Våldtäkt

Sexualbrottsutredningen 2016 trivialiserar sexuellt våld

”..våldtäkt. Vi kvinnor tänker behålla ordet använda det i debatten tills vi får leva i ett samhälle fritt från våldtäkt. Att döpa om handlingen är bara att låssas att problemet skulle ha blivit mindre. Det är skenmanöver från samhället och juristerna för att slippa ta itu med den verkliga och stora våldtäktsproblematiken.” 
Citat från Maria-Pia Boëthius bok; ”Skylla sig själv” 1976, som skrevs som en reaktion på Geijers förslag på sexualbrottslag samma år.

I oktober 2016 presenterade Sexualbrottskommittén sitt betänkande med ett förslag till en ny sexualbrottslag. Kommittén hade som uppdrag att främst fokusera på om en samtyckeslag ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning och det sa det var de positiva  till  – även om de valde att kalla samtycket ett frivilligt deltagande.
I samtliga medier; tidningar, radio och TV, fick denna nyhet ett stort genomslag. Efter 18 års utredande föreslogs slutligen att Sverige skulle införa en sexualbrottslag som byggde på att människor ( i praktiken främst kvinnor) ville delta i sexuella handlingar. I annat fall ska handlingen ses som ett övergrepp. Däremot ägnades ganska lite uppmärksamhet åt Sexualbrottsutredningens övriga förslag – det som inlägget tar upp.

Bakom samtyckesfasaden – ”vanlig” svensk sexualliberalism 40 år efter Geijer?

I Sverige finns sedan gammalt starka sexualliberalistiska strömningar. Barnporr släpptes fri på 70-talet. Sexhandeln bredde ut sig. Maktens män utnyttjade kvinnor – och även flickor. Dåtidens inställning till sexualitet visades tydligt i justitieminister Geijers Sexualbrottsförslag 1976 som innebar en ”liberalare” syn på våldtäkt.  I utredningen satt män som hävdade att ”kvinnors frigörelse” även innebar en ” friare” syn på sexuella övergrepp. Förslaget innebar att våldtäktsbegreppet skulle inskränkas, hallickverksamhet släppas fri och att incest i praktiken skulle avkriminaliseras. I slutändan gagnades män på bekostnad av kvinnors mänskliga rättigheter. Det blev ett feministiskt ramaskri och förslaget stoppades. I inlägget Synen på våldtäkt & våldtäktsbegreppet finns mer information om hur män med antifeministiska och sexualliberala värderingar har spelat bakom kulisserna. Där finns också en uppräkning av punkterna i Geijers ”liberala” sexualbrottsförlag 1976.
Männen från 70-talet har aldrig försvunnit och sexualliberalismen är fortfarande en stark ideologi i Sverige. Den visar sig bland annat i skrivningar i domar, hur rättsväsendets representanter uttrycker sig, hur det låter på nätet och hur oförblommerat debatter kan föras i media som visar på ett misogynt förhållningssätt till sexualitet.

Sexualbrottskommittén 2016 och dess betänkande bör ses i det sammanhanget; som en del av en större kontext där underströmmarna genom decennierna finns kvar. Det sexualliberala språkbruket, hänsynstagande till förövare, koncentrationen på fysiskt våld och en frånvaro av ett kvinnorättsperspektiv präglar hela utredningen.  Betänkandet lyckas ”gömma ” sina andra förslag bakom att förslaget om samtycke/ frivillighet. Betänkandet är därmed att betrakta som förrädiskt.

Sexualbrottsutredningen saknar ett kvinnorättsperspektiv

Sexualbrottskommittén hade alltså som uppdrag att bl a fokusera på om en samtyckeslagstiftning ska införas i svensk sexualbrottslagstiftning. Under ett sådant uppdrag är det av vikt att diskussionen om en sådan samtyckeslag synliggör vilka värderingar och föreställningar såväl som ålderdomliga attityder som kommer till uttryck när sexualbrott avhandlas både i utredningar och i domar såväl som i samhället i stort.
Inlägget Därför krävs en samtyckeslagstiftning behandlas vad samtycke är och nödvändigheten av att införliva det i svensk sexualbrottslag.  Där står bla

”Våldtäkt och andra sexualbrott är brott som till allra största delen drabbar kvinnor och flickor och som är allvarliga kränkningar av dessas mänskliga rättigheter, rätten till frihet från sexuellt våld. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld i både Sverige såväl som globalt.”  

Det här berör knappt betänkandet i sina förslag. De verkar inte kunna eller vilja förstå att våldtäkt och andra sexualbrott är ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Skrivningarna tycks snarare sträva efter att helt sudda ut ett kvinnorättsperspektiv. Våldet mot kvinnor sätts inte in i ett sammanhang och det är en stor brist att en sexualbrottsutredning att inte förstår vad våldtäkt är, vad den leder till för de brottsdrabbade och hur det grova sexuella våldet påverkar, främst kvinnor och flickor, på många olika nivåer i samhället.

Avsaknaden av ett kvinnorättsperspektiv återspeglas i betänkandet slutsatser och förslag. Vad som möjligen är ännu mer oroande är att utredningen tycks fokusera och förstärka föreställningen att våldtäkt är könsneutralt och att sexualiteten är jämlik. Det får nästan absurda följder som när utredarna ska förklara varför det inte ska vara straffbart att inte använda preventivmedel.

Under sådana förhållanden föreligger inte längre något uttryck för frivillighet och den sexuella handlingen måste upphöra för att brott inte ska begås. Det finns dock anledning att se annorlunda på saken om det först i efterhand upptäcks att preventivmedel inte har använts under den sexuella samvaron. Det skulle i den situationen vara en alltför långtgående konsekvens att straffansvar för sexuellt övergrepp skulle aktualiseras. Om ett samlag t.ex. har villkorats med att kvinnan använder p-piller för att samlaget inte ska resultera i en graviditet och det senare uppdagas att kvinnan har lämnat oriktiga uppgifter om det förhållandet är det inte rimligt att kvinnan i den situationen straffas för sexuellt övergrepp oavsett om en graviditet blivit följden av samlaget s 219

Utredarna väljer alltså ett exempel utifrån om en kvinna som inte använder p-piller istället för att ta det mycket större problemet med att kvinnor tvingas till abort för att män inte använder preventivmedel.  Mannen har åtminstone ett val att inte lämna sperma i en kvinna. Det valet har inte en kvinna eller en flicka i ett samhälle som med en uppenbar självklarhet utgår ifrån en sexualitet som har mannens utlösning i fokus. (P-piller kräver dessutom medicinsk noggrannhet -det gör inte en kondomanvändning.) Att utredarna väljer det exempel de gör, visar på en struktur i betänkandet – oviljan att ta ett kvinnorättsperspektiv.

Även BDSM-begreppet dvs sexuell sadism, behandlas på samma könsneutrala sätt.  Övervägande delen av det sadistiska våldet drabbar kvinnor, något som synliggörs i porren såväl som i samhället i stort där misshandlade kvinnor, även med tortyrinslag, är ett stort problem i samhället.

”Fällande domar kan komma att minska…
…bedöma en gärning som mindre allvarlig kommer att öka”

Utredningen betonar att de inte haft som uppdrag att skärpa straffen för sexualbrott men det hindrar uppenbarligen inte utredarna från att spekulera vidlyftigt att andelen fällande domar ”rent statistiskt” kommer att minska.

…så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs (se kap. 9 om förslagens konsekvenser). Om då antalet uppklarade brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att se ut som att antalet fällande domar sjunker.
s 184

Detta kan knappast tolkas på något annat vis än att oavsett hur mörkertalet minskar kommer inte fler fällas gärningsmän att dömas. Denna skrivning är att betrakta som kränkande mot kvinnor i allmänhet och mot de kvinnor & flickor  som kommer anmäla sexualbrott i synnerhet. Frågan är varför utredningen ser sig nödsakad att spekulera på det här sättet – särskilt mot bakgrund över att det finns idag finns en upprördhet över vidlyftiga friande våldtäktsdomar?
Inte heller hindrar det utredarna från att föreslå en brottsbenämning där minimistraffet är 14 dagars fängelse ( se nedan) och att i det sammanhanget återigen spekulera i att domar med låga påföljder kommer öka.

När vi nu dessutom helt tar bort kraven på våld, tvång eller utnyttjande av en särskilt utsatt situation som brottsrekvisit kommer utrymmet för att bedöma en gärning som mindre allvarlig att öka något. s 225

Utredningen har inte haft som uppdrag att färre gärningsmän ska åtalas eller att lindra straffen för våldtäktsmän. Varför väljer utredarna då det förhållningssätt de gör?

Våldtäktsbegreppet

Våldtäkt som brottsbenämning har funnits med i svensk rättshistoria länge. Brottet har varit omväxlande ett fridsbrott och ett sedlighetsbrott och har följt med i tiden när lagstiftningen har ändrats. I takt med att samhället har förändrats och kvinnors mänskliga rättigheter har kommit i fokus, framför allt under de senaste 20 åren, har våldtäktsbrottet också utvecklats. Dock har det under denna utveckling hela tiden funnits motkrafter som kritiserat den förändring som våldtäktsbegreppet kommit att innefatta, motkrafter som vill urholka begreppet och fokusera på det rent fysiska våldet, något som inte minst har märkts under de senaste åren, framför allt på nätet, men även i den offentliga debatten. Det finns anledning att inte vara naiv och låta sig luras och låta dessa antifeministiska strömningar få inflytande när kvinnors mänskliga rättigheter ska främjas.
Det finns även statistiska skäl att behålla ordet våldtäkt. Med en helt ny brottsbenämning försvåras möjligheten att jämföra våldtäktsbrottets utveckling. Det här avbrottet i kontinuiteten i brottsstatistiken och försvårandet av jämförelser, drabbar de som utsätts och kommer utsättas för grova sexualbrott dvs främst kvinnor och flickor. Kommer vi börja från år noll med statistiken? Utredarna skriver också:

En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld  s 188

Vad menar utredarna med den här meningen? ”Ge sken av”?
Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld.
Våldet som utövas ska alltså anses vara främst av mental karaktär. Forskning visar att kvinnor och flickor, som oftast är de som är drabbade av sexuellt våld, mest känner sig mentalt och psykiskt våldsutsatta. Tyvärr verkar inte Sexualbrottskommittén har förstått det utan väljer snarare att  införliva antifeministiska föreställningar i sina slutsatser. Exempel på det finns också i följande skrivning:

Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. s 189

Att en statlig sexualbrottsutredning 2016 överhuvudtaget använder en benämning som en ”riktig” våldtäkt och dessutom gör det utan att problematisera vilka dessa ”flesta” är och vilka värderingar de har: det är att befästa våldtäktsmyter.
Utredarna förtjänar skarp kritik för denna skrivning och dessa brister. Frånvaro av analys om vem som har fördelar av att sprida myter synliggör i bäst fall att utredarna är djupt okunniga och naiva och värsta fall att de själva står bakom dessa myter. 1976 ville Geijers sexualbrottsförslag urholka begreppet våldtäkt och 40 år senare 2016 vill sexualbrottsutredningen slopa ordet helt och anger myter som orsak. Kan myter få styra vid något annat tillfälle än då det rör sexualbrott? Skulle det var ok att använda myter inom skattelagstiftningen? Är kvinnors mänskliga rättigheter inte mer värda? I Sverige 2016?
Utredarna utgår ifrån just de gamla föreställningar och de myter som idag sprids på nätet om våldtäkt istället för förstå hur brottet drabbar kvinnor och flickor. Våldtäkt är våld. Våldtäkt är ett mentalt, psykologiska och socialt våld. Det finns inga ”riktiga” våldtäkter mer än hos dem som vill förringa brottet.

Överraskningssex, tjatsex , frozen fear , sömnsex

Utredarna använder ett språkbruk som används flitigt på tex Flashback: att ”överraska” någon  med sex:

Det har bl.a. varit fråga om situationer där gärningsmannen har överraskat målsäganden med en sexuell handling i en situation då målsäganden inte har förväntat sig det. Antalet fall förefaller inte vara särskilt stort, men handlandet är påtagligt straffvärt. s 178

”Överraskningssex” är i antifeministiska och manschauvinistiska sammanhang ett populärt sätt att förminska övergrepp och våldtäkt. Ett sådant språkbruk borde inte en sexualbrottsutredning använda utan att problematisera det.  Att” överraska” någon är ofta förknippat med en positiv händelse.  Det  hör knappast hemma i ett sammanhang då övergrepp/ våldtäkt diskuteras. Ett lämpligare språkbruk hade varit att använda orden ”plötsligt utsatt” i ovanstående stycke.

Utredarna kommer även in på det som kan kallas gråzonsvåldtäkter: tjatsex.

Det nu sagda innebär bland annat att sk ”tjatsex” inte kommer vara straffbart vid den lagstiftning vi nu föreslår.

Det är i grunden en rättssäkerhetsfråga att den som deltar i en sexuell handling med en person som har gett uttryck för en vilja att delta kan förlita sig på den uppgiften. ….kommer att finnas personer som i efterhand känner att deltagandet i en sexuell handling inte kändes ”bra” eller ”rätt” och att personen känner sig besviken för att det har inträffat. Om valet att delta frivilligt har kommit till uttryck genom ord eller handling måste den eller de andra som deltar emellertid kunna förlita sig på uppgiften och handla därefter utan att riskera straffansvar. s 199

Förutom att utredarna inte problematiserar och förklarar vad de menar med ordet ”tjatsex”, sprids också internaliserat en föreställning om att personer. vilket torde vara främst kvinnor trots det genusneutrala ordvalet, är ”besvikna” och därför skulle kunna anmäla ett sexualbrott som en våldtäkt. Detta är ett mycket förrädiskt sätt att skuldbelägga kvinnor och flickor som upplever sig utsatta för ett kränkningsbrott.
Vad är egentligen ”tjatsex”. Varför ska någon kunna ”tjata” på någon att ställa upp på en sexuell handling? Är det frivilligt då?  Eller en del av ett övergrepp? Istället för att diskutera det väljer Sexualbrottsutredningen att sprida våldtäktsmyter: den om att kvinnor anmäler för att de är ”besvikna” Det är kvinnofientligt och underblåser föreställningen om att kvinnor alltför lätt anmäler våldtäkt.

Kort tid innan betänkandet skulle vara färdigt kom studien från SÖS om att kvinnor som blir våldtagna oftast hamnar i en frozen fright reaktion under våldtäkter vilket leder till att det inte blir några fysiska skador. Utredarna skriver följande om frozen fright och hur frivillighet ska uttryckas i samband med denna reaktion:

Mot bakgrund av vad man i dag vet om bl.a. frozen fright-reaktioner kan det tyckas vara orimligt att ställa upp krav på att den som inte längre vill delta i en sexuell handling måste säga ifrån genom ord eller handling. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock ställa ett sådant krav på den som inledningsvis har gett uttryck för en vilja att delta, men som sedan har ångrat sig. Som angetts ovan ställs det inget sådant krav i den inledande interaktionen mellan parterna. s 199

Ovanstående måste tolkas som att den kvinna som stelnar  av rädsla ändå måste säga ifrån. Hur ska det gå till? Utredarna väljer alltså att lägga hela ansvaret på den som befinner sig i en frysreaktion och hänvisar till rättssäkerhetsskäl. Det är naturligtvis ett val och inte någon som man ”måste”.
Vad händer om en kvinna blir stel av rädsla om en man plötsligt börja eskalera våldet och övergår till analsex och /eller sadism?  Det borde åläggas den andre att inhämta samtycke tecken på frivillighet vid varje tillfälle. Att vända en rädsle-reaktion mot den som befinner sig i denna rädsle-reaktion är ingen rättssäkerhet för denna person – oftast en kvinna eller flicka.
Det är också ett förrädiskt språkbruk att använda ordet ”ångra sig”. Att kvinnor ångrar sig är en föreställning  som florerar i antifeministiska kretsar – en föreställning som också återfinns hos rättsväsendet. Utredarnas språkbruk och ställningstagande är – återigen kvinnofientligt.

Betänkandet vill ta bort sömn och medvetslöshet som utnyttjandefall för ett sexualbrott med motiveringen att det inte finns anledning att behålla detta i lagtexten. Övriga utnyttjandefall vill utredningen behålla. De skriver:

att det inte är främmande att väcka partnern med sexuella närmanden. Sett i sitt rätta sammanhang kan ett sådant handlande inte rimligen bedömas som brottsligt. Det bör därför finnas ett visst utrymme för att bedöma sexuella handlingar som riktar sig mot en sovande person som tillåtna. Detta bör dock förutsätta att det föreligger en nära relation mellan de båda personerna och att de sexuella handlingar som förekommer är av mindre integritetskänsligt slag. s 211

Skrivningar som ”sett i sitt rätta sammanhang”, ”visst utrymme” och ”nära relation” är alla godtyckliga och kan missbrukas.  Utredarna verkar oroliga för att det finns risk att någon i ett parförhållande dvs att någon i en nära relation skulle anmäla den andre i onödan?  Det är svårt att deras oro här. Menar de att det skulle vara ett problem med okynnesanmälningar?
Dessutom kan det även i en långvarig relation förekomma sexuella övergrepp, t om systematiska, som går sker just på det sätt som utredarna beskriver som oförargliga. Var täcks dessa övergrepp in? Finns det inte risk att utredarna förringar och normaliserar sexuella övergrepp mot en sovande partner i ett könsojämlikt förhållande?

Hänsyn till gärningsmannen

Synen på ordet våldtäkt hänger intimt samman med synen på förövaren – våldtäktsmannen.  Sexualbrottskommitténs betänkande tar ett gärningsmanna-perspektiv vilket framkommer bland annat i detta stycke:

Det finns också en risk för att den utsatte inte tror att en anmälan kommer att leda till åtal eller fällande dom om det inte finns bevis för misshandel eller hot i samband med övergreppet. På samma sätt kan gärningsmannen ha svårt att acceptera ett åtal för våldtäkt om våld inte har förekommit vid gärningstillfället. s 184

Om Sexualbrottsutredningen månar om att gärningsmannen ska ”acceptera” ett åtal och därför vill slopa ordet våldtäkt – vems integritet ”skyddas” då med titeln på betänkandet: ”Ett starkare skydd för den sexuella integriteten”?

Utredningen ger alltså intryck av att det är av pga våldtäktsmyter och av hänsyn till gärningsmän som utredarna vill slippa ordet våldtäkt.  Något annat skäl går inte att hitta.  Särskilt märkligt blir utredningens aversion mot brottsbenämningen då utredarna själva skriver:

I själva verket krävs ringa våld för att våldtäktsbestämmelsens krav ska vara uppfyllda.

Utredarna verkar också oroliga för att våldtäkt kommer anmälas i onödan –igen – genom följande skrivning.

När lagstiftning utformas i syfte att värna den sexuella självbestämmanderätten måste det även beaktas att alla lagstiftningsåtgärder som kan skydda självbestämmanderätten också inskränker den. En avvägning måste alltså ske så att inte lagstiftningen går för långt s 203

”Går för långt? Finns det inte större anledning att oroa sig för att det sexuella våldet fortfarande är så utbrett och att så få, framför allt kvinnor och flickor, anmäler övergrepp som våldtäkt?  Är utredarna verkligen oroliga för att kvinnor och flickor ska gå ”för långt” när de upplever övergrepp? Skrivningen visar vilket perspektiv utredarna genomgående tycks ha – det är ett hänsynstagande till gärningsmän och inte till de som utsätts för sexuellt våld.
Det är värt att betänka att genom att Sexualbrottsutredningen föreslår den mindre distinkta benämningen ”sexuellt övergrepp” kommer därigenom också – som av en händelse – alla våldtäktsmän försvinna. Vem/vilka tjänar på det?

Brottsbenämningen ”kränkning” leder fel – avsiktligt?

Sexualbrottsutredningen 2016 föreslår en helt ny brottsbenämning:” kränkande sexuellt övergrepp”.  Att använda en brottsbenämning som i sig själv utgår från själva grunden för vad det grövsta sexualbrottet, våldtäkt, konstitueras utav blir mycket märkligt. Detta särskilt eftersom straffskalan föreslås vara mildare än för våldtäkt/motsvarande. Risken är överhängande att en fokusering på kränkningen, som ju är det som den våldtäktsdrabbade känner, istället för att leda till en skärpt påföljd, blir en mildrad sådan.  Förslaget att införa ett brott som sexuell kränkning blir då i praktiken något som gynnar gärningsmän och inte brottsoffer.
Det finns en struktur i rättsväsendet att de genomgående i sexualbrottsmål väljer en lindrigare brottsbenämning än en strängare. Med kunskap om denna struktur finns en överhängande risk att en förmildrad våldtäkt, som utredarna kallar ”kränkning”, i den rättsliga tillämpningen kunna ”övertrumfa” det grövre brottet. Det är inte en bra utveckling i ett samhälle som säger sig se mäns våld mot kvinnor, där sexuellt våld ingår, som ett allvarligt brott. Att införa ett brott som förmildrar en våldtäkt är att gå precis motsatt väg – det förminskar allvaret i sexualbrottsrelaterad brottslighet.
Det finns ytterligare en komplikation med att använda en benämning som ”kränkning” vilket inte alls utredarna verkar beröra.  Vid fällande dom rörande tex våldtäkt fastställer domstolen ett skadestånd till målsägande som till stor del utgörs av en kränkningsersättning dvs en ersättning för den kränkning som våldtäktsoffet utsatts för. En brottsbenämning som kallas ”kränkning” bidrar till förvirring om vad en kränkning är. Det är olyckligt om rättstillämparen väljer, förutom risken att nedvärdera sexualbrott, att införa olika sorters kränkningar i den rättsliga hanteringen.

Oaktsamhets-begreppet leder till mildare domare

Sexualbrottsutredningen föreslår ett nytt brott: oaktsamt sexuellt övergrepp/våldtäkt.
Oaktsamt sexualbrott är inte ett uppsåtsbrott.

De utmärkta feministiska forskarna Sutorius&Kalldahl  anger:
”oaktsam våldtäkt är en logisk motsägelse eftersom våldtäktsbrottet i sig handlar om att uttrycka sin egen vilja genom att övervinna någon annans vilja”

Är inte sexualbrott alltid ett uppsåtsbrott precis som forskarna ovan pekar på?  Ska Sverige ha brottsbenämning som är ologisk på sexualbrottsområdet?
Även förslaget att införa oaktsamt sexualbrott har ett tydligt gärningsmannaperspektiv. Utredarna skriver:

Det ger bättre förståelse för vad gärningsmannen har dömts för. En gärning som har begåtts av oaktsamhet kommer att vara mindre allvarlig än motsvarande uppsåtliga brott

Dessutom föreslår utredarna mycket mildare straff oaktsamma brott.

Oaktsamhetsbrott är mindre straffvärda än motsvarande gärning som utförs genom medvetet handlande från gärningsmannens sida. s 107

Minimistraffet för oaktsamt sexuellt övergrepp och oaktsam sexuell kränkning bör alltså vara fängelse, vilket i praktiken innebär att fängelsestraff från 14 dagar kan dömas ut.

Det finns stor risk att det istället för att samtycke/frivillighet ska normalisera ett samhälle med färre sexualbrott, så leder användningen av oaktsamt brott till att de sexuella brotten trivialiseras.  Utredarna pekar själva på att det i Skottland har utdömts lägre straff efter att oaktsamhetsbegreppet införts. Det är dock inget som verkar hindra Sexualbrottsutredningen 2016 att föreslå samma lagstiftning. Det kanske snarare är tvärtom – att utredarna strävar efter samma utveckling i Sverige?
Förslaget att ett sexualbrott endast ska leda 14 dagars fängelse är att betrakta som ett förakt för kvinnors mänskliga rättigheter.
Parallellerna till Geijers sexualbrottsförslag 1976, som ville sänka straffen betydligt för sexualbrott (i praktiken skulle inte våldtäkt leda till fängelse utan döpas om och bli ett bötesstraff) är uppenbara. Vad har hänt på 40 år? Styr samma värderingar idag – som då?
Istället för att föreslå ett sexualbrott utan uppsåt med milda påföljder borde Sexualbrottsutredningen 2016 föreslagit att likgiltighetsuppsåt alltid bör användas vid sexualbrottsmål, om inget annat uppsåt framstår som självklart.  Likgiltighetsuppsåt används idag i svensk rätt men dock har det knappast någon gång använts i ett sexualbrottsmål. Däremot används det mot kvinnor ( Se tex Inlägget Omvända domar  – då våldsutsatta kvinnor utreds och döms Fall 9. ) Att likgiltighetsuppsåt inte används i just vid sexualbrottsmål  är en värdering i  sig – vilket leder till att gärningsmän frias.  Det här typen av uppsåt skulle tex kunna användas mot män som påstår att de våldtagit i sömnen – och att de brukar gå i sömnen. Då skulle också påföljden bli längre – definitivt längre än 14 dagars fängelse.

Gradering – vem bestämmer?

Utredningen föreslår utökade graderingar för sexualbrotten; synnerligen grovt, grovt, normalt liksom mindre allvarligt brott.
En gradering innebär alltid att någon utifrån sina värderingar avgör hur grovt brottet är – något som många gånger inte alls visar sig stämma med hur brottsoffret uppfattar brottet. Vilken nivå på brottet som väljs har alltså mindre med gärningen att göra utan mer med värderingar, attityder och föreställningar hos den som väljer brottsrubricering. Det kan då upplevas som ytterligare en kränkning när det brott som en kvinna utsätts för, förminskas istället för att ses på med allvar.
Betänkandet anser att mindre allvarliga brott kommer öka. Det är inte en önskvärd utveckling då redan idag få gärningsmän fälls och påföljderna är låga. En utökad gradering av sexualbrott är inte heller en bra förändring då erfarenhet visar att sexualbrott redan idag nedgraderas – precis som för övrigt Sexualbrottskommittén själva anger kommer att ske med de förändringar som de föreslår på sexualbrottsområdet.
Gradering har i praktiken blivit ett praktiskt sätt för ett antifeministiskt rättsväsende att förringa brott mot kvinnor och barn och därigenom skydda gärningsmän. Den som har mest fördel av en gradering är alltså inte brottsoffer utan de som begår övergrepp. Gradering av sexualbrott är sålunda fel väg att gå framåt. Istället bör/ska alla sexualbrott uppgraderas till grov form för att minska godtycklighet så som redan gäller idag för det könade brottet grov kvinnofridskränkning,

Sexualbrott mot barn – utredarna fokuserar på fysiskt våld

I likhet med att utredarna vill slopa ordet våldtäkt vill de också ta bort det gällande barn.

Om brottsbeteckningarna för våldtäkt och sexuellt tvång ändras vore det ologiskt att ha kvar brottsrubriceringen våldtäkt mot barn. s 192

När utredarna ska beskriva vilka brott mot barn de ser som allvarliga använder de ord som :

offrets liv har varit i fara, gärningen utförts på………ett särskilt plågsamt eller förnedrande sätt……..att brottsoffret har orsakats svårare bestående kroppsskador… ..ett söndertrasat underliv ....offret hållits som fånge… .Naturligtvis ska det dock särskilt beaktas barnets unga ålder…..dessutom utgå ifrån att penetration medför särskilt stora fysiska skador, s 245

Utredarna fokuserar alltså på barns fysiska skador när de också borde, eller till om med skulle, resonera om mentala skador och livslånga trauman av att utsättas som barn. Genom att helt fokusera på fysiska skador kommer de gärningsmän som begår våldshandlingar där de är ”försiktiga” eller väljer annan ”lindrigare” övergreppsmetod att dömas mildare. Det är väl knappast den effekten som utredarna eftersträvar?  Parallellerna med utredarnas uppfattning om att ordet ”våld” i ordet våldtäkt – att det endast skulle vara fråga fysiskt våld – till hur de resonerar om övergrepp på barn är tydliga. Det är lika olyckligt oavsett när myter styr men det blir särskilt beklämmande när dessa myter drabbar barn.
Det får absolut inte råda något tvivel om att samhället ser mycket strängt på att utsätta ett barn för det grövsta sexualbrottet. Men utredarna skriver

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl för att behålla en särskild rubricering för de mindre allvarliga brotten mot personer som inte har fyllt femton år. s 227 

Förutom barnets ålder bör även det enskilda barnets utveckling beaktas. s 246

Varför ett fokus på det ”enskilda barnets utveckling”? Är inte alla barn skyddsvärda oavsett vilken kroppsutveckling det enskilda barnet råkar ha? Ska fortfarande domstolar ( ofta dess äldre män) tycka till om kroppsutveckling hos  tex 12-åriga flickor ?
Varför, trots att utredningen vill framstå som de ser övergrepp på barn som allvarligt, har de perspektiv som snarast vill förringa sexualbrott mot barn? En kommer osökt att tänka på Geijers sexualbrottsförslag 1976 som ville göra barn mer sexuellt tillgängliga. Är beskrivningarna ovan hur barn skadas fysiskt, snarare att ses som en modern omskrivning av samma inställning som 1976?
Utredarna föreslår när det gäller straffskalan, för det som de vill kalla mindre allvarligt sexualbrott mot barn, att det ska vara max 4 år.

fängelse i högst fyra år för brott som bedöms som mindre allvarligt s 255

 De föreslår alltså ingen undre gräns. Vad innebär det i praktiken? Att våldtäkt mot barn kan dömas som mindre allvarligt om barnet inte får tydliga fysiska skador (trauma bryr sig ju inte utredarna om) och vilka skulle leda till milda påföljder? Hur milda påföljder kan gärningsmän som begår sexualbrott mot barn få? Ett år eller mindre?

Omvänd ”jämställdhet”:
Sexualbrottsutredningen 2016 fokuserar på att hjälpa heterosexuella män

Som redan har nämnts saknar Sexualbrottskommitténs betänkande ett kvinnorättsperspektiv. Det är baksidan av strävan att vara könsneutral. Våldtäkt är inte, och har aldrig varit en könsneutral företeelse. Våldtäkt utgör både nationellt och globalt ett utav de mest allvarliga formerna av mäns våld mot kvinnor.
Utredningen tar dock på upp ca 1.5 sidor (sid 400-401) vad de föreslagna åtgärderna kommer att ha för effekter på jämställdheten. Märkligt nog ägnas jämställdheten mellan män och kvinnor bara en mindre del av dessa 1.5 sidor. Det är självklart att HBTQ-personer ska ha samma möjlighet till hjälp men det står inte i motsättning till kvinnors rätt. Däremot är det märkligt att utredningen ägnar mer utrymme åt att män (heterosexuella får en förmoda) ska kunna anmäla övergrepp och att det är det anses utgöra ytterligare ett skäl att våldtäktsbegreppet ska försvinna. Det är svårt att ta utredningen på allvar här. Menar utredarna att det är ett lika stort problem att män våldtas av kvinnor som att kvinnor och flickor våldtas av män? Utredarna skriver i slutet att det inte innebär att förringa att kvinnors brottsutsatthet men det är just det utredarna gör – förringar kvinnor och flickor som utsätts för brott och det gäller inte endast på dessa 1.5 sidor utan genomgående i hela utredningen.

Vems sexualitet styr – vems sexuella tolkningsföreträde?

I Sexualbrottskommittén saknas ett resonemang om vad som konstituerar sexualiteten. I Helena Sutorius bok;”Bevisprövning i sexualbrott”  i kapitel  1.1 ”Våldtäktsbrottet ur ett könsperspektiv” anger författaren att uppfattningen om sexualitet inte är uppbyggd ur ett könsneutralt perspektiv utan från en normalitetsuppfattning från ett manligt perspektiv och skriver:


”Alla kulturellt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor förstoras i ett våldtäktsmål.”

 ”Utgångspunkten är inte endast en generell androcentrism, utan kan rentav beskrivas som en falloscentrism.”

” ….innebär att sexuell lust är detsamma som att tillfredsställa mannens fallos genom penetration”

 ”Den kvinnliga sexualiteten tolkas sedan utifrån denna ”sanning” och innebär därmed antingen att kvinnans lust sammanfaller med mannens eller inte kan förstås”

För synen på våldtäkt betyder detta att man skapar grogrund för olika myter tex att en kvinna kan bli tillfredsställd av den penetration en våldtäkt innebär”

 ”Problemet är att mannens syn tar över när det uppstår en konflikt.”


Detta är centralt för att förstå de myter som existerar, hur kvinnor skuldbeläggs, hur mäns tolkningsföreträde är utgångspunkt, t o m när det diskuteras samtycke/frivillighet eller, som visas ovan, där utredarna ägnar mycket utrymme åt våldtagna, heterosexuella män.
Det är en brist i en sexualbrottsutredning som vill vara modern, att inte resonera om hur samhället, jurister och lagstiftningen, utgår ifrån en sexualitet som bygger på mannen och hans tillfredsställelse.  Då blir perspektiven förskjutna vilket påverkar hela utredningen och istället för att öka jämställdheten, bidrar Sexualbrottskommitténs betänkande och dess slutsatser till att ytterligare öka könsojämlikheten.

Sammanfattning

-Betänkandet saknar ett kvinnorättsperspektiv. Det påverkar alla betänkandets slutsatser och förslag. En sexualbrottsutredning bör ha ett klart kvinnoperspektiv eftersom sexualbrottet är könat.

-Våldtäkt ska behållas som brottsbenämning.

-”Sexuell kränkning” bör ej användas som benämning för ett sexualbrott.

-Oaktsamhetsbrottet bör ersättas med uppsåtet likgiltighetsuppsåt som alltid bör användas vid sexualbrott om inget att annat uppsåt framstår som självklart.

-Sexualbrott mot barn ska ses som extra allvarligt och våldtäkt mot barn ska, precis som för vuxna, behållas som brottsbenämning. Den brottsbenämning som kallas sexuellt övergrepp mot barn ska behållas som den är idag.

-Samtliga sexualbrott bör benämnas som grova som utgångspunkt i likhet med brottet grov kvinnofridskränkning

-Påföljderna rörande sexualbrott ska varken ”nyanseras” eller ”mildras”så som utredarna anser.

Slutord

I avsnittet om förslagens konsekvenser skriver utredarna:

Förslagen om en ny sexualbrottslagstiftning syftar till att åstadkomma en mer modern sexualbrottslagstiftning som är i bättre samklang med en nutida syn på sex och samlevnad. s 400

Vem bestämmer hur den nutida synen på sex och samlevnad är? Är det
ett polisväsende som anser att kvinnor överdriver när de anmäler våldtäkt och att en våldtagen kvinna eller flicka ska bete sig enligt ett färdig facit på rätt beteende,
gärningsmän och deras advokater,
antifeminister i media och eller på nätet som på Flashback eller i kommentarsfältet på Dagens Juridik,
ett domstolsväsende som t ex anser att en kvinna håller ihop benen av ”blygsel”, att en kvinna som skriker ”sluta” är ”triggande” eller att en man i sin ”dominanta roll” utövar våld mot en kvinna, så som det skrivs i”nutid”?
Eller vem?
En ”nutida syn” ihop med utredningens språkbruk och förslag påminner alltför mycket om den Geijerska tidens syn på en ”liberalisering”  dvs att mäns rätt till sex och sexualiserat våld anses ”modernt” och att kvinnors sexuella ”frigörelse” är att själva ta ansvar för att inte utsättas för våldtäkt.

Det mest allvarliga sexualbrottet våldtäkt är ett känsligt men det är också ett viktigt begrepp och ska inte ersättas med en annan benämning. Våldtäkt signalerar brottets allvar. Det finns, som nämnts ovan, historiska såväl som nutidshistoriska skäl att ordet ska behållas.  Utredningens bokstavstrogna tolkning av ”våld” utan att sätta det i en kontext där våldet är en del av mäns våld mot kvinnor, bidrar till könsojämlikheten.
Genom att införa ordet ”kränkning” som benämning på ett sexualbrott kommer utredarna också att därigenom förminska våldtäktsbrottet ytterligare genom att inte omfatta att våldtäkt är ett kränkningsbrott. Istället mildras straffskalan.
Oaktsamhetsbegreppet använder utredarna som ytterligare ett sätt att dels förringa sexualbrott och dels mildra påföljderna ner till 14 dagars fängelse. Vilka signaler sänder utredarna ut då rörande allvaret i att begå ett sexualbrott? Vilka normer vill de få gehör för genom det här förslaget?

Utredarna kritiserar inte domstolar och de problematiserar inte de antifeministiska attityder som kommer till uttryck i domar eller som finns i rättsväsendet i övrigt. Snarare låter de kvinnoföraktande domar få vara ett facit som de tar avstamp ifrån i sina resonemang.
Utredningen har sålunda fallerat helt i det mest grundläggande uppdraget: att utreda dem rättsliga hanteringen av sexualbrott och hur rättstillämparen, på alla nivåer, och tillse att kvinnors och flickors rätt till sexuell säkerhet och integritet skyddas.

Betänkandet är att betrakta som ett antifeministiskt verk. Det ansluter till en sexualliberal agenda som alltid stärker det redan rådande manliga sexuella tolkningsföreträdet på bekostnad av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Är det inte dags att reagera och protestera mot ett sexualbrottsförslag som förringar sexualbrott mot kvinnor och flickor? Så som kvinnorörelsen gjorde 1976?

(Samtliga understrykningar i citaten från Betänkandet är inläggsförfattarens.)
Annonser

Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret med att spinna vidare på temat i förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute,  dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ”ljugande” anses vara ett växande, alternativ stort problem och att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna.

De kvinnor och flickor som anses ljuga, kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De  fall som redogörs för nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel.  Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som fanns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.   Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är.  I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse har drabbat någon kvinna men däremot finns många exempel på hur rättsapparaten behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar just den föreställning som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp att det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att dessa föreställningar om falska våldtäkter är ett problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”

Det borde efter den ovannämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av dessa fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.

Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem, utan också driva falsk tillvitelse-utredningar.  Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesens hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” ska ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts  av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Del 6) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem och samtidigt började också media uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelse-dom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelse-fallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

I inlägget redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen beskrivs lite mer detaljerat, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är mer kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det verkade godtas utan större problem att han ändrar sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog framkommer det att vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till.  Flickan säger att hon inte har skrivit dessa. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan stämmer det inte med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape” m m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denna rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma” samt om de dvs andra personer tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger själv att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots allt detta och kvinnoklinikens undersökning utreds och senare fälls flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet.

Våldtäkten förblir outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ideala offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman.  Efter de första anmälningar följer fler, bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är fråga om att en barnvåldtäkt har skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa henne (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att det kan vara så att den misstänkte skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt.  Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att första samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Med funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hur man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är, varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen denna gång och hur skulle hon orka blir förhörd ytterligare och ännu mer ifrågasatt? När inga åtgärder från polisens sida genomförs för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart?
Men tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan, misstänkliggjort henne, och omvänt utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott, kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med åtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans och i hennes mammas bostad, där kvinnan också har befunnit sig tidigare under kvällen. De hittar liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven ska de i så fall utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här underliga och oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för våld innan och det finns vittnen som har sett blåmärken utreds inte det. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse, och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras efter hand.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till män för det gör han redan med en annan tjej. Men inte heller detta utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes, och hans kompis, i efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits gott om tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälan, ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador, där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot får ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir dunkelt och varför polisen anser att han kan ”veta” om målsägande har ”ljugit”.

Efter ca fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol, att ett sådant misstag (?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av fallet eller hur illa det har sköts. Men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och att hon gjorde det för hämnas på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna på 20 år anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runtomkring, och utredaren märker det, genomförs ett förhör. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. (Under tingsrättsförhandlingar påstår utredaren att en ”massa” försök har gjorts för att få tag på målsäganden.) Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) mer eller mindre frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan.

I förundersökningen har utredare skrivit om orsaken till anmälan ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville och att målsägande uppger att det dock inte var någon regelrätt våldtäkt så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså inte utredande polis gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

I och med att kvinnan säger att ingen ”regelrätt våldtäkt har skett” anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen verkar nu bortblåst. Nu först kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, är med. Bara ett biträde ska vara med. I det ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon varit otrogen.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C. och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att  B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efter händelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså  ensam med en manlig förhörsledare och de ska prata om sex och samlag.

Flickan säger inte mycket i detta förhör, det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan 15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket kan anses vara till men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B som alltså är 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar.  Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A  då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med dessa pojkar är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem. De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka ( ”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle vara till ”men” för utredningen om vårdnadshavaren är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman fått sitta med.  Det var ju flickans mamma som fattat misstankar och anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för;  om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.

Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik.  Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig  i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon friades i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade prövningstillstånd och flickan är dömd för att ha ljugit om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-16 årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen kommer tro på henne och samhället och polisen kommer stödja den misstänkte. Ingen kan veta vilka komprometterande meddelanden som dyker på Facebook eller liknande senare som det inte går att värja sig mot.

Fall 7.

En invandrarkvinna anmäler misshandel tar tillbaka anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt en av de första i sitt slag. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? Frågan är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part för att få till stånd en fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses kunna ha ”ljugit” eftersom polisen inlett en utredning om falsk tillvitelse mot henne i ett annat ärende. där hon även fälldes för brottet (denna utredning är ogranskad).  Trots att kvinnan vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument på att hon bevisligen har utsatts för en tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu, utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan har inte fått något särskilt stöd i utredningen och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs utredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd alls.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då tillbaka sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Trots att det i hennes berättelse framkommer annat som kan vara våldtäkt utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex, hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens synes ha den ringaste kunskap om vad våldtäkt är för ett sorts brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ideala brottsoffret tillåts styra.  Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Denna våldtäktsanmälan lade polisen (troligen) ner ganska omgående.

Nu uppstår den absurda situationen att kvinnan tvingas betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen,utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts? Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad – och kanske traumatiserad – när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis? Eller försöker de rentav skyla över det tidigare ointresset med hennes våldtäktsanmälan genom att – så fort de får chansen – visa att kvinnan ”ljugit”?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dålig kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelse-mål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att den målsägande inte vill delta. I falsk tillvitelse-fallen är det tvärtom. Oavsett om det finns någon målsägande eller inte, anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t o m då det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir  uthängd som ”ljugande hora” med namn, p-nr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kommer alltid att vändas emot dem. De blir s k ”safe targets”. Det visar t ex fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända igen och frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla misogyna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov, som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t o m så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelse-mål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra, används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.*
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns  på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokollen om polis inte ens vet vad det är de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan – eller efter.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom;  som en följd utav  att dessa fall blir så omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen har personligen drabbats hårt, påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.

Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 

*Det gäller alltså dessa ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.

Polisens #kvinnosyn Del 6 : Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter

Vår granskning av polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret fortsätter med att synliggöra hur polisen å ena sidan delar ut varningar till och skuldbelägger kvinnor och å andra sidan påstår att kvinnor okynnesanmäler våldtäkt.

Det finns en uppenbar motsägelse mellan ”råd” från polis till kvinnor att akta sig och att de samtidigt anser att falska våldtäkter är ett problem. De här ”råden”  verkar leva ett eget liv och idén om att kvinnor ljuger lever ett annat och de  ses inte i ett sammanhang. Men det ska vi göra nu. Vi kommer först visa på ett antal exempel där polis gått ut i media och varnat kvinnor och flickor från att röra sig fritt för att därefter visa hur poliser i olika sammanhang också skuldbelägger kvinnor för mäns våldsutövande.  Sist men inte minst tar vi upp tillfällen där polis vid ett antal tillfällen tydliggjort sin inställning att kvinnor och flickor diktar upp om att de blivit våldtagna och att det är ett mer eller mindre stort ”problem” för polisen.

Låt oss först titta på hur det kan låta i media när polis varnar kvinnor. Nedanstående artiklar är bara exempel som förekommit i media. Det finns säkert många fler och sådana som inte har nått media men där samma information når kvinnor och flickor på annat sätt.

Polis varnar kvinnor och flickor för att gå ut ensamma

I mars 2012 varnade Polisen i Västernorrland kvinnor i Örnsköldsvik.

Efter två gruppvåldtäkter – nu varnar polisen Örnsköldsviks kvinnor. Gå inte ut ensam.

– Vi måste göra det tills vi vet mer, det är oansvarigt att inte varna. Som kvinna ska man tänka sig för och inte gå ut ensam fredag och lördag natt i Ö-vik. Det handlar helt enkelt om att tänka sig för lite extra

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14580737.ab

De anser alltså att de tar sitt ansvar när de varnar kvinnor.  Men hur tar de själva sitt ansvar med att utreda våldtäkterna?
I en tidningsartikel från 2014 redogörs för hur polisens agerade 2012, då varningen gick ut.

* En 18-årig kvinna sa sig ha blivit våldtagen av mer än en man natten mot den 4 mars. Utredningen startade – och lades ned – utan att polisen hade någon misstänkt.

* Den 23 mars uppgav en kvinna att hon hade blivit förföljd av en man i centrala Örnsköldsvik när hon var till väg till en restaurang. Enligt kvinnan tog mannen tag i hennes ansikte. Händelsen rubricerade som ofredande. Polisen stängde ärendet utan att ha någon misstänkt.

* En 24-årig kvinna anmälde att hon den 24 mars hade råkat ut för grov våldtäkt, alternativt försök till grov våldtäkt. Kvinnan att hon hade blivit överfallen av flera män och att hon hade blivit indragen i Örnparken – mitt i Örnsköldsvik.

I juni 2012 lades utredningen ned.

http://www.allehanda.se/angermanland/ornskoldsvik/polischefen-tror-pa-nedlaggning

Samtliga tre ärenden som föranledde att Polisen i Västernorrland varnade kvinnor lades alltså ner ganska omgående.  Det synes alltså ha varit viktigare att skrämma kvinnor än att utreda på ett engagerat och drivande sätt. Polisen i Västernorrland har för övrigt fått kritik i ett antal JO-anmälningar rörande nedlagda våldtäktsutredningar.

I september 2013 greps tre män, ett fall som senare föranledde artikeln om ovannämnda nedlagda utredningar, efter en uppmärksammad anmälan om våldtäkt där en flicka utsattes för grovt sexuellt våld. Utredningen lades ner två gånger och öppnades en tredje gång efter kritik från Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. De tre männen dömdes så småningom men i domen anges att männen bör visas hänsyn eftersom ärendet dragit ut på tiden och de fick därför ett milt straff (givetvis är det ytterst pressande även för brottsoffret men hennes lidande p g a schabblandet nämns inte i domen). Polisens okunskap och ointresse hjälpte alltså gärningsmännen.

Det visar att det var lätt att varna kvinnor och svårt att försöka göra lagföra de som är orsak till varningen. Det anses vara att ta ansvar att åstadkomma otrygghet för kvinnor men att utreda våldtäkter och andra övergrepp anses inte förknippat med något särskilt ansvar. Polisen i Västernorrland benämner också utredningar som att de har ”bra kvalitet”. Vad denna kvalitet består av utreds däremot inte. Bra kvalitet borde dessutom anses vara något de själva åstadkommer och inte något som åligger brottsoffret.

Problemen med våldtäkter är att man ofta vet så lite. Därför bör vi göra som vi gör. I det senaste fallet i Ö-vik kan jag inte detaljerna, men vet att det var bra kvalitet på anmälningen inledningsvis.

I april 2012 varnade Polisen i Västmanland kvinnor i Västerås efter att flera överfall.

Polisen varnar kvinnor: Spring inte ensamma

Ytterligare en kvinna har blivit attackerad i Rönnbyspåret. Polisen uppmanar nu kvinnor att inte springa ensamma i skogen.

– Ha i så fall telefonen beredd och var väldigt uppmärksam. Annars är mitt råd att springa med en kompis, säger kriminalinspektör Britt-Marie Östman.
– Men de har inte gett något hittills. Vi är inte nära något gripande
.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1619775-polisen-varnar-kvinnor-spring-inte-ensamma

I november 2013 varnade Polisen i Stockholm kvinnor på Lidingö. 

Polisen varnar ensamma kvinnor

De råa överfallen på kvinnor som skett på Lidingö har satt skräck i befolkningen. Flera kvinnor berättar att de inte vågar gå ut på kvällarna
…har två kvinnor under kort tid överfallits och misshandlats brutalt av en okänd man på Lidingö.
Polisen tror att övergreppen kan ha begåtts av samma man.

 …nytt överfall skett som kan ha koppling till de två tidigare.

På grund av de brutala överfallen varnar nu Lars Byström Lidingöborna för att ge sig ut på kvällarna.
– Vi vill inte skapa någon jättepanik och oro på Lidingö. Men vi vill uppmana allmänheten att inte gå ut där det är som mörkast. Välj andra vägar och var försiktig. Ska man ut och jogga eller gå ut med hunden så gör det i sällskap med någon annan, säger han och påpekar att överfallen har hög prioritet hos polisen.

http://www.mitti.se/polisen-varnar-ensamma-kvinnor/

Polisen väljer här att använda ord som ”allmänheten” trots att det framkommer att det är kvinnor som råkat illa ut och det är kvinnor de avser att varna.

I oktober 2014 varnade Polisen i Värmland kvinnor i Hagfors.

Polisens varning; Rör er inte ute ensamma

Polisen i Hagfors går nu ut och varnar kommunens kvinnor och flickor.
Efter den senaste tidens våg av sexualbrott vill man inte att kvinnor rör sig ensamma.

– Den här informationen har vi även gett till företrädare för kommunens skolor som kommer att prata med sina elever och deras föräldrar, säger polisens pressinformatör Tommy Lindh.

 Polisen i Värmland jagar en misstänkt våldtäktsman som man tror har begått minst 13 sexualbrott den senaste tiden.
Han har gjort många grova övergrepp under kort tid och verkar vara motiverad – så att ingripa själv avråder vi starkt ifrån utan man ska kontakta polisen, säger Tommy Lindh.

 Polisen har nu gått ut med konkreta råd till kvinnor som rör sig i Hagfors.
– Vi vill att kvinnor ska vidta de försiktighetsåtgärder de kan göra. Att man så långt det är möjligt har sällskap med varandra när man rör sig från punkt A till punkt B. Att man kopplar upp sig på telefonsamtal med någon om man behöver röra sig ensam, säger Tommy Lindh.

Informationen har även getts till kommunens skolor som ska informera elever och deras föräldrar om försiktighetsåtgärderna. Meddelandet ska gå ut till elever i alla skolåldrar.

http://www.expressen.se/gt/polisens-varning-ror-er-inte-ute-ensamma/

Tio av dessa överfall lades ner men utredningarna fortsatte för de tre grövsta fallen men även de lades senare ner. Polisen i Värmland lyckades inte – eller förmådde inte –att utreda och lagföra någon/några skyldiga för dessa överfall men signalen att kvinnor ska vara rädda förmådde de få ut och de lyckades t o m att varna flickor via skolorna. Vad betyder det för uppväxande flickor och deras känsla att även de ska ha rätt till säkerhet? Ska de redan som barn via den lärande organisationen som skolan är, få information att omvärlden är osäker för flickor och att de själva har ansvar för sin säkerhet – inte polisen?

Det är också intressant att Polisen i Värmland även lade ner förundersökningen rörande den våldtäktsanmälan som en elev anmälde på Lundbergs internatskola.
Det dröjde tre veckor innan den misstänkte hördes trots att det är viktigt att förhör sker så snabbt som möjligt efter händelsen. Det hävdades att ”ord stod mot ord” dvs om inte mannen erkände så hände inget eftersom kvinnan kanske ljugit. På något annat sätt går inte att tolka det uttrycket.

Våldtäktsanmäld Lundsbergselev fortfarande inte förhörd

Trots att det gått en vecka har den anmälda eleven inte förhörts.

http://www.nwt.se/storfors/article1688442.ece?service=refresh

Polisen i Värmland verkade dessutom främst intressera sig för  att förhöra en mängd andra personer än just den misstänkte.

Vi har gjort cirka 15 förhör. Vi har hört elever, lärare och annan personal på skolan

Trots att det alltså dröjde flera veckor innan förhör med den misstänkte påstår polisen följande:

Vi är mycket noggranna när det gäller den här typen av misstankar.

Hur andra personer kan veta bättre än den misstänkte vad som skett framgår inte. Trots att våldtäkt är ett brott där den misstänkte mannens kvinnosyn och uppfattning om sexualitet ska stå i fokus uttalar utredande polis följande:

Han säger att det skett gemensamt och i samförstånd, säger Karl-Erik Sten, utredare på Värmlandspolisens avdelning för grova brott.

Där har denna polis, som är en utav den som ska utreda komplexa sexualbrott, redan tagit ställning. Detta uttalande i media är ytterst oprofessionellt och kan bara tolkas som att det ska bana vägen för en nedläggning med hänvisning till det vanliga utredningsmantrat ”ord mot ord”.

Utav denna hantering av Polisen i Värmland går det att konstatera att varningar till kvinnor och skolvarningar till flickor är mer prioriterat än att utreda våldsbrott mot kvinnor.  Kvinnors och flickors trygghet är något de själva är ansvariga för och inte något som verkar beröra den myndighet som har till uppgift att skapa trygghet hos medborgarna. Just de medborgare som är mest otrygga enligt undersökningar är alltså de som varnas – av polis. Detta kan inte tolkas på något att sätt än ett fatalt misslyckande och ett underbetyg på svensk polis.

I februari 2015 varnade Polisen i Kronoberg flickor i Nässjö efter flera fall av blottning.

”Bra för unga tjejer för att ha med kompis”

http://www.expressen.se/gt/man-blottade-sig-for-tonarsflickor-pa-ica/

Någon anledning att vara orolig för att gå ut på kvällarna i Nässjö anser han inte att någon ska behöva vara. Däremot menar Anders Olsson att det kan vara bra för unga tjejer att han med sig en kompis och inte vandra ensam om kvällarna.
– Det finns ingen anledning att i nuläget haussa upp någon stämning om att man behöver vara orolig i Nässjö, men självklart är det bra att ha med sig någon när man är ute, säger Anders Olsson.

 Polisen ska nu fortsätta att samla in information från de tre tillfällena då en person ska ha blottat sig för unga flickor.
Vi har en del material att gå igenom. Vi är mitt inne i utredning och jag kan inte säga om vi har någon misstänkt just nu eller inte. Vi ska fortsätta att samla in material och gå igenom det vi redan har.

Polisens uttalanden är lite motsägelsefulla, dels finns det ingen anledning att ”någon” ska vara orolig men dels ska unga tjejer ha med sig en kompis. Om det ska vara en manlig eller kvinnlig kompis framkommer inte men unga tjejer är alltså inte någon. ”Någon” behöver inte oroa sig men unga tjejer varnas.

Samtliga  ovanstående exemplen på varningar talar om att kvinnor och flickor ska bete sig på visst sätt och vara rädda för att röra sig i det offentliga rummet, dvs de utsätter sig för fara om de inte gör rätt. Tyvärr är det också ett sätt att faktiskt skuldbelägga kvinnor istället för att fokus hamnar på mannen som gör fel. Ingenstans verkar polisen ge varningar till gärningsmän eller anse att män och pojkar bör hålla sig inne. De är ju de, männen, som begår brotten inte kvinnor och flickor.

Rubriker talar sitt drastiska språk – det offentliga rummet kan vara farligt för kvinnor. Trots att det är just hemma och på andra ställen inomhus, som flest övergrepp sker så är signalen att kvinnor ska hålla sig hemma eller till säkra ställen och ha beskydd. De görs själva ansvariga för sin säkerhet.

Polisen skuldbelägger kvinnor för våldtäktsbrottet

Förutom att ”varna” kvinnor och flickor förekommer det också att polis på självklart och fullständigt internaliserat sätt skuldbelägger kvinnor och flickor för de sexualbrott de blir utsatta för. Låt oss titta på några exempel.

I juli 2011 intervjuas Polisen i Lund och efter att Sydsvenskan tidigare rapporterat om att inget enda av de 41 våldtäktsanmälningarna 2010 ledde till åtal.

Polisen: det är inte något konstigt detta.

Kriminalkommissarie Stephan Söderholm är en av dem på Lundapolisen som ansvarar för att utreda våldtäktsanmälningar

– Några anmäler våldtäkt som ska ha begåtts för flera månader eller år sedan. Då är det omöjligt att säkra några bevis. Det är viktigt att man anmäler så fort som möjligt så att vi kan göra rättsmedicinsk undersökning, säkra DNA-spår, göra brottsplatsundersökning och annat som kan binda gärningsmannen till brottet.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.

Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.
– Ofta står ord mot ord. Jag förstår att det måste kännas hemskt för kvinnan att inte bli trodd. Men det är också hemskt för en person att bli anklagad för något denne inte har gjort. Och ofta är mannen i ett underläge i den här typen av utredningar.

I flera av anmälningarna har kvinnan någon form av handikapp.

– Ta den 14-åriga flickan som gjort flera anmälningar. Hon är kontaktsökande och försätter sig i situationer där hon kan bli utnyttjad. Jag vill påstå att hon är en fara för sig själv.

Många kvinnor är oroliga för överfallsvåldtäkter. Det är en ganska obefogad rädsla i Lund, menar Söderholm.
– Vi har bara två anmälningar om överfall utomhus. Det är betydligt större risk att vara berusad inomhus på en studentkorridor.

Stephan Söderholm hävdar att polisen lägger ned stora resurser på alla anmälningar.
– Vi nonchalerar inte någon anmälan. Men om vi ska driva en anmälan till åtal så måste vi tro att vi kan vinna målet. Annars ska vi inte göra det. Och titta på anmälningarna. Är du beredd att sätta någon i fängelse i två år på de grunderna?

Söderholm avfärdar alla tankegångar om att det skulle vara manliga strukturer inom poliskåren som gör att anmälningar läggs ned.
Det flesta utredningar har lagts ned av kvinnliga åklagare.

http://www.sydsvenskan.se/lund/polisen-det-ar-inget-konstigt-i-detta/

Polismyndigheten i Skåne som Lundapolisen tillhör, betror tydligen den här kriminalkommissarien med sina fördomar, om att kunna utreda att brott som våldtäkt. Han lyckas på den här intervjun få med i princip alla de myter och föreställningar som omhuldar våldtäktsbrottet.   Han utgår i utredningar uppenbarligen från att våldtäkt är lika med överfallsvåldtäkt trots att han själv påtalar att de flesta sker inomhus, han anser att offrets beteende är det som leder till våldtäkt, han anklagar t o m en 14 årig flicka för att själv orsaka sin våldtäkt, han påstår att anhöriga pressar fram anmälningar trots att det är viktigt att ett våldtäktsoffer får stöd, han påstår att kvinnor ljuger för att de ångrar sig efter ett samlag, han tycker synd misstänkta våldtäktsmän och som grädden på moset, vägrar han se att det handlar om manliga strukturer  och tar istället till alibit om kvinnliga åklagare som vi vet dels upprätthåller patriarkala strukturer i ett patriarkalt system och dels är helt beroende av hur utredande polis väljer att prioritera ärenden och vilka åtgärder som utförs för att kunna föra ett ärende framåt.
Vi påstår att det här är precis tvärtom; att det inte är 14 åriga flickor som kan vara en fara för sig själv utan att det är  ovannämnda kriminalkommissarie och hans värderingar som  är en fara för 14 åriga flickors säkerhet och integritet och att hans åsikter i vidare bemärkelse är en fara för alla kvinnors och flickors säkerhet och integritet.

Stephan Söderholm har sedermera fått förtroendet att vara presstalesman för Polismyndigheten i Skåne. Det är klar fingervisning om vilken tilltro arbetsgivaren och högre polischefer hyser för honom. Hans dåliga kvinnosyn har inte hindrat honom i karriären och det är ytterligare en signal till kvinnor och flickor i Sverige.

I juli 2013 uttryckte Polisen i Västmanland, via sin presstalesman att det är naturligt med överfallsvåldtäkter när ”folk” är lättklädda. Han fick motreaktioner och reagerade i sin tur mot motreaktionerna.

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”

Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren när folk är mer lättklädda”
Så uttalade sig Sven-Åke Hammar som var presstalesman under Power Meet i Västerås efter att en våldtäkt anmälts. Nu riktas kritik mot hans uttalande i sociala medier.

Ett flertal motreaktioner
Anställda på Kvinnohuset i Västerås reagerade över polismannens uttalande.
– Till och börja med tycker jag att det är mycket anmärkningsvärt att polisen lägger skulden på brottsoffer istället på förövaren, att man pratar om sådant som ”lättkläddhet”, säger XX, samordnare för den ideella verksamheten på Kvinnohuset i Västerås.

– Sedan tyder det på en väldigt stor brist om kunskapen om våld mot kvinnor. Att man kommer med avvikelseförståelse, att det handlar om lättkläddhet. Det är fördomar och okunskap. Våldtäkter handlar om behov av makt och kontroll. Det här är ett oacceptabelt uttalande om citatet stämmer.

SVT Tvärsnytt fick tag i Sven-Åke Hammar som har arbetat 34 år inom polisen för en intervju om det uppmärksammade uttalandet i samband med den stora spridningen i medierna. Under stora delar av intervjun återkommer han till samma mening om att det skulle vara naturligt med fler överfallsvåldtäkter på sommaren då fler har lättare kläder på sig. Han har i början svårigheter att förstå samhällets reaktioner.

Hur vill du kommentera ditt uttalande om våldtäkter?
– För mig föreföll det sig naturligt att det är lättare för våldtäktsmannen att hitta sina offer sommartid. För det är ju så att folk klär sig lättare och det är ju lättare för en gärningsman att hitta ett offer, det går betydligt mycket fortare att genomföra en våldtäkt med någon som har lite kläder, än mitt i vintern.

Kan du förstå vilka signaler kommentaren ger?
– Ja, men jag har inga åsikter om hur någon går klädd.

Har du kunskap om våld mot kvinnor?
– Nej, inte mer än vad än den erfarenhet jag har fått i utredningar.

Kunde du uttryckt dig på ett annat sätt?
– Ja, det är väl att det finns galningar ute i samhället som under sjukdom, berusning och drogpåverkan ger sig på försvarslösa människor. Jag borde ha uttryckt mig så istället.

Sven-Åke Hammar säger till Tvärsnytt att uttalandet inte grundade sig på statistik utan att han svarade spontant och att det var klumpigt sagt.
Jag borde ha uttryckt mig tydligare, så att inte någon tror att nu struntar vi i gärningsmannen och fokuserar på offret. Om någon har misstolkat, så tar jag tillbaka allt det, avslutar Sven-Åke Hammar.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastmanlandsnytt/det-ar-naturligt-att-det-blir-fler-overfallsvaldtakter-pa-sommaren-nar-folk-ar-mer-lattkladda

En polis som jobbat i 34 år uttrycker utan att han vet något om ämnet, vilket han också tillstår, att våldtäkter är naturliga och beror på kvinnans klädsel. Inte heller förstår han vad kritiken bottnar i utan tycker snarare att han är missförstådd.  Men det som förefaller mest ”naturligt” i sammanhanget är hur internaliserat det är att polis lägger skuld på kvinnor för övergrepp. Det blir då alltså ”naturligt” att han inte förstår kritiken och att han anses sig ha rätt till att skuldavskriva män som våldtar.

I september 2014 gick Polisen i Stockholm och Twitterkontot YB Södermalm, som har ca 30.000 följare, ut med följande rader:

Oerhört viktigt att krögare tar sitt ansvar och inte överserverar. I natt brast det och vilket bidrog till en våldtäkt.

Kritiken mot tweeten ifrågasatte att skulden lades på alkoholen och inte på gärningsmannen och svaret  blev från de twittrande poliserna blev:

Aldrig påstått något annat. Skuldfrågan är otvivelaktig. Skulle dock troligtvis inte inträffat om inte alkohol funnit med i bilden.

För säkerhetsskull la de till:

Vår senaste tweet har uppfattats av några som att vi skuldbelägger offret. Gärningsmannen bär alla sluld. Något annat har vi inte menat.

I media utvecklar YB Södermalm  vad de menat med sin tweet.

Under torsdagsmorgonen skrev polisen Johan Säfström en tweet från YB Södermalms konto på Twitter. I den skrev han att en krögares servering av alkohol till en redan full kvinna bidrog till våldtäkten hon senare utsattes för inne på restaurangen.

Vem av dem menar du var full, offret? – Ja, kvinnan var full.

Kan man verkligen beskylla kvinnan för att hon blev våldtagen? – Nej, och det gör jag inte heller. Men jag hävdar att alkoholberusningen är en stark faktor i händelseförloppet. 

Men kan du förstå att man tolkar tweeten som att du beskyller kvinnan? – Nej, faktiskt inte.  

Om en kvinna är för onykter. Kan det vara en orsak till att hon blir våldtagen, menar ni?
– Folk som är onyktra blir i och med berusningen mer utsatta för våldsbrott.

Kan du förstå varför folk reagerar på tweeten? 
– Ja, jag tror man misstolkar andemeningen i det. Jag tror att folk uppskattar oss som att vi skuldbelägger aldrig ett våldtäktsoffer. Det är helt barockt. Det tror jag tillhör forntiden. Hoppas jag i alla fall. 

Skuldbelägger ni krögaren? – Det är svårt att se ett orsakssammanhang. Det är svårt som krögare att ha koll på sina gäster. Men vi anser att en krögare måste ha kontroll över gäster och sin alkoholservering.

Handlar inte problematiken någon annanstans än i alkohol?  – Problematiken ligger hos gärningsmannen. 

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/777702-polis-skuldbelagger-full-kvinna-efter-valdtakt

Polisen i Stockholm, som YB Södermalm är en del av, skriver alltså först att en våldtäkt inträffade på grund av berusning och tillstår sedan att det var kvinnan som var berusad. Då uppstår frågan, våldtog hon sig själv? Eftersom poliserna på twitterkontot, som är det största polistwitterkontot i Sverige, samtidigt anser att det tillhör forntiden att skuldbelägga våldtäktsoffer, så går det inte tolka på något annat sätt än att YB Södermalm har en forntida syn på sexualbrott.

Polisen i Stockholm, via det ”populära” kontot YB Södermalm, anser sålunda att fulla kvinnor är skyldiga till sin egen våldtäkt. De som också ska kunna bemöta våldsutsatta kvinnor professionellt har en internaliserad åsikt att kvinnor försätter sig själva i en våldtäktssituation. Det är samma anda som i #kvinnoregistret;  brottsoffret blir skyldigt till brottet och de våldsamma männen osynliggörs.

I oktober 2014 uttalar sig Polisen i Örebro om sexuella övergrepp.

”Om kvinnorna inte anmäler så stärks ju den här personen i sitt agerande”

De flesta som blivit utsatta för sexuella övergrepp anmäler inte brotten till polisen. Och mörkertalet är ett stort bekymmer. Det säger Peter Springare, förundersökningsledare på grova brottsroteln i Örebro.

– Om en individ ger sig på en människa i olika sammanhang och kvinnorna inte anmäler det så att vi får ögonen på den här personen så stärks ju den här personen i sitt agerande och känner att ingen vill, kan eller törs anmäla det här.  Då är det väldigt stor risk att det här eskalerar, säger Peter Springare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=5983974

Språket som denna polis använder i sitt uttalande är både avkönat och könat. Trots att sexualbrott är ett brott som främst drabbar kvinnor och flickor så kommer inte Springare in på det. Att välja ord som att ”personen stärks i sitt agerande” och att det här ”eskalerar” ger också en tydlig indikation att Springare utgår från överfallsvåldtäkter. Han har förmodligen Örebromannen som ett facit här. Vad han gör internaliserat är att han lägger skuld på kvinnor som inte anmäler våldtäkt men han nämner inte att det handlar om att de känna sig bra bemötta av polis, att de ska känna sig trygga, att brottet ska tas på allvar som det integritetsbrott det är och att de inte blir ifrågasatta per automatik.  Att lägga skuld på kvinnor som  den är polisen internaliserat gör, inger inte förtroende för hur han kan hantera den grova brottslighet som våldtäkt är. Det torde vara snarare skrämma bort kvinnor i mörkertalet som han påstår sig tycka vara ett bekymmer.

Polisen misstänkliggör kvinnor som anmäler våldtäkt

Inte bara varnar poliser kvinnor och inte bara skuldbelägger de kvinnor – de går också ut i media med att det är ett problem att kvinnor – tjejer – hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Att polis först måste veta vad en våldtäkt är för att kunna påstå att den inte har hänt är inget som verkar bekymra dem när det rör viljan att diskutera dessa ”falska” våldtäkter.

I januari 2007 talar Polisen i Östergötland om hur falska våldtäkter är ett nytt problem.

Fler falska våldtäkter

http://www.folkbladet.se/nyheter/fler-falska-valdtakter-2674968.aspx

De falska anmälningarna kräver mycket energi av rättsväsendet, energi som borde finnas för de kvinnor som faktiskt blivit våldtagna, säger Anne Asp, chef för våldsroteln i Norrköping.

Polisen i Norrköping har ett antal våldtäktsanmälningar där de inte kommer vidare. Den kanske allvarligaste orsaken är fall där polis och åklagare misstänker att det inte förekommit något brott.
Det är känsligt att påstå att en kvinna som anmält en våldtäkt inte blivit våldtagen, men erfarna utredare på våldsroteln kan inte blunda för att det förekommer. Det är ett ganska nytt problem och tyvärr inte speciellt ovanligt.

– De här brotten kräver mycket energi av utredarna, energi som borde finnas till de ärenden där en kvinna faktiskt blivit våldtagen.

Det är ofta svårt att bevisa att kvinnan anmält felaktiga uppgifter eller att det som anmälts aldrig förekommit. Inget är svart eller vitt, förklarar de. Istället beskriver de utredningarna som en gråzon.
– Det är viktigt att säga nej. Om det inte varit något tvång under samlaget så kan det inte bli en våldtäkt bara för att hon ångrar sig efteråt,

– Men jag tror inte att någon anmäler bara för anmälans skull, utan det finns alltid någon orsak bakom att något har hänt,

De anmälningarna handlar mer om oförstånd eller oförmåga att backa från utredningen. Allvarligare och direkt brottsligt är de ärenden där någon felaktigt pekas ut för ett brott. 

– Vi jobbar alltid på skarpt läge när vi får in en anmälan, förklarar de båda men betonar i nästa andetag att det är lika viktigt att ingen blir felaktigt misstänkt eller dömd.
– Den som felaktigt utpekas som misstänkt för en våldtäkt blir aldrig helt rentvådd. De blir det hos oss, men allmänheten har redan dömt dem. De får gå vidare som våldtäktsmisstänkta och det är fruktansvärt,

Hur polisen skiljer på de som inte blivit riktigt våldtagna och de som blivit riktigt våldtagna talar de inte om. Poliserna blandar också ganska försåtligt beskrivningarna av att det inte är ”svart eller vitt” och en ”gråzon” med åsikten att det inte är speciellt ovanligt att kvinnor anmäler fel/falskt. Skulden läggs också på den kvinnan som anmäler, hon ska vara ett idealt offer annars ska hon ”backa” ur.

I maj 2007 intervjuades Polisen i Örebro 2007 om hur deras egna undersökningar visade att minst 19% av alla våldtäktsanmälningar är falska.

Var femte anmäld våldtäkt är falsk, menar polisen

Enligt en egen utredning som polisen gjorde av alla våldtäktsanmälningar i Örebro län 2004, så var närmare var femte anmälan felaktig eller falsk. Samma antal falska anmälningar gäller fortfarande menar Robert Haslinger, som är chef på roteln grova brott hos Örebropolisen.

Anledningarna kan variera, men enligt polisens egna uppgifter så kan det handla om kvinnor som vill hämnas, förklara bort en otrohet eller vill ha ut ekonomisk ersättning.
Det här är något som juristen Elvy Wicklund i Örebro inte känner igen, trots att hon har 20 års erfarenhet av att ha jobbat med kvinnor som utsatts för den här typen av brott.
Den som i de flesta fall avgör om en våldtäktsanmälan är felaktig är polisens egna utredare.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=159&artikel=1386947

Det är dessa rader som står att läsa på radions websida. Men det är viktigt att höra igenom hela inslaget med intervjun. Ordagrant låter det enligt följande:

Polischef Haslinger: Och man kom fram till att det var 18 % då stämmer det ganska väl med dom siffror som är i år också. Det är en konstant hög andel.

Reportern: Varför är det så enligt dig?

Polischef Haslinger: Det finns flera anledningar till det; en del tror att de ska kunna få ut någon ersättning, det finns vissa som har psykiska problem, hämndmotiv, behov att förklara bort en otrohet, till exempel.

Vi haft exempel på när en kvinna varit berusad och haft sex med andra än sina pojkvänner eller sina män och sedan har de hittat på istället att de blivit utsatta för sexbrott.

Läst text av reportern: Att så mycket som 18% skulle vara påhittade eller felaktiga anmälningar kan ändå vara  i underkant anser Robert Haslinger. Han tror att det kan vara en ännu större andel som är falska eller felaktiga anmälningar. Det här är någonting som kvinnojuristen Elvy Wicklund Örebro, ställer sig frågande inför.

Wicklund: Utifrån min erfarenhet så känner jag inte igen det.  Jag har haft ett ärende när jag vet att polisen ansåg att det var en falsk anmälan men där jag är övertygad om att kvinnan talade sanning.

Lät text av reportern: Vad det är som avgör om det är en falsk eller felaktig anmälan är ofta den utredande polisens känsla eller att det kommer fram saker som inte kan stämma som är helt orealistiska eller att kvinnan till slut i efterhand erkänner att hon hittat på allt. Men dom fallen är ovanliga enligt Robert Haslinger. Däremot har han idé om hur man skulle kunna få bukt med en del av de falska anmälningarna.

Polischef Haslinger: Om polisen skulle göra något exempel där man skulle välja ut ett ärende och ställa ekonomiska krav mot den som har hittat på den här historien och det kommer i så fall bli oerhörda summor som vi pratar om man räknar ihop alla kostnader som vi får för våra utredningar.

Polisen i Örebro gör alltså egna undersökningar om något så komplext som sexualbrott. Det framkommer inte varför de gör egna utredningar och utifrån vilken kunskap. Men polischef Haslinger hänvisar till att även årets siffror ”stämmer”, det är en konstant hög andel som anmäler våldtäkt falskt.  Det är så häpnadsväckande att vi måste upprepa:  en polischef som ansvarar för bla a våldtäktsutredningar anser att det är en hög andel kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt falskt.

Som anledning till detta falska beteende anger polischef Haslinger de vanliga antifeministiska myterna om våldtäkt, våldtäkt anmäls för att kvinnor har ekonomiska motiv, har psykiska problem, vill hämnas och vill förklara bort otrohet.

Varför inte män har samma behov att förklara bort otrohet går inte Haslinger in på. Inte heller går han in på att även en misstänkte ofta har precis samma bortförklaringar på varför en kvinna har anmält honom för våldtäkt, som polischef Haslinger ger uttryck för.

Men förutom detta har även polischef Haslinger en idé hur Polisen i Örebro kan komma tillrätta med alla dessa ljugande kvinnor och flickor som han uppenbarligen har stora problem med:  han tycker att polisen ska välja ut någon som anmäler våldtäkt fel som betalningsskyldig för hela utredningen. Han vill statuera ett exempel och skrämma bort de som anmäler ”fel” våldtäkter.

Det här polisiära agerandet sker alltså i tre steg:

  1. Myter och föreställningar om våldtäkt tillsammans med negativ kvinnosyn leder till dåliga sexualbrottsutredningar.
  2. Det startas egna utredningar om varför så få våldtäktsanmälningar lyckas och skulden läggs på de som anmäler – det är fel sorts anmälningar.
  3. De som anmäler straffas för polisens inkompetens och dåliga kvinnosyn genom hotet att tvingas betala för polisens arbete.

Detta är alltså både en dubbelbestraffning och en trippelbestraffning som Polisen i Örebro riktar mot kvinnor och flickor. Robert Haslinger jobbar för övrigt kvar. Hur många falska våldtäkter han anser han att det finns nu vet vi inte men det finns ingen anledning att tro att hans kvinnosyn radikalt förändrats till det bättre. Haslinger (och hans kollegor) gick också ut i media med frikostig information om fallet med kvinnan som misstänktes för ett grovt våldsbrott och som senare fälldes i Örebro tingsrätt. Att han därigenom beter sig som en  antifeminist som vill ge så mycket uppmärksamhet som möjligt till tesen om att ”kvinnor kan” är alltså tydligt men vi kommer återkomma till det i inlägget om Polisen och media.

I juni 2007 går Polisen i Västra Götaland 2007 ut anonymt i media om vad de anser vara ett jätteproblem ; att våldtäkter är uppdiktade. Artikeln finns också hänvisad till i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar då JO under denna period utredde just Polisen i Västra Götaland för deras undermåliga hantering av våldtäkter.

Poliser hävdar: ”De flesta våldtäkterna är uppdiktade”

http://www.expressen.se/gt/poliser-havdar-de-flesta-anmalda-valdtakterna-ar-uppdiktade/

De flesta anmälda våldtäkter där gärningsmannen är okänd är uppdiktade.

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.
Det är ett jätteproblem och vi är erbarmligt trötta på det, säger en av dem.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem

 I artikeln säger en namngiven chef att det inte finns någon statistik och att han därför inte som tjänsteman kan påstå något sådant som står i rubriken. Men de anonyma poliserna har inga sådana betänkligheter. De gör som i #kvinnoregistret dvs förklarar att de som anmäler våldtäkt inte sällan har psykiska problem dvs det är brottsoffret det är fel på. Ingenstans går de anonyma poliserna in på hur de ser på våldtäktsbrottet och om de vet att de flesta kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp inte anmäler.
En sådan här artikeln sänder både en signal om hur Polisen i Västra Götaland ser på våldtäkt, hur deras kunskapsnivå är och hur deras kvinnosyn är. Det kan också leda till att kvinnor tappar förtroende för polisen och väljer att i ännu mindre grad anmäla sexualbrott. Polisen kan sedan påstå att de därigenom fick ”rätt”. Forskning visar däremot att anmälningsbenägenheten för våldtäkt påverkas av hur samhällets och därmed även polisens syn på våldtäkt är.
JO riktade för övrigt kritik mot hur våldtäkt utreds hos Polisen i Västra Götaland och bland annat på bristande resurser i just dessa utredningar.  Frågan som återstår är: jobbar alla dessa anonyma poliser kvar? Utreder de våldtäkt idag? Med samma dåliga kvinnosyn ? Då är det nog snarare det som är ett ”jätteproblem”.

I juli 2008 uttalar sig Polisen i Östergötland återigen i media om de falska våldtäkterna. Nu är det inte längre ett nytt problem, som angavs ovan, utan det är betydligt vanligare än vad ”många” tror.

Falska våldtäkter problem för polisen

Flera poliser som Corren talat med anser att falska våldtäktsanmälningar har blivit vanligare under senare år.- Det bär mig emot att säga det, men en del anmälningar borde aldrig gjorts. De här tjejerna förstör för sina systrar, som verkligen har våldtagits, säger kriminalinspektör Pär-Åke Ekholm.

– Jag kan tyvärr inte ge några exakta siffror, men det är betydligt vanligare än många tror att utredningar läggs ned på grund av att berättelsen inte stämmer.

Enligt Ekholm kan det finnas flera olika förklaringar till att någon anmäler en våldtäkt utan att den begåtts. Oftast är alkohol och droger inblandade. Målsäganden har kanske gått för långt med någon hon egentligen inte ville ha sex med.

– Hon lever redan i ett förhållande, och vill inte tala om för sin kille vad som hände. I stället anmäler hon en våldtäkt, utan att inse vad hon drar igång.

En annan bakgrund kan vara att målsäganden tidigare i sitt liv varit med om något traumatiskt.

– Hon har en berättelse som vill ut men det är inte den här, påstådda våldtäkten. Generellt tror jag att det är personer som inte mår bra från början som anmäler en falsk våldtäkt.

Pär-Åke Ekholm poängterar att han inte menar att kvinnor ska hålla inne med anmälan.

– Det stora problemet är alla våldtäkter som inte anmäls för att kvinnan inte vågar. Jag hoppas bara att vi kan undvika fall som uppenbart inte är våldtäkter.

http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/falska-valdtakter-problem-for-polisen-4276983.aspx

Polisen i inslaget anser att det är vanligt att berättelsen inte stämmer. Vad det är som ska stämma kommer de inte in på. Därefter staplas de vanliga myterna om våldtäkt på rad. En kvinna som  är drogad eller berusad verkar få skylla sig själv om hon blir våldtagen.  Myterna om kvinnor som ångrar sig, vill dölja otrohet och att felet är att den anmälande kvinnan inte mår bra ”från början” återkommer.  De ”tjejer” som anmäler fel förstör också för sina systrar. Varför det skulle vara så ges inget svar på. Den enda tolkningen är att alla kvinnor och flickor som anmäler övergrepp drabbas dessa fördomar och kan anses förstöra för ”sina systrar”.

I juli 2011 anger Polismyndigheten i Skåne, Lund att kvinnor anmäler falskt, delar av artikeln ovan återges igen.

Ett annat problem är att såväl anmälaren som den misstänkte ofta varit kraftigt berusade och har svårt att i efterhand redogöra för vad som hänt.
– I några fall har kvinnan en pojkvän men har i berusat tillstånd gjort något med någon annan man. Sedan blir de byxis och gör en anmälan.
Det finns också anmälningar som pressats fram av anhöriga men sedan har den utsatta inget intresse av att driva saken vidare och då faller hela utredningen.

I september 2011 oroar sig Polismyndigheten i Halland för att oskyldiga pojkar får sitta anhållna.

Polischef: ”Tjejer hittar på om våldtäkt”

Allt fler polisanmäler våldtäkter på falsk grund- det menar i alla fall Inger Olsson, polischef på barn- och sexualbrottsroteln i Halland. Jag är fruktansvärt besviken på de kvinnor och tjejer som kommer till oss och anmäler våldtäkter fast det inte är några våldtäkter.  Man hittar på om oskyldiga pojkar som då får sitta anhållna hos oss . Det drabbar ju alla andra som flickor och kvinnor som blir våldtagna som ropar efter våran hjälp

Fråga: Men är det här ett stort problem i förhållande till dem som inte vågar anmäla överhuvudtaget?

Nej, det är ett litet problem. Men jag vill fortfarande inte ha dom problemen.

Men Halmstadjuristen YY som ofta företräder våldtäktsoffer har däremot aldrig stött på detta inom rättsväsendet. Hon menar att problemet istället är att för få kvinnor orkar eller våga anmäla. Jag har inte stött på det, jag har ändå arbetat i domstol sedan 1977 och nu som privatpraktiserade jurist.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=4699012

Polischefen anser alltså att tjejer som anmäler falskt är litet problem men det drabbar alla andra som blir våldtagna. Varför de som blir våldtagna skulle behöva ”ropa” efter hjälp svarar hon inte på. Det är i sammanhanget intressant att se en helt annan ton och attityd när det rullades upp en sexköpshärva med pojkar 2014.

 Det är pojkar i 20-årsåldern som är lite vilsna och inte förstår sitt eget bästa, att man blir utnyttjad när man säljer sex. Man är ett offer helt och hållet, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen.

– Sexualbrott är ofta förknippade med skam och skuld. I det här fallet rör det sig dessutom om unga män som befunnit sig i beroendeställning. Det är viktigt att betona att vem som än blir utsatt alltid kan komma till polisen och att vi tar anmälningarna på allvar. Vi är särskilt utbildade att möta dem som utsatts för övergrepp, säger Inger Ohlsson.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=5893363

Tonen är alltså betydligt mer förstående för svårigheter att anmäla sexualbrott här än 2011 då hon ansåg sig vara ”fruktansvärt besviken” på tjejer.

Sammanfattning

Att kvinnor och flickor varnas för att vistas ute och att de skuldbeläggs för våldtäkter är två sidor av samma företeelse: att osynliggöra orsaken till det sexuella våldet dvs att det i nästan alltid är män och pojkar som begår våldtäkt mot kvinnor och flickor. Att polis fortfarande upprätthåller samma syn på sexualbrott som 1976, då boken ”Skylla sig själv” kom ut, är skrämmande men tyvärr en verklighet.

Det sker,  som visas ovan, internaliserat men förmodligen även fullt medvetet. Trots att det borde finnas en vilja öppet att diskutera polisens kvinnosyn verkar det snarare vara tvärtom som rapporteringen om #kvinnoregistret visade då en hög polischef, Mats Löfving, använde ordet ”trams” när en reporter ställde frågor om det.

Som också visas ovan började det i under andra hälften av på 2000-talet dyka upp artiklar om problemet med sk falska våldtäkter. Under samma tid växte sig antifeminism allt starkare. Åsikterna från poliser om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt ska alltså ses i det ljuset.

Efter att Assangefallet briserat, där mängder av nätaktivitet avslöjade en mycket dålig kvinnosyn, kom året efter ytterligare artiklar om falska våldtäkter där polis uttalande samma fördomar som fanns att läsa på olika antifeministiska sajter. Det finns skrämmande nog knappast något som skiljer mellan hur poliser uttalar sig om falska våldtäkter och det tankegods som har går att läsa på vilken kvinnohatiskt sajt som helst. Det är intressant i sig.

Om det innan dagens abortlagstiftning fanns myter om att kvinnor anmälde våldtäkt för att få försörjning och att tidigare sexualmoral förutsatte att kvinnor och flickor skulle”hålla på sig” och att det var därför de anmälde våldtäkt, så har myterna om orsakerna till ”falska” våldtäkter nu byts ut till att vilja dölja otrohet och att få skadestånd.  Psykisk sjukdom verkar dock ha stått sig genom åren. Trots att våldtäktslagstiftningen har uppdaterats och det tex är ett brott att utnyttja berusade och drogade kvinnor (hjälplöst tillstånd) lägger polisen i utsagorna ovan fortfarande skulden på kvinnorna och deras situation.

Det är heller inte så att det är en isolerad företeelse inom polisen med dålig kvinnosyn och att uttala sig föraktfullt om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 Polismyndigheter. Tio utav dessa är med i det här inlägget. Dessa är

Polismyndigheten i Halmstad
Polismyndigheten i Kronoberg
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland
Polismyndigheten i Västmanland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Östergötland

Det är alltså strukturer som finns överallt. Det är också flera höga chefer som har uttalat sig, poliser som är de som ska ha uppdaterad kunskap om sexualbrott, men istället vädrar mycket okunniga och kvinnofientliga åsikter.  Att det även är några kvinnor är inte förvånande eftersom, precis som i domstolarna, kvinnor i en patriarkal organisation upprätthåller patriarkala normer. Att utmana patriarkatet leder knappast till chefspositioner. Snarare tvärtom.

Det är alltså illavarslande att polis varnar kvinnor men lägger ner utredningar som var orsak till varningen, det är illavarslande att polis bland annat i nya sociala medier fortfarande upprätthåller föreställningen att kvinnor bär ansvaret för våldtäkter och det är illavarslande att poliser anser att ”falska” våldtäkter är ett problem när de inte ens vet vad en våldtäkt är dvs att det är ett integritetsbrott och inte ett tekniskt brott som poliser tycks tro. Det är också illavarslande att trots att så många kvinnor och flickor vittnar, bland annat på nya sociala medier, om övergrepp som inte har anmälts och hur kränkande de bemöts och (om de väl anmäler) att så många utredningar läggs ner, verkar det inte få någon effekt. Det verkar enligt polis vara svårt att få tag på de ”riktiga” våldtäkterna men det verkar finnas desto mer intresse för att få uppmärksamhet på tjejer som sägs ha hittat på våldtäkter.

Det är tydligt att kvinnor fortfarande avkrävs ansvar för sitt beteende, för våldtäktsmännens beteende och för att dessutom bete sig rätt och framstå som ett idealt offer. Vill det sig riktigt illa kanske en kvinna eller flicka som anmäler kan våldtäkt råka ut för en Robert Haslinger-polis som vill statuera exempel och därmed avkräva henne betalning för polisens arbete.

För att se ett exempel på hur polis går tillväga när de utreder s k falsk tillvitelse se inlägget om Flickan anmälde våldtäkt men blev istället själv dömd. Den hanteringen är inte unik. Tyvärr.

Polisens #kvinnosyn Del 3 : Kritik mot våldtäktsutredningar

 

Kritik mot våldtäktsutredningar

Vi fortsätter granskningen av polisen efter avslöjandet av #kvinnoregistret med ett inlägg om en JO-rapport med kritik mot bristande våldtäktsutredningar, om hur polisen svarar på kritiken och om synen på vad våldtäkt är. (Samtliga understrykningar är våra egna.)

”I nio av tio fall blir det nedlagt”

I december 2014 uttalade polisens presstalesman i Västra Götaland, (nuvarande Polisregion Väst) att de flesta våldtäkterna sker mellan två personer som har en relation och i dessa fall är det svårt att styrka brott. Han tillägger också:

– I nio fall av tio blir det nerlagt,

Det är dels intressant att polistalesmannen använder det könsneutrala ordet personer trots att det handlar om ett brott som i allra högsta grad är könat, dels att det inte verkar finnas någon självrannsakan i uttalandet.

Det här uttalandet kommer i samband med att kvinnor har anmält att de blivit utsatta för övergrepp när de träffat män de har knutit kontakter med på nätet. Trots att polisen inte anser sig kunna hantera dessa anmälningar anser de att de att det åligger kvinnor att kunna bedöma männen.

Man bör kanske stämma träffa på en neutral plats så man ser vad det är för person man möter.  Man bör ses där det är andra människor, på ett kafé eller på någon restaurang där man kan sitta i lugn och ro och prata för att värdera den personen man har mittemot sig. Hur verkar vederbörande? Är det trovärdigt?

Det är som om att om bara kvinnor aktar sig så försvinner de här männen och deras riskabla beteende. De lämnas oproblematiserade utav polisen. Skulden för det sexuella våldet läggs på kvinnorna precis som i #kvinnoregistret.

Enligt siffror från Brå:s senaste Trygghetsundersökning beräknas 12% av sexualbrotten anmälas och det är den lägsta siffran för av alla brottskategorier. Utav dessa är det alltså 90 % som blir nedlagda utan ens en startad förundersökning enligt polisen. Vad sänder det ut för signaler när polisens presstalesman går ut och informerar om att det är så här illa det ligger till? Verkar det som om polisen vill dölja de nedslående siffrorna eller vill de kanske t o m  få oss att tro att många anmäler våldtäkt alldeles för lättvindigt?

Det går alltså att konstatera att presstalesmannen ger uttryck för att det knappast är värt att anmäla ens dessa 12 % till polisen i nuvarande Västra regionen då 90 av alla de få anmälningar som görs ändå läggs ner. Rättvisan och efterlevnaden av våra lagar får kanske sökas på annat sätt.

JO:s kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland

Ovanstående uttalande är intressant mot bakgrund av den skarpa kritik som JO riktade mot Polismyndigheten i dåvarande Västra Götaland så sent som 2009 för deras sätt att utreda våldtäkter. I beslutet kritiseras även åklagarmyndigheten men JO är klar med att det är polisen som är värda mest klander.

I inlägget återges detta JO-beslut, dels polisens svar, dels åklagarnas åsikter om problematiken, och dels JO:s synpunkter. I beslutet finns också redogjort för ett antal dåligt skötta utredningar.

Några exempel:

(våldtäkt m.m.) Åklagaren: Utredningen drevs framåt under tiden januari till oktober 2006. Från denna tid synes ärendet i praktiken ha legat stilla hos polisen.. Efter en påminnelse i juli 2007 tycks viss polisär aktivitet ha förekommit under hösten 2007. Utredaren lämnade ärendet i januari 2008 och ärendet låg därefter i balans hos polisen fram till juni 2008.
(våldtäkt) Polisen: Ett första förhör hölls med målsäganden samma dag som anmälan gjordes, dvs. den 31 oktober 2006. Ärendet lottades på åklagare den 2 november 2006. Nytt förhör hölls med målsäganden den 7 februari 2007. Förhör har hållits med vittnena allteftersom de identifierats. Vissa förhör har varit svåra att få till stånd. Utredningen har dock hela tiden drivits framåt. Det var först den 26 mars 2008 som direktiv kom om att en misstänkt skulle delges misstanke. Utredningen lades ner den 25 augusti 2008.
(övergrepp i rättssak, våldtäkt) Polisen: Ärendet lades ned år 2003. Den person som då var misstänkt hördes aldrig i ärendet. Efter DNA-träff på den person som varit misstänkt återupptogs ärendet den 14 maj 2007.
(barnpornografibrott) Polisen: En undersökning av en dator gjordes i Göteborg och den 15 augusti 2005 skickades materialet till Rikskriminalpolisen för bedömning. Eftersom inget hände återupptogs ärendet i Göteborg och den 7 augusti 2007 kom protokoll från IT-enheten. Den misstänkte ska kallas, höras och delges. Detta har dock inte gjorts eftersom andra ärenden fått prioriteras.
Våldtäkt Målsägande hördes på Barnhuset den 20 november 2007. Efter ytterligare utredningsåtgärder fattades beslut den 6 maj 2008 om att misstänkt ska hämtas till förhör.

JO:s beslut : Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland, länskriminalpolisens utredningsrotel  2009-09-18.
JO börjar med att redogöra för orsaken till granskningen

Jag genomförde i april 2008 en inspektion vid Polismyndigheten i Västra Götaland och vid Åklagarmyndigheten, dåvarande 2:a åklagarkammaren,  i Göteborg.

Vid åklagarkammaren uppmärksammades sex ärenden om grov brottslighet (våldtäkt och sexuellt utnyttjande m.m.) där handläggningen under långa tider syntes ha stått stilla.

Därefter följer några upplysningar om arbetssituationen vid länskriminalpolisens utredningsrotel där det bland annat uttrycks för att det är svårt att få sökande till utlysta tjänster.

Dessutom anges att under senare år har antalet anmälningar om våldtäkt och grov barnmisshandel ökat. En särskild utredningsgrupp med tio utredare tillsattes som hade till uppgift att under en tremånadersperiod avarbeta ett 60-tal våldtäktsärenden.  Om gruppen sägs att de har för myndighetsledningen påtalat svårigheten att hinna med att utreda våldtäktsärenden.

Därefter  går JO in på utredningar av kriminalärenden dit bland annat våldtäkt och barnpornografibrott hör.

Polismyndigheten anmodades därför att inkomma med upplysningar och yttrande över anledningen till varför handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Chefen för länskriminalen Klas Friberg, nuvarande chef för Polisregion Väst  (Västra Götaland och Halland) dvs en av de 7 högsta polischeferna i landet,  svarar i ett yttrande  bland annat följande

Antalet inkomna ärenden till roteln har ökat under de senaste åren. Ökningen hänför sig främst till sexualbrott. Våldtäkter där gärningsmän och offer har en nära relation är de som ökat mest. Denna typ av ärenden kräver mycket omfattande utredningsåtgärder. Ett bekymmer under de senaste åren är dock att det varit svårigheter att rekrytera förhörsledare.

Prioriteringen av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden med frihetsberövade är de ärenden som har högst prioritet

Min uppfattning är att medarbetarna och cheferna på utredningsroteln utför ett effektivt, rättssäkert och kvalitativt framstående arbete.

Klas Friberg redogör sedan för ett projekt som bedrivits: ”Synas och verka” där projektgruppen även fått utreda kontroll av balanser där beredningen avser ett antal frågeställningar med särskild betydelse  för förbättringar och skriver sedan:

Polismyndigheten har således tagit JO:s kritik på allvar när det gäller de alltför långa handläggningstiderna av kriminalärendena. Myndighetens ledning har såväl före som efter Chefs-JO:s inspektion inlett arbete med att förbättra utredningsverksamheten i myndigheten.

Därefter förklarar han att en genomgång av ärendebalanserna ska ske en gång i kvartalen men:

Tyvärr har denna redovisning inte skett och några påminnelser har heller inte skickats från sekretariatet

Polismyndigheten skriver sedan följande om länskriminalpolisens utredningsrotel:

När det gäller handläggningstiderna för sexualbrotten finns det anledning för myndigheten att vara självkritisk. Även om det varit ett bekymmer att rekrytera förhörsledare kan ifrågasättas om rätt prioriteringar gjorts på LKP. Myndigheten kan dock konstatera att en s.k. våldtäktssatsning gjordes under hösten 2007

Här stannar vi upp lite. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde alltså en särskild våldtäktssatsning hösten 2007.

Under 2007 uttalande sig ett antal poliser ”anonymt” om falska våldtäkter i media. Detta är ett ämne vi kommer återkomma till eftersom poliser har en tendens att gärna uttala sig i media om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt och att det är ett stort problem för  att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna. Oftast, vilket vi kommer återkomma till, rör sig det ”falska våldtäkterna” om våldtäkt i relation, alltså där brottsoffret vet eller anar vem som är förövare.  Med ”riktiga” våldtäkter menas oftast överfallsvåldtäkter som kallas tex ”ruggiga”. Men poliserna i Västra Götaland går ett steg längre; de anser t o m att överfallsvåldtäkter är falska.

Så här uttalade poliser i  Göteborg anonymt i media i juni 2007, alltså strax innan tidpunkten för den ”särskilda våldtäktssatsningen”.

De flesta våldtäkter är uppdiktade

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
– De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem.

De ”falska anmälningarna” anses alltså ta utredningsresurser. En gemensam nämnare med #kvinnoregistret är att den anmälande kvinnan ”inte sällan” anses psyksjuk. Lägg också märke till orden: att historien ”inte stämmer” – det kommer vi återkomma till.

Men tillbaka till JO:s kritiska rapport

Åklagarmyndigheten får också uttala sig om problemen med utredningarna där viss självkritik finns men där det anges att

 I vissa ärenden har handläggningen avstannat p.g.a. resursbrist hos polisen.

Därefter kommer JO in på frågan om handläggningen av våldtäktsärenden:

Som framgått handlade dessa sex ärenden, som hade kommit in under åren 2006 och 2007, om bl.a. våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Vid JO:s genomgång av ärendena kunde noteras att de hade legat obearbetade under tämligen lång tid.

Från åklagarväsendet kommer följande kritik:

Ett återkommande fenomen i ett antal av dessa ärenden tycks vara att ärendena helt avstannar hos polisen då en utredare får ägna sig åt annat eller att ärendet går tillbaka i balans hos den balansansvarige på utredningsroteln.

När åklagare slutar läggs ärenden över på någon annan vilket inte sker hos polisen. 

Problemet med att åklagare inte får gehör hos polisen för utredningsåtgärder tas också upp:

 Enskilda åklagare emellanåt närmast ger upp i tröstlösheten att ständigt påminna utan synbar effekt.

Uppenbart för oss är även att utredningsresurserna hos polisen utredningsrotel där är och har varit alldeles för små i förhållande till mängden ärenden och svårighetsgraden

Åklagarna har i de flesta ärenden skickat påminnelser till polisen utan att någon effekt har uppnåtts.

Det synes vara så att arbetet med utredningarna hos polisen mer eller mindre avstannar då utredaren får ägna sig åt andra ärenden av mer akut slag.

Den främsta orsaken till att handläggningen dragit ut på tiden synes dock stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare har gett direktiv om.

JO skriver sedan

Mot bakgrund av att Åklagarmyndigheten i remissvaret bl.a. anförde att den främsta anledningen till att handläggningen av ärendena dragit ut på tiden syntes stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare gett direktiv om, anmodades polismyndigheten att lämna upplysningar och yttrande över att handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Biträdande chefen för Länskriminalen, senare chefen för Länskriminalen, Sven Alhbin skriver i ett yttrande:

Antalet inkommande anmälningar om våldtäkt har ökat markant under senare år.

Utredningsförfarandet vid våldtäkter skiljer sig från utredningar av merparten av andra brott. Mest markant är därvid att det krävs mer omfattande utredning innan förundersökningsledaren kan ta ställning i ärendet. Brottets karaktär innebär dessutom ofta att det är svårbevisat då de inte finns vittnen till själva händelsen att höra. Detta innebär naturligtvis att ärendena blir tidskrävande.

Straffskalan för våldtäkt innebär en presumtion för frihetsberövande när misstänkt gärningsman identifierats. I de fall gärningsmannen häktas avslutas ärendena snabbt. Det är i de fall när utredningen av olika skäl bedrivs med gärningsmannen på fri fot som tidsåtgången blir längre.

Här finns anledning att stanna upp lite och reflektera över vad detta betyder. Om den misstänkte släpps behöver inte polisen ha lika bråttom och kan alltså lägga ärenden i balans – eller lägga ned det i tysthet när medias intresse svalnat – är det så det ska tolkas?  Vi återkommer till det nedan.

Sven Ahlbin fortsätter:

 En orsak till denna längre tidsåtgång är den konkurrens med andra ärenden som uppstår. En våldtäktsutredning där såväl målsägande som misstänkt är över 18 år och där det inte särskilt kan konstateras att målsäganden är utsatt eller far illa på annat sätt har ingen hög prioritering vid en rotel som LKP:s utredningsrotel. Samtliga brott som handläggs är till sin karaktär grova och en stor del handlar om sexuella övergrepp av olika slag och våld av det grövre slaget.

Här görs alltså en bedömning av om den målsägande, den kvinna och flicka som utsatts för våldtäkt, far illa. Hur gör  polisen denna bedömning?  Utifrån vilken kunskap?

Våldtäkt är ett globalt folkhälsoproblem och chefen för Länskriminalen skriver 2008 till JO att polisen kan konstatera när den målsägande far illa.  Det är inget annat än ett polisiärt tyckande som grundar sig i polisers värderingar. Hur kan polis avgöra hur målsägande känner sig? Och om målsägande riskerar att bli utsatt och fara illa framöver? Är det inte själva företeelsen att inget händer som får kvinnor och flickor att må dåligt? Att deras upplevda kränkning ifrågasätts? Och gäller Sven Alhbins ”konstaterande” även om våldtäktsoffret förföljs, hängs ut eller misstänkliggörs på nätet vilket kanske särskilt gäller när polisen väljer att  inte göra något?

Resonemanget är snarare ett sätt för polisen att slippa göra något i ganska många fall och hänvisa till ett outgrundligt ”konstaterande”.  Det här uttalande från hög polischef är mycket illavarslande. Kanske borde Alhbin mfl läsa in sig på FN:s och WHO:s rapporter om sexuellt våld, konsekvenserna utav detta våld och om vad som händer när det råder straffrihet för förövare?

Men Sven Alhbin fortsätter på samma bana.

Eftersom utredningsresurserna inte är obegränsade leder situationen relativt snart till ett behov av prioriteringar. I de lägena kommer vissa våldtäkter att prioriteras lågt. Detta är inte bra men oundvikligt

Det skulle alltså vara  ”oundvikligt” att vissa våldtäkter prioriteras lågt. Det är det naturligtvis inte, Det är ett val och inte alls oundvikligt.

Därefter kommer dåvarande Länspolismästare ( och frimuraren) Ingemar Johansson med en slutkläm där han upprepar ovanstående attityd – en gång till.

Under år 2007 avsåg 55 procent av rotelns ärenden sexualbrott. Det är anmälningar gällande våldtäkt där gärningsman och offer har en nära relation som ökat.

Prioriteringar av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden där den misstänkte är frihetsberövad har högst prioritet. På roteln finns i princip inget ärende som inte borde ha tilldelats en handläggare direkt. Då detta inte har varit möjligt har nästa steg i prioriteringen varit att fördela ärenden där det finns fortsatt risk för liv och hälsa. I den gruppen finns alla ärenden med en målsägande som är under 15 år men också de med unga förövare. Därefter bedöms alla ärenden i konkurrens. En betydelsefull faktor är då hur utsatt målsäganden är.

Han skriver vidare om hur mycket förbättringar som skett och att åtgärder vidtagits, förändringar planerats, om medförda förbättringar, fortsatt förbättringsarbete, att de följer upp resultaten etc, och slutar med

Mot bakgrund av den positiva trend som ovan noterats finns inte skäl att vidta åtgärder från myndighetsledningens sida.

Det var polisens svar. JO:s kritik lyder bland annat:

Under senare år har JO i ett stort antal ärenden kritiserat polisen för långa handläggningstider i den brottsutredande verksamheten.

Före inspektionen i Göteborg hade jag dock fått anledning att i två klagomålsärenden även kritisera den nu aktuella utredningsroteln för långsam handläggning av förundersökningar om våldtäkt mot barn (se beslut xxxxx och beslut xxxxx).

Jag fick i dessa ärenden viss indikation på att länskriminalpolisens utredningsrotel var hårt arbetsbelastad men, trots det, var de iakttagelser som jag gjorde vid inspektionerna i Göteborg i denna del något förvånande.

Särskilt bekymmersamt anser jag att det förhållandet var att utrednings-roteln hade stora svårigheter med att hinna med att utreda våldtäktsärenden och att flera sådana ärenden hade legat obearbetade under längre perioder.

Som förklaring till de utdragna handläggningstiderna har från polismyndighetens sida i huvudsak hänvisats till stor arbetsbelastning, resursbrist och till att andra ärenden har prioriterats. I några fall har polisen anfört att den utdragna handläggningstiden till viss del kunde hänföras till åklagarna.

Från Åklagar-myndighetens sida har anförts att det i några fall funnits förklaringar till tidsutdräkten, men i de flesta fall har hänvisats till polisens otillräckliga resurser.

Jag vill också peka på att dröjsmål under förundersökningen kan bidra till brott mot de krav som ställs i artikel 6:1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Jag är i och för sig medveten om att polisens arbetssituation är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Vid länskriminalpolisen ska dock kvalificerad kriminalpolisverksamhet bedrivas. ….kräver erfarna utredare med särskild kompetens… dessa brottstyper står högt på prioriterings-listan…..mycket angeläget att en sådan enhet tilldelas erforderliga resurser….arbetet där är väl organiserat

Det är därför illavarslande att även en sådan enhet brottas med några av de problem som vanligtvis uppkommer vid en rotel som hanterar t.ex. vardagsbrott och att exempelvis vissa våldtäktsärenden hamnar i skymundan och – i vart fall tidigare – inte gavs någon hög prioritet.

Jag utgår ifrån att polismyndigheten nu pågående analys- och förbättringsarbete leder till  att utredningsverksamheten förbättras och att handläggningstiderna hos polisen kan kortas betydligt så att verksamheten kan bedrivas på ett mer effektivt och rättssäkert sätt.

JO:s kritik är alltså hård.

I det här sammanhanget uppmanas alla som anmält våldtäkt eller ett annat sexualbrott och som känner sig felaktigt behandlade av polis, vare sig det handlar om bemötandet eller en dålig eller nedlagd utredning. att JO-anmäla.

Polisens attityder om våldtäktsbrottet

Vad har då hänt efter JO:s kritik 2009? Har media gjort sitt jobb och granskat hur polisen prioriterar och utreder sexualbrott? Nej det har inte skett så hur det har gått vet vi inte men låt oss se vad polisen själva uttalar.

Polisens presstalesman har alltså helt nyligen gått ut i media med uppgiften att 9 av 10 våldtäktsanmälningar läggs ner i samma kontext där han skuldbelägger kvinnor för mäns sexuella våld. Han lämnar männen som begår brott helt osynliggjorda.

Det är givetvis mycket oroväckande liksom att inte ta itu med den kvinnosyn som anonyma poliser förde fram 2007. Det finns anledning att tro att samma anda lever kvar idag och påverkar dagens syn på sexualbrott.

Inom ett dygn för drygt ett år sedan anmäldes 9 våldtäkter vilket blev en rubrik i media. Det var mycket tyckte polisen också men dessa kan vara nedlagda allihop i och med att ingen uppföljning gjordes i media.

Under senare tid har också flera misstänkta gruppvåldtäkter givit stora rubriker. I dessa fall har de misstänkta släpps trots att t o m polisen i ett av fallen medgav att det kunde finnas fler misstänkta som inte blivit gripna. Det är givetvis en problematik att släppa misstänkta eftersom det är stor risk att de berörda unga männen pratar ihop sig. Det finns exempel på sådant där kvinnan har drabbats extra hårt. Vad sänder det ut för signaler här? Ökar viljan att anmäla om den som anmält våldtäkt tex hängs ut? Att Bjästaandan fortfarande lämnas i stort oproblematiserad vet vi både från media och i polisutredningar och i domar. Det är ett gigantiskt problem och ett stort misslyckande att polis inte väger in det i sina utredningar.

Att misstänkta släpps innebär också, som vi har sett ovan att ärendet kommer att nedprioriteras och medias intresse falnar. Resurser kan läggas på annat tex på ”gängkriminalitet” dvs mäns våldsamma beteende mot andra män. Då väger mäns våld mot kvinnor lätt och det är en strukturell attityd hos polis.

Trots att våld mot kvinnor alltid finns närvarande och ökar i våldsamma samhällen så går det polis helt förbi liksom signalvärdet i att uppmärksamma våld mot kvinnor som en problematik. En machoattityd ska  inte bemötas med en annan machoattityd, då får vi en eskalerande våldsspiral som även drabbar kvinnor och flickor, där sexuellt våld blir en del av machosamhället.

Det kanske inte är tillräckligt sexigt att ägan sig åt våldtäkter? Det kanske inte är tillräckligt manligt? På samma sätt  som att utreda våld mot kvinnor inte anses sexigt som angavs i Polisens kvinnosyn del 1?

Det har i dagarna kommit en undersökning som visar att män som har en stereotyp föreställning om  könsroller och är negativa till  jämställdhet löper större risk att begå våldshandlingar och det gäller våldet mot både kvinnor och män. De har alltså ett större våldskapital. Tar polisen till sig detta eller är det så att polisen själva har stereotyp syn på könsroller och även på vad våldtäkter är?

Våldtäkt som ett tekniskt brott där vittnen ”berättar”  – istället för att vara det integritetsbrott det är.

Med tanke på artikeln 2007, JO-kritiken och hur polisen uttalar sig media finns anledning att tro att polisen har en stereotyp sin inte bara på könsroller utan också på vad en våldtäkt är och hur ett ”riktigt” brottsoffer ska bete sig.

I Maria-Pia Boëthius bok från 1976 ”Skylla sig själv” som handlar om samhällets syn på våldtäkt skriver hon att hon anser att ”våldtäkt skadar kvinnor något alldeles gränslöst illa”, att ”runt våldtäkter finns själva kärnan av förtrycket mot kvinnor” och om alla de våldtäktsmyter som finns. Det är nu 39 år sedan som detta skrevs men inte mycket har hänt med de seglivade attityderna hos polis.
Det används fortfarande uttryck som ”ord mot ord”, eller att det är inte ”svart eller vitt” beroende på ”kringpersoners” uppfattningar,  och ”vi försöker få ihop historien så att den stämmer”. Att få historien” att stämma”. Det sistnämnda är just de orden som anonyma poliser använde  som bevis på att anmälda brott var ”falska våldtäkter”. De får det inte ”att stämma”. Vad menas med det? Vad är det som ska stämma? Vem har facit? Har polisen facit? Att uttala sig så visar på en okunskap om sexualbrott men det verkar inte bekymra polisen. Exempel på hur det kan låta i media:

Polisen arbetar med ärendet med faktainsamling, brottsplatsundersökning samt förhör med både misstänkta och målsägaren. – Vi försöker få ihop historien så att den stämmer någotsånär,

Ett antal vittnen och kringpersoner har förhörts de senaste dagarna: – Det finns dom som styrker kvinnans version och dom som bekräftar männens historia. Det är inte svart och vitt i det här ärendet,

Länskriminalen väntar fortfarande på svar från den tekniska undersökningen.

Det är tekniska undersökningar, mängder av foton och vittnesförhör. Nedanstående rader från en känd polisblogg visar just på hur internaliserat det är att vittnen besitter sanningen på integritetsbrottet våldtäkt:

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen….

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika

Trots att våldtäkt oftast inte är ett tekniskt brott överhuvudtaget, att vittnen är färgade av ett samhälles syn på vad sexuellt våld är och att  gärningsmannen får stöd och kvinnan skuldbeläggs, fortsätter polis utreda våldtäkt med samma okunskap, fördomar och utifrån samma myter som för 39  år sedan. Vad betyder det att de fortfarande inte förstår våldtäktsbrottet och svårigheten att överhuvudtaget anmäla? Finns det ett motstånd mot att utvecklas hos polisen? Blir det för närgånget om kvinnosynen ska stå i centrum och om våldtäkt blir det integritetsbrott som det är?

Nyligen presenterade polisen i Göteborg tillsammans med Göteborgs kommun en utredning om brottsutveckling och otrygghet. Det påstods att fastän att antalet brottsanmälningar minskat så ökar otryggheten och det framförallt hos kvinnor. Men varför valde polisen att inte uppmärksamma att sexualbrottsanmälningarna hade ökat? Vill de inte ha fokus på den brottstypen? Att kvinnor är otrygga är inte något nytt – vi har ett samhälle som skuldbelägger kvinnor för mäns våld. Det gör alltså polisen själva på att alldeles självklart sätt i nutid som tex presstalesmannen gav uttryck för ovan.  Män som är våldsamma och har dålig kvinnosyn -vare sig de är poliser eller inte- lämnas osynliggjorda och oproblematiserade.

Men det är faktiskt symptomatiskt att polisen inte nämnde sexualbrotten i media . Vi kommer återkomma till det ämnet, hur polis använder media vid genusrelaterade ärenden och hur media låter sig styras. Polis och media är numera att betrakta som en ohelig allians. Polis brukar ofta uttala sig i media om s k mängdbrottslighet men varför hör inte sexualbrotten till denna kategori? När polis någon talar om våldtäkt är det oftast för att ”varna” kvinnor.

Polisen och sexualbrotten – vad händer nu?

Med tanke på JO:s kritik 2009, att så få våldtäkter/sexualbrott anmäls, att 90% av våldtäktsanmälningarna läggs ner, att ett ärende nedprioriteras med en gång den misstänkta inte sitter frihetsberövad, att polisen fortfarande inte verka vilja förstå vilket motstånd det är att öht anmäla, att samhället  tar våldtäktsmannens parti och att mäns sexuella tolkningsföreträde råder vilket även gäller i polisen utredningar, att teknifierandet av våldtäktsbrottet fortsätter, att myterna om våldtäkt inte diskuteras och problematiseras hos polisen (snarare tvärtom), att polis anses sig veta om hur brottsoffer tänker och känner om en våldtäktsutredning och det är ett skäl att nedprioritera utredningar,  så visar det och mer därtill att sexualbrotten fortfarande inte tas för det allvarliga brott de är, trots att polisen gärna hävdar motsatsen.

Det är mycket problematiskt och vi konstaterar att polisen inte utvecklats utan står stilla och fastnar i teknik och fotografering när våldtäkt handlar om kvinnosyn och attityd till sexualitet och kön. Det är uppenbart, precis som diskussionen om #kvinnoregistret visade,  ett mycket känsligt ämne för polisen att synliggöra dåliga attityder till kvinnor och sexualitet  eftersom de själva omedvetet och medvetet skuldbelägger kvinnor och flickor som är brottsutsatta. I samma anda osynliggörs gärningsmännens handlande, värderingar, porrvanor och den machokultur de ger uttryck för.  Det är en ytterligare sida av #kvinnoregistret.

I ett inlägg från Lady Dahmer: De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga resoneras om att så få anmäler våldtäkt och mycket få skyldiga kommer därigenom någonsin att utredas och ännu färre dömas.

Det måste hända något och det måste ske utanför polisen. Nio av tio våldtäktsanmälningar ska inte läggas ner utan åtgärd samtidigt som endast 12% av sexualbrotten anmäls och myterna om våldtäkt fortfarande styr samhället och polisen.  Det strukturella sexuella våldet skadar alla kvinnor och vi kan inte om ytterligare 39 år dvs år 2054, konstatera att inget har hänt sedan 1976.

Vi avslutar med ett citat från  boken”Skylla sig sig själv” – en bok som kunde varit skrivet idag för så lite har blivit bättre.

”Vi måste börja om från början när det gäller våldtäkt i Sverige”

 

Därför krävs en samtyckeslagstiftning

Det här är del tre i vår serie, om synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet, i vilken vi sätter fokus på männen, makten, sexualliberalism och antifeminism. I detta inlägg har vi valt att särskilt synliggöra lagstiftarens antifeminism, eftersom vi anser att den är osynliggjord i debatten om en samtyckeslagstiftning.

3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning

Nuvarande sexualbrottslagstiftning är ålderdomlig och lever inte upp till de krav som ställs på ett modernt rättssamhälle. Kraven som ställs på brott mot mänskliga rättigheter är att alla former av sexuellt utnyttjande ska straffas.

Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen skrev i Svenska dagbladet 2004-07-05 i artikeln ”Sexbrottens moment 22” följande:

”Vår lag straffar inte var och en som utför en sexualhandling mot en annan utan dennes samtycke. Vår lag använder inte våld, hot eller tvång (eller hjälplöst tillstånd) endast som ”bevis” för bristande frivillighet. Vår lag uppställer som ansvarsförutsättning att gärningsmannen använt våld, hot eller tvång eller att den han utförde handlingen mot var i hjälplöst tillstånd och att han insåg detta.”

Idag har hjälplöst tillstånd byts ut till särskilt utsatt situation men lagen skyddar fortfarande inte den som utsätts för en sexuell handling mot sin vilja. Lagen skyddar enbart i vissa särskilda situationer. Men det är allmän kunskap att våldtäkt kan ske utan att den brottsutsatta befinner sig i en särskild utsatt situation eller utan att våld, hot eller tvång använts.

En samtyckeslag utgår istället från kränkningen av den sexuella integriteten och har en viktig normativ verkan för att förändra attityder och normer.

Det är av vikt i diskussionen om samtyckeslagstiftningen att synliggöra vilka värderingar och föreställningar som kommer till uttryck i lagförarbeten inom sexualbrottsområdet, lagförarbeten som har en lång historik av antifeminism.

Går vi tillbaks i lagförarbeten hittar vi följande skrivning i SOU 1953:14:

”Det är således icke våldtäkt, om någon bereder sig tillfälle till samlag med en kvinna genom att locka henne att frivilligt förtära rusdrycker så att hon i sitt berusade tillstånd giver vika.”

På 1970-talet gick 15 kvinnoorganisationer samman och såg till att följande skrivning i lagtexten togs bort, en lagtext som lade ansvaret på brottsoffren och deras handlande före det sexuella övergreppet:

”Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet eller eljest att anse som mindre grovt.”

Dåvarande hovrättspresident Björn Kjellman som hade lett sexualbrottsutredningen under 1970-talet försvarade kritiken mot den kvinnofientliga lagtexten med orden ”Det hör ju till den allmänna utvecklingen att kvinnan blir mer självständig och får göra sina dumheter själv.”

I nyare lagförarbeten kan ses hur rättsväsendets fokusering på brottsoffret i rättsprocessen vänds mot brottsoffret i lagförarbeten dvs det sker en dubbelbestraffning av sexualbrottsoffer.

Det är mycket oroande att lagstiftaren använder rättsväsendets okunskap, fördomar och ensidiga fokusering mot sexualbrottsoffren. Det är också direkt kvinnofientligt.

I SOU 2001:14 uttrycktes farhågor om att rättsutvecklingen skulle vridas tillbaka. Det är en väl känd antifeministisk retorik att använda ”omsorgen om brottsoffren” (kvinnorna) och framställa det som en ”omsorg” när det i själva verket är tvärtom:

”Det finns dock en stor risk att en reform kan vrida rättsutvecklingen tillbaka.”

”Om det avgörande för den rättsliga prövningen är om och hur samtycke har lämnats måste brottsutredningen inriktas på offret. Frågor som rör hur kvinnan markerade att hon inte var intresserad av ett sexuellt umgänge måste givetvis utredas.”

”Därvid skulle även omständigheter som kvinnans eventuella berusning behöva utredas närmare. Vidare skulle förhållanden som hur kvinnan uppträtt före det sexuella umgänget eller vad hon då bar för kläder kunna komma att tillmätas betydelse för bedömningen av om det förelegat ett samtycke.”

SOU 2001:14 var dessutom en utredning som menade att ”kvinnans eventuella berusning”, hur hon ”uppträtt före” och vad hon ”bar för kläder” har relevans för bedömningen om ett samtycke funnits.

Utredningen från 1998 års sexualbrottskommitté fann att nackdelarna med en samtyckesreglering övervägde. Det är en mycket märklig slutsats då en samtyckesreglering utgår från rätten till sexuellt självbestämmande och skyddar mot alla situationer där samlag skett mot någons vilja.

Lagstiftningsprocessen tar också lång tid dvs det är ytterligare en aspekt som visar hur lagstiftaren motarbetar en modern lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle. Tre år efter kommitténs betänkande lade regeringen fram förslag till ny lag (i prop. 2004/05:45). En proposition som även den uttryckte farhågor för brottsoffrens roll i rättsprocessen dvs dubbelbestraffade brottsoffren:

”Med utgångspunkt från att samtycket i en tänkt våldtäktsbestämmelse också skulle kunna avse tyst samtycke är det sannolikt att den misstänkte till sitt fredande ofta skulle åberopa att det förelegat ett sådant tyst samtycke från offrets sida. Under utredningen av en sådan invändning kommer det att bli av särskilt intresse hur offret handlat och betett sig i övrigt i samband med gärningen. I sådana fall finns det en uppenbar risk för att utredningen till stora delar kommer att koncentreras på offret. Frågor som rör hur offret markerade att hon eller han inte var intresserad av sexuellt umgänge blir då av avgörande betydelse.”

”Vad som skett vid gärningen och vilket förhållande parterna hade eller hade haft skulle få en större betydelse än i dag för att bringa klarhet i om det förelegat ett samtycke.”

”Redan i dag kritiseras ofta från olika håll den fokusering på offret som kan förekomma i ett våldtäktsmål, när det centrala för bedömningen i stället borde vara vad den misstänkte har gjort. Det enligt regeringens mening viktigaste argumentet emot införande av en våldtäktsbestämmelse baserad på bristande samtycke är just denna fokusering på offret.”

I propositionen anges att ett samtycke ”också skulle kunna avse ett tyst samtycke” utan att förklara vad ett ”tyst samtycke” är. Invändningen i propositionen framstår därför som närmast ett tips till sexualbrottsförövare och deras försvarsadvokater att hävda att ett ”tyst samtycke” förelegat.

Argumentet om ”tyst samtycke” för tankarna till 1970-talet. I Maria-Pia Boëthius bok Att skylla sig själv från 1976 skriver hon om Bertil Falconers uppsats om våldtäktsbrottet, som dåvarande sexualbrottsutredning tog fram och använde som material till grund för sitt lagförslag. Bertil Falconer var med dr och rättsläkare. Hans uppsats om våldtäktsbrottet publicerades i Svensk Juristtidning 1975 och jurister ansåg att uppsatsen var ”viktig” och ”en intressant undersökning”. Maria-Pia Boëthius ansåg att samma uppsats byggde på en lång rad myter och fördomar runt våldtäkt och på djupt subjektiva och manliga värderingar.

Bertil Falconer skrev följande om ”tyst överenskommelse”:

”Hur än de i efterhand lämnade uppgifterna, speciellt kvinnornas, formulerats, är det svårt att bortse ifrån att den närmast till hands liggande förklaringen, den att öppet uttalad eller tyst överenskommelse om motivet för den fortsatta samvaron förelegat: parterna har varit överens om samlag, vare sig detta uttryckligen sagts eller det för mannen framstått som logiskt och i full överensstämmelse med händelseutvecklingen i situationer av samma och förut upplevd natur.”

Det blir uppenbart att argumentet om ett ”tyst samtycke” handlar om mannens sexuella tolkningsföreträde och kvinnors sexuella tillgänglighet – idag liksom på 1970-talet.

Låt oss återgå till proposition 2004/05:45 och kommitténs argument. Kommittén menade också att det finns flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras ”endast” på ett bristande samtycke:

”Som kommittén redovisat finns emellertid flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras på endast ett bristande samtycke.”

Kommittén har därmed inte förstått den s k Bulgarien-domen från Europadomstolen år 2003. Även domstolar upprätthåller i rättspraxis krav på att våld eller hot om våld ska ha förekommit. Högsta domstolen upprätthåller kravet på våld och hot om våld i juni 2013 då de undanröjer Svea hovrätts s k ”Otrohetskontroll”-dom och uttalar sig om våldtäktsbrottet, ”Handlingen har med våld och hot om våld utförts mot (målsägandens) uttryckliga vilja.”.

Det strider mot Europadomstolens praxis. Europadomstolen konstaterade att en tydlig trend kunde ses i Europa och andra delar av världen där det var påtagligt att det är just bristen på samtycke som är grundläggande för våldtäktsbrottet i rättsteorin och rättspraxis. Europadomstolen hänvisade också till internationell lag i vilken erkänts att något våld eller tvång inte behöver ha använts för att en våldtäkt ska anses ha skett.

Även svenska sexualbrottsforskare har förordat bristande samtycke som grund för våldtäktsbrottet sedan lång tid. Frågan är då varför lagstiftaren och rättstillämparen hittills inte velat erkänna en samtyckesreglering. Är det Geijer-andan som lever kvar så starkt fortfarande?

Kommittén gjorde också en jämförelse med engelsk praxis. Det är irrelevant att jämföra med andra länders rättspraxis. Att jämföra med andra länders rättspraxis kan enbart förstås som ytterligare en metod att förhindra en lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle då våldtäktskulturen är global liksom den problematiska rättsliga hanteringen av sexualbrott (”judicial rape”).

En lagstiftning som utgår från sexuellt självbestämmande och integritet är en förutsättning för ett modernt rättssamhälle men långt ifrån tillräckligt. Utöver en ny lagstiftning behövs ett modernt rättsväsende som klarar att hantera mänskliga rättigheter utifrån den kunskap och forskning som finns idag.

Det behövs en översyn i sin helhet dvs av lagstiftningen, lagförarbeten samt hur utredningar och bedömningar görs. Fokus bör vara på de attityder, normer och värderingar som kommer till uttryck i såväl förundersökningar som i domar.

Patriarkala strukturer och normer måste utmanas och ifrågasättas i sina grundvalar, det är inte tillräckligt att ifrågasätta en liten del av dem.

Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld. För att utreda och bedöma det sexuella könsbaserade våldet behövs genuskunskap. Idag utreds våldtäktsbrottet av polis som ett ”tekniskt” brott och domstolar kräver ”teknisk bevisning”. ”Ord anses stå mot ord”, en myt grundad av rättsväsendet som inte ifrågasätts utan istället sprids som en ”sanning”.

Våldtäkt bör istället utredas och bedömas som det sociala och psykologiska brott det är och därmed bör den misstänktes värderingar, attityder, föreställningar och kvinnosyn istället stå i fokus. Fokus bör vara på den misstänktes våldshandlingar och gärningsmännen bör inte osynliggöras i rättsprocesserna som idag.

Slutligen konstaterar vi att lagstiftaren och rättsväsendet måste göra upp med sin antifeminism och sin geijerska sexualliberalism. Det är två sidor av samma mynt.

Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning

Det här är del 2 i vår serie om synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet, där vi sätter fokus på männen, makten, sexualliberalism och antifeminism.

2. Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning

I februari 2013 beslutade Brottsoffermyndigheten att höja brottsskadeersättningen vid våldtäkt till 100 000 kr och ersättningen för sveda och värk till 15 000 kr.

Beloppen hade dessförinnan varit oförändrade sedan respektive början av 1990-talet. Brottsoffermyndigheten uppgav att den skärpta synen på sexualbrott som kommit till uttryck i bl a förändringar i lagstiftning samt att beloppen varit oförändrade under lång tid motiverade höjningarna.

Generaldirektören vid Brottsoffermyndigheten, Annika Öster, sa bl a:

– ”Att bli våldtagen är ett synnerligen integritetskränkande brott. Det ska återspeglas i en hög ersättning och beslutet från Nämnden för brottsskadeersättning är ett viktigt steg framåt för att bidra till upprättelse för dem som utsätts för detta brott.”

Kränkningsersättning ska ersätta den kränkning som uppkommer i samband med angreppet, medan ersättningen för personskada i form av sveda och värk ska ersätta det efterföljande lidandet till följd av angreppet.

Kränkningsersättningen syftar till att kompensera den skadelidande/brottsutsatta för den kränkning av den personliga integriteten som brottet har inneburit.

I domarkåren finns ett diametralt annorlunda synsätt på den statliga brottsskadeersättningen och kränkningsersättningen.

Bo Svensson (då justitieråd i Högsta domstolen) menade i Juridisk tidskrift nr 2 2006/07 att den statliga brottsskadeersättningen kan påverka sexualbrottsoffers vilja att ”tala sanning”:

”Med den statliga brottsskadeersättningen har målsägandena vidare fått ett ekonomiskt intresse att anmäla brott och försöka föra saken till en fällande dom, något som kan påverka viljan att tala sanning.”

Bo Svensson menar alltså att målsägande anmäler våldtäkt falskt för att få skadestånd. Vilken grund Bo Svensson har för sitt påstående framgår inte. Inte heller tycks det viktigt för justitieråden i Högsta domstolen att ha grund för sina påståenden inom sexualbrottsområdet. Rimligheten i deras påståenden tycks inte heller vara något som de beaktar. Hur Bo Svenssons syn på ”falska” våldtäkter hänger ihop med hans syn på en ”liberalisering” av sexualbrottslagstiftningen är uppenbar. Syftet är att öka kvinnans sexuella tillgänglighet för män.

Även Göran Lambertz i Högsta domstolen påtalade i sitt tillägg i den friande barnvåldtäktsdomen i december 2010 att underrätterna bör beakta den ”frestelse” som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd:

”Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.”

Även Göran Lambertz menar alltså att målsägande anmäler våldtäkt för att få skadestånd.

I juni 2013 satte Högsta domstolen upp en ny rättspraxis gällande kränkningsersättning i sexualbrottsmål. En flicka som var 13 år och 2 månader utsattes för sexualbrott, två pojkar dömdes för sexuellt utnyttjande av flickan. Trots detta menar Högsta domstolen att flickan inte är berättigad till kränkningsersättning. Högsta domstolen menade att åldersskillnaden mellan pojkarna och flickan var ”förhållandevis ringa” och att det saknas anledning att göra någon annan bedömning av ”flickans mognad än vad domstolarna har gjort”.

Högsta domstolens fokus i bedömningen är ”flickans mognad”, trots att domstolarna ska beakta om kränkningen bl a ”riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet”. Kränkningen riktar sig i detta fall mot ett barn, en flicka som varit utsatt för sexualbrott vid två tillfällen av två olika pojkar. Det torde därför stå klart även för domstolarna att flickan har svårigheter att värja sin personliga integritet.

Flickan var vid förhören ca 14 år och domstolarna grundar sin bedömning på i rätten uppspelade förhör med flickan när de gör sin subjektiva bedömning av ”flickans mognad”. Domarna har inte på något vis kunskap och kompetens att bedöma barns mognad. De använder istället denna okunskap och brist på kompetens som i detta fall – denna rättspraxis – underminera unga sexualbrottsoffers rättighet att få skadestånd för kränkning, då åldersskillnaden till förövaren är mindre.

Fyra män och en kvinna dömde i Högsta domstolen. Göran Lambertz var en av domarna, övriga domare var Stefan Lindskog, Johnny Herre, Svante O. Johansson och Agneta Bäcklund.

Högsta domstolen skriver:

”Det har inte förekommit några påtryckningar från pojkarnas sida. De sexuella handlingarna har varit frivilliga och ömsesidiga.”

”Hon kan därför inte anses ha haft sådana särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet gentemot pojkarna att kränkningarna ska anses ha varit allvarliga.”

Högsta domstolen dömde också flickan att betala pojkarnas rättshjälpskostnader. Flickan förlorar inte enbart rätten till kränkningsersättning utan ska också som ”förlorande part” ersätta pojkarnas rättshjälpskostnader.

I samma mål i Svea hovrätt dömde tre män, hovrättspresident Fredrik Wersäll, hovrättslagman Staffan Lind och Jonas Brunberg. Svea hovrätt menade att:

”Enligt hovrättens uppfattning framgår att Målsägande A:s uppgifter om vad som förevarit och eftervarit det könsliga umgänget och det sexuella umgängets prägel av ömsesidighet att det varit frivilligt från hennes sida.”

”Därtill har Målsägande A framstått som mogen för sin ålder och därmed haft goda möjligheter att värna sin sexuella integritet.”

När målet var uppe i Nyköpings tingsrätt dömde myndighetschef Magnus Widebeck (som tidigare jobbat i Högsta domstolen). Han menade att:

”Tingsrätten anser inte att gärningarna inneburit en så allvarlig kränkning av målsäganden att kränkningsersättning ska betalas.”

”De sexuella handlingarna var frivilliga från målsägandens sida; också hon var drivande. Målsäganden framstår som mogen för sin ålder.”

Samtliga tre instanser lägger alltså vikten vid ”flickans mognad” dvs medelålders och äldre män bedömer en flickas ”mognad” utifrån sina egna föreställningar. Tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen är eniga om att kränkningsersättning inte ska betalas till flickan som varit utsatt för sexualbrott.

I prop. 2000/01:68 uttrycks att sexualbrotten ”är sådana att de regelmässigt innebär en allvarlig kränkning” samt att den skadelidandes beteende vid sexualbrott saknar som regel betydelse när rätten ska ta ställning till om en allvarlig kränkning skett eller inte. Ersättningen är inriktad på den momentana upplevelsen av det brottsliga angreppet.

Ett barn under femton år som lämnat samtycke till samlag är ogiltigt eftersom det finns en särskild bestämmelse i brottsbalken som tillkommit för att skydda barn från att utnyttjas sexuellt. Detta bortser de tre domstolarna, tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, ifrån. Att de istället lägger sitt irrelevanta fokus på ”flickans mognad” lämnar istället kvar en mycket obehaglig känsla av att de, liksom Bo Svensson, fortfarande styrs av Geijer-andan.

Högsta domstolen är medveten om att unga sexualbrottsoffer mestadels är flickor. Med det här synsättet hos domare undermineras unga sexualbrottsoffers (flickors) rättigheter att få kompensation för den kränkning som de utsatts för genom brottet.

Det är slående att Högsta domstolen månader efter Brottsoffermyndighetens beslut om höjda belopp inskränker unga sexualbrottsoffers (flickors) rätt till kränkningsersättning vid sexualbrott.

Var är mediarapporteringen kring Högsta domstolens praxis att inskränka unga sexualbrottsoffers rättighet till kränkningsersättning?

Var finns opinionen?

Vem tillgodoser den sexualbrottsutsatta flickans rättigheter i det enskilda fallet? Vem tillgodoser sexualbrottsutsatta flickors rättigheter nu när Högsta domstolen inskränkt deras rättigheter?

Målet visar med tydlighet att maktens män agerat med kraft för att inskränka flickors rättigheter, målet är avgjort av myndighetschef i tingsrätt, hovrättspresident och hovrättslagman och fyra män i Högsta domstolen. Vem ifrågasätter och granskar dessa män? Eller lämnas de fritt utrymme att agera?

Synen på våldtäkt & våldtäktsbrottet

I fyra inlägg kommer bloggen ta upp våldtäktsbrottet, synen på våldtäktsoffer, sexualbrottslagstiftningens historia och varför behovet av en samtyckeslag är absolut nödvändig. Inläggen har rubrikerna:

1. Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet
2. Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning
3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning
4. Skylla sig själv – 38 år senare

1. Synen på våldtäkt & våldtäktsbrottet

Andelen åtal i våldtäktsmål som ogillas har ökat från 21 % år 2004 till 36 % år 2012 enligt en uppsats från Lunds universitet. Författaren har gått igenom samtliga tingsrättsdomar avseende våldtäkt under år 2012. Uppsatsen behandlar inte våldtäkt mot barn.

Trots att kunskapen kring sexualbrott har ökat och att lagstiftningen förändrats under dessa år så har andelen friande våldtäktsdomar alltså ökat markant. Låt oss därför rikta blicken mot rättstillämparen och synen på våldtäkt.

Okunskap kring kön, genus och sexualitet är genomgående brister i rättsprocesserna. Attityder, normer och föreställningar styr både medvetet och omedvetet domarna. För att förstå vilka värderingar, fördomar och föreställningar som styr domare i våldtäktsmål behövs en historisk återblick och en kontext.

Vi menar att det inte heller är en slump att äldre män som hovrättspresidenter, lagmän och pensionerade domare påfallande ofta friat i våldtäktsdomar under de senaste åren.

Åsa Bergenheim redogör för synen på våldtäkt i bidraget Gränsen för det otillåtna: Om synen på våldtäkt i Sverige 1950-2010 i antologin Sju perspektiv på våldtäkt.

Bergenheim tar upp att i remissomgången och riksdagsdebatten kring 1953 års betänkande hade Richard von Krafft-Ebing och Havelock Ellis teorier om manlig och kvinnlig sexualitet stort inflytande.

”Sexologins nestor var neurologen Richard von Krafft-Ebing. Krafft-Ebing jämförde mannens könsdrift med en naturkraft; får den inte utlopp normal väg kan den anta perversa uttryck. Mannen är därför “exponerad för faran att överträda lagens och moralens gränser”.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Eskilstuna tingsrätt år 2013:

”Den sexuella driften var hög hos honom och han tänkte att när hon kom tillbaka kunde det bli närmare kontakt mellan dem. För att undvika A helt bestämde han sig för att gå ur bilen. Han ställde sig vid förardörren med ryggen/axeln mot henne och masturberade för att ”släcka sina känslor”; han trodde inte att A såg honom.”

”En annan mycket tongivande sexualforskare kring sekelskiftet var Havelock Ellis. Ellis menade att båda könen har lika stark drift, men kvinnans är slumrande och dold för henne själv. Hon har av naturen en blyghet som gör att hon är avvisande till samlag trots att hon innerst inne vill.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Umeå tingsrätt år 2013:

”En sådan bedömning skulle då grundas på att A, efter den inledande sexuella samvaron, visserligen hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv, men att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.”

Ellis menade också att; ”Hon säger nej men menar ja, och detta verkar sexuellt stimulerande på män.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Lunds tingsrätt år 2014:

Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.”

”Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.”

”När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.”

Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.”

I en studie om hantering av våldtäktsbrott i slutet på 1940-talet fann Simon Ekström att avgörande för en fällande dom var att rätten uppfattade mannen som straffvärd och kvinnan som skyddsvärd. Mannens straffvärde var främst kopplat till hans manliga identitet och sociala status medan kvinnans skyddsvärde bestämdes av hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet.

”Kvinnans skyddsvärde var i realiteten den måttstock efter vilken mannens straffvärde mättes. Mannens berättelser var därför fyllda av påståenden och insinuationer om kvinnans dåliga moral och sexuella erfarenheter. Man kan säga att under rättsprocessen bytte kvinnan och mannen positioner – hon var kärande men måste bevisa sin oskuld; han var svarande men den som anklagade sin motpart. Faktum är att rättens huvudsakliga intresse efterhand kom att riktas mot kvinnas agerande, inte mannens. Mot offret, inte förövaren.” (Bergenheim)

”Radikalfeminister som Shulamith Firestone och Kate Millett menade att heterosexualiteten är genomsyrad av patriarkala maktstrukturer. Den utgör i själva verket grunden för kvinnoförtrycket, tydligast uttryckt i våldtäkt.” (Bergenheim)

”Vid mitten av sjuttiotalet publicerades Susan Brownmillers bok Våldtäkt, som väckte stor uppmärksamhet också utanför kvinnorörelsen. Brownmiller menar att våldtäkt i grunden handlar om maktutövande, inte sexualitet. Det är inte bara en makthandling mot en enskild kvinna, utan också mot kvinnor som grupp.” (Bergenheim)

”I Hiterapporten om män (1981) visar Hite att många män sammanbinder manlighet med heterosexuellt samlag, dominans, ägande och makt.” (Bergenheim)

”En vanlig föreställning bland de män Hite intervjuat är att våldtäkt kan vara berättigat, till exempel om kvinnan genom sitt beteende förespeglar mannen sexuellt umgänge men drar sig ur i sista stund. Vanligt var också att inte uppfatta en kvinnas ”nej” som ett nekande, utan snarare som en del av det sexuella spelet. Uppfattningen är densamma som vi mötte hos Havelock Ellis, vid sekelskiftet.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Svea hovrätt år 2013:

”Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek.”

Dåvarande justitierådet i Högsta domstolen Bo Svensson skrev i Juridisk tidskrift år 2006 om sin syn på sexualbrottsutredningen 1976:

”Sexualbrottsutredningen lämnade detta år betänkandet Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Det innehöll förslag på liberalisering av sexualbrottslagstiftningen. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. I USA hade Susan Brownmiller året innan publicerat en bok om våldtäkt, Against our will. Boken blev ett startskott för debatten inte bara i USA utan också i Sverige. Kommittébetänkandet blev utsatt för en förödande remisskritik och lades inte till grund för lagstiftning.” (Juridisk tidskrift nr 2 2006/07)

Vad innebar då det lagförslaget från 1976 som Bo Svensson kallar en ”liberalisering av sexualbrottslagstiftningen”?

Lagförslaget från 1976 innebar:

– ”Sänk åldersgränsen för sexuellt umgänge med barn från 15 till 14 år.
– För barn i vuxen vård ska åldersgränsen för sexuellt umgänge med vårdnadshavare vara 18 år (som tidigare). Men för annan beroendeställning än vård (lärare etc.) ska åldersgränsen sänkas till 14 år.
– Begreppet ”grovt koppleri” tas bort. Eventuellt kan det vara aktuellt för hallickar som håller flickstall.
– Incestbegreppet slopas helt och hållet. Alltså ska sexuella förbindelser mellan familjemedlemmar inte längre vara straffbara.
– För sexuellt inriktade beröringar, som inte kan anses vara sexuellt umgänge, föreslås åldersgränsen tio år mot nuvarande 15 år.
– Våldtäktsbegreppet ska behållas men reserveras för de fall då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.
– De ”vanligaste” sexuella övergreppen ska betecknas ”sexuellt tvång” och få en betydligt lindrigare straffskala.
– Orden otukt och osedlighet tas bort ur lagtexten.”
(Bordellhärvan: Makten, männen och mörkläggningen av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson)

Bo Svensson tar upp lagförslaget från 1976 trettio år senare i sin artikel i Juridisk tidskrift och menar att det skulle ha inneburit en ”liberalisering” och menar att lagförslaget fick ”förödande remisskritik”. Geijer-andan påverkar uppenbart fortfarande domare 30 år senare.

Den norske kriminologen Nils Christie lanserade år 2001 teorin om det ”ideala offret”. Det ”ideala brottsoffret” är en föreställning som styr domare, vilket framgår med tydlighet i rättstillämpningen.

År 2004 initierade Göran Lambertz, som Justitiekansler, rapporterna ”Felaktigt dömda”. Den första rapporten kom i juni 2006 och den andra rapporten kom i november 2009. Rapporterna kallas ”rättssäkerhetsprojekt”, men det är tydligt att det inte är sexualbrottsoffers rättigheter som avses. Rapporternas ideologiska grund är att det finns ett stort antal ”oskyldigt” dömda män i just sexualbrottsmål. Sexualbrottsområdet tycks också vara av stort intresse för de äldre männen i rättsväsendet, ett intresse som inte alls grundas i kunskap om och förståelse för våldtäktsbrottet.

I november 2009 blev Göran Lambertz justitieråd i Högsta domstolen där han ytterligare misstänkliggör sexualbrottsoffer i sitt tillägg i en friande våldtäktsdom från december 2010 (NJA 2010 s 671). Utnämnandet av Göran Lambertz som justitieråd skedde efter hans JK-rapporter dvs regeringen har beaktat hans föreställningar om ”oskyldigt dömda” män i sexualbrottsmål.

Ur Göran Lambertz tillägg i domen från 2010:

”Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.”

”Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas.”

”Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade.”

Motsvarande misstänkliggörande av den tilltalade görs inte av Göran Lambertz i hans tillägg. Högsta domstolen tycks mena att målsäganden är falska och bör misstänkliggöras.

Exempel på hur domstolar misstänkliggör brottsoffer är otaliga. Ett exempel är:

”Härtill kommer att det finns moment i hennes berättelse vilka framstår som svårförklarliga, nämligen dels att hon uppgett att hon inte tänkte på att följa efter målsägande A när de möttes vid sovrummet, trots att hon då letade specifikt efter målsägande A efter händelsen i badrummet, dels att hon sagt att hon smet ut från sovrummet via dörren till toaletten genom att passera (tilltalad 1) och (tilltalad 2) när dessa stod i och vid den dörröppningen.”
(Hovrätten för Västra Sverige år 2013)

Ett annat exempel:

”Dessa uppgifter ger utrymme för att det kan vara praktiskt möjligt att DNA spår från honom överförts på målsäganden på annat sätt än genom sexuellt umgänge.”
(Västmanlands tingsrätt år 2013)

Ytterligare ett exempel på hur domstolar misstänkliggör målsäganden, i detta fall ett barn, är följande fall. En flicka har berättat om våldtäkter som hennes pappa och farfar har utsatt henne för. Flickan görs av tingsrätten till den starka i familjen som genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp kan ha sökt en lösning för att mamman inte skulle bli lämnad ensam i än större utsträckning samt att flickan då fick en ”acceptabel” förklaring till att som barn (11 år) ha smittats av kondylomvirus. Tingsrätten demoniserar barnet som förslagen och planerad på ett sätt som snarare för tankarna till en vuxenvärlds tolkningsföreträde än hur ett barn reagerar, det blir ”omvända världen”, barnet går från att vara ett barn till ”den starka i familjen”:

”Målsäganden har vidare tyngts av frågor och bördan att förklara varför hon i maj 2011 konstaterades vara smittad med kondylom. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att man måste beakta risken att målsäganden, som den starka i familjen, kan ha axlat ansvaret för situationen och sökt en lösning genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp.”
(Skaraborgs tingsrätt år 2012)

Än idag sker denna fokusförskjutning av domstolar och fokus riktas på brottsoffret (kvinnan) istället för på förövaren (mannen). Genom denna fokusförskjutning från mannen osynliggörs mannens våldshandlingar samtidigt som ansvaret och skulden förminskas.

Mäns sexualitet är normbärande i rättsprocesserna och kvinnan får ta ansvar för mannens sexualitet. Domstolen laborerar med kvinnans vilja till sex utifrån ett perspektiv som inte är hennes eget utan mannens perspektiv. Mannens våld görs till en fråga om hennes vilja utifrån hans subjektiva uppfattning/tolkning och mannens uppfattning om våldet får tolkningsföreträde framför kvinnans.

I senaste årens rättspraxis kan ses att mannens straffvärde inte som tidigare är kopplat till hans sociala status utan istället till hans kön dvs ett ökat antifeministiskt förhållningssätt kan ses där män frias i sexualbrottsmål oavsett hans sociala status. Kvinnans skyddsvärde blir då ännu mindre och hennes sexuella tillgänglighet anses större.

I friande våldtäktsdomar under de senaste åren finns ytterligare föreställningar som styr domare nämligen det ”förslagna brottsoffret” och det ”falska brottsoffret”. Dessa föreställningar och för att inte säga rena myter existerar nu i rättstillämpningen samtidigt som det ”ideala brottsoffret”.

Föreställningarna om det ”falska brottsoffret” i rättstillämpningen ska ses i kontexten med de fall där polisen och åklagare driver falsk tillvitelse-mål mot flickor/kvinnor trots skador på flickorna/kvinnorna. Det är ett område som vi kommer återkomma till längre fram på bloggen. Ett av dessa falsk tillvitelse-mål har vi skrivit om i inlägget Flickan anmälde våldtäkt blev istället själv dömd.

Den rättsliga hanteringen av våldtäktsmål – år 1912 och idag

En gruppvåldtäkt 1912
(Texten om rättsfallet från 1912 är citerat ur Åsa Bergenheims bok Brottet, offret och förövaren)

”Två ynglingar står 1912 anklagade för att tillsammans med en tredje ha våldtagit en 17-årig flicka, som en av dem tidigare hade haft en sexuell relation med. Enligt flickan släpades hon med våld till en drängstuga och lockades sedan in under förevändning att där fanns andra flickor och att det skulle bli fest. Väl inne i stugan överfölls hon och fasthölls, samtidigt som männen spelade kort om i vilken ordning de skulle våldsföra sig på henne. Vittnen intygar att gärningsmännen släpade iväg flickan med våld, medan försvaret hävdar att hon följt med frivilligt, till och med in i drängstugan. Försvaret menar vidare att det faktum att flickan väntade flera månader med att anmäla händelsen tyder på att det inte varit fråga om en våldtäkt.

De båda unga männen erkänner att de haft samlag med flickan mot hennes vilja, men säger att hon inte gjorde särskilt starkt motstånd. Flickans version är en annan; hon kämpade förtvivlat för att komma undan, men kunde inte freda sig mot männens styrka. Man refererar den ene gärningsmannen:

”Enär [NN] icke velat godvilligt gifva sig åt honom, hade han använt våld och lagt henne omkull i sängen; hon hade visserligen därunder spjärnat emot, men säkerligen icke så mycket hon kunde. Enligt den tilltalades uppfattning hade målsägaren nog kunnat göra kraftigare motstånd och hade hon vid ett sådant förhållande utan tvifvel varit i stånd att förhindra fullföljandet af hans uppsåt. Motståndet hade fortfarit under hela den tid, hans angrepp varat.”

Mannen frikänns av tingsrätten eftersom man anser sig sakna bevis på att våld använts. Flickan borde inte ha följt med in i drängstugan och hon borde ha gjort mer motstånd.

Målet överklagas till hovrätten.

Åklagarsidan menar att det inte alls är nödvändigt att kvinnan har bjudit motstånd ”till det yttersta.” I och med att gärningsmannen har övergått till våld för att få sin vilja igenom kan han dömas, inte minst med tanke på att hans fysiska styrka är överlägsen kvinnans. Från försvarets sida hävdas motsatsen; det krävs att kvinnan gjort motstånd till det yttersta och att våldet varit mycket kraftigt.

Hovrätten ändrar inte tingsrättens dom utan frikännandet kvarstår.”

Hovrätten över Skåne och Blekinge år 2014

”Vid den bedömningen kan man inte bortse ifrån att målsäganden, trots det utdragna händelseförlopp som det varit fråga om, varit vag i sin beskrivning av vad som hänt och det tvång som NN ska ha använt. Vidare måste beaktas att målsäganden både i anslutning till händelsen och under rättegången, på sätt som redovisats i tingsrättens dom, gett uttryck för tvekan i frågan om vad NN uppfattat om hennes inställning till de sexuella handlingarna.

Om NN ska dömas för våldtäkt får det inte råda något tvivel om att han med våld genomfört de sexuella handlingar som han medgett har förekommit, trots att han förstått eller i vart fall varit likgiltig inför att målsäganden inte samtyckte till dessa.

Som hovrätten tidigare konstaterat har NN använt visst våld. Det har av hans uppgifter också framgått att målsäganden uttalat ord som ”nej” och ”sluta”.

NN har hävdat att det våld som använts varit en del av det sexuella spelet och att han inte uppfattat målsägandens nej som allvarligt menade. Han har förklarat att det varit tydligt för honom att hon ville ha dominanssex och att han spelade med på det. Sett i ljuset av att målsäganden och NN känt varandra endast några timmar och att de under den inledande samvaron i soffan inte
talat om dominanssex eller sex med våldsinslag framstår hans uppfattning som svårförklarlig. Främst mot bakgrund av målsägandens egna uppgifter och den osäkerhet som dessa ger utrymme för, anser hovrätten emellertid att NNs invändning inte kan lämnas utan avseende. Det finns därmed inte underlag för att påstå att han genomfört de sexuella handlingarna trots att han insett att målsäganden motsatte sig dessa. Inte heller ger utredningen stöd för att NN, såsom åklagaren hävdat, varit likgiltig inför målsägandens inställning. Trots det våld som förekommit och de ord som uttalats kommer hovrätten därför till samma slutsats som tingsrätten; nämligen att NN inte uppsåtligen tvingat målsäganden till de sexuella handlingarna. Han kan därmed inte dömas för våldtäkt. Som tingsrätten funnit ska således åtalet och målsägandens skadeståndstalan ogillas.”

Hovrättspresident Lennart Svensäter i Expressen år 2014:

”- Hovrätten slår, liksom tingsrätten, fast att kvinnan sagt ”nej” och ”sluta” och att visst våld använts. Men kärnan i domen är om 28-åringen haft uppsåt eller inte. Om han har förstått att han begått ett övergrepp eller inte.”

Lunds tingsrätt år 2013

Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.

Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.

Det slog honom inte att hon var ledsen, men något var fel. Han kunde bara inte förstå vad.

När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.

Han tolkade alls inte situationen på det sätt som hon har beskrivit den och förstår inte hur det kunde bli så oproportionerligt efteråt.

Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.

Sammantaget finner tingsrätten att det således objektivt sett är visat att NN med våld tvingat A till samlag och därmed jämförlig handling. Tingsrätten har härefter att ta ställning till om NN haft uppsåt att tvinga A till samlag.

Hans utsaga kan därför inte lämnas utan avseende och ska läggas till grund för tingsrättens bedömning.

NN har berättat att han var övertygad om att A samtyckt till alla de handlingar som han företog. Han har därvid uppgett att han genom deras samtal i soffan fått uppfattningen att A gillade okonventionellt sex och att han efter hennes inledande samtycke fått uppfattningen att hon ville ha sex med honom, ett samtycke som också enligt A då förelåg. Han har vidare uppgett att han först fick en indikation på att hon ville ha ”hårt” sex genom att hon tagit hans hand och pressat den mycket hårt mot sitt underliv samt genom det fortlöpande gensvar han fått under tiden de hade sex.

NN har på ett detaljerat sätt förklarat hur han bildat sig en uppfattning om att A samtyckte till de handlingar som han företog.

Det kan därför inte anses ställt utom rimligt tvivel att NN haft uppsåt att med våld tvinga A till samlag eller därmed jämförlig handling. Åtalet ska därför ogillas.”

Lagman Ralf G Larsson till Dagens nyheter år 2014:

”- Kvinnan har blivit våldtagen men åklagaren har inte kunnat visa att mannen förstod att det var en våldtäkt, säger Ralf G Larsson”

Svea hovrätt år 2013

”Det har i målet vidare inte påståtts att det skulle förekommit något våld eller något hot om våld som skulle gjort att målsäganden av den anledningen sett sig tvungen att stanna på festen.

Av målsägandens egen berättelse framgår dessutom att hon haft tillfälle att lämna lägenheten efter det att i vart fall någon av de åtalade händelserna ägt rum, men att hon själv valt att stanna där.

Målsäganden har sagt att anledningen till att hon lät det hela ske var att hon befarade att hon skulle bli misshandlad eller råka illa ut om hon sa nej. Det saknas dock utifrån vad som framkommit belägg för att hon i denna situation verkligen kunde ha fått den uppfattningen.

För att de tilltalade ska kunna fällas till ansvar för sexuellt ofredande krävs att åklagaren styrker att pojkarna haft uppsåt att ofreda målsäganden på ett sätt som är ägnat att kränka hennes sexuella integritet. Det krävs således att det kan styrkas att pojkarna fått klart för sig att målsäganden inte frivilligt varit med på de sexuella handlingarna. Hovrätten gör den bedömningen att det i och för sig kan anses visat att målsäganden upplevt en kränkning av sin sexuella integritet. Däremot framgår inte, med den bevisvärdering som hovrätten redovisat ovan, att målsäganden agerat på ett sådant sätt eller att situationen varit sådan att någon av de tilltalade insett eller måste ha insett detta. Det är därigenom inte styrkt att någon av de tilltalade haft uppsåt att sexuellt ofreda målsäganden. Även åtalet för sexuellt ofredande ska således ogillas.”

Domare Sven Jönson till Aftonbladet 2013:

”hon mycket kan väl ha sagt nej, men även om det varit så blir det inte per automatik våldtäkt”
”det mycket väl kan ha skett mot hennes uttryckliga vilja men om det inte har varit utnyttjande av ett
hjälplöst tillstånd är det inte våldtäkt”

Göteborgs tingsrätt år 2014

”Av NNs uppgifter, som redovisats ovan, har framgått bl a att målsäganden inte framstått som berusad i hans rum, att målsäganden mottagit och besvarat meddelanden, valt och tagit fram en film på datorn, tagit av sig BH:n och bitvis varit aktiv under samlaget. Mot bakgrund av dessa uppgifter och mot NNs förnekande att han gjort sig skyldig till gärningen, anser tingsrätten inte utrett att NN förstått eller varit medveten om att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Det är därför inte tillräckligt bevisat att NN begått gärningen med uppsåt. Åtalet i denna del ska därför lämnas utan bifall.”

Svea hovrätt år 2013

”Målsäganden gjorde visst motstånd vilket han endast uppfattade som retsamt. Han har uppgett att målsäganden uppmanade honom att slå hårdare och att hon sade till honom att slå ordentligt. Enligt NN var det efter denna uppmaning som han slog det första knytnävsslaget. Han har berättat att målsäganden skrek att det gjorde ont varpå han slog hårdare och att hon på nytt skrek att det gjorde ont. Gradvis slog han hårdare och väntade på hennes reaktion. Han har uppgett att hon uppmanade honom att kalla henne förnedrande saker. Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek. Han har uppgett att han kände sig för och förlitade sig på att hon skulle säga stoppordet om det gick över gränsen. Eftersom hon inte sade ”stopp” fortsatte han.

Fråga är emellertid hur NN har uppfattat situationen. Hans berättelse om hur han uppfattade målsägandens inställning till handlingarna är inte så orimlig att den kan lämnas utan avseende och åklagaren har inte presenterat tillräcklig bevisning för att hans uppgifter ska anses vederlagda. Det kan därmed inte anses styrkt att NN har haft uppsåt att utöva gärningarna mot målsägandens vilja. Hans invändning om samtycke måste därför godtas.

Det är vid denna bedömning inte styrkt att NN mot målsägandens vilja har tvingat målsäganden till de sexuella handlingar som anges i gärningsbeskrivningens femte och sjätte stycke. Åtalet för våldtäkt kan därför inte bifallas.”

Stockholms tingsrätt år 2013

Även om Målsäganden hade mindre skador både i slidans förgård och i ändtarmen är de sexuella handlingarna som NN utförde inte mera vittgående än de kunde rymmas inom begreppet ”hårdsex” som Målsäganden hade uttalat ett intresse för. Då det vidare inte är bevisat att NN
– utöver vad rollspelet och Målsägandens samtycke medgav – har tvingat Målsäganden till de sexuella handlingarna eller förmått henne att tåla eller utföra dem efter hot om brottslig gärning, kan åtalet för våldtäkt inte bifallas.”

Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd

Onsdag den 5 mars 2014 har Metro på förstasidan rubriken ”16-årig flicka döms till ungdomsvård: HITTADE PÅ ATT HON BLIVIT VÅLDTAGEN”.

”Tingsrätten slog nyligen fast att det är bevisat att den 16-åriga flickan har ljugit om våldtäkten”, skriver Stefan Wahlberg i Metroartikeln. Wahlberg skriver vidare att ”Våldtäktsutredningen lades till slut ner eftersom det visade sig att flickans uppgifter omöjligt kunde stämma.” Vilka dessa uppgifter är framkommer inte i artikeln, inte heller sägs något om den sexualbrottsmisstänkte mannens uppgifter.

”Genom en omfattande bevisning konstaterade tingsrätten att den påstådda våldtäkten bara skulle kunnat äga rum någon gång mellan klockan 21.20 och 21.35” uppger Wahlberg vidare.

Stefan Wahlbergs artikel framstår närmast som en partsinlaga.

Den i Metro omskrivna domen är meddelad den 23 december 2013 av Värmlands tingsrätt och frågan i målet om falsk tillvitelse var enligt tingsrätten själv om den gjorda våldtäktsanmälan ”varit riktig eller inte”. Tingsrätten har i sin bedömning bortsett från rättsintyg som visar skador på flickan i underlivet, på benen och ryggen, det är anmärkningsvärt. Tingsrätten kommer alltså till slutsatsen att den gjorda våldtäktsanmälan inte är ”riktig” trots skador på flickan. Det var också flickans föräldrar som gjorde polisanmälan, inte hon själv.

Tingsrättens bedömning är undermålig och grundar sig på att våldtäkten måste ha begåtts inom en kvarts tidsintervall (ett tidsintervall preciserat av tingsrätten!) samt att det går att utesluta att någon annan person skulle ha gått in på flickans Facebookkonto eller i hennes mobiltelefon. Låt oss se närmare på grunderna i tingsrättens bedömning.

Tingsrätten menar att den ”påstådda” våldtäkten måste ha ägt rum någon gång mellan kl 21:20 – 21:35 och att den misstänkte har alibi från ”i vart fall 21:15 den aktuella kvällen” och menar att den misstänkte ”kan således inte ha begått den våldtäkt han angivits för”. Att en tingsrätt skulle kunna precisera en händelse till ett tidsintervall inom femton minuter torde kräva teknisk bevisning som stöd, vilket saknas.

Den misstänkte mannen förnekade i första förhöret våldtäkt och han uppgav då att han började arbeta ca kl 14 den aktuella dagen och kom hem någon gång mellan kl 22:30-23:00. I andra förhöret informeras mannen, som arbetar som lastbilschaufför, om vikten av att polis får ta del av färdskrivaren i lastbilen. Mannen ändrar då sina uppgifter och säger att han har sagt fel i förhöret innan. Han säger nu att han började jobba kl 11:00 den aktuella dagen och var hemma kl 16:30.

Att mannen i första förhöret gett sig alibi till kl 22:30-23:00 genom att säga att han arbetade och var hemma först då, bortser tingsrätten ifrån samt även att han i tingsrättsförhör lämnat ytterligare annan uppgift om tid då han var hemma . Varför ger sig mannen först felaktigt alibi till denna senare tid? Tingsrätten skriver att genom vittnesmål från bl a en granne har den misstänkte mannen alibi för tiden från i vart fall 21:15, vilket framstår som omöjligt utifrån hennes egna uppgift om tider. I polisförhör uppger hon att hon kommit till den misstänkte mannens hem ”någon gång vid ca 21:45” och i tingsrättsförhör uppger hon att hon ”kom dit ca 21:30”.

Flera personer har ändrat sina uppgifter om tider och det finns även motsägelsefulla uppgifter i deras berättelser. Flickan har däremot inte ändrat sin berättelse eller sina uppgifter om tider. Hon uppger också att en person ringt till henne strax innan våldtäkten ägde rum, ett telefonsamtal som stöder flickans berättelse om tidsangivelser, om det skulle ha kontrollerats. Detta telefonsamtal har polis inte brytt sig om att kontrollera, vilket är en brist i utredningen.

En nämndekvinna är skiljaktig och vill ogilla åtalet om falsk tillvitelse. Hon menar att målsäganden gett ett trovärdigt intryck, att hennes berättelse är tillförlitlig, att skadorna stämmer väl in på målsägandens berättelse om händelseförloppet samt att hennes mående efter stödjer vad hon har berättat. Vidare menar nämndekvinnan att ”Vad gäller tidsangivelser så är det ytterst sällan som man exakt på minuten kan fastställa när ett brott begåtts.”

Den 16-åriga flickan har i förhör och under rättegången förnekat att hon skrivit meddelandena som tingsrätten lägger till grund för sin bedömning. Konversationerna har inte återfunnits i flickans mobil eller dator. Slutsatsen från den kriminaltekniska utredningen är ”Inget av intresse för utredningen har påträffats i aktuellt beslag”. Det bortser tingsrätten ifrån.

Pojken som anmält flickan för falsk tillvitelse uppger i Facebook-konversation med flickan att han varit hos polis då han skrev till flickan; ”Du har skrivit till mig” ”Polisen har sett det. Jag var hos dom när jag skrev och du svarade.” Dessa uppgifter bör utredas för att klarlägga polisens eventuella agerande i ärendet. Det är inte gjort.

Tingsrätten menar att uppgiften om att någon annan skrivit meddelandena är ”så osannolik att man kan bortse från den möjligheten” och anser därmed att det är ställt utom allt rimligt tvivel att flickan ”falskeligen beskyllt” mannen för ”ett brott han aldrig begått”.

Tingsrätten bortser från utvecklingen inom datavärlden. På Facebooks egen sida varnas för ”facerape” och där anges att varannan ung person är utsatt. På polisens egen Facebooksida finns följande information ”Dagens smarta mobiltelefoner är kraftfulla datorer, ständigt uppkopplade och kommunicerande. Detta innebär risker, vilket långtifrån alla användare är medvetna om.” Det finns idag kunskap om att datorer och mobiler är osäkra, en kunskap som domstolar är skyldiga att ta till sig. Tingsrätten framställer sig som både okunnig och naiv genom sin bedömning att det är ”så osannolikt att man kan bortse från den möjligheten” att någon annan person använt flickans dator eller mobil.

På dessa subjektiva och osakliga grunder dömer tingsrätten således den 16-åriga flickan till ansvar för brott.

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Av förundersökningsprotokollet framgår att ett kompletterande (och fjärde) förhör med målsägande genomförs ca två veckor efter det första förhöret. Förhörsledaren är en man. Det kompletterande (och fjärde) förhöret är två timmar och 44 minuter. Vid det här förhöret byter våldtäktsutredningen riktning, flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Förhörsledarens frågor handlar bl a om huruvida målsäganden är säker på att gatubelysningen var släckt, hur det skulle ha relevans för våldtäkten, framgår inte.

Dagen innan har förhörsledaren hållit förhör med en nära anhörig till målsägande. Den nära anhöriga får frågan ”Ifrågasatte du riktigheten av (målsägandens) uppgifter?” som följdfråga på hur hon reagerat när hon fick reda på vad som hänt. Förhörsledarens utgångspunkt tycks vara att omgivningen borde ifrågasätta uppgiften om våldtäkt. Förhörsledaren ställer sen frågorna ”Vad har hon ljugit om?” samt ”Har hon fantiserat om killar?”. Dessa frågor är irrelevanta samt av kränkande karaktär och framstår enbart som för att misstänkliggöra målsägande. Frågorna ställs också om målsäganden. Det är inte polisväsendets uppgift att medverka till att misstänkliggöra en målsägande.

Förhörsledaren håller även kompletterande förhör med den pojke som målsäganden varit hemma hos före det att hon uppger att hon blivit våldtagen. Både målsäganden och pojken har uppgett i förhör att de tittat på film tillsammans. Frågorna som pojken nu får är ”Rörde Ni vid varandra, pussades Ni?” samt ”Låg ni tillsammans?”. Dessa frågor är irrelevanta.

”Har det hänt att Du inte litat på vad hon sagt?” och ”Hur reagerade Du när Du först hörde om våldtäkten?” är ytterligare frågor som pojken får. Hur någon reagerar på uppgiften om att någon annan utsatts för våldtäkt är irrelevant.

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Förhören med mannen är bristfälliga, få frågor ställs och förhören präglas av godtagande. Om detta förhör är signifikant för förhör med sexualbrottmisstänkta hos polismyndigheten i Värmland är det än mer oroväckande. Väljer polisen därigenom att istället för att vara förutsättningslösa snarare vara en part i utredningen?

Flickan får i det femte och sista polisförhöret i våldtäktsutredningen frågan om hon funderat över något gällande ärendet. Hon uppger då att hon tycker det är jobbigt med alla förhör och önskar att hon aldrig hade sagt något. Hon säger också att det sista (fjärde) förhöret ”då det skulle filmas efteråt var värst”.

Flickan får då frågan hur hon upplevt förhören och svarar att hon ”tycker det är för djävligt”. Att hon har denna upplevelse är ett underkännande till polis, ett kraftigt underbetyg. Forskning visar bl a att kvinnor möts av misstro och misstänkliggörande, att en kvinnoföraktande attityd slår igenom i förhör och att det är vanligt att ifrågasätta kvinnans karaktär och moral.

Hur påverkar polisens misstro sexualbrottsoffers, särskilt flickors, förmåga att hantera den utsatta förhörssituationen? Frågan är ställd mot bakgrund av att forskning visar att sexualbrottsoffer skam- och skuldbelägger sig själva.

Hur påverkar polisens agerande sexualbrottsoffers vilja att anmäla då brottet falsk tillvitelse drivs trots att det finns skador, rättsintyg och en oförändrad och stringent berättelse?

Hur kommer rättsväsendets agerande påverka föräldrars benägenhet att polisanmäla sexuella övergrepp på sitt barn?

Vilka åtgärder har polismyndigheten i Värmland vidtagit med anledning av att flickan upplevt förhören som kränkande?

Hanteringen under våldtäktsutredningen reser så många frågor att den bör och måste överprövas.

Slutligen; är det så här rättsväsendet behandlar flickor i rättsprocesser finns all anledning att ställa sig frågan vem rättsväsendet är till för?