ”de andra”.
Det här inlägget, Del 3 i serien Maktmissbruk, myter och misogyni, visar hur domstolar brukar döma, vad som händer vid överklaganden, om utbredda vanföreställningar om kvinnliga våldsoffer och polisens idévärld.

I Del 1 exemplifierades hur domstolar har som utgångspunkt vid våldtäktsmål och misshandelsmål att resonera om kvinnan eller flickan falskt anklagar den misstänkte mannen och att det är ovanligt med friande domar i falsk tillvitelsefall eftersom de flesta domstolarna tror på myterna om våldtäkt. Del 2 resonerade bland annat om den stora mediala uppmärksamheten om Malmöpolisens presskonferens om en ”ljugande” kvinna och vad det säger om hur djupt rotade myterna om våldtäkt är. Det kan vara en förklaring till att en del av resultatet från EU-kommissionens undersökning överhuvudtaget inte har berörts.

Sist i inlägget kommer en uppmaning till politikerna att göra något åt, en för kvinnor och flickor, ohållbar och djupt orättvis situation.  Punkten kan också ses som en sammanfattning på de tre delarna i serien Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall. Även det som tas upp i inläggen Polisens #kvinnosyn Del 6 : varningar, skuldbeläggande, och ”påhittade” våldtäkter och Polisens #kvinnosyn Del 7 : Om falsk tillvitelseutredningar kan sägas ingå i denna sammanfattning.

Inläggets fem punkter:

1. Hur dömer domstolar? Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…

4.… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

5. Det behövs en kommission om polisens våldtäktsmyter  

1. Hur dömer domstolar?
Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

Den 15-åriga flickan i Kalla faktas reportage dömdes lättvindigt av Värmlands tingsrätt utan att rätten ifrågasatte vare sig märklig och svag bevisning eller myten om att hon anmält för att hon ville ha ”uppmärksamhet” – trots att det inte var hon själv som hade anmält. (Brottet falsk tillvitelse är till sin konstruktion utformat så att det inte spelar någon roll vem som har anmält t.ex. en våldtäkt – det är brottsoffret som åtalas men det borde ändå ha betydelse om hon inte själv anmält.)
Den 15-åriga flickan fick aldrig hjälp att överklaga domen. Men vad kunde ha hänt i hovrätten?
Hur ser domstolars praktik ut i falsk tillvitelsemål – brukar de fria eller alltid fälla?

Domstolar med utbildade akademiker borde behandla falsk tillvitelsemål opartiskt, kunnigt och utan att tro på myter – de borde därmed utgöra en bromskloss för polisens fördomsfulla och illasinnade utredningar. Det borde vara så i ett rättvist samhälle med ett rättvist rättsväsende. Men som nämndes i inlägget Maktmissbruk, myter  & misogyni – om falsk tillvitelsemål – Del 1 är det inte alls så.
Tvärtom verkar domstolar generellt nästan uppskatta att få döma i dessa mål och de fäller lätt till ansvar i dem (till skillnad från i våldtäktsmål). De dömande instanserna införlivar alltså samma våldtäktsmyter och myter om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt (eller misshandel) som polisen gör. Trots att brott ska bevisas, dvs. att rättsväsendet trots, ofta frampressat, ”erkännande” ska vara överbevisade om att ett brott har begåtts, verkar det inte vara så i just falsk tillvitelsemål. Där räcker det med att kvinnan eller flickan anmäler – det utgör i sig brottet. Åklagaren brukar oftast hänvisa till själva polisanmälan som ett ”bevis” för att brottet begåtts.

Som nämnts i tidigare inlägg är det frapperande hur olika terroristen på Drottninggatan och kvinnor & flickor som anmält våldtäkt, behandlas. När det handlar om Akilov som erkänt brott, ska ”alla stenar vändas på” för att bevisa hans skuld. För kvinnor och flickor som anmält våldtäkt gäller inte detsamma. Det är bland annat därför som det är viktigt för polis att få dem ett ”erkänna” för då behövs ingen bevisning trots att våldtäkt är ett så intrikat och känsligt brott; det brott där brottsoffret tar på sig mest egen skuld och känner mest skam utav alla våldsbrott. Det är som om domstolar ”glömmer” bort vad de är till för när de får chans eller möjlighet att döma till ansvar i ett falskt tillvitelsemål.

Efter att ha specialgranskat falskt tillvitelsemål går det att dra följande slutsatser om hur svenska domstolar dömer i dessa mål:

¤När en tingsrätt har fällt till ansvar för falsk tillvitelse fastställer hovrätten alltid domen.

¤När en tingsrätt i fåtalet fall friar – fäller däremot hovrätten.

¤Bara i ett av alla de falsk tillvitelsefall vi har granskat har en hovrätt friat i en tidigare friande dom. I övriga fall har alltså överrätten fällt.

¤En hovrätt har aldrig friat i en tidigare fällande tingsrättsdom.

¤Hovrätten skärper ofta påföljden i förhållande till tingsrättens påföljd.

Tingsrätten fäller nästan alltid till ansvar och om kvinnan eller flickan överklagar, vilket verkar ske i endast ca 50 % av våra granskade fall, så fäller alltid hovrätten. Om åklagaren överklagar en friande dom kommer hovrätten att fälla.
HD har tagit upp ett enda falsk tillvitelsemål trots att det har funnits ett antal kvinnor som har överklagat en fällande dom från hovrätten. HD har alltså bara beviljat prövningstillstånd i ett fall. Kvinnan fälldes. Detta fall kommer vi att återkomma till i ett kommande inlägg.

Slutsats:
Domstolar fäller alltså oftast till ansvar för falsk tillvitelse då det handlar om kvinnor eller flickor som antas ha hittat på om våldtäkt (eller misshandel) utifrån myter som hämndbegär, vilja att få skadestånd, vilja att dölja otrohet eller uppmärksamhet.  Det är intressant att då jämföra med hur lätt domstolar friar våldtäktsman med mer eller mindre horribla skrivningar som att den misstänkte våldtäktsmannen inte hört ett nej, att han våldtagit i sömnen eller absolut inte anses ha förstått att kvinnan inte velat. Hovrätten brukar oftast även mildra påföljden för våldtäktsmän och minska skadeståndet till brottsoffret. Dessa frianden (och mildranden) hänger intimt ihop med hur lätt domstolar fäller kvinnor och flickor till ansvar för falsk tillvitelse. Precis som tendensen är i våldtäktsfall, då hovrätter alltså ofta friar de fällande domar som tingsrätter har avkunnat, så är det även tydligt att hovrätter lättare fäller till ansvar och dessutom utdömer strängare straff i falsk tillvitelsedomar.
Slutsatsen är alltså att ju lättare domstolar friar våldtäktsmän, desto lättare fäller de kvinnor och flickor för falsk tillvitelse. Det finns en patriarkal logik i det. Men det handlar inte om rättvisa – det handlar om vanföreställningar och uråldriga värderingar och en i grunden djupt rotad misogyni som drabbar kvinnor och flickor.

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

I uttalanden i media påstår olika poliser att antalet falska anmälningar utgör mellan 20 – 80 % utav de anmälda våldtäkterna, se Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. De stödjer sig naturligtvis inte på någon oberoende forskning utan anser och tycker att det är på det här viset.
I en undersökning genomförd av EU-kommissionen från november 2016, presenteras européernas attityder till könsbaserat våld. En utav frågorna som de svarande skulle ska ställning till var följande:

”Kvinnor hittar på eller överdriver påståenden om övergrepp eller våldtäkt.”

Resultatet är faktiskt rätt skrämmande. Även om svenskar generellt sett har en bättre attityd än många andra länders medborgare, är det ändå 31 % som instämmer helt eller delvis i det här påståendet. Endast 63 % avvisar det helt. Andra länder är ännu värre t.ex. i Danmark och i Storbritannien men även i de baltiska länderna där det i några fall är riktigt illa. Med tanke på hur poliser själva säger sig tro på att de som anmäler våldtäkt ”ljuger” i stor utsträckning (i 20-80 % av fallen) – är det inte bättre att inse att svenska poliser ligger på samma nivå attitydsmässigt som tex den baltiska polisen?  Då en kvinna eller flicka anmäler våldtäkt kan hon alltså i princip lika gärna anmäla till baltiska polismän som till svenska. Misstroendet mot våldtagna är lika stort. Hur många har insett det?

Att endast 63 % utav svenska medborgare helt tar avstånd från det här påståendet visar att kvinnorättsrörelsen har en del att göra i Sverige. Med tanke på hur media underhåller polisens våldtäktsmyter kanske det, trots allt, är förvånande att det är så många som 63 % som helt tar avstånd. Hur många inom polisen tar helt avstånd från dessa myter? Det borde någon forskare undersöka  – inte minst med utgångspunkt från de uttalanden och åsikter som Malmöpolisen framförde i media / i sociala medier i samband med sin presskonferens den 13 februari 2018. Myterna om ”problemet” med ”ljugande ”våldtäktsdrabbade sprids alltså öppet och ohämmat i nutid utan problem.

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…..

I forskningsgenomgången i Del 2, problematiserar och kritiserar forskarna Diesen och Sutorius polisen för deras fördomar och patriarkala strukturer. Mot bakgrund av det och hur polisen behandlar utredningar om våldtäkt, vilket framkommer som allra bäst i utredningar som rör falsk tillvitelse, blir det tydligt att det är ett stort glapp mellan det som idag är allmän kunskap om våldtäkt och vad polisen tror att våldtäkt är.
Malmöpolisens biträdande områdeschef Karlsson hänvisade i en tweet, efter uthängningskonferensen den 13 februari, till att de måste lyssna på ”akademin” rörande andra brott. Lika självklart som det verkar för denne ansvarige polis att hänvisa till sagda ”akademi” i andra frågor, lika självklart verkar det vara att inte göra det då det handlar om polisens våldtäktsutredningar. Då anser sig polisen inte behöva inhämta någon akademisk kunskap. Då kör de på i samma spår år ut och år in.

Istället för att ta till sig forskning och reflektera över makt, kön och sexualitetsnormer fortsätter polisen att därigenom att missbruka sin makt och ansvaret för det här ordningen – eller oordningen – går ända upp i ledningen. Polisens dåliga våldtäktsutredningar och deras fördomsfulla, ivriga och även illvilliga utredningar om falsk tillvitelse blir istället deras facit för att de egna påståendena om att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt (eller misshandel) är sanna. De har alltså ett dubbelt tolkningsföreträde; de bestämmer vad en våldtäkt är och inte är och sedan om vad en ”lögn” om våldtäkt är. De bestämmer med andra ord först hur verkligheten anses vara och passar sedan in den därefter.
Som visades i Del 1, lägger de tidvis mycket utav sina påstådda knappa resurser på dessa ärenden. Periodvis utgör ärendena om falsk tillvitelse i procentsiffror om 11, 12, 25 och t.o.m. 33% utav åtalen för sexualbrott mot kvinnor (i dessa procentsiffror ingår även en ursprunglig misshandel). Är det så som intressekorruption ser ut? Polisen har makt att skapa en fiktiv verklighet istället för att utgå ifrån den verkligheten som råder – den verklighet som kvinnor och flickor lever i. Att poliser lägger så mycket av sina utredningsresurser på falsk tillvitelsemålen borde uppmärksammas. Varför sker inte det? Hur kan de utreda sådana här ärenden ena dagen och andra dagen förutsättas hantera de som anmäler våldtäkt på ett seriöst sätt?
Det visar att det inte alls hjälper med fler poliser för att fler anmälda våldtäkter ska utredas. Fler poliser kommer bara att leda till att de utreder fler falsk tillvitelsemål.
Att svenska poliser väljer att i så stor utsträckning (vilket Malmöpolisens agerande visar) utreda de som anmäler våldtäkt (eller misshandel) visar inte ”bara” att de är fördomsfulla, okunniga, illasinnade och vill skydda sig själva från kritik: det visar även att de kan vara farliga för kvinnors och flickors säkerhet. Deras agerande leder faktiskt till att de skyddar kriminella – de skyddar och kommer att skydda våldtäktsmän. (I det sammanhanget är det värt att påminna om att polisens vanligaste brott är mäns våld mot kvinnor. Så vem och vilka skyddar de när de lägger så mycket av sina resurser och sin tid på dessa falsk tillvitelseärenden?)

Då polisen bestämmer vad en våldtäkt är utifrån sina föreställningar och en patriarkal idévärld, kan de även bestämma att en våldtäkt ska behandlas som först och främst ett tekniskt brott.
När polisen utreder våldtäkter och sexualbrott ställer de därför tekniken i centrum. De talar om DNA, sperma, utseende på brottplatsen, fysiska skador på brottsoffret, klockslag, gatlampor osv. Förutom att de tar prover för analys (ibland) tar de också ofta en stor mängd fotografier. De tar bilder på obäddade sängar, soptunnor, garageuppfarter, gator eller på statyer o.d. Det syns även på att polisen ofta talar om vikten av att kvinnan eller flickor inte tar bort spår av våldtäkten. Det behöver inte vara fel i sig men när fokus ensidigt hamnar på teknik, blir det missvisande och förskjuter fokus från vad en våldtäkt är – en kränkning av den personliga integriteten och ett övergrepp på det sexuella och kroppsliga självbestämmandet.
Polisens fokus på teknik gör att allt faller om den misstänkte våldtäktsmannen hävdar samtycke och/eller plockar fram några vittnen (ibland kompisar) som kan ”intyga” att kvinnan ”ljuger”. Hur skulle det kunna hända om fokus hade varit där det borde – på kränkningen? För i dessa situationer leder inte tekniken någonstans. Polisen/ åklagaren använder då gärna mantrat ”ord mot ord”.  Om den misstänkte gärningsmannen påstår att en kvinna ”ljuger” och hittar på en myt t.ex. att hon vill ”hämnas”, kan polisen (som t.ex. skedde i Sannah-fallet) t.o.m. strunta i rättsintyg över faktiska skador och påstå att brottsoffret skadat sig själv. Gör de så vid rån också? Eller om en polis anmäler våld mot tjänsteman? (Det sistnämnda verkar för övrigt vara ett brott som polisen lägger mycket resurser och engagemang på till skillnad från våldtäktsbrottet.)
Det är både maktmissbruk och kvinnofientligt – misogynt – att påstå att kvinnor eller flickor skadar sig själva. Men det är bekvämt för polisen. De får sina egna fördomar bekräftade om kvinnors och flickors egenskaper.

I undersökning efter undersökning visas hur våldtäktsoffer framför allt får traumatiska skador efter en våldtäkt, skador som kan sitta i och påverka hela livet. Det påverkar relationer, inställning till främmande män, det påverkar sömmen, kan ge mardrömmar, ätsvårigheter, depressioner, oro, ångest i olika situationer, det påverkar den sociala tillvaron och givetvis inställningen och förtroendet till polisen. Våldtäktsbrottet är alltså framför allt ett mentalt, emotionellt och socialt brott. Och det är ett momentant brott – det sker inte veckan innan eller veckan efter eller vid någon annan tidpunkt. Det bästa beviset för att en våldtäkt ägt rum är oftast hur kvinnan eller flickan mår mentalt och hur kränkt hon känner sig. Men det vill inte polisen förstå eller ta till sig.

När polisen teknifierar våldtäktsbrottet slipper de även ifrågasätta sin egen inställning till sexualitet. Om de skulle utreda våldtäkt som ett mentalt, emotionellt, socialt, och momentant brott måste de nämligen även konfrontera och utmana sina egna värderingar och fördomar om våldtäkt, de måste de tänka över sin kvinnosyn och sina egna tankar om vad som konstituerar sexualitet, makt och kön. Den sedan länge manligt kodade Polismyndigheten och dess poliskår verkar till varje pris vilja undvika det. De vill snarare upprätthålla makten över vem som definierar sexualitet och brott.
Av den anledningen blir polisens våldtäktsutredningar aldrig bättre trots att decennierna går – och kan inte heller bli det. Fortfarande behandlar polisen våldtäkt om ett tekniskt brott 2018 oavsett vad forskning och studier visar – något som inte minst märktes under Malmöpolisens presskonferens den 13 februari. Det är inte bara ett sätt att upprätthålla RMA dvs Acceptansen för våldtäktsmyter (se Del 2, Sutorius punkt 5) utan också ett sätt att bibehålla manlig sexuell hegemoni.

4… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

Men lika frånvarande som kvinnans eller flickans psykologiska och emotionella upplevelser av våldtäkten och hennes mentala kränkning är, lika närvarande blir hennes psyke när polisen (ofta har de själva anmält henne) utreder henne för falsk tillvitelse – för att de anser sig ”veta” ingen våldtäkt kan ha ägt rum.
hamnar nämligen fokus på hennes psyke – eller närmaste bestämt på de föreställningar om hennes psyke som polisen har. Då anses hon vilja ”hämnas”, ”ångra sig”, ha uppmärksamhet eller vara psykiskt sjuk. Då ”tänker” hon att hon vill ha skadestånd. (Att den misstänkte gärningsmannen kan räkna med skadestånd verkar försvinna i sammanhanget.) Att hans kränkthet nu får ta plats dvs. att hans psyke som brottsoffer visas hänsyn till, är inget som stör polisen – en hänsyn som våldtäktsoffret inte tidigare visades.

Polismakten byter alltså sida mitt i en våldtäktsutredning och väljer att det är brottsoffret de ska utreda. De våldtäktsutredare som utredde våldtäkten, tar plötsligt mannens parti och förvandlar en inledningsvis teknisk undersökning till en utredning där fokus plötsligt hamnar på kvinnans psyke och hennes uppsåt. Då kan tekniska bevis ”försvinna” och allt intresse läggs på den ”onda ”kvinnan eller flickan för att få henne att ”erkänna”. En manligt kodad myndighetskoloss med en stor makt använder denna makt för att ännu en gång kränka ett brottsoffer.
Är det några som någonsin blir mer kränkta av svensk polis än våldtäktsoffer, framför allt de som misstänks ljuga och själva utreds för brott? Hur många andra brottsoffer behandlas så illa?
Denna hantering godkänner Polismyndigheten dvs. att en kvinna eller flicka ”pressas” och kränks liksom allt fokus läggs på den ”onda” kvinnans uppsåt. Oavsett att sexualiteten såväl från början i utredningen liksom genom hela processen är mannens, hamnar uppmärksamheten på uppfattningar om kvinnans sexualitet kopplat till hennes psyke. Där har inget hänt sedan 1600-talets häxprocesser som Sutorius skrev om se Del 2, punkt 4.  Kvinnan är den ”onda” och ska ”förgöras” (dömas) – då säkerställs och upprätthålls ordningen dvs. den manliga sexuella hegemonin.

5. Det behövs en kommission om
polisens våldtäktsmyter  

Att polisen tror att de som anmäler våldtäkter ljuger i 12-80 % av fallen,
att polisen inte tar till sig forskning,
att polisen fortfarande styrs av fördomar och könspolitiska ideologier,
att polisen öppet sprider våldtäktsmyter,
att polisen ökar acceptansen för våldtäktsmyter (vilket skedde så sent som vid Malmöpolisens presskonferens den 13 februari 2018),
att acceptansen för våldtäktsmyter bevisat avskräcker kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt,
att polisen teknikerar våldtäktsbrottet men väljer att psykologisera våldtäktsoffret i falsk tillvitelseutredningar,
att polisen rentav bedriver dessa utredningar med speciell iver och illvilja,
att polis lägger mycket resurser på att motbevisa våldtäktsoffer berättelse och liksom en stor del av sina resurser på falsk tillvitelseutredningar,
att poliser som utreder våldtäkter tar gärningsmannens parti,
att våldtäktsmyterna finns i hela polisorganisationen, från ingripande poliser till högt uppsatta polischefer,
gör att regeringen snarast bör och måste tillsätta en tvärpolitisk kommission som utreder förekomsten av våldtäktsmyter inom svensk polis.
För kvinnors och flickors säkerhet 2018 – så att inte ett nytt Metoo måste ske om 5 år eller om 10 år eller om 30 år – så måste en förändring påbörjas nu. Våldtäktsbrottet är sannolikt det svåraste brottet som existerar. Det kan inte lämnas till en manligt kodad organisation vars vanligaste brott dessutom är mäns våld mot kvinnor – som sexualbrotten är en del utav.

Förslaget är att inrätta nya instanser som utreder sexualbrott som består av kunniga och reflekterande anställda som har kunskap och förståelse för att våldtäktsbrottet är ett komplext, historiskt och socialt oerhört komplext och intrikat brott där brottsoffret både tar på sig och beläggs med skuld och skam. Olika yrkeskategorier kan vara aktuella t.ex. sjuksköterskor och terapeuter då de har visat sig ha mycket större förståelse för vad våldtäktsbrotten gör med brottsoffren än vad polisen har.
Det finns ingen naturlag att polisen ska utreda våldtäkter så försöksverksamhet bör inledas i olika polisområden, förslagsvis i Malmö och/eller Örebro (polisområden som vid sidan om Stockholmspolisen utmärker sig särskilt negativt rörande fördomar och /eller spridande av myter om våldtäkt).
I dessa polisområden bör nya instanser inrättas som hanterar och utreder våldtäkt, som får vara de som möter och tar hand om våldtäktsoffer, med empati och välvilja och som skapar tillit och förtroende, en instans som är uppdaterad med forskning och som förstår att våldtäkter är ett socialt och samhälleligt komplext brott – det mest komplexa brott som finns. En instans som förstår att brottet leder till ett trauma hos brottsoffren och där våldtäktsoffer får vara något annat än ”ideala” brottsoffer – där de får vara just de brottsoffer de är.

 


Det här är den avslutande delen i den tredelade serien Maktmissbruk, myter och misogyni – om falsk tillvitelseutredningar. Men även kommande inlägg behandlar ämnet men som fristående delar.
De kommer att handla om olika rättsfall där kvinnor och flickor dömts för falsk tillvitelse och blir därigenom fortsättningar på rättsfallen som räknades upp under Polisens #kvinnosyn Del 7.

 

 

 

 

 

 

 

Del 2 – Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 2 – tystnaden om Fallet Sannah vs intresset för Malmöpolisens uthängning & forskning & acceptans för våldtäktsmyter

Falsk tillvitelseärenden är intimt förknippade med synen på våldtäkt. Vad är det som styr polisen och media – vilka idéer? Och vad säger forskningen? Det här inlägget, Del 2 i serien om Maktmissbruk, myter & misogyni resonerar teoretiskt om föreställningarna om våldtäkt och sätter tystnaden om Fallet Sannah i relation till de stora rubrikerna om Malmöpolisens presskonferens då de hängde ut en ”ljugande” ung kvinna. Eftersom just Malmöpolisens handlande är signifikant –  det säger mycket om hur svensk polis ser på våldtäktsbrottet ännu 2018 – återkommer det på flera ställen i inlägget men det får också en egen punkt.

Inläggets fem punkter:

 1.Tystnaden om Fallet Sannah – visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens 13 februari 2018? 

3. Diesens forskning och kritik mot polisen   (1. 5 % falska anmälningar? Överdrivet)

4. Sutorius forskning om våldtäktsmyterna   (ångermyten, otrohetsmyten)

5. Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

1. Tystnaden om Fallet Sannah –
visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

Kalla faktas reportage om Sannah, flickan som anmälde våldtäkt och själv dömdes, visar hur rättsväsendet fallerat grovt. Först kan, eller vill, de inte utreda en våldtäkt utan begår både misstag och övertramp och för att sedan vända anmälan om våldtäkten till en utredning mot brottsoffret när de väljer att anmäla flickan för falsk tillvitelse.
I falsk tillvitelseutredningen blev det tydligt hur polisen såg på våldtäktsbrottet, hur de styrdes av okunskap och myter och hur lite de hade förstått om vad en våldtäkt är och gör med brottsoffret.

En annan aspekt är att trots att reportaget om Sannah rönte så mycket uppmärksamhet i sociala medier var det i stort sett helt tyst i andra medier. Nästan ingen plockade upp nyheten att polis och domstol behandlade en 15-årig flicka så illa och att de anslöt till våldtäktsmyter – sådana som verkar hämtade från ett annat land som inte har kommit lika långt i jämställdhet som Sverige.

Falsk tillvitelsefallen är ett oerhört känsligt ämne – det rör om i den svenska självbilden om att Sverige är ett land där kvinnor och flickor är jämställda med männen och som ett land som är modernt – där inte myter får plats.  Ett Sverige som säger sig fördöma våldtäkt men som samtidigt, bakom fasaden, inte vill tro på brottsoffren.
Det här fallet visade tydligt att Sverige inte är modernt land – det drog undan det skyddande förhänget och blottlade att myterna om våldtäkt är ständigt närvarande hos polis, i domstolar, i media och i samhället. I stället för att väcka medial upprördhet blev det som kollektiv förlamning. Talar man inte om det, finns det inte. Det är bekvämare att inte göra något utan låtsas som om allt är bra – som om polisens utredningar är pålitliga.

Alldeles nyligen kallade Malmöpolisen till en presskonferens om att de lagt ner en våldtäktsutredning. De påstod att ingen våldtäkt ägt rum och att tjejen erkänt att hon lämnat osanna uppgifter. Media plockade välvilligt och snabbt upp denna ”nyhet” i stora svarta rubriker om att kvinnan ”ljugit”. Vad säger det här om Sverige idag 2018? Och i vilken medial kontext gjorde Malmöpolisen så här?
För det första kan konstateras att presskonferensen lyckades med ett av sina syften – att förflytta fokus från polisens egna misslyckanden och att friskriva sig själva från ansvar för dessa misslyckanden. För att uppnå det syftet var det tydligen lätt för Malmöpolisen att hänga ut – att offra –  en 18-årig kvinna. Malmöpolisens ”heder” sätts alltså i främsta rummet. Malmöpolisen kallades redan 2016 för ”desperat”  eftersom de inte lyckades lösa en rad överfallsvåldtäkter då. Nu 2018 är Malmöpolisen snarare i desperat behov av att få medialt fokus på något annat än sina misslyckanden.
För det andra vill polisen verka ”kompententa” dvs att de ”vet” när våldtäkter skett och när de inte skett. Men de kan inte veta att ingen våldtäkt har skett t.ex. på ett annat sätt. För att veta det, måste de veta vad en våldtäkt är innan de tar sig rätten till ett tolkningsföreträde.
För det tredje finns en ideologi i bakgrunden, som går ända upp i högsta ledningen i Sveriges tredje största stad, som går ut på att ”ljugande” våldtäktsoffer ska hängas ut – att dessa fall behöver synliggöras.
På något annat sätt än dessa tre skäl
 går det inte att förstå och förklara det obegripliga att svensk polis kallar till en presskonferens för att de inte utreder en våldtäkt – något som måste hända fler än 5000 ggr per år i Sverige.
Malmöpolisen kan anses ha en vilja att framstå som mindre misslyckade än de är och dessutom en illvilja att skada både den aktuella tjejen och alla andra som drabbas av våldtäkt genom att på det här sättet ”varna” dem från att våga anmäla – liksom de ”varnade” dem från att gå ut. (Jämför hur polisens varningar hänger inop med deras inkompetens och fördomar i inlägget Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter.)
När de kallar till en presskonferens vet de också att media kommer att skriva okritiskt om det som sägs, för det gör media alltid om sådana här fall, trots att inget framkom om uppsåt eller om vad kvinnan själv säger eller hur hon har bemötts. Samma media som inte rapporterar om Fallet Sannah väljer nu att i stort sett samfällt skriva om en ”ljugande” 18-årig kvinna.  Vad visar det? Det visar att våldtäktsmyterna är ständigt lurande runt hörnet och redo att plockas upp. Föreställningen att kvinnor, flickor – tjejer – anmäler våldtäkt falskt, är som en varböld i svensk media. Den bölden får inte stickas hål på – för vad händer då? Med den svenska självbilden? Skulle den krackelera fullständigt om varböldens sprack?

Nyligen avkunnades en dom där en 15-årig tjej till fälldes till ansvar för falsk tillvitelse (hennes anmälan gällde hot och människorov) och rätten skrev att hon anmälde av ”illvilja”. De skrev mer exakt att hon anmälde av ”ungdomligt oförstånd och illvilja”. Det går naturligtvis inte ihop logiskt för antingen är hon styrd av ungdomligt oförstånd eller av illvilja – det kan inte vara både och om inte utgångspunkten är att alla 15-åriga tjejer kan anses vara illvilliga. En svensk domstol har alltså uppfattningen att 15-åriga tjejer är ”illvilliga”. Detta trots att det handlar om ett barn – en flicka där varken polis eller domstol verkar ha fattat vad ärendet egentligen handlade om. Ingripande poliser demoniserar dessutom flickan ganska omgående. Så illa är det alltså att t.o.m. unga flickor tillskrivs ondsinta egenskaper i falsk tillvitelsemål. (Fallet kommer möjligen upp i nästa inlägg.)

Ingen från rättsväsendet har dock ansett att Malmöpolisen och dess chef som hängde ut och demoniserade en vanlig 18-årig kvinna, har gjort det av illvilja. Trots att Malmöpolisen ville rädda sitt eget skinn och samtidigt få sprida våldtäktsmyter är det inga domare, eller några andra,  som går ut i media och kallar det här agerandet för illvilligt.  Malmöpolisens områdeschef (”polismästare”) Stefan Sinteus, som godkände uthängningen, är en medelålders vit man med makt. Inte kan han vara illvillig i ”jämställda” Sverige?
Det är som omvända världen, svart blir vitt och tvärtom. I Sverige 2018 är det 15-åriga flickor som är illvilliga – inte polismästare.

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens
13 februari 2018?

När polisen håller en nationell presskonferens om en ”ljugande” kvinna och när Malmös polismästare påstår sig veta när en våldtäkt inte har ägt rum – vad visar det om hur illa det faktiskt står till hos svensk polis i allmänhet och hos Malmöpolisen i synnerhet?

Malmöpolisens chef för Grova brott gick tidigare ut och varnade kvinnor efter att det skett flera överfallsvåldtäkter. Han varnade inte kvinnor från att umgås med män på fester, från att lita på killkompisar eller från att dejta män. Han varnade heller inte våldtäktsmän. (Det gör de aldrig.) Hos polisen hamnar alltid internaliserat skulden för att våldtäkter begås på kvinnorna. Det är sådana (polis-)män som utreder våldtäkter i Sverige och får lov att  göra det.
Biträdande polisområdeschef i Malmö, Mats Karlsson, gick sedan ut i media och tog avstånd från denna ”varning”. Han sa dock inget om lämpligheten av att en man – en polis – med dessa värderingar (och han fick inga frågor om det) har ansvar för utredningar om våldtäkt. Frånvaron av Karlssons ställningstagande fick sin förklaring i presskonferensen 13 februari, där han beskyllde en kvinna för att ”ljuga” och visade sina föreställningar om våldtäkt – något som sedan förstärktes av hans beteende i sociala medier. Med andra ord varnar han alltså kvinnor själv.
För genom att sprida dessa föreställningar och myter och genom att hänga ut en kvinna nationellt, avskräcks och skräms kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt. (Se Sutorius nedan om Acceptansen för våldtäktsmyter.) Det kan bakvägen ses som ett sätt att försöka ”fixa statistiken” . Genom att färre vågar anmäla, ser Malmö säkrare ut. Färre våldtäkter ”sker”. Och Polismästare Sinteus kan klappa sig för bröstet och påstå: ”se så bra vi lyckats i Malmö” – när verkligheten är precis tvärtom. Det är en osäkrare tillvaro för kvinnor och flickor.

Malmö har ca 200 anmälningar om våldtäkt/ år (Brå). Malmöpolisen lägger ner kanske runt 92 % av alla våldtäktsanmälningar dvs över 190 av de ca 200 som inkommer per år (uträknat utifrån det låga antalet som verkar leda till rättegång om våldtäkt). Men Malmöpolisen väljer inte att kalla till någon presskonferens om alla dessa nedlagda ärenden utan gör det i just det fall som är ett av fyra fall där polisen inte lyckats gripa en enda gärningsman.
Trenden verkar vara att antalet våldtäktsanmälningar ökar de senaste två åren (2016-2017). Kan polisen skrämma kvinnor och flickor från att anmäla kanske trenden slutar öka. Är det detta som är syftet?

Eftersom det endast är ca 10 % utav våldtäkterna som anmäls, betyder det att det är ca 2000 våldtagna kvinnor och flickor därute i Malmö varje år som är utsatta för det här brottet. Det finns alltså ett stort antal kvinnor och flickor som bär på traumatiska upplevelser som de kanske aldrig har fått bearbeta och inte har fått någon upprättelse för. Traumat påverkar och kan påverka under lång tid. Dessa trauman, som faktiskt kan liknas vid upplevelser som de som drabbats av en naturkatastrof eller tortyr genomlevt, kan vid kritiska tillfällen återupplevas på nytt och kännas verkliga åter igen. Se till exempel rättsfall 12 i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse  där polisen bestämde sig för att utreda en ung kvinna, som utsatts för våldtäkt tidigare och där utredningen snabbt lades ner, för falsk tillvitelse. Det är uppenbart att hon bär på traumat av det tidigare övergreppet och återupplever detta trauma den aktuella kvällen när polispatrullen anländer. Men istället för att polisen försöker förstå det, så utreder de henne. Det finns paralleller i det här fallet till fallet bakom det som fick Malmöpolisen via en presskonferens beskylla en kvinna för att ”ljuga”. Vad vet polisen om vilket trauma en våldtäkt kan ge, särskilt om den är obearbetad?
Genom att agera som polisen gjorde i rättsfall 12 (se hänvisning ovan) och som de gör i Malmö, straffar de alltså kvinnor och flickor för sina egna tillkortakommanden. Detta tillsammans med att polisen själva underhåller idén om att det finns ”ideala” våldtäktsoffer och ”riktiga” våldtäkter (=överfallsvåldtäkter) gör att de som drabbas av våldtäkt påverkas men att även de som redan har drabbats kan påverkas. När dessa brottsoffer senare, i sitt trauma, försöker vara just ideala brottsoffer, så är det de som straffas. Inte polisen. Det här intrikata samspelet, mellan dåtid och nutid, traumareaktioner och strävan efter att vara ”riktiga” brottsoffer, förstår inte polis.  Våldtäktsoffer är oerhört rädda för att inte bli trodda. De kan försöka göra allt för att bli just trodda. Men istället för att reflektera över det kallar svensk polis till en presskonferens.

Men om det kommer till polisens kännedom att ett brott begåtts har de skyldighet att anmäla. Det gäller också om de får veta att eller kan misstänka att en våldtäkt begåtts på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt än de tror. Varför tar Malmöpolisen inte hänsyn till denna skyldighet istället för att gå ut media och peka ut kvinnan? Argumentet om anmälningsskyldigheten användes för att tysta polisens eget Metoo-upprop #nödvärn. Varför har Polismyndigheten dubbla måttstockar? Och begår Malmöpolisen tjänstefel om/när de inte anmäler brottet utan istället hänger ut kvinnan?

Malmöpolisen anger själva, visa sin presstalesman, att ”de jobbar på två spår” dvs att de verkar lägga lika mycket resurser på att motbevisa den som anmält våldtäkt som de gör på att utreda våldtäkten. De lägger alltså hälften av sina påstådda knappa resurser på att misstro de som anmäler våldtäkt samtidigt som Malmös familjevåldsutredare skämtar om gruppvåldtäkter – med sin chefs godkännande. De uttrycker också att de ”konfronterar” de som anmäler våldtäkt. Hur gör de när ”konfronterar”? Pressar, tvingar, hotar och kränker? Gör de så vid rån- och misshandelsanmälningar också? Eller vid alla dessa utredningar om våld hot mot tjänsteman? Pressar de sina egna kollegor då också? (Det sistnämnda är också våldsbrott enligt statistiken.) Eller är det bara våldtäktsdrabbade som behöver ”konfronteras”? Hur vågar någon anmäla våldtäkt i Malmö när de riskerar att ”konfonteras”? Jämför med hur polisen särskilt ansträngde sig om att brottsoffren från terrorbrottet på Drottninggatan skulle behandlas psykologiskt varsamt, vilket naturligtvis var helt rätt och riktigt.
Men varför gäller inte det våldtäktsdrabbade också? Årligen utsätts ca 60.000 kvinnor och flickor för våldtäkt – ett av de mest (om inte det allra mest) traumatiska brott som finns men de ska uppenbarligen räkna med att riskera att ”konfonteras” av polisens utredare – inte att bemötas psykologiskt varsamt och välvilligt. (Den 15-åriga flickan i Fallet Sannah blev f. ö. också konfronterad.)

När Malmöpolisen höll sin presskonferens synliggjordes väldigt mycket, liksom när Polismästare Sintèus skrev i en tweet att ingen våldtäkt ha ”ägt rum”. Hur tänkte han då? Och hur kan han som en medelålders man i en mycket manligt kodad verksamhet som polisväsendet är, så självklart skriva något sådant? Han visade alltså ingen som helst ödmjukhet om att han kan vara okunnig om våldtäktsbrottet – han uttryckte sig istället tvärsäkert. Därigenom kommer alla hans underlydande att i princip få rätt att göra samma sak – att vara tvärsäkra på sin sak. Även de som utreder våldtäkt.
Frågan är om det kan visas tydligare att polisens varken är kapabla eller lämpliga att utreda våldtäkter efter det som skedde den 13 februari 2018 – en attityd som alltså går ändå upp till högste polischefen?

Efter Malmöpolisens agerande är angeläget att återvända till den forskning som faktiskt finns om polisen, våldtäktsutredningar och våldtäktsmyter.
Vi börjar med Diesen som är en utav Europas (och då förmodligen en av världens) bästa forskare om sexualbrott och rättsväsendet och forsätter därefter med Sutorius – om hur rättsväsendet styrs utav en i grunden manlig syn på sexualitet.

3. Diesens * forskning och kritik mot polisen

Diesen ägnar ett avsnitt i sin bok ”Övergrepp – den rättsliga hanteringen”  åt ”Falska våldtäktsanmälningar”. Detta är det enda som finns inom detta område inom svensk forskning.  Där anges att det finns en föreställning att många anmälningar om våldtäkt är falska inom polisen.

”Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare.”

Det stöds även av de granskningar vi har gjort utav falsk tillvitelseärenden men även, som nämnts, utav hur poliser själva uttrycker sig i media och även av hur de skriver i sociala medier. Dessa fördomar förekommer dessutom utbrett hos just de poliser som ska utreda våldtäkter – men de finns även hos ingripande poliser som ofta är de poliser som först möter våldtagna.

Diesen genomförde den första undersökningen i sitt slag i Sverige (Therese Aspegrens examensarbete på juristlinjen.) Det är alltså därifrån siffran på 12 % kommer, den som polisen själva använder i sin förstudie om våldtäktsutredningar. Diesen skriver att det i 12 % utan anmälningarna förekom att polisen misstänkte att anmälan är falsk. Som skäl till att denna polisiära misstanke fanns angavs  1) fördröjd anmälan, 2) brist på skador hos brottsoffret 3.) orimlig berättelse, 4.) psykisk sjukdom 5.) tidigare anmälan, 6.) ovilja att medverka i fortsatt utredning.

Det är minst sagt omskakande att poliser anger dessa skäl till misstro mot de som anmäler. De som känner till våldtäkt och vet vad det gör med de drabbade, vet också vilket socialt intrikat brott våldtäkt är.
Att kvinnor väntar med att anmäla, ibland lång tid beror just på brottets extremt känsliga natur –  som bekant anmäler inte ens de allra flesta överhuvudtaget.
Att poliser tror att ”riktiga” våldtäkter ger fysiska skador och att avsaknaden av skador leder till att brottoffret blir misstrott, visar att de fortfarande har grova överfallsvåldtäkter som sitt facit. Det är mycket vanligt att kvinnor ”fryser” under våldtäkter vilket studier vid SÖS 2016 visade, och att brottsoffren därigenom oftast undgår fysiska skador. (Det är egentligen redan tidigare en väl känd reaktion hos våldtäktsoffer men det är som om denna kunskap måste upptäckas på nytt hela tiden, vilket också säger något om samhällets syn på våldtäkt.)
Vad menar poliser med en ”orimlig berättelse” – utifrån vems perspektiv? Och med vilken ideologisk överbyggnad cementerad om våldtäkt? Polisen är varken terapeuter, sjuksköterskor, psykologer eller läkare – ändå agerar de som om de vore allt detta när de misstror chockade brottsoffer. Vem avgör ”rimligheten”? Med tanke på att våldtäkt är ett kränkningsbrott och att de drabbade införlivar våldtäktsmyter i sin historia – våldtäktsmyter som polisen själva underhåller, är dessa polisiära rimlighetsbedömningar minst sagt otillförlitliga.
Poliser måste också förstå hur tjejer talar idag . Men det gör inte poliser. Istället skuldbelägger de tjejerna (särskilt tonåringar) för sin egen okunskap och ”klistrar orimlig berättelse” på henne utan reflektera över att de och tjejen lever i olika kulturella uttryck. Tonåriga tjejer och patriarkala poliser har helt olika sätt att uttrycka sig, olika tankemönster och olika reaktioner. En tjej som kommer anmäler våldtäkt hos polis hamnar alltså i en annan kulturell kontext  än den hon befinner sig själv i. Hur många har reflekterat över det?
Trots att kvinnor och flickor som har psykisk ohälsa är mer drabbade av sexuellt och annat våld, så misstror polisen dem just p.g.a. av att de har denna ohälsa. Det gör de utan att reflektera över att brottsoffren kan ha denna ohälsa på grund av att de tidigare i livet har blivit drabbade av sexuella övergrepp – en eller flera gånger .
Idén som polis har, att en tidigare våldtäktsanmälan leder till att brottsoffret misstros går emot forskning, statistik, och otaliga berättelser, där (särskilt) utsatta kvinnor och flickor riskerar att utsättas för sexualbrott upprepade gånger. Ska det vändas emot dem? Det är häpnadsväckande misogynt. Inställningen att misstänkliggöra kvinnor och flickor för att de anmält våldtäkt tidigare påminner om andan i #Kvinnoregistret . Dessutom – borde inte polisen vara tacksamma för att de visas förtroende en gång till?  Istället för att de misstror brottsoffren utav det skälet?
Diesens forskning visar att så många som en tredjedel av de som anmält våldtäkt inte vill medverka i utredningen längre. (Kunskap som övrigt är känd sedan länge om kvinnor som utsätts för våld i relation.) Ett våldtäktsoffers vilja att medverka påverkas i hög grad av hur hon blir bemött av polisen. Att ett våldtäktsoffer inte längre vill medverka borde alltså få polisen att reflektera över sitt eget beteende  – istället för att misstro kvinnan eller flickan som anmält.
Polisen borde vara spjutspetsar inom våldtäktsbrottet  – de borde ligga i framkant av förståelsen för detta brott. Diesens forskning visar att det är precis tvärtom: polisen släpar efter andra professionella aktörer  – t.o.m. långt efter. 

 5 % falska anmälningar? Överdrivet.
Ofullständiga, fördomsfulla, tveksamma utredningar i samtliga granskade fall.

Nästa del av den Diesenledda undersökningen var att titta på om det fanns fog för dessa fördomar. Utav 616 fall anges att 1.5 % var konstaterat falska genom ”överbevisning eller erkännande”. Men även denna siffra måste ifrågasättas.
Våra granskningar visar att den sannolikt är mycket lägre. Lika lite som vi kan lita på polisens våldtäktsutredningar, lika lite kan vi lita på dem i falsk tillvitelseutredningar (om inte ännu mindre) vilket även Kalla faktas reportage om Fallet Sannah visade.

Vi skrev tidigare följande tvitterinlägg angående siffran 1.5 %:

Procentsatsen som Diesen skriver om, att falska anmälningar om våldtäkt utgör ca 1,5 %, kan även den vara överdriven. Varför? Jo därför att dels innefattar den även sk ”erkännanden”. Polisen kan pressa fram dessa. (Finns expl.)

Dels är det ingen forskare som analyserat dessa falska tillvitelseanmälningar för att se VAD som egentligen försiggår i dem dvs HUR polisen agerar i dessa fall (så vitt vi sett). Det borde ske.

Granskas dessa fall ett efter ett framkommer nämligen oegentligheter i, i stort sett samtliga fall. Som i Fallet Sannah.

Ingen har som sagt specialstuderat vad som egentligen döljer sig bakom dessa 1.5 %.
De granskningar vi har gjort visar att i det samtliga fall finns frågetecken. Antingen är det uppenbart att polisen inte har utrett förutsättningslöst utan bestämt sig tidigt för att sätta dit en kvinna eller flicka. Då använder de myter som florerar i polisens egna mediala uttalanden (som även en tendensiös professor spred vidare i Dagens Nyheter efter Malmöpolisens konferens) dvs. att våldtagna vill hämnas, ångrar sig osv. I en del fall verkar syftet vara att polisen inte vill att det ska synas hur de underlåtit att utreda tidigare brott mot brottsoffret tex. att de inte utrett upprepad misshandel mot en kvinna.  Genom att istället utreda kvinnan – en fokusförskjutning av skuld liknande den Malmöpolisen gör – ”försvinner” deras egna dåliga och patriarkalt styrda tidigare utredningar. Samma skuldbeläggande av misshandlade kvinnor framkom att Södertörnspolisen gjorde sig skyldiga till Sveriges Radios Kvinnoregistret. (”Det största brottsoffret är mannen”.)
I vår granskning syns också stora frågetecken om vad egentligen hänt i många fall dvs. det är en ofullständig utredning. Det finns, som nämnts, oegentligheter i samtliga fall. (Vi vågar påstå att det är ingen annan som har granskat så många fall där utgångspunkten är kunskap om våldtäktsbrottet och vad det gör med brottsoffren.) Tolv fall finns redovisade i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse och fler kommer framöver.
Då ett ”erkännande” sker går det också att se att kvinnan eller flickan inte trott på att hon kommer att få rättvisa – hon har gett upp. Som togs upp i Del 1 , hur kan en våldsdrabbad kvinna eller flicka(!) orka och klara att stå emot en stor manligt kodad makt? Som har bestämt sig för att få ett ”erkännande” och är ivriga att få det?  I vissa fall har de har inte ens utrett om kvinnan eller flickan blivit hotad eller pressad av utomstående. Det är givetvis ett stort problem att polisen inte förstår våldtäktsbrottet– att de inte ens förstår och fattar vad som sker mitt framför dem.  Men styrs de dessutom även av en illvilja finns knappast några chanser för brottsoffret att orka stå emot särskilt som polisen väljer ut sina offer  – de mest utsatta tjejerna.  (I fr.a. brittisk media har polisens agerande i falsk tillvitelsefall beskrivits med ordet ”vehemence”- att de driver dessa fall med ”iver” – en beskrivning som även stämmer mycket bra in på svensk polis.)

Finns det överhuvudtaget något fall av falsk tillvitelse angående brottet våldtäkt (och misshandel) där det finns anledning att tro att allt gått riktigt till? Det går inte se utifrån våra granskade fall. Dessutom är det (med nuvarande ordning) polisen som sätter brottsrubriceringen. Polisen ska alltså utreda vilket brott som kan vara begånget; om en våldtäkt är ett sexuellt övergrepp eller sexuellt tvång eller ett sexuellt förrådande. Eller om en våldtäkt är en grov misshandel eller rentav ett mordförsök. Då ska de göra det med kunskap och inte utifrån en idé – en ideologi – att ”många som anmäler ljuger” och därför strunta i att utreda om ett annat brott kan misstänkas. De ska också utreda om det begås ett övergrepp i rättssak, om det framkommer hallickverksamhet (se fall 4 Utredningar om falsk tillvitelse) eller om det på goda grunder kan misstänkas att det skett en tidigare våldtäkt mot barn (se fall 3. Utredningar om falsk tillvitelse).

Det är inte ”bara” en ideologi (en iver) som styr polisen i falsk tillvitelseutredningar. Det går också att se ren slöhet, lathet, ignorans liksom en förståelse och välvilja för den misstänkte. Ett sorts broderskap män och män emellan (även om kvinnliga poliser ofta ”används” i dessa ärenden så är det män och patriarkala värderingar som styr inom polisen). I det här broderskapet är det t.o.m. lätt att bortse från skador och rättsintyg vilket inte endast har skett i Fallet Sannah utan i ett antal andra fall.

4. Sutorius ** forskning om våldtäktsmyterna

I Sutorius viktiga forskning resoneras om de grundläggande strukturerna hos rättsväsendet. För att förstå falsk tillvitelsefallen är det angeläget tillägna sig denna teoretiska grund.
Sutorius skriver om vilken sexualitetsnorm som råder inom rättsväsendet:

”I rättsväsendet utgår all sexualitet från mannens sexualitet. En kvinna som säger nej är en utmaning inte bara mot den utpekade mannen utan också mot det manssamhälle hon lever i.

Om hennes nej inte respekterades av mannen, om hon blev våldtagen och anmälde detta, ska sedan företrädare för detta manssamhälle dvs. manliga jurister (eller kvinnliga jurister fångna i en juridisk d.v.s. en i grunden manlig syn på sexualitet) bedöma om hon är trovärdig, om hon är ärbar, om hon är värd samhällets skydd.”

Både Polismyndigheten och domstolarna styrs av föreställningar om manlig sexuell hegemoni, föreställningar de inte ens vill eller tvingas att redovisa. Men de finns. Vid varje våldtäktsanmälan utgår polisen från den manliga uppfattningen om vad våldtäkt är och i domar sker också det normaliserade antagandet att sexualiteten är lika med mannens sexualitet. Det är egentligen där som vi måste börja: vid definitionen av vad sexualitet innehåller. Den definitionen borde avkrävas både Polismyndigheten och domstolarna. Det är dessa manliga normer som är grunden till våldtäktsmyterna – myter som utgår ifrån mannens uppfattning om sexualitet, vad som är ett sexualbrott och vad som inte är det.
Sutorius tar alltså upp att kvinnor inom rättväsendet t.ex. inom polisen, upprätthåller patriarkala strukturer. Det finns anledning att tro att de ofta gör så för att bli ”godkända”. För att smälta in i den grabbiga miljön. Det är tydligt just i falsk tillvitelsefallfallen att kvinnor används strategiskt, både av polisen men också av åklagarmyndigheten. Kvinnor ska liksom ”borga” för att det går rätt till. Men så är det ju inte. Det är samma kvinnoföraktande strukturer oavsett om det är en kvinna eller en man som upprätthåller dem. (Kvinnliga poliser borde göra uppror – ni är så pass många! – och visa att ni inte acceptera den patriarkala ordningen och fördomarna mot kvinnor och flickor som finns inom Polismyndigheten – fördomar ni själva drabbas av.)

Otrohetsmyten – en ologisk tankevurpa 1.
Sutorius nämner alltså att all sexualitet utgår från mannen. Det blir tydligt i t.ex. den utbredda myten som finns inom polisen att kvinnor skulle anmäla våldtäkt p.g.a. otrohet. Om sexualiteten var jämställd skulle väl män göra det lika ofta? Varför skulle endast kvinnor göra det utav det skälet annars? Om inte sexualiteten var ojämställd från början? Den här myten är alltså en ologisk tankevurpa om uppstår p.g.a. att det är så normalt att utgå från mannens sexualitet. Men det är just den utgångspunkten att mannens sexualitet styr, som leder till att så många kvinnor och flickor utsätts för sexualbrott. Samma ologiska tankevurpa används när kvinnor döms medansvariga i mäns sexualbrott – hur kan det ske när sexualiteten utgår helt ifrån mannens sexualitet? När det handlar om sexuellt våld är det uppenbart att logiken lyser med sin frånvaro.

Sutorius skriver om våldtäktsmyterna:

”De våldtäkter som sker i form av överfall har alltid, sedan medeltiden, ansetts straffvärda. Med våldtäkter i en relation hamnar bedömningarna i manlig uppfattning om kvinnor, sexualitet och normalitet. En sådan uppfattning är att det inte är ovanligt att kvinnan, trots att hon var med på samlag, ångrar sig efteråt och kommer med falska anklagelser. Detta är en uppenbar skräck för många män och därför är det en vanlig uppfattning, även bland jämställda män, att man alltid måste vara skeptisk till alla påstådda våldtäkter inom korta relationer. I längre relationer antas det på liknande sätt, vara andra sociala mekanismer (tex hämnd, separationer eller vårdnadstvist etc) som driver fram falska anklagelser.”

Andra myter som Sutorius skriver om är att det anses uttrycka ”bristande trovärdighet om kvinnan som stannar kvar efter en våldtäkt eller återupptar kontakt med den påstådde våldtäktsman eller dröjer med anmälan” och skriver vidare ” att de som tror att det betyder en osann våldtäkt eller en falsk anmälan har inte förstått den inom-relationella våldtäktssituationens komplexitet”.  Denna komplexitet har varken polisen och domstolarna begripit.

Ångermyten – en ologisk tankevurpa 2.
Myten att kvinnor anmäler våldtäkt för att de ”ångrar sig” är ännu en ologisk tankevurpa. För varför ångrar sig inte män? Svaret på det är att det alltid ses som en normalitet att män anses ”ständigt kåta” och att alltid vilja ha sexuell tillgång till kvinnor. Det är på grund av, som Sutorius anger ovan, att sexualiteten är mannens. Men när ”ångermyten” används tycks det glömmas bort – då görs plötsligt kvinnans sexualitet lika med mannens lust. Hur det nu går till eftersom kvinnans sexualitet aldrig har fått ta plats i rättsväsendet och juridiken och att det är just den manliga sexuella hegemonin som är upphov till att sexualbrotten är så könade.

Sutorius skriver:

”Finns inget stöd för risken att kvinnor förväxlar våldtäkt med dåligt sex. I själva verket har kvinnor ofta svårt att inse att de blivit tvingade (när övergreppet sker inom en relation); de skyller på sig själva, på sin berusning och sina felaktiga val, som ledde fram till det oönskade samlaget.”

”Och när en kvinna uppfattat sig som tvingad kan hon i allmänhet mycket klart skilja detta tvång från situationer då hon gått med samlag mot sin egentliga vilja (för att vara mannen till lags). Kvinnor är således mycket mer benägna att uppfatta sig som icke våldtagna än som våldtagna, vilket tillsammans med den egenexponering som en anmälan innebär – gör att steget till att göra en anmälan om våldtäkt vanligen är mycket långt.”

”Under 500 år har det varit kvinnan som fått bära skulden och skammen för utomäktenskaplig sexualitet. Även om vårt samhälle har en annan syn är det fortfarande kvinnan som skuldbeläggs.”

”I häxprocesserna var hat och rädsla gentemot kvinnokönet styrande. Föreställningar om kvinnlig sexualitet var ett bärande element.”

Dessa föreställningar – att kvinnan alltid ska vara den som skuldbeläggs och därigenom misstros och dömas för att ha falskt tillvitat en man är sådana som alltså sitter djupt rotade genom århundradena. Detta misstroende från rättsväsendet är förmodligen fortfarande en av de viktigaste anledningar till att mörkertalet för våldtäkt är så stort i förhållande till andra grova brott som misshandel och rån.

Sutorius skriver också om hur hela samhället kommer in i sexualbrottsärenden:

”Avgörande för utgången av sexualbrottsrelaterade ärenden är vilka föreställningar kring kön, sexualitet och normalitet man tillämpar. Även påverkan av pornografin och reklam och mediala uttryck påverkar.”

I praktiken påverkar enskilda polismäns och domares (nämndemäns) porrvanor deras uppfattning om sexualitet och manlig sexuell hegemoni och att just kvinnor anses vara de som ”hittar på” och är ”ondskefulla”.  Det finns ganska gott om myter/sagor/berättelser om ”onda”, farliga” och falska” kvinnor – myter som ofta är återgivna med särskild förtjusning. En modern sådan myt som antifeminister ständigt återkommer till är den om ”kaninkokerskan”, ett begrepp från en film som har en manlig producent, en manlig manusförfattare och en manlig regissör, Adrian Lyne, som för övrigt är känd för sin dåliga kvinnosyn. En film från det patriarkala Hollywood där uppropet Metoo en gång startades. Men det säger ju inte antifeminister. Även poliser använder detta uttryck om kvinnor på sociala medier. Benämningen ”kaninkokerska” vidhäftas kvinnor som anses ha falsk tillvitat en man eller försvarat sig mot en våldsam man. Det är alltså som en modern biblisk berättelse om den ”onda” kvinnan (som fördrev mannen ur paradiset). Något motsvarande uttryck finns inte för män. Hollywood har inte brytt sig om den detaljen.

5. Rape Myth Acceptance –
acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

Sutorius tar upp ett begrepp som är centralt i teoribygget om våldtäkts- och falskt tillvitelseärenden: Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter och anger att acceptansen för och förekomsten av våldtäktsmyter är avgörande för huruvida en kvinna eller flicka väljer att anmäla eller inte:

”Ur ett generellt och internationellt perspektiv kan man konstatera att den faktor som betyder mest för anmälan eller inte, är något som kallas Rape Myth Acceptance (RMA) och avser hur allmänheten (och rättsapparaten) ser på våldtäkter:

Om bara överfall av okända, med sönderrivna kläder och fysiska skador, räknas som en ”riktig våldtäkt” (”real rape”) kommer bara nästan sådana brott att bli anmälda. Även om offret själv skulle se det inträffade som en våldtäkt – vilket inte är givet – upplevs det som meningslöst att anmäla. Det blir ingen dom, ingen upprättelse, kanske inte ens någon utredning – bara lidande och ifrågasättande.”

”Parallellt med frågan om det varit en riktig våldtäkt eller inte löper skuldbeläggandet av våldtäktsoffret i alla situationer som inte utgjort rena överfall. Inte nog med att omgivningen (inte minst polisen) kommer att rikta förebråelser mot den våldtagna kvinnan….hon /kommer/ att skuldbelägga sig själv för det inträffade. Detta, att skylla på kvinnan, är den klassiska ursäkten i ett mansdominerat samhälle.”

Sutorius skriver också att Sverige har en låg RMA och att det förmodligen leder till fler anmälda våldtäkter per capita:

”Eftersom det allmänna klimatet trots allt måste betecknas som positivt – och inte accepterar sexuella kränkningar – vågar svenska tjejer och kvinnor anmäla våldtäkter. Offret räknar med att hon ska bli bemött med förståelse och empati. …. Tyvärr visar sig att det svenska klimatet inte alltid är så positivt som den våldtagna kvinnan önskat eller trott. Det kan fortfarande hända att hon blir dåligt bemött av polis, tex med ifrågasättande som inte är relevanta, … Hon kan bli förtalad i sociala medier och utsättas för omgivningens misstro…”

I den här kontexten så är det uppenbart att falsk tillvitelsefallen bidrar till – och kanske syftar till – att öka acceptansen för våldtäktsmyter (Rape Myth Acceptance ) dvs att få färre att anmäla våldtäkt i allmänhet och att få de mest utsatta att avstå från att anmäla i synnerhet. Det är både en internaliserad dvs. en omedveten handling och en uppsåtlig, alltså en medveten handling. Teorin om acceptansen för våldtäktsmyter (RMA) är central för att förstå att polisens och domstolarnas hantering av de här ärendena.

Att Malmöpolisen valde att kalla till en presskonferens den 13 februari 2018 för att påstå att de ”vet” ingen våldtäkt ägt rum, (vilket alltså inte är sant eftersom kvinnan kan ha blivit våldtagen dock inte på den platsen och vid det tillfället) är ett sätt att höja acceptansen för våldtäktsmyter i det svenska samhället. Att media okritiskt sprider myterna bidrar ytterligare till det. Uppropet Metoo och de många, många utsatta brottsoffren glömdes då snabbt bort i rubrikerna. Eller så var det just på grund av Metoo som våldtäktsmyterna spreds så öppet och ohämmat.

Som Sutorius anger ovan försöker våldtäktsoffer att ansluta till de föreställningar som finns om vad som är en acceptabel våldtäkt. Men det är polisen (med nuvarande otillfredsställande ordning) som ska – och har skyldighet – att utreda vad som faktiskt har hänt. Inte att kalla till en presskonferens och bidra till spridandet och acceptansen av våldtäktsmyter.


* Christian Diesen o Eva F Diesen: ”Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen”  2009
** Helena Sutorius: ”Bevisprövning vid sexualbrott” 2014

 

Del 1 – Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall

Del 1 – bakgrund & info om falsk tillvitelsefallen

I en serie inlägg kommer bloggen att fokusera på de myter som finns om våldtäkter och hur Polismyndigheten utreder ärenden med utgångspunkt från dessa myter.
Det handlar om vad som händer när ”fel” flicka eller kvinna anmäler våldtäkt och hur rättsväsendet väljer att slå tillbaka mot dem – istället för att hjälpa dem. När fördomsfulla beteenden, hånfulla attityder och urgamla värderingar får styra istället för kunskap, empati, objektivitet och rättspatos. När polisers subjektiva känslor och tyckanden om dem som behöver hjälp leder till kränkningar och maktmissbruk. Hur de utsatta, istället för att få skydd av samhällets rättsapparat, i praktiken kommer att stå utan skydd mot framtida övergrepp.
Detta maktmissbruk drabbar oftast de allra mest utsatta som de som är mycket unga, har en psykisk ohälsa eller som har en extra svag ställning i samhället.

Det handlar om fall där en flicka eller kvinna anmäler våldtäkt och istället själva blir utredda för att ha ljugit om våldtäkten och därmed anses ha gjort sig skyldig till brottet falsk tillvitelse. Det kan också vara någon i hennes närhet som anmäler – men det är den brottsutsatta flickan eller kvinnan som drabbas om polisen bestämmer sig för att det inte har skett någon våldtäkt.  Även våldsutsatta kvinnor som anmäler misshandel riskerar att utredas för falsk tillvitelse.

Dessa ärenden är helt centrala för att förstå hur illa det står till i den statliga myndighet som har till uppgift att utreda när kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld, våldtäkter och annat våld.
På nätet som t.ex. på sajter som Flashback lägger antifeminister och mansrättsaktivister (MRA) med jämna mellanrum ut långa uppställningar över dessa fall och över artiklar där poliser uttalar i media att ”ljugande” våldtäktsoffer är ett stort/växande problem.  Dessa svenska MRA:s anser att dessa uppställningar bevisar ”många” kvinnor som anmäler våldtäkt ”ljuger” och att kvinnor som anmäler våldtäkt därför alltid ska misstros som utgångspunkt.
Bland dessa rena kvinnohatare finns det givetvis också polismän men framför allt ger polisens utredningar om falsk tillvitelse livsluft till män som både är förövare, skyddar förövare och vill behålla manlig sexuell hegemoni där kvinnor helt enkelt får stå ut med våldtäkter. Det verkar inte finnas något som dessa antifeminister och kvinnohatare engagerar sig mer i än när poliser tycker till om falska våldtäkter eller utreder ”lögnaktiga” tjejer.

Men polisen måste ha hjälp av domstolar för att kvinnor och flickor ska dömas och därmed hamna på kvinnohatarnas listor. Om inte domstolarna dömde till ansvar i de här målen skulle det inte bli några artiklar varken i Dagens juridik, en känd antifeministsajt som särskilt tycks omhulda dessa fall,  i lokalpress eller dessa uppradningar av ”ljugande” kvinnor och flickor utav kvinnohatarna på Flashback. Men domstolarna dömer lättvindigt till ansvar och använder sig då av precis samma myter som polisen.

Syftet med det här inledande inlägget i serien Maktmissbruk, myter & misogyni är att ge ytterligare bakgrund information till ämnet som inleddes i inlägget Polisens kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse. 
Det här inledande inlägget består av tre punkter:

Punkt 1Om det som kan kallas det treeggande svärdet som poliser använder mot kvinnor och om polisens egen studie om våldtäktsutredningar.

Punkt 2. Om domstolars våldtäktsmål där de som utgångspunkt resonerar om att brottsoffret ljuger och hur lättvindigt de dömer utan bevis eller ens uppsåt i falsk tillvitelsemål och hur poliser bereder väg för domstolarnas lättvindiga fällande domar.

Punkt 3. Om våldtäktsmyterna som polis öppet talar om utan att det problematiseras, om vilka myter som styr i enskilda utredningar och om hur poliser mer eller mindre tvingar fram ”erkännanden” från kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.
Här ingår även ett stycke om statistik: en jämförelse mellan antalet utredda våldtäktsärenden och antalet utredda falsk tillvitelseärenden. Det visar att polisen faktiskt lägger mycket av sina (påstådda knappa) resurser på falsk tillvitelseutredningar.

1. Varningar, skuldbeläggande & falsk tillvitelse-utredningar  – ett tre-eggat svärd mot kvinnor.

Bloggen har tidigare skrivit om hur polisen som en struktur går ut i media och varnar kvinnor när våldtäkter och överfall sker utomhus – oavsett om omständigheterna tyder på att det finns en relation mellan brottsoffer och förövare. Senast hände det i Malmö där gruppchefen för utredningar av brott i nära relationer, som utreder våldtäkter, med en sorts självklarhet varnade kvinnor. Även en kommunpolis varnade småflickor istället för att gripa och utreda den hotfulla mannen  – som inte ansågs ha begått något brottsligt.
Genom att polisen ständigt uttrycker dessa varningar, skuldbeläggs kvinnor och flickor indirekt. Om de skulle ”trotsa” varningarna och bete sig som vanligt, gör de alltså ”fel”. Skuldbeläggande kan också ske genom att tjejer ”trotsar” enskilda polismäns/patrullers uppmaningar om rätt beteende. Se artikel ”Ibland får man skylla sig själv” där en polisman tydligen kände sin manlighet kränkt utav tjejer som inte åtlydde av hans ”varning”. Andemeningen var att de då fick skylla sig själva om de blev utsatta för våldtäkt.

Polisen skuldbelägger också kvinnor och flickor direkt genom att utrycka att våldtäkter sker för att ”folk är lättklädda ” eller för att det överserverades alkohol om, dvs. en tjej blev full och blev våldtagen. (Tweeten från YB Södermalm blev kritiserad och borttagen men värderingarna finns kvar – de raderas inte.) I inlägget Polisens kvinnosyn Del 6 – Varningar och skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter finns fler exempel och länkar.

Varningar och skuldbeläggande är två sidor av samma mynt men myntet verkar ha en osynlig sida till som inte uppmärksammas lika mycket men som kanske är den värsta eftersom den drabbar så enormt hårt – det är föreställningen att våldtäktsoffer ofta ”ljuger”. Den föreställningen blir tillsammans med alla dessa varningar och skuldbelägganden som ett effektivt tre-eggat svärd att använda mot kvinnor och flickor. Denna tredje egg på svärdet är känslig  – få media vågar ta upp det eller utmana polisen om deras uppfattning att ”påhittade” våldtäkter är ett stort eller växande problem. När blev det ett så stort problem? I takt med polisens växande antifeminism?
Ur Polisen kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet, och kvinnosyn så är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit riktigt våldtagen och när hon inte blivit det. Men eftersom dessa fallen blir omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen.

Polisens egen rapport om våldtäktsutredningar visar på polisers djupa fördomar.

I rapporten Polisens/Rikspolisstyrelsens Förstudierapport- Utveckling av arbetsmetoderna vid utredning av våldtäkterär syftet att polisen ska bli bättre på att utreda våldtäkter tex genom ett bättre bemötande, att alltid se till att brottsoffret har ett målsägandebiträde med från första förhöret, att bli bättre på att använda rättsintyg och på att ifrågasätta den misstänktes utsagor.

Rapporten tar på sid 19 upp en studie  om att utredande polis i 12 % av ärendena misstänkte en s.k. falsk anmälan och att det kan ske av anledningar att den som anmäler en våldtäkt är psykiskt sjuk, tidigare har gjort en anmälan, ovilja att medverka i förundersökningen mm. Men detta problematiseras inte i rapporten. Snarare skriver författarna att polisen måste bli bättre på att ifrågasätta den som anmäler och att målsäganden måste få möjlighet att backa ur tidigare uppgifter med ”hedern i behåll”. Vad menar rapporten? Är detta ett problem? Är det inte bemötandet och brister i  trygghetsskapandet som är problemet? Och – vart tog syftet med rapporten vägen?

Det finns ett citat på sid 31 från en erfaren våldtäktsutredare.  ”Det vill säga man bestämmer sig för att man tror eller inte tror på målsägande kan i värsta fall leda till en” omvänd” utredningen, där syftet blir att bevisa att målsägande ljuger istället för att försöka bevisa att han eller hon talar sanning.”  Inte heller detta tycks rapporten problematisera. Den verkar inte ifrågasätta vad ”bestämma sig” betyder och vilka värderingar som denne polisman styrs av. Rapporten verkar också i stor utsträckning koncentrera sig på teknik vilket tyvärr ger intrycket av att våldtäkt är ett tekniskt brott. Rapporten medverkar också till mytbildning genom att använda begreppet ”ångersex”( sid 18).

Ingen av de medverkande i rapporten kommer från NCK eller från någon kvinnoorganisation. De flesta medverkande är poliser. Om polisen hade velat bli bättre på att bemöta och utreda sexuellt våld, varför bjuder de då inte in brottsofferorganisationer för att höra deras synpunkter?

2. Domstolars hantering – i rättssalar är våldtäktsmyter allmängods.

Utan att domstolar dömer till ansvar i falsk tillvitelse-mål skulle det, som nämnts, inte bli några uppställningar över ”ljugande” våldtäktsoffer på Flashback. En kan ju tycka att högskoleutbildade människor som domare är, skulle motarbeta att myter och demoniseringar om kvinnor och flickor får fäste i rättsväsendet, att de skulle ”näpsa” polisen för deras fördomsfulla och kvinnofientliga utredningar mot de som anmäler våldtäkt eller misshandel, men så är det inte. De akademiskt utbildade domarna är precis lika fördomfulla och kvinnofientliga som de som inte har akademisk utbildning. Värderingar rörande sexualbrott sitter alltså mycket djupare än så och verkar följa med årtionden efter årtionde, kanske t o m århundrade efter århundrade.

Låt oss titta på några domar som exemplifierar hur domstolar resonerar.

Den första domen blev väldigt omtalad. Det är den s.k. DNA-domen (Västmanlands tingsrätt) där en 16-årig fosterhemsplacerad flicka berättade om en våldtäkt. Förövaren var fosterhemspappan. Hans sperma påträffades i flickans kropp och på en matta i närheten av hennes säng. Mannen påstod sig ha prov-onanerat med papper i ett tvättställ och menade att flickan hade använt dessa papper för att sätta dit honom. Han friades i tingsrätten som ansåg att det var möjligt sperman överförts på annat sätt än genom sexuellt umgänge. Kvinnorörelsen reagerade på det orimliga resonemanget och kvinnofientligheten i det (att flickor anses ljuga och handla på ett utstuderat sätt) och mannen fälldes i Svea hovrätt.  En av de frågor hovrätten ställde i den fällande domen var följande:

Har det framkommit något motiv för målsäganden att lämna falska anklagelser mot/mannen/?

Utgångspunkten var alltså att resonera om flickan skulle ljuga – trots förekomsten av sperma.

Det är sättet att resonera verkar numera finnas i de flesta våldtäktsdomar dvs. domstolar tar ställning till om flickan eller kvinnan har skäl att ”beljuga” mannen eller om det kan antas att  hon har ”falskt anklagat” honom.

I en friande våldtäktsdom (Jönköpings tingsrätt) misstänkliggjordes en kvinna som mådde psykiskt dåligt och som bl.a. hade genomgått ETC-behandlingar. Rätten valde att tro att hon hittat på just på grund utav dessa behandlingar. De angav följande som skäl till varför hon skulle göra det:

”tänkbara orsaker är psykisk sjukdom, svartsjuka och möjlighet att få ekonomisk kompensation.”

Att hon på grund av sin situation skulle vara extra utsatt för sexualbrott valde domstolen bort att resonera om.

I en annan friande våldtäktsdom (Hovrätten för Västra Sverige) skrev rätten:

”Några beaktansvärda skäl för att målsäganden, som tyckt väldigt mycket om /mannen/, att tillvita honom ett så allvarligt brott som (sic) nu är fråga om talar i och för sig mot att hon skulle lämna falska uppgifter om vad som inträffat.”

Den målsägande flickan är i 12-14-årsåldern och mannen, en bekant till familjen, är över 30 år. Ändå är det flickans avsikter rätten resonerar om.

I en dom där en man var misstänkt för flera fall av misshandel mot en kvinna i valde hovrätten (Svea hovrätt) bort att döma för en utav dessa händelser, där kvinnan säger att mannen bitit henne i foten. Rätten skriver i domen

”även om det är mindre troligt kan hovrätten inte bortse ifrån att /kvinnan/ tidigare tillfogat sig skadorna själv.”

Detta trots alltså att mannen är åtalad för flera misshandelspunkter och döms flera misshandelstillfällen.

Domstolar har alltså som utgångspunkt vid våldtäktsmål och misshandelsmål att resonera om kvinnan eller flickan falskt anklagar den misstänkte mannen.  Det är häpnadsväckande misogynt och kan vara en effekt utav en dom från HD 2010 där det i en bilaga särskilt påtalades att risken för att en målsägande falskt anklagar någon t.ex. av ekonomiska skäl, ”måste beaktas”.

Även HD:s resning i Mjölbyfallet bör nämnas i det här sammanhanget. En man fälldes först för våldtäkt mot barn i både tingsrätt och hovrätt men fick efter avtjänat straff resning i HD på grund utav rykten om att flickan hade hittat på – rykten som började florera flera år efter händelsen. Han friades sedan. HD skrev i sin resning:

”De uppgifter som nu har framkommit om att målsägande hörts säga att hon inte har utsatts för det brott som /mannen/ dömts för skadar på ett påtagligt sätt tilltron till henne och tillförlitligheten till de av henne lämnade uppgifterna.”

Det är mycket kvinnofientligt resonerat och denna misogyni finns ända upp i den högsta dömande instansen – misogyni genomsyrar alltså domstolsverige. Mjölbyfallet skildras i inlägget Våldtäktsdomen som revs upp – ett nytt Bjästafall? och slutsatsen utav den resningen, som kom 8 år efter den ursprungliga fällande domen, är som anges i inlägget.

”Det innebär alltså att de som är så lyckosamma att en våldtäktsutredning går till åtal och som tillhör den alltmer minskande skara där förövaren blir fälld, aldrig kan veta vilka beslut som HD fattar i framtiden som kommer påverka den fällande domen. Alla dömda våldtäktsman kan påstå att det finns rykten, att någon ”hörts säga”, att kvinnan eller flickan skulle ha sagt något flera år efter att hon inte blivit våldtagen. Det räcker för att fria i efterhand. HD verkar inte ens fatta att våldtäkt är ett momentant brott.”

Mer om HD:s behandling av falsk tillvitelsefall kommer tas upp kommande inlägg.

Det finns dock ett fåtal domar där rätten har tänkt självständigt och förstår den inbyggda paradoxen i falsk tillvitelsemål. Ett sådant fall är fall 6 i Polisen kvinnosyn Del 7 – utredningar om falsk tillvitelse där en 15 årig flicka utreddes för falsk tillvitelse av en ovanligt illasinnad grupp våldtäktsutredande poliser, men där tingsrätten friade och skrev i sin dom:

”Att bevisa att något inte har hänt är normalt ännu svårare att bevisa än att något har hänt.”

Men det är ovanligt med friande domar i falsk tillvitelsefall för de flesta domstolar tror på myterna om våldtäkt dvs. att de som anmäler våldtäkt gör det för att hämnas, för att de vill ha skadestånd, för att de ångrar sig eller för att de är psykiskt sjuka. Våldtäktsmyterna är allmängods i svenska rättsalar.

Hur polis & domstolar samarbetar i falsk tillvitelseärenden – vägliknelsen 

Polisen har idag makten att välja att misstänkliggöra våldtäktsoffer eller misshandlade kvinnor, att lägga alla sina resurser på att utreda dem och att dessutom att lägga press och kraft på att om möjligt få kvinnan eller flickan att ”erkänna” allt. Hon blir sedan åtalad och döms oftast mycket lättvindigt av domstolar som redan tror på alla våldtäktsmyter som polisen presenterar. Det behövs inte ens bevis. För hur bevisas att en våldtäkt, som är ett kränkningsbrott, inte har skett?
Beviset brukar vara att hon anmält. Och har hon förmåtts att ”erkänna” så är i princip rättegången en formsak – alldeles oavsett hur bakgrunden ser ut och att hon aldrig fått en chans mot den massiva stora manliga kodade polismyndigheten. Hon har heller inte en chans i de uråldriga domstolarna. Polisens utredningar inklusive de framtvingade erkännanden och åklagares åtal i dessa ärenden, verkar nästan vara något som domstolarna uppskattar att få. Det är som om polisen slänger ett saftigt köttben till domarna att tugga i sig. Men någon rättvisa är det inte.

Ett sätt att åskådliggöra hur en antifeministisk poliskår och hur antifeministiska domstolar samarbetar för att få kvinnor och flickor dömda för att ha ”ljugit”, och lägga ytterligare fall till dessa listor över ”ljugande” våldtäktsoffer på nätet, är att använda en vägliknelse – hur infrastuktur som tex motorvägar blir till. Vår infrastruktur med trafikplanering, vägbyggen, vägar, bilar och bilindustrin, är främst framtaget av män  – för män. Det går heller inte att genomföra vägbyggen utan att ha en exploateringsagenda – att de ”förstör”.
Vägliknelsen tydliggör vad det är som sker i falsk tillvitelsefall det vill säga rättsväsendets olika roller. Det är polisen som startar exploateringen. Det är de som projekterar vägen. Det är de som anlägger, hugger ner skog, spränger berg, schaktar, lägger sten, makadam, asfalterar och till slut gör en fullt farbar väg. Sedan träder åklagaren in och sätter upp mitt-räcken. Till slut anländer domstolarna och målar linjer i vägbanan. När vägen väl ligger där är det alltså  väldigt lätt för domstolarna att göra sin ”lilla” del – att döma kvinnan eller flickan till ansvar.

Två misogyna strukturer samarbetar alltså. Juridisk utbildning spelar ingen som helst roll. Snarare tvärtom. Det är svårt att fälla våldtäktsmän, de frias ofta med horribla resonemang,  men det är lätt att fälla dessa kvinnor och flickor.
Bara att vara en kvinna eller flicka verkar vara bevis nog och utgöra tillräckliga skäl till uppsåt. Men domstolen ”glömmer” bort att brott ska bevisas oavsett om en våldtagen och/eller misshandlad kvinna eller flickan har ”erkänt” – eller inte.  Hur bevisas att mäns våld mot kvinnor, detta för brottsoffret skam- och skuldbrott där hela samhället kommer in i rättssalen, inte ägt rum? Där uråldriga fördomar och värderingar påverkar alla – särskilt om det rör sexualitet? Hur bevisas att en våldtäkt inte har skett?  Som det momentana brottet det är? Kan domstolar redogöra för det utifrån kunskap och forskning istället för från myter om våldtäkt? Eller kan domarna hoppa in i kvinnors och flickors huvuden och känna hur kränkta de är? Vilken smärta de bär på? Kan de känna hur de har tappat förtroendet för rättsväsendet för länge sedan och insett att de aldrig kommer att få rättvisa.?Kan domare föreställa sig det?

3. Polisen är öppna om att de tror på våldtäktsmyter – utan att de ifrågasätts.

I att antal olika media har polis varit tydliga med varför de är övertygade om att det är ett stort/växande problem att kvinnor och flickor anmäler våldtäkt falskt. Det är angeläget att observera att det är de poliser som förutsätts arbeta med att utreda våldtäkter, som uttalar dessa fördomar – denna misogyni.  Det är de poliser som anses kunna hantera och dessutom ha spjutspetskunskap rörande det oerhört socialt komplicerade brottet som våldtäkt är. Just de som möter våldsutsatta och ofta traumatiserade, chockade och rädda brottsoffer och ska kunna ge dem trygghet och tillit, tror samtidigt att en stor andel av dem ljuger.
Här anges några citat hur dessa poliser har utryckt sig. Artiklarna är återgivna och länkande i inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter.

”Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.”

”Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.”

”Jag är fruktansvärt besviken på de tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är det. Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna.”

”Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.”

”Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt.”

Även en twittrande polis som påstod att kvinnor anmäler falskt ” inte sällan av otrohet” försvarade sig med följandeuttalande  när han kritiserades för att sprida just falska fakta.

”Jag kunde se allt mellan 2-7% i den fakta jag har tagit del av och det är också det som jag och mina kollegor har upplevt.”

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/846084-polisen-peppe-fordomar-valdtagna-kvinnor  

Polismannen påstår att han tagit del av någon sorts ”fakta” om falska våldtäkter dvs. han underhåller själv samma myter som han sedan tror på. Dessutom hävdar han att han och hans kollegor ”upplever” hur det är. Hur ”upplever” det detta? För att de anser att kvinnor de möter i tjänsten ljuger ”inte sällan av otrohet”. Det är det riktigt illa. Så kan misogynin se ut hos ingripandepoliser – de som först kan få möta våldtagna och våldsutsatta kvinnor. Hur påverkas deras arbete utav de misogyna föreställningar de bär på?  Känner våldsutsatta kvinnor att de blir trodda om de beter sig ”fel” eller om de inte är ”ideala” våldtäktsoffer?

De myter som kommer fram i polisers uttalanden är alltså att kvinnor ljuger otrohet, att de vill ha skadestånd, vill ha uppmärksamhet, för att de vill hämnas eller är psykisk sjuka.
Dessa myter skrev Maria-Pia Boëthius om redan 1976 i boken ”Skylla sig själv”. Samma författare och journalist,  skriver i boken ”Patriakatets våldsamma sammanbrott” (1990)  i kapitlet om ”Männens rädsla” hur män solidariserar sig med brottslingar och hela tiden är upptagna av hur de ska undvika att män falskeligen anklagas för våldtäkt – mer än av att våldtäktsmännen ska klämmas åt och att kvinnor ska få trygghet. Därför sprids och underhålls ständigt dessa våldtäktsmyter. Citat från boken:

”I mansvärldens mytologi är det ju oftare män som är offer för incest och våldtäkt, offer i meningen oskyldigt anklagade. Den skräck som finns inplanterad i männen är svår att rå på.”

Är polismännen rädda för att själva bli anmälda för våldtäkt? Är det denna rädsla som gör att de utreder de som anmäler våldtäkt för brott? För att de ska undgå att råka ut för att bli  misstänkta själva?

Myter som styr i rättsfall.

I inlägget Polisens utredningar om falsk tillvitelse finns sammanlagt tolv ärenden där kvinnor och flickor utretts för falsk tillvitelse. En del utav dem rör misshandel (inklusive knivskärningar). I dessa fall är det olika våldtäktsmyter som använts  – eller myter som liknande dem som kommer fram i Kvinnoregistret om kvinnor som misshandlas.
Genomgång av våldtäktsmyter i de tolv olika fallen:

Fall1.
Flicka 15 år, misstänkliggörs med bl.a. ovidkommande detaljer om sitt sexliv.
Myten om uppmärksamhet

Fall 2.
Flicka 16 år, anses bete sig fel. Föreställningen  om det ideala offret styr. Myten om ånger.

Fall 3.
En ung kvinna med psykiskt funktionshinder, trots rättintyg anses hon anmält just för att hon har ett funktionshinder – hon problematiseras. Myten om psykisk sjukdom.

Fall 4.
Knivskuren ung kvinna anses ha tillfogat sig skadorna själv för att hon vill hämnas.  (Polisen utreder inte den misstänktes koppling till kvinnohandel.) Myten om hämnd.

Fall 5.
En ung kvinna anmäler våldtäkt, polisen gör sedan ingenting alls och kvinnan ”tar tillbaka” anmälan efter en månad. Hon anses då ha anmält för att hon varit otrogen. Myten om att våldtäkt anmäls för att dölja otrogenhet.

Fall 6.
Flicka 15 år. Ovanligt illasinnad utredning. Polisen låter en 14-årig kompis spekulera om varför flickan skulle ljuga och dessa spekulationer får sedan styra utredningen. Porrfantasier används mot flickan. Myten om den villiga horan. Myten om att hon anmält för att få skadestånd.

Fall 7.
En somalisk kvinna anger att hon misshandlats av sin man, tar tillbaka, därmed utreds inte ens misshandeln. Finns ingen klar myt. Polisen nöjer sig med att hon ”erkänner” – det verkar räcka.  Möjligen Myten om att kvinnor som misshandlas överdriver. Jämför Kvinnoregistret.

Fall 8.
Hemlös drogberoende kvinna, som har fått benet avsparkat efter en tidigare misshandel och därför har protes, anmäler under stor vånda misshandel begånget av en hemlös man. Hon anses psykiskt sjuk och påstås av Södertörnspolisen (som använde Kvinnoregistret under denna tid) ha ljugit tidigare – därför ljuger hon nu. Myten om psykisk sjukdom – droger och mytomani.

Fall 9
Ung kvinna med psykiskt funktionshinder utnyttjas av två olika män vid två tillfällen. Ingen tror på henne. Hon anses ha varit sexuellt drivande. Myten om den villiga horan. Myten om psykisk sjukdom.

Fall 10.
Ung kvinna anmäler våldtäkt. Poliserna gör inget på ett år. De förhör då kvinnan i ett annat ärende, ”tvingar” då henne erkänna att det inte skett någon våldtäkt ett år tidigare. Oklar myt. Kanske Myten om att kvinnor som anmäler överdriver.

Fall 11.
Ung kvinna våldtas i bastu. Har smsat om sex innan. Myten om den villiga horan. Myten om ånger. Myten om att våldtäkt anmäls för att dölja otrogenhet.

Fall 12.
Kvinna hittad berusad och gråtande, finns en tidigare av polis outredd våldtäkt, kvinnan har ett trauma som återvänder när hon blir full. Inget av detta förstår polis. Myten om hämnd. Myten om psykisk sjukdom.

Även i andra falsk tillvitelseutredningar och domar återkommer samma myter, framför allt tycks myterna om ånger och att kvinnor vill hämnas, användas flitigt.
Genom alla dessa fall anses det helt oproblematiskt att den misstänkte uttalar sig nedvärderande och kränkande om kvinnan eller smutskastar henne. Trots att misstänkta gärningsmän kan ha betet sig på ett synnerligen märkligt sätt, har aggressionsproblem eller hämtar argument från porren, reagerar inte utredande poliser.

Polisens övermakt –
centralt då kvinnor och flickor förmås att ”erkänna” att de hittat på.

Media skriver ofta okritisk att ”hon” erkände lögnen om en kvinna eller flicka som åtalas för falsk tillvitelse. Det förekommer i ca en tredjedel av våra granskade falsk tillvitelsefall att kvinnan eller flickan ”erkänner”. Men vad betyder det?
Några exempel på hur det kan gå till:

1.
En flicka eller kvinna råkar ut för sexuellt våld eller annat våld. Polisen kommer och tar upp en anmälan. Ibland är det inte hon själv som anmäler. Sedan händer ingenting. Ingen hjälper henne. Hon kanske möter gärningsmannen eller hans kompisar. Hon utsätts för socialt tryck och känner skam och skuld. Hon orkar inte ha anmälan hängande över sig. Hon har dessutom lågt förtroende för polisen redan innan händelsen och nu sjunker det ännu mer. Hon kontaktar polis och säger att det som anmälan avser inte har hänt. Hon vet inte att hon riskerar att utredas för brottet falsk tillvitelse. Hon vet inte ens vad det brottet är men ”erkänner” allt för att blir slippa ifrån hela historien.

2.
En våldtäkt eller en misshandel av en kvinna anmäls. Polisen bestämmer sig tidigt för att det är en falsk anmälan. Ibland samma dag som det händer, ibland efter några dagar. Varför är oklart. Ofta en manlig medelålders polis som drar igång det. Brottsoffret vidhåller att det har hänt men hon utsätts för stark press från och ifrågasättanden från poliserna. Hon kan t.o.m. hotas om att det nog är bäst och lättast för henne själv att hon erkänner. Den misstänkte gärningsmannen har ju ”förklarat” hur allt ligger till. Hon orkar inte stå emot, hon inser att det inte finns någon rättvisa för henne och att polisen inte kommer att ge sig förrän hon ”erkänner”. Så hon gör det, hon ”erkänner” och då släpper allt tryck. Polisen har fått sina fördomar bekräftade. De har fått sitt falsk tillvitelsefall och de ”vet” ju  att kvinnor och flickor, och framför allt tonåriga tjejer,  ofta ”ljuger”. Kanske något år senare kommer det upp till rättegång och hon döms.  Målet behöver bara ta några timmar. Hon ”erkänner” ju själv och polisanmälan används som ”bevis”. Ibland ”vittnar” poliser.

På det här sättet kan ett komplicerat sexualbrott bli till en helt absurd rättsprocess där brottsoffret inte har någon som förstår eller förklarar vad det är som sker. Att hon utsatt för vad som kan kallas en tredje våldtäkt.
De kvinnor och flickor som döms för att ”ljugit” kan knappast någonsin mer anmäla en våldtäkt eller en misshandel. De kommer inte att bli trodda då deras tidigare dom kommer alltid att hållas emot dem. De har inte heller något förtroende alls kvar för polis så inte av de skälet skulle de anmäla.  Och de kommer när de dömts att hängas ut på nätet och en elak artikel skrivs på den kommersiella antifeministiska sajten Dagens juridik och kanske i lokalpressen.  Det verkar som om det finns de som ständigt bevakar falsk tillvitelsefall. De är uppenbarligen ideologiskt viktiga händelser för antifeminister och mansrättsaktivister.

Vad har en utsatt tjej för kraft att sätta emot en djupt patriarkal, manligt kodad, massiv tung Polismyndighet där fördomarna om hur ”tjejer” är, sitter i väggarna sedan decennier? Där män och maskulinitet ger makt och ”rätt” att missbruka denna makt mot de allra svagaste? Vad har hon för chans mot en myndighet med mer än 20.000 anställda där ingen vill ta tag i våldtäktsmyterna eller sexism eller misogynin?
En myndighet som trots att de utreder våldtäkt,  aldrig har förstått vad en våldtäkt är, hur den skadar eller brytt sig om att ta reda på det. Som inte läser forskning eller studier om våldtäktsoffer. Som aldrig lär sig eller vill lära sig.  Där utvalda män som inget vet och som styrs av fördomar och ren illvilja tar sig rätten att utreda sexuellt våld. Det känsligaste och socialt mest intrikata området som finns. Och det mest könade.

Det finns anledning att jämföra med är hur olika polis och ”experter” resonerar om det rör en gärningsman som terroristen på Drottninggatan och då det rör dessa utsatta tjejer. Akilov erkände direkt men säger polismän att de ändå måste utreda varför han begick brottet och samla bevis och Brottsofferjourens ordförande S-E Alhem uttalar i media att polisen måste ”kämpa för att få fram så mycket annan bevisning också”.  Det är intressant att det inte gäller i falsk tillvitelsefallen då våldtäktsoffret eller misshandelsoffret ”erkänner”. Då behövs ingen annan bevisning trots att det är ett så enormt känsligt och socialt intrikat brott med en så stor skuld- och skamproblematik – ett brott som drabbar så många och skadar så mycket – ett brott som sprider rädsla hos alla kvinnor. Då räcker det med ”erkännandet” (även om det är framtvingat under skrämsel, psykisk press, och hot) och med polisanmälan.

Statistik.

Polisen har på senaste tid hävdat att de har fått ”prioritera” sina så kallat knappa resurser på skjutningar och liknande brott –  det vill säga på mer häftiga, och kanske ”sexiga”, brott än mäns våld mot kvinnor. Men stämmer det?
Ett sätt att få reda på hur polisen prioriterar sina ”knappa” resurser är att se hur ofta falsk tillvitelsefall förekommer i jämförelse med våldtäktsfall/våld mot kvinnor, i våra domstolar. Att helt enkelt följa utvecklingen under längre perioder i utvalda tingsrätter. Då framträder ett märkligt mönster. Dels kan en konstatera att det generellt verkar vara få våldtäktsmål i dessa domstolar tex i en så stor domstol som Stockholms tingsrätt. Varför? Få är det även i tex både Malmö tingsrätt och i Örebro tingsrätt. Men falsk tillvitelse-målen utgör i perioder en stor andel i dessa utvalda domstolar. I perioder i Sthlm tingsrätt utgörs 33 % utav sexualbrottsrelaterade/misshandelsmål av falsk tillvitelsemål. I perioder i andra tingsrätter förekommer de i 11 % och 12 % omfattning eller under vissa perioder t .o.m. i 25 % omfattning.  Vad säger det?
Det säger att poliser som utreder våldtäkt lägger en stor del av sina ”knappa” resurser på att utreda de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Det säger att de som är utsedda att handha våldtäkt väljer att byta fot mitt i utredningar och rikta misstankar mot den våldtäktsdrabbade – precis som Polisens förstudie visade (se ovan).  Polisen använder alltså sin makt mot de som anmäler våldtäkt eller misshandel och det gör de med utgångspunkt ifrån sina myter.

Vem ställer dem till svars för det?

Det är därför vi kommer att återkomma till det här ämnet, om maktmissbruk, myter och misogyni och om falsk tillvitelsefall i flera inlägg framöver.

Sammanfattning.

Falsk tillvitelse-fallen:

-är centrala för att förstå varför polisen och domstolar aldrig blir bättre på att hantera det utbredda problemet med sexuellt våld och med misshandel av kvinnor. Uppropet #Metoo har synliggjort att kränkningar och övergrepp är ett stort problem inom alla arbetsplatser/  i alla sociala situationer och att det inte har förändrats genom årtiondena. Även inom polisen finns denna sexism och övergreppskulturen och motståndet att tala om det är utbredd. Kvinnliga poliser som berättar hotas.

visar att polisen använder sin makt för att trycka ner och knäcka de mest utsatta som anmäler våldtäkt eller misshandel. Att de inte drar sig för missbruka sin makt de mot dessa brottsoffer.

används ideologiskt både av polisen, domstolarna och av en antifeministisk misogyn mobb på nätet. De används för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor som berättar om övergrepp – vilket inte minst märkts i kölvattnet efter uppropet #Metoo.

visar att poliser inte förstår det mest grundläggande – vad en våldtäkt är och vad den gör med brottsoffer. Hur våldtäkter skadar de som drabbas och hur de skadar alla kvinnor och flickor.

handlar om mäns rädsla och är sprungna ur gamla myter.

upprätthåller våldtäktsmyter och ger straffrihet åt våldtäktsmän och andra våldsamma män.

-upprätthåller manlig sexuell hegemoni.

Det blir inte bättre – det blir snarare sämre.  Statistiken visar att polisen lägger mycket tid på dessa utredningar trots att de påstår att de har ont om resurser och använder det som ett argument för att inte utreda våldtäkter. Hur ska det bli bättre?

 

 

Avslutningsvis ett antal artiklar från främst utländsk press då våldtäktsoffer utretts av polis för lögn-
falsk tillvitelse ( false accusations/allegations) och har dömts men sedan fått upprättelse. Där finns även exempel på hur våldtäktsmän har fortsatt att utsätta andra för grova övergrepp när de undgått att lagföras.


An Unbelievable Story of Rape (Pulitzer Prize Winner)
An 18-year-old said she was attacked at knifepoint. Then she said she made it up. That’s where our story begins.
https://www.themarshallproject.org/2015/12/16/an-unbelievable-story-of-rape?ref=hp-1-112#.rGQ3rHtty

Våldtäkt kallades bluff – 24 år senare har får kvinnan upprättelse
https://www.metro.se/artikel/våldtäkt-i-new-york-kallades-bluff-24-år-senare-har-gärningsmannen-hittats

Rape victim falsely accused of lying by police wins £20,000 payout
http://www.theguardian.com/society/2015/may/22/victim-falsely-accused-of-lying-by-uk-hampshire-police-wins-payout?CMP=share_btn_fb

Guardian Woman jailed for faking own violent rape battles to clear her namehttps://www.theguardian.com/society/2016/nov/05/woman-accused-of-faking-rape-bids-to-clear-name-layla-ibrahim?CMP=share_btn_tw

109 woman prosecuted of false allegations
https://www.theguardian.com/law/2014/dec/01/109-women-prosecuted-false-rape-allegations

Inquest into alleged rape victim’s suicide raises questions about CPS procedure
https://www.theguardian.com/society/2015/mar/17/inquest-eleanor-de-freitas-alleged-rape-victim-suicide-raises-questions-cps-procedure


 

Del 2 och Del 3 kommer att gräva mer i mytbildningen som finns runt våldtäkt / falsk tillvitelse. I kommande delar granskas ett antal falsk tillvitelsefall som rör våldtäkter och misshandelsfall, främst sådana som handlar om en enstaka anmälan. Därefter djupdyker inläggen i mer komplicerade ärenden där polisen har fallerat grovt att utreda dessa och istället har valt en snabbväg ut – genom att utreda kvinnan.

Dödade kvinnor 2017 – hur ser statistiken egentligen ut?

När det otäcka – och på något sätt alltid ofattbara – sker att en kvinna mördas, brukar det nämnas i media. Vissa mord får mer uppmärksamhet – andra försvinner. Det verkar särskilt som då det är när unga kvinnor/flickor (gärna blonda) från en kärnfamilj som är brottsoffer, som mordet får mer medialt utrymme. Vid det uppmärksammade Lotta-fallet där polisen och åklagaren fallerade grovt, var det framför allt engagerade anhöriga/vänner som drev fallet.  Andra mord, till exempel om det rör kvinnor som är äldre, missbrukare eller av någon anledning faller utanför ramen för att vara skyddsvärda eller intressanta, som inte har anhöriga som orkar/kan driva fallet, får ingen större uppmärksamhet. Kvinnor och flickor är olika mycket värda i Sverige. Det gäller på alla nivåer i samhället; i media, inom polisen och i domstolar.
Brå gick under förra året ut i media och framhöll att mäns dödliga våld mot kvinnor visar en vikande trend. Men stämmer det? Tittar en på förra året, 2017, verkar det vara tvärtom men är det ett avvikande år? Eller ska en se det på något annat sätt? Brå får ofta uppdrag av polisen. De finansierar alltså en del av sin verksamhet genom polisens beställningar dvs en polis som samtidigt är de som utreder – eller inte utreder – mord på kvinnor.

Det första inlägget 2018 kommer att gräva djupare i ett ämne som vi har nämnt i några tvitterinlägg:

»Antalet kvinnor som dödades av man 2017 verkar vara 28-30 stycken. Otroligt. En del av dessa väljer polisen (som brukar förminska mäns våld mot kvinnor) att nedrubricera till ”vållande”. Men det kan vara ännu värre.>

»Cirka 25 fall där kvinnor hittats döda har polisen inledningsvis rubricerat som mord men sedan ansett att kvinnan dött pga ”olycka” o d. Om, låt oss säga, hälften av dessa ÄR mord – vad hamnar vi då? Ca 40-45 mördade kvinnor 2017?

»Polisens utredningar om mord på kvinnor dvs av mäns våld mot kvinnor, ska ses samma kontext när de förminskar detta våld (”bråk&tjafs”)och demoniserar & misstänkliggör kvinnor. Det är inte alls bra. Kvinnor får inte ens rättvisa som döda.

Inlägget består fyra delar:
1. Om mordutredningar
2. Dödade kvinnor 2017 – en uppställning över rapporterade mord
3. En specialgranskning: Ett mord på en kvinna 2016 – om polisens hantering
4. Dödade kvinnor – bör kvinnorörelse föra egen statistik?

1. Om mordutredningar

Utredningar om dödade kvinnor startas och utreds utav polisen. Det är nästan alltid manliga poliser som håller i dessa ärenden. Trots att – endast – ca en tredjedel av poliskåren är kvinnor (det är en större andel om de civilanställda räknas med) så verkar utredandet av mord vara en manlig angelägenhet. Varför då?  Var är de kvinnliga poliserna som utreder mord och har chefsansvar?

Slutsatsen är att alltså är män från den dessutom manligt kodade Polismyndigheten som hanterar mord på kvinnor  – liksom det även är framför allt är män som hanterar anmälda våldtäkter och ärenden då män misshandlar kvinnor.

Båda dessa sistnämnda brottskategorier, som är könat våld, behandlas på samma sätt: ett misstänkliggörande av brottsoffret, förminskande av brottet, och en förståelse för de misstänktas berättelser och utsagor i förhören. Ju trevligare och ”svenskare” den misstänkte mannen är desto lättare har han att få förståelse. Det visar studier och forskning.

Mord på kvinnor i relation sammanhänger med våld mot kvinnor (det finns naturligvis också sexuellt våld inblandat). Den kvinna som dödas av en man har oftast varit med om tidigare våld. Ofta har detta våld kanske inte ens anmält eller så har det inte lett någonstans.

I de tio inläggen om Polisens kvinnosyn synliggörs bland annat hur polisen hanterar ärenden då kvinnor misshandlas. Del 1 – utredningar om våld mot kvinnor tar upp en Brå-rapport från 2006 som riktar kritik mot i polisen på punkt efter punkt över hur de hanterar/utreder mäns våld mot kvinnor. Har det blivit bättre? Nej, det finns det inget som tyder på. Tvärtom, 2016 kom en avhandling om hur våldsutsatta upplever rättsväsendet –  däribland polisen- (Frigörelse med förhinder) som visar att det fortfarande är stora problem.  Brå har också nyligen kommit med en ny rapport, som även om de där väljer att tona ner kritiken mot polisen av någon anledning ,visar att problematiken kvarstår mer än tio år senare.

Del 4 – Våld  mot kvinnor och polis-TV  handlar om hur polisen i TV- inslag själva vill visa upp hur deras arbete är. Där framkommer att polisen i inslag efter inslag förminskar mäns våld mot kvinnor genom att göra det könsneutralt, att skuldbelägga kvinnor och genom att visa sympati för våldsamma män.
I Ekots granskning av Kvinnoregistret avslöjades hur Södertörnspolisen systematiskt skuldbelade och kränkte de kvinnor som anmält att de utsatts för våld och hur de inblandade poliserna och deras kvinnosyn, skyddas av sina chefer, varav en utnämnts till Regionpolischef i Stockholm. Även nuvarande ställföreträdande rikspolischef Mats Löfving, slog ifrån sig allt ansvar och ville inte ens diskutera Södertörnspolisens djupt problematiska kvinnosyn. Polischefer som förminskar problemen med polisens kvinnosyn gör alltså karriär inom Polismyndigheten. En attityd som kränker kvinnor som anmäler våld av män är alltså cementerad inom polisen. Samtidigt väljer poliser att utreda våldsutsatta kvinnor som försvarar sig mot mäns grova våld se inlägget Omvända domar – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms.

De här attityderna och värderingarna spelar in även då polisen ska utreda orsaken till att en kvinna hittas död. Att utreda ett dödligt våld mot en kvinna är ingen absolut vetenskap – det är en bedömning (precis som domar i våldtäktsmål är en bedömning). Det är de enskilda polisernas kompetens, inställning och driv som är avgörande. De behöver i stort sett aldrig motivera sina beslut. De behöver heller aldrig klargöra kvinnosyn eller sin syn på kön och egenskaper – om de skuldbelägger och demoniserar kvinnor som en struktur.
Mot bakgrund av ovanstående struktur bör en alltid ifrågasätta polisens bedömningar i allt våld som rör mäns våld mot kvinnor. Se inlägget Del 9 – Polismäns brott mot flickor och kvinnor. Trots allt är polismäns vanligaste brott mäns våld mot kvinnor – motsats till icke polismäns brott som är trafikbrott och liknande. Polisen är alltså lika lite lämpade att utreda mäns dödliga våld mot kvinnor som de är på att utreda annat våld som t.ex. våldtäkter eller prostitutionsrelaterad brottslighet.

Det är därför angeläget att granska, inte enbart de dödsfall där det konstaterats att en man dödat en kvinna, utan också när polisen ansett att kvinnan dött av annan orsak, eftersom den orsaken kan ha sin grund i att polisen har en förutfattad mening om kvinnor, kvinnors egenskaper och kvinnors handlingar.

Ett fall som snabbt tycks ha glömts bort är då en tågstäderska skadades svårt i ett framrusande tåg, där polisen tidigt var övertygade om att det var en terrorhandling, se inlägget Del -10 Polisen och media. Vad hade de för fog denna misstanke? Det behövde de aldrig närmare motivera – åtminstone inte i media. Kvinnan var ett brottsoffer för en förfärlig brist hos arbetsgivaren. Trots det gjorde inte tågbolaget mycket inledningsvis för att klargöra vad som hade hänt, utan lät polisen hållas. Men kvinnan överlevde och kunde berätta. Då kom det fram hur illa polisen hade behandlat henne (Lyssna på Medierna – hör tågstäderskan berätta.) De lät sina föreställningar om planerande, illasinnade och försåtliga kvinnor styra dem dvs. de demoniserade kvinnan. Denna händelse visar något viktigt, att polisen styrs utav myter om kvinnor, och det här fallet bör en alltid ha i åtanke när kvinnor har dött och polisen ska utreda om en man är skyldig.

Inom polisen syns också ett annat mönster: polisen rubricerar ned mäns våld mot kvinnor till ett mildare brott. (Se mer om detta i Polisens kvinnosyn – Del 10 Polisen och media.) Mordförsök blir grov misshandel, grov misshandel blir misshandel. Mord på kvinnor blir i enlighet med detta mönster dråp och vållande till annans död istället för just mord. I ovan nämnda avhandling (Frigörelse med förhinder) anges t.ex. hur en mans mordförsök/grova misshandel med bil blir ett trafikbrott av polisen. Våldet mot kvinnor försvinner därmed. Motsatta mönster gäller då en kvinna anses utsatt en man för våld. (Se Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms.)

2. Dödade kvinnor 2017  

En uppställning månad för månad över rapporterade mord på kvinnor ger följande resultat.

Januari: Hjo, Värnamo, Gärdet Stockholm, Märsta
Mars: Åkerstyckebruk, Boden, Sundsvall, Bromma, Malmö,
April: Malmö
Maj: Kallhäll Stockholm, Hudiksvall, Sunne, Kiruna
Juni: Karlstad, Stockholm
Juli: Västervik, Malmö
Augusti: Surahammar, Enköping
September: Strömstad, Västerås, Skellefteå
Oktober: Brandbergen Stockholm, Ulricehamn, Enebyberg Stockholm
November: Örnsköldsvik, Jämtland, Kalmar, Trosa, Enskede Stockholm
December: Landskrona

De allra flesta av dessa mord har skett i lägenhet med en närvarande man. I vissa fall har polisen, enligt sitt könade mönster, rubricerat ned dödsfallet till vållande till annans död.
Till detta tillkommer ett stort antal fall, minst 25, där polisen inledningsvis misstänkt mord men där de sedan valt en annan dödsorsak. Flera utav dessa fall rör kvinnor som avlidit i bränder och i ett antal utav dem har en man klarat sig relativt oskadd. (Märkligt nog verkar det inte gå att läsa att motsatsen sker– dvs att mannen omkommer i brand och kvinnan klarar sig.)

Det finns också anledning att påminna om fallet i Falkenberg som polis tidigt bortförklarade som ”olycka” trots att de inte hade genomfört en engagerad utredning. Fallet är från 2016 men uppmärksammandes förra året, 2017. Det synliggör tydligt hur utredande poliser slarvar, skarvar och väljer bort att utreda mord. Men det kräver att anhöriga driver fallet. Har kvinnan inga anhöriga eller anhöriga som orkar utmana polisen och driva fallet själva, så förblir det en ”olycka. ”eller ”sjukdom” eller ”självmord”. De avskrivna morden, minst 25 stycken 2017, som polisen tidigt ansett inte vara ett mord, borde alltså någon forskare eller någon vaken journalist särskilt granska.

Avskrivna mord – några exempel på motiveringar 

Hur brukar det se ut när polisen bestämmer sig för att avskriva mordmisstankarna när en kvinna hittas död? För att exemplifiera återges tre uttalanden i media:

Misstankar om mord avskrivet – exempel 1

”Utifrån obduktionen finns det inget som tyder på att det var ett mord utan antingen en olycka eller någon form av sjukdom. Den misstänkte är släppt och misstankarna mot honom kommer att avskrivas”

Länk

Polisen vet alltså inte om det är ”olycka” eller ”någon form av sjukdom”?  Ändå slår de fast tidigt att inget mord skett. Det borde vara viktigt att först reda ut dödsorsaken och sedan avskriva mord. Det borde vara en stor skillnad på olycka och sjukdom. Men polisen hörde mannens version. Han lever ju – till skillnad från kvinnan som inte kan berätta. Med det här känns knappast som en seriös utredning.

Misstankar om mord avskrivet  – exempel 2.

”Senare under tisdagsmorgonen förklarar polisen att det fortfarande är osäkert om det rör sig om ett brott eller inte.
– Det lutar nästan mer åt att det inte är ett brott, säger polisens presstalesman NN. Den tekniska undersökningen har inte stärkt misstankarna om brott.”

….

”Han säger vid halv åtta tiden på tisdagen att den gripna personen inte är förhörd och ännu inte delgiven misstanke.
– Nu ska grova brott göra en bedömning hur vi ska gå vidare. Allt är väldigt luddigt,”

(Denna länk verkar borttagen men info finns om fallet här.)

Det ”lutar” åt att inget brott skett och allt är ”luddigt”. Så det är alltså tydligt att det står och väger, tippar åt ena eller andra hållet, beroende på de enskilda polisernas ”bedömningar” . I det här fallet blev det alltså ingen mordutredning trots att mannen som var inblandad här hade dödat en kvinna tidigare – sin mamma – och att polisen vid det tillfället först slog fast att det handlade om självmord  – vilket alltså inte stämde.

Misstankar om mord avskrivet  – exempel 3.

”Rubriceringen lyder vållande till annans död, men polisen har för närvarande låga misstankar om brott. Anledningen till att händelsen rubriceras är för att polisen ska kunna vidta de åtgärder som krävs.
Kroppen kommer att obduceras för att dödsorsaken ska kunna fastställas.”

Länk

En kvinna alltså hittas död utomhus- hon verkar ha haft skyddad identitet från sin exmake. Det hela låter mycket märkligt. Dör en kvinna bara utomhus sådär? Hon är ännu inte obducerad men ändå har polisen i princip bestämt sig för att inte utreda mord. Kanske har de på något sätt sjävla misslyckats att skydda kvinnan?

3. En specialgranskning: Ett mord på en kvinna. Kunde polisen ha förhindrat mordet?

En händelse, som utmynnade i domar 2015, kan exemplifiera hur polis agerar och hanterar ärenden där en kvinna mördats. Det här fallet innehåller så grova fel att det behöver uppmärksammas och sättas i relation till övriga ärenden när kvinnor hittas döda.  Det blir en lång redogörelse men det är nödvändigt för att belysa ingripandet och utredningen om mordfallet.

Det aktuella fallet inleds med att oroliga grannar ringer polisen för att en man är våldsam utomhus. En polispatrull kommer och stannar på platsen i ca 10 minuter. De ”bedömer” att allt är lugnt och åker igen. En stund senare kallas polis till platsen igen. Då har grannar ringt om att de hört en kvinna skrika ”nej, nej”. Samma patrull kommer tillbaka – 26 minuter efter att de lämnat platsen tidigare. Mannen har då flytt från sin lägenhet, varifrån skriken har hörts och tagit sig till en balkong som tillhör en grannlägenhet.  Fler poliser anländer och försöker få mannen att lämna grannens balkong och låta sig gripas. En kvinna upptäcks död i hans lägenhet. Mannen åtalas senare för mord och döms till ansvar. Så ser mordfallet ut i media.

Men det är något väldigt märkligt med i den här historien. Den öppna förundersökningen ser inte ut att vara en mordutredning. Det finns inte återgivet ett enda förhör med den misstänkte mannen angående mordet. Det finns inte ens någon upprättad polisanmälan angående mordet. Det finns ingen redogörelse för hur polispatrullen gjorde sin bedömning vid det första tillfället – att allt var lugnt. Det finns heller inget om ingripandet vid andra tillfället. Varför fattas de här uppgifterna? I en utredning som rör ett mord på en kvinna? Har polisen lagt dessa uppgifter i slasken. Varför i så fall?

Svaret kan möjligen sökas i de uppgifter som de facto finns med i mordutredningen men det rör en utredning om narkotikabrott, som mannen också misstänks för.
Sammanlagt finns nio redovisade förhör med den misstänkte mannen som rör denna narkotikautredning men alltså inte ett enda som rör mordutredningen. Obegripligt.
I förhören om narkobrott framkommer tydligt att den misstänkte mannen är en person som polisen har bra koll på. Flera utav dessa förhör sker samma dag som han har begått mordet – utan att mordet avhandlas i förhören. Det verkar kliniskt borttaget.

I dessa narkoförhör framkommer också att den misstänkte mannen relativt nyligen är dömd för misshandel.  Han är också dömd för ett mord tidigare i livet. Han har slagit ihjäl en man. Polisen vet alltså väl vad han är kapabel till när de kommer till platsen första gången.

I den öppna förundersökningen, som alltså inte rör mordet trots att det utmynnar i ett mordåtal, finns dock en tidsaxel. Den är intressant. Flera av de grannar som ringer in när mannen är våldsam i området, finns med i tidsaxeln som SOS-samtal som kortfattade står redovisade. Det framkommer också i tidsaxeln att den första polispatrullen kommer 1627 och att de lämnar platsen 1638 efter som det står ”samtal med den misstänkte och kvinnan”.
Därefter ringer en granne polisen igen om att en kvinna skriker ”nej, nej” i mannens lägenhet. Grannen ringer 1703 och patrullen (samma vid första tillfället) kommer 1706. När denne granne ringer in säger han flera gånger i SOS-samtalet att han inte fattar att polisen kunde lämna platsen utan att ingripa vid det första tillfället. Det är vid det här andra ingripandet som mannen har tagit sig till en annan balkong, (som han verkar göra för att framför allt gömma narkotika). Flera patruller anländer och de tycks endast koncentrera sig på mannen på balkongen. Inte förrän 1738 står angivet att de hittar kvinnan allvarligt skadad i lägenheten. Hur kunde det dröja en halvtimme innan de upptäckte kvinnan? Kvinnan avlider senare av skadorna. Kunde hon ha räddats om hon hittats tidigare?

I utredningen om narkobrott går att utläsa att polisen inte har några problem med att bryta upp dörrar om de misstänker narkobrott. Varför bröt de inte upp dörren här med en gång och sökte kvinnan?
Kvinnan har blivit knivhuggen genom jackan. Var hon på väg ut? Ville hon lämna mannen? Den mordmisstänkte mannen verkar också ha försökt dölja vad han gjort mot kvinnan genom att gömma en blodig gardin. Han har också blötlagt kvinnans väskor. Varför och när skedde det? Vill han försöka dölja något med det agerandet också? Ingenting finns svar på i den öppna mordutredningen. Finns dessa viktiga uppgifter också i slasken?
Intressant är att när mannen grips efter mordet har han elva (11) narkotikaklassade substanser i urinen. Om polisen gripit honom vid det första tillfället för att undersöka om han var narkotikapåverkad hade kvinnans liv kunnat räddas.
Vid husrannsakan i lägenheten efter mordet fann polisen en skokartong med narkotika. Det är framför allt detta fynd ligger till grund för åtalet mot om narkobrotten. Polisen skulle alltså inte bara haft möjligheten att gripa mannen vid första tillfället utan också kunnat valt att göra en husrannsakan. De visste vem de hade att göra med – en våldsam man. Om de inte ville gripa mannen direkt kunde de ha genomfört denna husrannsakan och då gripit mannen för narkofynden i lägenheten och även då hade kvinnans liv gått att rädda.
Det är så stora tabbar som har lett till att kvinnan inte längre lever, utan är en utav dem som mördats av en bekant man, att polisen borde svara på varför de inte ingrep vid det första tillfället och varför det dröjde så länge innan de upptäckte den svårt skadade kvinnan. De bör också lära sig av detta. Istället verkar det som om polisen försöker dölja eller mörka sitt eget agerande.

Även domstolen tycks medverka till att dölja eller mörka vad som egentligen hände här. I normala fall brukar tingsrätter gå på djupet i mordåtal och ta reda på alla detaljer. Här gör inte tingsrätten det, men mannen döms till livstid. Han överklagar och hovrätten mildrar påföljden. De tycker att omständigheten att kvinnan frivilligt var i mannens lägenhet och inte försökte lämna den, ska leda till ett lägre straff. Mannen döms istället för livstid till det tidsbestämda straffet 16 års fängelse. Den mildrande påföljden utdöms trots att han är återfallsbrottsling och alltså har mördat tidigare och trots att domstolen inte resonerar om varför kvinnan hade jackan på sig dvs om det var så att hon försökte lämna honom och det fick honom bli aggressiv och att dödligt skada henne. (Hovrätten ligger i samma stad som tingsrätten och som där mordfallet inträffade. Dömandet har alltså inte rört sig från den lokala polisens distrikt.)

Det här fallet borde granskas. Är det så att kvinnan och hennes liv anses mindre värdefull för att hon hade ett visst leverne?

Frågor att ställa till polisen:

Var finns mordutredningen? Har polisen lagt den i slasken? Varför i så fall?
Vad hände vid det första tillfället när polisen kallades till platsen? Hur gick det till när polisen gjorde bedömningen att allt var lugnt – särskilt med tanke på att grannar reagerar över denna bedömning? Kontaktade patrullen ledningen? Var det ledningen/ansvarigt befäl som gav sitt godkännande till att patrullen kunde åka trots mannens våldsamma bakgrund och att de borde ha märkt att han var narkotikapåverkad?
Det här oengagerade och slarviga hanterandet av patrullen och befäl tyder på att polisen inte tar kvinnors säkerhet på allvar. Samma polisområde har ett par år tidigare begått ett liknande misstag i ett uppmärksammat fall. Även då mördades en kvinna trots att polisen visste att mannen fanns där och var våldsam. Varför upprepas detta misstag en gång till?
Hur kunde dröja mer än halvtimme innan kvinnan upptäcktes – svårt skadad men vid liv?
Varför tycks polisen ha koncentrat alla insatser på mannen och inga på att söka igenom lägenheten och undersöka om kvinnan fanns där – särskilt med tanke på att grannar hört en kvinna skrika?
Om polisen själva försöker dölja/mörka sina ödesdigra misstag och undgår granskning och därmed kritik – kan det hända igen? Är kvinnors liv inte mer värda i detta polisområde än att polisen väljer att inte lära av katastrofala misstag genom att inte vara öppna med att det har begåtts misstag? Tyder inte det på en arrogant inställning till kvinnors säkerhet och trygghet? I så fall är det mycket illavarslande.
Kvinnan kunde ha räddats. Hur kunde detta ske?

Och dessutom en fråga till de inblandade domstolarna – Varför ifrågasätter inte två olika domstolar (låt vara att de ligger i samma stad) den bristfälliga hanteringen utan fortsätter att dölja misstagen genom att inte kartlägga kvinnans sista tid i livet?
Att hovrätten dessutom förminskar mannens dödliga våld på kvinnan och lägger skulden delvis på henne för att hon blir mördad – hon skulle ha lämnat honom, vilket faktiskt kan vara precis det som hon försökte göra och som ledde till mordet; det är kvinnoförakt.

Tidningars och TV:s grävande kriminaljournalister tar sig ständigt an fall där män har dömts ”oskyldigt” eller inte fått rättvisa. Sådana här fall som mordet 2016 får därför kvinnorörelsen och feminister själva gräva i. Ingen annan gör det.

4. Dödade kvinnor –
bör kvinnorörelsen föra en 
egen statistik?

Ovan finns angivet antalet fall, rapporterade i media, av mäns dödliga våld mot kvinnor – sammanlagt över 30 dödade kvinnor. I flera av dessa väljer polisen rubricera ned brottsmisstanken till vållande till annans död istället för mord.

Som diskuteras ovan bör/ska polisens utredningar av mord på kvinnor ses i samma kontext som övriga utredningar om mäns våld mot kvinnor. Mönstret är att polisen demoniserar kvinnor (tillskriver dem negativa egenskaper kopplade till kön) och att de förminskar mäns våld. Polisen tror lättare på mäns utsagor och misstänkliggör våldsutsatta kvinnor. Vore det inte så skulle vi t.ex. inte ha en situation där de flesta anmälda sexualbrott bara läggs ner utan åtgärd.
Det är oroväckande att en manligt kodad poliskår utreder mäns dödliga våld mot kvinnor utifrån sina värderingar och att utredningarna nästan aldrig ifrågasätts utan att de mynnar ut i en ”sanning” över hur verkligheten är – ett sorts färdigt facit. Detta facit upprepas sedan av andra myndigheter och därigenom reproduceras felaktigheter.

I minst två fall i uppställningen om dödade kvinnor 2017 rör det sig om en son som mördat sin mamma, ett fall är en man som mördat sin syster och i ett fall en pappa som mördat sin dotter. Kommer de med i Brås årsstatistisk över mord på kvinnor i relation?

Som också anges ovan finns ett antal fall där kvinnors död alltför lättvindigt bortförklaras som naturliga orsaker. Kanske anses våld mot kvinnor vara en del av dessa ”naturliga” orsaker – som en internaliserad inställning? Då poliser har en demoniserande syn på kvinnor är det också lättare att tolka in egna föreställningar om hur det borde ha gått till och sedan snabbt blir det ett facit som styr utredningen.
I ett fall för några år sedan hittades en kvinna hängd och bredvid henne hängde hennes barn. Denna händelse tas ur minnet – den verkar vara svårt att hitta på nätet (tar gärna emot tips om någon hittar den). Polisen ansåg, enligt vad som verkade relativt lättvindigt, att kvinnan hängt barnet och sedan hängt sig själv. Så var det fallet ”löst” och kunde anses uppklarat. Men stämde polisen bedömning med vad som verkligen hade hänt? Fanns det inte anledning för polisen att då gräva djupare i det här fallet? Det fanns frågetecken. Är inte detta ett utmärkt sätt att dölja ett mord på en kvinna och hennes barn? Särskilt med vetskap om att en manligt kodad polis nästan översiktligt lätt slår fast att kvinnan begick självmord och mördade barnet innan, när sanningen kanske är en annan? Minns tågstäderske-fallet, då polisen snabbt beskyllde kvinnan för terrorbrott, och minns fallet i Falkenberg – där polisen skarvade och slarvade.

Om –  som en utgångspunkt – att hälften av de ca 25 ”naturliga” dödsfallen där polisen inte ”misstänker” något brott inte är ”olyckor” eller ”sjukdomar” (eller är något annat ”luddigt” skäl/orsak, se polisens uttryck ovan: ”allt är luddigt”)  – var hamnar vi då?
Kanske 12-13 av olyckorna/sjukdomarna/självmorden/bränderna är faktiska mord – som inte utreds av bekvämlighet eller för att poliskåren har ett motstånd mot / inte vill engagera sig i något så beklämmande som mäns våld mot kvinnor.
Då blir statistiken över mord på kvinnor 2017 snarare cirka 40 stycken. Var finns då den statliga upprördheten? Var finns statsministern, justitieminister och rikspolischefen? Var finns de allvarliga poliserna på rad, de som uppträder vid skjutningar eller terrorbrott?
Genom att både rubricera ner kvinnors dödsfall till vållande eller genom att inte utreda dessa fall så hålls antalet mördade kvinnor nere. Det påverkar i sin tur statistiken – det blir en snöbollseffekt som är mycket obehaglig. Sverige ser ut som ett bättre samhälle för kvinnor, än det är.

Specialgranskningen ovan om mordet 2016 på en kvinna visar på en förfärlig hantering av polisen – på alla sätt. Det handlar om ett ointresse för kvinnors liv och säkerhet. Kvinnan kunde ha räddats.
Det kanske inte är konstigt att Polismyndigheter inte svarar på debattartikeln om att alla poliser bör arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det här fallet 2016 fall visar på motsatsen.

Mäns dödliga våld mot kvinnor är könspolitik. Att låta en poliskår som själva är del av det könspolitiska problemet utreda mäns våld mot kvinnor är olämpligt – särskilt som det sker utan granskning. Det är inte objektivt. En poliskår som inte vill erkänna sina egna fördomar mot kvinnor och därigenom underlåter att utkräva ansvar för mord på kvinnor bör och ska inte ges ett övergripande ansvaret för att utreda mord på kvinnor.
Att inte utreda när kvinnor mördas måste anses vara den ultima förminskningen av kvinnors värde.

I en artikel från nättidningen Feministiskt perspektiv berättar spanska kvinnorättsaktivister hur de märker att regeringens statistik över mord på kvinnor inte stämmer med verkligheten och att polisen avbryter eller lägger ner utredningar då kvinnor mördas.

”Enligt Ve La Luz, och andra ideella kvinnojourer i Spanien, skiljer sig det verkliga dödstalet till följd av våld i nära relationer (aktuella partners, förre detta partners och relationer i pågående separationer) från regeringens officiella siffror. Medan kvinnojourernas statistik visar på 21 dödsfall sedan den första januari i år, uppger spanska myndigheterna 15 konstaterade dödsfall.

Det har blivit en norm i Spanien att man avbryter eller avskriver de här utredningarna

Hur många av utredningarna som faktiskt läggs ner, eller avskrivs, framgår inte av den officiella statistiken.”

https://feministisktperspektiv.se/2017/03/03/madrid-hungerstrejk-mot-vald/

Så svaret på frågan ovan är: JA! Den svenska kvinnorörelsen borde göra som den spanska kvinnorörelsen: föra en egen statistisk över mord på kvinnor, vilka som utreds, hur de utreds och vilka som inte utreds, och utmana en poliskår som strukturellt förminskar och nedvärderar kvinnors rätt till säkerhet, trygghet och liv.

 

 

Prostitutionen och rättvisan – del 3: Polisen, sexköparna & kvinnorna

 

”Man måste ställa sig frågan. Vad är prostitution?” 1)

Inledning

Två tidigare inlägg har behandlat rättsväsendets hantering av prostitution.

I Prostitutionen och rättvisan, del 1, synliggörs hur språket i domstolar, precis som i samhället, media och kulturen, ger sken av att prostitution är som vilket företag som helst där ord som företagsliknande verksamhet, kunder, kundkrets och ekonomisk vinning döljer vad som sker i prostitutionen. Männens-sexköparnas våld och skuld försvinner också. De kan snarare bemötas med förståelse och sympati. Istället väljer rättsväsendet – liksom samhället- att lägga skuld på kvinnor och att tro på myten om den ”lyckliga horan”.

I Prostitutionen och rättvisan, del 2, redogörs för 15 rättsfall. Det handlar om hur sexköpare kommer undan med orimliga utsagor, hur de skyddas med anonymitet och hur domstolar ser olika på män och kvinnor i prostitutionsvärlden. Män, både kopplare och handlare, kommer undan med milda straff medan kvinnor döms strängt. Människohandelsbrotten verkar lättare utdömas för kvinnor som oftast själva är eller har varit i prostituering som om de vore speciellt ”farliga”.

I båda dessa inlägg visas hur prostitutionens män döljer sig i bakgrunden och att kvinnor blir de som får agera skyltfönster och straffas strängast.
Domstolar kommer därigenom att beskydda sexköpare och andra män medan kvinnor, som alltid i historien, blir de som får bära skulden.
Det här inlägget kommer att spinna vidare på samma tema för det är inte endast i domstolarna som prostitutionens kvinnor skuldbeläggs. Det sker naturligtvis även inom polisen.

De mål som når domstolar har alltid inledningsvis startat med en utredning. Den sköter polisen. Några citat från den här artikeln:

Enligt Nils, polisens förundersökningsledare, hade kvinnan och den misstänka gärningsmannen en tidigare relation.
Åklagaren leder utredningen nu, men vi har vår polisiära förundersökningsledare som samordnar utredningsåtgärder, säger Michael, RLC-befäl

Polisens utredare är alltså de som har möjlighet att styra över vilka misstänkta som utreds och för vad, vilka åtgärder som vidtas och vilka som inte vidtas. Även om en åklagare kopplas in har denne inte samma möjlighet att påverka polisutredningen utan makten finns hos polisen. Vill polisen utreda en kvinna och låta männen stå i bakgrunden kan de göra det. Vill polisen släppa sexköpare/våldtäktsmän och koncentrera sig på kvinnor, kan de göra det också. Citatet ovan visar på denna makt.  Förundersökningsprotokoll kan också användas strategiskt av polisen för att hålla åklagare utanför utredningen:

Därför är det mer positivt för resultaten att skicka ett färdigt förundersökningsprotokoll till åklagarmyndigheten. 2)

En avhandlingen ”Mellan kylig objektivitet och stark empati, om åklagares arbete med mäns våld mot kvinnor”, visar på samma problem

Åklagarna berättar också om hur viktigt det är att ge direktiv till polisen som inte förknippas med en risk att ”trampa polisen på tårna” eller ”knäppa dem på näsan”.

Detta gör att åklagare kan vara ”sparsmakade” med att ge direktiv trots att de har en skyldighet att leda förundersökningen.

Polisens makt att styra utredningar påverkar hur kvinnor och män lagförs. Det står polisen fritt att låta könet på den misstänkte avgöra hur skulden fördelas och inte fördelas.
Inlägget kommer att visa på olika exempel på hur polisen styrs av sina attityder till sexköp och prostitution, sin kvinnosyn och sin ovilja att lägga skulden på män. Därigenom upprätthåller polisen manlig sexuell hegemoni eller ”en normalitetsuppfattning om manlig sexualitet”.3)

Polisens struktur är konservativ – och könskonservativ

Synen på prostitution som en mer eller mindre ofrånkomlig och därmed acceptabel företeelse har präglat det patriarkalt styrda samhället under lång tid. Det gäller naturligtvis även i stor utsträckning polisväsendet. Polisen har historiskt och även nutidshistoriskt tenderat att både förminska sexköp (de var emot sexköpslagens införande) och att se kvinnor som problem – se inlägget Polisen och prostitutionen. Polisen är också organisatoriskt och ideologiskt/politiskt en konservativ och könskonservativ organisation. Även om polisen numera ofta i media säger sig se allvarligt på sexköp, visar deras handlingar alltför ofta att det inte stämmer. Det råder en djup dubbelmoral (ett avstånd mellan handlingar och ord) som så ofta när ämnet prostitution berörs.  Å ena sidan ”räddar” polis kvinnor i prostitution och å andra sidan delar de ut det milda dagsböter direkt till sexköparna.

 En kvinna som är gravid i åttonde månaden kunde räddas från prostitution och fick hjälp av socialtjänsten, säger polisens gruppchef 

De gripna männen har erkänt och släppts efter förhör.

– Det blir oftast strafföreläggande vid den här typen av brott som kan ge fängelse i max ett år. Men när de erkänner blir det böter som skrivs ut,
http://www.expressen.se/gt/gravid-i-attonde-manaden-raddades-fran-prostitution/

Prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor verkar också vara ett tabubelagt ämne. Varför skulle annars de allra mest de mest våldsutsatta kvinnorna och flickorna, de i prostitution, behandlas sämst av både polis och övrigt rättsväsende? Dessa kvinnor som alltid har minst hjälp och förståelse att få, de är de ”icke ärbara” kvinnorna per definition och därmed inte särskilt skyddsvärda – i praktiken.
De låga straffen för sexköp signalerar att brottet är ringa och att tvångsåtgärderna för förövarna är därefter. Trots att sexköp är ett sexualbrott driver polisen ingen opinion, som tex för vapenbrott,  för att straffet ska skärpas och att brottsligheten och våldet därmed ska minska.
De 50 dagsböterna för sexköp från HD:s dom 2001 står sig år efter år utan att den instans som är ålagd att försöka förebygga brott – polisen – protesterar.

De stora härvorna skyddar mängder med män

Som anges i inlägget Polisen och prostitutionen under rubriken Kvinnosyn och sexhärvor skyddar polisen både direkt och indirekt män som sexuellt utnyttjar kvinnor och flickor t o m om det sker med grovt våld. I inlägget Prostitutionens och rättvisan, del 2, rättsfall  #5  (artikel här om fallet) visas hur sexköpare anonymiseras av en svensk tingsrätt , likväl som i hovrätten. I Hovrättens mycket milda dom hänvisas till att ”brottsligheten ligger långt tillbaka i tiden”. Utredningen har tog ca 3 år att bli klar med trots att det rörde sig om grovt våld mot en kvinna. Varför tog polisen så lång tid på sig? Var det, det vanliga ointresset? Eller något annat skäl? Ovilja? Det var många sexköpare inblandade här. Det ligger nära till hands att misstänka att utredningens senfärdighet också bidrog till att skydda sexköpande män. Fortfarande vet vi inte vilka dessa män är som utnyttjade kvinnan och också blev filmade. Var det maktens män i Växjö, Göteborg eller på andra orter som sexuellt utnyttjade kvinnan? Politiker? Domare? Polischefer? Tack vare polisens senfärdighet/ointresse belönades mannen med ett milt straff – skyddstillsyn. (Kvinnan fick inget skadestånd.) Vad som blev av filmerna framkommer inte.

Polisen som ”snubblar”

I ett annat fall utreddes en enda sexköpare trots att brottsoffren var minderåriga flickor. Enligt uppgifter till media. hade polisen ” mer eller mindre snubblat över uppgifter när man utredde andra brottsmisstankar”. Det fanns också följande information från de minderåriga flickorna.

Flickorna har berättat att de sålt sex till många, men bevisen anses bara hålla för åtal mot en man. http://www.bt.se/boras/kopte-sex-av-unga-tjejer-man-stalls-infor-ratta/

Polisen ”snubblar över uppgifter” och väljer att bara utreda en enda man? Trots att det är minderåriga flickor som är målsäganden visade polisen alltså inget större intresse att utreda deras förövare. Männen går fria och kan fortsätta begå övergrepp mot andra minderåriga. (TR valde dessutom visa hänsyn till förövaren/sexköparen då han bara blev dömd till köp av sexuell tjänst, inte sexuell handling. Flickorna blev därmed utan skadestånd.)

Göran Lindberg-fallet

Det här fallet synliggör mycket om polis, prostitution och makt och det har skett i relativ nutid.

Som framkommer i Polisen och prostitutionen tillät polisen att en kvinna utsattes för grovt livshotade sexuellt våld utan att ingripa för de ville ”samla bevis”. Polisen, vars uppgift är att förhindra brott, avstod alltså ifrån att hjälpa henne. Som skäl angav ansvarig chef att polisen inte alltid avbryter handel med narkotika för att de behöver samla bevis. Det skulle alltså vara en likvärdig jämförelse med mäns våld mot kvinnor. Kvinnor skulle med andra ord inte självklart ha ett mänskligt värde utan kan anses vara produkter.

Låt oss titta lite närmare på Göran Lindberg-fallet såsom det har rapporterats i media genom åren. Göran Lindbergs greps av SÄPO 2010 efter en tids ”spaning”. Fortfarande vet vi inte varför SÄPO var inblandat. Varför springer Sveriges Säkerhetspolis efter en sexköpare?  Rikets säkerhet?

Inledningsvis skrev media så här när fallet med polischefen avslöjades. (2010)

När utredarna granskade innehållet närmare hittade de namn på flera kända män. De insåg att de kommit en ny sexhärva på spåret och överlämnade materialet till länskriminalen.
Det var inte polischefen, Göran Lindbergs, namn utredarna reagerade över utan på några av de andra.
– Det var namnen på flera välsituerade och kända män i övre medelåldern, säger en källa
http://www.expressen.se/nyheter/flera-kanda-namn-i-utredningen-mot-polischefen-goran-lindberg/

Lite senare förnekande polisen existensen av några nätverk med förövare-sexköpande män och locket lades på. Allt fokus hamnade på enbart Göran Lindberg. Och inte skvallrade han. Han fick också ett relativt milt straff och en mild behandling. Han är nu ute sedan länge och kan nog räkna med visst ”beskydd”.

Samma år framkom att ”Nora” från radiodokumentären ”Den fastspända flickan” redan 2007 anmälde den gärningsman som var Göran Lindberg. Uppsalapolisen utredde inte anmälan utan lade ner den.  Artikel från 2010:

Men trots att hon redan år 2007 kunde ge polisen både signalement och telefonnummer till förövaren dröjde det fram till 2010 innan han greps.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16046307.ab

Några år senare, år 2013, utförde nättidningen Feministiskt perspektiv en djuplodande granskning av Göran Lindberg-fallet och hur de sexnätverk som döljde sig bakom det, lämnades outredda.

Grova brott mot unga kvinnor lämnades outredda i väntan på undersökningen som skulle leda till gripandet av polischefen Göran Lindberg. Av förundersökningen till det mordåtal som avslöjade Lindberg framgår att flickorna som utsattes för övergrepp och gruppvåldtäkter pekat ut hundratals män.
https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/

År 2013 medgav också ansvarig utredande polis att det varit 100-tals män inblandade men att det skulle blivit för dyrt att utreda dem. Men varför sa inte polisen det från början då? Varför vänta tre år?

Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

Om polisen ändå skulle kontrollerat alla telefonnummer skulle många oskyldiga berörts.

Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.*
http://www.metro.se/artikel/polisen-f%C3%B6r-dyrt-att-jaga-sexk%C3%B6pare-lindbergh%C3%A4rvan-xr

Alltså: 600.000 kr ansågs för dyrt för att utreda våldsamma livsfarliga män. Låt oss komma ihåg den summan. Vad som prioriteras ekonomiskt inom polisen verkar alltför tydligt hänga ihop med vem som utreds och för vad. Inte beloppet i sig.

Organiserade grova gruppvåldtäkter – som missas igen

Några år senare, 2014 ”avslöjades” en bilskollärare, Tony M, och hans våldsamma beteende mot kvinnor och flickor.

När han lyckats övertala kvinnorna att gå med på att sälja sex ”testade” han dem ofta själv innan han sålde dem till andra män.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18363746.ab

I utredningen framkommer att ett stort antal andra män deltog i gruppvåldtäkter av utsatta unga tjejer. Räknar en lågt över vad som framkommer är det åtminstone 70 män som deltog på olika platser i Sverige. I organiserade grova gruppvåldtäkter. De lämnades därhän även i denna utredning. Dessa svenska gruppvåldtäktsmän fanns det tydligen inget intresse, drivkraft eller någon vilja från polisens sida att få tag på. De kom därmed att skyddas. En enda sexköpare fälldes. Resten av de minst 70 männen vet nu att de förmodligen kan fortsätta ifred med sin ”verksamhet”. Inte heller Tony M vittnade om vilka de andra männen var.

Polisen utvisar våldsutsatta kvinnor som är brottsoffer

Ett annat stort problem med polisens agerande i samband med prostitutionsrelaterad brottslighet är hur de behandlar kvinnor som är brottsoffer.  Inte bara låter de bli att ingripa när kvinnor utsätts för våld, de utvisar också kvinnor med utländsk bakgrund utan att bry sig om att de är brottsutsatta och behöver extra skydd. Rasism och kvinnohat/förakt tycks förstärka varandra till att just behandla utländska kvinnor särskilt dåligt.

Polis utvisade kvinna  – missade därför sitt skadestånd

För 7-8 år sedan ”slog ”polisen till mot män som sålde en kvinna. I Tingsrättsdomen framkommer att kvinnan behandlas förfärligt. Hon såldes till olika män bland annat  till flera män som kunde utnyttja henne en hel natt, i grupp (gruppvåldtäkt) och hon såldes mellan olika ”ägare. Som ett objekt.  Det rådde alltså inget tvivel om att hon var ett brottsoffer.
Trots att polisen själva bedrev omfattande spaning och avlyssnade teletrafik och visste hur kvinnan behandlades, beslutade de ”om avvisning enligt utlänningslagen till Rumänien”.

Över hundra avlyssnade telefonsamtal kring sexhandeln kommer användas som bevis under rättegången mot de elva männen. Den 23-åriga kvinnan som är från Rumänien ska även ha blivit såld mellan hallickarna för 20 000 kronor
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=4927008

Tingsrättens dömde också flera utav männen till människohandel. Tyvärr mildrar – förstås – hovrätten åtalet och men dömer för bla grovt koppleri (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12). Människohandel är ett brott där den utsatte får skadestånd men även då de misstänkta döms för grovt koppleri är det brukligt att utdöma skadestånd.
Men kvinnan fick inget skadestånd. Hon utvisades ju av tidigt av polisen. Hon fick inte något målsägandebiträde eller ens veta att hon var ett brottsoffer och vilka rättigheter hon har då. Vem ger henne upprättelse? Vem finner ut var hon befinner sig och ställer till polisen till svars för det här skandalösa kränkningen av hennes mänskliga rättigheter? Vem gräver? Vilken journalist har drivkraft och resurser? Ett brottsoffer är ett brottsoffer – även om det ”bara” är en rumänsk kvinna som anses vara ”icke ärbar” enligt svensk polis.

Polis utvisar kvinnor med deras hallickar

Ett annat tillfälle när polisen slog till och utvisade kvinnor som var  brottsoffer var då två nigerianska kvinnor utvisades utan någon utredning. Polisen uppger t o m för media att de hade hallickar.

De två kvinnorna som påträffades och som enligt polisen var kända prostituerade har redan utvisats, tillsammans med två män som misstänktes vara deras hallickar. Den misstänkta bordellverksamheten kommer inte att utredas vidare.
http://www.metro.se/artikel/polisen-misst%C3%A4nker-barnarbete-p%C3%A5-bordell-i-biskopsg%C3%A5rden-xr

Det är ren bekvämlighet och ett djupt ointresse likväl som rasism och nedvärdering av kvinnor om styr polisens s k bedömningar i det här fallet . Det är ett brott att handla med kvinnor i Sverige. Hallickverksamhet är förbjuden. Ändå väljer polisen att titta åt andra hållet och skicka ut kvinnorna med deras ”ägare”. Precis som Lydia Cacho skriver om att poliser i alla länder hon har varit i, väljer att blunda. Svensk polis är alltså inte bättre.

Polisen försvarar att de utvisar kvinnor som är brottsoffer

Även i rättsfallet som kallas den stora traffickinghärvan i Göteborg (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12) valde polisen att utvisa att utvisa åtta av de rumänska kvinnorna som utsattes för brott. Men eftersom fallet uppmärksammades så mycket  fick de kritik för det beslutet. Men polisen tyckte att de hade gjort rätt.

Polisen i Västra Götaland menar att den inte gjorde fel när åtta prostituerade kvinnor utvisades till Rumänien.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=4868663

Jo, polisen gjorde fel. Att de inte ens förstår själva varför säger rätt mycket om synen på kvinnor i allmänhet och på kvinnor i prostituering i synnerhet. Kan polisen hantera sådana här ärenden? Ska polisen hantera dem? Kan eller ska polisen hantera mäns våld mot kvinnor som prostitutionen är en del av? Eller har de för djupa fördomar som går mer än 100 år tillbaka? Till reglementeringens Sverige?

Polis utreder kvinnor med provsexköp

Samtidigt som polisen utvisar utländska kvinnor som är brottsoffer väljer de tvärtom att utreda just utländska kvinnor – om de tycker att kvinnorna är brottsliga.

Sexköparnas intressen är viktigare än om kvinnan är ett brottsoffer

I inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt rättsfall #1, dömdes en kvinna och en man till stränga straff för att ha ”lurat” sexköpare. Kvinnans kropp användes som lockbete och den dömde mannen stod för våldet, ett våld som han också riktade mot kvinnan. Från inlägget:

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Kvinnan häktas också trots att hon kan vara ett brottsoffer. Polisen verkar inte utreda om hon är utsatt för tex olaga hot, olaga tvång, misshandel, grov kvinnofridskränkning eller något sexualbrott utav den misstänkte mannen. Som angetts ovan har polisen stora möjligheter att styra en utredning och därmed vilket åtal som väcks. I förlängningen kan även polisen påverka vilka misstankar som domstolen väljer att döma utifrån.  Har den här kvinnan fått en rättvis bedömning?  Eller har polisen tidigt, via alla sina spaningsinsatser bestämt sig; sexköparnas intressen ska stå  i främsta rummet – inte kvinnan och hennes rätt att slippa våld?

Polis utreder thailändska kvinnor – ett tecken på rasism, exotism och sexism?

Andra utländska kvinnor som inte heller utvisas är de thailändska kvinnor som poliser under senare tid har börjat utreda. Till Thailand åker svenskar och ser utbredd sexhandel. Thailändska kvinnor är utsatta för en annan sorts rasism, en grovt sexualiserad rasism. Upprätthåller svensk polis dessa föreställningar?
Det verkar särskilt som Stockholmspolisen och Uppsalapolisen i så fall ägnar sig åt denna rasism- de som inte utredde alla de 100-tals svenska män som det fanns uppgifter om i Göran Lindberg-fallet. Eller alla gruppvåldtäkterna i bilskollärare-fallet.
Thailändska kvinnor och deras vandel har stått i fokus i Solna, på Östermalm i Stockholm och i Uppsala. I samtliga fall har polisen lagt ner omfattande spaningsresurser på thaimassage-salonger. Vad är då problemet? Problemet, som polisen anser att dessa salonger är, är knappast nytt. Det har pågått under lång tid. Vill polisen ”visa handlingskraft”? ”Slå mot” prostitutionen? Eller är det kopplat till ökad rasism?

I samtliga fall har polisen bedrivit spaning genom att sitta i civila bilar och se män, män och åter män, med mer eller mindre suspekta beteenden, gå in och sedan komma ut ur massage-salongerna. Dessa män har fått göra det de gör utan åtgärd från polisens sida.

Metoden ”provköp” är provsexköp – etiskt rätt?

En metod som polisen tycks använda för att samla ”bevis” är att genomföra s k ”provköp”.
Provköp verkar polisen använda när de t ex vet att narkotikaförsäljning sker. Då kan polis spela narkotikaköpare. Ordet provköp är alltså direkt överfört till då polisen spelar sexköpare. Detta sker efter att en chef har läst på Flashback och fått någon sorts ”tips”. ”Provköp” innebär att polismän går in på salongerna och får massage för skattepengar.

Provköp är dessa sammanhang snarast att beteckna som provsexköp. Det handlar om att polismän spelar förmodade sexköpare. De vill alltså uppfattas som sexualbrottslingar. Svensk polis använder 17 år efter sexköpslagens införande precis samma metoder som polismän gjorde under 1880-talets reglementering när de haffade kvinnor genom att utge sig för att vara män på jakt efter ”liderliga” kvinnor. Svensk polis verkar alltså inte ha rört sig en millimeter sedan 1800-talet. Vad säger det här svensk polis och deras utveckling? Deras värderingar?

En annan fråga är: är det ens lagligt? Får polisen använda kvinnors kroppar så här? Förutom att agerandet synliggör att polismän inte har några hämningar över att spela sexualbrottslingar, är det ens etiskt försvarbart? Hur kan svensk polis vid ett tillfälle, i tjänsten, agera tilltänkta sexköpare och utnyttja thailändska kvinnor och för att vid andra tillfällen kunna hantera att möta och bemöta kvinnor som utsatts för sexualbrott?? Om det är så lätt för polis att spela sexualbrottslingar?

I Solnafallet gjordes några provsexköp av civila polismän. På Östermalm i Stockholm verkar inte några provsexköp ha skett, åtminstone inte vad som går att utläsa i media.

Uppsalafallet – bröststorlekar och poliskalsonger

I Uppsalafallet däremot skedde minst tio provsexköp. Fallet är intressant att specialstudera eftersom det lades stora resurser på det men också genom det sätt som de provsexköpande polismännen vittnade om de thailändska kvinnorna. Här och här finns artiklar om fallet.

Utredningen startades av en gruppchef hos Uppsalapolisen, det var alltså ingen prostitutionsenhet som hanterade fallet. Gruppchefen hade, enligt utredningen, hängt på Flashback och fått information av sexköparna som diskuterade sina besök på thaimassageställen. Polisen anser sig också ha fått ”tips” – oklart från vem och i vilket syfte. Prostitution har alltid lockat fram dåliga sidor från män med hämndbegär mot kvinnor och som styrs av kvinnohat. Det visar historien. Men det bekommer inte Uppsalapolisen.
Genom hela utredningen går som en röd tråd att polisen ”misstänkte” sexförsäljning och att problemet då är de thailändska kvinnor som äger salongerna. Den ena thailändska kvinnan verkar ha en svensk man. Lever han på avkastningarna? Det verkar inte Uppsalapolisen utreda.

Sammanlagt genomfördes 12 provsexköp av 10 polismän. På skattebetalarnas bekostnad gick de alltså in salongerna och klädde av sig och lät sig masseras av thailändska unga kvinnor. Några utav dessa ansåg polisen, i utredningen, vara brottsoffer som den thailändska kvinnan har nyttjat. Hur gick det till när polisens kom på att de skulle utnyttja dem lite extra i tjänsten?  Diskuterade de inte det moraliskt ytterst tveksamma i att polismän bidrar till ytterligare utnyttjande av kvinnor? Troligen har de inte tänkt tanken vilket syns i deras PM. De tycks snarare uppleva sig själva som väldigt trevliga ”kunder”. (Som för övrigt ofta sexköpare också gör.)

Gruppchefen är en utav dem som gör provsexköp. Han verkar själv ha stor erfarenhet av thaimassage. I sitt PM skriver han bland annat.

Utifrån mina tidigare erfarenheter av thaimassage var det tämligen enkel massage jag fick.

Av egen erfarenhet vet jag att thaimassage emellanåt kan göra ont eller kännas lite obekvämt.

Gruppchefen skriver också att ”happy ending” är en

benämning på att en massage avslutats med en avsugning eller en avrunkning för att klienten på det viset får en skön avslutning på massagen. (vår understrykning)

”Skön”? För vem är det skönt? Är det rimligt att en gruppchef inom polisen skriver så här? Vad säger det om honom, och hans anställda – särskilt de som också ägnar sig provsexköp i tjänsten?

Annat som de provsexköpande polismännen skriver i sina pm är:

där satt det två thailändska flickor i 20-30 årsåldern

hon började väldigt fort massera mig på rumpan och låren

kvinnan är av thailändskt ursprung, är ganska mörk i hud, höga markerade kindben samt ganska kantig haka

en något mullig thailändsk kvinna

samtliga var av asiatiskt ursprung

kvinnan var helt klädd i svart

vid flera tillfallen rörde hon mitt kön med sin handrygg

men hon rör aldrig genitalierna i detta läge

kvinnan var iförd blommiga hotpants samt en löst hängande topp som exponerade brösten när hon lutade  sig fram

en av kvinnorna hade en liten leverfläck på höger sida av ansiktet i höjd med näsan

hela magen och ryggslutet var exponerat

thailändsk kvinna normal kroppsbyggnad, blått linne

så drog hon av mig mina kalsonger

kvinnan hade dubbelhaka

hon hade stora bröst i förhållande till längden

Vad säger det här om svensk polis och deras kvinnosyn? Vad de har för självpåtagen rätt till att säga och tycka om dessa kvinnor som om de inte var människor? Är det ok att svensk polis skriver om sina kön och rumpor i samma utredning där de säger sig vilja bekämpa prostitution? Kan det bli mer kränkande än så här för thailändska kvinnor? Har Gruppchefen och de provsexköpande polismännen i själva verkat tagit sin syn på thailändska kvinnor från besök i Thailand till Sverige? En grovt sexualiserad syn på thailändska kvinnor?

De provsexköpande polismännen skriver också, som en del i utredningen, vilka ”känslor” de får och om hur de ”upplever” situationen. (Jag fick en känsla av…, jag upplevde att…). En sådan nivå styr alltså en svensk polisutredning inom prostitutionsområdet där thailändska kvinnor åtalas och döms.

I fallet användes stora polisresurser, både i utredningen (där provsexköpen ingår) och i den 14 månader långa spaningen. Det fanns två åklagare, en IT-revisor och två skatterevisorer.
Vad kostade allt detta? Mer än 600.000 kronor som ansågs för dyrt för att utreda hundratals sexualsadistiska män som våldtar utsatta tjejer? Som fortfarande kan härja fritt?
Två sexköpare åkte fast, varav en var bekant med polisen och det uppstod en ”speciell” stämning när han åkte fast. Den ena friades av hovrätten som samtidigt dömde de två kvinnorna hårdare. Det är svensk rättvisa i ett nötskal.  En sexköpare.  Det var allt.

TIPS!
Tips till Uppsalapolisen, Stockholmspolisen andra polismän som påstår sig vilja bekämpa prostitution: ställ målade polisbilar (inte civila) vid olika thaimassagesalonger, sätt er där, fika gör vad ni vill, parkera slumpmässigt vid olika tider och olika salonger, så ska ni nog kunna skrämma bort sexköpare. Sexköpare är livrädda för att bli sedda. Så förebyggs brott – en av polisens viktigaste uppgifter.
Då kan svensk polis hjälpa thailändska kvinnor att slippa dessa män. Rasism och fördomar ska inte styra svensk polis. Vilja att bekämpa brottslighetens orsaker ska däremot styra.
Sexköparna driver verksamheten. Det är inte thailändska kvinnor varken i Sverige eller i Thailand som driver prostitution. Det är män. Sexköpande män. Sexualbrottslingar. Eller de kanske också lär sig att de ska göra ”provsexköp”? De kanske får inspiration av svensk polis vad de ska skylla på för att inte bli misstänkta för brott?

Polis tar parti för (sexköpande) män

Förutom att polis inte utreder sexköpshärvor, som den runt Göran Lindberg, förminskar de också sexköparnas handingar eller väljer att bortse ifrån misstankar om sexköp om de stöter på sådana under sina utredningar.

De 24 sexköparna som polisen hjälpte

I Västernorrland avslöjades förra sommaren att en man slagit, våldtagit och grovt kränkt en psykiskt funktionshindrad ung kvinna. När kvinnan anmälde brott dröjde det flera månader innan något hände och inte förrän 10 veckor senare häktades mannen. Polisen verkar också ha struntat i att utreda en del av försäljningen av kvinnan dvs en del övergreppen på henne . Vad säger det om polisen intresse?
Mannen hade sålt henne till ett stort antal män och men endast 24 utav dessa greps för sexköp. I samband med att det här fallet nådde media uttalade polisen att om hon (kvinnan) ”gjort det under tvång är inget som belastar köparen”. Polisen valde alltså själva att vara både åklagare och domare. Dagens lagstiftning ger utrymme för att döma till påföljden fängelse ett år för sexköp (något som aldrig har hänt). Att det aldrig hänt går att se en orsak till genom att den förklarande polisen här utan minsta tvekan skuldavskrev sexköparna från deras ansvar. Därigenom beskyddade alltså polisen sexköparna trots att kvinnan var i en mycket utsatt situation. Männen som utnyttjade henne mot betalning kunde knappast missa hennes blåmärken, hennes rädsla och hennes funktionshinder. De såg också att hallicken fanns i bakgrunden.
Det borde ha utretts om inte lagens strängaste straff ska utdömas men om polisen struntar i att utreda? Vem ska göra det då?

 ”Farlig” kvinna –  gör mer än polisen för att bekämpa sexköp?

Ett annat ärende där polis tog parti för vad som borde varit misstänka sexköpare var då de lade mängder av resurser på att utreda en ”farlig” kvinna. Hon var alltså farlig för män – för förmodade sexköpare. Men i utredningen fanns inget som tyder på att polisen utredde om männen, som kvinnan i vissa fall drogade och stal ifrån, var skyldiga till brottet sexköp eller det likvärdiga brottet försök till sexköp.

Den ”farliga” kvinnan berättade att hon ville undkomma ” att sälja sex” dvs. att tvingas till samlag mot sin vilja och då kom hon på att hon kunde stjäla. Vem kan klandra henne för det? Egentligen?  Däremot är det naturligtvis ett problem om hon drogade männen. Hon döms till 8 års fängelse i tingsrätten – ett mycket strängt straff.  (I hovrätten döms hon till 6.5 år men av någon anledning väljer domarna att inte räkna bort de 9 månader hon suttit häktad så i praktiken fick hon samma straff. Varför? Rätten ansåg att hon inte fått tillräckliga restriktioner i häktet för att de skulle räkna av tiden där dvs hon hade inte lidit tillräckligt. Kvinnohat kan ta sig olika uttryck.)

Männen undkom helt straff. De fick däremot skadestånd i flera fall istället. Så kan det gå.
Inte heller den landsman som fanns i kvinnans bakgrund, som skjutsade och hämtade upp henne, utreds. Bara den ”farliga” kvinnan.

Men kanske gör den här kvinnan liksom kvinnorna och flickorna i inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar sexköpare straffas hårt” det som svenskt rättsväsende borde göra? Med deras handlingar kan de kanske avskräcka män från att köpa sex och att utnyttja kvinnor mot betalning? Det är knappast något 50 anonyma dagsböter gör. Kanske ska vi vara tacksamma för att vissa kvinnor ”offrar” sig och sitter i fängelse, för de gör mer för att bekämpa sexköp än vad polisen någonsin har gjort?

Frågan är varför polisen nästan välvilligt låter sexköpande män slippa undan att utredas för strängare påföljd än 50 dagsböter eller låta män att helt komma undan att utredas för sexköp. Beror det på att polismän (det är alltid just polismän) själva identifierar sig med den här gruppen män?
Sexköpare är som poliserna själva, män utan särskild kriminell bakgrund, familjefäder, lönearbetande och ser sig själva som ”normala”. Det mönstret går igen då våldtäktsmän ses som ”trevliga normala” män eller då en man som slår en kvinna anses vara ”det största offret” som i Kvinnoregistret eller då våldsamma män blir brottsoffer som i de omvända fallen.  Hur mycket spelar polismäns egna identifiering med ”trevliga svenska män” in när de väljer att se mellan fingrarna på sexköp?

Polisen som levde sig in sexköparens ”obehag”

Det sista exemplet på hur polis tar parti för sexköpare är också ett ärende från norra Sverige.

En ung kvinna, 18 år med uzbekiskt ursprung, kom i kontakt med sexköpare via Badoo. Hennes sju år äldre pojkvän, och ytterligare en man, utpressar sedan sexköpare på stora belopp.
En sexköpare lagförs och döms. Han får betala 12.000 kr till staten. Inget dock till kvinnan som han utnyttjade. Däremot får sexköparen själv nästan 170.000 i skadestånd som bland annat  den 18-åriga kvinnan ska vara med och betala. Hon får alltså betala till sin förövare. (Jämför falsk tillvitelse-fallen.)
Men det finns även en annan man som utpressas, som figurerar i utredningen och som även han får skadestånd. Det framkommer att han är en tidigare dömd sexualbrottsling och nu är väldigt orolig för att bli dömd igen. Men trots att det finns inspelningar av hans åtminstone försök till sexköp, slipper han att utredas för sexköp.
Hur gick det till?
Den icke utredde sexköparen säger att han ”sent en kväll” sitter hos polisen Lars. Då ringer plötsligt utpressaren (en man) upp och den icke utredde sexköparen sätter då (lägligt) på högtalartelefonen. Följande vittnar polisen Lars om i rätten:

Under samtalets gång var det även tal om någon form av sexköp och att det skulle finnas bevisning. Lars kan idag inte erinra sig alla detaljer men upprättade efteråt det PM som åklagaren åberopat. Om han själv hade varit i /den misstänkte sexköparens/ situation hade han helt klart känt starkt obehag.

Det finns alltså bevisning på ett sexualbrott men det utreds inte? Polisen Lars hör alltså detta och med vetskap om det misstänkta sexualbrottet gör han ändå inte något. Däremot säger sig polisen Lars förstå sexköparens vånda. Han sätter sig alltså in i en sexualbrottslings situation och tar öppet hans parti. Är detta vänskapskorruption? Män skyddar män? Frågan uppstår då, eftersom polisen Lars så lätt kliver in i sexköparens situation är polisen Lars själv en sexköpare? Hur kan polisen Lars annars så lätt leva sig in i en sexköparens känslor?

En annan fråga är förstås: varför reagerar inte domstolen när detta kommer fram?

Det framkommer också att den unga uzbekiska kvinnan nämner att hon misshandlats av sin pojkvän. Men ingen utreder det. Varför lever sig inte polisen Lars in i den situationen? Tro?
Med i domen mot den 18 åriga uzbekiska kvinnan följer också ett yttrande om hennes bakgrund. Hon kom till Sverige som 10-åring. Som barn var hon utsatt för övergrepp av en släkting som satt ”djupa spår” och hon hamnade i problem i Sverige. Från 14 års ålder har hon varit LVU-placerad på nio olika institutioner.
Hon har utsatts för misshandel och sexuella övergrepp från flera olika pojkvänner och prostitutionen är en del av den misshandeln. Hon har haft depressioner och ångest och säkerligen har männen som utnyttjat henne bidragit till ytterligare psykisk ohälsa.
Nu ska hon alltså ”solidariskt” betala två sexköpare, varav en är icke utredd, sammanlagt 210.000 kr. Är detta rättvisa? För vem finns rättsväsendet? Vem utreder de övergrepp den här uzbekiska unga trasiga tjejen utsatts för? Polisen Lars och hans kollegor?

Slutord och sammanfattning

Det sociala föraktet och avståndstagandet. samhällets kontroll- och maktmedel, har alltid riktats mot kvinnan, aldrig mot mannen.”

Citatet är från Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan från 1990 som på ett alldeles utmärkt sätt beskriver vad som sker i prostitution.  Med utgångspunkt från ett känt rättsfall visar också författaren hur samhället och rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution. Det är nästan 30 år sedan boken skrevs men den fortfarande lika rykande aktuell. Det är inte en slump att antifeministiska män gång på gång återkommer till detta rättsfall. ( Att det dessutom innehåller både incest och sexualsadism gör fallet det till ett ännu större irritationsmoment för vissa män.) Hade inte Hanna Olsson skrivit sin bok hade inte orättvisorna synliggjorts och dessa synliggjorda orättvisor  kan inte antifeminister acceptera. De kunde det inte då och de kan det inte idag.

Inte heller kan rättsväsendet idag behandla prostitution. Fortfarande skuldbeläggs kvinnor.

Den tredelade serien Prostitutionen och rättvisan har namngetts utifrån titeln på Hanna Olssons bok. Första inlägget tog, med utgångspunkt från ett nutida rättsfall, upp hur rättsväsendet fortfarande har stark beröringsångest vid sin hantering av det brännande ämnet prostitution och hur gärna de fortfarande tror på myter.  Andra inlägget handlar om hur domstolars konsekvent skuldavskriver männen i prostitution och lika konsekvent skuldbelägger kvinnorna. De skuldbelägger till och med flickor och tycks värja sig för att se dem som brottsoffer.

Det här inlägget, som är det avslutande i serien Prostitutionen och rättvisan  tar upp den struktur i vårt samhälle som påverkar mest, men som granskas minst, nämligen polisen.

Polisen har makten att välja hur de ska prioritera. Hur de ska spana och hur utredningar ska skötas,vem som utreds och för vad.
Polisen är också som struktur en könskonservativ organisation. De tio inläggen om Polisens #Kvinnosyn visar på hur denna struktur är fast och cementerad. Det tycks också bli värre i takt med att antifeminism har fått fäste hos polisen.
Polisen väljer att trots att de mest utsatt flickorna och kvinnorna utnyttjas av maktmän med sexualsadistiska böjelser, att inte utreda dessa systematiska övergrepp – dessa härvor.  Först ljuger de om att det inte finns några andra män sedan skyller de på att det var för dyrt. Hundratals och åter hundratals män skyddas därmed av den myndighet som ska förebygga och beivra brott.
Polisen väljer att vända det blinda ögat till när de utvisar utländska kvinnor som är uppenbara brottsoffer. De väjer till och med att försvara sina handlingar när de blir kritiserade.
Polisen gör också provsexköp. Istället för att utreda sexköpare spelar polisen själva just sexköpare för att utreda thailändska kvinnor. Oerhört stora ”muskler” läggs på att utreda dessa ärenden. De ekonomiska resurserna verkar outtömliga. Rasism och sexism, kvinnoförakt och antifeminism bildar fyra ben för att detta ska var möjligt. De poliser i Uppsala som har deltagit i den här förfärliga hanteringen jobbar troligen kvar. Kanske möter de våldtäktsoffer både inom och utom prostitution och förminskar deras lidande på samma sätt.
Polisen anser att 600.000 kr är för mycket att utreda sadistiska män men lägger stora resurser på att utreda thailändska kvinnor.
Poliser väljer att skydda sexköpare genom att uttala att de inte ska belastas om kvinnan misshandlas och är psykiskt funktionshindrad.  Polis väljer t.o.m. att identifiera sig med sexköpare.
Poliser utreder inte heller våldet mot kvinnor prostitution trots att dessa kvinnor globalt, enligt studier, är de allra allra mest våldsutsatta.

De exempel som tas upp i inlägget hämtas i stort sett från hela Sverige. Det är alltså inte så att det är ett visst polisområde som är värre än något annat: det är en genomgående struktur inom polisen att det finns djupgående problem med synen på kvinnor och på sexualbrott/sexköp.

Slutsatsen måste bli att Polisen varken bör eller ska hantera mäns våld mot kvinnor vare sig det rör misshandel, våldtäkt, prostitution eller ens sexuella ofredanden (vilket framkommer  i deras egen rapport se Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden).
Dessa brott bör/ska hanteras av en fristående myndighet med befogenhet att utreda specialområdet mäns våld mot kvinnor.

Låt Sverige bli det första landet i världen med en ny ordning för att utreda och lagföra mäns våld mot kvinnor,  på samma sätt som Sverige blev först i världen med att införa en sexköpslag.

 

1) Hanna Olsson, Catrine och rättvisan, 1990
2.) Stefan Holgersson, Polisen bakom kulisserna,  2014
3) Helena Sutorius,  Bevisprövning i sexualbrott. 2014

Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden

Uppdraget har varit att fokusera på sexuella ofredanden på platser där folkmassor uppstår, samt på andra offentliga platser där polisen, direkt eller indirekt, kan medverka till att förebygga brott. Analysen visar att relativt få anmälda brott sker på sådana platser. (s 22)

Polisen kan ansvara för den rättvisande bilden vad gäller omfattningen av brottet och vilka orsakerna kan vara. (s 31)

För några veckor sedan kom polisens rapport Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder. Rapporten har rönt uppmärksamhet i media. Fokus har då hamnat på det som polisen ofta kallar ”tafsningar” från grupper av män på festivaler och liknande. Vad företrädare för den brottsbekämpande myndigheten menar med ordet ”tafs” är brottet sexuellt ofredande.

Bakgrund och vilka som är ansvariga

NOA – Nationella Operativa Avdelningen (med mansdominans bland chefer) tidigare benämnd Rikskriminalpolisen är ansvarig för rapporten. Chefen för NOA är Mats Löfving som blev handplockad till jobbet. Mats Löfving figurerade även i #kvinnoregistret då han kallade frågan om polisen har en dålig kvinnosyn för ”trams”.  Det är alltså denna polischef som är ytterst ansvarig för rapporten. Det kan naturligtvis ses som illavarslande att en polischef som bagatelliserar frågor om kvinnosyn utreder något som har med mäns våld mot kvinnor att göra. Men så är det.

Upprinnelsen till rapporten är att Rikspolischefen dvs Dan Eliasson har givit polisen ett tredelat uppdrag. Det första av dessa uppdrag har han givit till Regionpolischefen i Stockholm, Ulf Johansson.

Även Ulf Johansson figurerar i #kvinnoregistret. Lyssna på Episod 3 i programserien om Kvinnoregistret. Det är till honom en ansvarig kvinnlig polischef vänder sig till om den kultur som råder på Södertörnspolisen och om de olagliga och kränkande excellfilerna. Trots att Ulf Johansson alltså tidigt får reda på omfattningen av kvinnoregistret gör han ingenting åt det utan det hela avslöjas istället av Ekots grävande reportrar. I inslaget länkat ovan framgår att Ulf Johansson inte vill svara på några frågor om grunden till sitt handlande. Eller snarare avsaknad av handlande.

Polischef Ulf Johansson här även hjälpt en polisman som sexchattade med en 14-årig flicka, på arbetstid, att få behålla jobbet och han benämnde mannens handlande som ”något slags upptåg”, se inlägget Polismäns brott mot flickor och kvinnor.

Mats ”Trams ” Löfving och Ulf ”något-slags-upptåg” Johansson är alltså de polischefer i Sverige som främst är utsedda att rapportera om sexualbrott. Då förstår en varför det blir som det blir med  kvinnosynen – som inlägget återkommer till.

Rapportens uppdrag

Uppdraget är tredelat och består av:

  1. Att gå igenom alla anmälningar rörande sexuellt ofredande under festivalen ”We are Stockholm”
    Ansvarig: Regionpolischef Ulf ”Något-slags-upptåg” Johansson
  2. Att göra en landsomfattande kartläggning för att undersöka sexuella ofredanden bland ungdomar. Kartläggningen ska fokusera på sexuella ofredanden som begåtts i folksamlingar.
    Ansvarig: Mats ”Trams” Löfving
  3. Att anordna möten mellan polisen och ungdomar för att inhämta deras synpunkter om sexuella ofredanden.
    Ansvariga: Samtliga Regionpolischefer (8st).

Det är alltså inte uppdraget att ge en lägesbild över sexuella ofredanden som helhet utan att ge en lägesbild över sexuella ofredanden i folksamlingar.

Då uppstår två frågeställningar:
Varför begränsas uppdraget till festivaler och folksamlingar?
Varför är rapportens namn missvisande? Är det avsiktligt eller pga inkompetens?

Syftet med rapporten

Syftet med rapporten är att skapa underlag för polisiära åtgärder. Då är det givetvis viktigt att veta var brottet sexuella ofredanden sker för att kunna åtgärda något. Därför redovisas detta inledningsvis. Trots att polisen skriver i rapporten att miljön dvs var brottet sker har relevans så framkommer det att polisens eget register inte behöver ange detta.

Från rapporten:

”Det är inte tvingande att ange miljön i RAR vilket innebär att åtskilliga anmälningar saknar uppgiften. Uppgifterna i anmälningarna från 2015-2016 som saknade miljöangivelse har korrigerats efter genomgång vilket gav att många av brottsplatserna var i privata hem eller på annan enskild plats.”

Det här indikerar tydligt att poliser i stor utsträckning verkar ointresserade av var sexuella ofredande sker eftersom de inte (ens) angett plats i anmälningarna. Det är också symptomatiskt att det är när brottet sker i privata hem eller annan enskild plats  som polisen inte anger plats. Vad säger det om ingripande polisers inställning till sexuella ofredanden i stort?

Varför skyddas de gärningsmän som begår brottet i hemmiljö eller på enskilda platser? Vilka gärningsmän kommer då undan?

Statistiken

I början på rapporten anges hur anmälda sexuella ofredanden fördelar sig på inom nio olika kategorier av miljöer.

Flest sexuella ofredanden sker i skolan, på privat plats men framför allt på nätet.

Det är endast 2 % av anmälningarna som sker inom kategorin evenemangsområde och det anges att flertalet angrepp har skett av en enskild gärningsman.  Ändå väljer Polismyndigheten att tidigt i rapporten (sid 7 och sid 9) nämna ordet ”Taharrush gamea” – samma ord som förekommer flitigt på nätforum som Flashback. Vad säger det om rapportens värderingar?

Eftersom rapportens fastställda uppdrag är att fokusera på sexuella ofredande i grupp är upplägget sådant att rubriken: ”Sexuella ofredande i grupp” återkommer under alla nio kategorier.

Trots att det alltså framkommer att det antalsmässigt är väldigt få sexuella ofredanden som sker på det sättet så upprepas ordet ”grupp” gång på gång i rapporten. Med tanke på hur statistiken ser ut blir det vilseledande.

I rapporten anges också att när det handlar om sexuella ofredanden i miljökategorin ”gata, väg och park” har gärningsmannen utifrån signalementsuppgifter inte någon specifik profil utan varierar från unga pojkar till män 50-60-årsåldern. Av 319 anmälda sexuella ofredanden i denna kategori under 2015 finns endast i 17 fall misstänkta gärningsmän. Utav dem var 4 svenskar och resten utländska. Men vilken nationalitet hade de andra 302 gärningsmännen? Var de kanske trevliga svenska grabbar eller svenska medelålders män?  Sådana som polisen själva lätt kan känna viss ”förståelse” för? Som de själva kan identifiera sig med?

Genom att polisen själva fokuserar på utländska förövare ges intryck av att det är dessa som är problemet. Det är de inte enligt brottsoffrens signalementsuppgifter. Det här är ett ohederligt beteende av polisen. Det får en att fundera över om polisen i stor utsträckning styrs av främlingsfientliga värderingar.

Brister hos polisen som framkommer i rapporten

På flera ställen i rapporten framkommer, som även kommenterats ovan, att det finns brister hos polisen själva.

-Ett betydande antal utav anmälningar om sexuella ofredande saknar uppgift om   (s 7)

-Bättre uppgifter i anmälan skulle ge  bättre möjligheter till analys och till besluta om åtgärder o prioriteringar (s 10)

-Polisen slarvar rörande anmälningar om sexuella ofredanden som sker i skolmiljö. Anmälningarna är alldeles för kortfattade i ca 25% av fallen. (s 16)

-Under We are Stockholm 2014 lades samtliga förundersökningar ner både angående sexuella ofredanden och våldtäkt. Det är polisen som genomför utredningsåtgärder. De har alltså helt fallerat.

-Under We are Stockholm 2015 lades samtliga (utom ett fall) ner. Rapporten skriver ”Under genomgång av ärenden förefaller det som om ingen frihetsberövad gärningsman har blivit topsad, vilket borde ha skett. ”(s 18). Detta är slarv och ointresse från polisens sida.

Rapporten skriver att det inte har gått att analysera det tredje uppdraget (att fråga ungdomar) eftersom polisen inte har genomfört arbetet i skolorna på ett samordnat sätt (s 19). Rapporten och därmed polisen har med andra ord själva fallerat helt i ett utav de uppdrag de skulle utföra. De klarade inte att samordna skolbesöken på ett strukturerat sätt.

Inte några utav dessa uppräknade exempel när rapporten visar på stora brister hos polisen har diskuterats i media. Men polisen styr idag helt mediebilden och media läser inte rapporten – åtminstone verkar det inte så.

Brister i bemötande av brottsdrabbade

På en hel del ställen nämner rapporten om brottsoffers beteende och om sådant som rör bemötandet av dessa men uppenbara brister problematiseras inte. Här ställs frågorna som inte ställs i rapporten från NOA.

Rapporten sid 4:
Brottsoffret tvekar också att anmäla brott eftersom det för många är jobbigt att prata om händelsen.”
Fråga: Vad gör polisen för att göra det mindre ”jobbigt” för brottsoffret?

Rapporten sid 7:
Samtliga polisregioner vittnar om att anmälningsbenägenheten är låg.
Fråga: Vad gör polisen för att få fler att anmäla?

Angående sexualbrott begångna under 2015 års We are Stockholmfestival skriver rapporten:
Bevisläget har visat sig vara mycket svårt då i stort sett samtliga brottsoffer i samråd med vårdnadshavare inte haft ork och / eller vilja att medverka till fortsatt utredning. ……
Fråga: Varför vänder rapporten/NOA skulden ifrån polisen till brottsoffret? Vad menas med ”har visat sig”?

Istället för att rakt av påstå att bevisläget har ”visat sig” borde frågan ställas:
Fråga: Varför är polisen så dåliga på att stötta brottsoffer? Har de rätt utbildning, rätt inställning, rätt personliga egenskaper för att bemöta unga sexualbrottsdrabbade?

Om rapporten från NOA så självklart lägger skulden på unga tjejer, vad säger det om synen på dessa tjejer?

Det är oroväckande att brottsoffer skuldbeläggs istället för att diskutera brister i den myndighet som ska hantera dem. Det är inget nytt att sexualbrottsoffer inte har ”ork och/eller vilja” att anmäla eller fullfölja en utredning. Men det låter i rapporten från NOA som om de inte vet det. Det låter rentav som det är något nytt de kommit på.

Det handlar i grund och botten om polisens bristfälliga bemötande av sexualbrottsoffer – särskilt av tonåriga tjejer,
Fråga: När kommer rapporten från NOA och Mats ”Trams” Löfving hur sexualbrottsdrabbade bemöts? Som heter:

”Lägesbild över brister hos polisen i bemötande av sexualbrottsdrabbade och hur det ska åtgärdas”.

Tror ni en sådan rapport kommer? Någonsin?

Förstärker polisen våldtäktsmyter vid möten med ungdomar?

I den avslutande delen av rapporten där polisen har besökt ungdomar på ett osystematiskt och ”påhittigt” sätt anges att flera av ungdomarna berättar om brott som sker i hemmen.

Fråga: Vad gör polisen åt dessa brott? Vad händer om någon vill anmäla ett sådant brott – anses hon trovärdig och är polisen ointresserad av tonåriga tjejers upplevelser?

Citat från rapporten
Ungdomar tror att bakgrunden till sexuella ofredanden ….kan bero på dålig kvinnosyn.
Fråga: Vad tror NOA:s chef Mats Löfving om det resonemanget? Är kvinnosyn viktigt att problematisera och diskutera för att belysa orsaken till sexuella ofredanden och att kvinnor och flickor ska känna att de har tillgång till polisen alldeles oavsett omgivningens kvinnosyn?

Citat från rapporten
”Vissa företrädesvis unga tjejer, påpekar att de inte räknar med att en anmälan leder till någon åtgärd eftersom ord står mot ord och polisen har annat att prioritera. Några menar att man är rädd att blir ifrågasatt på grund av ens klädsel eller för att man varit berusad vid tillfället.”

Det visar att tjejer införlivar våldtäktsmyter i sin uppfattning om sexualbrott.
Fråga: Vad säger de poliser som möter unga tjejer så uttalar sig så här` Säger de att ”ord mot ord” är en omskrivning för bristande utredning och kunskap hos polisen?
Berättar de om vad våldtäktsmyter är och hur de påverkar alla?
Eller berättar de om att de brukar fråga om tjejen varit berusad när hon ringer SOS?

Det här osystematiska och märkliga sättet att polisiärt utföra ett rapportuppdrag kan göra mer skada än nytta då det rentav kan befästa våldtäktsmyter. Om den närvarande polisen inte bemöter på rätt sätt utan är passiv när dessa myter framkommer – hur ska unga tjejer då kunna/våga anmäla sexualbrott?

Som det nu är finns ingenting angivet i rapporten hur polisen informerar ungdomar vid dessa möten. Det är undermåligt och nonchalant av NOA som ansvarig för rapporten.

Från rapporten:
”För att ungdomar ska anmäla brottet tror många att de krävs att brottet anses vara mycket grovt, att man har bevis och modet som krävs. Alternativt att man mår så dåligt att man inte ser någon annan utväg.”

Det här är ett enormt underbetyg till polisen. Men det verkar inte som om ansvariga NOA överhuvudtaget problematiserar eller ens förstår det.

Det finns EN enda mening i rapporten om polisens bemötande – en allmänt hållen mening om detta mycket centrala och viktiga ämne (s 32):

”Därför är det viktigt att du bemöter den utsatte på ett professionellt sätt.”

Det är allt.

Utvalda citat visar polisens värderingar och främlingsfientlighet …

I rapporten finns 13 lösryckta citat (sid 12, 13, 14, 16) som ska ge exempel på gruppofredande.  I samtliga benämns att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Vad citatet kommer ifrån anges inte (utom i ett fall då det kommer från polisens eget register RAR).

Av språket i citaten att döma kommer de troligen ifrån tidningsartiklar. Dvs: en kan anta att polisen själva har planterat dessa uppgifter i media och nu återanvänder dem i denna rapport. Detta gör alltså vår största svenska myndighet när de rapporterar om sexualbrott.
Det är häpnadsväckande.
Det är även en uppenbart främlingsfientlig värdegrund om synliggörs. Att ingen media har uppmärksammat dessa lösryckta citat är oroväckande. Polisen kan med dessa citat ge en bild av att de ”andra” männen är problemet och verkar i och med dem ha blivit ett med rasistiska nätforum som Flashback.

Som inte det var nog finns det också en tendens till att språkbruket i rapporten ytterligare pekar ut vissa förövare tydligare än andra. Ibland används i rapporten det mer genusneutrala ordet gärningspersoner. Exempel:
Visar att det övervägande rör sig om gärningspersoner med svenskt medborgarskap (s 14)
Det finns skäligen misstänkta personer i ca 55 % (blottning på tex på utomhusbad)  (s 15)
Men då det uppenbart handlar om förövare av utländsk härkomst tenderar rapporten att skriva gärningsmän dvs att frångå det genusneutrala perspektivet. Det här sättet att använda ord säger något om de underliggande värderingar om svenska män och ” de andra”. Språkbruket både döljer och förstärker. (Missbrukare är dock gärningsmän. s 15.)

…och svenska män kommer att skyddas

Genom hela rapporten fokuseras på gruppofredanden, åtminstone de som poliser har identifierat, dvs den har ett särskilt fokus på invandrare. De lösryckta citaten och det plötsliga användandet av ord som  ”Taharrush gamea” förstärker bilden av att sexuella ofredanden är ett problem som ”de andra” männen står för.

Trots att polisen själva verkar ointresserade att ange miljö, och att det då framkommer att det flesta sexuella ofredanden sker privat, att det framhålls att gärningsmännen finns i alla grupper, att det t.o.m. anges att blottare är svenskar, lyser de svenska männen och kanske framför allt de medelålders männen med sin frånvaro som varandes en del av ett problem.

Det är svårt att se det annat än som att dessa män och deras beteende får en sorts carte blanche av polisen. De är ju inte ett ”problem”. De kan fortsätta ifred, i skymundan eller på nätet. Borta från medialt ljus och polisens sökradie som de sprider i media. Sverige är inte alls ett säkert land, svenska medborgare och medelålders män kan fortsätta att sexuellt ofreda ifred. Vår polis solidariserar sig alltså snarare med svenska män.

Polisens vilja att gradera sexualbrott är av ondo

Genom en lagändring som möjliggör ett förhöjt straff vid sexuella ofredanden av grövre karaktär…..skulle generera allmänpreventiva men även indivualpreventiva effekter.(s 33)

Det som kanske är allra värst, i en rapport som genomgående är anti-intellektuell och tendensiös, är att polisen väljer att ta upp att en gradering av sexuella ofredanden skulle möjliggöra ett förhöjt straff vid vissa sexuella ofredanden av ”grövre karaktär”. Vem ska avgöra vad som är grövre? En poliskår som inte ens kan ens skriva korrekta anmälningar och som inte vet vad sexuella ofredanden är och inte ens kan utreda dessa brott idag? Som skriver en rapport där delar av materialet ser ut att höra hemma på Flashback?

Det är närmast skamligt av polisen att ens nämna en gradering av sexualbrott i en rapport som inte ens har tillfrågat expertis och som inte har ägnat sig åt någon självkritik. Det är inte svårt att förstå att det som polisen anser vara sexuella ofredanden av ”grövre karaktär” är brott där invandrare är skyldiga. Och de som polisen inte anser vara grövre dvs de som är ”normala” är de som tonårstjejer råkar ut för på fester och på bussar och i skolan och på nätet. 

Gradering är av ondo vid sexualbrott då de snarare speglar ett patriarkalt samhälles tyckande än hur kvinnan eller flickan upplever det. Sexualbrott är sexualbrott och ska bekämpas – inte graderas.

Vad mörkar polisen med rapporten?

Den här rapporten har fått medial uppmärksamhet och polisen har hamnat i fokus. Polis använder numera media som ett instrument och tyvärr låter media det ske okritiskt alltför ofta. Polis väljer ut det som ska kommuniceras och det som ska spridas. Eftersom såväl titeln på rapporten, uppdraget, och disponeringen är vinklad innebär det att den verkliga bilden kommer hamna utanför fokus – den blir alltså mörkad.

Det som inte ”kommuniceras” är

-vem som begår sexuella ofredanden.

Att alla kategorier män finns representerade och att det i de allra flesta fallen är enskilda män/pojkar som är gärningsmän.

-omfattningen

De ojämförligt flesta sexuella ofredandena sker i skolan, på enskild plats och på nätet. Endast ett fåtal sker på festivaler och dylika platser. Men det är dessa sistnämnda som fått all uppmärksamhet och polisen vill i första hand alltid ha positiv uppmärksamhet  – inte förebygga sexualbrott. De vill verka handlingskraftiga – inte nödvändigtvis vara det.

-polisens egen attityd

Trots att det i rapporten framgår både att poliser i tjänsten i stor utsträckning inte ens anger var sexuella ofredanden sker och att sexualbrottsoffer inte orkar medverka, vilket är välkänt sedan många år, drar inte rapporten några självkritiska slutsatser om det. Snarare läggs skulden på brottsoffren. Trots att ungdomar, som tillfrågas i den ostrukturerade delen av uppdraget, diskuterar runt attityder och värderingar som leder till sexualbrott så kan inte polisen själva diskutera sin egen attityd. Inte ens när det framkommer brister i deras egen rapport ägnar de sig åt reflektioner och självkritik.

-polisens främlingsfientlighet

Genom att polisen fokuserar på sexuella ofredande i grupp, använder begrepp som främlingsfientliga grupperingar brukar göra och omotiverat klipper in citat som särskilt ska peka ut invandrare, förstärker polisen en myndighetsbild av att det är ”de andra” som är problemet – trots att det inte stämmer. Har polisen gjort upp med sin egen problematik med främlingsfientlighet i kåren?

-polisens kvinnosyn och sexism

Det är ett vanligt fenomen att män i en gruppering beskyller andra grupperingars män för att ta ”våra kvinnor”. Den här rapporten följer samma tema. Uppdraget är vinklat men presenteras inte som det. Den tydliga fokuseringen på de 2% av ofredandena som sker i grupp ger ett budskap. Samtidigt närmast vägrar polisen att diskutera hur de bemöter sexualbrottsoffer trots att det framkommer i deras egen rapport att det är ett problem. Våldtäktsmyter lämnas obemötta i rapporten, vilket är allvarligt och hur polisers egna värderingar och ointresse påverkar viljan att utreda brott mot framför allt tonårstjejer, tas inte upp. Däremot radas citaten upp mot ”de andra” förövarna. Det är grunden för sexism: ingen kan ha missat idag hur främlingsfientliga och rasistiska krafter vill skydda ”sina” kvinnor samtidigt som de har en mycket dålig kvinnosyn däri även ingår rent kvinnohat. Den här rapporten verkar gå i samma anda. Kvinnosynen som manifesteras i ointresset för sexualbrottet lämnas och invandrarmän/pojkar blir istället problemet.

Är det rentav så att polisen använder sexuella ofredanden som ett verktyg att peka ut ”de andra”? Att de t.o.m. använder sina kvinnliga anställda som verktyg? För varför blandas det helt ovidkommande in hur kvinnliga poliser drabbas?

Som exempel kan nämnas att det i vissa stadsdelar kan vara svårt att arbeta som kvinnlig polis

Förutom att det är svårt att förstå varför denna mening finns med i rapporten, tar en sådan utgångspunkt inte hänsyn till att det kan krävas att sexualbrottsoffer får möta kvinnliga poliser. Det är helt inriktat på mäns situation. Kvinnor och flickor i alla områden ska kunna få möta kvinnliga poliser– men det nämns överhuvudtaget inte i rapporten. Rapporten tycks snarast använda sina egna kvinnliga anställda som slagträ i invandringsdebatten. Kvinnor och flickor i ”vissa stadsdelar” verkar inte finnas för polisen. Det är främst en machostil som tycks gälla gentemot dessa stadsdelar. Män mot män.

Det säger också något om kvinnosynen och att kvinnor inte får vara en del av lösningen såsom resolution 1325 stipulerar. Polisen anser, som vi har sett i media, att män ska lösa alla problem. Kvinnor verkar inte existera och definitivt inte invandrarkvinnor och invandrarflickor.

Slutord och sammanfattning

Den här rapporten, som kallas en lägesbild, är grund, tendensiös och anti-intellektuell. Polisen tillfrågar inte någon expertis, kvinnoorganisation eller någon forskare på området. Inte ens den delen av rapporten där polisen ska samla in information från ungdomar, lyckas de göra på ett strukturellt sätt.

Det är inte fel att fråga ungdomar om deras erfarenhet och åsikter men har polisen rätt kompetens för det? Har de rätt värderingar eller sprider de myter själva?  Myter som framkommer när polis uttalar sig om våldtäkter i media (se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade våldtäkter).Var finns självkritiken? Var finns viljan att lära? Var finns viljan att analysera brister? Ingenstans.

Genom att rapporten dels inriktar sig på just festivaler och dels väljer ett missvisande namn, ges intrycket att sexuella ofredanden är lika med de uppmärksammade ”tafsningarna”, som media och polis envisas med att kalla det. Det är svårt att förstå det på annat sätt än att polisen visar att de har en främlingsfientlig/rasistisk utgångspunkt såväl som en förminskande syn på sexuella ofredanden som ett utav uttrycken av mäns våld mot kvinnor. Polisen väljer att förlägga problematiken med sexuella ofredanden på ”de andra”.

Rapportens Lägesbild blir därmed en vrångbild.

Genom att  polisen har en föreställning om eller vill skapa en föreställning om att sexuella ofredanden framför  allt begås av invandrare i grupp på offentliga platser signalerar polisen att de skiljer mellan ”riktiga” sexuella ofredanden och andra sexuella ofredanden. Parallellerna till synen på våldtäkt är uppenbara.

Det här lämnar framför allt unga tjejer i sticket.

Det finns anledning att befara att tonåriga flickor som anmäler ofredanden som har skett på andra platser än på offentliga, inte bara anses som mindre viktiga utan också överdrivna, att tjejerna ”hittar på” eller att de vill ha ”uppmärksamhet”. Det finns forskning som visar att polisen betraktar tonåriga tjejers anmälningar med stor skepsis. Samma bild framkommer också medialt när enskilda poliser uttalar sig.

Använder polisen i rapporten tjejers utsatthet som ett verktyg för att smutskasta invandrare snarare än för att skydda tjejerna? Är rapporten först och främst att ses ett inlägg i invandringsdebatten eftersom den har denna slagsida och inte tar upp sexuella ofredanden i sin helhet?

Polismyndigheten är skyldigt att skydda alla kvinnor och flickor. Men Sveriges största myndighet väljer alltså ett namn på en rapport som är direkt missvisande och som därigenom ger en medial bild av ett läge som inte stämmer. Det är naturligtvis ytterst allvarligt.  Rapporten syftar alltså knappast till att skydda kvinnor och flickor utan till att fokusförskjuta hela problematiken till något som inte stämmer. Ytterst handlar det om Polismyndighetens kvinnosyn, precis som det gjorde i Kvinnoregistret.

Polisens vilja att gradera sexuella ofredanden avspeglar också deras syn på ”riktiga” sexualbrott och ”oriktiga (”överdrivna”, ”påhittade”, ”falska”) sexualbrott. De ”riktiga” begås av ”de andra” och de ”oriktiga” begås av de som är polisen är/varit själva, vanliga svenska män och pojkar. Men sexualbrott som sexuella ofredande begås av vanliga män och pojkar. Tvärtemot vad poliser tycks vilja tro.

 


 

Till XX.

Tack för din kommentar!
Det är förfärligt det som hände och ännu mer förfärligt hur ni blev behandlade efteråt.  Det känns som om antingen en överordnad polis valde att lägga ner av ointresse eller att det fanns någon annan anledning till att inget hände. Kanske att det då skulle framkomma att mannen anmälts tidigare med samma resultat. Svaren du fick indikerar något sådant.
Det är oroväckande att anmälan bara lades ned eftersom det beteende mannen visade kan leda till något ännu värre. Det är kunskap som finns idag därför ska inte polisen nonchalera en sådan här anmälan som dessutom var såpass detaljerad.

Det går att överklaga ett nedläggningsbeslut oavsett hur lång tid som gått. HÄR finns  information om hur det går till och vart du ska vända dig om du har frågor.

(Naturligtvis ska ingen röja de uppgifter du skrev om!)

Allt väl till dig och de dina!

 

Omvända fall – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms

I avslöjandet om #Kvinnoregistret framkom att poliser fört register, inte över våldsamma män, utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev i excellfilerna om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet, att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer vi spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur lätt misstänkta män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger inte lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom” etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde vara en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet kommer återkomma till samma situation dvs där samma man utsätter samma kvinna för våld. Inget verkar dock göras för att förhindra våldets upprepning.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ”ond” och ”farlig”. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall – en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir utredd och dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sin kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott. Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminismens analyser och en vilja till att se strukturellt på våldet är inget som har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla 16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även rörande hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Mäns som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

”Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam”

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att (just) hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde. Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politikerhåll att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom till det faktum att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 sk omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis som falsk tillvitelsefallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.
De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns fler som vi vet om och det finns sannolikt många fler som vi inte känner till. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

 

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.
Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt den grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och i samhället eftersom det oftast ”bara” drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök, t.o.m. erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnan kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

 

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång. (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen. Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen, ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen. Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat ha blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

 

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn) lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet och verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på Facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem eller ett övergrepp i rättssak. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som hans påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står det t.o.m. att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bl.a påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och de lindriga påföljderna i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i det här fallet godtas alltså mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras all och hon misstros dessutom extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

 

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen en gång i huvudet. Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen kommer och griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

 

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bl.a våld mot ansiktet. Det visar sig vara en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktat sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det blir en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Då känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det oftast en kvinnlig åklagare i rättssalen som alltså ska fungera som ett alibi. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

 

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen. Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör själv talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Det enda vittnet som verkar vara av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis och hans ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte heller varför hon fortfarande är så rädd efter händelsen. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist? Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

 

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp där de inblandade är fem killar och en tjej. Även här säger tjejen att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad. Kvinnan blir istället utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en enda ensam tjej – som dessutom säger att hon är feminist vilket kunde ha provocerat killarna? Är detta också en politisk utredning?

 

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i det här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan tidigare varit våldsam, att ensamt fälla henne till ansvar för mordet. Men var finns kvinnans rätt till en rättvis opartisk objektiv rättsprocess?

Om det hade varit en svensk man som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår även den s.k. misshandeln av sambon.

 

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det. Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom. Han upplevde ju snarare poliserna som ett hot mot kvinnan. Men hon döms. endast på polisernas ord, för olaga hot. Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det ju inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte. Hon mår förmodligen för dåligt.

 

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som ”galna” och ”farliga” liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld alltså både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet. Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning. Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett köns- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är sammantaget djupt problematiskt. Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet diskuterats ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

 


*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.

Polisens #kvinnosyn del 10 : Polisen och media

Presstalesman vid Stockholmspolisen:
-Vi har i storleksordningen 1 100 till 1 300 händelser per dygn. Det vi lägger ut blir ett urval från det de flesta tycker är intressant.

I det här sista inlägget i serien om Polisens #kvinnosyn kommer vi att granska hur polisen använder media för att sprida sin bild av verksamheten, sin syn på kvinnor och kvinnors beteende och hur media samagerar och okritiskt återger polisens bild. Som de tidigare inläggen om Polisens #kvinnosyn visat, har polisen en i allra högsta grad problematisk kvinnosyn. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV skildras hur polis bedömer situationer olika beroende  på om det handlar om en kvinna som misshandlats av en man som hon har en relation till eller om en man som misshandlats av en obekant man, att polis misstänkliggör våldsutsatta kvinnor – som i #kvinnoregistret –  och att våldsamma män får sympati. I inlägget om Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter visas hur polis, istället för att hantera våldet mot kvinnor, väljer att varna och skrämma kvinnor, att skuldbelägga kvinnor och att uttrycka att de anser att ”falska våldtäkter” är ett stort/ökande problem. Allt det som nämns ovan uttrycks av polisen via massmedia. Massmedia är alltså en viktig kanal för polis att använda sig av för att torgföra de värderingar och uppfattningar de har som är kopplade till kön.

Polisen väljer hur de vill framställa händelser, vilka händelser som sprids och när de delger information om en händelse eller när de inte gör det dvs när de är ”förtegna”.

Polisens sätt att använda media för att demonisera kvinnor och flickor är både medvetet/avsiktligt och omedvetet, dvs internaliserat. Naturligtvis underlättas det av att media själva styrs av och upprätthåller, åtminstone delvis, samma attityder och att media oftast varken har resurser, tid eller lust att ifrågasätta polisen. Kriminaljournalister och de journalister som skickas ut att bevaka brott av olika slag är nästan alltid män och de underhåller ofta samma myter och föreställningar som polisen. De bevakar också sajter på nätet som är kända för att ha en dålig kvinnosyn och påverkas utav dessa utan att problematisera vilken kvinnosyn de speglar och att mansdominansen är stor även där. Media delar i stor utsträckning den kvinnosyn som polisen har. Tror kriminaljournalister och andra journalister, själva på idén om galna, farliga och demoniska kvinnor, falska våldtäkter och ljugande kvinnor/flickor är det väldigt lätt för polisen att få genomslag för dessa berättelser.

Inlägget är uppdelat i delarna

Varumärket Polisen – om polisen satsning på kommunikation i media och aktiviteter i sociala medier

Polisens demonisering av kvinnor i media – värderingar/olika metoder att förminska våld mot kvinnor

Granskning av några fall där kvinnor pekas ut – behandling av kvinnor där polis och media samagerade

Granskning av Göteborgsposten nyhetsrapportering – journalister /polis och dålig kvinnosyn

Sammanfattning och reflektioner

Inlägget är långt eftersom det inte tycks finnas någon studie som behandlar området utan vi fick använda oss av egen erfarenhet från att bevaka polis i media och vi väljer då att göra granskningen så fullständigt vi kan. För att inte tynga texten väljer vi dock att inte länka till alla artiklar vi har som stödjer våra teser utan uppmuntrar – verkligen!- till googling och kritisk läsning. Det är givetvis möjligt att hoppa direkt till sammanfattningen för den som så önskar.

Varumärket Polisen

I ett radioprogram ”Polisen förskönar bilden” intervjuas polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han uttrycker:

-Polisen blir ju bättre och bättre på att presentera sin verksamhet som ett professionellt företag, som en politisk organisation. Man funderar på vilken nyhet ska vi lämna, när ska vi lämna den, hur ska vi lämna den,  i vilket sammanhang.

-Man anställer mer professionella kommunikatörer som tar hand om de här uppgifterna och gör ju ett bra jobb så tillvida att man ska bygga en bild, en positiv bild av organisationen.

Stockholmspolisens Presschef Varg Gyllander, som vi återkommer till, svarar på kritiken:

Alla 21 polismyndigheter har mellan tummen och pekfingret 100 000 kontakter eller mer med media under ett år.

-Ja vi påverkar absolut bilden av oss, det är det som är själva kommunikationen.

-Men vi har en annan uppgift också. Vi ska vara trygghetsskapande så att människor inte ska tro att det är så farligt därute.

Förutom att polisen med denna stora mängd presskontakter har stora möjligheter att påverka så är det sista uttalandet särskilt intressant. Med tanke på att vi kommer visa att polis demoniserar just kvinnor och förskönar bilden av våldsamma män så kan en fråga sig:

Vilken och vems trygghet avser presschefen när han använder det ordet? Är det ”trygghet” som går ut på att kvinnor/ flickor som anmäler våld har provocerat mannen?  Är det ”trygghet” som skapas genom föreställningen att kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt ”ljuger”? Är det ”trygghet” som skapas genom att demonisera kvinnor? Är det en ”trygghet” som skapas genom att polis inte arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor utan snarare genom att lägga ut dimridåer, framställer våldet som mer ”jämställt” än det är?

I ett arbete från Linnéuniversitet i Växjö, Polisutbildningen ”En trygg polis i ett otryggt samhälle – nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet” anges att medborgarens relation till polisen påverkas av två sätt, dels genom direkta erfarenheter och dels genom berättelser om polisens arbete.

-Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade. Det innebär för polisen att mediagestaltningen av polisen och polisens verksamhet är central för varumärket och därmed trovärdigheten.

Under rubriken Trygghetsjournalistisk går författarna in på hur skribenter i media och polisen har olika roller men samarbetar.

-Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt.

Polisen har alltså aldrig haft så stora resurser till kommunikation ut till media och därmed aldrig haft så stora möjligheter att bestämma de mediala berättelserna som nu.  Media har också blivit mer beroende av polisen sedan Rakel började användas. Vid införandet av denna kodade polisradio protesterade många journalister se t ex Polisradion har försvunnit – ett problem för journalister

Några utdrag ur artikeln:

-Journalisten kan inte längre själv avgöra vad som är viktig information och det är negativt, säger Per Trehörning på Journalistförbundet.

-Förbundet säger sig märka en trend av ökad slutenhet från Polisen. Något som dem anser är ett problem och i slutändan en demokratifråga.

Numera vet media att goda relationer till polisen är nödvändigt för att få material som kan öka upplagan. Det en ser i media är alltså nästan alltid polisens bild. Ytterst sällan ifrågasätts polisens beskrivningar, bedömningar, gripanden, brottsrubriceringar, utredningar m m.

Ett ytterligare tecken på att polisen använder sin verksamhet för att sprida positiva bilder är den senaste årsredovisningen. Polisen omsätter ca 21 miljarder (!) och i den 109-sidiga redovisningen om hur dessa används, finns hela 65 bilder. Det är bilder på manliga poliser med fjärrskådande blick, leende kvinnliga poliser, farbroderliga poliser som hälsar på gamla kvinnor, gulliga barn som klappar polishästar. Det är bilder på rapsfält och fräsiga polisbåtar på skummande vågar etc.  Bilderna verkar nästan viktigare än innehållet dvs hur miljarderna används. Vi har för övrigt inte sett någon journalist som har granskat hur polisen använder sina stora resurser så kanske har alla dessa bilder haft önskad effekt.

Polis på sociala medier Twitter och Facebook

Polisen har satsat på att synas på sociala medier dels i sina officiella kanaler men också i halvofficiella. Dessutom är poliser aktiva privat, oftast anonymt, på nätet och inte minst på Twitter. Dessa tre kanaler är intressanta på olika sätt med avseende på hur de synliggör polisens kvinnosyn och om poliser ser mäns våld mot kvinnor som ett problem eller inte.

Officiella kanaler

Poliser finns på Facebook och på Twitter där olika polisområden/befäl/presstalesmän har sina kanaler. Det är där de skriver t ex notiser om vad som har hänt. Men väljer polisen ut vad de tar upp? På twitterkonton är det påfallande fritt ifrån våld mot kvinnor/sexuellt våld. Det som twittras om som händelser är trafikolyckor, trafikbrott, inbrott, rån och möjligen försvunna personer.

Polisens aktiviteter på nätet avspeglas ofta massmedialt i polisnotiser, blåljusnotiser,  polisdygnet och andra rubriker och ibland skrivs artiklar utifrån polisens urval av händelser där journalister sin tur gör ett urval. I artiklarna kommer alltså ett redan styrt urval att bli ännu mer styrt och här har polisen också stora möjligheter att själva bestämma vad som ska slåss upp som en nyhet/rubrik. Polisen har alltså via sina många mediakontakter även många tillfällen att välja att förminska våld mot kvinnor och att på olika sätt demonisera kvinnor. Se tex citatet överst på sidan.

Det anmäls ca 27 000 fall av våld mot kvinnor per år, med mörkertalet kan det röra sig om ca 100 000 fall per år. (Samma siffra för övrigt som polisens mediakontakter är per år.) Antalet våldtäkter som anmäls är ca 6 000/år och med mörkertalet är antalet ca 60 000 fall per år.

Denna enorma brottslighet är nästan totalt frånvarande i polisen händelserapporter och på Twitter. Det är anmärkningsvärt och talande. Ibland och sällsynta fall nämns det. Ett sådant exempel är när en kvinna blev misshandlad av sin son med en hammare och det benämndes som ett ”bråk” på polisens Twitter.

Anledningen att polisen väljer bort att twittra om våld mot kvinnor kan vara av två skäl, dels kanske de anser att det är för privat dvs en ”familjeangelägenhet”, dels kanske de är rädda för att skriva fel. Båda fallen visar hur polis inte kan hantera våld mot kvinnor och flickor och istället väljer bort att sprida dessa berättelser till media och samhälle.

Halvofficiella kanaler

Att bli omtyckta på sociala medier är något som polisen strävar efter. Att de borde bilda sig en uppfattning om vilka som gillar dem och varför liksom om det är polisens uppgift att bli gillade verkar de inte reflektera över.

En tweet från Hallandspolis: På ett dygn nådde Hallandspolisens facebooksida över 1000 gillanden

YB Södermalms Twitter har många följare och vi har tidigare skrivit om deras deras våldtäktstweet och vad det säger om deras internaliserade skuldbeläggande av kvinnor för mäns sexualbrott, okunskap om sexualbrott och därmed dåliga kvinnosyn. De här twitterpoliserna ger i en intervju i SvD nyligen uttryck för att kritiker är ”aggressiva”. Det är dock talande att de har en nära kontakt med en krönikör på Aftonbladet, Oisin Cantwell, och att de liksom han, också har en konservativ antifeministisk svans bland sina beundrare. Vad säger det om populariteten och hur polisen ser på sitt uppdrag? Vilka de finns till för och vilka som de egentligen borde vända sig till?
Hur lämpligt är det att polisens största Twitterkonto har nära kontakt med en skribent som skriver krönikor om rättsfall och tar ställning för friande våldtäktsdomar? Vad säger det om polisens kvinnosyn och synen på våldtäkter? Hur kan polis och journalister vara vänner på sociala medier? Vad händer då med medias opartiskhet och med viljan att granska polisen?

YB Södermalm och Oisin Cantwell är inte bara vänner på Twitter, poliserna ger också uttryck för sin beundran för Oisin Cantwell med följande Tweet till honom:

däremot borde du ha en egen dag rättspolitisk utbildning för folkvalda

Delar alltså YB Södermalm Oisin Cantwells antifeministiska syn på sexualbrott?  Hur trygga känner sig då kvinnor och flickor med att anmäla våldtäkt till Södermalmspolisen? Men de här synliggjorda värderingarna spelar det mindre roll hur ofta YB Södermalm tweetar om trygghetsknappar. Någon trygghet för att våldsbrott mot kvinnor utreds med kunskap om brottsoffer och gärningsmän och om de strukturer som leder till våld mot kvinnor är svårt att känna med YB Södermalms syn på ”rättspolitik”.

Polisen i Kronoberg har satsat särskilt på Facebook. I en intervju i TV säger ”Facebookpolisen” Scott Goodwin att han fick förfrågan från sin informationschef 2011 om han ville börja skriva och om hur viktigt det är att bli omtyckt.

När det inte kom några likes kändes deppigt. Det är viktigt att få likes.

Han utsågs under år 2012 till årets Kronobergare dvs en polis väljs ut till denna titel på grundval av det han skriver på nätet.
För Polisen i Kronoberg är det alltså viktigt att få likes. De verkar inte heller ha någon fundering på varför och av vilka de får dessa likes från. Polisen ska finnas för alla medborgare särskilt för utsatta som våldsutsatta kvinnor och flickor och att sträva efter att bli populära torde vara ganska långt från att vara professionella yrkesutövare.
Scott Goodwin är också känd för att skriva ”skojiga” inlägg. Så här kan det låta i GP ”Facebookpolisen har gjort det igen”:

”Låt inte din langare sitta hemma och räkna dina pengar, och skratta åt dig. Du är smartare än så. Kom till polisen så kan vi hjälpa dig i stället.”

Inläggets författare är inte vem som helst – Scott Goodwin har kallats hela Sveriges Facebookpolis till följd av sin stora aktivitet på det sociala forumet. Och han har författat en bok om detta.

Goodwin berättar att han fått kritik för sitt ofta lättsamma och vardagliga sätt att skriva på Kronobergspolisens Facebook.

– Men jag har också fått otroligt mycket positiva reaktioner. Alla skriker efter mänskliga poliser – och en sådan vill jag vara, säger Scott Goodwin.

Kanske skulle Scott Goodwin och andra Kronobergspoliser fundera på vad de menar med ”skriket” efter mänskliga poliser. Betyder det verkligen att få många ”likes” på Facebook? Borde det inte snarare betyda att vara professionella och bemöta våldsutsatta bra, att sköta utredningar kunnigt utan fördomar och skuldbeläggande av brottsoffer? Problemet är att de som är mest utsatta och blir dåligt bemötta och illa behandlade inte är de som ”skriker” högst. De ”skriker” nog inte alls. Kronobergspolisen har utmärkt sig särskilt illa för att ha ett fördomsfullt och okunnigt bemötande av en sexuellt utsatt flicka och rörande en utredning om detta vilket vi kommer att återkomma till i annat inlägg.

Inläggen som Scott Goodwin skriver vidarebefordrar bilden av polisen som könskonservativa och sexistiska. Han håller helt igenom en grabbig attityd och polisyrket verkar mest vara förbehållet unga grabbar.
Scott Goodwin ägnar också ett helt inlägg (20 okt 2013) åt 14-åriga flickor och frågar sig; ”Vad är acceptabelt beteende hos 14-åriga tjejer”. Han väljer då inte att försöka förstå dem och den situation som yngre tonåriga tjejer befinner sig i, den press de utsätts både för att de förväntas klara studier och för att de för att se bra ut fysiskt. Scott Goodwin skriver heller inget om att 14-åriga tjejer förväntas ställa upp på sex de inte vill eller att de utsätts för nätbrott där kränkande bilder läggs ut osv. Nej, Scott Goodwin väljer att ta upp hur illa de beter sigatt skrika och spotta på varandra är inte acceptabelt, att kalla varandra horor och snacka skit om varandra är inte acceptabelt”, ”att förolämpa varandra offentligt är inte acceptabelt”. Denna polisman skriver också direkt till 14-åriga flickor ”innan du blottar din dåliga attityd”, ”din fruktansvärt dåliga attityd”  och undertecknar inlägget med ”Scott gruppchef ungdomsgruppen”.

Vi frågar oss om Kronobergspolisens ungdomsgrupp anser att 14-åriga tjejer har en speciellt fruktansvärd dålig attityd och om de utmärker sig speciellt negativ i vårt samhälle när det gäller ”att snacka skit om varandra”.  Vi frågar oss vilka signaler som Kronobergspolisen ungdomsgrupp sänder ut med det här inlägget förutom att de har en fördomsfull och könskonserverade syn på kön?  Med det här inlägget blottlägger Scott Goodwin som en vuxen medelålders man sin attityd till flickor dvs barn. Men det är just 14-åriga flickor som han retar sig speciellt på. Att han med sin sexistiska attityd, väljer ut just fjortonåringar är ingen slump. Flickor i 14-års åldern är på väg in i vuxenlivet och de börjar bli sexuellt aktiva. Han skulle knappast skrivit  så om 13-åriga flickor för de är för mycket barn, eller om 15-åriga flickor för de är sexuellt tillgängliga för män, men 14-åringar på väg ut i vuxenlivet attackeras av en medelålders man på det här sättet.

Christian och Eva Diesen skriver om att det är världens tonåriga tjejer som är de som behöver mest skydd mot sexuella övergrepp. Det är de som löper störst risk att utsättas för våldtäkt och för långvarigt sexuellt utnyttjande t ex i prostitution. Vad gör då Scott? Han skriver inte om medelålders män som groomar 14-åriga flickor eller om sexualsadistiska medelåldersmän som betalar för att få plåga 14-åriga flickors kroppar eller om medelålders män som sexuellt ofredar 14-åringar. Han skriver inte heller om jämnåriga pojkar som sprider nakenbilder på dem, utsätter dem för näthat eller utövar våld och sexuellt våld mot dem. Han skriver heller inte vad han menar med ordet ”hora” och vem som brukar använda det mot vilka. När får vi se Scott Goodwin skriva förhållningsorder om vad som är ett acceptabelt beteende utav medelålders män? Eller vad som är acceptabelt beteende hos poliser särskilt om de ingår i en Ungdomsgrupp?  Men det här inlägget visar en vuxen medelålders man sin attityd till 14-åriga flickor mycket klart och därmed sin attityd till alla kvinnor och flickor.

Privata på nätet – då synliggörs mycket

De helt inofficiella privata polistwittrarna gör ingen hemlighet av att de är poliser. För en del av dessa är det mer eller mindre känt vem som står bakom twittrandet även om det sker via ett anonymt konto. Eftersom vi driver tesen att polisen demoniserar kvinnor via media är det intressant att se vilka värderingar om kön och vilken kvinnosyn som synliggörs den här vägen.

Det är vanligt bland polistwittrare med en stark antifeministisk attityd. Både FI som parti och feminister förlöjligas. Det leder till ett stöd och uppmuntran från andra antifeministiska och kvinnofientliga konton. Trots att det borde upplevas som ett problem för de som tillhör rättsväsendet verkar det inte bekomma dem. Vilka signaler sänds ut genom att polis gör gemensam sak med antifeministkonton? Naturligtvis får poliser ha dessa åsikters men det förtar deras trovärdighet att kunna hantera den stora samhällsproblematiken som mäns våld mot kvinnor utgör. Det gäller hela skalan av brott, från näthat, hot, sexuellt ofredande till grovt våld som misshandel och våldtäkt. Om poliser själva på sin fritid tillhör samma krets som de som diskriminerar och kränker kvinnor – vad händer då när de möter våldsutsatta kvinnor och flickor? Vilka finns polisen för? Samtidigt twittrar polisers officiella konton – utsatt för våld kom till oss. Det klingar tomt med tanke på hur det låter bakom kulisserna.

Det är också oerhört allvarligt om det är så att politiska kvinnorättsaktivister kan förvänta sig att bli förlöjligade av poliser. Hur ska polisen då kunna ta hot mot feminister på allvar – vilket de inte gör. Det innebär i praktiken att vissa politiker inte har samma skydd som andra och att polisen i sitt arbete  gör skillnad beroende på vilket parti politiker tillhör.

Låt oss ta bara några få exempel på Twitter från informella poliser:

Går på stan. Möter 3 kvinnor. Vilka är de? Vad vill de? Är de ultrafeminister? Hatar de mig för att jag är man?

Man får ibland se sig om när man möter kvinnor  (RT av flera poliser)

Uttryck som retweetats av polis: respektera kuken och tämj fittan

Det verkar vara ett brottsbalksbrott att vara man

Manshatet hos ROKS

Feminism är ett särintresse

Shitlist sverigedemokraterna, miljöpartiet, feministerna

Vad säger det om polisen som organisation om en poliskommissarie som bland annat själv utrett våld mot kvinnor lägger ut sexistiska bilder, ständigt återkommer till kvinnors /”flickors” underliv och även ständigt tweetar om ”det kvinnliga våldet” (dock aldrig om mäns våld)? Han är uppenbarligen lika lite som andra poliser intresserad av att fundera på om det rörde sig om nödvärn från en våldsutsatt kvinna.  Den här poliskommissarien lägger dessutom gärna ut statistik på att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt utan att reflektera över vad det är som egentligen sägs i dessa ”undersökningar”.  Det är synnerligen allvarligt att en polis med denna kvinnosyn får vara polis och t o m har utrett våld mot kvinnor. Hur har denne polis bemött våldsutsatta kvinnor och flickor? Hur har han utrett våldet? Uppenbarligen har polisledningen förtroende för honom trots hans sexism och ständiga intresse för kvinnors könsdelar.

Det är förvånande att det inte finns någon problematisering av hur kvinnofientligt och antifeministiskt polis låter på Twitter. Det bör vara föremål för en studie.

Stockholmspolisens presschef skriver sexualsadistisk novell i Metro

I en sommarupplaga av Metro fick Stockholmspolisens presschef, som också skriver kriminalromaner, skriva en novell.  Det är intressant i sig att den person som är utsedd att leda det kommunikativa arbetet med media i Stockholm, är en kriminalförfattare. Vidare kan en fråga sig hur det kommer sig att han erbjuds utrymme i press vars uppgift bland annat är att kritiskt granska myndigheter inklusive polis. Vad betyder det att en polisens presschef erbjuds privat utrymme på det här sättet? Är inte det en form av mediakorruption som en kan se i andra länder som anses mer korrupta – än Sverige?

Det är också av intresse att se vad denne presschef väljer att skriva om. Han skriver om en gömd bordell med ”ukrainska flickor”. Han och en ung journalist blir någon sorts kompisar och det tycks tydligt att ”flickorna” och deras liv utgör en ”bra” fond. Att han dessutom kommer in på vad som liknar tortyrkammare där dessa ”flickor” utnyttjades gör motivet ännu mer spekulativt. Ingen har i novellen heller brytt sig om att lagföra de män som utsatte dem. Om det är flickor, som presschefen, envisas med att kalla dem, gör det om omöjligt ännu mer upprörande att ingen gärningsman inklusive sexköpare hålls ansvarig. Att skrivande män använder sexuellt våld och sexualsadism mot ”flickor” för att få till en spännande och kittlande berättelse är ett vanligt fenomen men att Stockholmspolisens presschef gör det i en novell i Metro säger en del om kvinnosyn, synen på prostitution / sexualsadism  och hur polis och media fungerar.

Polisens demonisering av kvinnor i media

Det krävs att beteendet studeras under en längre tidsperiod för att visa att det följer ett mönster.
Polisen bakom kulisserna” (sid 150) Stefan Holgersson

Precis som citatet ovan visar krävs det att en studerar polisens olika sätt att rapportera kvinnor och män och våld under en längre tid för att se mönstret; att polisen demoniserar kvinnor och heroiserar män.

Polisen har idag, som nämnts ovan, ett enormt informationsövertag. De har enligt egen uppgift ca 100 000 kontakter med media under ett år. De har alltså många tillfällen att både omedvetet och medvetet välja ut händelser som ska förstärka deras verklighetsuppfattning liksom att välja bort de som inte stämmer med deras värderingar. Polisen är också uttolkare av händelser och kan oemotsagt sprida sin bild. Polisen väljer även brottsrubriceringar på händelser vilket har stor betydelse för hur allvarligt ett brott anses vara och vilka rubriker som media väljer. Senare när medias intresse svalnat kan bilden bli annorlunda men då är det försent.

Inläggen Polisens kvinnosyn del 1-9 har redogjort för hur omfattande problematiken med polisens dåliga kvinnosyn, deras okunskap och fördomar om våld mot kvinnor, är. Polisens könskonservativa värderingar har också blottlagts. Det är dessa värderingar som synliggörs även i deras mediala kontakter. Det finns oerhört många exempel på det här och vi tweetar ofta, nästan dagligen, om händelser där information fattas eller där polisen inte är könsneutrala.

Återigen är det för att få proportioner på hur omfattande våld mot kvinnor/flickor är viktigt att påminna sig om att det anmäls ca 17 våldtäkter/dag och att antalet anmälda fall av våld mot kvinnor är ca 75/dag. Av detta hör vi inte mycket, kanske 1-5 fall/dag i kortfattade notiser och ibland om det är ”rätt” våldtäkt eller ett mord på en kvinna kan det bli ett större intresse i media med fler artiklar.

Polisens demonisering av kvinnor i media kan ske på olika sätt och sker genom:

¤Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤Genom aktivt val dvs genom att kvinnor skärskådas mer/utpekande av kvinnor

De här fem sätten kan användas enskilt eller, vilket är vanligast, i kombination. Inledningsvis i avsnittet som följer försöker vi dela upp de fem sätten men kommer senare att visa hur de kombineras.

Förminskande av våld mot kvinnor

Det notiser som finns framför allt i landsortspress om våld mot kvinnor följer oftast samma mönster, polis kallas till platsen och griper en man och uttalar sig om kvinnans skador. Ofta enligt devisen: hon sägs inte vara ”allvarligt” skadad, behövde inte ”uppsöka sjukhus akut” etc. Eftersom uppgifterna kommer från polis förekommer sällan uppgifter om kvinnan tidigare blivit misshandlad och/eller hotad och anmält, om poliser har varit på adressen innan och vad de i så fall har gjort då tex om de har valt att kalla det ”relationstjafs”eller om de har skuldbelagt kvinnan internaliserat för att hon ”provocerade”. Inte heller får vi veta om poliser har sett skador på kvinnan tidigare och trots det inte väljer att gå vidare med anmälan om kvinnan inte vill själv. Vi får heller inte veta om polis har kunskap om mannens våldskapital och kan göra risk- och hotbedömning.

Det är här, i dessa små fåtaliga notiser som ändå bara är toppen på ett isberg, vi har problematiken med våld mot kvinnor och hur polis hanterar det. Ändå väljer polis sällan att skriva om VAW (Violence Against Women) i händelserapporter och definitivt inte att skriva någon bakgrundsinformation. Snarare tycks kvinnans skador nedtonas och det gäller både vid sexuellt våld och vid annat våld. Har kvinnan körts i ambulans är oftast skadorna ”okända”. Vill polis med den här nedtonade rapporteringen att vi som läsare inte ska reflektera över om det kan vara upprepat tidigare våld mot en kvinna som de inte har brytt sig om att ingripa mot?

Våld mot kvinnor blir med det här mediala/polisiära agerandet både normaliserat och förringat samtidigt. Det blir som en bakgrundsbrus av anekdotiska händelser som bara passerar. Misshandel av kvinnor och sexuellt våld bara finns där och vi får lära oss att det är såhär det är och att acceptera det. Det finns ingen som helst upprördhet i notiserna.  Är kvinnan allvarligt skadad kan det bli större rubriker men fokus är då oftast på kvinnan. Våldsmannen ”försvinner”.

Förminskande av mäns hot och handlingar

Det är inte alls ovanligt, när polis beskriver händelser där män hotar sin omgivning med någon typ av vapen som kniv eller yxa, att det beskrivs som att mannen ”viftar” med detta. En Göteborgspolis talade i ett radioinslag i allmänna ordalag om män som rånar och ”viftar med en liten kniv”. Dessa ord kan benämnas försvagnings-ord. Polis väljer alltså inte att säga att män håller i knivar och hotar med knivar. Detsamma gäller tex även då vapnet yxa används. Här finns oerhört många exempel men vi väljer ut tre.

I en händelse vid en förskola i Västra Götaland där barn och anställda i ett år känt sig hotade av en man med yxa och där polisen inte ingripits svarar ansvarig polischef:

– Det finns en notering om att han har viftat med en yxa och då är det ju någon som har upplevt det. Men det finns ingen anmälan så vitt jag vet och (finns det det) är han i så fall hörd om det och utredd.

Om det är föräldrar som är oroliga och vill prata med polisen så är de hjärtligt välkomna. Då kan jag prata mer om deras privata situation och vad de kan göra, säger Niklas – platschef på polisen i Marks kommun.

Här väljer polis att använda ett tydligt försvagnings-ord när de uttalar sig och som orsak till att inte utreda hotet. Istället nedtonar polisen till att det handlar om ”föräldrars privata situation”. Han glömmer alltså barnens säkerhet och även de anställdas säkerhet på arbetsplatsen – anställda som framför allt är kvinnor.

Även Värmlandspolisen är snabba med att nedtona mäns hotfulla beteenden: Polis avdramatiserar överfall. En man uppträder hotfull mot en 10-årig flicka och en 16-årig flicka. Försvagnings-orden är understrukna.

Polisen tror att det rör sig om en man som i största välmening vill att unga människor ska vara försiktiga i trafiken och bära skydd av olika slag.

– Men han har ett lite bryskt bryskt sätt att kommunicera detta, säger Tommy Lindh, pressinformatör hos Värmlandspolisen.

Lägg märke att det finns en uppenbar könsaspekt i de ovannämnda händelserna. Vi har tidigare granskat Värmlandspolisen särskilt både i Flickan anmälde våldtäkt och blev istället själv dömd och i Varningar,  skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. Här kommunicerar Värmlandspolisen via sin pressinformatör att män som drar i flickor är välmenande men bryska. Vilken trygghet skapar polisen här för kvinnor och flickor?

En kvinna lämnades ensam och strandsatt på en ö av en man där det varit osämja mellan paret, Rubriken i media blev att kvinnan hade bråkat med pojkvän. Polisen nedtonar också mannens agerande.

Polisen misstänker inte att något brott har begåtts. Att mannen kom tillbaka efter ett tag, att kvinnan kunde larma och att vädret var fint är några av skälen.

Men under andra förhållanden hade en förundersökning kunnat inledas.

Att en kvinna lämnas ensam på en ö av en man som tar sig rätten till det trivialiseras och hans handlingar får inga konsekvenser.

Förminskande av VAW: Poliser gör sig lustiga i media på kvinnors bekostnad  

En full man försökte ta sig in i en kvinnans lägenhet. Kvinnan blev rädd och ringde polis. Eftersom mannen hade en ”gorilla”-dräkt uttalar polis.

– Han var aprak, säger Peter Hultqvist, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen.

De försöker alltså få en rolig poäng. Tas kvinnors rädsla på allvar då? Trygghetsundersökningen visar år efter år att kvinnor är mycket mer otrygga än män och här handlade det om en kvinna som blev rädd i sitt hem. Polisens uttalande är ytterligare en indikation på att polis ursäktar mäns beteende som en normalitet.

Några flickor har utsatts för en blottare och anmäler det. Polis nämner då i media att de lagt ett signalement att blottaren hade liten snopp med motiveringen att det var flickornas berättelse och att mannen ”nog störs” utav det. Förutom att det här beteendet är infantilt och att polis borde vara mer professionell än så, så vet inte polisen vad det kan innebära för dessa flickor eller för andra flickor som kommer utsättas att skriva så. Snarare är det tecken på att polis inte ser denna brottslighet som så allvarlig år 2015 trots att den här typen av gränsöverskridande beteende ska tas på allvar och att ambitionen borde vara att inte fler flickor ska bli utsatta för blottaren.

Män/pappor med barn heroiseras

En annan variant på att förminska mäns handlingar är att män/pappor istället för att misstänkas för brott, får sympati.

Man lämnade son i bil en hel dag. Det var en mycket tragisk händelse där sonen avled. Brottsmisstanken nedtonas.

En man/pappa lämnar sin dotter ensam vid en vägkant. Det blir ett stort pådrag då flera bilister har reagerat. Polis letar i timmar efter flickan. Även polishelikopter ansluter så småningom. Mannen påstår senare att han bara skulle ”vända bilen”. Polis ifrågasätter inte detta utan uttrycker sig förstående.

Det hela var ett stort missförstånd, enligt polisen.

– Den lilla flickan har behövt gå på toan och de har stannat bredvid vägkanten. Pappan tycker att han står så illa med bilen så han väljer att åka iväg en sväng för att vända bilen,

Under tiden passerade ett antal bilister och såg flickan stå ensam vid vägen.

– Hon har aldrig varit borta och hon har aldrig varit saknad av familjen på något sätt, utan det rör sig om några minuter. Den tiden det tar för pappan att vända bilen, 

Ingen utredning görs om vad som egentligen hade hänt och varför flickan lämnades gråtandes ensam vid en vägkant.

En man/pappa hittar inte sin bil med lämnad son. Nycklarna satt i bilen och därför tror han att någon tagit bilen med sonen i. Han kallar på polis som sätter in helikopter och stora resurser. Det visar sig att mannen/pappan har glömt var han ställt bilen. Polisen är förstående och tycker att det är bra att det slutar lyckligt. Polis reagerar inte över att han lämnar sin son ensam i en bil med nycklar i och går och handlar.

En man/pappa går med sin dotter i halssnöre. Flickan gråter och människor larmar. Polisen godtar mannens beskrivning av att dottern ”ville leka hund”. Inget ifrågasättande av lämpligheten i beteendet görs.

Det var en liten flicka som ville leka hund med sin pappa

Att hon gråtit berodde på att hon blivit ledsen när okända personer skällt på pappan.

Vems beskrivning är det? Hur tillvaratar polisen flickans intressen här? Genom att mannen/pappan säger vad som har hänt?

Det är alltså ett mönster att polis uttrycker sig förstående i media för vad pappor/män gör oavsett vad de orsakar för pådrag och vilka resurser de tar i anspråk.

Kvinna/mamma med barn anmäls för falsk larm

I det här sammanhanget finns anledning att titta på en utredning som Polisen i Västra Götaland initierade mot en kvinna. Bakgrunden är att en mamma anmäler att dottern försvunnit på en marknad och att en man försökt föra bort henne. Polis letar efter mannen men hittar honom inte och väljer då utreda mamman för falskt larm. Det blir stora rubriker i media om att kvinna misstänks för att ha larmat falskt. Polis hävdar i rätten att de satte in stora resurser vilket i praktiken innebar tre bilar och 30-40 minuters aktiv spaning (varken helikopter eller hundpatruller togs i anspråk).

Mamman frias i tingsrätten. Friandet ledde inte till några stora rubriker. Polisen hade förmodligen åstadkommit det som de ville –  att demonisera mammor.  Troligtvis kostade utredningen om falskt larm mycket mer än dessa 30-40 minuters ”aktiv spaning”. Ville polis statuera exempel? Ska inte mammor våga anmäla till poliser om de är oroliga över ”fula gubbar”? Hittar inte polisen dessa gubbar (s k ”aktiv spaning”) förskjuts skulden för detta till mamman. Hon ”ljuger”. Parallellen till föreställningen om ”falska våldtäkter” där Örebropolis ville statuera exempel genom att låta den som anmäler få betala, är tydlig.

Polisen i Västra Götaland valde att utreda kvinnan/mamman för att hon ”använt” polisresurser. Mannen/pappan i exemplet ovan utreddes inte för falskt larm trots att även det skedde i Västra Götaland och trots att det där även sattes in helikopter och hundar.

Det finns även en aspekt att skuldbelägga mamman för att hon var en ”dålig” mamma genom att dottern sprungit bort. Det gör inte en ”riktig” mamma. Mammor som fallerar döms hårt i samhället och även utav polis. Sundsvallspolisen mediaberättelse om ett upphittat barn i lägenhet faller in här. Tyvärr ifrågasätter inte media det flertal frågetecken som fanns i polisens beskrivning som de spred till media.

Förstorande av kvinnors handlingar mot män

Om det när kvinnor misshandlas, våldtas och ofredas sker en förminskning av det brott de råkat ut för och konsekvenserna utav det, liksom att mäns våldshandlingar förminskas, sker motsatsen när kvinnor kan misstänkas för våld mot män.

När kvinnor grips för misshandel mot män blir det alltid stora rubriker. Ordet ”kvinna” anses viktigt att betona då. I motsats till mäns våld mot kvinnor, då mannen osynliggörs i rubriker så synliggörs kvinnan när hon använt våld i någon situation. Här går att dra paralleller till Bromanders avhandling Politiska skandaler Behandlas kvinnor och män olika i massmedia där det visas att kvinnors skandaler ges större nyhetsvärde och att kvinnliga politiker avkrävs större ansvar. Samma mönster går igen när kvinnor kan misstänkas för brott; media och polis samagerar i en önskan att demonisera kvinnor.

I dessa rubriker och artiklar brukar det ofta stå att kvinnan har använt någon typ av vapen i våldet mot mannen eller gjort något annat som kan uppfattas som farligt. Inget sägs om sammanhanget och den inblandade mannens ord blir påfallande ofta sanning. Det är en struktur att män anses mer trovärdiga för polisen än kvinnor och de väljer att vidarebefordra mannens berättelse som en sanning till media trots att det är en partsinlaga. Polisen är själva en maskulint kodad organisation där manliga strukturer och normer råder. Dessa präglar också synsättet vid mötet med omgivningen och vad som går ut i media. Men det krävs att en studerar varje artikel lite mer ingående och ifrågasätter var informationen kommer ifrån. Här har media mycket att lära men eftersom kriminaljournalister själva kan anses vara maskulint kodade och könskonservativa, godtar de så gott som alltid polisens partiska beskrivning utan att problematisera den. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV  visas hur polisen strukturellt godtar mannens ord och misstänkliggör kvinnan. Detsamma mönstret sker i media så gott som dagligen och är ett stort problem för kvinnors säkerhet.

Med ständiga berättelser rörande ”våldsamma kvinnor” som färgas av mäns beskrivningar i media åstadkoms en fokusförskjutning från samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor till förmån för dessa ”våldsamma kvinnor”. Polisen har kontroll över vad som går ut i media och ingen ifrågasätter det från medialt håll.

Om det när män använder vapen sker en nedtoning av deras agerande sker motsatsen oftast när kvinnor står i fokus. Att kvinnor använder vapen är inte lika vanligt men det handlar sällan om att hon ”viftat” med vapnet. Snarare görs hon galen, farlig och ondskefull på ett helt annat sätt än vad som gäller för en man.

Som fallet är när det gäller ett ingripande där en man misshandlat en kvinna så sägs inget om varför kvinnan använde vapnet. Här bör också infogas att kvinnor inte har samma möjlighet att använda sin kropp och sin muskelmassa till sitt försvar som män. En kvinna behöver en förstärkning dvs hon tar vad hon kan för att skydda sig – en sax, en kniv, en kastrull . Att kvinnor vid självförsvar måste använda vapen underlättar demoniseringen av kvinnor eftersom normen är en man. Polisen upprätthåller denna norm effektivt när de griper kvinnor och meddelar om det till media utan att sammanhanget kommer fram. Är det försvarsvåld dvs nödvärn, har polisen varit där förut och inte brytt sig om att en kvinna lämnas med förövaren eller har han gripits tidigare och släppts? Har kvinnan blivit misshandlat gång på gång?  I så fall; hur mycket stryk måste en kvinna tåla innan hon får lov att använda nödvärn för polis?

Vid en händelse tidigare i år använde polis själva orden nödvärn; att de övertog en kvinnas nödvärn när de sköt en man som var i färd med att knivhugga henne. Om kvinnan skjutit honom själv eller om hon attackerat honom med kniv hade hon sannolikt utretts för mordförsök. Våldsutsatta kvinnor ska möta sina förövare ensamma utan kollegor, utan träning, utan Rakel, utan skjutvapen. Hon befinner sig i samma bostad och har oftast bara några sekunder på att fatta ett beslut som kan rädda hennes liv eller hälsa. Men då döms hon hårt. Tillspetsat kan det sägas att polisen och samhälle accepterar mördade kvinnor men inte kvinnor som gör motstånd och använder våld när de värnar sitt liv.

Runt jul 2014 kom en nyhet om en man som slagit en flaska i huvudet på en tjuv. Både Ekot och AB gjorde en skojig helgnyhet om detta och ingenstans fanns någon polis som problematiserade det här visade våldet mot en främmande man. Kanske kan vi nu rekommendera att kvinnor som ska försvara sig mot våldsamma män slår flaskor i huvudet på dem? För hur ska polisens tystnad och medias flamsande om detta våld annars tolkas? Eller är problemet att dessa kvinnor gör uppror mot ”familjevåld” och att de därför ska demoniseras extra hårt? Vi påstår att det är så. Kvinnor döms hårdare och extra hårt om de gör uppror mot männens makt och i den makten ingår rätten att slå kvinnor utan att det får några större konsekvenser. På något annat sätt är svårt att tolka att polis så ofta väljer att redogöra för mannens beskrivningar som en sanning och inte nämner att det kan vara fråga om nödvärn från kvinnans sida. Riktigt problematiskt är det att polis t o m vittnar mot kvinnor som menar sig ha använt nödvärn där mannen tex erkänner strypvåld men går fri både i utredning och i sedan i domstol. Tyvärr reagerade inte media heller på att även mannens våld borde utretts och att kvinnans agerande kunde varit fråga om lagligt nödvärn (den sk strypdomen).

Vi kommer framöver i inlägg återkomma till polisens sätt att utreda kvinnor som använt nödvärn då det är något som måste uppmärksammas: att kvinnor som försvarar sin hälsa och sitt liv utreds fördomsfullt av polis och sedan döms på lösa grunder. Det uttrycks ibland att kvinnor blivit mer våldsamma. Är det så eller har polisen blivit mer antifeministisk i takt med att kvinnoförakt och kvinnohat brett ut sig på sociala medier och på sajter? Som visats ovan synliggör polis själva att de är del av kvinnoförakt, sexism och antifeminism på nätet. Självklart spelar det roll när de möter våldsutsatta kvinnor och utreder kvinnor för våldsbrott istället för att intressera sig för att utreda om det varit nödvärn dvs rätten att försvara sitt liv. Sedan kan anonyma poliser twittra om ”det kvinnliga våldet”.

Val av förtegenhet respektive frikostighet med information

När kvinnor utsätts för våld är polis oftast ”förtegen” om vad som hänt.  När och om utredning i ett grovt våldsbrott mot kvinnor/flickor har skett vill polisen sällan gå ut med information med ”hänsyn” till utredningen. Detta är ett återkommande mönster, som även gäller vid våldtäkt/sexuellt våld.  Att det skulle vara förenat med utredningstekniska skäl eller med hänsyn till de inblandade är dock en sanning med modifikation för vid vissa brott, när kvinnor misstänks, gäller inte samma tystlåtenhet. Genom att vara förtegen väljer polisen också att skydda sig själva, sin tidigare inblandning rörande våld mot samma kvinna, de skyddar sin utredning och kan lägga ner den utan att media intresserar sig onödigt mycket för varför. Genom det här beteendet, att vara förtegna av ”hänsyn” förstärker de också stigmat som är vidhäftat våldsbrott mot kvinnor: att det är känsligt och pinsamt för den inblandande kvinnan att hon blir misshandlad eller har blivit våldtagen. Det blir, kan en säga, en självuppfyllande profetia – att bli utsatt för våld är skamligt för en kvinna därför väljer polis att omgärda det med tystnad och då vidmakthålls ordningen och stigmat. Givetvis skyddas också polisens arbete från insyn liksom att även mannen/förövaren skyddas. Han brukar överhuvudtaget hamna i bakgrunden i dessa mediala berättelser. Att så sker har polisen stort inflytande över.

Men det finns tillfällen då det rakt motsatta verkar hända. Polisen vill ha ut så mycket som möjligt i media och få upp fokus på fallet. Det tycks uteslutande gälla när kvinnor misstänkts för brott. Några sådana uppmärksammade fall tas upp i nästa del: Askersundsfallet, Tågstäderskefallet och Västeråsfallet.

Misstänkliggörande av kvinnor

När poliser uttalar sig till media har de stor påverkan på vad media kommer skriva. De kan välja ut ord som både medvetet och omedvetet/internaliserat demoniserar kvinnor.

Några exempel

I en tidningsartikel angavs följande:

En kvinna i en bil med en man blir ”heligt förbannad” och drar i handbromsen. Det var polisen som beskrev orden men vems ord blev sanning här? Vem beskrev händelsen? Mycket troligt var det mannen. Fick kvinnan ens komma till tals?  Varför väljer polis att ta ställning i media om inte för att misstänkliggöra kvinnan och därigenom demonisera henne?
Var det mannen som uppträdde hotfullt och inte ville släppa ut kvinna ur bilen? Fick hon panik? Kan det ha varit så att det i själva verket var han som gjorde sig skyldig till ett brott? Frågan är varför polisen väljer att göra så om det inte ligger i deras värderingar att demonisera kvinnor och de lyckas ju med rubriken som hamnade i media. Kvinnan verkade ”galen” och argsint.

Bilar och brott verkar leda en särskild kvinnonegativ attityd hos polis.

En kvinna blir påkörd. Polis påstod: ”hon sprang ut i gatan”. Vems berättelse är det?  Andemeningen är att kvinnan fick skylla sig själv. Hon var galen – inte bilisten.

Detta är också ett mönster från polis: att påkörda kvinnor benämns olyckor och inte brott. Varför är det är så? Att bilism är en maskulint kodad samhällsföreteelse är inget nytt. Vi påstår att det påverkar polisen. Polisen är själva helt bilburna och socialiserar sig i större utsträckning med bilister än med fotgängare. Även i detta finns en genusaspekt. Genom att dessutom skuldbelägga kvinnor internaliserat är det lätt att anse att kvinnor som blir påkörda har sig själva att skylla. Dessutom finns det ett mönster där det finns ett ointresse att ens utreda om bilisten har gjort sig skyldig till ett brott om det är just en kvinna som blivit påkörd. Kvinnor har helt enkelt inte samma människovärde som män – även det är ett mönster som går igenom i allt polisens arbete. Det finns flera sådana fall där polis inte ens verkar bry sig om det var ett brott bakom dvs om bilen inte stannade på brottsplatsen, om den körde för fort eller om bilisten på annat sätt körde hänsynslöst.

Vid motsatsen däremot, där män ”drabbas”,  är det oftast inga problem att få polisens uppmärksamhet och de t o m skapar rubriken själva tex en händelse som beskrevs :”Kvinna körde på man”. Vid detta tillfälle hade civila poliser som befanns sig på plats ”kastat sig” in i bilen och tagit nycklarna ifrån henne. Även här blev mannens ord sanning. Det kom senare fram att detta var en våldsam man som kvinnan var rädd för och hon gjorde som han ville och körde bilen trots att hon inte kunde och det framkom delvis sedan att mannen uppträtt hotfullt mot kvinnan även vid detta tillfälle och snabbt skyllde på henne. Poliserna försvarade utan åthävor en våldsam man och tog hans beskrivning som sanning och demoniserade en våldsutsatt och förmodligen väldigt rädd kvinna. Hennes ord fick inte höras. Däremot blev andemeningen återigen att kvinnor är opålitliga och galna och farliga. Hur ska denna kvinna kunna lita på att polisen hjälper henne mot den våldsamme mannen i framtiden?

Vad brottsrubriceringen säger om polisens internaliserade könsmaktsordning

När ett brott eller en händelse, som kan misstänkas vara ett brott, återges i media blir det med den brottsrubricering som polisen valt. Sällan ifrågasätts varför en viss brottsrubricering sätts och inte heller följs det upp om den ändras. Vi menar att det finns en klar genusaspekt vid valet av brottsrubricering. Samma skuldbeläggande och demonisering av kvinnor som sker då de utsätts för våld visar sig också här. När kvinnor har använt våld mot en man väljer polis ofta rubriceringen mordförsök – som media återger. Sällan nämner polis någon alternativ brottsrubricering som tex försök till dråp eller misshandel. När män utövar grovt våld mot kvinnor benämns det däremot som misshandel alternativt grov misshandel. Hotas hennes liv måste det vara riktigt illa för att det ska benämnas mordförsök. Där finns en skillnad. Män kan rikta grövre våld mot kvinnor och få en mildare brottsrubricering. (När män knivskär män utan allvarliga skador rubriceras det ofta som grov misshandel.)  Men kvinnor döms hårdare och förutom att ett eventuellt nödvärn förtigs, så krävs det inte att skadorna på mannen är särskilt allvarliga för att det ska sättas en strängare brottsrubricering.

En annan företeelse är att polisen benämner ett brott mot kvinnor och flickor med en mild brottsrubricering istället för tvärtom. Även misstankegraden och därmed tvångsåtgärderna är ett val som präglas av ett nedvärderande av de brott som riktar sig till kvinnor och flickor och till barn i allmänhet.

Några exempel.

Föräldrar anmälde att ett barn berättat om övergrepp på dagis. Polis sa att förhöret med barnet inte ”gav” något. Här måste en ställa frågan: hade de berörda poliserna kunskap om att förhöra så små barn?

När den vakna reportern frågar:  Har ni gått igenom personens dator och telefon? Svarar polisen: Nej, man måste nå upp till skälig misstankegrad för att kunna vidta sådana tvångsåtgärder. Personen var aldrig skäligen misstänkt.

Detta är naturligtvis ett val som återspeglar en attityd till brottet.

Att annat exempel är flickan som fick nakenbilder på instagram skickade till sig med frågor bland annat om hon hade pojkvän och då väljer polisen i Borås att rubricera det som endast ofredande. Fast de tillägger att det kan komma att ändras. Då väljer polis inte den allvarligare brottsrubriceringen sexuellt ofredande som en utgångspunkt.

Brottsrubriceringen säger väldigt mycket om hur poliser ser på brott och kön och våld mot kvinnor och kvinnors rätt till nödvärn. Det säger också en del om vilken bild polis vill ha ut till media. Vi uppmanar läsare att börja reflektera över polisens brottsrubriceringar som de uttalar i media och att göra det utifrån ett könsperspektiv. Då framträder ett mönster: för kvinnor sker en uppgradering omgående medan det sker en nedgradering för män. Det här borde forskas om av genuskunniga jurister och andra.

Utpekande av kvinnor genom aktivt val

Att välja ut och peka ut kvinnor för brott är ett beteende som kan misstänkas inte endast sker omedvetet utan även medvetet. Det hänger ihop med viljan att vara frikostiga med information till media och att välja ”rätt” brottsrubricering. I nästa del av inlägget tas några särskilda fall upp, tex Tågstäderskefallet där en kvinna pekades ut medan det i en annan tågkrasch där en man körde in i en byggnad inte skedde något motsvarande. Likadant är givetvis fallet med den s k skelettkvinnan där män tidigare hanterat ben-delar utan att polisen valt att utreda brott. Fallet med den kvinnliga narkosläkaren är ett annat uppmärksammat fall.

Tre andra utpekanden rör den kvinnliga antirasistiska motdemonstranten i Lund, mobillagens effekt och Cold Case-gruppens agerande i media.

Kvinnlig motdemonstrant

I Lund demonstrerade antirasister mot SD under Björn Söders tal. Polisen grep en ung kvinna för ofredande (!). Hur det gick till är intressant. En civil polis sökte upp och ställde sig bakom kvinnan. Han vittnade sedan i rätten att hon visslat så att det ”skar i hans öron”. Trots att flera andra vittnen intygade att hon slutade blåsa i visselpipan på uppmaning av uniformerad polis så greps kvinnan på grund av att den civilklädde polismannen ansåg att hon ”stört”. Kvinnan dömdes enbart på denne polismans ord i rätten. Ingen bedömning gjordes av varför han valde ut just henne och varför inte alla andra som också visslade greps. Inte heller gjordes någon bedömning om civilpolisen av personliga orsaker valde ut just en ung kvinnlig antirast. Vi hävdar att det inte var en slump utan ett aktivt val.

Den nya mobillagen

För några år sedan kom en lag som förbjöd användning av mobil vid bilkörning om det skedde på ett trafikfarligt sätt. Det var en medial debatt om lagen innan och vilka beteenden som är farliga i trafiken t.ex framfördes att kvinnors sminkande under bilkörning utgjorde en trafikfara.  Varför detta ansågs vara en så stor problematik kan en bara spekulera över men det kan antas vara ett utslag av ett samhälle som alltid letar fel på kvinnor och dubbelbestraffar dem. Det blev i alla fall stora rubriker när den första personen åkte fast enligt denna nya lag och att det var ”kvinno”-rubriker var symptomatiskt. Media och polis kan här sägas samverka i ett samhälle som snabbt letar kvinnliga syndabockar.

Cold Case-gruppens misslyckade jakt på kvinnliga skurkar

En arbetsgrupp inom polisen skulle ägna sig åt att ta upp kalla fall, både vålds- och mordfall. Det var äldre manliga polismän som jobbat länge och som sas ha erfarenhet. Att det också innebär slutenhet och brist på nytänkande verkar inte polisorganisationen ha haft i åtanke. De första två stora rubrikerna efter att gruppen blivit omtalad och fått mediareklam var om mordmisstänkta kvinnor. Ingen av dessa blev dömd, den ena utreddes inte ens.  Att dessa äldre manliga poliser gärna ville få kvinnorubriker är nog inte så långsökt. Med tanke på att det finns ett otal icke uppklarade våldtäktsfall där det finns anledning att oroa sig för att det innebär otrygghet och för risken för seriell brottslighet eftersom sexualbrott kopplas till kvinnosyn och även att kvinnor utomlands kan bli offer (framför allt särskilt utsatta kvinnor) var det ett märkligt val av denna s k Cold Case-grupp. Senare fick de dock en våldtäktsman på spåren där det visade sig att han hade begått nya brott dvs hade polisen orkat, brytt  sig eller haft kompetens då om modus mm kunde kvinnor ha skyddats. Men Cold Case-gruppen valde att framför allt ”jaga” kvinnor och de gamla manliga poliserna synliggjorde sin agenda.

Polisers våldsamhet mot kvinnor vid ingripanden

Det finns ibland en föreställning om att manliga poliser inte utsätter kvinnor för våld vid ingripanden som vi hävdar är falsk. Tyvärr kan det vara så att de precis som visas genom deras aktivitet på sociala medier, den genomgående demoniseringen av kvinnor och föreställningen om galna kvinnor, snarare är tvärtom. Idén om kvinnor som ondskefulla – liksom kvinnohat – kan snarare förstärka viljan att ta i extra hårt vid gripande av kvinnor.

Vid antinazistdemonstrationer som följde i Svenskarnas Partis spår gick Gävlepolisen särskilt hårt åt demonstranterna. Bland de mest otäcka filmade inslagen finns ett där flera manliga poliser tar tag i, trycker ner och utövar våld mot en kvinna på ett mycket brutalt sätt samtidigt som hon skriker.

FEMEN utförde en aktion i Almedalen när Fredrik Reinfeldt skulle tala och de greps av Säpo. En bild på ett av dessa gripanden visar en manlig och en kvinnlig polis som håller i en ung kvinna med bar överkropp. De håller ett grepp i varsin handled på henne och vrider om hennes armar bakom ryggen på henne. Den kvinnliga polisen håller ett grepp som inte ska orsaka något onödigt lidande medan den manliga kollegan vrider hennes handled hårt bakåt så att det syns hur ont gör. Han har samtidigt ett sammanbitet uttryck. Vi anser att bilden avslöjar en del om hur män som griper kvinnor ”passar på” att utöva mer våld än vad som krävs dvs visar på ett internaliserat kvinnohat. Det borde diskuteras mer.

Granskning av några fall där polisen pekar ur kvinnor

Askersundsfallet och Gävlefallet – snarlikt men mycket olika i media

Vi har tidigare tagit upp en del om att polisen väljer att vara förtegna då det handlar om mäns våld mot kvinnor men inte då det handlar om kvinnor som utövar våld mot män även om det kan vara försvarsvåld dvs nödvärn. Då gäller snarare motsatsen dvs att polis gärna talar i media om vad kvinnorna har gjort och olika detaljer.

Ett bra exempel på när polis valde väldigt olika attityd gentemot media och därigenom styrde den mediala bevakningen beroende på kön hos den misstänkte, var styckmorden i Askersund, med en misstänkt kvinna, och i Gävle, med en misstänkt man.

Askersundsfallet hade Örebropolisen hand om. De gick tidigt ut i media med oerhört mycket detaljer både från den tekniska undersökningen och om vad som framkommit under förhör. Förundersökningssekretessen verkade helt satt ur spel. Polisen medverkade också i TV-programmet (med antifeministiska förtecken) Veckans brott där bla Polischef Robert Haslinger deltog liksom ett antal av polisens tekniker. Robert Haslinger är en polis som tror att mer än var femte våldtäktsanmälning är falsk och vill statuera exempel med de kvinnor/flickor som falskanmäler, se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Genom att Robert Haslinger och Örebropolisen frikostigt delade med sig av förundersökningen i media fick de också maximal mediabevakning på fallet. Det var stora svarta rubriker varje dag med någon ny pikant detalj. Media, framför allt Aftonbladets manliga krimreportrar, spelade med i detta spel fullt ut. Nya fakta fortsatte komma hela tiden och verkade läcka direkt ut från förundersökningen till media.

I Gävlefallet med en misstänkt man, var polisen agerande helt annorlunda. Inget läkte i princip och hela fallet var betydligt mer nedtonat i media. Ändå skedde detta fall ungefär samtidigt som Askersundsfallet och med liknande förlopp, en död kvinna och styckning. Det ena med svartsjukeförtecken och det andra med sexuella förtecken.

Det är knappast en slump att Robert Haslinger och hans poliser valde att läcka som ett såll. Haslinger har som sagt redan visat sin kvinnosyn som inte endast är dålig, utan vi hävdar att han verkar vara djupt antifeministisk i sin inställning till kvinnor. Att han får jobba kvar med detta förakt för kvinnor säger väldig mycket om svensk polis i allmänhet och om Örebropolisen i synnerhet. Att han och hans team läckte är alltså ett strategiskt drag; de uppnådde fullständigt mediapådrag och får fokus på en kvinna som misstänkts för att fasansfullt brott. Att det fanns anledning för anhöriga till brottsoffret att ta hänsyn till brydde sig inte Haslinger & co om. Uppdraget var att demonisera kvinnor och därmed påverkar det alla kvinnor som kommer att ha med rättsväsendet att göra som tex våldsutsatta kvinnor  Att få fokus på just kvinnors brott är något som känns igen från antifeminist / MRA-kretsar. Polisen visade sig här stå på samma sida som dessa.

I det här sammanhanget kan en säga att det heller inte är någon slump att just Örebropolisen gick ut med att kvinnor som är våldsutsatta, ska få hundar som skydd vilket är så huvudlöst dumt så en vet inte var en ska börja. Media nappade, det var en lättsam skojig nyhet – inga rädda kvinnor, inga ”jobbiga” reportage, utan glada hundbilder och glada kvinnor. Eller en i alla fall.  Örebropolisens medieansvarig Mats Nylén konstaterade belåtet på Twitter att det var glädjande att ”nyheten” fick genomslag. På det här sättet lyckades Örebropolisen att fokusförskjuta från att redogöra för sina egna värderingar om och sitt arbete mot männen som slår kvinnor, till att istället handla om hundar.  En lärdom att dra av detta är att ha som tumregel att närhelst polis inte vill tala om mäns våld mot kvinnor och hur de utreder männen ska media vara särskilt vakna.

Tågstäderskan och Västeråsfallet

Tågstäderskefallet där polis hittar ”bevis” på terrorism

I januari 2013 blev en kvinna som städade ett tåg mycket illa skadad i en tågolycka. Tåget som skulle ha varit spärrat kom i rullning och rände i hög fart in i ett hus. Arbetsgivaren, nätet och framför allt media slog snabbt fast att kvinnan stulit tåget trots att det givetvis är en alldeles huvudlös slutsats. Polisen hängde på utan att själva göra en bedömning, som de gör med andra samhällsföreteelser tex när poliser är misstänkta för brott då stor försiktighet gäller. Kvinnan misstänktes däremot snabbt av polisen för brott.

– Polis vill förhöra tågstäderskan.

Det är prio ett för utredarna att få till ett förhör med personen, säger Lars Byström, Stockholmspolisens presstalesman, till TT.
Kvinnan som jobbade som städare på tåget vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Hon är anhållen misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse  

Polisen valde att göra en husrannsakan hemma hos kvinnan när hon låg illa skadad på sjukhus på grund av arbetsplatsolyckan. Under denna husrannsakan gick de bland annat igenom hennes dagbok. Hör Mediernas reportage om Tågstäderskan ”Sara”.
I dagboken hade kvinnan skrivit om sina innersta privata tankar, bland annat om svårigheter med att jobba natt och känna sig ensam (hon hade reste tillfälligt till Stockholm).  Av detta drog polisen slutsatsen att de hade med en självmordsbenägen kvinna att göra och att hon därmed kunde misstänkas för att ha velat köra tåget in i ett hus för att begå självmord.

En frågar sig: hur är detta ens möjligt? Vilka idéer och föreställningar finns i polismäns huvud när dessa huvudlösa slutsatser dras? Hur mycket spelar värderingar och fördomar om kvinnor och kvinnors psykiska hälsa in? Om polis inte ens kan förstå att en dagbok speglar livet som det kan te sig för alla och att kvinnor inte är per definition är psykiskt sjuka och oberäkneliga för att de är kvinnor så är polisen nästan farliga för kvinnor. Givetvis kom det fram att kvinnan snarare var den som var utsatt för ett brott och att det var det brottet som polis borde ha börjat utreda istället för att fullständigt löpa amok.

Har polis i efterhand dragit slutsatser av sitt agerande här? Har de reflekterat över om de fördes iväg av rykten och att deras egna föreställningar och demoniseringar av kvinnor ledde till att de i Tågstäderskefallet kränkte en illa skadad kvinna som dessutom var offer för ett otillräckligt skydd på arbetsplatsen?

Det finnas en hel del fall där män skadas illa och ibland avlider i arbetsplatsolyckor. Vi tror inte att polisen där som utgångspunkt självklart utreder dessa som självmord och genomför en husrannsakan hemma hos dessa män för att se efter tecken på att så kan vara fallet. Inte ens när ett godståg rände in i en byggnad utan synbar anledning utredde polisen brott. Historien med Tågstäderskan visar att polis som utgångspunkt och normalitet behandlar och ser på kvinnor som galna, psykiskt sjuka, farliga för andra endast utifrån rykten. När kvinnor ska utredas för grova behövs uppenbarligen inte mer.

Västeråsfallet – motorträffen där poliser pekade ut en kvinna

Under en motorträff i Västerås hittas en man död. I denne motorträff deltar även poliser. De bodde enligt uppgift i media i samma korridor där mannen hittades död. Dödsfallet rapporteras inte till media. Inte förrän efter flera veckor kom dödsfallet ut i media och polisen har under denna tid utrett om inte mannen kan ha mördats. De griper en kvinna och då blir det stora rubriker. Kvinnan frias dvs det finns inga bevis på att hon ska ha mördat mannen. Detta är ett intressant fall ur flera aspekter. För det första att polis fanns på plats och känner mannen dvs de vet alltså hans personliga förhållanden. De är här inte att betrakta som neutrala. På nätet, när polisen pekat ut kvinnan, tilltar en storm mot henne som skyldig och demoniseringen av henne ökar för varje inlägg. Vi påstår att polis också var ute där och drev sin tes att kvinnan var skyldig. Det var lite för många detaljer och lite för stort engagemang för att det inte skulle misstänkas vara poliser.

Det finns också en genusaspekt i det här fallet. Något motsvarande drev och demonisering inträffar inte när en kvinna hittas död. Dessutom är det en man som polisen känner privat och där hans skilsmässa och f d fru plötsligt fått klä skott för ett internaliserat kvinnoförakt. Och särskilt en demonisering av onda kvinnor och en heroisering av män som offer (för dessa onda kvinnor).

Att mannen skulle begått självmord verkade inte finnas i dessa manliga vänners/poliserna världsbild utan en ond kvinna f d fru skuldbelades istället snabbt.

Här ville polisen ha fast kvinnan men det är också intressant att beakta hur polisen här även valde bort självmordstanken till förmån för mord och att jämföra hur polisen snabbt konstaterar att kvinnor som är döda eller skadade, som i Tågstäderske-fallet, har velat begå självmord. Att döda kvinnor har begått självmord verkar för polis vara mer naturligt än att döda män har gjort det.

Skelettkvinnan kränktes -polisens misstänktes ha manipulerat bevis

Skelettkvinnan som även hon utsattes för förnedrande behandling av polis misstänkte att polis fabricerat bevis då fotografier inte stämde. Hon friades i domstolen. Kvinnan anmälde polisens behandling i häktet till JO. Hon liksom en annan kvinna, fick rätt. Polisen fick kritik. Även här finns en genusaspekt i hur polisen demoniserade den här kvinnan. Som tur var reagerade hon. Det är tyvärr inte alla kvinnor som gör det. Kvinnor accepterar nedlåtande och orättvis behandling i stor utsträckning och även i detta finns en genusaspekt. Det har vi sett inte minst de falsk tillvitelsefall som poliser själva drivit.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2040307-skelettkvinnan-polisen-manipulerade-utredning

Narkosläkaren – kvinnlig läkare kränktes av polis

I mars 2009 greps en kvinnlig läkare på sin arbetsplats av fyra poliser i svarta läderjackor. De kom in mitt ibland personalen och hon fördes bort under förnedrande former. Hon fick inte veta vad hon var misstänkt för, hon möttes av förakt från polisen när hon ställde frågor, hon fick klä av sig naken och låstes in. Hon fick inte mat på nästan ett helt dygn och förnedrades på annat sätt. Förhören skedde inte förutsättningslöst utan polisen hade bestämt sig för att hon var skyldig, trots att de inte ens visste vad natriumklorid dvs koksalt var. Från intervjun i Läkartidningen

Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Kvinnans advokat tyckte att behandlingen av henne var anmärkningsvärd hård. Kvinnans berättelse.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen

Kvinnan berättar också om sista tiden i polisarresten

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Kvinnan friades från alla misstankar och fallet, och hur förnedrande kvinnan behandlades, har rönt mycket uppmärksamhet. Men lite har sagts om vad denna mediala berättelse säger om polisens behandling utav kvinnan och varför de gjorde som de gjorde. Vi påstår att det mot bakgrund utav hur polisen ser på kvinnor fanns en genusaspekt här, genom att polisen hämtade henne under bryska former och det var en kvinnlig läkare så fick de en stor medial uppmärksamhet.
Polisen sätt att behandla henne på ett närmast sadistiskt sätt menar vi också har en genusaspekt. Här var det både en kvinna och en kompetent akademisk yrkeskvinna inom ett skrå där män historiskt har haft makten. Poliser med dålig kvinnosyn får alltså maximal utdelning genom att denna kvinna greps och deras beteende visade på ett djupt förakt för henne. Vi tror inte att en manlig läkare behandlats på samma sätt eller ens faktiskt misstänkts för ett sådant här brott.  För övrigt kan en ifrågasätta om den polis som gick in sista natten i häktet ska ha med kvinnor att göra i tjänsten överhuvudtaget.

Poliserna utreddes för sammanlagt 9 felaktigheter dvs brott begångna  Men Håkan Roswall (som la locket på i Göran Lindbergfallet) friade dem på samtliga punkter. Det är olyckligt att det är straffritt att bete sig så här mot en kvinna.

Ovanstående exempel motsäger att kvinnor skulle behandlas bättre av polisen än män. Vi påstår att det är tvärtom; att kvinnor kan förvänta sig diskriminering på grund av att de är kvinnor och att få möta förakt på grund av sitt kön.

 

Granskning av Göteborgs-Posten:
journalister – polis och dålig kvinnosyn

Hittills har inlägget behandlat polis och media ur ett brett nationellt perspektiv. Här tänkte vi istället välja ut ett lokalt exempel nämligen Göteborgs-Posten, hur polisens arbete speglas där och hur polis själva är medaktörer. Det är ett väl valt exempel, Göteborgs-Posten är en stor aktör på media-området i hela Västsverige och Polisen i Västra Götaland (tidigare myndigheten numera regionen) borde vara av särskilt intresse för en medial aktör att granska istället för att stryka medhårs.. Det beror på tre skäl:

1.
Polisen i Västra Götaland har fått skarp kritik av JO för sitt undermåliga arbete med våldtäktsutredningar som vi redogjorde för i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar . GP borde granska: Hur har arbetet med utredningar av det allvarliga brottet våldtäkt utvecklats? Har de utlovade förbättringarna genomförts? Hur prioriterar polisen sexualbrott särskilt med tanke på att mäns våld mot män kräver och får mycket resurser? Hur är attityderna till sexualbrott?

2.
Polisen i Västra Götaland tillsatte själva en utredning om hur de kunde bli bättre på att skydda kvinnor från att dödas i nära relation. Utredningen initierades efter att flera kvinnor dödats på kort tid. Kvinnorna hade på olika sätt meddelat om att de var utsatta för våld, hot och kontroll. Tidigare åklagare numera polisanställda Barbro Jönsson utredde och rapporten kom 2013. Den tog upp vad som borde göras för att polis skulle bli bättre på att skydda kvinnors liv. GP borde granska: Har det lett till någon förändring? Hur är attityderna till våld mot kvinnor ? Avfärdas det fortfarande som ” relationsgnabb” och liknande?

3.
Anonyma poliser uttryckte år 2007 att ”de flest våldtäkter är uppdiktade”. Tills skillnad från de andra artiklarna se inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter där poliser uttrycker att kvinnor /tjejer ljuger om våldtäkter var poliserna i Göteborg/Västra Götaland alltså helt anonyma. Det gör det inte går att veta hur många de var och vilka de var som uttryckte detta. Uttalandet i media kom i samma veva som JO utredda polisen i Västra Götaland. Att dessa poliser och de strukturer de visar på, finns inom polisen i Göteborg/Västra Götaland är naturligtvis djupt oroande. GP borde granska: Vilka poliser uttryckte detta och uttrycker de samma idag? Finns dessa attityder kvar? Hur påverkar det polisens vilja att starta utredningar efter en våldtäktsanmälan? Hur bemöts de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt och andra sexualbrott?

Det finns alltså stor anledning för att Göteborgs-Posten borde vara särskilt intresserade av hur den lokala Polismyndigheten jobbar med våld mot kvinnor och hur deras attityder och kvinnosyn är. Enligt Barbro Jönssons rapport sker ca 5000/fall våld mot kvinnor årligen i regionen, det motsvarar dagligen ca 14 fall av misshandel. Trots det skriver GP nästan aldrig om mäns våld mot kvinnor. Det sker i stort sett bara när kvinnor mördas, skjuts på öppen gata eller våldtas grovt utomhus och oftast utan någon uppföljning.

De företrädesvis manliga medelålders journalister som skriver om brott tycks helt enkelt inte särskilt intresserade av att spegla samhällsproblematiken mäns våld mot kvinnor.

Faktum är att det snarare verkar vara tvärtom; det är när kvinnor på något sätt kan skuldbeläggas eller framstå som galna och farliga som journalisterna skriver artiklar – med tillhörande braskande rubriker. De har alltså samma attityd som polis har mot brott och kön. Polisen i Västra Götaland har alltså, påstår vi en sällsynt bra kanal i GP att få ut våldet som ”jämställt” och att kunna demonisera kvinnor. GP:s fördomsfulla och manschauvinistiska journalister blir istället en förstärkare av polisens dåliga kvinnosyn. Det är särskilt intressant att åtminstone en av GP:s kriminaljournalister har gett uttryck för samma inställning till våldtäkter som de ”anonyma” poliserna gav 2007 dvs att ”falska” våldtäkter är vanligt förekommande. Då är det inte konstigt att attityden till våld mot kvinnor och sexuellt våld är en problematik både hos polis och GP.

Krimjournalisterna uttrycker sig också både nedlåtande och skämtsamt om våld mot kvinnor genom att tex beskriva sexuellt ofredande ”som kort och gott tafsande”. Det har sedermera ändrats http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2314376-tafsande-massor-fick-tre-ar

Enligt GP själva hinner de inte själva bevaka händelser utan hämtar händelserapporter från polisen som därmed styr vad media får se och kan uppmärksamma. Det är också uppenbart att vissa journalister och poliser har ett samarbete som är upparbetat sedan lång tid tillbaka genom ständiga kontakter som förstärks via sociala medier och genom införandet av Rakel.

För att synliggöra vad som sker mellan polis och GP kan en dela upp det i tre steg:

  1. Polis är dåliga på att hantera våld mot kvinnor inklusive våldtäkter, näthat, sexuella ofredanden dvs antalet händelser blir få
  2. Polis väljer i sin händelserapportering, som media använder sig av, att sällan skriva om våld mot kvinnor
  3. GP:s journalister väljer bland händelserna / får tips från polisen och då betonas de händelser där kvinnors bråk föranlett polisingripande eller då kvinnor misstänks för brott

Genom den här trestegshanteringen kommer omfattningen av mäns våld mot kvinnor att filtreras bort ifrån bilden som når läsare. Kvar finns endast de allra värsta fallen; mord och grova våldtäkter. Den ständigt pågående problematiken med ingripande mot mäns våld mot kvinnor försvinner helt.

Vad väljer Göteborgsposten att ta upp istället för att rapportera om mäns våld mot kvinnor? Som nämnts är det påfallande ofta nyheter där kvinnor anges som galna, hämndlystna och våldsamma. Det sker allmänt i media men frånvaron av granskning och rapportering med fokus på våld mot kvinnor är frapperande i GP. Men det som sticker ut allra mest med GP och deras kriminaljournalister är deras aktiva ”jagande” efter nyheter där kvinnor pekas ut. Ofta framstår denna jakt på nyheter både desperat och aningen löjeväckande.

Några exempel som GP valt ut istället för att skildra våld mot kvinnor:

Kvinna jagade kvinna med gaffel

Bråk i tvättstuga blev polisärende. Två kvinnor hamnade i luven på varandra i tvättstugan. En granne tröttnade på bråkandet och ringde polisen.” 

Kvinnor hamnade i slagsmål (präglas av starkt överdrifter och överord)

Efterlyst kvinna fångad i trafikkontroll
Att mannen var körde drograttfull och att bilen hade körförbud var inte intressant i rubriken.

Kvinna åtalad för isiga bilrutor.

I alla ovanstående rubriker återkommer ordet ”kvinna”. När en man är misstänkt eller åtalas står inte ”MAN” nämnt.  Det är i och för sig ett återkommande mönster inom svenska media men GP utmärker sig särskilt negativt.

Detsamma kan sägas om rubriken rattfull kvinna körde från bolaget

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2528461-rattfull-kvinna-korde-fran-bolaget

medans berusad bilist som krockade flera gånger är ett av många sxempel på när könet (man) osynliggörs.

Vad betyder det att GP konsekvent skriver om kvinnor på det här sättet?  Vi menar att GP och poliser har en ohelig allians där den kvinnliga könet gärna pekas ut och att polis tipsar GP.

Vid händelsen kvinna fast med kniv i rätten skrev GP skrev en lång artikel med delvis ordagrant återgivna förhör med kvinnan hos polisen.

Med tanke på GP:s stora intresse för den här händelsen uppstår några frågeställningar: om inte GP själv hinner bevaka längre måste de fått tips om detta förhör? Varför detta intresse om det inte också finns intresse från polis att detta förhör kommer ut i media och en journalist som mer vill ha ut det? Det tyder på ett nära samarbete mellan polis och GP och ett intresse av att kvinnors brott ska ut i media. Att en man ungefär vid samma tid fastnade med kniv i rätten blev inte samma nyhet.

Den tidigare nämnda händelsen när polisen anmälde en mamma för falskt larm skedde i Västra Götaland skrev givetvis GP  om  men de skrev inte något om när hon blev friad.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2575666-atalas-for-falsklarm-om-barnarov

Inte heller gjorde GP någon bedömning av vad polisens agerande här var uttryck för. Men en ”kvinno”-rubrik blev det.
Detsamma skedde när GP (samma journalist) skrev om ett s k falsk tillvitelsemål där det angavs att kvinnan ljugit om en mans misshandel. Men målet lades ner dvs kvinnan hade inte angivit mannen falskt. (Det fanns dessutom tydliga tecken på att en misshandel ägt rum.) Men GP valde även denna gång att INTE skriva om att målet lades ner, tvärtom de låter falsk tillvitelse-artikeln ligga kvar utan att ändra. Det är direkt antifeministiskt och GP tydliggör sin agenda; att kvinnor ska misstänkliggöras och framstå som lögnare OCH vara sökbara som det även när det är konstaterat felaktigt.

GP skrev även om ett fall där polisen valde att helt skuldbelägga två kvinnor för misshandel av fem män och återgav oreflekterat från polisutredningen som låg till grund för åtalet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2543480-tva-kvinnor-atalas-for-misshandel-pa-sparvagn

Från GP:s artikel

Övervakningsfilmen från spårvagnen stödjer entydigt killarnas version, att det är kvinnorna som angriper dem. På filmen syns hur killarna vid några tillfällen trycker ned kvinnorna på golvet för att freda sig och sedan söker sig bort i vagnen för att undvika fortsatt konfrontation.

En av de 20-åriga killarna berättar i polisförhör om ett vilt tumult där han får tag i den 32-åriga kvinnans ben så hon ramlar omkull. – Jag försöker lyfta upp henne för trapporna i spårvagnen för att hjälpa henne och så att hon skall komma bort från oss. Då ger hon mig en smäll i ansiktet så att jag tappar mina glasögon.  Därefter sätter sig 20-åringen på kvinnan för att få kontroll på hennes händer. När en annan passagerare säger till honom att ”gå av” kvinnan, gör han det. – Då sparkar hon mig i ryggen.

Det här ett återgivande utan ett genusperspektiv och det framstår som en tydlig demonisering av kvinnorna som var i klart numerärt underläge mot fem män. Männen anger att de trycker ner kvinnorna och hanterar dem. Borde inte en vaken journalist reagerat och ifrågasatt om det här är en rimlig tolkning av polisen – särskilt mot bakgrund av hur de hanterar våld mot kvinnor där de förminskar mäns våld till ”kärleksgnabb”? Men med journalister som dem på GP har kvinnor förmodligen svårt att få en rättvis behandling hos polis och i media.

Nyligen åtalades en polis i Västra Götaland för misshandel av en kvinna. Det som borde vara en nyhet i lokal media blev en endast en notis i AB. GP skrev ingenting och det är oroväckande. Varför avstod de rapportering med tanke på att åtalet gäller en polis i Västsverige? Vill de inte bevaka poliser – särskilt inte när de misstänks för våld mot kvinnor?

Som nämnts ovan anmäls ca 14 fall av mäns våld mot kvinnor varje dag och då är inte sexualbrotten medräknade. Men i GP är det mest tyst år efter år. Följden blir att i rikets andra stad, trots problematiken med just våld mot kvinnor och dödsfall, och hur polisen utreder våldtäkter, att polisen väljer bort att bevaka prostitutionsrelaterad brottslighet och vad det tyder på, sker ingen bevakning av våld mot kvinnor som en stor samhällsproblematik. Mäns våld mot män får uppmärksamhet men inte mäns våld mot kvinnor. När media skriver särskilt om våld mot kvinnor finns idag vetskap om att fler kvinnor tar steget och anmäler våld. Frågan uppstår då; vilken allvarlig effekt får Göteborgs-Postens ointresse för våld mot kvinnor, deras dåliga kvinnosyn och deras alltför nära samarbete med polisen, för våldsutsatta kvinnor och flickor? Vad och vilka finns Göteborgs-Posten till för? För förövarna och för de som vill bibehålla rätten till att utöva våld mot kvinnor utan konsekvenser?
Kommer GP någonsin att bli en medial produkt som tar sitt ansvar och granskar våldet mot kvinnor? Kanske när de nuvarande kriminaljournalisterna byts ut och det kommer nya genuskunniga och feministiska journalister.

Sammanfattning och reflektioner

#Polisen har aldrig haft så mycket kommunikatörer och väljer var, hur och om information/nyheter sprids

#Rapportering om polishändelser i media är i hög grad en polisprodukt

#Att ha goda relationer med polis är viktigt för media vilket påverkar viljan till ifrågasättande

#Polisen använder sociala medier för att bli gillade och väljer bort händelser som rör VAW

#I sociala medier som på facebook och twitter synliggörs polisen/poliser en fördomsfull kvinnosyn, sexism och en antifeministisk grabbig attityd.

Demonisering av kvinnor sker på följande sätt

¤ Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤ Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤ Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤ Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤ Genom aktivt väl dvs genom att kvinnor skärskådas mer

Polisers val av brottsrubricering påverkas av könet på brottsoffer och på den misstänkte dvs våld  mot kvinnor /flickor förminskas och kvinnor/flickor demoniseras

Vid kontakter med svensk polis möter kvinnor också män med föreställningar om kvinnors galenskap och farlighet på ett helt annat sätt än män gör i motsvarande situation. Det gäller både kvinnor som är brottsoffer och som är misstänkta. Det handlar inte om vad som faktiskt kommer fram utan hur fakta silas genom polismäns fördomar om kvinnors psyke. Vi menar att både kvinnorna och de företrädare de anlitar, försvarsadvokater eller målsägandebiträden måste börja förstå den här aspekten.

Kvinnor kan också råka ut för män med mycket dålig kvinnosyn som tar ut denna på de kvinnor de hanterar i tjänsten. Precis som rasism påverkar hur polismän möter andra människor, påverkar även en antifeministisk attityd hur poliser behandlar och hanterar kvinnor. Att kalla frågor om kvinnosyn för trams, som en hög polischef har gjort i radio (Mats Löfving, nuvarande chef för NOA) sänder dessutom en signal ner i organisationen att det är legitimt att nedvärdera, kränka och förakta kvinnor.

Vi menar också att kvinnor inte är lika mycket värda som män inom svensk polis. Det hänger ihop med att kvinnor anses galna och självmordsbenägna på ett sätt som inte gäller män därmed kommer både olyckor och mord att lämnas outredda. Kvinnor får alltså inte samma tillgång till trygghet och skydd för liv och hälsa.

Polisen väljer ut vad och hur de meddelar till media. De vill gärna sprida positiva nyheter om polis och barn (men inte Scott Goodwins 14 åriga flickor!) och äldre ”damer”. Bland de notiser polis vill ha ut finns tex den om småflickors ”detektivbyråer”,  barn som vill ha autografer i utsatta situationer eller äldre ”damer” som ringer efter saknade vänner. Detta är en strategi. Barn och äldre ”damer” är ett säkert kort för att få poliser att framstå som trevliga och förtroendeingivande. I denna strategi ingår också att välja ut kvinnliga alibin när det kommer kritik kommer vare sig det rör Romregistret, händelserna i Limhamn eller något annat. Att skicka fram kvinnliga företrädare för att försvara en i grunden maskulin rasistisk och sexistisk struktur är fördelaktigt. Det sker även i andra sammanhang att kvinnor ska legitimera ett förtryck som i grunden upprätthåller manliga privilegier. Såtillvida skiljer inte polisen ut sig. Kvinnliga poliser kan däremot inte förvänta sig att få samma stöd som manliga om de misstänks för tjänstefel/brott. Polisens kåranda är manligt kodad.

Polisens demonisering av kvinnor har också som syfte att våldet ska framstå som mer ”jämställt”.  Detta är också en ambition hos MRAs svenska motsvarigheter dvs svenska mansrätts- o papparättrörelsen. På deras sajter och bloggar finns långa uppställningar på brott som kvinnor begått. De anser att kvinnor ljuger om våldtäkt, tror att våldsutsatta kvinnor är psykiskt sjuka som en utgångspunkt och att kvinnor manipulerar män. Genom att polis väljer att förminska våld mot kvinnor, att förringa mäns våld mot kvinnor och att demonisera kvinnor hjälper de dessa antifeministiska och kvinnohatande organisationer. Givetvis finns det också poliser som sympatiserar med dessa organisationer.

Att kvinnor demoniseras och därmed diskrimineras är en del av större samhällelig struktur. I Bromanders avhandling om Politiska skandaler. Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? Se recension i Tidskriften respons visas hur media dömer kvinnor hårdare och styrs av stereotypa bilder av män och kvinnor. Förutom att det visar att media är dåligt skickat att granska poliser ur en genusaspekt så möjliggör det också för polis att få ut sin bild av kvinnor som oberäkneliga och farliga och psyksjuka dvs en demonisering av kvinnor. Det är allvarligt att vi har en polis som inte bara är en del av denna samhälleliga struktur som granskar och dömer kvinnor hårdare än män utan också själva förstärker den här diskriminerande attityden.

Att polis år efter år inte tar till sig kunskap om mäns våld mot kvinnor inklusive om sexuellt våld/våldtäkter, att de fortfarande tror att falska våldtäkter är ett problem, att de inte ens vet att våldtäkt inte är ett tekniskt brott utan är ett integritetsbrott, att de inte utreder hatbrott mot kvinnor, att de inte tar unga flickors säkerhet på allvar, att de inte kan hantera prostitution,  att polis har register som #kvinnoregistret och att de använder media i stort sett dagligen för att demonisera och skuldbelägga  kvinnor leder till att våld mot kvinnor därigenom också legitimeras. Det är allvarligt att kvinnor inte har samma tillgång till polisiära resurser uer som män och det reser återigen kravet på att en Ny Myndighet Nu måste inrättas – för Kvinnofrid NU.

Till sist:

  • Vi har granskat polisen och media i detta inlägg utifrån våra tidigare inlägg om Polisens #kvinnosyn, och genom att anlägga en genusaspekt på hur polisers uttalar sig och utövar sin polisiära verksamhet i media. Men vi anser att det behövs genuskunnig forskning inom det här området, t ex hur poliser uttalar sig om kvinnor respektive män i media, hur brottsrubricering påverkas av kön, hur skuldbeläggande och skuldavskrivande påverkas av könet.

Polisens #kvinnosyn Del 9 : Polismäns brott mot flickor och kvinnor

En granskning som Dagens nyheter gjorde år 2009 visade att polisers vanligaste brott utanför jobbet är våld mot kvinnor. Det femte vanligaste brottet var barnpornografibrott. DN hade granskat alla åtal mot poliser under åren 1998 och 2008. Bland svenskar i stort var åtal om trafikbrott och narkotikainnehav vanligast. Polis skiljde sig alltså ifrån svenskar i stort.

I DN:s artikel ”Polisers kvinnovåld oroar kåren” oroade sig Polisförbundet sig över att polismäns våld mot kvinnor ”skadar vår organisation”. Diskussionen om polismäns våld mot kvinnor var ”en svår situation” och ”skadade förtroendet för” polismyndigheten. Polisförbundet är alltså mer oroat för förtroendet för polismyndigheten än för de kvinnor och barn som utsätts för polismännens våld.

Polismän begår också brott mot flickor/kvinnor inom tjänsten. Sexuella trakasserier, sexuellt ofredande, sexchatt med 13-14-åriga flickor, sexköp, genom att inte ta upp kvinnors anmälningar osv. Vi har granskat detta närmare.

Lydia Cacho skriver i sin bok Maktens slavar att polis världen över aktivt deltar i prostitution antingen genom att utnyttja kvinnor i prostitution eller skydda människohandlare, se Polisen och prostitutionen. Vidare uttalar svensk polis att de saknar resurser för att utreda barnpornografibrott. Även i Göran Lindberg-härvan saknade polis resurser att utreda. Först förnekade spaningsledare Jonas Trolle att det fanns fler män inblandade. ”Göran Lindberg är den ende misstänkte” sa Trolle i januari 2010. I juni 2013 sa Trolle, i Metro, att det var för dyrt att lagföra sexköpare och att deras fokus inte var att lagföra sexköpare:

– Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

– Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.

http://www.metro.se/nyheter/polisen-for-dyrt-att-jaga-sexkopare-i-lindbergharvan/EVHmfx!bGU0kTy9VFK7s/

Dokumentären ”Den fastspända flickan” avslöjade att fler gärningsmän pekades ut i Göran Lindberg-härvan i polisförhör redan 2007.

Polisen saknar också resurser för att bekämpa prostitution vilket visar hur polis därigenom skyddar sexköpare och människohandlare.

Nadia Dyberg, dokumentärfilmare, pekade fram att endast två av 24 polisdistrikt arbetar med människohandel och prostitution:

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/polisen-prioriterar-bort-sexslaveri-13602

Karin Svensson, ordförande för ROKS, skriver att prostitution och människohandel är vår tids slavhandel och uppskattningsvis utnyttjas 20,9 miljoner människor världen över. Trots det prioriterar polis bort brottsligheten.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/samhaellet-respekterar-inte-slavhandelns-offer-13671

Jonna Boström, grundare av Rosenlundstödet, menar att människohandel i Göteborg ökar samtidigt som polisen i Göteborg inte jobbar med människohandelsärenden:

http://goteborg.etc.se/inrikes/manniskohandeln-okar-polisen-gor-ingenting

Fd jämställdhetsminister Margareta Winberg, Maria Sveland m fl skriver att det är obegripligt att poliser väljer bort sexköpslagen.

http://www.metro.se/metro-debatt/obegripligt-att-poliser-valjer-bort-sexkopslagen/EVHodo!9VVWfStYsKZg/

Polismäns olika brott mot flickor och kvinnor:

– mord
– grov/våldtäkt
– våldtäkt mot barn
– misshandel
– misshandel av barn
– misshandel av obekant kvinna i trafiksituation
– grov/kvinnofridskränkning
– vållande till kroppsskada
– olaga hot
– ofredande
– sexuellt utnyttjande
– sexuella trakasserier
– sexuellt ofredande
– sexuellt ofredande – av kvinna som är målsäganden i brottmål
– sexuella trakasserier av kvinnliga kollegor
– sexuella trakasserier i form av pornografiska meddelanden till kollegor
– barnpornografibrott – barnpornografiska bilder i hemdator
– porrsurfning på tjänstedator
– sexchatt med 13/14-åriga flickor på tjänstedator
– försök till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell tjänst
– försök till köp av sexuell tjänst
– medhjälp till köp av sexuell tjänst
– köp av sexuell handling av barn
– koppleri
– samla kopior på passfoton på unga kvinnor efter särskild instruktion
– tjänstefel – inte ta upp kvinnors anmälan
– tjänstefel – kört ut kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område
– tjänstefel – felaktigt skriva ut parkeringsböter till ex-fru och ex-fruns väninnor
– tjänstefel – besökt kvinna i hemmet utan att vara i tjänst (förundersökningen gällande tjänstefel lades ner, polisman dömdes för sexuellt ofredande vid besök i kvinnans hem)
– korruption – erbjuda sig att glömma ärende i utbyte mot sex
– utnyttja kvinnor i prostitution utan att vilja betala

GT:s granskning om polisers brott

En granskning som gjordes av GT 2011 och publicerades 2011-12-14 visade att anmälningar mot poliser ökar och att nästan alla läggs ner. År 2010 kom 5 283 anmälningar in och 38 dömdes.

En uniformerad polisman besökte en kvinna i hennes hem och erbjöd henne pengar om hon medverkade vid nakenfotografering. Åtgärd: löneavdrag. (Blekinge län 2003)

Två polismän skickade pornografiska meddelanden till kollegor via polisens IT-system. Åtgärd: varning. (Blekinge län 2010)

En polisman fälldes för misshandel av sin hustru vid flera tillfällen. Han ska ha dunkat hennes huvud mot ett köksskåp och dödshotat henne. Polismannen fick villkorlig dom och dagsböter. Åtgärd: avsked. (Hallands län 2001)

I polismans hemdator hittades 270 barnpornografiska bilder. Polismannen uppgav att han laddat hem bilder av ”misstag”. Han dömdes till dagsböter. Åtgärd: avskedad. (Jönköpings län 2000)

En polisman använde tjänstedatorn för att besöka sidor med pornografiskt material. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2008)

En polisman besökte pornografiska sajter under två nattpass. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2008)

Två polismän samlade i en pärm kopior av passfoton på unga kvinnor som passerade gränskontrollen. I pärmen fanns instruktioner för hur fotona skulle väljas ut. Åtgärd: löneavdrag. (Stockholms län 2007)

En polisman sa till en kvinnlig kurskamrat under en pubafton på Polishögskolan att han hört att hon var piercad och rakad i underlivet. Händelsen anmäldes som sexuellt ofredande, polismannen friades i tingsrätt och hovrätt. Åtgärd: varning. (Stockholms län 2007)

En polisman sa i telefonsamtal att han kunde glömma ett ärende som rörde en utländsk kvinna ”i ett och ett halvt år till två år i utbyte mot sex”. Han ville betala kvinnan 500 kr för ”sex” (läs betald våldtäkt). Samtalen spelades in. Dömdes till skyddstillsyn i tingsrätten. Åtgärd: avskedad. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för våldtäkt mot barn till tre års fängelse. Det handlade om fyra flickor under 15 år. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län)

En polisman dömdes för grov fridskränkning av sin son och misshandel av sin sambo till sex månaders fängelse. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2005)

En polisman dömdes för misshandel och olaga hot mot in fru. Misshandeln hade skett under flera år och han kastade bl a henne mot en bänk så hon bröt en arm. Åtgärd: avsked. (Västra Götalands län 2004)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Åtgärd: avsked. (Värmlands län 2004)

En polisman dömdes för fem fall av ofredande. Han hotade bl a sin fd fru vid flera tillfällen. Polismannen var sen tidigare dömd för misshandel av sin dåvarande sambo. Åtgärd: avsked. (Östergötlands län 2000)

En polisman dömdes för misshandel av sin fru, han hade brutit av hennes arm. Han blev avskedad. År 2010 dödade ex-polisen sin fru genom att hugga henne med kniv i magen. Ex-polismannen dömdes för mord till 15 års fängelse. (Stockholm)

En man som genomgick utbildning till polis dömdes till livstid för mord på älskarinnan.

Efter att ha jobbat 18 år som polis började mannen inom porrklubbsbranschen. Han dömdes i samband med det för ekonomisk brottslighet. (Stockholm)

Nio polismän i Göteborg – kuk & vapenfixering

Nio polismän lät sig fotograferas med bar underkropp tillsammans med ett förstärkningsvapen. Åtgärd: varning. (Västra Götalands län, Göteborg 2009)  Det torde vara i det närmaste uteslutet att ett sådant här beteende kan förekomma hos någon annan yrkesgrupp och det blir särskilt allvarligt att det förekommer just hos de som är utsedda att hantera mäns våld mot kvinnor. I vilken kontext verkar dessa polismän i och vad innebär denna kuk- och vapen-fixering för förtroendet att anmäla brott?

Artiklar i Metro om polisers brott

En polisman åtalades för narkotikabrott. En kvinnlig bekant som polismannen tidigare hade haft en relation med ringde och anmälde polismannen och en kompis för att de använde kokain och ringde prostituerade. I förhör berättade hon om en tidigare fest när polismannen och kompisen tagit kokain och utnyttjat två prostituerade kvinnor. Polismannen ska ha berättat för henne att han betalade 7 000 kr för sexköpet. Eftersom hon inte hade sett något överlämnande av pengar åtalades inte polismannen för sexköp. (Metro 2011-11-16)

En polisman åtalas för vållande till kroppsskada att ha brutit en 15-årig flickas arm. Polismannen ska ha tagit ett felaktigt skuldergrepp vid ingripandet. Poliserna ansåg att den 15-åriga flickan var för berusad och tryckte henne mot polisbilens motorhuv under ingripandet. Vid ingripandet efter att de förstod att flickans arm var av ville de först köra flickan till BUP. ”De lagar inga armar på BUP. Jag förstod inte varför de var på väg dit först, säger flickan i förhör.”(Metro 2011-05-27)

En polisman dömdes för våldtäkt på en 16-årig flicka som vårdades på behandlingshem till ett år och tio månaders fängelse. Han hade våldtagit henne även när hon var drogad. (Stockholm) (Metro 2013-04-11 och 2013-03-15)

En polisman dömdes till dagsböter för tjänstefel. Polismannen hade vid flera tillfällen skrivit ut parkeringsböter till sin exfru och en av hennes väninnor trots att det inte hade parkerat fel. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande och ofredande till villkorlig dom. Polismannen hade tagit sina kvinnliga kollegor på brösten, gnidit sig mot dom, uttalat sexuellt nedsättande ord och blottat sig för städpersonal. (Metro 2013-04-11)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande till 50 dagsböter. Polismannen hade monterat in en dold videokamera i damernas omklädningsrum på polishuset. Godkände ett strafföreläggande. (Metro 2013-04-11)

Ur artikel ”Här är poliserna som fick sparken” Metro 2013-03-15:

En polisman använde n-ordet vid flera tillfällen i samtal med en kvinna. Åtgärd: Polismannen fick en varning.

En forensisk specialist besökte porrsidor via polisens dator. Åtgärd: Polismannen fick löneavdrag.

Ur artikeln ”Barnporr, kidnappning, misshandel, våldtäkt – här är Sveriges 33 värsta poliser” i Expressen

Artikeln är en genomgång av poliser som blivit avskedade efter beslut i polisens personalansvarsnämnd åren 2000-2009.

En polisman dömdes för misshandel av sin fru. Mannens version är att han tyckte att frun spelade för hög volym på radion. (Blekinge)

En polisman dömdes 2002 för misshandel av sin fru. (Halland)

En polisman dömdes i tingsrätten för misshandel av sin fru och sexuellt utnyttjande när hon sov. Friades i hovrätten år 2004 för sexuellt utnyttjande, dömdes för misshandel. (Gävle)

En polisman dömdes 2006 för barnpornografibrott. Han avslöjades efter tips från amerikanska tullen. Han hade 34 087 bilder och ca 1 549 filmsekvenser. Han fick villkorlig dom och dagsböter. (Stockholm)

En polisman dömdes 2003 för misshandel av sin sambo. Han dunkade bl a hennes huvud i väggen. Han dömdes till en månads fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för sexuellt utnyttjande av en 20 år yngre kvinna med psykiska problem som han var god man för. Dömdes till 3 månaders fängelse. (Stockholm)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak och egenmäktigt förfarande. Han hade utsatt sin fru vid flera tillfällen under ett och ett halvt års tid. (Stockholm)

En polisman dömdes för grov kvinnofridskränkning till sju månaders fängelse för att ha misshandlat, hotat och ofredat sin sambo under åtta månaders tid. (Sundsvall)

En polisman dömdes 2005 i hovrätten för misshandel och olaga hot mot sin sambo. (Uppsala)

En polisman dömdes 2004 för grov kvinnofridskränkning för att ha misshandlat sin fru under lång tid. Han hotade bl a med att skjuta henne med sitt tjänstevapen. (Värmland)

En polisman dömdes för sexuellt ofredande 2005. Mannen hade föreslagit att vid ett förhör föreslagit kvinnan att ”knulla bort dina bekymmer”. Kvinnan spelade in förhöret. (Stockholm)

Polismans förslag under förhör med misstänkta – knulla bort alla bekymmer

En 54-årig polisman antastade en 27-årig estnisk kvinna under ett förhör där hon var misstänkt för brott. Under första förhöret som inte bandades uppger kvinnan att polismannen sagt:

”Det vore kanske bra att knulla bort alla bekymmer. Jag vill ha sex med dig. Jag vill se dig naken utan kläder.

Kvinnan spelade in det andra förhöret. I förhöret frågade polismannen om kvinnan ”brukar suga av” sin pojkvän och om hon är ”bra på det”. Polismannen sa också ”Jag är lite kåt på dig. Jag är lite kåt på dig. Vet du det? I polisförhör påstod polismannen först att kvinnan hittat på allt. (Stockholms län)

(”Polis började antasta under förhör” Expressen 2005-11-26)

http://www.expressen.se/nyheter/polis-borjade-antasta-under-forhor/


Poliser utnyttjar sin makt – vill utnyttja kvinnor i prostitution utan att betala

Ur artikel ”Även poliser kom för att ha sex” Svenska dagbladet 2014-01-27

”När jag gick på gatan kom även polismän dit för att ligga med tjejerna. Ibland vill de inte betala för sig, och om du ber dem om pengar visar de upp sin polisbricka och säger att prostitution är ett brott i Sverige och att de kan gripa dig.”

”Det som upprör henne är det faktum att poliser missbrukar sin makt för att hota kvinnor och kräva gratis sex.”

”2010 krävde en polis vid gränskontrollen i Göteborg sex från ett människohandelsoffer. I utbyte skulle han låta kvinnan stanna i landet i ett eller två år. Polisen avslöjades av kvinnans tolk, som gjorde en anmälan.”

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aven-poliser-kom-for-att-ligga-med-tjejer_8935510.svd

 

Polisen befordrar polisman som dömts för våld mot kvinna

En polisman åtalades för misshandel. Polismannen hade brutit av armen på en 19-årig kvinna som misstänktes för att ha åkt tunnelbana utan biljett. Polismannen förklarade att hon ”ramlat i golvet och slagit sig” medan rättsläkare konstaterade att benet brutits genom en vridande rörelse.  Polismannen dömdes istället för vållande till kroppsskada genom en ändrad brottsrubricering och fick behålla jobbet. Senare befordrades polismannen till stationsbefäl. (Stockholm)

(”Kriminell polis blev chef” Aftonbladet 2012-10-08)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15572698.ab

 

DOMAR

Inte tagit upp kvinnas anmälan

En polisman frias från tjänstefel. Tingsrätten menar att polismannens tjänstfel är ringa och friar honom. Tingsrätten menar att för underlåtenheten att inte ta upp anmälan förtjänar polismannen kritik.

”För sin underlåtenhet härvid förtjänar NN kritik.”

En 19-årig kvinna åker tillsammans med sin mamma till polisen för att anmäla att hon blivit drogad vid ett restaurangbesök. Polismannen sa att det inte var något att anmäla och att man måste ta hand om sitt glas och se till att ingen stoppar något i glaset. Polismannen uppgav under förhör i tingsrätten att ”Modern och dottern ville diskutera viss problematik. Det är också vanligt människor kommer till polisen för att diskutera olika saker.”

Polismannen smutskastar i tingsrättsförhöret kvinnans mamma:

”Såvitt han minns så var det mamman som i huvudsak styrde samtalet. Han fick den känslan, i  synnerhet när han senare läste förhören, att mamman fick någon antipati till honom.”

(Kalmar tingsrätt 2013)


Kört iväg med ung kvinna mitt i natten till plats utanför tättbebyggt område

En polisman fälldes för tjänstefel för att mitt i natten ha kört iväg en ung kvinna, utan id-handlingar, mobiltelefon eller pengar, till en plats utanför tättbebyggt område. Påföljd 40 dagsböter. Civilklädda poliser fyllde rättssalen under förhandlingen. Det fanns även en uniformerad polisman som åhörare.  Kvinnan kände sig pressad av alla dessa polisers närvaro.

http://www.bt.se/boras/poliser-fyllde-rattssalen-nar-kollega-var-atalad/

Anders Wiss, biträdande enhetschef vid polisen i Borås såg inget problem med polismännens agerande. På frågan från P4 Sjuhärad (Sveriges Radio) om poliserna genom agerandet skapat förtroende för allmänheten genom att så många närvarade på rättegången gör Anders Wiss om frågan till att istället handla om polisers rätt att närvara på en rättegång. Han undviker alltså att svara på frågan.

– Jag kan inte se att, om man vänder på det, att man skapar någon form av ickeförtroende. Vi kan inte styra poliser på deras fritid. Utan man har ju som alla medborgare rätt att göra vad man vill på sin fritid, och det inkluderar även att gå på en rättegång. Det är alla medborgares rätt att närvara på våra offentliga rättegångar.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5377190

(Borås tingsrätt 2012)

Polisman åtalad för misshandel och våldtäkt  – dömd för misshandel

En polisman åtalas för misshandel och våldtäkt av sin fru. Polismannen dömdes för misshandel till en månads fängelse och friades från våldtäkt. En domare och en nämndeman är skiljaktiga och vill fälla polismannen till ansvar för våldtäkt.
Polismannen förnekade gärningen och uppgav ”att hon föll framåt vid ett samlag bakifrån, varvid han råkade vidröra hennes analöppning med sin penis utan att penetrera den”.

(Hovrätten för Västra Sverige 2013)

Polisman dömd för misshandel och ofredande – villkorlig dom

En polisman döms för misshandel och ofredande av en kvinna som han har en relation med. Påföljd: villkorlig dom. Ofredandet består i att han har tagit tag i hennes armar och tryckt upp henne mot en vägg och hållit fast henne. Misshandel består bl a i att han tilldelat henne slag och knuffat in henne i en bardisk. Händelserna inträffar på två olika restauranger vid två olika tillfällen. Polismannen avskedas.

”Med hänsyn till brottens konsekvenser för hans anställning som polisman kan påföljden stanna vid en villkorlig dom.”

(Uppsala tingsrätt/Svea hovrätt 2013)


Polisman dömd för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång

En polisman dömdes för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning, övergrepp i rättssak, misshandel, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång till 3,5 års fängelse i tingsrätten. Hovrätten ändrade till 8 månaders fängelse för kvinnofridskränkning, misshandel och dataintrång. Åtgärd: avsked.

(Göta Hovrätt 2011)

Polisman dömd för sexuellt ofredande av kvinna som var målsäganden i brottmål

En polisman döms för sexuellt ofredande av en kvinna vars ärende polismannen handlagt. Polismannen avskedas. Han har innan dess arbetat som polis i 40 år och utreder alltså våld mot kvinnor.

Kvinnan som anmält sin fd sambo för misshandel och hot, anmäler att den polisman som handhar hennes ärende vid minst två tillfällen besökt henne i hennes hem och då sexuellt ofredat henne genom att hålla fast henne och ta på hennes bröst och rumpa.

Polismannen säger att han besökt kvinnan i hennes hem på fritiden om en händelse som han skulle ha ta upp en anmälan om. Men han hade inget papper eller penna med sig så han kunde inte ta upp anmälan. ”Därför sprack det med anmälan just då”. Polismannen menar att han och kvinnan ”kramades” ”thats it”.
Polismannen menar i förhör att innehållet i smsen är ”skämtsamt”.

Polismannens sms till kvinnan vars ärende han handlade, ur FUP:en i ärendet:

”Ser fram emot att se dig igen”
”Du får väl bjuda på en kopp kaffe eller så nån gång som tack. Snart?”
”Mitt jobb. Men man kanske anstränger sig lite mer för en läcker tjej. Haha”
”Hej snygging.”

I FUP:en framgår att polismannen tidigare vid två tillfällen hamnat i situationer där han ”råkat ut för något”. På frågor från förhörsledaren uppger polismannen att han vid hembesök hos kvinnor ”råkat ut” för ”fruntimmer” som ”gör närmanden”. Det har varit ”nödsituationer” och då är det bara att ”packa ihop grejerna och åka därifrån”. Dessa uppgifter från polismannen borde ha lett till att ytterligare utredning mot polismannen vidtogs. Det tycks som att denne polisman satt i system att besöka kvinnor (målsäganden) i hemmet.

I FUP:ens förhör med polismannen anger han att han försöker undvika att hamna i situationer där han kan råka ut för att bli utsatt för närmanden av fruntimmer.

”Att fruntimmer gör närmanden. Men då har han bara avvikit därifrån. Det har varit nödsituationer. Det har hänt vid två tillfällen.”

 (Sundsvalls tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel av dotter

En polischef döms för misshandel av sin dotter till villkorlig dom. Misshandeln bestod av ett flertal angrepp mot ett barn under 15 år och misshandeln bedömdes som misshandel av normalgraden. Polismannen berättar att dottern kastade sig över honom och att han tog ett hårt tag om hennes armar för att freda sig. Han varken slog eller sparkade henne. (Polischefen tar också hjälp av fd poliskollega för att misskreditera vittnesmål.)

(Svea Hovrätt 2014)


Polisman dömd för misshandel av kvinna – villkorlig dom

En polisman dömdes för misshandel av en kvinna till villkorlig dom. Polismannen hade slagit igen en bildörr flera gånger så att kvinnan skadat en arm och fot. Kvinnan hade kört fel och för att korrigera detta körde hon in snävt framför polismannens bil. Polismannen körde då förbi henne på insidan och stannade henne.

Polismannen menar att kvinnan ”kom fram till honom och slet upp hans bildörr. Hon skrek till honom – har du aldrig kört fel din djävla idiot.” Han menar vidare att kvinnan ”tog tag i hans bildörr och slog den över hans ben. Hon återvände därefter till sin bil. Han gick efter henne och sa att hon hade gjort illa hans knä. Han fick också ont i ryggen av det inträffade. (Kvinnan) slog därefter själv sin bildörr över sitt eget ben.”

(Stockholms tingsrätt 2014)


Polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse

En polisman dömdes till 1 år och 8 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning och skadegörelse.

(Malmö tingsrätt 2014/Hovrätten över Skåne och Blekinge)

Polisman åtalad för misshandel av sambo – friades

En polisman åtalas för misshandel av sambo. Malmö tingsrätt friar polismannen. Två skiljaktiga nämndemän vill fälla polismannen till ansvar för misshandel med påföljd villkorlig dom i förening med samhällstjänst 50 h. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar också polismannen.

(Malmö tingsrätt/Hovrätten över Skåne och Blekinge 2014)

Fd polisman dömd för grov kvinnofridskränkning och vapenbrott

En fd polisman döms för grov kvinnofridskränkning av sin sambo och vapenbrott till 9 månaders fängelse. Mannen har misshandlat kvinnan vid flera tillfällen. Han har bl a slagit kvinnan i ansiktet, dunkat hennes huvud i väggen, brottat ner henne och satt sig grensle över henne. Mannen har enligt egen utsago tjänstgjort inom polisen och Försvarsmakten.

(Malmö tingsrätt 2014)

Fd polisman dömd för mord på sambo – får tio års fängelse

En fd polisman döms för mord på sin sambo. Mannen sköt kvinnan i huvudet med ett jaktgevär. Han döms till tio års fängelse.

Ur hovrättsdomen:

”Å andra sidan har förloppet varit mycket hastigt och (kvinnan) måste ha avlidit omedelbart, vilket får bedömas som förmildrande.”

I domen framgår också att den f d polismannen besökt hemsidorna NSD och Avpixlat.

(Hovrätten för Övre Norrland/Luleå tingsrätt 2014)

Polisman dömd för misshandel – en förutseende gärningsman med vetskap om hur en ska komma undan

En polisman åtalas för misshandel av sambo i bostaden vid två tillfällen. Mannen döms för ringa misshandel och 120 dagsböter. Mannen får jobba kvar.

Polismannen har bl a puttat henne, hållit fast henne, suttit grensle över hennes bröstkorg, tagit ett grepp med armen runt hennes hals och bitit henne. Kvinnan fick bl a smärta, svullnad på halsen, andningssvårigheter, rivmärke och blåmärken. Tingsrätten menar att då våldet inte bestått av slag eller sparkar så är misshandeln ringa.

”Visserligen har (polismannen) utövat upprepat våld mot en närstående kvinna i deras då gemensamma bostad, men då våldet inte har bestått av slag eller sparkar samt skadorna varit lindriga och av ganska snabbt övergående natur ska brotten bedömas som ringa.”

Kvinnan ville först inte anmäla mannen eftersom han är polis, ”som polis vet han hur han ska komma undan” och ”poliserna skyddar varandra”.

Polismannens version och hans förutseende agerande:
–  spelat in vad som hände på sin mobil, men som han snabbt ”glömde” av
– det är kvinnan som ”slagit honom”
– enligt en tekniker så är det ”omöjligt” att han bitit henne
– kvinnan har ”troligen” fått skadorna på sitt jobb
– allt som kvinnan berättat om våld är ”lögn”
– att kvinnans skador kan ha uppstått när hon ”utövat våld mot honom”

”(Polismannen), som hade satt på sin mobiltelefon för att spela in vad som hände i lägenheten, ett förhållande som han emellertid snabbt glömde av, tog också upp sin mobiltelefon för att filma i lägenheten.”

”Ute i hallen tilldelade (kvinnan) honom ett knytnävsslag över vänster kind, dock utan att det blev någon skada, och hon försökte sparka honom mellan benen. Någon timma senare, efter att (polismannen) hade varit på polisstationen för att jobba, slog (kvinnan) tre hårda ”hammarslag” med knuten näve i hans bakhuvud. Det gjorde ont, men han vet inte om det blev någon skada.”

”Enligt en tekniker är det omöjligt att det var (polismannen) som har bitit (kvinnan) eftersom hans käke är betydligt större än det uppmätta bettet (3 x 3 cm).”  

”Allt som (kvinnan) har berättat om våld är lögn.” 

Skadan på armbågen hade hon några dagar innan den 24 oktober och den har hon troligen fått på sitt arbete 

Skadan på handleden kan hon ha fått när hon utövade våld mot honom.” 

”(Polismannen) har inte varit hos läkare för vård av sina skador.”

  (Varbergs tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalas för sexuellt ofredande. Polismannen påstår att han har minnesluckor från festen och inte minns hur eller när han lämnade lägenheten:

”Han har minnesluckor från festen och han minns inte mer annat än att han steg ur en taxi hemma i sin bostad och att han betalade taxin med kort vilket han fått bekräftat i efterhand. Han minns varken hur eller när han lämnade lägenheten eller varifrån han tog taxin.”

Polismannen blev ”chockad” dagen efter då han sms:ade målsäganden:

”Dagen efter kontaktade han (målsäganden) för att tacka för kvällen innan. Han blev chockad och förvånad över det som (målsäganden) skrev till honom.”

Flera personer vittnar om att polismannen varit ensam kvar med målsäganden, velat ta hand om henne och uttryckt att han inte ska våldta henne. De vittnar också om att polismannen inte var särskilt berusad:

Person 1 berättar:

”Han var påstridig att han skulle ta hand om målsäganden. Han hade ett konstigt beteende när han var så påstridig att ta hand om målsäganden. Han sa också att han inte skulle göra något och att de inte skulle tro att han skulle komma att våldta målsäganden.”

Person 2 berättar:

”Han, (målsäganden) och (polismannen) blev kvar till sist. (Polismannen) skulle stanna kvar och ta hand om målsäganden.”

”(Polismannen) sa att allt är ok och att han fixar det och ska ta hand om målsäganden. (Polismannen) verkade inte så påverkad.”

Person 3 berättar:

Han gick vid 23.45. Kvar i lägenheten var målsäganden och (polismannen). Alla andra hade stuckit. (Polismannen) sa att han kunde vara kvar med målsäganden och ta hand om henne.

Person 4 berättar:

”(Polismannen) sa att någon var dålig men han ville inte säga vem. Han sa sedan att han skulle ta hand om målsäganden och att han aldrig skulle göra något med henne. Han flinade. Det skulle verka roligt på något vis men hon tyckte det lät opassande.”

Blekinge tingsrätt:

”Mot bakgrund av att målsäganden varken sett eller samtalat med gärningsmannen samt den omständigheten att dörren måhända har varit olåst är det mot NN:s bestridanden inte tillförlitligen utrett att han är gärningsman.”

Hovrätten:

Mot nu angiven bakgrund är det klarlagt att målsäganden i objektiv mening av någon sexuellt ofredats på det sätt åklagaren påstått. Nästa fråga är om NN, som åklagaren påstått, är gärningsperson.”

”Det har i målet framkommit vissa för NN besvärande omständigheter. Till att börja med framgår av målsägandens och flera av vittnenas uppgifter att (person) var den siste som lämnade lägenheten för att gå till Rex samt att NN och målsäganden då var de enda som var kvar i lägenheten. Vidare har flera av de hörda vittnena uppgett att de inte uppfattade NN som särskilt berusad under kvällen och att han var mycket angelägen om att få stanna kvar och ta hand om målsäganden. Detta talar i sin tur mot att NN har haft minnesluckor i den omfattning som han påstått.

Omständigheten att den ”omtänksamme” polismannen lämnat målsäganden ensam menar hovrätten är märklig och därför menar att det ger utrymme för ”alternativa förklaringar”, dock oklart vilka. De ”alternativa förklaringarna” är dock skäl för att fria polismannen. Omständigheten att polismannen lämnat lägenheten trots att han lovat de andra att ta hand om den berusade kvinnan vänds till polismannens fördel av hovrätten:

”Utifrån vittnenas uppgifter att han ville ta hand om målsäganden framstår det också som märkligt att han skulle ha lämnat målsäganden ensam i lägenheten innan någon annan återvände dit.”

”De nu anförda omständigheterna ger sådant utrymme för alternativa förklaringar att det, som tingsrätten funnit, inte är ställt bortom rimligt tvivel att det är NN som är gärningsperson.”

En annan gärningsperson förutsätter att en ”annan gärningsperson” vetat om att målsäganden var kraftigt berusad, befann sig ensam i just denna lägenhet efter att polismannen lämnat lägenheten och att denne ”annan gärningsperson” då sexuellt ofredat målsäganden och lämnade lägenheten innan målsägandens vän kom tillbaks till lägenheten efter hennes sms till vännen.

(Hovrätten över Skåne och Blekinge 2015/Blekinge tingsrätt 2014)

Polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades

En polisman åtalades för sexuellt ofredande av kvinna på en fest. Polismannen frias av tingsrätten.

(Örebro tingsrätt 2012)

Fd polisman åtalades för sexuellt ofredande – friades pga ”häck som delvis skymmer sikten”

En fd polis åtalas för sexuellt ofredande vid fyra tillfällen. Mannen har i sin bostad blottat sig och vid ett tillfälle onanerat. Kvinnan som passerat mannens hus har blivit rädd och känt stort obehag av upplevelserna. Händelserna har filmats vid två tillfällen. Tingsrätten friar mannen och menar att en ”häck som delvis skymmer sikten” kan ha gjort att kvinnan ”misstagit sig” om vart mannen ”riktat sin uppmärksamhet”.

Ur tingsrättens dom:

Bostaden är dessutom belägen bakom en häck som delvis skymmer sikten. Det finns redan av dessa skäl utrymme för att hon kan ha misstagit sig om vart NN riktat sin uppmärksamhet.”

Den fd polismannen har förklarat att de rörelser som kvinnan kan ha uppfattat som onani kan bero på att han lider av en besvärande klåda.

(Växjö tingsrätt 2013)

Polismyndigheters/PAN:s  bedömningar och beslut – en fråga om ”förtroende” för polismyndigheten

Polisman skickade sms med sexuellt innehåll – får ”ett måttligt löneavdrag” dvs 5 dagar

En polisman anmäldes för sexuellt ofredande. Polismannen hade under arbetstid  i uniform i polisens omklädningsrum framställt en film med sexuellt innehåll som sen skickats till en kvinna. Förundersökningen lades ned 11 dagar efter att polismannen delgivits misstanke om brott. Åklagaren som lade ned beslutet ansåg att omständigheten att polismannen och kvinnan före händelsen, som kom att anmälas som sexuellt ofredande, hade skickat meddelande till varandra av sexuell karaktär innebar att det inte gick att styrka att polismannen haft som syfte att kränka målsägandens sexuella integritet. Åklagaren menar alltså att händelser innan det sexuella ofredandet gör att målsäganden inte senare kan bli sexuellt ofredad. En kvinna som skriver sms av sexuell karaktär till en man får alltså skylla sig själv om hon sen blir sexuellt ofredad av mannen.

”I anledning av vad som nu förekommit om innehållet i sms som även målsäganden skickat till misstänkt anser jag inte att det går att styrka att misstänkts förfarande varit ägnat att kränka målsägandens sexuella integritet. I anledning därav läggs förundersökningen ned.”

Bengt Svensson, personalansvarsnämndens ordförande menade i beslutet att polismannens agerande riskerat att skada förtroendet för polismyndigheten:

”Ditt handlande har vidare i vart fall riskerat att skada förtroendet för Polisen.”

Polismäns sexchatt med 13/14-åriga flickor – ett särskilt regelverk för att behålla dessa polismän

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor måste ses som särskilt allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan starkt lever sig kvar inom Polismyndigheten. De mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Polisman sexchattade med 13-årig flicka – får mycket kännbart löneavdrag dvs 5,75 dagar

Polismannen får ett ”mycket kännbart löneavdrag” dvs 5,75 dagar (25 % av daglönen i 23 dagar).

En polisman har under perioden 13-19 februari skickat 173 meddelanden från ett konto som registrerats på en mötesplats på internet. Polismannen använde dator och abonnemang tillhörande Polisen. Innehållet i många meddelanden var av sexuell karaktär och i ett fall riktat till en 13-årig flicka. Flickan hade berättat att hon bodde hemma hos sina föräldrar. Polismannen frågade trots detta henne om hon var oskuld och om hon skulle vilja träffas. Efter att den 13-åriga flickan berättat om sin ålder fortsatte polismannen att fråga om hur hennes kropp såg ut. I en konversation några dagar senare dvs efter att han fått veta flickans ålder beklagade polismannen att flickan inte hade möjlighet att komma och träffa honom påföljande helg som han hade föreslagit.

”Rikspolisstyrelsen anser att NN åsidosatt sina skyldigheter i anställningen genom att skicka åtminstone 173 meddelanden på hans konto på Kamrat.com från ett abonnemang tillhörande NN:s arbetsplats vid Polisflyget i Boden. I sammanhanget måste det faktum att han åberopar sitt yrke som polis för att få kontakt med flickor på chatsidor anses vara ytterst omdömeslöst och oetiskt.”

”Rikspolisstyrelsen anser att NN:s handlande sammantaget framstår som opassande, oetiskt och skadligt för Polisen.”

T f chefsåklagare Pär G Lindell (Frimurare) beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende försök till köp av sexuell handling av barn och kontakt med barn i sexuellt syfte. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det numera saknas anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Nya tips inkom vilket föranledde en ny förundersökning gällande NN. Åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningarna avseende kontakt med barn i sexuellt syfte, barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering. Som skäl angavs att det inte längre fanns anledning att fullfölja förundersökningarna. Som motivering angavs att det saknades anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

I flera av de 173 meddelandena uttryckte polismannen en vilja att inleda en sexuell relation. I utredningen i ärendet framgick inte i vilka åldrar de övriga mottagarna var. En del meddelanden var frågor om mottagarnas kroppar och om de är oskulder. Det är en bristande utredning att inte utreda samtliga mottagares åldrar. Enligt PAN kan frågor om kroppar och om de är oskulder uppfattas som ”sedlighetssårande”.

Polisman sexchattade med 14-årig flicka och ville ”knulla” – bedöms av polis som uttryck för ”fiktiv vilja”

En polisman har på arbetstid och med hjälp av Polisens IT-system skickat meddelanden till en 14-årig flicka med sexuellt innehåll. I chatten mellan polismannen och den 14-åriga flickan framgår att polismannen tidigare knullat en 15-årig flicka, tycker det är läckert att flickan r 14 år och vill knulla med henne. Polismannen fick ”mycket kraftigt löneavdrag” dvs 6,25 dagars löneavdrag (löneavdrag med 25 % av daglönen i 25 dagar).

När en 14-årig flickas mobiltelefon undersöktes i samband med en annan förundersökning hittades ett SMS från en kontantkortstelefon med frågan  ”Vad tror du, kan vi träffas och knulla i natt?” Kontantkortstelefonen spårades till en användaridentitet på en internetbaserad kontaktförmedling för sexuella relationer vars ip-adress spårades till polismannens arbetsplats.

Från Polisens egen hemsida om grooming:

”Gromning innebär att någon tar kontakt med barn under 15 år för att längre fram begå övergrepp. Vid gromning sker oftast den första kontakten på ett chattforum eller en sida för kontaktannonser. Att ta kontakt med barn i sexuellt syfte är olagligt.”

”Att tänka på vid anmälan

Anmäl så snart som möjligt. Det kan vara svårt för polisen att få tag i loggar och andra bevis om det har gått för lång tid. Spara information som chattar och meddelanden på datorn eller skriv ut och spara på papper. Det kan bli viktiga bevis.”

Ulf Johansson, idag regionpolischef region Stockholm, menar att polismannens sexchatt med den 14-åriga flickan varit ”något slags upptåg” och att han gett ”uttryck för en fiktiv vilja”. Ulf Johansson menar att handlingen att sexchatta med en 14-årig flicka inte är brottslig. Ulf Johansson föregår vidare en rättslig prövning och menar att det är uteslutet att polismannens agerande skulle anses utgöra grund för avsked.

Ulf Johansson, Polismyndigheten i Stockholms län, Enheten för interna utredningar:

”NN:s trovärdighet och tillförlitlighet i hans uppgifter kan med andra ord ifrågasättas. Hans redogörelse är emellertid inte av ett sådant slag att den helt kan lämnas utan avseende. Inte heller kan hans förklaringar betraktas som vederlagda av den föreliggande utredningen. Polismyndigheten menar därför att bedömningen av NN:s agerande bör ske med utgångspunkt i vad hans själv har uppgett.”

Därmed är inte visat annat än att han har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.”

”Nyss nämnda agerande från NN:s sida är inte brottsligt, men det visar prov på en sådan påfallande omdömeslöshet att han på ett mycket allvarligt sätt har skadat myndighetens förtroende för honom.”

”Mot bakgrund av vad som får anses visat i ärendet framstår det dock som uteslutet att hans agerande, vid en rättslig prövning, skulle kunna anses utgöra grund för avsked.”

Bengt Svensson, ordförande i Personalansvarsnämnden, gör samma bedömning som Ulf Johansson:

”Därmed är inte visat annat än att du har använt Polisens it-system för att – som något slags upptågge uttryck för en fiktiv vilja att inleda sexuella förbindelser med en person som utgett sig för att vara 14 år gammal.” 

”Således riskerar ditt agerande att skada polisväsendets anseende i en nästintill exempellös utsträckning.

Ur chatten mellan polismannen och 14-årig tjej:

Flickan: Vem e den yngsta du har haft det med?
Polisen: Har knullat en tjej som var 15, hur gammal var den äldsta du har knullat med?
Flickan: 53 typ. Jag e 15 snart 😛
Polisen: Mmmmm, så du är 14 nu? Läckert!
Flickan: Aaa
Polisen: När fyller du 15? Är du kåt och sugen nu?
Flickan: Nää just nu har jag mens. Den slutar på måndag. Men jag vill träffa nån.
Polisen: Vill du träffa någon i dag?
Flickan: Jaa. eller nästa vecka.
Polisen: Jag träffar dig gärna både i kväll och nästa vecka.
Flickan: Men jag har ju mens till måndag 😛
Polisen: Vi kan ju träffas i kväll och känna lite på varandra, och sen träffas igen nästa vecka och knulla
Flickan: Va skulle vi göra isåfall?
Polisen: Vi kan ju kyssas och smekas, hångla och så

I artikeln i Nyheter24 framgår att polismannen var först misstänkt för sexuellt utnyttjande men att utredningen lades ned. Det framstår som märkligt att misstankarna var sexuellt utnyttjande och inte grooming. Är det ett sätt att komma undan åtal? Eller fanns det ytterligare omständigheter som gjorde att polismannen också kunde åtalas för sexuellt utnyttjande?

”Poliskommissarien var först misstänkt för sexuellt utnyttjande av barn, men utredningen lades ned. Bland annat eftersom flickan inte ville medverka.”

http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/727085-polis-fragade-14-aring-om-hon-ville-knulla-ar-fortfarande-i-tjanst

Frågor till Ulf Johansson, idag regionpolischef i region Stockholm:

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är uttryck för männens ”fiktiva vilja”?

I hur många andra ärenden har polis bedömt att mäns sexchatt med flickor (grooming) är ett ”slags upptåg”?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar föregått en rättslig bedömning och agerat domare?

I hur många andra ärenden har Enheten för interna utredningar låtit bedömningen grundas i vad polismannens själv har uppgett?

 

Fd polischefen Göran Lindberg – en dömd sexualsadist

Svea hovrätt dömde den fd polischefen Göran Lindberg för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuell tjänst till fängelse i 6 år.

Göran Lindberg dömdes i tingsrätten till sex och ett halvt års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuell tjänst, försök till köp av sexuell tjänst, medhjälp till köp av sexuell tjänst, koppleri och misshandel. Göran Lindberg friades från våldtäkt, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, köp av sexuell tjänst, tre fall av koppleri.

Göran Lindberg bad att få gå i pension bara dagar innan sekretessen i fallet kunde hävas.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt redan år 2007. Hon har också gjort en polisanmälan mot en annan man för våldtäkt som lades ned.

En målsägande hade gjort en polisanmälan om våldtäkt år 2009. Anmälan lades ner.

Fallet ”Karin” – anmälde en polis för våldtäkt

Inblick har skrivit om fallet ”Karin”. Karin har anmält en polisman för våldtäkt, misshandel och hot. Karin har tipsat medier om polisens bordellbesök till Tallinn. Hon menar att hon via det som inträffat kommit i kontakt med den illegala sexhandeln i Sverige och dess förgreningar inom polisen.

Karin anmälde år 2008 en polisman för våldtäkt och misshandel. Senare har hon anmält bl a trakasserier och hot. Flera av dom som vittnat har också blivit hotade via telefon eller personliga besök.

När Söderortspolisen hade semester – kunde Citypolisen på kort tid spåra hot. Något som Söderortspolis inte hade lyckats med.

En man som först mekat men senare erkänt i polisförhör att  han under flera år skickat hotfulla sms och övergreppsbilder till Karin har en nära anknytning till polismannen som Karin anmälde för våldtäkt. Vid en husrannsakan hos mannen hittades mängder av övergreppsbilder i datorerna. Mannen förklarade sitt intresse för sex-chattar och grovt pornografiska bilder med att han 1978 beslutade sig för att ”forska” på porrindustrin.

Klockan ett på natten genomförde Söderortspolisen husrannsakan hos Karin.

En polischef i Stockholm var sexklubbschef samtidigt som han ansvarade för länskriminalens underrättelseverksamhet.

Polisens internutredningar vägrade släppa ifrån sig utredningen.

Polisens internutredningar har under fem år varit passiva. Dom har utgått från att Karins anmälningar är falska och att polismannen är oskyldig.

En IT-expert som har erfarenhet av att skicka sms och mejl med falska användare, skapa falska och missvisande bloggsidor har goda kontakter med polisens internutredningar.

Flera kriminellt belastade har fått falska mejl och sms i Karins namn som sen lett till att de hotat Karin för att ge igen.

Stora polisresurser har lagts på att utreda och granska Karin som parallellt med granskningen har levt under ständiga hot.

Karin åtalades för falsk angiveri för att på falska grunder ha anmält polismannen för att hota henne via sms. Men friades.

Karin hamnade i polisens #kvinnoregister.

Åklagare Lars Göransson, som åkte fast för sexköp under arbetstid,  har fattat ett nedläggningsbeslut mot Karin under den tid som han själv var avstängd efter sexköpet.

”En ny rättsskandal är under uppsegling”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1301

Polisen granskade journalist-kontakter med TV4 och SVT

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1256

Anmälde polis – nu ska hon straffas av rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=141&PID=1907&Action=1&NewsId=1243

Nu prövas hoten mot Karin

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1200

I samband med topsning avslöjades: Sms-hot kan kopplas till anmäld polis

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1053

Polisen: För dyrt att jaga förövare i Lindberghärvan

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1153

Karin lever som rättslös i Sverige

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1043

”Jag lever under ständigt hot”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=984

”Misshandlad och hotad till livet”

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=841

Hoten mot Karin eskalerar

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1430

Lindberg-utredning kan knytas till hot mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1571

Kristina hamnade i polisens kvinnoregister

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1607

Nu anklagas Kristina för falska mejlhot

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1645&PID=416

Nu har Kristina anmält till EU-kommissionen

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&PID=416&NewsID=1587

Ny våg av näthat mot Kristina

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1660&PID=416

Många frimurare i rättsväsendet

http://old.inblick.se/Default.aspx?ID=53&Action=1&NewsId=1274&PID=416

 

Slutord

Att polismän begår brott mot flickor och kvinnor inom och utom tjänsten är givetvis helt oacceptabelt i ett rättssamhälle.

Polismäns brott mot flickor och kvinnor innefattar en mängd olika och allvarliga brott. Det är särskilt anmärkningsvärt att poliser även begår brott mot flickor och kvinnor inom tjänsten.

Trots Polismyndighetens vetskap om polismäns brott mot flickor och kvinnor både inom och utom tjänsten tycks ingen handlingsplan finnas för att komma till rätta med den här allvarliga och komprometterande problematiken.   

Dessutom är det oacceptabelt att polisen utreder sig själv i en rättsstat.

Polisens hantering av polismäns brott mot flickor och kvinnor är under all kritik. Därför bör Polisens hantering av dessa brott utredas på nytt av en oberoende instans/myndighet.

Det råder en tystnadskultur inom Polismyndigheten där det inte är legitimt att framföra intern kritik trots dessa allvarliga brott mot flickor och kvinnor. Därför måste Polismyndigheten omgående initiera en intern diskussion om hur dessa brott hanteras.

Att polismyndigheten uppvisar särskilda bedömningsregler för de polismän som sexchattat med 13- och 14-åriga flickor är mycket allvarligt. Hanteringen av dessa ärenden visar att Geijerandan fortfarande är stark inom Polismyndigheten. Det leder till att de mest utsatta flickorna är de som ges minst skydd.

Till sist: att polisers vanligaste brott är våld mot kvinnor kombinerat med deras egen oförmåga och ovilja att hantera dessa våldsbrott inom poliskåren, reser frågan om polisen överhuvudtaget är en lämplig instans att hantera mäns våld mot kvinnor.  Vi anser inte det.  Vi anser att det finns goda skäl att välja en annan väg för att bekämpa och skapa en nollvision för mäns våld mot kvinnor.

 

Polisens #kvinnosyn Del 8 : Ointresse av våld mot kvinnor & flickor – ett strukturellt problem

Avslöjandet av #Kvinnoregistret synliggjorde att polis demoniserar och lägger skuld på våldsutsatta kvinnor medan männen som slår möts av förståelse. I det här inlägget kommer vi att visa på andra konsekvenser av polisens kvinnosyn som att vad de väljer att utreda respektive inte att utreda kanske inte främst beror på resursbrist utan på deras attityder och värderingar till olika brott.

Inlägget gör inte anspråk på att vara heltäckande i något avseende utan väljer ett antal exempel som schematiskt ska visa på företeelser där polisens prioritering, brist på kunskap och engagemang, ointresse och dåliga kvinnosyn styr deras verksamhet och ger återverkningar inom olika områden.

Kvinnor i våldsamma situationer och polisens undermåliga partiska utredningar

Inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visade på en struktur där ingripande polis genomgående problematiserar kvinnor som ringt in om misshandel. Den inblandade mannen möttes däremot av mer förståelse och ibland gav polispatrullen t.o.m. mannens utsagor tolkningsföreträde. I utredningar (och senare i fällande domar) där en kvinna som använt våld mot en man synliggörs stora brister i polisens arbete.

De polispatruller som kommer först till platsen kan då gripa den ”våldsamma” kvinnan och förhöra mannen. Därefter utreds kvinnan för misshandel eller för dråp/mordförsök. De poliser, som genomför dessa utredningar dvs sköter förhör, dokumenterar etc, har uppenbara problem att se till kontexten där våldet uppstått, varför kvinnan tagit till våld och vad som föregått hennes våld. Mannens utsagor problematiseras heller inte medan kvinnan ses som skyldig ganska omgående. Det förekommer ganska ofta att mannen demoniserar kvinnan. De uppvisar alltså i samma mönster som polisen själva gör. Det gör att opartiskheten i dessa utredningar kan ifrågasättas.

Att mannen kan ha hämtats vid tidigare tillfällen för våld mot kvinnan eller att kvinnan vid gripandet visar skador, beaktas inte i utredningarna. Det går att utläsa i förundersökningar att relationen är problematisk och att mannan varit våldsam mot kvinnan innan och/eller vid det aktuella tillfället utsatt kvinnan för våld, ibland livshotande våld. Att kvinnor har rätt att freda sig själva, sin säkerhet eller sitt liv beaktas inte i utredningarna. En kvinna som upplevt att det finns  en överhängande risk för livsfarligt våld från mannen och själv tillgriper våld hinner inte tänka efter hur hon enligt rättsväsendet bör bete sig. Trots att det finns en förhistoria av våld ”försvinner” den i utredningar liksom kontexten som våldet utövas i. Polisen utreder alltså inte mannens våld, eller sätter kvinnans våldsanvändning i relation till kunskap om våld mot kvinnor och att en kvinna inte kan slå sig fri utan måste använda redskap. Om kvinnor kunde använda knytnävar eller hålla fast mannen skulle knappast mäns våld mot kvinnor vara ett globalt problem. Där visar dessa utredningar en inre brist på logik. De tar inte hänsyn till att kvinnor för att freda sig eller sitt liv måste använda andra metoder än våldsamma män gör. Kvinnor tar vad de har tillgängligt i närheten, något redskap eller en kniv, när de fruktar för sitt liv eller sin hälsa.  Där fallerar polis i förståelse för vad nödvärn är för kvinnor och män. Dessutom finns en annan aspekt. För att freda sina ekonomiska intressen anses människor dvs oftast män har rätt att använda våld dvs nödvärn. Vi vill påminna om artikel för några månader sedan där en man slog en tjuv med flaska och det framhölls som positivt i media och polis i artikeln uttalade ingenting om övervåld. Skillnaden mot hur kvinnor i nära relation behandlas i utredningar är frapperande. En kvinna som fredat sitt liv på samma sätt hade inte blivit hjälte i media och polisen hade med all säkerhet utrett henne för mordförsök/misshandel. Det gäller andra strukturella regler när kvinnor fredar sig mot våldsamma män. Då hamnar frågan om nödvärn i skymundan. Polisen kan dock säga att de själva övertar en kvinnans nödvärn (vid en skjutning av våldsam man) men att utreda just detta dvs kvinnors egna nödvärnsrätt förefaller inte aktuellt.

Nedan följer några exempel från utredningar där kvinnor utreds för våld mot män.

Expl 1.
Polis underlåter att undersöka en kvinnas skador där en man påstår att kvinnan slagit honom. Kvinnan har enligt uppgifter i domen en sjukdom som gör henne trött. Trots det tar inte polis som kommer till platsen eller  i utredningen hänsyn till det. Mannens uppgifter tas som mer vederhäftiga och ”sanna”. Polis ber t ex en vän till den misstänkte att fotografera vid ett tillfälle, som en del i utredningen. Det är varken professionellt eller opartiskt. Polis vittnar även i rättssalen. Kvinnan döms, trots dessa brister och att hennes skador inte beaktats, till misshandel.

Ur domen:

Vidare har polismannen X i en promemoria den 26 oktober 2014 skrivit att kvinnan i förhör visade att hon har skador. X skriver att kvinnan har flera blåmärken på kroppen. Blåmärke på höger underarms utsida, vänster underarm och överarm, vänster skulderblad, höger ben utsida vid knät och vänster ben utsida vid knät och flera på höger bröst. Kvinnans skador har inte läkarundersökts.

Expl 2.
En kvinna döms för misshandel med kniv. I utredningen framkommer att mannen utsatt kvinnan för ett utdraget strypningsförsök, enligt mannens utsaga för att lugna henne. Hon flyr ut men blir indragen igen. Då flyr hon till köket och tar en kniv som försvar. Trots att mannen alltså själv berättat om strypningsförsöket och att han förföljt henne utreds inte mannen för försök till dråp/mord eller ens för misshandel. Poliser vittnar mot kvinnan i rättssalen och hon döms. Polis godtar mannens utsaga om att strypningsförsök är ett sätt att ”lugna” kvinnor.

Expl 3.
I ärendet har mannen hämtats tidigare av polis då han misshandlat kvinnan, vittnen talar om hans dåliga kvinnosyn och hur mannen undviker att slå kvinnan då andra män är närvarande, hur han manipulerar henne och i utredningen framkommer omfattande skador på kvinnan. Kvinnan har använt en kniv, som hon anser, i nödvärn. Våldet hon utsattes för vid detta tillfälle sätts i utredningen inte i samma kontext som det tidigare utövade våldet. Mannen blir i polisens ögon ett brottsoffer och de utredde kvinnan för mordförsök. Kvinna döms sedan för misshandel och får betala skadestånd till mannen.

Mannen dömdes däremot i samma rättsprocess för för trafikbrott – grov olovlig körning och i utredningen står:

Grov vårdslöshet i trafik; genom att den misstänkte framfört fordon AAAOOO  i höghastighet och gjort farliga omkörningar med uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Att en våldsam man skulle visa likgiltighet för kvinnans liv och hälsa förekommer, så vitt vi sett, aldrig i någon utredning rör våld mot kvinnor. Tvärtom så tycks polis, som visas i tidigare inlägg, snarare misstänkliggöra kvinnan som utsätts. Att köra berusad tar polis allvarligt på, vilket är helt rätt, men varför inte när kvinnor misshandlas och tvingas freda sig?

Exemplen 1-3 är endast några fall där polis inte utreder förutsättningslöst och inte sätter våldet i ett sammanhang och i en kontext. Istället för att se att kvinnor precis som poliser måste ha rätt att freda sig mot mäns våld och t.o.m. dödligt våld, väljer polis att demonisera kvinnor i dessa situationer och männens utsagor ifrågasätts inte. Förutom att polis har dålig kunskap om mäns våld mot kvinnor så kan en fråga sig hur mycket polisens egna sympatier för män som berättar om hur kvinnor attackerat dem, påverkar utredningen. Den frågan väcker oro och är en dåligt uppmärksammad sida av värderingarna som synliggjordes i #Kvinnoregistret – att våldsamma män är offer för kvinnor som anses labila och psykiskt sjuka.

Undermålig utredning – polisers fingrar i våldtäktsmål

I ett fall där en man utreddes för ett flertal hotfulla trakasserier och en våldtäkt, går det inte att utläsa trots det upprepande mönstret, att polisen har utrett ett modus operandi dvs ett beteendemönster hos den misstänkte. Utredningen är märkligt dåligt skött och bland annat får en ung kvinna på 18 år titta på en polismans fingrar för att se om de liknar gärningsmannen. Det används sedan i domen för att fria den misstänkte. Ur domen:

Polis XX har uppgett att brottsoffret vid polisförhör sagt att gärningsmannens fingrar var grövre än polis XX:s fingrar som uppskattade sig ha relativ normal storlek på sina fingrar. Annat har inte framkommit än att misstänkt gärningsman YY har tämligen slanka fingrar.

Ovanstående är ett exempel på hur en undermålig polisutredning leder till att hovrätten väljer att fria den misstänkte från ett så allvarligt brott som våldtäkt (Domen är problematisk ur flera avseenden, bl a är den slarvig rörande viktiga datum.) Att en ung flicka/kvinna som utsatts för ett övergrepp inte exakt kan ange fingrarna på den misstänkte är inget konstigt och ska inte tillmätas så stor betydelse varken i utredningen eller senare i rättssalen. Polisens undermålighet fortplantar sig alltså till domstolen – en företeelse som inte är ovanlig.

Bristande ”resurser” angående barnpornografibrott leder till att gärningsmän hjälps

Det finns anledning att uppmärksamma att polis vid anmälningar om barnpornografi inte prioriterar dessa brott mot barn. Vi vill påminna om allvaret i barnpornografibrott och att de som konsumerar också ser till att övergreppen fortsätter. Att polis nedprioriterar dessa brott visar snarare att synen på filmade sexualbrott på barn inte anses prioriterat.

Exemplen är många där förövare gått fria eller fått mildrad påföljd för att polisen har dragit ut på utredningen. T ex fick en man endast dagsböter (!) för barnpornografibrott p g a att polisen inte enligt egen utsaga hunnit med utredningen. Ett annat exempel är läkaren som började utredas för barnpornografibrott i juli 2011, en utredning som slutfördes först juni 2013. Ärendet tog alltså två år. Polisen meddelade, trots att det är möjligt, inte sjukhuset om att läkaren misstänktes för brottet. Först när media tog kontakt med sjukhuset fick de vetskap om brottsmisstankarna och läkaren stängdes av. Läkaren fick endast strafföreläggande för barnpornografibrott! Troligt mildrades även där påföljden beroende på polisens långa utredningstid. Det finns även exempel på att polis har bett den misstänkte att själv inkomma med sin dator för undersökning.

Vi påstår att det mot bakgrund av hur polisen behandlar våld mot kvinnor och flickor, inte i första handlar om resurser eller kunskap utan att det är brott som nedvärderas och som avspeglar polisens kvinnosyn. Det finns ett genusperspektiv på barnpornografibrott och oviljan att utreda dessa brott ska ses i den kontext som inläggen Polisens #kvinnosyn Del 1-7 visar på.

Polis fokuserar på kvinnors brott och inte på nazisters brott mot antirasister/feminister

En krönikör skriver i Metro 16 mars 2015 och pekar på ett antal olika händelser när polis har grovt fallerat i att utreda brott begångna av nazister: Polisens inkompetens är ovärdig

Ur krönikan:

“Ha ha, vi kommer alltid undan”, skrev en nazist till A H på Facebook. Han hade blivit anfallen av den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) på torget i Uppsala i augusti 2013. När utredningen lades ner ett halvår senare blev han hånad av dem.

Vänsterpolitikern D R blev attackerad med en glasflaska i huvudet av en person från SMR i Ludvika 2012. Då tog det hela två år för åklagare och Ludvikapolisen att väcka åtal och förhöra personer som var där.

Även händelserna i Kärrtorp, där nazister angrep en antirasistisk folksamling, speglar dels hur polis bortprioriterade dessa människors säkerhet dels hur de skötte utredningarna mot de skyldiga där.

I Malmö på Internationella kvinnodagen (2014) blev några av deltagarna attackerade av misstänkta nazister. Den skyldige har ännu inte gripits trots att polisen förhörde honom på platsen. (Artikeln ligger inte ute på nätet men publicerades i Metro 24 feb 2015 ”Jag har fått lära mig allt på nytt”).

Ett fall där polisen däremot handlade ”resolut” är då Nora utreddes för misshandel. Vi har alla hört radiodokumentären om den fastspända flickan, om Nora som växte upp med en misshandlande far och utsattes för en våldtäkt som 14-åring, som polisen lade ner. Hon blev senare placerad på ett HVB-hem och hon utsattes för våldsamma män bland annat polischef Göran Lindberg. Utredningen om den våldtäkten lades också ner. Först när en journalist började granska Noras fall, ledde det till gripandet av Lindberg. Nora vittnade i rätten trots att hon inte mådde bra. Senare försökte hon ta livet av sig genom att ta en burk med tabletter från HVB-hemmets utrymme. Handgemäng uppstod med en skötare och Nora stängde in sig med burken. Polisen kallades till platsen. Trots att det handlade om en mycket skör tonårig kvinna, gick polisen in med dragna vapen till henne. Trots att skötaren inte ville anmäla Nora valde polisen själva att utreda misshandeln. Nora åtalades och dömdes. Polisen hade lagt ner två våldtäkter och sexköpare eftersöktes inte men de valde att utreda Nora för brott. Då saknades varken resurser, vilja eller engagemang hos polisen.

Polisen anmäler sällan brott begångna mot flickor och kvinnor men de väljer alltså att själva initiera en brottsutredning t.o.m. mot en ung kvinna som utsatts för grovt våld av en polischef.  Det går att dra paralleller till falsk tillvitelsefallen där flickor och kvinnor anmälts av polis själva, se inlägg Utredningar om falsk tillvitelse. Då har de alltid resurser. Att polis utredde Nora trots det hon varit med om (eller kanske just därför?) trots att skötaren inte ville det, visar hur polis gärna utreder brott mot kvinnor och framför allt utsatta flickor. Ytterligare en utsatt flicka som polisen valde att starta en utredning mot är fallet med flickan som groomats av en 40-årig pedofil. Hon greps och utreddes för innehav av barnpornografi. Flickan hade från 12 års ålder varit utsatt för grooming av pedofilen och som ett led i hans manipulation fått barnpornografi skickat till sig. Även i det fallet hade polisen ”tillräckliga resurser”. Se artikel Utsatt flicka dömdes för barnporr

Här vi vill också ta upp ytterligare ett märkligt fall där polis valde att anmäla en kvinna. Kvinnans make ringde till polis för att få hjälp med att köra kvinnan till sjukhus eftersom hon inte mådde psykiskt bra. Kvinnan hade förlorat vårdnaden om sina barn och hade samma dag vittnat i en rättegång till stöd för en kvinna som hade misshandlats. När polisen kommer dit ser de kvinnan komma ut med en yxa. Kvinnan är inte kontaktbar och förstår inte polisens order och de drar vapen mot henne. (I rätten vittnar de om att de var beredda att skjuta henne.) Maken kastar sig då emellan polisen och kvinnan för att förhindra att hon blir skjuten och tar yxan från henne. När polis för henne till polisbilen hänger hon med kroppen. Trots att maken inte upplevde ett hot från kvinnan, utan tvärtom räddade henne från att bli skjuten, utreds kvinnan av polis för hot mot maken. Mannen vidhåller i rätten att kvinnan var förvirrad och att han inte upplevde hot men kvinnan döms (!). Hon döms också för våldsamt motstånd eftersom hon hängde med kroppen vid gripandet.

Vi påstår att polisen inte saknar resurser. Det visar ovanstående fall liksom inlägget i övrigt och tidigare inlägg. Det är inte resursbrist som är problemet. Det handlar snarare om var de själva vill lägga sina resurser och det förefaller ofta finnas en vilja att utreda kvinnor och flickor snarare än att utreda våldsamma män.

Kanske är en förklaring att det så ofta förekommer män i utredningarna att polisen snarare sänker ribban för när en kvinna ska kunna utredas. Ett annat alternativ till detta agerande är att poliser inte har ett genus- eller ett könsmaktsperspektiv. Att mäns våld mot kvinnor inte är lika viktigt men att kvinnors våld blir det.

Polisen underhåller inställningen att våld är manligt

I det sammanhanget är det värt att påminna om polisens improviserade presskonferens efter dödsskjutningen vid Vårväderstorget i Göteborg nyligen. Polisområdeschefen för västra regionen Klas Friberg, sa då att de skyldiga är ett gäng och att det är män som tänker brott 24 timmar per dygn:

Polisen förklarar skjutningen som gängkriminalitet och att de skyldiga tänker brott 24 timmar per dygn:  http://www.metro.se/nyheter/dampad-stamning-efter-skottdramat/Hdzocs!ZFE9kSuq9UNzAjlVXXnjVA/

Förutom att uttalandet syftar till en ytterligare stigmatisering och till att skapa klyftor i ett samhälle, så finns anledning att ifrågasätta vad polisen egentligen menar.  Tänker dessa män verkligen ”brott”? Är det inte makt och kontroll det handlar om? Kan det vara så att polis inte själva förstår problematiken de förutsätts förhindra? Låt oss titta lite närmare på uttalandet av Klas Friberg (som tidigare var länspolismästare/biträdande länspolismästare och som citeras i inlägget om Kritik mot våldtäktsutredningar) och vad det sänder ut.

Dagen efter skjutningen på Vårväderstorget skjuts en kvinna av en man i ett fall som rör våld mot kvinnor. Klas Friberg gick inte ut då och problematiserade att män som utövar våld mot kvinnor tänker våld 24 timmar om dygnet. Män som utövar våld mot kvinnor i en relation (eller som stalkar kvinnor som separerat från dem) tänker makt och kontroll över kvinnor och det finns ständigt närvarande.  Vad är det för skillnad på de gäng-kriminellas upptagenhet vid våld och på det som våldsamma män visar? Kan Klas Friberg förklara det? Vi påstår att den attityd som polisområde Väst visar avspeglar här är snarare är att de inte prioriterar våld mot kvinnor – det är inte ”riktigt” våld.  Den attityden finns bland ledare och krigsherrar över hela världen. Kvinnor ses som undantag och våldet mot dem förminskas. Våldet är en mellanmanlig företeelse. På det sättet förmedlar polisen indirekt att uppfattningen att våld och manlighet hör ihop. Kvinnor befinner sig utanför denna sfär.

Resolution 1325 betonar vikten av att kvinnor som berörs av konflikter också deltar i lösningen av dem

Kanske skulle Klas Friberg läsa på om resolution 1325 om att involvera kvinnor i freds- och säkerhetsarbete och att skapa ett samhälle utan normen att våld är en mellanmanlig normalitet. För att skapa trygghet behövs kvinnors engagemang och röster och inställningen att om en kvinna skjuts ska det ses som lika allvarligt som att en man skjuts. Det är samma våld.

Polisen bekämpar ”prostitution” genom att gå till massagesalonger

Ett antal tillfällen har rubriker skapats i media om att polisen har slagit till mot koppleriverksamhet. Det har uppdagats  genom att polismän går till lokaler och noterar om de erbjuds ”happy endings”. Får de dessa erbjudanden leder det oftast till att polis utreder kvinnorna. Den här ”metoden” att utreda prostitutionsrelaterad brottslighet genom att kvinnor skuldbeläggs istället för de män som underhåller kvinnohandel visar polisers attityd till prostitution. Sexköparen är helt osynliggjord och kvinnor fotograferas och ”maskas” på bild ut till media. Det är motsatsen till vad lagen om förbud för sexköp avser att åstadkomma. Den vill synliggöra det ojämlika maktutövandet mellan (oftast) kvinnan och sexköparen/mannen. Men istället väljer polisen, när de går på massagesalong, att göra tvärtom. Sexköparen lämnas i fred och kan fortsätta. De signaler som sänds ut är sexköparen inte behöver oroa sig för att fortsätta utnyttja kvinnorna – han beskyddas. Istället straffas kvinnorna. Detta är också en variant på #kvinnoregistret.

Polisens inställning till brottslighet mot kvinnor och flickor på nätet – uteblivna webcamshower

Senaste tiden har flera stora groominghärvor utretts och där rättsprocesser avlutats/pågår, där ett stort antal flickor, ibland så unga som 9 år, är brottsoffer. Ändå hittas inte alla.

Att flickor utsätts på nätet är inget nytt problem. Redan 2007 kom en rapport från Brå som visade att varannan 15-årig flicka kontaktats på internet i sexuellt syfte av någon de tror eller vet är vuxen.

https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/apropa/2007-07-01-internet—en-falsk-kansla-av-trygghet.html

Från länken: Främst är det alltså flickor som kontaktas av män, vilket gör fenomenet till ett könsmaktsrelaterat brott.

Utredaren på Brå säger följande.

— Man kan säga att det påverkar flickors möjligheter att kunna använda den virtuella delen av samhället utan att bli ofredade, mer än det gör för pojkar. Det är ungefär som när man pratar om våld och sexualbrott mot kvinnor, att det påverkar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet på ett helt annat sätt än männens. Det är ett stort hinder mot jämställdheten.

Det är alltså en utbredd brottslighet och allvarlig eftersom det påverkar flickors liv. Rapporten kom för 8 år sedan. Ändå verkar polis inte ännu, dock med några strålande undantag, ta den här brottsligheten på allvar.

Mer i ämnet: Ny statistik visar också att anmälningar om brott mot barn, flickor, ökar.

Anmälningarna om barn som utnyttjats för sexuell posering har mångdubblats de senaste åren. Även om det är så att det kan förklaras med större medvetenhet spelar det faktiskt ingen roll. Det är dessutom så att det sannolikt är som med alla sexualbrott  – ett stort mörkertal.

2010: 213
2011: 206
2012: 758
2013: 637
2014: 1400
Källa: Brottsförebyggande rådet (statistiken för 2014 är preliminär)

(Se också: Tonårstjejerna utsätts värst, varannan tonårstjej kränkt på nätet.)

På olika sätt synliggörs att det rör sig om en allvarlig brottslighet. Men ändå visas gång på gång ointresset från polis som ett genomgående mönster. Några exempel:

Expl 1
Flickor blev utsatta för sexistiska inlägg på Facebook. Värmlandspolisen gjorde ingenting.
http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/751687-tonarsflickor-uthangda-pa-facebook

Expl 2
Ida 12 år fick erbjudande om modelljobb nu vill mamman varna andra. Mamman polisanmälde men polisen svarade att de inte kan göra något.  Mamman gick istället själv ut och varnade andra.
http://www.metro.se/nyheter/ida-12-fick-erbjudande-om-modelljobb-nu-vill-mamman-varna-andra/EVHnls!icNOFD7FsRCI/

För att skydda flickor som lockas av detta, flickor som bara är barn, krävs alltså att de har en vuxen som hjälper dem. De individer som är mer utsatta och söker bekräftelse kan råka illa ut och lockas in i värre sammanhang. Borde inte ett samhälle och den polisiära myndigheten skydda de allra mest utsatta? Om de inte anser att de kan det, borde det inte finnas ett intresse att gå vidare med detta? Och att då visa ett intresse? I polisen uppdrag ingår att skapa trygghet och förhindra brott. Det ingår också att informera. I det här fallet verkar inte polisen brytt sig om att fullgöra något utav dessa uppdrag.

Expl 3
Tova hotades på nätet i tre år. Hon polisanmälde tre gånger men polisen la ner samtliga utredningar.
http://www.expressen.se/gt/tova-17-hotades-till-livet-pa-natet–i-tre-ar/

Eftersom problematiken är allvarlig och utbredd borde det numera finnas ett stort intresse från polis vid varje påstötning från vuxna eller från barn själva, att reagera och att informera via olika kanaler t ex via sociala medier. Men det är ganska tyst. Det är inte ett prioriterat brott.

Polisen går däremot gärna ut och varnar för ficktjuvar och vill ha tips. De informerar om inbrott bland annat genom stora insatser som operation kofot och genom mobila enheter direkt till allmänheten. Varför gör inte polisen detsamma med våldsbrotten mot flickor och kvinnor? Eller mot sexköp? Eller mot grooming? Beror det på ointresse och brist på engagemang för brott mot kvinnor och flickor? Är det endast när brott även drabbar män och ekonomi som polis intresserar sig dvs sådana brott som de i praktiken själva kan råka ut för?  Jämför med utsagor i inlägget om Våld mot kvinnor och Polis-TV där poliser reagerar mot brott de själva varit utsatta för och kan ”förstå”.  Där stölder är kränkande men våld mot kvinnor anses vara ”relationstjafs”.

Trots att inbrott anmäls i stor uträckning och mörkertalet är litet enligt BRÅ och att misshandel av kvinnor i relation och våldtäkt med mörkertalet är betydligt fler (Jämförelsetal: 2012 Inbrott – 21000. Kvinnomisshandel – 27 000 med mörkertal ca 100 000. Våldtäkt – 6 000 med mörkertal ca 60 000) talar inte polis om att våldtäkt och våld mot kvinnor, liksom grooming är mängdbrott. Varför? Vi anser att det beror på värderingar och kvinnosyn.

Det synliggörs i en artikel från så sent som 4 januari 2013  i Metro där polisen säger att de nu ska satsa på nätbrottslighet. Ur artikeln Polisen siktar in sig på nätbrottslingar :

Mörkertalet kring brott på nätet är stort, inte minst då många som utsätts drar sig för att polisanmäla. Det handlar inte minst om varor och tjänster som klassas som ”ljusskygga”.

Polisen Anders Ahlqvist, IT-brottsexperten vid Rikskrim nuvarande NOA, uttalar då följande:

– Det kan till exempel handla om någon som betalt för en webcamshow men aldrig fått den. Risken att denna person går till polisen är inte så stor, säger Ahlqvist

Polisen Anders Ahlqvist väljer alltså att exemplifiera nätbrottslighet med att män som beställer nakenshower med kvinnor (och flickor?) inte får det. Vi upprepar det, för det är så anmärkningsvärt, att polisen som ska utbilda andra poliser i nätbrottslighet anser att uteblivna webcamshower är ett stort problem på nätet för att det är ”ljusskyggt”.

Vi anser att polisens attityd till nätbrott, grooming, näthot mot kvinnor/flickor avspeglar polisens attityd till våldtäktsbrottet, till sexköp och till våld mot kvinnor. Samma inställning och värderingar går igen vare sig det är nätet eller utanför.  Det går också att se att polisen gärna utreder och själva anmäler misstanke om brott där kvinnor och flickor är misstänkta, som i falsk tillvitelsefallen och det gäller även rörande brott på nätet. Inställningen till nätbrott avspeglar inställningen till brott i övrigt.

Det behövs en Ny Myndighet Nu

SÄPO anger i en intervju att de försöker undersöka värderingar hos dem som återvänder från krigshärdar. Observera ordet ”värderingar”.  Något liknande resonemang om värderingar hos våldsamma (inklusive våldtäktsmän) män hörs aldrig polis uttala. Då är det mantrat ”ord mot ord” som hänvisas till och våldtäktsmyter tillåts styra liksom att kvinnor är de som demoniseras – inte de våldsamma männen.

De olika områden som redogjorts för ovan visar på ett mönster hos polis där brott mot kvinnor och flickor negligeras eller förminskas, där kontexter bortses ifrån, där könsmakt och en patriarkal struktur inte ses som orsaker till våld mot kvinnor och där våld blir en mellanmanlig företeelse. Det blir mer och mer uppenbart att det behövs en Ny Myndighet Nu. Problemen hos svensk polis, och rättsväsendet i övrigt, är för stora och genomgående för att bortses ifrån. Polisen klarar inte och har inte intresse eller vilja att utreda och hantera det strukturella våldet mot kvinnor och flickor i samhället.

Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #Kvinnoregistret med att spinna vidare på temat från förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute, dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis via media dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ”ljugande” anses vara ett växande alternativ stort problem och att de som anmäler sådana våldtäkter förstör för de som anmäler ”riktiga” våldtäkter.

De kvinnor och flickor som anses ljuga kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De fall som redogörs nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel. Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev om mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som finns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.  Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är. I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse/tillvitelse har drabbat någon kvinna men däremot finns många exempel på hur rättsapparaten behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar den föreställningen som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att föreställningarna om falska våldtäkter är ett problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”
Det borde efter den ovan nämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.
Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem utan också driva falsk tillvitelse-utredningar. Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesen hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” anses då ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem. Samtidigt började även media uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.
Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelsedom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelsefallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

Nedan redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen beskrivs lite mer detaljerat, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det godtogs utan större problem att han ändrade sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur det tidigare inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog verkar det som om vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till. Flickan säger att hon inte har skrivit något av detta. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan verkar det inte stämma med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape”  m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denne rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma” samt om de dvs andra personer, tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots detta och kvinnoklinikens undersökning utreds flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet. Flickan fälls sv domstolen för falsk tillvitelse på ett väldigt lättvindigt sätt.

Våldtäkten förblir alltså outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ”ideala” offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa. Anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman. Efter de första anmälningarna följer fler bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är fråga om att en barnvåldtäkt har skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte medelålders mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa den unga kvinnan (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att det kan vara så att den misstänkte skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt. Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten för falsk tillvitelse.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 ”Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning” anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att första samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Med funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hur man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är; varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen och hur skulle hon orka blir förhörd vid ytterligare tillfällen av en oförstående polis och blir ännu mer ifrågasatt? När inga som helst åtgärder från polisens sida genomförs för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart? Med tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan och misstänkliggjort henne, från början samtidigt som de utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott – kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp? Har de en chans mot en poliskår som inte vill tro på dem?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med utredningsåtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans och i hennes mammas bostad, där kvinnan också har befunnit sig tidigare under kvällen. De hittar liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven ska de i så fall utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här underliga och oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för misshandel innan och att det finns vittnen som har sett blåmärken utreds inget utav detta. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras och ”korrigeras” i efter hand och polisen godtar det.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till andra män och att han redan gör det med en annan tjej. Men inte heller denna eventuella hallickverksamhet utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat (*) går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes, och hans kompis, i efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits gott om tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälan, ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador, där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå, och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering, lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot får ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir dunkelt liksom varför polisen anser att han kan ”veta” om målsägande har ”ljugit”.

Efter fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol, att ett sådant misstag (?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av fallet eller hur illa det har sköts. Men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och att hon gjorde det för ”hämnas” på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runt omkring, och utredaren märker det, genomförs ett telefonförhör om våldtäkten. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. Under tingsrättsförhandlingar påstår sig utredaren har gjort ”massa” försök att få tag på målsäganden utan att närmare specificera hur. Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) ”mer eller mindre” frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan. Notera att pojkvännen är kompis med den misstänkte.

I förundersökningen har utredaren anses att orsaken till anmälan var att ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså utredande polis inte gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

När kvinnan i telefon visar tveksamhet om den tilltvingade samlaget är (”regelrätt våldtäkt har skett” )anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Polisen väger inte in att våldtagna kan ha svårt att definiera brottet de har utsatts för. När nu polisen snabbt väljer att utreda kvinnan för brott är den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen bortblåst. Nu (först) kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, tillåts delta. Bara ett biträde får vara med. I det här ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev okritiskt att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon ”varit otrogen”.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C, och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efter händelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså ensam med en manlig polis/förhörsledare och de ska prata om så känsliga saker sex och samlag.
Flickan säger inte mycket i detta förhör – det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan den15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här omtåliga relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket får anses vara till stort men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B, som alltså är emndast 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar. Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får sedan spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med dessa pojkar är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem. De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka (”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle vara till ”men” för utredningen om vårdnadshavaren är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman fått sitta med.  Det var ju flickans mamma som fattat misstankar och anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för; om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.
Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik. Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon frias i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade att ge prövningstillstånd och flickan är alltså dömd för att ha ”ljugit” om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen kommer att tro på henne och samhället och polisen kommer att stödja den misstänkte. Ingen kan heller veta vilka komprometterande meddelanden som senare dyker på Facebook eller liknande som det påstås att flickan skrivit. Eftersom polisen godtar allt som talar emot henne går det inte går att värja sig emot dessa meddelanden.

Fall 7.

En invandrarkvinna som anmält misshandel från sin man tar ”tillbaka” anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt ett av de första i sitt slag och kvinnan döms hårt. Påföljden blev i hovrätten 8 månaders fängelse. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? Frågan är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part med dålig förankring i detta svenska samhället för att få till stånd en fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses kunna ha ”ljugit” eftersom polisen inlett en utredning om falsk tillvitelse mot henne i ett annat ärende. där hon även fälldes för brottet (denna utredning är ogranskad). Trots att kvinnan vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument som stödjer att hon bevisligen har utsatts för en tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu, utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan har inte fått något särskilt stöd i utredningen trots att hon skulle behövt det och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs båda våldtäktsutredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd alls.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då ”tillbaka” sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Har polisen utsatt henne för press när hon förhöras i det andra ärendet? Funderar de alls på varför en kvinna ska berätta om våldtäkt när ingenting händer och hon riskerar att möta våldtäktsmannen? Trots att det i kvinnans berättelse sex månader faktiskt ändå framkommer annat som kan vara våldtäkt dvs sexuellt umgänge utan att hon ville det, utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare. Även här försvinner den senfärdighet som präglande polisens ursprungliga våldtäktsutredning.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex, hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens verkar ha den ringaste kunskap om vad en våldtäkt är för ett sorts brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ”ideala” brottsoffret tillåts styra.  Det ”ideala” brottsoffret skriver inte om sex på nätet. Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av denne polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Denna våldtäktsanmälan lade polisen (troligen) ner ganska omgående.

Nu uppstår den absurda situationen att kvinnan tvingas betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen,utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts? Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad – och kanske traumatiserad – när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis? Eller försöker de rentav skyla över det tidigare ointresset med hennes våldtäktsanmälan genom att – så fort de får chansen – visa att kvinnan ”ljugit”?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dåliga kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelsemål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. (Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att den målsägande inte vill delta.) I falsk tillvitelsefallen är det tvärtom. Oavsett om det finns någon målsägande eller inte, anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t.o.m. när det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir uthängd som en ”ljugande hora” med namn, pnr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kommer alltid att vändas emot dem. De blir s k ”safe targets”. Det visar t ex i fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända framgent. Frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” av Maria-Pia Boëthius från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla misogyna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov, som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t.o.m. så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelsemål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra, används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.**
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokoll om polis inte ens vet vad det är de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan – eller efter.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, synen på sin egens sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom; som en följd utav  att dessa fall blir så omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen personligen har drabbats hårt, påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.

Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 


*Misstanken finns, med tanke på polisens totala ointresse för att granska misstankar om mannens kvinnohandel, att män med makt ( kanske t.o.m. polisanställda, jmf Göran Lindbergfallet) är inblandade som sexköpare.

**Det gäller alltså i ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.