Prostitution

Prostitutionen och rättvisan – del 3: Polisen – sexköparna & kvinnorna

 

”Man måste ställa sig frågan. Vad är prostitution?” 1)

Inledning

Två tidigare inlägg har behandlat rättsväsendets hantering av prostitution.

I Prostitutionen och rättvisan, del 1, synliggörs hur språket i domstolar, precis som i samhället, media och kulturen, ger sken av att prostitution är som vilket företag som helst där ord som företagsliknande verksamhet, kunder, kundkrets och ekonomisk vinning döljer vad som sker i prostitutionen. Männens-sexköparnas våld och skuld försvinner också. De kan snarare bemötas med förståelse och sympati. Istället väljer rättsväsendet – liksom samhället- att lägga skuld på kvinnor och att tro på myten om den ”lyckliga horan”.

I Prostitutionen och rättvisan, del 2, redogörs för 15 rättsfall. Det handlar om hur sexköpare kommer undan med orimliga utsagor, hur de skyddas med anonymitet och hur domstolar ser olika på män och kvinnor i prostitutionsvärlden. Män, både kopplare och handlare, kommer undan med milda straff medan kvinnor döms strängt. Människohandelsbrotten verkar lättare utdömas för kvinnor som oftast själva är eller har varit i prostituering som om de vore speciellt ”farliga”.

I båda dessa inlägg visas hur prostitutionens män döljer sig i bakgrunden och att kvinnor blir de som får agera skyltfönster och straffas strängast.
Domstolar kommer därigenom att beskydda sexköpare och andra män medan kvinnor, som alltid i historien, blir de som får bära skulden.
Det här inlägget kommer att spinna vidare på samma tema för det är inte endast i domstolarna som prostitutionens kvinnor skuldbeläggs. Det sker naturligtvis även inom polisen.

De mål som når domstolar har alltid inledningsvis startat med en utredning. Den sköter polisen. Några citat från den här artikeln:

Enligt Nils, polisens förundersökningsledare, hade kvinnan och den misstänka gärningsmannen en tidigare relation.
Åklagaren leder utredningen nu, men vi har vår polisiära förundersökningsledare som samordnar utredningsåtgärder, säger Michael, RLC-befäl

Polisens utredare är alltså de som har möjlighet att styra över vilka misstänkta som utreds och för vad, vilka åtgärder som vidtas och vilka som inte vidtas. Även om en åklagare kopplas in har denne inte samma möjlighet att påverka polisutredningen utan makten finns hos polisen. Vill polisen utreda en kvinna och låta männen stå i bakgrunden kan de göra det. Vill polisen släppa sexköpare/våldtäktsmän och koncentrera sig på kvinnor, kan de göra det också. Citatet ovan visar på denna makt.  Förundersökningsprotokoll kan också användas strategiskt av polisen för att hålla åklagare utanför utredningen:

Därför är det mer positivt för resultaten att skicka ett färdigt förundersökningsprotokoll till åklagarmyndigheten. 2)

En avhandlingen ”Mellan kylig objektivitet och stark empati, om åklagares arbete med mäns våld mot kvinnor”, visar på samma problem

Åklagarna berättar också om hur viktigt det är att ge direktiv till polisen som inte förknippas med en risk att ”trampa polisen på tårna” eller ”knäppa dem på näsan”.

Detta gör att åklagare kan vara ”sparsmakade” med att ge direktiv trots att de har en skyldighet att leda förundersökningen.

Polisens makt att styra utredningar påverkar hur kvinnor och män lagförs. Det står polisen fritt att låta könet på den misstänkte avgöra hur skulden fördelas och inte fördelas.
Inlägget kommer att visa på olika exempel på hur polisen styrs av sina attityder till sexköp och prostitution, sin kvinnosyn och sin ovilja att lägga skulden på män. Därigenom upprätthåller polisen manlig sexuell hegemoni eller ”en normalitetsuppfattning om manlig sexualitet”.3)

Polisens struktur är konservativ – och könskonservativ

Synen på prostitution som en mer eller mindre ofrånkomlig och därmed acceptabel företeelse har präglat det patriarkalt styrda samhället under lång tid. Det gäller naturligtvis även i stor utsträckning polisväsendet. Polisen har historiskt och även nutidshistoriskt tenderat att både förminska sexköp (de var emot sexköpslagens införande) och att se kvinnor som problem – se inlägget Polisen och prostitutionen. Polisen är också organisatoriskt och ideologiskt/politiskt en konservativ och könskonservativ organisation. Även om polisen numera ofta i media säger sig se allvarligt på sexköp, visar deras handlingar alltför ofta att det inte stämmer. Det råder en djup dubbelmoral (ett avstånd mellan handlingar och ord) som så ofta när ämnet prostitution berörs.  Å ena sidan ”räddar” polis kvinnor i prostitution och å andra sidan delar de ut det milda dagsböter direkt till sexköparna.

 En kvinna som är gravid i åttonde månaden kunde räddas från prostitution och fick hjälp av socialtjänsten, säger polisens gruppchef 

De gripna männen har erkänt och släppts efter förhör.

– Det blir oftast strafföreläggande vid den här typen av brott som kan ge fängelse i max ett år. Men när de erkänner blir det böter som skrivs ut,
http://www.expressen.se/gt/gravid-i-attonde-manaden-raddades-fran-prostitution/

Prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor verkar också vara ett tabubelagt ämne. Varför skulle annars de allra mest de mest våldsutsatta kvinnorna och flickorna, de i prostitution, behandlas sämst av både polis och övrigt rättsväsende? Dessa kvinnor som alltid har minst hjälp och förståelse att få, de är de ”icke ärbara” kvinnorna per definition och därmed inte särskilt skyddsvärda – i praktiken.
De låga straffen för sexköp signalerar att brottet är ringa och att tvångsåtgärderna för förövarna är därefter. Trots att sexköp är ett sexualbrott driver polisen ingen opinion, som tex för vapenbrott,  för att straffet ska skärpas och att brottsligheten och våldet därmed ska minska.
De 50 dagsböterna för sexköp från HD:s dom 2001 står sig år efter år utan att den instans som är ålagd att försöka förebygga brott – polisen – protesterar.

De stora härvorna skyddar mängder med män

Som anges i inlägget Polisen och prostitutionen under rubriken Kvinnosyn och sexhärvor skyddar polisen både direkt och indirekt män som sexuellt utnyttjar kvinnor och flickor t o m om det sker med grovt våld. I inlägget Prostitutionens och rättvisan, del 2, rättsfall  #5  (artikel här om fallet) visas hur sexköpare anonymiseras av en svensk tingsrätt , likväl som i hovrätten. I Hovrättens mycket milda dom hänvisas till att ”brottsligheten ligger långt tillbaka i tiden”. Utredningen har tog ca 3 år att bli klar med trots att det rörde sig om grovt våld mot en kvinna. Varför tog polisen så lång tid på sig? Var det, det vanliga ointresset? Eller något annat skäl? Ovilja? Det var många sexköpare inblandade här. Det ligger nära till hands att misstänka att utredningens senfärdighet också bidrog till att skydda sexköpande män. Fortfarande vet vi inte vilka dessa män är som utnyttjade kvinnan och också blev filmade. Var det maktens män i Växjö, Göteborg eller på andra orter som sexuellt utnyttjade kvinnan? Politiker? Domare? Polischefer? Tack vare polisens senfärdighet/ointresse belönades mannen med ett milt straff – skyddstillsyn. (Kvinnan fick inget skadestånd.) Vad som blev av filmerna framkommer inte.

Polisen som ”snubblar”

I ett annat fall utreddes en enda sexköpare trots att brottsoffren var minderåriga flickor. Enligt uppgifter till media. hade polisen ” mer eller mindre snubblat över uppgifter när man utredde andra brottsmisstankar”. Det fanns också följande information från de minderåriga flickorna.

Flickorna har berättat att de sålt sex till många, men bevisen anses bara hålla för åtal mot en man. http://www.bt.se/boras/kopte-sex-av-unga-tjejer-man-stalls-infor-ratta/

Polisen ”snubblar över uppgifter” och väljer att bara utreda en enda man? Trots att det är minderåriga flickor som är målsäganden visade polisen alltså inget större intresse att utreda deras förövare. Männen går fria och kan fortsätta begå övergrepp mot andra minderåriga. (TR valde dessutom visa hänsyn till förövaren/sexköparen då han bara blev dömd till köp av sexuell tjänst, inte sexuell handling. Flickorna blev därmed utan skadestånd.)

Göran Lindberg-fallet

Det här fallet synliggör mycket om polis, prostitution och makt och det har skett i relativ nutid.

Som framkommer i Polisen och prostitutionen tillät polisen att en kvinna utsattes för grovt livshotade sexuellt våld utan att ingripa för de ville ”samla bevis”. Polisen, vars uppgift är att förhindra brott, avstod alltså ifrån att hjälpa henne. Som skäl angav ansvarig chef att polisen inte alltid avbryter handel med narkotika för att de behöver samla bevis. Det skulle alltså vara en likvärdig jämförelse med mäns våld mot kvinnor. Kvinnor skulle med andra ord inte självklart ha ett mänskligt värde utan kan anses vara produkter.

Låt oss titta lite närmare på Göran Lindberg-fallet såsom det har rapporterats i media genom åren. Göran Lindbergs greps av SÄPO 2010 efter en tids ”spaning”. Fortfarande vet vi inte varför SÄPO var inblandat. Varför springer Sveriges Säkerhetspolis efter en sexköpare?  Rikets säkerhet?

Inledningsvis skrev media så här när fallet med polischefen avslöjades. (2010)

När utredarna granskade innehållet närmare hittade de namn på flera kända män. De insåg att de kommit en ny sexhärva på spåret och överlämnade materialet till länskriminalen.
Det var inte polischefen, Göran Lindbergs, namn utredarna reagerade över utan på några av de andra.
– Det var namnen på flera välsituerade och kända män i övre medelåldern, säger en källa
http://www.expressen.se/nyheter/flera-kanda-namn-i-utredningen-mot-polischefen-goran-lindberg/

Lite senare förnekande polisen existensen av några nätverk med förövare-sexköpande män och locket lades på. Allt fokus hamnade på enbart Göran Lindberg. Och inte skvallrade han. Han fick också ett relativt milt straff och en mild behandling. Han är nu ute sedan länge och kan nog räkna med visst”beskydd”.

Samma år framkom att ”Nora” från radiodokumentären ”Den fastspända flickan” redan 2007 anmälde den gärningsman som var Göran Lindberg. Uppsalapolisen utredde inte anmälan utan lade ner den.  Artikel från 2010:

Men trots att hon redan år 2007 kunde ge polisen både signalement och telefonnummer till förövaren dröjde det fram till 2010 innan han greps.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16046307.ab

Några år senare, år 2013, utförde nättidningen Feministiskt perspektiv en djuplodande granskning av Göran Lindberg-fallet och hur de sexnätverk som döljde sig bakom det, lämnades outredda.

Grova brott mot unga kvinnor lämnades outredda i väntan på undersökningen som skulle leda till gripandet av polischefen Göran Lindberg. Av förundersökningen till det mordåtal som avslöjade Lindberg framgår att flickorna som utsattes för övergrepp och gruppvåldtäkter pekat ut hundratals män.
https://feministisktperspektiv.se/2013/05/11/bryttystnaden-goran-lindberg-ingick-i-ett-natverk/

År 2013 medgav också ansvarig utredande polis att det varit 100-tals män inblandade men att det skulle blivit för dyrt att utreda dem. Men varför sa inte polisen det från början då? Varför vänta tre år?

Han hade en kontantlur med 20 namn och ett fickminne med 300 namn. Om vi skulle gå igenom det skulle kostnaden hamna på över 600 000 kronor, säger Jonas Trolle.

Om polisen ändå skulle kontrollerat alla telefonnummer skulle många oskyldiga berörts.

Vårt uppdrag var inte att leta sexköpare, vi hade andra fokus. Fokus för oss var att lagföra Göran Lindberg för det han sedermera blev dömd för, förklarar Jonas Trolle.*
http://www.metro.se/artikel/polisen-f%C3%B6r-dyrt-att-jaga-sexk%C3%B6pare-lindbergh%C3%A4rvan-xr

Alltså: 600.000 kr ansågs för dyrt för att utreda våldsamma livsfarliga män. Låt oss komma ihåg den summan. Vad som prioriteras ekonomiskt inom polisen verkar alltför tydligt hänga ihop med vem som utreds och för vad. Inte beloppet i sig.

Organiserade grova gruppvåldtäkter – som missas igen

Några år senare, 2014 ”avslöjades” en bilskollärare, Tony M, och hans våldsamma beteende mot kvinnor och flickor.

När han lyckats övertala kvinnorna att gå med på att sälja sex ”testade” han dem ofta själv innan han sålde dem till andra män.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18363746.ab

I utredningen framkommer att ett stort antal andra män deltog i gruppvåldtäkter av utsatta unga tjejer. Räknar en lågt över vad som framkommer är det åtminstone 70 män som deltog på olika platser i Sverige. I organiserade grova gruppvåldtäkter. De lämnades därhän även i denna utredning. Dessa svenska gruppvåldtäktsmän fanns det tydligen inget intresse, drivkraft eller någon vilja från polisens sida att få tag på. De kom därmed att skyddas. En enda sexköpare fälldes. Resten av de minst 70 männen vet nu att de förmodligen kan fortsätta ifred med sin ”verksamhet”. Inte heller Tony M vittnade om vilka de andra männen var.

Polisen utvisar våldsutsatta kvinnor som är brottsoffer

Ett annat stort problem med polisens agerande i samband med prostitutionsrelaterad brottslighet är hur de behandlar kvinnor som är brottsoffer.  Inte bara låter de bli att ingripa när kvinnor utsätts för våld, de utvisar också kvinnor med utländsk bakgrund utan att bry sig om att de är brottsutsatta och behöver extra skydd. Rasism och kvinnohat/förakt tycks förstärka varandra till att just behandla utländska kvinnor särskilt dåligt.

Polis utvisade kvinna  – missade därför sitt skadestånd

För 7-8 år sedan ”slog ”polisen till mot män som sålde en kvinna. I Tingsrättsdomen framkommer att kvinnan behandlas förfärligt. Hon såldes  till olika män bland annat  till flera män som kunde utnyttja henne en hel natt, i grupp (gruppvåldtäkt) och hon såldes mellan olika ”ägare. Som ett objekt.  Det rådde alltså inget tvivel om att hon var ett brottsoffer.
Trots att polisen själva bedrev omfattande spaning och avlyssnade teletrafik och visste hur kvinnan behandlades, beslutade de ”om avvisning enligt utlänningslagen till Rumänien”.

Över hundra avlyssnade telefonsamtal kring sexhandeln kommer användas som bevis under rättegången mot de elva männen. Den 23-åriga kvinnan som är från Rumänien ska även ha blivit såld mellan hallickarna för 20 000 kronor
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=4927008

Tingsrättens dömde också flera utav männen till människohandel. Tyvärr mildrar – förstås – hovrätten åtalet och men dömer för bla grovt koppleri (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12). Människohandel är ett brott där den utsatte får skadestånd men även då de misstänkta döms för grovt koppleri är det brukligt att utdöma skadestånd.
Men kvinnan fick inget skadestånd. Hon utvisades ju av tidigt av polisen. Hon fick inte något målsägandebiträde eller ens veta att hon var ett brottsoffer och vilka rättigheter hon har då. Vem ger henne upprättelse? Vem finner ut var hon befinner sig och ställer till polisen till svars för det här skandalösa kränkningen av hennes mänskliga rättigheter? Vem gräver? Vilken journalist har drivkraft och resurser? Ett brottsoffer är ett brottsoffer – även om det ”bara” är en rumänsk kvinna som anses vara ”icke ärbar” enligt svensk polis.

Polis utvisar kvinnor med deras hallickar

Ett annat tillfälle när polisen slog till och utvisade kvinnor som var  brottsoffer var då två nigerianska kvinnor utvisades utan någon utredning. Polisen uppger t o m för media att de hade hallickar.

De två kvinnorna som påträffades och som enligt polisen var kända prostituerade har redan utvisats, tillsammans med två män som misstänktes vara deras hallickar. Den misstänkta bordellverksamheten kommer inte att utredas vidare.
http://www.metro.se/artikel/polisen-misst%C3%A4nker-barnarbete-p%C3%A5-bordell-i-biskopsg%C3%A5rden-xr

Det är ren bekvämlighet och ett djupt ointresse likväl som rasism och nedvärdering av kvinnor om styr polisens s k bedömningar i det här fallet . Det är ett brott att handla med kvinnor i Sverige. Hallickverksamhet är förbjuden. Ändå väljer polisen att titta åt andra hållet och skicka ut kvinnorna med deras ”ägare”. Precis som Lydia Cacho skriver om att poliser i alla länder hon har varit i, väljer att blunda. Svensk polis är alltså inte bättre.

Polisen försvarar att de utvisar kvinnor som är brottsoffer

Även i  rättsfallet som kallas den stora traffickinghärvan i Göteborg (se Prostitutionen och rättsvisan, del 2, rättsfall #12) valde polisen att utvisa att utvisa åtta av de rumänska kvinnorna som utsattes för brott. Men eftersom fallet uppmärksammades så mycket  fick de kritik för det beslutet. Men polisen tyckte att de hade gjort rätt.

Polisen i Västra Götaland menar att den inte gjorde fel när åtta prostituerade kvinnor utvisades till Rumänien.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=4868663

Jo, polisen gjorde fel. Att de inte ens förstår själva varför säger rätt mycket om synen på kvinnor i allmänhet och på kvinnor i prostituering i synnerhet. Kan polisen hantera sådana här ärenden? Ska polisen hantera dem? Kan eller ska polisen hantera mäns våld mot kvinnor som prostitutionen är en del av? Eller har de för djupa fördomar som går mer än 100 år tillbaka? Till reglementeringens Sverige?

Polis utreder kvinnor med provsexköp

Samtidigt som polisen utvisar utländska kvinnor som är brottsoffer väljer de tvärtom att utreda just utländska kvinnor – om de tycker  att kvinnorna är brottsliga.

Sexköparnas intressen är viktigare än om kvinnan är ett brottsoffer

I inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt rättsfall #1, dömdes en kvinna och en man till stränga straff för att ha ”lurat” sexköpare. Kvinnans kropp användes som lockbete och den dömde mannen stod för våldet, ett våld som han också riktade mot kvinnan. Från inlägget:

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Kvinnan häktas också trots att hon kan vara ett brottsoffer. Polisen verkar inte utreda om hon är utsatt för tex olaga hot, olaga tvång, misshandel, grov kvinnofridskränkning eller något sexualbrott utav den misstänkte mannen. Som angetts ovan har polisen stora möjligheter att styra en utredning och därmed vilket åtal som väcks. I förlängningen kan även polisen påverka vilka misstankar som domstolen väljer att döma utifrån.  Har den här kvinnan fått en rättvis bedömning?  Eller har polisen tidigt, via alla sina spaningsinsatser bestämt sig; sexköparnas intressen ska stå  i främsta rummet – inte kvinnan och hennes rätt att slippa våld?

Polis utreder thailändska kvinnor – ett tecken på rasism, exotism och sexism?

Andra utländska kvinnor som inte heller utvisas är de thailändska kvinnor som poliser under senare tid har börjat utreda. Till Thailand åker svenskar och ser utbredd sexhandel. Thailändska kvinnor är utsatta för en annan sorts rasism, en grovt sexualiserad rasism. Upprätthåller svensk polis dessa föreställningar?
Det verkar särskilt som Stockholmspolisen och Uppsalapolisen i så fall ägnar sig åt denna rasism- de som inte utredde alla de 100-tals svenska män som det fanns uppgifter om i Göran Lindberg-fallet. Eller alla gruppvåldtäkterna i bilskollärare-fallet.
Thailändska kvinnor och deras vandel har stått i fokus i Solna, på Östermalm i Stockholm och i Uppsala. I samtliga fall har polisen lagt ner omfattande spaningsresurser på thaimassage-salonger. Vad är då problemet? Problemet, som polisen anser att dessa salonger är, är knappast nytt. Det har pågått under lång tid. Vill polisen ”visa handlingskraft”? ”Slå mot” prostitutionen? Eller är det kopplat till ökad rasism?

I samtliga fall har polisen bedrivit spaning genom att sitta i civila bilar och se män, män och åter män, med mer eller mindre suspekta beteenden, gå in och sedan komma ut ur massage-salongerna. Dessa män har fått göra det de gör utan åtgärd från polisens sida.

Metoden ”provköp” är provsexköp – etiskt rätt?

En metod som polisen tycks använda för att samla ”bevis” är att genomföra s k ”provköp”.
Provköp verkar polisen använda när de t ex vet att narkotikaförsäljning sker. Då kan polis spela narkotikaköpare. Ordet provköp är alltså direkt överfört till då polisen spelar sexköpare. Detta sker efter att en chef har läst på Flashback och fått någon sorts ”tips”. ”Provköp” innebär att polismän går in på salongerna och får massage för skattepengar.

Provköp är dessa sammanhang snarast att beteckna som provsexköp. Det handlar om att polismän spelar förmodade sexköpare. De vill alltså uppfattas som sexualbrottslingar. Svensk polis använder 17 år efter sexköpslagens införande precis samma metoder som polismän gjorde under 1880-talets reglementering när de haffade kvinnor genom att utge sig för att vara män på jakt efter ”liderliga” kvinnor. Svensk polis verkar alltså inte ha rört sig en millimeter sedan 1800-talet. Vad säger det här svensk polis och deras utveckling? Deras värderingar?

En annan fråga är: är det ens lagligt? Får polisen använda kvinnors kroppar så här? Förutom att agerandet synliggör att polismän inte har några hämningar över att spela sexualbrottslingar, är det ens etiskt försvarbart? Hur kan svensk polis vid ett tillfälle, i tjänsten, agera tilltänkta sexköpare och utnyttja thailändska kvinnor och för att vid andra tillfällen kunna hantera att möta och bemöta kvinnor som utsatts för sexualbrott?? Om det är så lätt för polis att spela sexualbrottslingar?

I Solnafallet gjordes några provsexköp av civila polismän. På Östermalm i Stockholm verkar inte några provsexköp ha skett, åtminstone inte vad som går att utläsa i media.

Uppsalafallet – bröststorlekar och poliskalsonger

I Uppsalafallet däremot skedde minst tio provsexköp. Fallet är intressant att specialstudera eftersom det lades stora resurser på det men också genom det sätt som de provsexköpande polismännen vittnade om de thailändska kvinnorna. Här och här finns artiklar om fallet.

Utredningen startades av en gruppchef hos Uppsalapolisen, det var alltså ingen prostitutionsenhet som hanterade fallet. Gruppchefen hade, enligt utredningen, hängt på Flashback och fått information av sexköparna som diskuterade sina besök på thaimassageställen. Polisen anser sig också ha fått ”tips” – oklart från vem och i vilket syfte. Prostitution har alltid lockat fram dåliga sidor från män med hämndbegär mot kvinnor och som styrs av kvinnohat. Det visar historien. Men det bekommer inte Uppsalapolisen.
Genom hela utredningen går som en röd tråd att polisen ”misstänkte” sexförsäljning och att problemet då är de thailändska kvinnor som äger salongerna. Den ena thailändska kvinnan verkar ha en svensk man. Lever han på avkastningarna? Det verkar inte Uppsalapolisen utreda.

Sammanlagt genomfördes 12 provsexköp av 10 polismän. På skattebetalarnas bekostnad gick de alltså in salongerna och klädde av sig och lät sig masseras av thailändska unga kvinnor. Några utav dessa ansåg polisen, i utredningen, vara brottsoffer som den thailändska kvinnan har nyttjat. Hur gick det till när polisens kom på att de skulle utnyttja dem lite extra i tjänsten?  Diskuterade de inte det moraliskt ytterst tveksamma i att polismän bidrar till ytterligare utnyttjande av kvinnor? Troligen har de inte tänkt tanken vilket syns i deras PM. De tycks snarare uppleva sig själva som väldigt trevliga ”kunder”. (Som för övrigt ofta sexköpare också gör.)

Gruppchefen är en utav dem som gör provsexköp. Han verkar själv ha stor erfarenhet av thaimassage. I sitt PM skriver han bland annat.

Utifrån mina tidigare erfarenheter av thaimassage var det tämligen enkel massage jag fick.

Av egen erfarenhet vet jag att thiamassage emellanåt kan göra ont eller kännas lite obekvämt.

Gruppchefen skriver också att ”happy ending” är en

benämning på att en massage avslutats med en avsugning eller en avrunkning för att klienten på det viset får en skön avslutning på massagen. (vår understrykning)

”Skön”? För vem är det skönt? Är det rimligt att en gruppchef inom polisen skriver så här? Vad säger det om honom, och hans anställda – särskilt de som också ägnar sig provsexköp i tjänsten?

Annat som de provsexköpande polismännen skriver i sina pm är:

där satt det två thailändska flickor i 20-30 årsåldern

hon började väldigt fort massera mig på rumpan och låren

kvinnan är av thailändskt ursprung, är ganska mörk i hud, höga markerade kindben samt ganska kantig haka

en något mullig thailändsk kvinna

samtliga var av asiatiskt ursprung

kvinnan var helt klädd i svart

vid flera tillfallen rörde hon mitt kön med sin handrygg

men hon rör aldrig genitalierna i detta läge

kvinnan var iförd blommiga hotpants samt en löst hängande topp som exponerade brösten när hon lutade  sig fram

en av kvinnorna hade en liten leverfläck på höger sida av ansiktet i höjd med näsan

hela magen och ryggslutet var exponerat

thailändsk kvinna normal kroppsbyggnad, blått linne

så drog hon av mig mina kalsonger

kvinnan hade dubbelhaka

hon hade stora bröst i förhållande till längden

Vad säger det här om svensk polis och deras kvinnosyn? Vad de har för självpåtagen rätt till att säga och tycka om dessa kvinnor som om de inte var människor? Är det ok att svensk polis skriver om sina kön och rumpor i samma utredning där de säger sig vilja bekämpa prostitution? Kan det bli mer kränkande än så här för thailändska kvinnor? Har Gruppchefen och de provsexköpande polismännen i själva verkat tagit sin syn på thailändska kvinnor från besök i Thailand till Sverige? En grovt sexualiserad syn på thailändska kvinnor?

De provsexköpande polismännen skriver också, som en del i utredningen, vilka ”känslor” de får och om hur de ”upplever” situationen. (Jag fick en känsla av…, jag upplevde att…). En sådan nivå styr alltså en svensk polisutredning inom prostitutionsområdet där thailändska kvinnor åtalas och döms.

I fallet användes stora polisresurser, både i utredningen (där provsexköpen ingår) och i den 14 månader långa spaningen. Det fanns två åklagare, en IT-revisor och två skatterevisorer.
Vad kostade allt detta? Mer än 600.000 kronor som ansågs för dyrt för att utreda hundratals sexualsadistiska män som våldtar utsatta tjejer? Som fortfarande kan härja fritt?
Två sexköpare åkte fast, varav en var bekant med polisen och det uppstod en ”speciell” stämning när han åkte fast. Den ena friades av hovrätten som samtidigt dömde de två kvinnorna hårdare. Det är svensk rättvisa i ett nötskal.  En sexköpare.  Det var allt.

TIPS!
Tips till Uppsalapolisen, Stockholmspolisen andra polismän som påstår sig vilja bekämpa prostitution: ställ målade polisbilar (inte civila) vid olika thaimassagesalonger, sätt er där, fika gör vad ni vill, parkera slumpmässigt vid olika tider och olika salonger, så ska ni nog kunna skrämma bort sexköpare. Sexköpare är livrädda för att bli sedda. Så förebyggs brott – en av polisens viktigaste uppgifter.
Då kan svensk polis hjälpa thailändska kvinnor att slippa dessa män. Rasism och fördomar ska inte styra svensk polis. Vilja att bekämpa brottslighetens orsaker ska däremot styra.
Sexköparna driver verksamheten. Det är inte thailändska kvinnor varken i Sverige eller i Thailand som driver prostitution. Det är män. Sexköpande män. Sexualbrottslingar. Eller de kanske också lär sig att de ska göra ”provsexköp”? De kanske får inspiration av svensk polis vad de ska skylla på för att inte bli misstänkta för brott?

Polis tar parti för (sexköpande) män

Förutom att polis inte utreder sexköpshärvor, som den runt Göran Lindberg, förminskar de också sexköparnas handingar eller väljer att bortse ifrån misstankar om sexköp om de stöter på sådana under sina utredningar.

De 24 sexköparna som polisen hjälpte

I Västernorrland avslöjades förra sommaren att en man slagit, våldtagit och grovt kränkt en psykiskt funktionshindrad ung kvinna. När kvinnan anmälde brott dröjde det flera månader innan något hände och inte förrän 10 veckor senare häktades mannen. Polisen verkar också ha struntat i att utreda en del av försäljningen av kvinnan dvs en del övergreppen på henne . Vad säger det om polisen intresse?
Mannen hade sålt henne till ett stort antal män och men endast 24 utav dessa greps för sexköp. I samband med att det här fallet nådde media uttalade polisen att om hon (kvinnan) ”gjort det under tvång är inget som belastar köparen”. Polisen valde alltså själva att vara både åklagare och domare. Dagens lagstiftning ger utrymme för att döma till påföljden fängelse ett år för sexköp (något som aldrig har hänt). Att det aldrig hänt går att se en orsak till genom att den förklarande polisen här utan minsta tvekan skuldavskrev sexköparna från deras ansvar. Därigenom beskyddade alltså polisen sexköparna trots att kvinnan var i en mycket utsatt situation. Männen som utnyttjade henne mot betalning kunde knappast missa hennes blåmärken, hennes rädsla och hennes funktionshinder. De såg också att hallicken fanns i bakgrunden.
Det borde ha utretts om inte lagens strängaste straff ska utdömas men om polisen struntar i att utreda? Vem ska göra det då?

 ”Farlig” kvinna –  gör mer än polisen för att bekämpa sexköp?

Ett annat ärende där polis tog parti för vad som borde varit misstänka sexköpare var då de lade mängder av resurser på att utreda en ”farlig” kvinna. Hon var alltså farlig för män – för förmodade sexköpare. Men i utredningen fanns inget som tyder på att polisen utredde om männen, som kvinnan i vissa fall drogade och stal ifrån, var skyldiga till brottet sexköp eller det likvärdiga brottet försök till sexköp.

Den ”farliga” kvinnan berättade att hon ville undkomma ” att sälja sex” dvs. att tvingas till samlag mot sin vilja och då kom hon på att hon kunde stjäla. Vem kan klandra henne för det? Egentligen?  Däremot är det naturligtvis ett problem om hon drogade männen. Hon döms till 8 års fängelse i tingsrätten – ett mycket strängt straff.  (I hovrätten döms hon till 6.5 år men av någon anledning väljer domarna att inte räkna bort de 9 månader hon suttit häktad så i praktiken fick hon samma straff. Varför? Rätten ansåg att hon inte fått tillräckliga restriktioner i häktet för att de skulle räkna av tiden där dvs hon hade inte lidit tillräckligt. Kvinnohat kan ta sig olika uttryck.)

Männen undkom helt straff. De fick däremot skadestånd i flera fall istället. Så kan det gå.
Inte heller den landsman som fanns i kvinnans bakgrund, som skjutsade och hämtade upp henne, utreds. Bara den ”farliga” kvinnan.

Men kanske gör den här kvinnan liksom kvinnorna och flickorna i inlägget Kvinnor och flickor som ”lurar sexköpare straffas hårt” det som svenskt rättsväsende borde göra? Med deras handlingar kan de kanske avskräcka män från att köpa sex och att utnyttja kvinnor mot betalning? Det är knappast något 50 anonyma dagsböter gör. Kanske ska vi vara tacksamma för att vissa kvinnor ”offrar” sig och sitter i fängelse, för de gör mer för att bekämpa sexköp än vad polisen någonsin har gjort?

Frågan är varför polisen nästan välvilligt låter sexköpande män slippa undan att utredas för strängare påföljd än 50 dagsböter eller låta män att helt komma undan att utredas för sexköp. Beror det på att polismän (det är alltid just polismän) själva identifierar sig med den här gruppen män?
Sexköpare är som poliserna själva, män utan särskild kriminell bakgrund, familjefäder, lönearbetande och ser sig själva som ”normala”. Det mönstret går igen då våldtäktsmän ses som ”trevliga normala” män eller då en man som slår en kvinna anses vara ”det största offret” som i Kvinnoregistret eller då våldsamma män blir brottsoffer som i de omvända fallen.  Hur mycket spelar polismäns egna identifiering med ”trevliga svenska män” in när de väljer att se mellan fingrarna på sexköp?

Polisen som levde sig in sexköparens ”obehag”

Det sista exemplet på hur polis tar parti för sexköpare är också ett ärende från norra Sverige.

En ung kvinna, 18 år med uzbekiskt ursprung, kom i kontakt med sexköpare via Badoo. Hennes sju år äldre pojkvän, och ytterligare en man, utpressar sedan sexköpare på stora belopp.
En sexköpare lagförs och döms. Han får betala 12.000 kr till staten. Inget dock till kvinnan som han utnyttjade. Däremot får sexköparen själv nästan 170.000 i skadestånd som bland annat  den 18-åriga kvinnan ska vara med och betala. Hon får alltså betala till sin förövare. (Jämför falsk tillvitelse-fallen.)
Men det finns även en annan man som utpressas, som figurerar i utredningen och som även han får skadestånd. Det framkommer att han är en tidigare dömd sexualbrottsling och nu är väldigt orolig för att bli dömd igen. Men trots att det finns inspelningar av hans åtminstone försök till sexköp, slipper han att utredas för sexköp.
Hur gick det till?
Den icke utredde sexköparen säger att han ”sent en kväll” sitter hos polisen Lars. Då ringer plötsligt utpressaren (en man) upp och den icke utredde sexköparen sätter då (lägligt) på högtalartelefonen. Följande vittnar polisen Lars om i rätten:

Under samtalets gång var det även tal om någon form av sexköp och att det skulle finnas bevisning. Lars kan idag inte erinra sig alla detaljer men upprättade efteråt det PM som åklagaren åberopat. Om han själv hade varit i /den misstänkte sexköparens/ situation hade han helt klart känt starkt obehag.

Det finns alltså bevisning på ett sexualbrott men det utreds inte? Polisen Lars hör alltså detta och med vetskap om det misstänkta sexualbrottet gör han ändå inte något. Däremot säger sig polisen Lars förstå sexköparens vånda. Han sätter sig alltså in i en sexualbrottslings situation och tar öppet hans parti. Är detta vänskapskorruption? Män skyddar män? Frågan uppstår då, eftersom polisen Lars så lätt kliver in i sexköparens situation är polisen Lars själv en sexköpare? Hur kan polisen Lars annars så lätt leva sig in i en sexköparens känslor?

En annan fråga är förstås: varför reagerar inte domstolen när detta kommer fram?

Det framkommer också att den unga uzbekiska kvinnan nämner att hon misshandlats av sin pojkvän. Men ingen utreder det. Varför lever sig inte polisen Lars in i den situationen? Tro?
Med i domen mot den 18 åriga uzbekiska kvinnan följer också ett yttrande om hennes bakgrund. Hon kom till Sverige som 10-åring. Som barn var hon utsatt för övergrepp av en släkting som satt ”djupa spår” och hon hamnade i problem i Sverige. Från 14 års ålder har hon varit LVU-placerad på nio olika institutioner.
Hon har utsatts för misshandel och sexuella övergrepp från flera olika pojkvänner och prostitutionen är en del av den misshandeln. Hon har haft depressioner och ångest och säkerligen har männen som utnyttjat henne bidragit till ytterligare psykisk ohälsa.
Nu ska hon alltså ”solidariskt” betala två sexköpare, varav en är icke utredd, sammanlagt 210.000 kr. Är detta rättvisa? För vem finns rättsväsendet? Vem utreder de övergrepp den här uzbekiska unga trasiga tjejen utsatts för? Polisen Lars och hans kollegor?

Slutord och sammanfattning

Det sociala föraktet och avståndstagandet. samhällets kontroll- och maktmedel, har alltid riktats mot kvinnan, aldrig mot mannen.”

Citatet är från Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan från 1990 som på ett alldeles utmärkt sätt beskriver vad som sker i prostitution.  Med utgångspunkt från ett känt rättsfall visar också författaren hur samhället och rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution. Det är nästan 30 år sedan boken skrevs men den fortfarande lika rykande aktuell. Det är inte en slump att antifeministiska män gång på gång återkommer till detta rättsfall. ( Att det dessutom innehåller både incest och sexualsadism gör fallet det till ett ännu större irritationsmoment för vissa män.) Hade inte Hanna Olsson skrivit sin bok hade inte orättvisorna synliggjorts och dessa synliggjorda orättvisor  kan inte antifeminister acceptera. De kunde det inte då och de kan det inte idag.

Inte heller kan rättsväsendet idag behandla prostitution. Fortfarande skuldbeläggs kvinnor.

Den tredelade serien Prostitutionen och rättvisan har namngetts utifrån titeln på Hanna Olssons bok. Första inlägget tog, med utgångspunkt från ett nutida rättsfall, upp hur rättsväsendet fortfarande har stark beröringsångest vid sin hantering av det brännande ämnet prostitution och hur gärna de fortfarande tror på myter.  Andra inlägget handlar om hur domstolars konsekvent skuldavskriver männen i prostitution och lika konsekvent skuldbelägger kvinnorna. De skuldbelägger till och med flickor och tycks värja sig för att se dem som brottsoffer.

Det här inlägget, som är det avslutande i serien Prostitutionen och rättvisan  tar upp den struktur i vårt samhälle som påverkar mest, men som granskas minst, nämligen polisen.

Polisen har makten att välja hur de ska prioritera. Hur de ska spana och hur utredningar ska skötas,vem som utreds och för vad.
Polisen är också som struktur en könskonservativ organisation. De tio inläggen om Polisens #Kvinnosyn visar på hur denna struktur är fast och cementerad. Det tycks också bli värre i takt med att antifeminism har fått fäste hos polisen.
Polisen väljer att trots att de mest utsatt flickorna och kvinnorna utnyttjas av maktmän med sexualsadistiska böjelser, att inte utreda dessa systematiska övergrepp – dessa härvor.  Först ljuger de om att det inte finns några andra män sedan skyller de på att det var för dyrt. Hundratals och åter hundratals män skyddas därmed av den myndighet som ska förebygga och beivra brott.
Polisen väljer att vända det blinda ögat till när de utvisar utländska kvinnor som är uppenbara brottsoffer. De väjer till och med att försvara sina handlingar när de blir kritiserade.
Polisen gör också provsexköp. Istället för att utreda sexköpare spelar polisen själva just sexköpare för att utreda thailändska kvinnor. Oerhört stora ”muskler” läggs på att utreda dessa ärenden. De ekonomiska resurserna verkar outtömliga. Rasism och sexism, kvinnoförakt och antifeminism bildar fyra ben för att detta ska var möjligt. De poliser i Uppsala som har deltagit i den här förfärliga hanteringen jobbar troligen kvar. Kanske möter de våldtäktsoffer både inom och utom prostitution och förminskar deras lidande på samma sätt.
Polisen anser att 600.000 kr är för mycket att utreda sadistiska män men lägger stora resurser på att utreda thailändska kvinnor.
Poliser väljer att skydda sexköpare genom att uttala att de inte ska belastas om kvinnan misshandlas och är psykiskt funktionshindrad.  Polis väljer t.o.m. att identifiera sig med sexköpare.
Poliser utreder inte heller våldet mot kvinnor prostitution trots att dessa kvinnor globalt, enligt studier, är de allra allra mest våldsutsatta.

De exempel som tas upp i inlägget hämtas i stort sett från hela Sverige. Det är alltså inte så att det är ett visst polisområde som är värre än något annat: det är en genomgående struktur inom polisen att det finns djupgående problem med synen på kvinnor och på sexualbrott/sexköp.

Slutsatsen måste bli att Polisen varken bör eller ska hantera mäns våld mot kvinnor vare sig det rör misshandel, våldtäkt, prostitution eller ens sexuella ofredanden (vilket framkommer  i deras egen rapport se Polisens Lägesbild – en vrångbild om sexuella ofredanden).
Dessa brott bör/ska hanteras av en fristående myndighet med befogenhet att utreda specialområdet mäns våld mot kvinnor.

Låt Sverige bli det första landet i världen med en ny ordning för att utreda och lagföra mäns våld mot kvinnor,  på samma sätt som Sverige blev först i världen med att införa en sexköpslag.

 

1) Hanna Olsson, Catrine och rättvisan, 1990
2.) Stefan Holgersson, Polisen bakom kulisserna,  2014
3) Helena Sutorius,  Bevisprövning i sexualbrott. 2014

Annonser

Prostitutionen och rättvisan- del 2 : Domar – 15 rättsfall

”Det är en orättvisa ingen vill tala om.”
Replik av Kinna Boman ur TV-serien Fröken Frimans krig.

I sin bok ”Catrine och rättvisan”(1990) skriver Hanna Olsson om hur prostitution hanteras i rättssalen:

”I rättssalen är rollerna är rollerna professionellt givna, i korridoren utanför gäller andra relationer”

”Det finns ett osynligt spänningsladdat förhållande emellan rättskipningen och verkligheten.”

”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

Dessa professionellt givna roller och den osynliga spänningsladdningen blir synligt i avkunnade domar som rör prostitutionsrelaterad brottslighet: Det språkbruk som används och de resonemang som förs avslöjar mycket om vilka, faktiskt ännu, uråldriga värderingar som styr då prostitution avhandlas.  Men nu blandas de uråldriga värderingar med ett nutida nyliberalt språkbruk som ofta skapar ett fortfarande ”nödvändigt” avstånd till prostitutionens väsen. Är det projektionen av den manliga sexualitetens som fortfarande är så känslig?

Som inlägget Prostitutionen och Rättvisan del 1 visade är det tydligt att män och kvinnor, och deras roller i prostitution behandlas olika. I det aktuell rättsfallet får en kvinna nedvärderas och kränkas utan att det möter något motstånd från rätten. Domstolen sluter också villigt upp runt myter om den lyckliga horan. Sexköparnas våld osynliggörs, kvinnor görs starka och drivande medan män istället visas förståelse.

Det här inlägget kommer att behandla hur domstolar hanterar prostitution, både rörande sexköp, människohandel och koppleri. Det sker genom en redogörelse av ett urval av domar. Det många, många fler men domarna är valda för att spegla olika situationer/händelser och att det rättsliga resonemanget ändå är likartat – kvinnor  (och flickor) skuldbeläggs och alltmedan mäns utsagor godtas. Men det visar också en annan företeelse; att kvinnor skuldbelägger kvinnor och att kvinnor skyddar män. ( Se även Prostitutionen och rättvisan- del 1.) Det är samma företeelse som finns i samhället rörande våldtäkt; samhället skyddar både misstänkta och dömda våldtäktsmän tvärtemot vad som brukar hävdas. Förutom denna faktiska närvaron av denna Bjästaanda ( att dömda gärningsmän får stöd och att brottsoffret misstänkliggörs) även i prostitutionsrelaterad brottslighet så synliggörs nedanstående rättsfall också hur intimt våldtäkt och sexköp hänger ihop syns också i dessa rättsfall.

Det är möjligt att hoppa över redogörelserna om de 15 rättsfallen och välja att gå direkt till sammanfattningen.

Misstänkta sexköpare och hur domstolar skyddar dem.

I inlägget HD:s dom från 2001 skyddar sexköpare än idag tas upp hur sexköparna, dessa alltför ofta våldsamma sexualbrottslingar som driver på kvinnohandel och bidrar till objektifiering av alla kvinnor och flickor, fortfarande anses begå ett mycket lindrigt brott. Som en polis uttryckte det: att våldet mot kvinnor är inte något som ”belastar” sexköparen.

Rättsfall #1. Misstänkt sexköpare frias.  TR-dom april 2015
”ville se hur en escort såg ut”

En man född 83, misstänks för att ha betalat för sexuell tillgång till en utländsk kvinna på ett hotell. Han har iakttagits av spanare då han ringde i sin mobil utanför hotellet varvid en kvinna kom ut och hämtade honom. Efter 50 minuter kom mannen ut från hotellet.
För det första gör domstolen en stor sak av att kvinnan inte vittnar. Varför ska kvinnan vittna? Varför ska hon utsätta sig för den förnedringen – hon som inte ens anses vara ett brottsoffer? Hon som bara ett vittne till sin egen kropps utnyttjande? Det besvarar inte domstolen.

Mannens utsagor i rättssalen är följande:
han och några grabbar av misstag kommit in på en sida med annonser från eskortflickor

 Han var nyfiken på hur en eskortflicka såg ut. Hon klädde av sig naken och ville ha 3 000 kronor för sex. När han påstår att han inte ville så blev hon vansinnig på honom och började gapa på något konstigt språk.

Det verkar alltså som att denne man snarare verka vilja ge sken utav att han är den utsatte i denna situation. Kvinnan ”ville” ha sex och började ”gapa” åt honom.  Det var alltså också ett ”misstag” att han hamnade på en escortsida på nätet.
Trots att spanaren såg hur mannen och kvinnan gick in tillsammans påstår den misstänkte sexköparen att han gick omkring och letade efter rummet där kvinnan var och att han bara i princip var inne där en mycket kort stund. Men det var letandet som alltså delen av dessa 50 minuter.
Den polis som vittnar i rättssalen är inte den spanare som såg den misstänkte. Varför får inte denna spanare vittna? Varför vittnar en annan polis?
Trots att mannens historia är närmast löjeväckande i sin konstruktion så frias mannen. Parallellerna till friande våldtäktsdomar med horribla undanflykter från den misstänkte mannen är tydliga. (Äldre manlig domare – och  med i herrklubb-frimurare)

Rättsfall #2 Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
”blev skjutsad av en kvinna ”

Den misstänkte sexköparen påstår att han var ute på krogen en kväll och /kom i samspråk med en kvinna som
han uppfattade som turist
Han verkar inte få någon fråga om varför han trodde det. På vilket sätt var det sannolikt att en kvinnlig ”turist” befann sig där? Hur betedde hon sig som ”turist”? Han verkar inte få några ifrågasättande frågor.
Mannen åkte med kvinnan ut till Gärdet (påstår han).  Han påstår att han blev arg och att hon sedan körde honom tillbaks till Mäster Samuelsgatan där han steg ur bilen”.
Då kommer civila poliser fram. Tingsrätten skriver att utredningen innehåller alltför många oklarheter och motsägelsefulla uppgifter. Det är allt. Mannen frias. Rätten frågar inte om vad mannen skulle gjorde på Mäster Samuelsgatan eftersom de åkte tillbaks dit. (Äldre manlig domare.)

Rättsfall #3. Misstänkt sexköpare frias. TR-dom maj 2016
 ”tänkte på sin fru och sin dotter”  

 En man erkänner när polis konfronterar honom efter att han kommit ut från ett bås på en sexklubb med en känd prostituerade dvs en kvinna i prostitution, som han åkt dit med.
Mannen ändrar sig senare och säger att han nöjde sig med att se kvinnan naken som skäl anger han:
När de stod där i båset kände han att han inte kunde genomföra vad han hade förutsatt sig. Han tänkte på sin fru och dotter och gav upp alla tankar han hade haft från början
Rätten frågar inte varför han överhuvudtaget i så fall åkte med en annan kvinna till en sexklubb och gick in på ett bås med henne.  De frågar heller inte efter om det en sannolik förklaring eller om det är en löjeväckande efterkonstruktion där just frun och dottern dras in för att mannen ska få sympati. Rätten ifrågasätter ingenting utan friar honom.
Denna dom, liksom de andra exemplen ovan,  visar att misstänkta sexköpande män frias med samma välvillighet som våldtäktsmisstänkta brukar visas och frias utifrån..

Rättsfall #4 Misstänkt barnsexköpare frias. TR- dom februari 2013
”inte så otrolig att den kan lämnas utan avseende.”

En medelålders man ”bjuder” två okända minderåriga flickor på charterresa” som ressällskap”. Han säger särskilt på semesterorten att de alla tre ska dela rum. Trots de båda flickornas berättelse om att han haft samlag med åtminstone den ena flickan,och andra vittnen på chartermålet, frias mannen i tingsrätten.
Ur domen:
Inte heller finner tingsrätten att den av mannen lämnade förklaringen om att han endast önskade betala för ressällskap är så otrolig att den kan lämnas utan avseende.

TR var mycket oenig: den kvinnliga domaren och en kvinnlig nämndeman ville fälla mannen och skriver:
Vi finner det osannolikt att mannen skulle betala resor inom Sverige, hotell samt två charterresor All inclusive till Kanarieöarna för två främmande underåriga flickor enbart för att få ressällskap.

I HR fälldes dock mannen dock men han  dömdes till endast i månads fängelse  trots att rätten själva skriver att det är en för låg påföljd.  I överrätten avgjordes målet på handlingarna dvs utan rättegång så mannen slipper schavottera i rättssalen. Motiveringen till detta förfarande är att rätten inte tycker att sexualbrottet köp av sexuell handling av barn är tillräckligt allvarligt.
Det finns inte angivet något skadestånd till flickan/flickorna. Troligen har deras advokat inte begärt det.

Sexköparna som åtnjöt sekretess.

Rättsfall #5. En domstol anonymiserar sexköpare – kallar dem sekretess B, C och D.
TR dom maj 2015

År 2004  kom boken ”Makten, männen och mörkläggningen” (Rauscher/Mattsson) som noggrant undersökte 70-talets sexköpshärva där bl a politiker, näringslivsmän, kulturmän såväl som höga jurister var inblandade. Prostitutionshärvan som innefattade minderåriga flickor, kallas ibland för Geijeraffären. Män med makt utnyttjade kvinnor och minderåriga flickor sexuellt i den utbredda sexhandeln som rådde på denna tid. Vid avslöjandet av händelserna, då en kvinna lagfördes, fick inte de prostituerade kvinnorna vara anonyma i rättsprocessen och de hängdes ut i media med namn och personnummer. Men männen som utnyttjade dem anonymiserades; de kallades kund 1, 2, 3 och så vidare.
I ett mål, som har tagit ca 3 år att utreda, säljs en kvinna av sin man till andra män. Tingsrätten väljer i domen att anonymisera sexköparna. De får åtnjuta samma sekretess som brottsoffret. De män som utnyttjade kvinnan likställs därigenom med  henne, brottsoffret. De behandlas med samma hänsyn.

Fyrtio år efter 70-talet, 16 år efter sexköpslagens införande och 10 år efter att sexköpsbrottet blev ett sexualbrott, väljer svenskt rättsväsende att skydda sexköpare. Det är som om våldtäktsmän skulle anonymiseras av hänsyn till deras integritet. Vad säger det om synen på sexköpare? Dessa brottslingar som till skillnad från andra vanliga brott, hämtas från alla skikt i samhället? Frågan uppstår: vilka män fanns bland dessa sexköpare? Var det någon särskild anledning till att utredningen tog så lång tid? Har denna senfärdighet (ovilja?) hos polisen/åklagaren något samband med den senare beslutade anonymiteten för de män som hade utnyttjat kvinnan sexuellt? Inte heller denna kvinna fick något skadestånd trots att hennes man sålde henne till ett stort antal män och dessutom övervakade henne. Mannen hävdade förstås att det var hans fru som ville ha sex med dessa män och att han skyddade henne. Han döms till samhällstjänst och kvinnan får ingen ersättning för kränkningen. Sexköparna däremot – de är skyddade för tid och evighet. Vilka signaler sänder den här domen  ut till män som begår sexköp?

Våldtäkt mot kvinna i prostitution.

Rättsfall #6.  Två män frias för våldtäkt mot en kvinna i prostitution.
HR-dom februari 2014 ”utan att ens ha försökt ropa på hjälp ”

Tingsrätten fällde två män som band (det kallades BDSM) och utnyttjade en kvinna i prostitution och sedan lämnade henne fastbunden med strypsnara. Hon hittades efter ett antal timmar av sin pojkvän.
Båda männen friades av emellertid av hovrätten.

HR skriver:
Som tingsrätten har angett finns det också stöd i rättsintyget för att målsäganden varit bunden runt halsen.

Men HR tycker också till om dessa skador:
Det har visserligen konstaterats vissa skador i rättsintyget, men de förefaller lindriga i förhållande till det våld som hon har beskrivit

HR har också en åsikt om hur kvinnan borde ha betett sig när hon låg bunden och förnedrad. De anser att hon borde ha ropat på hjälp.
utan att ens ha försökt ropa på hjälp. Hon bodde i ett flerfamiljshus och händelserna tilldrog sig där på efternatten och morgonen till en vardag

Med det här resonemanget avfärdar domarna i hovrätten kvinnans vittnesmål, hon anses inte trovärdig och männen frias. Vad domarna i Hovrätten stödjer sig på när de anser att hon borde skrikit så att grannarna fick se henne som den prostituerade kvinna hon är och dessutom förnedrad, förklarar de inte. Som så ofta domarna utgå från sin egen världsbild om verkligheten och inte den som den utsatta kvinnan befann sig i. Och läggs en gnutta förakt till det för kvinnor i prostitution så är det nog ett ”lätt” beslut av en svensk hovrätt att fria våldtäktsmän.
Resonemanget visar även ett förakt för kvinnan och den situationen hon befann sig i. Det går inte att frigöra sig från funderingar om rätten anser att hon försatt sig själv och därmed får skylla sig själv. Det andra alternativet tror att hon ljuger och sätta fast männen. Det hela är obegripligt och samtidigt symptomatiskt för hur rättsväsendet behandlar kvinnor i prostitution.

Domar om prostitutionsrelaterad brottslighet: människohandel /koppleri

Vi vill återigen påpeka att det finns många andra domar som, liksom de i urvalet nedan, synliggör hur domstolar nedvärderar kvinnor i prostitution, skuldbelägger dem för mäns våld och förminskar männens våld. En del av domarna nedan är viktiga för att de har satt en agenda/praxis, som är mer eller mindre uttalad, för att även i andra domar mildra straffen för förövare och förminska det våld som kvinnor i prostitution utsätts för.

Rättsfall #7. Män frias för barnvåldtäkt/köp av sexuell handling av barn – 14-årig flicka såldes.  HR-dom februari 2011
”hennes bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning”

En 14-årig flicka med en funktionsnedsättning, som rymt från sitt behandlingshem, säljs i lägenhet, på en offentlig toalett mm till ett okänt antal män. Ett antal av dessa åtalas för våldtäkt mot barn och några för brottet människohandel. En av männen döms till koppleri av normalgraden och får påföljden tre månaders fängelse, en påföljd som dock anses vara avtjänat i häktet och en av männen döms för köp av sexuell ”tjänst” – inte handling av barn. Flickan blir helt utan skadestånd.
Jämförelseperspektivet är här ett barn, en flicka, och ett flertal vuxna män. Genomgående ursäktas männen medan flickan anses som mindre tillförlitlig p g a sitt funktionshinder och samtidigt som hon anses ge intryck av att vara äldre än 14 år. Rättens lägger alltså dubbel skuld/ansvar på flickan/barnet men skuldavskriver de vuxna männen.
Det som är intressant är att se hur hovrätten i här domen, bortförklarar männens möjlighet att inse att flickan var minderårig och med en funktionsnedsättning.

Domstolen kommenteras flickans kroppsutveckling:
Hovrätten har gjort bedömningen att det inte enbart av målsägandens utseende har gått att dra slutsatsen att hon varit under 15 år.
I den mån det är möjligt att bilda sig en närmare uppfattning utifrån det presenterade bildmaterialet skulle målsäganden mycket väl kunna vara åtminstone 16 eller 17 år gammal.

Men hovrätten skriver i alla fall att det 14 åriga flickan var i en mycket utsatt situation men det verkar som om de anser att ”utsatt” betyder något annat än vad som vanligtvis avses eftersom de skriver:
Tvärtom får den slutsatsen dras att det inledningsvis varit målsägandens bestämda föresats att skaffa pengar genom att ha sex mot betalning

Den 14-åriga flickan hade enligt hovrättens domare en ”bestämd föresats” att prostituera sig. Kan det synliggöras mer hur området prostitution förblindar domare? Har dessa överrättsjurister inte förstått något om prostitutionens väsen och att det är mäns våld mot kvinnor? Det är också uppenbart hur domstolar, liksom här, låter sina värderingar om frivilligheten i prostitution ”smitta neråt” i ålder; att t o m flickor blir ”bestämda” att låta sig sexuellt utnyttjas av män på rad.
Sexköparna/ barnvåldtäktsmän ursäktas med att deras ”förehavanden” varit ”kortfattade, att ” ingenting tyder på att de ”försökt föra några mer djuplodande samtal” med flickan, att de inte talat flickans språk och en av männen ursäktas t o m för att han var mycket äldre än flickan.
Det är inte alls givet att /man/ på grund av att han är äldre än övriga här berörda tilltalade skulle ha haft bättre förutsättningar att avgöra åldern på målsäganden. Möjligen har det i stället förhållit sig tvärtom.

Sammantaget är detta en förfärlig dom som tyvärr signalerar att flickor under 18 som utnyttjas i prostitution av män på rad, faktiskt inte har rätten på sin sida. Det har däremot männen.  Reglementeringens skuldbeläggande av kvinnor och flickor och osynliggörande av männens ansvar verkar inte långt borta i den här domen. Vad är signalvärdet med den här domen från en utav Sveriges högsta juridiska instanser? Hur mycket har den påverkat andra domstolar sedan 2011?

Rättsfall #8. Två män frias från människohandel – döms grovt koppleri / koppleri.   HR-dom mars 2012  ”tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, men haft ett verkligt och godtagbart alternativ”

Två kvinnor lockades till Sverige för arbete på en nattklubb. När de väl kom hit fördes de av de tilltalade männen till en lägenhet där de såldes till andra män. Pengarna behöll de tilltalade männen. En enda sexköpare åkte fast. Kvinnorna lyckades ta sig iväg och upptäcktes av en vaken tågvärd som kallade på hjälp och på det sättet rullades historien upp. Tingsrättsdomen från december 2011.är ganska insiktsfull.
Men hovrättsdomen är som en förolämpning för kvinnorna. För de första väljer de, precis som i rättsfall #9 nedan, att tolka de två männens handlingar var för sig. Rätten styckar alltså upp händelseförloppet och väljer därigenom bort förståelsen och komplexiteten i utnyttjande av kvinnorna. De som tjänar på det är alltid misstänkta förövare.
Hovrätten förminskar också männens ansvar för deras handlingar:
Vad han ska dömas för har inte präglats av förslagenhet och han kan, som hovrätten nyss konstaterat, inte heller göras ansvarig för att koppleriet ska ha skett under människohandelsliknande former.

 Även om utnyttjandet av målsägandena i mänsklig mening har varit hänsynslöst, vilket ligger i själva koppleribrottets natur, har det inte innefattat ett hänsynslöst utnyttjande

Hovrätten väljer också, trots att de påpekar att kvinnorna behandlas illa, att anse att det åligger kvinnorna själva att ta sig ur detta utnyttjande.
Målsägandena har således, även om de tveklöst utnyttjats och behandlats på oacceptabelt sätt, haft ett verkligt och godtagbart alternativ till att underkasta sig gärningsmannens vilja, nämligen att ge sig i väg,

De påpekar också att åtminstone en av kvinnorna kunde engelska som om det i sig skulle vara avgörande.
Hovrätten skriver angående den ena tilltalade mannen:
Det koppleribrott man  har gjort sig skyldig till har dock haft människohandelsliknande inslag och har inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena. Brottet är därför för hans del att bedöma som grovt koppleri.
Det har enligt hovrättens mening inte uppstått något sådant maktförhållande mellan
gärningsman och offer
Männens döms för det mildare brottet grovt koppleri och koppleri vilket med för att kvinnornas skadestånd sänks därmed rejält. Vad hade hänt här om andra åtalspunkter förts in än det luddiga och sällan använda brottet människohandel? Om de här kvinnorna som användes i prostitution ansett ha samma värde som andra kvinnor?

Rättsfall #9. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom juli 2012 
”inte ofrivilligt –  inte hindrad att lämna”

Det här är en betydelsefull dom där hovrätten lindrar påföljden för samtliga de sex inblandade.  Ingen döms för människohandel. De döms till grovt koppleri och koppleri. Några få sexköpare döms. Det anmärkningsvärda är att kvinnan utvisats av polisen trots att hon kan vara ett brottsoffer. Det omöjliggör att hon fått professionellt stöd och möjlighet att förstå hur svenska lagstiftningen fungerar. Hon är alltså tillbaka till sitt hemland där hon har en son och där sker en del av förhören. Kvinnan vill inte alls medverka. Vilka hot och vilket mentalt tryck kan hon utsättas för där ifrån gärningsmännens vänner och släktingar? Hon gör inga anspråk på skadestånd.  Vem skulle ha hjälpt henne med det? I sådana här fall är det av största betydelse att rättsväsendet förstår kvinnans situation, både den i Sverige och den i hemlandet Rumänien där hon kan råka illa ut om det framkommer att hon är en kvinna i prostitution.
Tingsrättens, som dömde fyra av de sex tilltalade männen för människohandel, visar faktiskt en förståelse för kvinnans situation och skriver:
Kvinnan/ ville dölja vad hon egentligen gjorde i Sverige och att hon befann sig i en utsatt situation. Kvinnan har hörts såväl i Sverige som i Rumänien. Den berättelse som hon lämnat stämmer inte överens med vad de tilltalade uppgett
 De har utnyttjat kvinnans utsatta belägenhet. Hon har saknat pass och inte haft eget boende eller tillräckligt med pengar.
De har hanterat henne som en ägodel.

Männen har sinsemellan diskuterat om kvinnan hade mens eller om hon kunde börja ”jobba igen”. De har skaffat ”kunder” dvs män som utnyttjat henne. Kvinnan överlämnas till olika män under en viss tid. Kvinnan fick instruktioner hur hon skulle bete sig mot män. Andra människohandlare kom och tittade på henne och ville se hennes kropp. Hon såldes vidare för ett visst belopp. Vid åtminstone ett tillfälle överenskom tre män med ägarna om att använda kvinnan en hel natt. Detta tillfälle kan alltså ses som en nattlång gruppvåldtäkt utav kvinnan.

Vidare skriver tingsrätten:
haft ett sådant maktförhållande till kvinnan  att de har kunnat överlåta henne som egendom till personer hon aldrig tidigare träffat och som hon helt saknat kunskap om.

Tingsrättsdomen är på 182 sidor och bitvis riktigt bra. Den innehåller också en genomgång av människohandelslagstiftningen och av liknande avgöranden i domstolar. Det är värdefullt.

Men hovrätten vänder på det mesta. De verkar acceptera männens påståenden och undanflykter. De verkar också anse att kvinnorna är att betrakta som ”frivilliga”.  Den nonchalans som rätten visar och hur de negligerar den situation som kvinnor i prostitution befinner sig i är förfärlig och kvinnoföraktande. Hovrätten skriver:
inget av vad som framkommit till det yttre gett antydningar om att/kvinnan/ ofrivilligt skulle ha deltagit i de sexuella handlingar som förekommit. Utredningen ger inte heller stöd för att /kvinnan/ varit hindrad att lämna lägenheten i

Det framkom, som nämnts, att kvinnan tex sålts en hel natt till tre främmande män utan domstolen verkar förstå det är uttalat våld mot denna kvinna. Hur mådde hon efter den natten? Vad utsattes hon för då?  Hur rädd för var hon?  Hur chockad? Händelsen nämns men förbigås för övrigt helt. Vidare anser den svenska överrätten att eftersom kvinnan faktiskt haft någon sorts rumänska id-handlingar så menar de att det faktum att hennes pass var beslagtaget av hallickarna, därmed var ointressant. De bedömer alltså inte vad männens handlingar säger om männen och deras makt utan resonerar snarare om vad kvinnan skulle kunnat göra. Hovrätten resonerar naturligtvis inte heller i vidare mening vad händelserna medför för kvinnan och den mentala och sexuella underordning hon utsatts för av dessa sex landsmän i ett främmande land och inte heller om hur traumatiserad hon kan vara utav det hon varit med om.

I domen framgår att kvinnan transporterats och inte fått behålla några pengar. Men hovrätten anser att kvinnan verkar kunna lite engelska och tar det som intäkt för att hon därför inte är så utlämnad som åklagaren menat. Det här är en typ av resonemang som visar att hovrättens domare snarare utgår från sig själva än brottsoffrets situation.  De skriver:
Även om/kvinnan/ tveklöst utnyttjats och behandlats på ett oacceptabelt sätt av såväl man 1 och man 2 som man 3 och man 4 ger utredningen mot bakgrund av ovan nämnda tveksamheter inte tillräckligt stöd för slutsatsen att det för henne inte funnits något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmännens vilja.
Enligt hovrättens mening har det alltså inte visats något sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning

Det är ett underbetyg åt det svenska rättsväsendet att de här inte ens försöker ta reda på vad prostitution är av någon med sakkunskap eftersom de inte verkar besitta några kunskaper själva. Det är en okunnig och fördomsfull dom som helt ansluter till att en kvinna i prostitution är att anse som maktmässigt på samma nivå som sex landsmän. Inte heller skriver rätten något om det våld hon utsattes för av svenska sexköpare och hur det påverkade henne.
Vad hade hänt om den här hovrätten istället för det oprecisa och svårförstådda brottet människohandel och det ekonomiska brottet koppleri, hade varit tvungna att ta ställning till olika brottsbenämningar som konstituerar mäns våld mot kvinnor som tex:
Människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång.  Hade det varit lika lätt att bortförklara det?

När det handlar om kvinnor i prostitution halkar svenskt rättsväsende in på tankar och resonemang som om det rörde sig om en annan sorts kvinnor. Som om kvinnor i prostitution är något väsensskilt från andra kvinnor. Som om de födda till att vara män till lags sexuellt t o m när det rör sig om kvinnor från fattiga förhållanden som ännu mer patriarkalt styrda än vad kvinnor är i Sverige. Aldrig är den sexuella överordningen så tydlig som när domstolar ska bortförklara det förtryck som prostitution i sig utgör.

Rättsfall # 10. Sex män frias från människohandel – döms för koppleri.
HR-dom september  2012
”inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet”

Det här målet rör sig om en mycket uppmärksammad s k traffickinghärva där ett antal rumänska unga kvinnor prostituerades på gatorna i Göteborg. Svarta rubriker beskrevs deras situation och hur de utnyttjades. När domen från hovrätten avkunnades mildrades brottsbenämningar för de män som i tingsrätten dömts för  människohandel de döms istället för olika koppleribrott. De får också då mildrade påföljder.
I domskälen väljer hovrätten att, till skillnad från tingsrätten, att stycka sönder åtalet så att varje kvinna som är utsatt för brottsliga handlingar av männen, behandlas var för sig. Rätten väljer därigenom bort att få den överblick som är nödvändig för att behandla prostitutionsrelaterad brottslighet. Det visar på både en ovilja att förstå prostitution och på en okunskap om ämnets komplexitet.  En kan fråga sig varför en svensk hovrätt väljer det här angreppssättet 2012 när det är en allmän kunskap sedan minst 10 år att just i prostitutionsrelaterad brottslighet krävs överblick och att händelser och människor ska ses och bedömas i ett sammanhang.

Dessutom bortser rätten sin bedömning helt ifrån att kvinnorna misshandlats utav de tilltalande männen. Det sker vid flera tillfällen i domen. Varför åtalas ingen för  misshandel av kvinnorna eller vägs det inte in i hovrättens dom? Det är inte tillåtet att misshandla kvinnor i Sverige. Det är ett brott mot person. Att överse med det för att mannen eventuellt kommer att dömas till koppleri dvs brott mot staten, torde vara ett brott mot internationella konventioner såväl som svensk lag om att människor ska behandlas lika. Det finns ingen anledning att svenskt rättsväsende ska godta misshandel av en rumänsk kvinna som sker i Sverige som hovrätten gör och där de t o m själva klargör att det har skett. Hovrätten skriver tex:
Det finns flera uppgifter om att/tilltalad man/ har misshandlat /kvinna/ varav åtminstone de som kommer från kvinna X  och kvinna Y får anses tillförlitliga.
Ändå skriver hovrätten längre ner i domen:
Inte visat att/kvinna / befunnit sig in en utsatt belägenhet
Rätten visar också att den inte kan behandla området mäns våld mot kvinnor genom skrivningen:
Hovrätten anser att åklagaren styrkt sitt påstående att/tilltalad man/ hotat och misshandlat/kvinna.
Lite senare skriver rätten på samma sida
inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet.

Hur tänker hovrätten när de anser att det för våldsutsatta kvinnor inte finns något samband mellan hot och våld? Vilken kunskap använder de om området mäns våld mot kvinnor? Vilken forskning?

Betraktar svenskt rättsväsende kvinnor som kemiska substanser eller växtdelar?

Förutom att stycka upp händelserna till närmast i det närmaste obegriplighet och att inte lagföra eller väga in våldet mot kvinnorna,  väljer dessutom hovrätten att föra ett resonemang där de likställer kvinnokroppar med narkotika dvs kemiska substanser eller växtdelar. De hänvisar nämligen till en serie HD-domar som har fastslagit att misstänkta i narkotikamål ska behandlas olika påföljdsmässigt beroende på vilken roll de haft i organisationen. Varför gör hovrätten så här? Vad vill de signalera med det sättet att resonera? HD har inte i dessa mål uttalat sig om kvinnohandel ändå väljer den här hovrätten att föra in detta resonemang i den här domen. De skriver:

Såsom Högsta Domstolen under det senaste året har utvecklat i en serie rättsfall som gäller påföljder i narkotikamål bör i princip den bestraffas strängare som har haft en ledande roll i en organisation, medan den som haft en underordnad roll på motsvarande sätt bör bestraffas mildare. Av betydelse är därför vilken roll respektive tilltalad har haft i prostitutionsnätverket.

Det torde vara häpnadsväckande och oroväckande att en svensk domstol på det här sättet öppet vädrar sin kvinnosyn och sin syn på att kvinnors kroppar inte är att betrakta som absolut okränkbara värden. Tvärtom värderas kvinnokroppen som en handelsvara som vilken som helst mellan män på ett helt internaliserat sätt. Knark och kvinnokroppar görs likvärdiga dvs förtingligandet av kvinnokroppen ter sig  fullständig i svenskt rättsväsende.
Hovrättens skrivningar om handel med kvinnors kroppar sker inte 1912 utan 2012, i en tid vi har lagstiftningen om förbud av köp av sexuell ”tjänst”, kvinnofridslagar och våldtäktslagstiftning. Det är inte ägnat att inge förtroende att kvinnor blir betraktade som substanser av svenskt rättsväsende. Bör kvinnor efter den här domen inse att de är att betrakta som handelsvaror –  som utgångspunkt?

Rättsfall #11  Två män åtalas inte för människohandel. Döms för koppleri.  TR-dom oktober 2014 (återtaget överklagande till HR)
De två målsägande kvinnorna blir utan skadestånd.

Enligt åtalet anses männen ha:
Sexköparna har skaffats fram dels genom att Misstänkt 1 har lagt ut annonser avseende Alfa:s och Beta:s sexuella tjänster på ett flertal eskortsajter på Internet, dels genom att Misstänkt 1 administrerat en av honom själv upprättad hemsida – ”Amazing Girlz” – för förmedling av tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning. Misstänkt 1  har likaså förhandlat med sexköparna om tid, plats, pris och typ av sexuell tjänst.
Misstänkt 2 har vid okänd okänd tidpunkt begett sig till Köpenhamn, där han fysiskt transporterat Alfa och Beta till olika sexköpare i Danmark. Transporterna har skett med Misstänkt 1:s personbil.
Misstänkt 2 någon gång under den aktuella tidsperioden hämtat i Tyskland. Misstänkt 2 har vidare övervakat och kontrollerat målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitutionsverksamhet i Danmark genom att i vart fall under någon eller några veckor vistas tillsammans med dem i Köpenhamn.

Brottet har även inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av målsägandena Alfa och Beta, eftersom dessa befunnit sig i ett påtagligt underläge i förhållande till Misstänkt 1 och Misstänkt 2. Alfa och Beta har varit betydligt yngre (precis 18 år fyllda), saknat arbete, utbildning, trygga och stabila hemförhållanden samt erforderliga språkkunskaper, pengar och kunskaper om samhällena i Sverige och Danmark, Vidare har Misstänkt 1 och Misstänkt 2som båda saknat arbete, försörjt sig på målsägandena Alfa:s och Beta:s prostitution.

Åklagaren väljer dock att inte åtala för människohandel. Varför?
Tingsrätten skriver om ”flickorna”, antalet sexköpare för ”kundfrekvenser ”, kallar prostitution för ”verksamhet”. ”Flickorna” görs ”självständiga” då de var i Danmark och rätten skriver t o m
Eftersom Alfa och Beta vid det laget hade bedrivit prostitution i Köpenhamn under cirka en och en halv månads tid framstår det för övrigt som en överloppsgärning att de på plats skulle ha någon som ”övervakade och kontrollerade” deras verksamhet. Alfa och Beta framstår under Danmarkstiden som någorlunda självständiga

Det anses av rätten vara en ”överloppsgärning” att hallickar skulle kontrollera deras verksamhet på andra sidan Öresundsbron.
Det finns en ekonomisk utredning i ärendet. Rätten väljer att döma de misstänkta männen för grovt koppleri med påföljden 1 år 3 mån jmf med Rättsfall #13  där en kvinna dömdes till tre år i samma TR) och för koppleri med påföljd 8 månaders fängelse.
”Flickorna” får inget skadestånd av tingsrätten med motiveringen:
De koppleribrott Misstänkt 1 och Misstänkt 2 gjort sig skyldiga till har inte innefattat några moment som utgör en så allvarlig kränkning av Alfas och Betas integritet att brotten kan grunda skadeståndsskyldighet.
Det saknas vidare underlag för slutsatsen att Alfa och Beta lidit sådan fysisk eller psykisk personskada att det finns förutsättningar att tillerkänna dem ersättning för sveda och värk.
Vad det skulle vara för sorts ”underlag” framkommer inte.

Rättsfall 12. En man har med hot sålt en minderårig flicka till andra män.
TR-dom december 2013 Flickan får inte skadestånd för handeln.

En man som vid brottstillfället var under behandling inom rättspsykiatrin, döms för hot, koppleri och andra prostitutionsbrott.
Brottsoffret som handlades med, när den tilltalade mannen skulle vara inlåst och under kontroll, var en minderårig flicka. Trots att mannen döms för olaga hot mot flickan och att det anses av rätten att vara ett allvarligt olaga hot och en allvarlig kränkning, får den minderåriga flickan endast skadestånd för kränkningen och inte sveda och värk i denna del av domen. Det är den första signalen från rättsväsendet till flickan.
Dessutom, för koppleridelen, dvs den delen där mannen lade ut annonser för att få tag på prostitutionsköpande män, där han avtalade tider med dessa män och där han sedan såg till att flickan utsattes för dessa övergrepp, får flickan inte något skadestånd. Det är den andra signalen från rättsväsendet till flickan.

Tingsrätten väljer att i sin dom att inte på något sätt beröra det faktum att flickan utsatts för hot i samband med det dömda koppleriet. De särskiljer alltså på hoten mot flickan och tvånget mot henne att ingå i prostitutionssammanhang och de väljer att se koppleriet som enbart ett brott mot staten. Det är svårt att se det här agerandet annat än som ett utslag av likgiltighet för det flickan utsatts för och rentav ett förakt mot henne såväl som en kränkning av hennes värde från rättsväsendets sida. Den minderåriga flickan är ett brottsoffer som borde vara särskilt skyddsvärt. Men ses hon som en redan ”fallen flicka”? Hon hade prostituerat sig innan och det nämns i domen. Så går det att se att rättsväsendets syn på kvinnor i prostitution ”smittar” neråt även till flickor.

Rättsfall #13. En kvinna i prostitution döms för människohandel – får 4 år.
Två män döms för koppleribrott och får villkorligt.
(TR-dom november 2013 ) HR-dom mars 2014

En ungersk kvinna i prostitution, X,  döms till fängelse. Två ungerska män får villkorligt. De få sexköparna får dagsböter.
I domen framkommer att polisen bestämmer sig för att avlyssna en kvinna i prostitution då de misstänker henne för brott. Eftersom hon umgås med de två kvinnorna A och B, från samma land som också befinner sig i prostitution i Sverige anser sig polisen ha fått en indikation på att det röra sig om brottslighet. Hur de fick dessa indikationer framkommer inte. Ur TR-domen:
Polisen fick indikationer på att det förekom handel med sexuella tjänster från en lägenhet i Malmö. En utlänningskontroll gjordes X . Där fanns en utländsk kvinna. Spaning gav stärkta indikationer. Det var män som kom till lägenheten och lämnade den efter kort tid. X körde den andra kvinnan till olika ställen.

Polisen skriver inte i detta stycke att kvinnan X också var i prostitution. Inte heller skriver de om vem som ägde bilen och om det fanns en orsak till att kvinnor åker med kvinnor. Den ena kvinnan, A, anses styrka åtalet mot kvinnan.  Hon anser, tvärtemot den andra kvinnan B, att hon utsatts för brott av kvinnan X. Från A:s vittnesmål:
X skulle ringa kunderna, och det var så hon skulle hjälpa Målsägande A. A var gigolo. Målsägande A visste att det gällde prostitution.
Först skulle Målsägande A bo hos X, och sedan fick de tillgång till en lägenhet. Det var en ungersk kille, en egen företagare, som hade lägenheten.

Rätten konstaterar att kvinna A kan engelska och tyska och att egen hon haft nyckel till lägenheten där kvinna X bor. Kvinna A har också varit ute och gått med kvinna X:s barn och hund.
Två ungerska män som figurerar i utredningen, är inte avlyssnade. Deras del i det hela återges endast i de kontakter de har i telefon med kvinna X. Det framkommer dock tydligt att en av dessa män rekryterat kvinna B för att hon ska prostitueras i Sverige. Han bestämmer också att kvinna B ska bo hos den tilltalade kvinnan.  Den andra mannen har den lägenhet vari i den del av sexköparna tas emot.

Det finns ingen ekonomisk utredning som domstolar brukar fästa stor vikt vid när män misstänks för kvinnohandel, det finns inga andra vittnesmål än kvinna A och polisens lösa antaganden bl a att de aldrig sett kvinna A ensam. De medger att de haft begränsade resurser att bevaka kvinna X men det hindrar dem inte från att i sina vittnesmål skuldbelägga just kvinna X. Det är värt att notera att polisens ringa resurser läggs på ett bevaka en ungersk kvinna i prostitution och inte på att följa de sexköpande männen som är orsak till kvinnohandeln.
Trots alla brister i utredningen dömer tingsrätten kvinnan skyldig till grovt koppleri med påföljden 3 års fängelse och hon blir skadeståndsskyldig till kvinna A. Männen döms för koppleri respektive medhjälp därtill och får villkorliga dom. Inget resonemang förs om varför kvinnorna A och B, bor hos just en kvinna i prostitution och  om att hon därigenom förutsätts hjälpa dem att kunna prostituera sig genom sin lokalkännedom och att hon ska agera kvinnligt förkläde vilket underlättar för de manliga sexköparna.
Kvinnan överklagar. Det verkar som om hon vill försöka byta försvarsadvokat men det får hon inte för rättsväsendet. Varför?
Männen överklagar inte. Varför skulle de göra det? De fick nu oerhört milda domar.

Kvinnan döms i hovrätten för människohandel! Straffet skärps till fyra års fängelse. Det är frapperande med vilken lätthet denna överrätt bestämmer sig för den ovanliga brottsbenämningen människohandel och att det sker mot en ungersk kvinna i prostitution. Rätten stödjer sig i princip bara på kvinna A:s vittnesmål om att hon arg på kvinna X och på polisernas sporadiska bevakning. Var det lättare för hovrätten att döma kvinna X ännu hårdare då de ungerska männen inte fanns med i rättssalen? Framstod hon som mer skyldig då? Och varför fick inte kvinna X välja en ny advokat?
Lika mycket som hovrätten väljer att lita helt på kvinna A rörande hennes åsikt om kvinna X, lika lite litar rätten på henne när hon vittnar om sexköparna:
En utgångspunkt vid bedömning har varit att enbart Målsägande A:s utpekande av någon som köpare av en sexuell tjänst inte är tillräckligt för en fällande dom när uppgift står mot uppgift.

Med andra ord är en prostituerad kvinnas ord pålitligt när hon skuldbelägger en annan kvinna men inte när hon skuldbelägger en man.  Kan det synliggöras mer hur domstolar väljer närmast utstuderat vad som de tror respektive  inte tror på?
Domar som likt ovanstående dömer kvinnor till stränga straff i prostitutionsrelaterad brottslighet är inte ovanliga. Det är snarare ett mönster som tycks återkomma. Det är också ett mönster att kvinnor som prostitueras där män handlar med dem, anses vara frivilligt i handeln och att kunskaper i engelska används emot de handlade kvinnorna se Rättsfall 8.  Skulle dessutom de handlade kvinnorna ha nyckel kan det nog anses som ett tungt vägande skäl att fria de manliga hallickarna något som inte gäller i det här rättsfallet då alla rättsliga instanser från polis till hovrätt anser att nyckeln inte har någon betydelse. Nu – då en kvinna åtalas.   I det här fallet var det mycket lätt att döma för människohandel.

Enligt den här domen räcker det med en kvinnas ord mer behövs inte.
Men sexköpare skyddas trippelt – de visas större hänsyn vid bevisvärdering, de bevakas och avlyssnas inte av polis och de få som åker fast bara några 1000-lappar i bot.
I ovanstående fall döms tre sexköpare i samma deldom i tingsrätten och fyra frias.

Rättsfall #14.Kvinna i/ur prostitution och man döms för  människohandel.
HR-dom januari 2016.

En kvinna i och ur prostitution döms och likställs med en man, M, trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan, K. De anses gemensamt ha utnyttjat en annan kvinnas, A:s. prostitution. Alla är utländska medborgare från samma land.
Som hovrätten redan konstaterat har K och M haft en maktposition där de varit helt överordnade A och de har uppenbarligen utnyttjat A:s utsatta belägenhet där kunder bokats in för sex med A i en omfattning som A saknat kontroll över
Efter en tid i Sverige stod det klart för A – sedan k förbjudits av M att fortsätta prostituera sig – att hon var den ende av de tre – hon själv, K och M – som drog in pengar, innebärande att A inte fick den ersättning hon tyckte hon borde ha fått för sina tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige
Bedömningen ändras inte heller av K:s allmänt hållna uppgifter om att hon kände sig tvingad att göra det som K sade åt henne att göra. Hovrätten noterar i sistnämnda sammanhang att K även förklarat att det viktigaste för henne var att ha M nära sig och att hon skulle varit beredd att ”stå på huvudet” för honom

Kvinnan K, skyddar alltså mannen och vill göra honom till lags. Hon anser också att hon och A är jämbördiga då de båda är i och ur prostitution.
K har gett uttryck för ståndpunkten att hennes betydelse för A:s prostitutionsverksamhet varit försumbar och att hennes ställning i förhållande till A varit jämbördig, bl.a. i det förhållandet att de båda prostituerade sig i Norge och den första tiden i Sverige.
K har förklarat att anledningen till att hon talade med A i telefon i samband med att denna rekryterades till verksamheten var att A inte skulle bli skrämd av att tala med en man,

Kvinnan ger alltså råd till den andra kvinnan om sexköpare, hon hjälper till att sminka henne, osv, Inget utav detta tar domstolen hänsyn till. De väljer därmed att dubbelbestraffa en kvinna som är eller varit i prostitution och den roll som hon tilldelas i ett sexuellt patriarkalt styrt på grund av att hon är kvinna och för att sexköpare hellre vill möta kvinnor.  Kvinnor tillmötesgår alltså mäns önskningar och fantasier  till mötet med en prostitueras kvinna. Det är struktur som tydligt visar prostitutionens väsen och det bortser rätten ifrån. Mer om den här dubbelbestraffningen står i inlägget Prostitutionen och rättvisan del 1.
Domstolen tar inte hänsyn till patriarkala strukturer – att kvinnor som varit i prostitution kan fortsätt vara utsatta och befinner sig en tillvaro där de inte kan bestämma så mycket utanför ramarna. Kvinnor används strategiskt av män för att det ska underlätta hanteringen av andra kvinnor. Att det är kvinnor som säljs och män som köper kropparna, säger något om prostitutionens könsmakt, det bortser domstolen ifrån. De väljer bort all kunskap om prostitution som mäns våld mot kvinnor och gör istället företeelsen som könsmässigt likställd företeelse. Inte en enda sexköpare lagförs i målet. De är helt frånvarande. De används däremot indirekt för att skuldbelägga kvinnan K genom att deras önskemål om hur prostituerad kvinna ska se ut .

Rättsfall #15.  Rumänsk kvinna i prostitution döms för koppleri – hjälpte en annan rumänsk kvinna i prostitution.  TR-dom juni 2016.

Polis har sett hur två kvinnor, A och B, åker gemensamt i bil som tillhör den ena kvinnan, till sexköpare. Den ena kvinnan kan engelska, den andra inte, vilket leder till att den engelsktalande kvinnan svarar sexköparna i telefon.  Den rumänska kvinnan A som kör bilen och som pratar engelska åtalas för koppleri och döms till två månaders fängelse av en svensk tingsrätt.
I domen berättar den tilltalade rumänska kvinnan i prostitution bl a följande:
B åkte inte taxi, bl.a. för att spara pengar men också för att A skulle veta vart B befann sig om det skulle hända något.
Polisen som spanade vittnar i tingsrätten:
Vid ett annat tillfälle uppfattade polisen att det uppstod en situation där B ringde efter A, som då kom för att hjälpa A.
De män de hade kontakt med uppgav att B talade väldigt dålig engelska vilket ledde till att B inte hade kunnat skriva de aktuella textmeddelandena.

”De män” som polisen hade kontakt med måste alltså vara är sexköparna? Deras information används alltså mot en rumänsk kvinna i prostitution? Om nu polisen har begränsade resurser ska de då ägna det åt att föra i bevisning att en rumänsk kvinna begår brott för att hon samarbetar med annan rumänsk kvinna?
Det här fallet framstår som om det handlar om två rumänska kvinnor i prostitution som hjälper varandra och skapar trygghet i en mycket utsatt livssituation. De utsätts för svenska sexköpande mäns utnyttjande och våld. Vad är det som pågår när svensk prostitutionspolis då ägnar sig åt sådana här brottsutredningar?
Dessutom framkommer det att det finns en man inblandad som hjälper dem med internet och som A kontaktar om hon inte vet var B befinner sig. Vem är denna man och vart tog han vägen i utredningen? Tog polisen och åklagaren den enkla vägen ut och utredde en prostituerad kvinna för att det var lätt och ofarligt?
Att en prostituerad kvinna om hjälper en annan kvinna i prostitution ses som hallick visar hur lite rättsväsendet förstår att prostitution är mäns våld mot kvinnor. Reglementeringens öppna skuldbeläggande av kvinnor och osynliggörandet av männens handlingar känns närvarande i det här fallet, nästan 100 år efter att detta historiska och djupt kvinnoföraktande systemet, upphörde i Sverige.

Med den här utredningen och domen misstänkliggör och angriper svenskt rättsväsende också det systerskap som kvinnor i prostitution visar varandra. Är det en del av syftet? Kommande inlägg, nr 3 serien, kommer att ta upp mer om polisens utredningar rörande prostitution och sexköp/könsköp.

Jämförelsedom – så lätt anses en medelålders svensk man vara tvingad.
TR-dom juni 2015

En tingsrätt resonerar om huruvida en medelålders svensk man kunnat värja sig mot en annan man och hans flickvän. (Mannens namn är utbytt nedan till Bengt, den andra mannen kallas M och flickvännen för F.) Det är intressant att jämföra hur lätt rätten anser att mannen inte haft något annat alternativ än att åka med på en bilfärd.Tingsrätten skriver:
Har Bengt frivilligt följt med M i bilen?
Det är ostridigt att Peter var obunden och gick för egen maskin till M:s bil. Genom vad som framkommit om situationen innan avfärden, är enligt tingsrättens mening klarlagt att situationen har varit mycket hotfull för Peter som dessutom på grund av tidigare misshandel hade nedsatt förmåga att värja sig vilket måste stått klart för såväl F som M. Peters uppgifter om att han inte vågade fly får också starkt stöd av H:s uppgifter om Peters möjlighet att fatta egna beslut.
Det framstår också som självklart att Peter inte hade vidtagit de åtgärder han gjorde för att få stopp på färden om han frivilligt färdades i M:s bil. Mot denna bakgrund finner tingsrätten visat att Peter inte har haft något realistiskt val annat än att följa med i bilen vilket M och F givetvis har insett.

 Den fullt vuxne svenske mannen  anses inte våga fly och inte heller ha ett annat ”realistiskt alternativ” än att följa med i bilen.
Hade detta resonemang kunnat föras i en motsvarande situation om det rört sig om en kvinna i prostitution? Hade då inte rätten snarare ansett att hon följt med helt”frivilligt” – för misshandel brukar ju ofta bortses ifrån i prostituerades liv – vilket exemplifierats i ett flertal domar ovan.  Våld mot kvinnor brukar givetvis förminskas även i andra domar men alldeles särskilt gäller det då det handlar om de ”andra” kvinnorna – de redan fallna kvinnorna.
Dessa fallna kvinnor anses med lätthet att med fri vilja prostituera sig och följa med hallickar och sexköpare. Där finns inget resonemang om att de inte haft något annat ”realistiskt alternativ”. Men medelålders svenska män anses kanske vara mer utsatta än de fallna kvinnorna? Hur ska annars det relativt lättvindiga resonemanget i domen ovan tolkas mot bakgrund av hur motsvarande lätt könsmakt bortförklaras?

Sammanfattning

Rättsfall 1-5  är exempel på när sexköpande män frias med resonemang som närmast påminner om hur domstolar väljer att fria misstänkta våldtäktsmän. Mäns utsagor godtas. Oavsett om de av ”misstag” eller nyfikenhet söker efter prostituerade eller om de bara ”skjutsas” eller av något annat svepskäl så väljer domstolar att fria dem.

Dessa friande domar bör sättas i relation med hur hårt domstolar dömer kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare på det som de internaliserat anses ha rätt till och att dessa män förleds av de fallna kvinnorna.  Domstolar låter också här skulden ”smitta neråt” med skrivningar som att flickorna vid några tillfällen förmått män att träffa dem och hur lätt rätten även i dessa fall, friskriver sexköpare.

I sin bok Kroppspolitik från 2007 skriver Maud Edwards:
…att idén om mäns okontrollerbara sexuella drifter och kvinnokroppens tillgänglighet är en ständig joker i debatten – och i den rättsliga praktiken.

Vi menar att de här friande sexköpsdomarna är som en joker – den rättsliga praktiken att godta mäns fantasifulla påståenden fungerar också som ett slags upprätthållande av en könsmaktsordning – av mäns sexköp. De kommer undan skuld precis som misstänkta våldtäktsmän gör, utan ifrågasättanden. Domstolars hantering av sexköp dvs könsköp är därmed en del av samma struktur som skuldavskriver män i våldtäktsmål. Skillnaden är att den riskerade påföljden är mycket låg och kvinnan som utsätts för denna typ av mäns våld mot kvinnor som prostitution utgör, upphöjs inte ens till att få vara målsägande. Trots det och trots den skam som fortfarande åläggs kvinnor i prostitution skriver domstolar att det är en brist att den prostituerade kvinnan inte ville vittna. På det sättet har rättsväsendet distanserat sig helt och hållet sig från prostitutionens väsen.

Sverige kan domstolar välja att anonymisera sexualbrottslingar som sker i rättsfall 5. När får vi läsa om våldtäktsmän som kallas A, B och C? Eller är det bara handlar om män med makt som beskyddas? Som ska slippa få sitt namn ”draget i smutsen”? Reglementeringens kvinnosyn är påfallande närvarande då sexköpande män sekretessbeläggs.

I rättsfall 6 frias två män från våldtäkt på en kvinna i prostitution av den enda anledningen att domstolen anser sig ha facit på vad kvinnan borde ha gjort. Parallellerna till idén om det ideala brottsoffret, som så ofta gör sig påmind i våldtäktsfall, är uppenbara.

I rättsfallen 7-12 synliggörs på olika sätt hur domstolar närmast konsekvent nedvärderar kvinnor i prostitution och de umbäranden de är med om, hur de fråntas rätten till skadestånd och hur män skuldavskrivs t o m då minderåriga flickor är drabbade. Domstolar, framför allt hovrätter, väljer närmast konsekvent att bortse ifrån samband och strukturer och styckar i några exempel upp målen så att överblicken försvinner. Därigenom lättare att döma männen för mildare brott och påföljder. Kvinnornas vittnesmål ges mindre vikt.
Kvinnor i prostitution görs även starka, drivande, självständiga och frivilliga. Ingen analys görs av hur prostitution traumatiserar och bryter ner självkänslan. Inte heller hur de återkommande kontakterna med män som sexuellt utnyttjar dem påverkar psyket. Det försvinner helt om hur traumatiskt prostitutionen i sig är: att kvinnan inte vet om nästa sexköpare kommer utsätta dem för våld eller hur hans hantering av hennes kropp kommer att vara dvs hur han kommer ta i henne eller hur hon kommer att må efter samlaget. Domstolar gör ingen som helst bedömning av hur den ständiga rädslan påverkar kvinnor i prostitution men de har åsikter om hur de bör bete sig för att vara brottsoffer.

Brottet människohandel som är ett helt könsneutralt ord som andra sexualbrottsrelaterade brott är, anses av domstolarna oftast inte ha begåtts utan de dömer istället till det mildare brottet koppleri och kvinnorna blir utan skadestånd dvs kvinnors värde som människor förminskas och utnyttjandet av deras kroppar ekonomiseras. Och allt våld verkar försvinna.
Rätten gör heller ingen könsmaktsanalys på brotten människohandel eller koppleri utan blundar för att det är kvinnor som förutsätts köpas, säljas, kontrolleras och transporteras. Människohandel är ett juridiskt luddigt begrepp och har visat sig vara mycket svårbegripligt för domstolar. Dessutom händer något annat och det är våldet mot kvinnorna försvinner. Det byts ut mot ”kontroll”, transport, och ”otillbörliga” medel. Det blir närmast kliniskt rent från den verklighet som råder därute.  Det finns all anledning att funderar på om att även kvinnor i prostitution ska ha rätten att behandlas som andra kvinnor dvs utredning och åtal ska röra brott som människorov, olaga hot, frihetsberövande, våldtäkt, sexuellt tvång, misshandel, sexuellt ofredande, grov kvinnofridskränkning, sexuellt tvång och andra ”normala brott som kvinnor som inte betraktas som ”fallna” kan vara brottsoffer i.

I rättsfall 13 är det däremot helt omvända värderingar från en domstol. I det här fallet accepteras en kvinnas utsaga fullt ut. Det sker när en domstol väljer att döma en annan kvinna i prostitution för människohandel.
Däremot gäller inte samma kvinnas utsaga när sexköpande män pekas ut. Kan det vara tydligare att domstolar inte dömer med rättvisan som drivkraft utan snarare könet på den som misstänks? Att det snarare är omvänd könsmakt som styr.
I rättsfall 14 döms både ett par: en man och kvinna, för människohandel, även här rör det sig om en kvinna som varit i eller är i prostitution. Ingen könsmaktsanalys görs trots att det framkommer att mannen bestämmer över kvinnan.
Dessa rättsfall, 13 och 14, är bara ett urval på liknande domar där kvinnor relativt lättvindigt döms för människohandel. Har det kommit att bli så människohandelsbrottet används numera? För att kvinnor doftas också prostituerade, ska dömas? Allt medan rätten bortser ifrån att kvinnor används som skyltfönster och som kvinnliga förkläden i en verksamhet som fullständigt osar manlig makt?

I rättsfall 15 utreds ännu en utländsk kvinna i prostitution eftersom hon samarbetar med annan prostituerad kvinna. Därmed anser polis och domstol att hon är skyldig till koppleri. Så slår rättsväsendet sönder den trygghet utsatta kvinnor kan behöva av en medsyster. Hur kan polisens spaning användas mot dessa kvinnor istället för att slå mot efterfrågan? Varför bildar inte poliserna istället gemensam opinion för att sexköpare – de män som driver kvinnohandeln – ska dömas strängare än några 1000-lappar i böter?

Sexköparnas våld är konstant frånvarande.

Det förs långa resonemang mot bulgariska, rumänska eller litauiska män där det framkommer att kvinnor är rädda för sexköparna och utsätts för våld från dem på olika sätt men där dessa män inte har något särskilt att frukta ens om de skulle råka bli upptäckta. De får för det mesta anonymt sin bot.

Rättsväsendet har inte förstått och vill förmodligen inte heller förstå, att prostitution är mäns våld mot kvinnor.

Slutord.

Slutordet inleds med några frågor:

Känns det lite extra bra för  rättsväsendets när de kan möjlighet döma en prostituerad kvinna, denna historiskt mest lågt värderade kvinna i samhället, för något brott så att de då lättar på den tunga bevisbördan som åvilar män för samma brott? Från  Prostitutionen och rättvisan – del 1: Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi.” 

Är det de gamla tankegångarna från reglementeringen som spökar  ännu; att det är de prostituerade kvinnornas som ska kontrolleras, övervakas och dömas och inte männen som handlar med dem eller som köper sexuell tillgång till kvinnors kroppar?

Är det därför som kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms så hårt?

Vad är det egentligen som får domstolar att anse att sexuella handlingar mot betalning är frivilliga? Vilka uråldriga värderingar eller vilket önsketänkande styr då?
Hur ska flickan/kvinnan uppfatta sitt människovärde när de fråndöms rätten till skadestånd?

Domstolar har både en dålig kunskap om att kvinnor i prostitution är särskilt utsatta för ett strukturellt patriarkat förtryck och de väljer att blunda för det våld som dessa kvinnor faktiskt utsätts för som kommer till uttryck ibland direkt, men ofta indirekt.

Den rättsliga strukturen idag är snarare att det våldet förminskas samtidigt som kvinnorna anses vara självständiga och fria. Att en kvinna – eller en flicka – i prostitution är i tillvaro där de konstant är utsatta för mäns våld mot kvinnor, fysiskt men framför allt mentalt har domstolar valt att inte inse.

De behandlar prostitution som om det vore en lindrig företeelse när all kunskap visar att det är snarare tvärtom. Ett rättsväsende som friar våldtäktsmän och andra män som utövar mäns våld mot kvinnor utifrån horribla resonemang, friar också prostitutionens män. Att våldtäkt och sexköp intimt hänger ihop syns också i ovanstående rättsfall och  i otaliga andra liknande mål.  Både våldtäkt och sexköp handlar om mäns sexuella tolkningsföreträde och är båda företeelser som påverkar alla kvinnor och flickor och deras rätt till likvärdighet.

Nog stämmer citatet från ”Catrine och rättvisan” ännu 2016:
”Prostitution kan ses som en gigantisk manlig projektion av det föraktade i den egna sexualiteten.

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor och flickor som ”lurar” sexköpare döms hårt: tre rättsfall

Rättsfall #1

I juni kom en dom från Svea hovrätt där en rumänsk man och en polsk kvinna fälldes för grovt rån. I tingsrätten dömdes mannen till 8 års fängelse och kvinnan till 6 år. Men Svea hovrätt skärpte straffet för kvinnan och dömde även henne  till ett fängelsestraff på 8 år.

Vad handlar det här rättsfallet om?

Ett antal svenska män som har haft för avsikt att begå sexualbrottet sexköp  (dvs köpa sexuell tillgång till en kvinna) rånades och misshandlades.

Den som utövade våldet var den rumänske mannen och den som skulle tillhandahålla en kvinnokropp var den polska kvinnan.  Det står i domen att kvinnan hade prostituerat sig tidigare. Men här hade hon alltså istället”lurat” männen – sexköparna.

Kvinnan misshandlad

I tingsrättsdomen framkom att kvinnan blivit misshandlat vid två tillfällen. Dessa händelser ingick i åtalet mot den rumänske mannen. Anledningen till att rättsväsendet fick vetskap om dessa två misshandelstillfällen var att polisen tidigt satte spaning på paret. Två olika polismän vittnade därför i tingsrätten om att de sett mannen slå kvinnan vid två olika tillfällen.

Frågan som kan ställas då, med vetskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut: hur många gånger hade kvinnan blivit misshandlad utan att någon civil polis råkat få se det? Den frågan ställde aldrig rätten.

Omfattande spaning

Polisens inledde alltså en spaning mot paret, både via civila poliser och via omfattande telefonavlyssning.  Detta beslut måste ha tagits tidigt redan då en eller två av sexköparna råkat illa ut.

Det är intressant då det inte alltid, då män blir misshandlade av andra män, inleds en polisutredning.  Det är givetvis också fallet då kvinnor utsätts för mäns våld i hemmen. Om ingripande polis kommer kanske de inte ens går in eller om de gör det, konstaterar att det är bara är ett ”relationstjafs”.  I den här utredningen där sexköpare råkade illa ut satte Stockholmspolisen däremot in relativt stora resurser. Ingen människa ska bli misshandlad och rånad men det finns skillnader i hur polisen prioriterar och hur de vill engagera sig. Vi påstår att det finns anledning att tro att svenska ”trevliga” sexköpare, dvs sexualbrottslingar tillhör de som polisen och övrigt rättsväsende beskyddar och skyddar. Men mer om det längre fram i både detta och senare inlägg.

Tingsrättens dom

I tingsrätten konstateras att kvinnan inte utövat något våld men att hon haft en ”viktig medverkan”. Denna viktiga medverkan bestod av att tillhandahålla kropp och kön men så rättframt skriver naturligtvis inte rätten.

Rätten bestämmer sig också för att kvinnan, trots att hon är yngre och har befunnit sig i prostitution och då sannolikt upplevt mycket våld från män, inte stod i någon beroendeställning till mannen. Tingsrätten väljer här resolut bort all kunskap om att kvinnor är underordnade män, ekonomiskt och socialt, och att detta särskilt gäller de kvinnor varit i eller är i prostitution. Trots att den här kvinnan har blivit omvittnat misshandlat bortser tingsrätten ifrån vad det säger om maktförhållanden mellan mannen och kvinnan. De bestämmer sig helt sonika för inget sådant maktförhållande finns. Därmed är det fritt fram att döma kvinnan till långvarigt fängelsestraff.

Kvinnan säger i förhör och i rätten att hon inte kände till att mannen skulle utöva våldet. Det framkommer också att kvinnan gör det som mannen säger till henne att göra.

Men tingsrätten anser att kvinnan har haft ett likgiltighetsuppsåt inför det grova våldet som mannen utövade och därför bör hon dömas till sex års fängelse.

Det är mycket intressant att ”likgiltighetsuppsåt” används mot en våldsutsatt kvinna som varit i /är i prostitution. Det är här rimligt att jämföra tex hur uppsåtet behandlas i sexualbrottsmål. Brukar en misstänkt våldtäktsmän dömas efter likgiltighetsuppsåt? Eller används det bara mot kvinnor? I våra studier av olika domar tycks så vara fallet.

I grund och botten finns i det här rättsfallet en ambition, anser vi, och det är att skydda svenska sexköpare.
På sista sidan i tingsrättsdomen står nämligen följande:

”Av förhöret med/kvinnan/ framgår det att hennes erbjudande inte varit allvarligt menat”

Med ordet ”erbjudande” menar alltså tingsrätten det som kvinnor i prostitution gör. De ”erbjuder” sin kropp till män.  Tingsrätten fortsätter:

”Oavsett vad målsägandena/dvs sexköparna / haft för avsikter med sina uttag från bankomater framgår det av utredningen att det efterföljande händelseförloppet inte varit sådant att det uppnått försökspunkten för köp av sexuell tjänst.”

Då är frågan: visste sexköparna att ”erbjudandet” inte var allvarligt menat? Var fanns deras uppsåt? Och vad betyder ordet ”oavsett” här om det inte syftar till att beskydda sexköpare dvs en viss typ av sexualbrottslingar?  De var alltså beredda att begå sexualbrott mot kvinnan.  Detta försvinner helt.

Hovrättens dom

Om tingsrättens dom var fördomsfull, hade ambition att skydda sexköpare och utan kunskap om kvinnor i prostitution så är Svea hovrätts dom faktiskt, otroligt nog, ännu värre.

Hovrätten ifrågasätter ”starkt” att kvinnan inte visste att männen skulle misshandlas. De gör de genom att resonera till hennes nackdel. Att hon kan ha varit utan kunskap om vad som skulle hända dvs att hon var utan uppsåt, väljer hovrätten att inte ens komma in på. De skriver istället att det är sammantaget bevisat om ”brottsplanen” måste inneburit att kvinnan kände till den innan. Men det tycks gå lätt för rätten att konstaterar det. Något resonemang som skulle föras till kvinnans fördel förs inte. Inte heller något om vad misshandeln mot henne inneburit. Om kvinnan var rädd för mannen.

Det framkommer på flera ställen i domen att männen gjorde kontantuttag för sexköp. Det står också att/kvinnan/ kunde iaktta effekten av mannens grova våld. Men att det inte betyder att hon varit införstådd går inte Svea hovrätt in på. Rätten verkar snarare vilja att kvinnan ska vara lika skyldig som den våldsamme mannen.

Och slutligen skriver de att även om/kvinnan/ själv inte utförde någon misshandel så hade hon en roll i detta. Underförstått: det var hon som lockade männen.  Där har vi själva kärnan i hovrättens resonemang, eller ska vi säga tyckande, -kvinnan står för det ”fala” och ”falska” löftet som anses ha avgivits till de sexualbrottslingar som bestämt sig för att köpa denna polska kvinnas kropp. Men hon ställer inte upp på det outtalade avtalet. Hon bryter det. Därför ska hon straffas.  De svenska männen blir lurade av en polsk kvinna på gatan.

Avslutningsvis skriver Svea Hovrätt rätten att målsägandenas försök till att köpa sex inte är ägnat att öka skaderisken för dem. I det resonemanget bortses givetvis helt ifrån att dessa män understödjer ett urgammalt patriarkalt våld mot kvinnor och en global handel med kvinnors kroppar. Att de tar sig rätten att få sitt ”sex” med vilken kvinna som helst utan problem.

Men de begår också ett brott som är organiserat till sin natur. Ingen kan ha undgått med de nya tekniska möjligheter som finns för sexköpare att mötas, recensera och få tips och normalisera sitt brott i grupp.   Se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar. Citat från inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1.

Om livsstilskriminella av annat slag utsätter sig för fara, resonerar Svea hovrätt annorlunda då? Eller är det just när det rör dessa livsstilskriminella som är sexköpare som de ska skyddas lite extra?
Ingen ska bli misshandlat eller rånad men det är intressant att se vad som händer när det är sexualbrottslingar som sexköpare dvs  de som är normala svenska män, drabbas. Då är deras leverne inget som problematiseras.

Här någonstans finns också svaret till att den våldsutsatta kvinnan döms lika hårt som den våldsamme mannen i Svea hovrätt. Hon ”lockar” och ”lurar” intet ont anande sexköpande män och för det ska hon straffas extra.

Att kvinnan som ”lurar” sexköpare döms hårt är ett mönster.

Ovanstående dom är ingen enskild rättsprocess där kvinnan som ”lockar” männen döms hårt. Det är snarare ett mönster. Det händer att kvinnan/kvinnorna straffas hårdare än mannen/ männen. Vid dessa tillfällen verkar inte rätten föra ett resonemang om ”olika roller. Att det är männen som styr och instruerar en kvinna på håll. Tvärtom får männen trots sin ”roll” ett mildare straff.  Mer om det här i kommande inlägg om i serien Prostitutionen och rättvisan.

Rättsfall#2 

Ett annat exempel då sexköpare anses ”luras” av kvinnor är en dom från Solna tingsrätt 2014.

I det här fallet rör det sig om en 15-årig flicka och en tonårig tjej som just fyllt 18. Det föranledde dock inte rätten att resonera annorlunda. I media kallades det här rättsfallet för en ”dejtingdom”.
Med ordet ”dejting” lyckas ett patriarkalt styrt samhälle förminska ett sexualbrott där män betalar för sexuell tillgång till kvinnors/flickors kroppar. Det blir som en vanlig träff.  Ordet innefattar även till och med minderåriga flickor som alltså anses ”dejta” sexköpare. Perspektivet är alltså redan rejält förskjutet vårt ”jämställda” samhälle. Barnsexköparna ägnar sig ju bara åt lite ”dejting”. Var det detta som Göran Lindberg ansåg att han gjorde också? ”Dejtade”?

I Solna tingsrätts dom dömdes en flicka/en mycket ung kvinna för att tillsammans med två män ha rånat sexköpare. Vi vill betona det att dessa män ville köpa sexuellt tillgång till en flickas kropp. En utav de barnsexköpande männen knivhöggs till döds av en av männen som umgicks med tjejerna.

Här gäller förhören  – inte vad som sägs i rätten.

Det är intressant att se hur dessa unga tjejer behandlas av rätten.

I domen betonar tingsrätten att den ena tjejen lämnat annorlunda uppgifter i förhandlingen än under förundersökningens förhör. Rätten väljer därför att se dessa polisförhör som gällande för att det är mest ofördelaktigt för tjejen. Här är återigen intressant att jämföra med våldtäktsfall, till och med barnvåldtäktsfall, där domstolar väljer bort att ta hänsyn till tex erkännanden under inledande förhör utan istället går efter det den misstänkte säger i domstolen. Men då är det fråga män som misstänkts sexualbrott. Men här då det är unga tjejer som är föremål för en rättslig prövning, där de misstänkts för att ha lurat sexköparna, väljer Solna tingsrätt alltså att bortse ifrån vad som kommer fram i rättssalen.  De behandlar alltså unga tjejer mindre fördelaktigt än barnvåldtäktsmän. Vad säger det om svenskt rättsväsende?

En tonårig tjej görs ansvarig för vad som pågår i en mans psyke.

Solna tingsrätt gör också en ung tjej som just fyllt 18, ansvarig för vad som pågår i en vuxen mans psyke. I domen står följande:

”Med beaktande av att det var flickorna idé att locka dit /målsägande/ för att försöka få pengar från honom, och även med beaktande av /manlig tilltalad / känslomässiga intresse i /kvinnlig tilltalad/ , så kan bedömningen göras att flickorna, särskilt /kvinnlig tilltalad/ objektivt sett, har utövat psykiskt inflytande på gärningens tillkomst och utförande.”

Rätten anser alltså att en kvinnlig tilltalad är ansvarig för en manlig tilltalads handlingar för att denne manlige tilltalade hyser känslor för henne. Detta är rent kvinnoförakt men här omskrivet till rättsprosa. Det är en urgammal företeelse att skuldbelägga kvinnor/flickor för mäns handlingar. Men en kvinnlig tilltalad är inte mer skyldig för att en manlig tilltalad har ett känslomässigt intresse i henne. Detta är inte objektivt. Att Solna tingsrätt resonerar så är en i allra högsta grad subjektiv värderingsstyrd åsikt. Det är faktiskt internaliserad misogyni.

Flickor ”förmår” män att köpa sex av dem

Solna tingsrätt skriver även följande i sin dom.

”att flickorna vid några tillfällen förmått olika män att träffa dem”

Användandet av ordet ”förmått” tyder på att rätten har en föreställning om att det är flickor och kvinnor som lockar män. Dessa män anses inte själva bestämma över sina handlingar.
I det här rättsfallet kan det ses som ett försök att förringa brotten köp av sexuell handling resp. köp av sexuell tjänst. Dessa brott är uppsåtsbrott och i stort sett uteslutande begångna av män.
Ordet ”förmått” återkommer på flera ställen i domen där män avser att köpa sig tillgång till flick-/kvinnokroppar. Den här handlingen, vilket får anses vara allmän kunskap sedan decennier tillbaka, är en makthandling från de betalande männens sida. Den vetskapen verkar inte Solna tingsrätt besitta vilket är oroande. Domens skrivningar tyder på att domarna vilar sig mot fördomar i sitt beslutsfattande.

Män är alltså inte förmådda att begå sexualbrottet sexköp. Solna tingsrätt inger oro om de anses att köp av sexuell handling resp. tjänst, är brottslighet överhuvudtaget eller inte.  Det här sättet att skuldavskriva män för sexualbrott återkommer även i friande våldtäktsdomar.

Rättsfall #3  

Rättsfallet rör en dom från Malmö tingsrätt 2013. Även denna utredning och den efterföljande rättegången kallades ett ”dejtingfall” i media. I domen döms två kvinnor och två män för olika typer av rånbrott. Kvinnorna kördes hem till män där de inledde bekantskapen med att dricka kaffe. Männen drogades och bestals på föremål. Kvinnorna begav sig sedan ut till de väntande männen i bilen. De två kvinnorna dömdes till 7 års fängelse och männen till 6.5 år.  De fyra tilltalade personerna är alla av romskt ursprung.  En av männen är i 60-årsåldern och är far till den andre tilltalade mannen som i sin tur varit gift med den ena tilltalade kvinnan.

En misshandlad kvinna döms hårdare än männen.

Det anges i domen att kvinnan har hotats och misshandlats av sin f d make och att han hotat henne om att hon ska förlora vårdnaden om de tre gemensamma barnen. Den f d maken använder alltså de gemensamma barnen som påtryckningsmedel för att få sin exfru att göra som han vill.
En kvinna i den situationen borde knappast ha något annat val än att åtlyda mannen och ställa upp på det han beslutar. Både misshandeln och utpressningen med att barnen ska fråntas henne, bortser rätten helt ifrån. Den andra kvinnan är något yngre och tror att hon förutsätts vara prostituera sig i Sverige.  Det indikerar att de tilltalade männen har en kvinnosyn där de ger uttryck för att denna kvinna kommer användas av männen. Det talar om i vilket sammanhang denna kvinna befinner sig i och om de attityder och sociala strukturer som omger henne.

Det är en uppenbart att det är förutsättning för rånbrotten att det är just kvinnor som ska hem till ensamma män. Rätten väljer alltså ändå att straffa dem hårdast för något som kan snarast beskrivas som en patriarkalt bestämd ordning. Denna ordning påvisas i detta rättsfall med företeelser som kvinnomisshandel, prostitution, mäns rätt till barn dvs kvinnors underordning sexuellt, ekonomiskt och socialt. Det är osakligt att rätten inte väger in i sina domskäl att de tilltalade kvinnorna som varande just kvinnor används av de tilltalade männen för att lura andra män. Istället för att inse att kvinnorna också kan vara drabbade av mäns våld, så väljer rätten snarare att osynliggöra det och därmed att dubbelbestraffa kvinnorna. Det är kvinnorna som är använda på grund av att de är kvinnor och rätten bestraffar kvinnorna för det, den klassiska dubbelbestraffningen. Att inte se den här kontexten visar på stora brister hos tingsrätten och dessa brister kan grunda sig i en ovilja att se de patriarkala strukturer som avgörande för brottsutövandet här. Istället får männen något mildare påföljder.

Hoten och misshandeln mot den ena kvinnan verkar inte ens utrett av polisen, handlingar som kan ha påverkat henne så att hon alltså inte har haft något annat val än att utföra sina handlingar. Det borde rätten ha reagerat på. De borde kritiserat polisutredningen.

Det finns rättsfall där svenska domstolar ser förmildrande på brott som män ansetts bli tvingade att begå – tvingade av andra män.
I det här aktuella rättsfallet förekommer samma företeelse men med den skillnaden att rör det sig om kvinnor från en patriarkal miljö. Varför ska tingsrätter i Sverige se mildare på mäns tilltvingade brottslighet än på kvinnors? Det är en könsbaserad diskriminering till kvinnors nackdel. Det är inte troligt att kvinnor styr över män som hotat dem och eller att kvinnor som förutsätts prostituera sig är i en position där de kan bestämma över vad män ska göra. Det är till och med mycket osannolikt och sakförhållandena är med stor sannolikhet precis tvärtom.

Slutord och sammanfattning

I de tre rättsfallen ovan ses samma mönster.

Det rör sig om situationer där kvinnor och flickor har ”lockat” och lurat sexköpare på deras utlovade sexakt. Där män har varit våldsutövare och/eller planerat brotten. Män som också i flera fall misshandlat de kvinnor vars medverkan varit nödvändig för att få brottsplanerna att fungera. Skrivningarna i domarna visar att de olika rätterna här resonerar ganska lika. Våldet mot kvinnorna negligeras och flickor/tjejer anses skyldiga för mäns handlingar. Rätten väljer i ett av fallen att bortse ifrån vad den tilltalade säger under förhandlingen till förmån för vad som sagts under polisförhör för att kunna döma de tilltalade tonåriga flickor hårdare. Det är varken genus- eller åldersneutralt. Snarare tycks det vara som om kön och ålder har en negativ betydelse.

Gemensamt för alla tre domarna är att kvinnor och t o m flickor döms hårt. Det ligger mycket nära till hands för att säga att de straffas för att de inte beter sig rätt och ställer upp med sin kropp som  ”avtalet” med den nu målsägande männen rörde. När sexköpare luras verkar det alltså framför allt vara kvinnan som ska bestraffas. Det finns en dubbelbestraffningstanke i detta, dels får inte mannen den utlovade ”varan” och dels är kvinnan mindre värd för att hon är till försäljning. (Kommande inlägg kommer att visa hur domstolar nedvärderar de kvinnor som är i prostitution.)
Istället för att förstå att dessa kvinnor är de utsatta för våld och patriarkalt förtryck väljer domstolar att göra tvärtom. För att kunna motivera sin inställning måste domstolar ansluta till myten om att kvinnor i prostitution är ”starka”, drivande och självständig alltså samma myter som ligger bakom idén om ”den lyckliga horan, se inlägget Prostitutionen och rättvisan, del 1 (om en rättegång där en kvinna från kvinnohandelns Europa vittnade telefonledes om sin ”självständighet” i sitt ”arbete”).

Föreställningen att kvinnan är en ”fal” kvinna och dessutom en brottsling leder till att hon döms så hårt med de kvinnoföraktande skrivningar som exemplifieras ovan.
Det är viktigt att ha kunskap om att kvinnorna i ovanstående rättsfall  kan vara offer både för de män som ska få utnyttja dem, målsägandena, och för de tilltalade männen. Detta har svenska domstolar svårt för att inse.

Domstolarnas andemening tycks vara att det är allvarligt att lura sexköpare.
De bör få den sexuella tillgång de har efterfrågat och sina 50 dagsböter – de sällsynta gånger de blir påkomna. En straffskala som tyckts överleva år in och år ut sedan domen från HD kom 2001, se inlägg här.

Det absurda verkar vara att det snarare är dessa händelser som kan skrämma sexköpare och inte rättsväsendet och deras fåtalet utdömda anonyma låga dagsböter.
Men det som dessa domstolar verkar vilja signalera till sexköparna är: ”oroa er inte – ni har vår sympati och skyddar er verksamhet så gott vi klarar”. Hur ska skrivningarna i domarna annars tolkas?

 

 

 

HD:s dom 2001: 50 dagsböter för sexköp skyddar sexualbrottslingar än idag

1999 kriminaliserade Sverige som första land i världen (främst) mäns betalning för sexuell tillgång till kvinnor/flickor dvs det brott som brukar kallas sexköp. 2006 blev brottet ett sexualbrott bland andra sexualbrott som sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

Det förändrade dock ingenting. Både innan efter denna förändring – att sexköp blev ett sexualbrott – är den normala påföljden 50 dagsböter till staten. Brottsoffret får i normalfallet ingenting. Omfattningen på dessa 50 dagsböter ska utgå ifrån betalningsförmåga men det verkar vara en sanning med modifikation. Numera tycks domstolarna underträffa varandra -för det är först när det kommer till domstol som det blir lättillgängligt att se vad påföljderna blir – vad avser dagsbeloppet. Önskvärt vore dock om någon granskande journalist undersökte vilken nivå polisen lägger sig på när de skriver ut böter. Har dessa sk strafföreläggande också minskat i omfattning och skiljer det mellan olika polisområden i Sverige?  (Det är ju trots allt inte så många att granska – övervägande delen av sexköpare åker inte fast.) Men om vi återgår till påföljderna utdömda i domstolar så följer nedan några exempel på påföljder i ett antal relativt nyligen avgjorda mål:

8500 kr
11500 kr
4000 kr
2500 kr
12500 kr
10500 kr
4000 kr
4500 kr
3000 kr

Det är billigt att åka fast för sexualbrottet sexköp. Är polisen ännu ”billigare”? Eller dömer domstolar ut en rabatt för att sexköparen får ”schavottera” – trots de ofta gör det för att de vägrar att betala strafföreläggandet och själva vill hamna i domstol? Det är heller inte alls ovanligt att de frias utifrån ett orimligt resonemang. Parallellerna till friande våldtäktsmål är tydliga – det verkar inte göras någon rimlighetsbedömning. Men det återkommer vi till i kommande inlägg.

Påföljden 50 dagsböter fastslogs i en HD-dom redan 2001. #Ingetharhänt sedan dess.

Det verkar inte finnas någon opinion varken från politikerhåll, poliser eller jurister om en förändring och en straffskärpning liksom att (oftast) kvinnan ska upphöjas till att vara ett brottsoffer – inte bara ett ”vittne” till utnyttjandet av hennes egen kropp.

Olika grupper som poliser, åklagare och opinionsbildare, kan däremot rörande andra brott ha åsikter om straffnivåer. HD fastslog för några år sedan påföljder angående narkotikabrott: för vissa narkobrott sänktes straffen rejält. Detta har polis reagerat emot. Polis reagerar också emot att vapenbrott får för låga påföljder.

Ingen verkar dock reagera emot dessa låga straff för sexualbrottet sexköp. Snarare verkar tex polisen använda de låga straffen till att inte göra något åt organiserade sexualbrott. De framhåller tex att de  inte har ”rätt” att använda vissa tvångsmedel och de därmed kan låta ett stort antal sexköpare komma undan i olika härvor. Poliser använder dessutom än idag förmildrande ord om sexköp som bara ett bötesbrott tex i det här alldeles färska fallet där en polis, trots våldet mot den utsatta kvinnan, tycks vilja skydda sexköparna. Mer om polisens historiska syn prostitution och deras handlingar i inlägget Polisen och prostitutionen.

HD:s dom

Vad skrev då HD i sin dom från 2001?  Det bör nämnas att vid denna tid hette HD:s ordförande Bo Svensson. Han finns omnämnd i det här inlägget där han misstänkliggör våldtäktsoffer.  I den här DN-artikeln försvarar Bo Svensson en kollega som fått jobba kvar som domare i HD trots att han dömts för sexköp. Bo Svensson anser att domaren nu har ”djupa kunskaper i ämnet” och han nämner också att ”det finns många änkemän som inte får sex”. Det väckte stor upprördhet att ett sexköpande Justitieråd fick behålla jobbet då 2005. Det är alltså i den kontexten som domen  2001 ska ses – den som fortfarande sätter praxis 16 år senare.
Även idag tillåts sexualbrottslingar att arbeta kvar inom rättsväsendet vilket fallet med den sexköpande polisåklagaren LG visar. Han fick behålla jobbet tack vare framför allt Svea HR-president Fredrik Wersäll som ”skyddade” honom i Statens ansvarsnämnds beslut. Den sexualbrotts-dömde åklagaren fick sedan jobb vid Åklagarkammaren i Gävle. Det är alltså inte så mycket som har gått framåt vad gäller kvinnosynen och med företeelsen att män med makt skyddar andra män med makt. Svensk dubbelmoral och svensk kvinnosyn i ett nötskal – än idag. Sexköpare är också, till skillnad mot många andra brottslingar, från alla samhällsklasser, alla yrken och alla åldrar. Det påverkar säkert ”viljan” att skärpa påföljden för detta sexualbrott.

I HD-domen 2001 (B 3947-00) behandlas ett överklagat ärende där en man dömts för sexköp den 14 september 1999 i Malmö. Det måste alltså vara en utav de första ertappade sexköparna sedan lagen kom, som fortfarande alltså påverkar och lindrar påföljden för dessa sexualbrottslingar.

HD:s domskäl är endast på 9 rader. Resten av domen på 4-5 sidor ägnas åt att gå igenom domarna från Malmö TR resp Hovrätten för Skåne och Blekinge.

HD:s skrivningar innehåller mycket ålderdomliga formuleringar om prostitution. Domarna uppehåller sig mycket vid ordet samtycke som tex i följande mening.

”Som TR anfört ligger det idet aktuella brottets natur att det föreligger samtycke från den som säljer den aktuella tjänsten.”

I domen hänvisas också till ett JO-beslut:

”JO har ansett att prostitution i nu förevarande sammanhang bör ses som innebärande vanärande handlingar. (JO 1957 s 182)”

Med andra ord förstärker den här 16 år gamla skrivelsen att det är kvinnan i prostitution som har anledning att ”vara vanärad” dvs känna skam och skuld för att män tar sig rätten att utnyttja henne.  Detta enligt ett JO-beslut från 1957. Är detta rimligt? Idag 2016?

HD visar sig också 2001 ha en klar uppfattning om hur sexköp kan beivras:

”När det gäller eskortservice eller massageinstitut som erbjuder sexuella tjänster blir brottsligheten i det närmaste omöjlig att beivra.”

Det blir här uppenbart i vilken otidsenlig kontext den här domen kom.

HD skriver också:

”Den offentlighet som präglar gatuprostitutionen när tjänsten utförs i en bil, medför redan i sig att gärningen inte betingar något högre straffvärde.”

HD menar alltså 2001 att offentligheten när en man kör iväg med en kvinna i en bil, ska vara förmildrande. Det är ett häpnadsväckande resonemang som givetvis syftar till att i möjligaste mån skydda sexköparen.  Genom svårigheten att lagföra sexköp, som HD anser 2001, som sker inomhus ska utomhusoffentligheten innebära att sexköparen får ”skämmas” för att han köper utomhus. Då kan han väl låta bli eller varför tänkte inte HD på det? Är det inte snarare viktigt att lagföra dessa män extra strängt eftersom de är de enda som kommer åka fast enligt HD:s egensnickrade resonemang?

HD resonerar också genom de skrivna domarna om förbudet i sig.

”Eftersom förbudet trots detta har införts måste den kränkning som ett beivrande av brottsligheten utsätter den skyddsvärde för ha betraktats som ringa.”

HD menar alltså kvinnan i prostitution med uttrycket den skyddsvärde.  Här visar HD sin negativa inställning till sexköpslagens införande genom att de vänder lagen mot kvinnan i prostitution, och skriver att lagen måste innebära att kränkningen av kvinnan blir mindre eftersom lagen finns. Hur kommer HD fram till detta? Menar de att kränkningen av kvinnan skulle varit större genom att samhället skulle låtit bli att kriminalisera sexköparen? Det är också märkligt att de uppehåller sig så mycket vid värderingen av kvinnan.

Vidare:

”Med den bedömning TR gjort ovan beträffande relationen mellan den kränkning som ett brottsbeivrande medför och den kränkning som gärningsmannen utsätter den skyddsvärde/kvinnan/ för, torde gärningen även på den grunden inte ha annat är ett ringa straffvärde.”

HD vänder nästan ut och in på sig för att förringa sexköp. I den här domen, som fortfarande sätter praxis, anses alltså sexköp som ett ringa brott eftersom kvinnans kränkning anses mindre. Är detta något som rättsväsendet skulle vilja stå bakom idag?

Vad gäller straffvärdet skriver HD:

”Några riktlinjer för i vilka fall allmänpreventiva skäl kan motivera ett höjt straffvärde gavs inte /i propositionen/ Det framstår dock som klart att möjligheten bör användas restriktivt.”

Det har verkligen effekten av den här domen blivit. Det ”restriktiva” har blivit normalt. 50 dagsböter är nästan undantagslöst påföljden än idag 16 år senare. Oavsett situationen. Det visar hur trögt det är försöka bekämpa prostitution i ett samhälle. Visst vi var först i världen. Lagen var viktig. Men rättsväsendet motarbetar den allt de kan eftersom denna ålderdomliga dom fortfarande får styra.

Det framkommer i domen att det var riksåklagaren som överklagade HR:s dom och ville ha ett strängare straff än 50 dagsböter.
Men HD fastslog alltså påföljden i sina 9 rader långa domskäl som de inleder med meningen:

”Den åtalade gärningen får sägas vara ett typiskt fall av brottet köp av sexuella tjänster.”

Ett sexköp från september 1999 har via denna märkliga HD –domen än idag  bestämt att 50 dagsböter är påföljden för detta, numera, sexualbrott.

Dags att agera: modernisera lagstiftning och lagföring – Aktion NU

Det är märkligt att ingen åklagare, domare eller för den delen polisen, velat eller vågat utmana detta ålderdomliga beslut från HD 2001. När kommer någon reaktion från politikerhåll, från den brottsbekämpande myndigheten Polisen, från Åklagarmyndigheten eller från juristhåll?

Varför ledde inte upphöjandet av brottet sexköp till att vara ett sexualbrott, bland andra som tex våldtäkt, till någon förändring i lagföringen? Snarare tycks det gå åt fel håll, dagsböterna tenderar att bli lägre och lägre.
När land efter land inför förbud mot sexköp står Sverige stilla och stampar. Istället för att vi är ett föredöme börjar vi hamna i kölvattnet. Har vi en feministisk regering eller inte? Det är dags att agera med aktion NU.

#1 Skärp påföljden till fängelse minst 6 månader för alla sexköp.

#2 Gör om brottet till ett brott mot person – inte stat. 

#3 Ersätt det förringade ordet ”tjänst” med ”handling ” för alla sexköp.
Är flickan (eller pojken) under 15 år är brottet köp av sexuell handling av barn. Det borde gälla även för (oftast) kvinnor. Idag smittar ordet ”tjänst” neråt och gärningsmän skyddas genom att de inte ”visste” att kroppen de använde var ett barns. Bästa sättet att skydda barn är alltid att skydda kvinnor. Det gäller även, eller kanske framför allt, i prostitution.
Varför valde förresten Sverige ordet ”tjänst”? Var det utredande juristers påfund, deras egen lilla hämnd för en lag de egentligen inte tyckte om och inte ville ha? Sexköpare framhåller alltid att de köper en ”tjänst”  – inte vill väl rättsväsendet 2016 hjälpa dessa sexualbrottslingar? Eller?

#4 Sist men inte minst – prioritera sexualbrottet sexköp.
Det är hur ett samhälle bekämpar prostitution dvs mäns sexuella efterfrågan på kvinnors och barns kroppar som visar om det anser att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt brott – eller inte. Inte vid något annat tillfälle utsätts kvinnor för så mycket mentalt och fysiskt våld som i just prostitution. Att då förringa sexköp, både juridiskt, politiskt och polisiärt sänder signaler till alla våldsverkare. Kvinnor är inte mycket värda. Så kan vi inte ha det. Förändring behövs nu med en politisk och feministisk aktion som syftar till att sexköparna ska behandlas som de sexualbrottslingar de är. 

 

Polisens #kvinnosyn Del 5 : Polisen och prostitutionen

Efter avslöjandet om polisen och #kvinnoregistret fortsätter vår serie om Polisens #kvinnosyn med att betrakta hur polisen hanterat företeelsen prostitution.

Det är av stor betydelse att se hur de som ska tillse kvinnors säkerhet, värderar de kvinnor som är mest utsatta för samhällets godtycklighet, fördömanden och skuldbeläggande; de kvinnor och flickor som av olika anledningar befinner sig i prostitution. Hur polisen ser på dessa som är mest utsatta för mäns våld, ger mycket information om hur deras kvinnosyn är. Eftersom prostitution som företeelse är mångfacetterad, mångbottnad, känslomässig och där rättsväsendet inklusive polisen fortfarande famlar runt och inte förstår särskilt mycket, är syftet med inlägget att synliggöra den djupa problematiken och hur gamla strukturer som ännu lever kvar. Polis hävdar ofta att det är en allvarlig brottslighet men vad de faktiskt gör och inte gör, visar att det är andra känslor som faktiskt styr. Förutom att skärskåda modern nutid i Sverige, kommer inlägget Polisen och prostitutionen också innehålla både ett globalt, framför allt ett nordiskt, såväl som ett historiskt perspektiv.

Om vi inte spanar så kan vi naturligtvis inte veta någonting.

Sexköp är ett brott som oftast upptäcks genom att polisen lägger spaningsresurser på det. På polisen finns personer som ska skanna av internet och vad som händer där. Men därifrån har inte kommit några signaler om att det här är ett stort problem som bör satsas på, säger Staffan Wennberg.

Han ser en skillnad mellan dem som han menar gör det här frivilligt och de som blir tvingade.
– Är det en som säljer sex och det inte är frivilligt räcker det för att det ska vara allvarligt.
– Om en flicka är tvingad att göra det via en kopplare så tar jag ju det först än den tjej som säljer för att hon kommit på att hon ska tjäna pengar.
Nu är jag inte nån psykolog. Men när de går och grunnar på det i efterhand så… man måste ändå tycka att det är konstigt på nåt vis. Nu påstås det ju att det är världens äldsta yrke, men ja, jag vet inte.
Intervju med chef vid Uppsalapolisen 2014 se
här.

Den nödvändiga dikotomin

Prostitution som företeelse förutsätter en tudelning, en dikotomi, av kvinnor och på deras värde. Det finns ärbara och icke ärbara kvinnor och att det finns en internaliserad dikotomi påverkar alla kvinnor och flickor – även de som inte är i prostitution. Att en kvinna som anmäler våldtäkt får frågor om just sin ärbarhet; klädsel, sexuella erfarenheter och tidigare beteende, beror på den här dikotomin som lägger skuld på kvinnor. Inte på män och förövare.  Kvinnor och flickor förutsätts också bete sig rätt dvs ärbart och får då och då mediala råd av poliser att tänka på sitt beteende och skuldbeläggs internaliserat för sin klädsel. Detta kommer vi att återkomma till i bloggen framöver då polisens uttalanden i media granskas.

Prostitution kan alltså ses som en projiceringsyta för kvinnosynen.

Globalt och historiskt perspektiv

Polisen och prostitutionen har en lång gemensam historia. Att vissa kvinnor och flickor alltid ansetts, och anses, vara tillgängliga för framför allt maktens män har alltid på ett eller annat sätt också involverat polisväsendet.

Lydia Cacho skriver i sin bok ”Maktens slavar” om hur polisen i varje land hon besöker är involverad i sexhandeln på ett eller annat sätt. De tittar åt annat håll när prostitution och våld sker, de är sexköpare, de beskyddar åt hallickar, de låter sig mutas med pengar eller fri tillgång till sex, de förvarnar om tillslag, de utsätter brottsoffer för kränkande behandling eller övergrepp, de skickar brottsoffer tillbaka till hallickarna eller lämnar hallickar och deras kvinnor ifred. I länder med legaliserad prostitution beskrivs hur polis är sexköpare, ”kunder”, ena dagen för att nästa förutsättas vara de som utreder brottslighet mot kvinnor som utsätts för handel och våldet i prostitutionen.  Det säger sig självt att det inte fungerar. Den kvinnosyn som kännetecknar de som utnyttjar kvinnor sexuellt påverkar dessutom synen på sexualbrott begångna mot alla kvinnor och flickor i samhället. Lydia Cacho skriver på sidan 104

Och att polisen i de närmare 50 länder jag besökt inte på långa vägar har den utbildning, kunskap, handlingskraft, professionalitet och transparens som skulle behövas för att bekämpa människohandlarmaffian.

I Sverige har vi sedan 1999 en lag som förbjuder köp av sexuell tjänst/handling. Det är ingen hemlighet att polisen var emot införandet av lagen.

I en historisk betraktelse har svensk polis i allra högsta grad varit involverad i prostitution under den period Sverige hade reglementering och bordeller. Högste polischefen i Stockholm tillika överståthållaren, var under 1840-talet i högsta grad ansvarig för införandet av bordeller och tvångsbesiktning av prostitutionens kvinnor och flickor. Polis fick ansvar för att kvinnor infann sig till kontroller dvs den gynekologiska undersökning som skulle se till att hon var fri från sexuellt överförda sjukdomar som kunde smitta friska sexköpande män. Polisen fick även i uppdrag att spana efter ”liderliga” kvinnor som kunde misstänkas för prostitution. Det fanns speciella prostitutionspoliser. Trots att poliser egentligen skulle bekämpa ”liderligheten” i samhället blev det egentligen tvärtom, de upprätthöll organiseringen av prostitutionen istället för att motarbeta den. 1)

Det fanns exempel på hur polisen utnyttjade kvinnor sexuellt för att få bevis på att de var prostituerade.  Polisen samarbetade också med hallickar och bordellägare för att kunna ”vittja” dem på kvinnor som de förde till tvångsundersökning. Reglementering upphörde slutligen så sent som 1918 tack vare ett mycket aktivt feministiskt arbete.

Norden och polisen samsyn

Även i våra nordiska grannländer Norge och Island finns numera en lagstiftning mot sexköp (Island har även ett förbud mot strippklubbar).

I Norge var det framför allt samiska kvinnor som kämpade för att få till stånd en förändring av mäns  beteende och för att få en lag som förbjöd sexköp. Efter att gränsen till Ryssland öppnades för handel 1991 ledde det även till att handeln med kvinnor i prostitution ökade och till att sexköp blev mer och mer normalt bland män och t o m bland unga pojkar. De samiska kvinnorna började bedriva ett aktivt normarbete för att få till stånd en förändrad attityd. De anordnade bland annat demonstrationer utanför de ställen där de visste att hallickverksamhet och sexköp pågick. Trots att sexköpare utsatte dem för livsfarliga hot, tex genom att göra ansatser att köra över dem med sina bilar, fick de ingen hjälp eller beskydd av polis. Tvärtom försökte den lokala polisen förhindra och förhala kvinnornas demonstrationstillstånd. Ingen utredning påbörjades trots att de fanns bevis för hallickverksamhet och att handeln med kvinnor pågick.  Snarare betraktades hallickarna som goda medborgare och inte alls som kriminella. Vid ett tillfälle utsatte en hallick/bordellägare demonstrater för fysiskt våld och inte ens då ingrep polisen utan försökte snarare få demonstranterna att avlägsna sig.  Senare när kvinnorna hade rönt framgång i kampen så utreddes hallickarna men det var dessa samiska feminister som gick först och deras kamp ledde senare till den norska lagstiftningen där sexköp kriminaliserades. På grund av närheten till den Ryssland var det nödvändigt att även kriminalisera sexköp utomlands för att förhindra gränshandel med kvinnor. Men precis som i Sverige, var inte norska polisen positiva till lagen. 2)

Efter att sexköpslagen infördes på Island 2009 gick polisens arbete med att lagföra män som bröt mot lagen, mycket trögt. Fram till 2013 hade endast 8 sexköpare lagförts och de köpte alla sex av samma kvinna. Bara ett enda fall av koppleri/hallickverksamhet har lett till fällande dom och då var det en kvinna som dömdes och hon var själv ett offer i kvinnohandeln. Det har lett till att den aktiva isländska kvinnorörelsen själva har agerat. De tröttnade helt enkelt på polisens frånvaro av intresse och att inget hände. De började spana själva efter sexköpare och av-anonymiserade dem och anmälde dem till polisen. 2)

I det här nordiska sammanhanget finns det anledning till att ta upp den s k Haparandadomen från 2011,  där två svenska män var åtalade, en för sexköp och för att ha förmedlat en rysk kvinna till denna sexköpare.

Försvaret kallade en överkonstapel vid den finländska polisen som vittne. Han angav att han hade arbetat som polis i 30 år i den regionen där de ryska kvinnorna såldes och han ansåg sig kunna bedöma om dessa kvinnor i prostitution var frivilliga eller tvingade.

Ur domen: Han  /polismannen/  är av den uppfattningen att varken hallickar eller ryska maffian är inblandade i verksamheten utan de ryska kvinnorna sköter själva den prostitution som de bedriver. Om den misstänkte mannen säger den här att polisen att han känner honom sedan tidigare och att han inte kan tänka sig att denne bedrivit någon verksamhet som hallick.   

Polismannen fick alltså bedöma att det inte fanns någon rysk maffia inblandad eller att någon av kvinnorna hade en hallick trots otaliga rapporter, bland annat i media, om motsatsen. Denne finländske polismans syn på prostitution, hans syn spå sexköp som normal manlig sysselsättning eller hans kunskap om våld mot kvinnor, diskuterades inte. Han fick tycka till och skyddade sin manlige ev sexköpande och kvinnohandlande vän.  Hur den här mångåriga polisen och hans poliskollegors arbete mot våld mot kvinnor framför allt i prostitution bedrevs kan en bara göra sig en föreställning om. Lydia Cachos uppgifter om hur poliser över hela världen inte bryr sig om kvinnohandel kom plötsligt väldigt nära under Haparandafallet.

Både norsk, isländsk, finländsk och svensk polis brister alltså i förståelsen av – och viljan att förstå- vad prostitution är dvs att det är våld mot kvinnor, och i synen på att sexköpslagen är en viktig lag att införa och att efterleva.

Sverige – 50 dagsböter

I Sverige har få sexköpare lagförts och straffen är låga. De flesta får strafföreläggande och slipper offentlighet. Efter ett HD-beslut 2001 får i stort sett samtliga sexköpare 50 dagsböter även i de fall där det finns uppenbara tecken på att de utövat våld, i vissa fall grovt sexuellt våld.  De får oftast inte ens några frågor om det och deras anonymitet består. Kvinnor och flickor i prostitution är ansedda som mindre värdefulla än andra kvinnor och flickor, på något annat sätt är svårt att tolka att våldet inte ger någon uppmärksamhet.

Få gånger har polis höjt rösten mot den låga straffen och det inte skett i något större medialt sammanhang. Det finns anledning att jämföra med vad som skedde när HD ändrade praxis för hur narkotikabrott ska bedömas och att ”nyansera” påföljderna beroende på vilket position den åtalade hade i ett försäljningsnätverk. Denna HD-dom ledde till att polis uttalade sig i nationell riksmedia och till debatter. Något motsvarande har trots att det gått 16 år sedan sexköpslagen infördes och 14 år sedan HD:s beslut om 50 dagsböter, inte skett från polisens sida. Ingen stark reaktion har framförts. Det är en tydlig indikator på hur polis ser på brottet sexköp och på deras generella ointresse.  (Se tex artikel Låga straff gör att sexköpare inte jagas.)

För att få en uppfattning om hur många sexköpare som åker fast kan en se hur mycket pengar som är i omlopp. I en härva i Stockholm 2013  fanns uppgifter att 600000 kr skickades till hemlandet av hallickarna. Ett fåtal sexköpande män åkte fast i härvan. Det borde ha varit minst 300 sexköp vilket innebar att det var 1-2% som åkte fast. Det här rör sig förstås om väldigt övergripande siffror och de flesta härvor nystas inte upp och de allra flesta sexköp lagförs inte. Sannolikheten för en sexköpare att avslöjas av polis är ytterst liten, det rör sig förmodligen om promillen. Om någon grips får han ändå anonymitet och endast böter. Trots att männen som köper kvinnors och flickors kroppar gör en våldshandling är det t o m mindre risk att bli lagförd än det är vid våldtäkt. Sexualbrott tillhör de minst anmälda brotten och de med sämst lagföring. Det är ingen slump och våldet i prostitutionen följaktligen får ännu mindre intresse för alla sexualbrott hänger ihop.  Finns det pengar inblandade i en våldtäkt blir kvinnan och flickan internaliserat ännu mindre värdefull att skydda än om det inte finns någon ersättning inblandat. Det är ett strukturellt och tydligt mönster.  Den manligt kodade synen på prostituerade tillåts alltså påverka alla som anmäler sexuellt våld.

Prostitutionsrelaterad brottslighet

I hela landet minskade antalet lagförda sexköp med 25 procent 2013 i jämförelse med året innan http://www.svt.se/nyheter/sverige/farre-aker-fast-for-sexkop

Anmälningar om köp av sexuell tjänst har gått ner kraftigt. Enligt polisen beror det inte på att färre personer köper sex, utan på att polisens spanare spenderar mindre tid i yttre tjänst. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5618758

 För att förstå hur polis ser på prostitutionsbrottslighet är det nödvändigt att se på hur de hanterar de brott som ansluter till prostitution dvs koppleri och människohandel. Det är oftast i samband med dessa utredningar som ett större antal sexköpare kan gripas och att antalet lagförda sexualbrottslingar i sexköp ökar.

Begreppen koppleri och människohandel är i grunden problematiska då de döljer våldet (se Inlägget Prostitutionen och rättvisan) och lägger fokus på ekonomi eller på ett fysiskt tydligt tvång från hallickarna. Sexköparnas våld försvinner helt. Viljan att lägga resurser på prostitutionsrelaterad brottslighet ger ändå information på hur polis ser på prostitution. Polisen i storstäderna Stockholm och Göteborg inrättade i samband med att människohandel blev ett brott, speciella människohandlarenheter. I Skåne prioriterade polisen bort det och i resten av Sverige fanns ingenting.

Norra Sverige med närheten till andra lands gränser, uppmärksammades som ett särskilt problematiskt område eftersom ingen prostitutionsrelaterad brottslighet utreddes, trots indikationer på att det fanns omfattande sexhandel. Framför allt Västerbotten och Jämtland utmärkte sig negativt i att inte göra något. Polisen ansåg inte att det var något problem eftersom de inte sett något vilket naturligtvis visade vilken syn på prostitution de hade och på den stora viljan att sopa problemen under mattan – att titta åt annat håll. Situationen i norra Sverige utreddes i en särskild i en rapport så sent som 2009.

Att det är oerhört sega och uråldriga attityder som polis har gentemot prostitution visar att ännu 2014 uttalar enskilda polischefer att prostitution är ”världens äldsta yrke”, se citat överst. Det visar att det faktiskt inte har hänt så mycket sedan reglementeringens polisarbete. Oviljan att adressera våldet är påtaglig och viljan att normalisera prostitution genom att säga att det alltid funnits och inte går att bekämpa, är vanlig. Det är just om de sexualbrottslingar som sexköpare utgör som detta ofta uttalas om. Annan typ av brottslighet betraktats inte som något oundvikligt. Skulle någon polis anse att knarklangeri är ett yrke som vilket som andra?

Kvinnosyn och ”sexhärvor”

Vid några tillfällen har mer genomgripande utredningar och senare rättegångar hållits, som rör flickor och unga kvinnor och om de män som har betalat för att utnyttja dem. En stor sexköpshärva avslöjades 2009 och förra året 2014, dömdes också en man men det finns fler. Till dessa ska givetvis fallet med polischefen Göran Lindberg läggas. Alla dessa fall har det gemensamt att det visar hur våldet mot kvinnor och flickor i prostitution alltid är närvarande.  Men de visar på attityder hos poliser. De visar för det första hur utredningar begränsas och att de flesta sexköpande männen dvs sexualbrottslingarna går fria. De kan alltså fortsätta begå sexualbrott ostraffat. I en del dessa domar syns det att det rör sig om många män, kanske 100-tals i vissa fall.

För det andra visar Göran Lindberg-utredningen hur polis valde att inte ingripa trots att de åtminstone vid ett tillfälle visste att en kvinna våldtogs grovt och utsattes för livshotade våld. Polis avvaktade för samla bevisning. Inte ens ett grovt våldsamt sexualbrott avbröts utav det skälet. Det behövdes ”bevis”.  Hur kan det anses var ett bättre syfte än att avbryta grovt våld? Två saker påverkade polisen här, dels deras intresse för sin egen utredning och dels att det ansågs handla om en kvinna som var mindre värdefull, mindre ärbar: hon var prostituerad.  De avbryter inte våld mot person då det handlar om den urgamla föreställningen att prostituerade får skylla sig själva. De har inte samma människovärde. Det är det typiska dikotomi-tänkandet. Det sänder också klara signaler att svensk polis inte skyddar kvinnor från våld, trots att de kan, om de anser sig ha rätt till att låta bli. För vilka ska polisen anses finnas då?

Förutom detta i grunden kvinnoföraktande ”syfte”, uttalade också utredande polis Jonas Trolle, att han ansåg att det gick att dra paralleller till heroinhandel.  För att samla bevis avbryter inte polis alltid pågående handel med narkotika och det skulle alltså rättfärdiga att kvinnan lämnades utan hjälp i våldsmannens hantering. Kvinnan förtingligas öppet. Hon anses inte ha ett okränkbart mänskligt värde utan blir en produkt som säljs och köps. Det är vad polis som ska tillse att kvinnor inte utsätts för våld anser. Det sker helt naturligt internaliserat.  Kvinnor är alltså först och främst till för att polisen ska kunna utreda ifred.  Det är reglementeringens kvinnosyn 15 år efter att lagen om förbud för sexualbrottet sexköp har kommit. Våldtäkt och sexköp flyter ihop.

Det är naturligtvis inget annat ett yttersta bevis på att kvinnan är andra klassens medborgare och framför allt gäller det de kvinnor som av någon anledning har ett fått ett pris på sin kropp -när en man betalar för att få våldta ifred.

Trots att det i Göran Lindberg-fallet fanns 100–tals män inblandade greps nästan ingen. De 50 dagsböterna används av polis som ett rättfärdigande av deras bristande intresse.  Påföljden anses för låg för att tillåta spaning och tvång mot männen som begår sexköp – ett sexualbrott. Då är vi tillbaka till polisen inte i någon större utsträckning reagerat mot de låga straffen, de kan använda de låga straffen för att slippa agera.

Samma mönster går att se i alla de härvor som avslöjats de senaste åren. Det finns många män inblandade men i stort sett inga utom huvudpersonerna får ett straff. Det är också en värdering och en indikator om Polisen #kvinnosyn.

Det är ingen isolerad företeelse utan slår åt andra hållet också. Flickor och kvinnor som utsätts för våld, om de varit prostitution, negligeras.  Det gäller till exempel den härva som avslöjade 2014 i Stockholm där 13 flickor och kvinnor som hade utsatts för sexköp, för det är något som de utsattes för. Flera hade polisanmält övergreppen men inte blivit tagna på allvar. Poliser brydde sig om när de anmälde våldtäkt.  De poliser som slutligen nystade i detta var självkritiska. Numera vet vi också att Göran Lindberg hade kunnat relativt enkelt stoppas tidigare men polisen var ointresserad.

Flera av våldtäkterna och koppleriet anmäldes redan för tio år sedan, men polisen tog inte anmälningarna på allvar. Enligt Elin Nelly vid Citypolisen i Stockholm blev kvinnorna inte trodda.

Kriminalinspektören Anna Kullenberg säger till Ekot att det finns anledning till självkritik, både inom polismyndigheten och åklagarämbetet.

I målet finns totalt 13 målsägare, i åldrarna 17-29 år. Brotten ska ha begåtts till och från under en elvaårsperiod. En av våldtäkterna anses som grov. 
http://www.unt.se/inc/print/aklagaren-hansynslost-utnyttjande-2630687-default.aspx

Inte prioriterat

Även i utredningar om våld mot kvinnor tas inte vittnesmål om att män är involverade i sexhandel på allvar. Det verkar inte finnas något intresse. Det kan bara förklaras med att det är för känsligt eller att polisen inte bryr sig. De tittar bort precis som Lydia Cacho skriver om.

I Västra Götaland väljer polisen sedan flera år att i stort sett enbart prioritera mäns våld mot män. Trots att prostitution är en våldsam företeelse, men som sker i det tysta, är det ointressant. Offren våldtas utan att spektakulära och medialt tacksamma, skjutningar sker. Det är en struktur som visar att resurser läggs på män och inte på kvinnor. En förskjutning av kvinnors värde sker samtidigt. Nu kan polis närmast håna sexköpslagen offentligt, att trots att de får tips om pågående sexköpsbrottslighet inte reagera och att utvisa kvinnor i prostitution med deras hallickar. Göteborgspolisens agerande visar att så snabbt kan det hända, från att ha försökt lära sig förstå och hantera prostitution till att negligera våldet mot kvinnor i prostitution.

Som vanligt påverkar det synen på alla kvinnor i samhället och som inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar visar uttalar polis i Västra Götaland att våldtäktsanmälningar läggs ner som något självklart och de skuldbelägger kvinnor som anmäler våldtäkt.

Har det verkligen hänt så mycket sedan reglementeringen på 1800-talet? Är det inte samma #kvinnosyn hos polisen som böljar fram och tillbaka hela tiden, trots att lagstiftningen går framåt? Prostitution tycks accepteras av polis på helt annat sätt än narkotika eller våld mot män. Polis har ett val men väljer att bortse rån hallickars verksamhet och sexköp – dvs mäns våld mot kvinnor när mer spektakulära brott anses påkalla alla resurser. Vem har bestämt att det ska vara så? Det är givetvis polisens egna prioriteringar, De allra mest utsatta kvinnor och flickor i prostitution, betalar det största priset för den prioriteringen och i förlängningen alla kvinnor och flickor.

Prostitution är och förblir en spegel av polisens kvinnosyn och oviljan att se våldet mot kvinnor gäller som alltid, alla kvinnor och flickor.


 

Sammanfattning

-Polis ser inte prostitution som våld mot kvinnor.

-Sexualbrottet sexköp förminskas för att straffet är lågt samtidigt finns ingen polisiär opinion för att ändra på det.

-Myterna om prostitution och våldtäkt flyter ihop, flickor och kvinnor skuldbeläggs på samma sätt. Synen på prostituerade påverkar synen på våldtäkt samtidigt som våldtäkt i prostitution nedvärderas.

-Dikotomin som upprätthåller prostitutionen som patriarkal idé påverkar alla kvinnor och flickor i ett samhälle.

-Svensk polis har i grunden samma problem som polisen i andra länder i synen på prostitution och i oviljan att lägga tid på att bekämpa våldet, att bry sig om det och viljan att titta bort är genomgående än idag.

-Våldsamma män och/eller sexköpare osynliggörs och beskyddas direkt och indirekt enligt samma värderingar.


 

Källor:
1) citat från Yvonne Svanström Offentliga kvinnor Prostitution i Sverige 1812-1918
2)uppgifter från Korsvik&Stö The Nordic Modell
+  uppgifter från seminarium m m

 

Prostitutionen och rättvisan – del 1

”Var det en bra marknad”?

Frågan ställdes till en prostituerad ung kvinna från Bulgarien om hennes uppfattning om hur tiden i Sverige varit. Efter att bevistat flera prostitutionsrättegångar kan det konstateras att just den frågan kan sammanfatta hur rättsväsende ser på och hanterar prostitution.

I sin bok ”Catrine och rättvisan” skriver Hanna Olsson om hur rättsväsendet döljer prostitutionens väsen och istället beskrivs som utbjudande av kvinnors kroppar där männen osynliggörs. Boken kom 1990 som en reaktion på hur åklagare och domstol behandlade prostitutionsrelaterad brottslighet då. Inte mycket verkar ha hänt under dessa 30 år fram till idag.

Vad är det som får rättsväsendet att 2013 ställa frågan om upplevelser i prostitution som om det var en ”marknad” som vilken som helst? Svaret står att finna i vår lagstiftning om koppleribrottet. Den här texten kommer i första hand ha ett samhälleligt feministiskt perspektiv och inte juridiskt.

Koppleribrottet förtingligar kvinnan

Koppleribrottet handlar om ekonomi, om pengar som intjänats på annans prostitution och är ett brott mot staten. Där blir kvinnokroppen ekonomiserad och lika med pengar och det är alltså det yttersta förtingligandet av kvinnans värde. Kvinnorna i prostitution får heller inte vara brottsoffer utan blir endast vittnen till utnyttjande av dem själva. Koppleribrottets omfattning beskrivs i rättssalen med torra siffror, 1.12, 1.18 och 1.75, som motsvarar antalet samlag/dag för olika kvinnor. Det är viktigt att följa pengarnas väg men att inte omfatta att prostitution är ett uttryck av våld mot kvinnor får allvarliga följder i hela den rättsliga hanteringen. Rättsväsendet fallerar i att behandla prostituerade kvinnor som människor och de blir därigenom inta bara svikna av samhället utan också av rättvisan.

Synen på att den prostituerade kvinnan som ett ting blev synlig under en av rättegångsdagarna då en kvinna, via sitt målsägandebiträde, ville göra anspråk på pengarna som staten tagit hand eftersom hon ansåg att de tillhörde henne. Då uppstod en förvirring i rätten och en diskussion bröt ut om ”civilrättsliga avtal” och ”hållbara överenskommelser” och domaren utbrast att han ”tycker det verkar konstigt” och att detta problem uppstår som är en följd av ”att prostitution inte är förbjudet i Sverige”. Då synliggjordes koppleribrottets inbyggda djupa brist på logik och dess dubbelmoral. Samtidigt som staten ser allvarligt på att försörja sig som hallick har den inga problem att beslagta dessa pengar till statskassan, pengar som en kvinna tjänat ihop med sin kropp och tvingats avstå ifrån. Eftersom hon som nämnts inte är ett brottsoffer finns alltså ingen ersättning att hämta.

Att männen som köper ingår i prostitutionen verkar inte rättsväsendet ha införlivat i sin definition ännu. Prostitution blir lika med kvinnan och den föreställningen styr i förhandlingarna i rätten och hur domar skrivs.

Det andra sveket mot kvinnor i prostitution är att männen som köper och det våld som alltid är latent närvarande i mötet mellan mannen – köparen – och kvinnan i prostitution verkar borttaget med närmast klinisk precision. Det enda våldet som får nämnas är det som hallickar kan utföra och då är det endast av fysisk karaktär. Ingen blåslagen kvinna – inget våld. Enkelt.

Trots att åklagare nämner att prostituerade är utsatta för stora risker där våld och mord är en del av vardagen så säger varken han eller någon annan vem som står för våldet och morden. Hallickarnas del i prostitutionen diskuteras utifrån att de ”beskyddar” kvinnorna, ett ord som återkommer ständigt. Försvaret hävdar att kvinnorna ville bli beskyddade och hallickarna beskrivs närmast som uppoffrande och nästan ridderliga.

Ingen ställer frågan för vad och från vem som kvinnorna behöver beskydd och vem/vilka som utgör ett hot mot deras säkerhet. Det förblir outsagt och outforskat samt tillhör den kliniskt rengjorda delen av rättsprocessen.

Trots att det framkommit i avlyssning att kvinnorna utsätts för våld av männen som köper och att det läses upp i rätten och trots att det då blir tydligt att de tar droger för att klara det sexuella våldet, så hamnar allt fokus för ett eventuellt våldsutövande på de bulgariska hallickarna.

Kvinnorna i rättvisan

Idén om den ”lyckliga horan” verkar vara ett genomgående och grundläggande tema för att överhuvudtaget en domstol ska kunna hantera det enormt känsliga ämne som prostitution är. Alla tycks drabbas av kollektiv skuld och skam. Det är ”Sprickan i muren” som Hanna Olsson skriver om. I bakgrundsmaterialet framkommer att ett flertal utav kvinnorna, som benämns omväxlande både för ”flickorna” och ”damerna”, ingår i den typiska europeiska könshandeln. Det är dock inget som får betydelse rättsligt. De benämns till och med som ett ”kringresande cirkussällskap” som när ”marknaden är uttömd” reser vidare och resandet blir alltså både normaliserat och något som framställs som frivilligt och okomplicerat och i bakgrunden ligger myten om den lyckliga självständiga horan och styr.

Det sätt som åklagaren och domstolen väljer att stycka upp ett sammanhängande ärende i flera rättsprocesser är också talande. Det är pengar som styr och då missas överblicken och sambanden och då försvinner också förståelsen att Sverige också är en del av den europeiska kvinnohandeln.

Kvinnorna anses inte behöva något målsägandebiträde om de inte närvarar fysiskt i rätten. Ändå är de och deras handlingar i ständigt fokus under rättsprocessen.

”Lyder du? Eller har du en fri vilja?”

I de inspelade förhören med kvinnor som inte närvarar i rätten tydliggörs hur taffligt och okänsligt de behandlas. Det är ledande frågor för att förminska de åtalades skuld och det är uppenbart att förhörssituationerna upplevs mycket pressande av de unga kvinnorna. Det hela både opsykologiskt och oprofessionellt. Rollen de tar på sig är uppenbar t o m via skärmen – de skyddar männen. Det känns oklart om de ens förstår att de är målsägande.

”Om en klient ringer och vill ha en tjänst?”

När den enda närvarande målsägande (hon benämns så trots att hon inte får skadestånd) kvinnan förhörs i rätten utsätts hon för ett batteri av frågor där hon snärjs in i de uppgifter hon har lämnat vid det allra första förhöret när hon ”greps”. Förutom att svensk rätt här sänder ut tydliga signaler att kvinnor i prostitution är att betrakta som brottslingar som grips av svensk polis så bortses det ifrån att en kvinna i prostitution som förhörs utav polis är att betrakta som en våldsutsatt kvinna som måste få känna förtroende och få en chans till eftertanke och reflektion. Det är närmast självklart att första förhöret blir ett försvar för hallickarna. Men i rättssalen finns ingen förståelse för det och istället blir hon hårt ansatt om vad hon sa vid detta första säkert tumultartade, tillfället.

Kvinnan avkrävs även svar på var hon kommer ifrån trots att alla i rättssalen borde vara väl medvetna om att det är en fara för henne att svara på det. Alla länder hon har varit i räknas upp, Frankrike, Spanien, Österrike osv och det med enda syftet att smutskasta henne som den europeiska prostituerade kvinna hon är och i bakgrunden spökar naturligtvis myten om den lyckliga horan. Hon reser runt och säljer sina tjänster frivilligt därmed kan hon inte vara ett brottsoffer här. Eftersom strukturer baserat på manligt behov är totalt frånvarande liksom våldet hon utsätts för, så kommer hon, som den prostituerade kvinna hon är, i fokus och hennes vandel. Under förhörets gång syns också hur den bulgariska kvinnan blir allt mer osäker på rösten, pratar tystare och sjunker ihop i sin stol.

I slutet kommer en fråga vars syfte måste vara att såra och kränka maximalt, för den har inget med ärendet att göra. Den ena försvarsadvokaten frågar när hon träffade sin son sist. Han blir inte stoppad varken av biträdet eller av domaren. Hon är alltså inte bara en ”dålig” kvinna utan är också en dålig mor. Kvinnan får sedan nekande svar på sin förfrågan om taxipengar till flyget och ombeds istället att ta bussen av domaren. På så sätt lyckas svenskt rättsväsende kränka henne och hennes människovärde totalt.

Efter det här förhöret blir frågan naturlig; varför ska kvinnor i prostitution ens vittna? Varför ska de utsätta sig för ytterligare kränkningar än de som de upplever ändå? De får ju varken erkännande som de brottsoffer de är och därmed skadestånd – eller ens taxipengar. De kan dessutom senare få möta konsekvenser av att de vittnar.

”Hur upplever du att arbeta som prostituerad? Har du mått dåligt av yrket?”

En kvinna deltar via telefon. Hon befinner sig någonstans i prostitutionens Europa. Hon är kallad att vittna av försvaret fast som målsägande, vilket gör att hon inte omfattas av vittnesplikt och inte behöver hålla sig till sanningen.

Denna kvinna utfrågas som om hon är vem som helst ute på ett ”jobb”. Hon säger att hon åkte till Sverige helt frivilligt för att hon ”behövde byta arbetsmiljö” och att hon nu ”jobbar som escort” i England, Holland och Frankrike. Hon har inget alls att klaga på som kan drabba de åtalade och säger att hon behövde en chaufför ibland och att de bulgariska männen ”ställde upp”. Ingen frågar varför hon som är så självständig inte kör bil själv.

Denna kvinna blir sinnebilden av den ”lyckliga horan” och det avspeglas i domen. Hennes deltagande blir i princip skillnaden mellan om de åtalade ska dömas för koppleri av normalgraden istället för grovt koppleri. Hennes telefonförhör någonstans från kvinnohandelns Europa används alltså av rättsväsendet för att kunna mildra de åtalades brottsrubricering.

Hur beskrivs prostitution i rätten?

”Var det en arbetskrävande vecka?”

I rätten är det inte social problematik eller kunskap om våld mot kvinnor och patriarkala strukturer som ges uttryck för i språkdräkten. Tvärtom. Nu beskrivs prostitution omväxlande som verksamhet, arbete och som en bransch. Det pratas om försäljningstelefoner, prisbilder, marknader, arbetsmiljö och att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Männen som köper samlag, prostitutionsförövarna, kallas för kunder eller klienter. Mötet i prostitution kallas ”kundträffar” eller att ”hon går iväg med kunden” och genomgående används ordet tjänst om själva samlaget/övergreppet.

Så samtidigt som samhället ser allvarligt på prostitution dvs mötet mellan man och kvinna (oftast), så gör alltså aktörerna i svenskt rättsväsende allt för att upprätthålla skenet om att det handlar om ett arbete som vilket som helst.

Faktum är att första gången det överhuvudtaget nämndes att det handlar om att sälja sin kropp var då en av de bulgariska hallickarna nämnde det som en förklaring till vad en kvinna i prostitution gör.

Männen som köper; prostitutionens verkliga förövare

Männen som köper är i stort sett osynliga under rättegången. Trots att det framkommer att ”kunder är otrevliga”, att avlyssningen blottlägger såväl våldets närvaro likväl som en enorm utsatthet, att prostituerade kvinnor alltså anses behöva beskydd, att åklagaren framhåller våld och mord som en del av prostitution, så är det ingen som berör vilka som står för övervägande delen av våldet. Trots att undersökningar visar våldets ständiga närvaro och att otaliga vittnesmål berättar om våld, våldtäkter och mord i prostitution så väljer svenskt rättsväsende fortfarande 2013 att blunda för våldets ursprung och orsak och lägger allt fokus på rumäner, bulgarer och andra utländska män. Inte hos männen här hemma.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar.

Över 12 år har gått sedan Högsta domstolen slog fast i en dom att straffet för sexköp ska vara 50 dagsböter. Sedan dess har ingen vågat – eller velat – utmana denna dom.

Brottet som köparna gör sig skyldiga till kallas köp av sexuell tjänst. Genom att det benämns så, så legitimeras också själva brottet. Männen köper – men de köper ju en tjänst. Det är så långt ifrån våldet man kan komma för en tjänst kan väl inte vara så farligt. Lagen innehåller därmed en inbyggd paradox; en legitimering av sexköp samtidigt som den säger sig vilja kriminalisera det.

”Vi behöver inte göra någon stor cirkus av det här”

Ett fåtal av prostitutionsköparna är kallade till de olika rättegångarna. De är kallade för att de ska vittna om hur koppleriet gick till, inte som förövare i första hand utan som vittnen.

Trots att det är dessa män som är de som driver europeisk kvinnohandel så blir de perifera och bara ett snabbt avklarat pinsamt inslag. De får inga frågor om de använt våld och om sin kvinnosyn. Inte heller om hur de tror att kvinnorna upplevde att tvingas till att sexuellt tillfredsställa dem.

”Brottsregistret tvättas så småningom”

En utav de sexköpande männen är en ung man som vältaligt säger sig vara ledsen för vad han gjort. Hans dröm var att sitta på andra sidan i rättssalen i framtiden och han förstår att det inte kommer att ske nu. Då inträffar det märkliga att rätten verkar tycka synd om honom och ger på olika sätt uttryck för att det kanske inte är kört för honom och därigenom visar de att det är ok med sexualbrottslingar i svenskt rättsväsende. Det tydliggör att dessa rättsliga aktörer befinner sig långt ifrån vad prostitution är; att det faktiskt handlar om våld mot kvinnor och om kvinnosyn och inte någon petitess som fortkörning.

Då förstår man plötsligt en orsak till varför så få våldtäktsmän, pedofiler, kvinnomisshandlare och prostitutionsförövare fälls; grogrunden är att det är synd om förövaren – om han bara är tillräckligt trevlig. Att det samtidigt blir ett hån mot alla kvinnors rättssäkerhet och en legitimering av europeisk kvinnohandel verkar inte störa. Inte heller efterfrågas någonsin vad kvinnorna drömmer om i framtiden.

Kvinnor dubbelbestraffas

Med osynliggörandet av våldet från prostitutionens män och av samhällets maktstrukturer och hur de är kopplade till kön följer att prostitutionens kvinnor anses väldigt drivande och med stark vilja. De åtalade hallickarnas försvar bygger en stor del av sitt försvar på denna föreställning.

”Han kämpar med sin mansroll”

Ett genomgående tema för hallickarna är att de skyller allt på kvinnor. Inte bara de i prostitution, utan även andra kvinnor (mödrar, mostrar, systrar) används för att förlägga skuld till eller för att visa hur godhjärtade och osjälviska de är. Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi. Dessutom finns en annan struktur som träder fram: männen, hallickarna, får sympatier av rätten när de utfrågas. De får berätta om sin uppväxt, familjeförhållanden och om sjuka släktingar (alltid mödrar). De framställs som offer för omständigheter och kontrasten till de drivande starka frivilliga kvinnorna i prostitutionen är frapperande.

Inga kvinnor får berätta om sin bakgrund. Men de tillfrågas om de har barn.

Om prostitutionens kvinnor är så starka och styr verksamheten, varför behövs då männen överhuvudtaget som beskydd och chaufförer?

Bristen på kunskap om makt, kön, sexualitet och genus syns också klart i påföljderna. Den man som åtalas ensam får mildare påföljd än den kvinna som är åtalad som får det strängare straffet. Den man som är åtalad i samma rättegång som den åtalade kvinnan får dock samma straff. Hade han fått det om han också varit ensam som åtalad man? Troligen inte.

Hur kunde det bli så här? Handlar prostitutionsrelaterad brottslighet framför allt om att ställa kvinnor mot kvinnor och att osynliggöra den manliga makten? Handlar koppleri inte bara om ekonomiserandet av kvinnokroppen, utan också att framför allt om att kvinnor ska straffas för detta ekonomiserande?

Dessa påföljder visar att rätten inte ser hur en kvinna samtidigt kan vara en brottsling och ett offer som är utsatt för samma våld som kvinnor i prostitution men har gjort det hon kan för att slippa våldet. Samma mönster kan ses över hela Europa, det är ofta det enda sättet att slippa prostituera sig -att bli organisatör åt männen, både de som köper och de som säljer. Men hon förutsätts vara den som ska ta stötarna åt båda hållen och alla tre männen som åtalas här skyller på kvinnan – direkt eller indirekt.

”De är inga duvungar”

I prostitutionens skyltfönster får kvinnor göra grovjobbet som ska säkerställa köparens fantasier om den lyckliga horan. Kvinnor måste svara i telefon för sexköparnas skull. Kvinnor köper kläder, smink, diskuterar utseende sinsemellan, fotograferar varandra och lägger ut annonser, och skriver ofta texten för att tillgodose torskarnas behov av information om varan – kvinnokroppen. Allt detta bestraffas kvinnan för. Inte männen som skapar och organiserar ordningen utan kvinnan som gör det hon förutsätts göra för att tillgodose männens behov. På det sättet förskjuts skulden från män till kvinnor och rättsväsendet upprätthåller samma ordning. Dessutom försvarar kvinnorna männen, till och med den åtalade kvinnan försöker skydda den medåtalade mannen, men tvärtom händer aldrig. Kvinnorna skuldbelägger och misstänkliggör också varandra.

Det framstår som samma företeelse som styr i våldtäktsrättegångar där allt fokus fortfarande läggs på offret, hennes beteende och erfarenheter. Inte på förövaren. Instagram-målet i Göteborg visade också detta mönster; manssamhällets normer försvann och flickorna blev ensamma de stora skurkarna.

Männens beteende och handlingar osynliggörs på strukturell nivå i vårt rättsväsende och tydligast och mest internaliserat blir det i prostitution.

Hur kan det bli bättre?

Kunskap om kön och makt är en förutsättning för att förstå problematiken med våld mot kvinnor, som prostitution är en del utav. Det tillhör maktstrukturerna inom det här området att kvinnorna ska skuldbeläggas och ges ansvar för mäns beteende och att männen skuld minimeras.

Dessa kunskapsbrister leder till en mängd motsägelser i både domen men framför allt i rättssalen. Frågeställningar som borde hamna i fokus försvinner. Det blir ytligt, mycket förblir outrett och naturliga följdfrågor ställs inte. Fördomar, okunskap och föreställningar om sexualitet tillåts styra.

Är det möjligt att ett rättsväsende som inte fokuserar på prostitution som våld mot kvinnor överhuvudtaget kan hantera detta brott? Vad händer med inhemsk könshandel, tonårsflickors prostitution, svenska hallickar när all kraft läggs på det som kallas organiserad utländsk brottslighet? Vem tar hand om sexualsadister som Göran Lindberg när allt är inriktad på pengar från polisens sida? Är det endast rumäner, bulgarer och andra utländska hallickar som det är meningen att rättsväsendet ska lagföra med jämna mellanrum? Är vi lurade när vi tror att svenskt rättsväsende tar prostitutionsbekämpning på allvar?

Hur kan svenskt rättsväsende idag bortse ifrån våldet som är så närvarande i prostitutionen, sexköparnas, prostitutionsförövarnas, våld och normaliseringen till det?

Har vi kommit längre än 1970-talets prostitutionshärva där ”kunderna” kallades 1, 2, 3 och kvinnorna var de som hängdes ut. Där hallicken var en kvinna och männens skuld osynliggjordes.

Vi verkar stå kvar och stampa på samma ställe i rättsväsendet år efter år, decennium efter decennium. Sedan undrar vi varför det inte blir bättre trots vår lagstiftning och förbudet av köp av sexuella tjänster. Vi ser inte paradoxen framför våra ögon; att rättsväsendet kallar det tjänster och gör om kvinnors kroppar till ekonomi i en brottslighet där de bara blir vittnen till sina egna kroppars försäljning. Det våld de upplever får de inte ens prata med någon om. De bara skickas vidare ut i Europas sexhandel.

Vi måste börja fokusera på våldet från männen som köper och att de begår ett brott mot person. De ska stå lika mycket i fokus som rumäner och bulgarer.

Kvinnorna måste få veta sina rättigheter, behandlas med respekt och få vara de brottsoffer de är, med kunniga och engagerade målsägandebiträden och det även om de inte är närvarande själva.

Ta bort koppleribrottet, ersätt det med ett brott mot person, ge kvinnorna skadestånd från sexköparen, prostitutionsförövaren. De utövar ett grovt sexuellt våld mot kvinnor, både mentalt, strukturellt och fysiskt. De som driver fram kvinnohandel med sin självpåtagna rätt att använda kvinnors kroppar, måste straffas mer än att betala en ordningsbot till staten. Domare, åklagare och polis måste utbildas i att prostitution är våld mot kvinnor och hur det visar sig.

Låt det bli ett slut på prostitution som ett brott utan brottsoffer och på tystnadskulturen som råder om det ständigt närvarande våldet.