BRÅ

Polisens #kvinnosyn Del 1 : Utredningar om våld mot kvinnor

Med anledning av Ekots avslöjande om #kvinnoregistret kommer vi i ett antal inlägg att granska polisens kvinnosyn som den kommer till uttryck i rapporter, media, hos polisen själva och i deras eget material.

#Kvinnoregistret hos Södertörnspolisen som lade fokus på våldsutsatta kvinnor och deras egenskaper istället för på de som utövar våldet, behöver nog sättas i en större kontext. Alldeles oavsett om uppgifterna råkade ha sparats i en dator eller inte hade dessa föreställningar funnits där ändå. De upphör heller inte att existera för att en fil raderas. Excellarket är förmodligen snarare att betrakta som ett symptom på en diagnos: dålig kvinnosyn och en patriarkal föreställning om och en normalisering utav våld mot kvinnor. Dessa värderingar finns vid skrivborden och fikaborden, den finns i radiobilarna som möter våldutsatta kvinnor, den sitter i väggarna.  Den finns numera dessutom att ta del av på nätet, både i forum och på twitter. Det är alltså nödvändigt att gå till botten med problematiken med polisens kvinnosyn och att inte stanna vid ett utsuddande av en datafil.

Trots att det nu är ca 8 år sedan som rapporten som refereras till i inlägget gavs ut, är den fortfarande lika intressant och bör uppmärksammas – vilket inte minst polisens egna reaktioner på #kvinnoregistret visade. Att den dåvarande Länspolismästaren (och nu bla ställföreträdande rikspolischefen) Mats Löfving bemötte frågan om polisen kvinnosyn med ordet ”trams” visar också att inte så mycket har hänt sedan 2008. Det är givetvis skrämmande men också symptomatiskt.  Våld mot kvinnor är, trots att det anses högprioriterat och viktigt att uppmärksamma och bekämpa, fortfarande ett stort problem.   Det gäller inom alla områden; prostitution /sexköp, våldtäkter och misshandel/grov kvinnofridskränkning. Nu är också nätrelaterad brottslighet mot framför allt flickor ett växande problem.

Det är också värt att tänka på att vid tidpunkten då rapporten publicerades hade #kvinnoregistret funnits i flera år – och kvinnor fortsatte förmodligen att registreras och skuldbeläggas ända till Ekots avslöjande. Det gör att rapporten från Brå om `Polisens hantering av våld mot kvinnor`  (2008:25)  ännu är aktuell.
I texten klipps delar in från rapporten (brun text) liksom citat från enkätsvaren från våldsutsatta kvinnor.

 


 

Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer

Rapporten består av två delar, dels en granskning av fyra olika Polismyndigheter för att kunna jämföra olika organisationer och deras framgångar att utreda våld mot kvinnor och dels en enkät där svar samlades in från kvinnor som polisanmält misshandel.

Denna rapport om polisens arbete med anmälningar om våld mot kvinnor i nära relationer bygger på två delstudier. Den första studien belyser frågan om hur polisen kan öka andelen anmälningar som personuppklaras, utifrån en genomgång av förundersökningsmaterial från fyra olika polismyndigheter.

Den andra studien är en mindre enkätstudie som belyser hur de anmälande kvinnorna ser på polisens information, bemötande och utredningsarbete.

Studien grundar sig på förundersökningsmaterialet från närmare 600 ärenden rörande våld mot kvinnor i nära relationer under år 2006.

23 % av de polisanmälda misshandelsfallen gick vidare till åtal. Mörkertalet är stort; det kanske bara ca 20 % som anmäls vilket innebär det endast är ca 5% av totala antalet fall som leder till åtal m m. I hur många av de andra fallen misstänkliggörs kvinnan medvetet eller omedvetet?

Val av polismyndigheter.

För att undersöka vad i polisens arbetssätt som kan förbättras så att fler ärenden personuppklaras jämförs två strukturellt jämförbara polismyndigheter, Kronoberg och Blekinge. Dessa har under 2000-talet kraftigt skilt sig åt när det gäller andelen personuppklarade ärenden. För att minska risken att den förklaring till skillnader i personuppklaring som identifieras är unika för dessa två myndigheter valdes ytterligare två myndigheter ut. Dessa två, Uppsala och Jönköping, är mer riksrepresentativa när det gäller både uppklaringsprocent och befolkningsstruktur. Uppsala skiljer sig från de övriga tre myndigheterna genom att man där har en specialiserad familjevåldsenhet. Det ger en möjlighet att explorativt undersöka om det finns några tydliga effekter av utredningsspecialiseringen.

I rapporten finns kritik mot att polis inte förhör den misstänkte gärningsmannen.

Det är också tämligen vanligt att förhör inte hålls med de misstänkta.

Andelen medgivanden skulle om fler förhördes kunna öka med ca 9 % konstaterar Brå. Det är mycket i sammanhanget.  Det handlar alltså om en relativ enkel åtgärd -att förhöra den misstänkte. Det skulle öka antalet erkännanden.

Med antagandet att lika stor andel av de misstänkta som inte förhörts skulle medge brottet helt eller delvis som det är bland dem som förhörts, skulle andelen ärenden med medgivanden kunna öka från 31 procent till över 40 procent om samtliga misstänkta förhördes. Även här skulle det kunna anföras att polisen gör en riktig bedömning av vilka gärningspersoner som det är fruktbart att förhöra, men även i detta fall är det så att andelen medgivanden per myndighet samvarierar med andelen förhörda misstänkta.

Brå skriver även:   Är också rimligt att ha som mål att alla skador ska dokumenteras.

Arbetssätt är viktigare än organisationsform. Det spelar mindre roll hur polisen organiserar sig än vad de gör. Det handlar alltså snarare om inställning och engagemang.

Brå:s studie tyder inte på att arbetssätt och uppklaringsprocent på mätbart sätt påverkas av att polisens utredningsarbete organiserats vid en specialiserad familjevåldsenhet. Av det som framkommer från förundersökningsmaterialet finns det inget som visar att familjevåldsenheten i Uppsala arbetar på något annat sätt än jämförelsemyndigheten Jönköping. Polisen i Uppsala förhör inte i större utsträckning den misstänkte eller tillgängliga vittnen och de dokumenterar inte i större utsträckning de skador som kvinnan fått. Andelen ärenden som leder till personuppklaring i Uppsala är ju heller inte högre än riksgenomsnittet.
Finns inget som tyder på att specialisering i form av en särskild familjevåldsenhet i sig har en avgörande betydelse för hur systematiskt och effektivt arbetet bedrivs.

Brå anser också att det är ett samhällsansvar att utreda och lagföra misshandlade män liksom att det trots särskilda satsningar endast är mindre än en fjärdedel av de anmälda brotten (2006) som ledde till någon form av uppklarning. Mer än 75% lades  alltså ner.

Att polisen lyckas klarlägga vad som hänt i dessa fall, så att gärningsmännen kan lagföras, är en viktig samhällelig uppgift. Ärenden som rör våld mot kvinnor har också fått allt högre prioritet inom rättsväsendet, med bland annat handlingsplaner, organisationsutveckling och utbildningssatsningar inom både polis- och åklagarväsendet. Trots denna satsning är det mindre än en fjärdedel (23 procent år 2006) av de anmälda brotten om våld mot kvinna av en bekant person som leder till ”personuppklaring”, det vill säga att en åklagare beslutar om åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse i ärendet. Övriga ärenden läggs ned.

I de ärende som ingick i studien var våldet i form av  knytnävsslag, sparkar, strypgrepp och kvävning vanligast.

Fyra av fem anmälningar i materialet har fått brottsrubriceringen misshandel i misstankeregistret och bara 3 procent har klassats som grov misshandel. För att få en mer fördjupad bild av hur den anmälda misshandeln ser ut har anmälningarna i denna studie kodats in i tre kategorier som här benämns: ”lindrig misshandel”, ”misshandel” och ”allvarlig misshandel”.

I den lindriga kategorin finns ärenden där våldet haft formen av knuffar eller slag med öppen hand. I denna kategori hamnar 36 procent av ärendena.

Kategorin misshandel består av ärenden där våldet bestått av knytnävsslag, sparkar mot stående person samt strypning eller kvävning.  Det är ungefär 56 procent av ärendena som hamnade i denna kategori.

Kategorin allvarlig misshandel utgörs av ärenden där våldet bestått av våld mot liggande försvarslös, knivhugg eller slag med tillhygge. I denna kategori hamnar 8 procent av ärendena.

 Det går dock att ifrågasätta Brå:s bedömningars angående strypgrepp.

Trots att strypning eller kvävning kan tyckas vara att betrakta som allvarlig misshandel har Brå gjort bedömningen att koda dessa handlingar som misshandel. Detta för att det vanligtvis rör sig om kortare strypgrepp, inte utdragna strypförsök.

Att utsättas för ett strypgrepp är i princip att betrakta som en form av tortyr. Det är förmodligen osäkert om kvinnan på förhand ”vet” om det kommer vara ett mindre allvarligt strypgrepp eller ett allvarligt strypförsök. Dessutom; vem avgör vad kvinnan känner? Är det för att den finns en normalisering av våldet mot kvinnor som ”skvalpar” i bakgrunden som leder till att Brå ser mindre allvarligt på strypgrepp?

Fysiska skador finns  i 90 % av fallen.

Det skulle i så fall betyda att 90 procent av den anmälda misshandeln inneburit att kvinnan fått någon form av fysisk skada.

Våldet sker inomhus och anmäls ofta inom ett dygn.

I en mycket stor andel av ärendena, mellan 80 och 90 procent, har våldet skett inomhus. Den allra vanligaste brottsplatsen är en gemensam bostad, i knappt hälften av ärendena har våldet skett där. Näst vanligaste brottsplatsen är målsägandens bostad (17 procent av ärendena). I 8 procent av ärendena har våldet skett i den misstänktes bostad. I vissa av fallen (cirka 7 procent) där det rör sig om upprepade våldshändelser har våldet skett på flera olika platser.

Ögonvittnen fanns i en tredjedel av fallen.

En aspekt som brukar framhållas som en försvårande faktor när det gäller polisens möjligheter att klara upp anmälningar om våld mot kvinnor i nära relationer är att det ofta saknas vittnen
Totalt sett finns det i mer än trefjärdedelar av ärendena åtminstone ett vittne att höra om händelsen.

 Barn var närvarande vid misshandeln i en tredjedel av fallen.

Att även barn far illa i familjer där kvinnan blir misshandlad av sin partner, är något som kommit att uppmärksammas alltmer Inte sällan blir dessa barn också själva utsatta för våld

Majoriteten av kvinnorna uppger att de tidigare utsatts för våld av den misstänkte.

I sex av tio ärenden uppger kvinnorna att de tidigare utsatts för våld av den misstänkte

 

– Det verkar ju inte spela någon roll att anmäla för det hände ju inget i slutändan i alla fall och då lär han sig ju inte något av det.

 

Vad leder till att ett misshandelsfall personuppklaras?

Sannolikheten för personuppklaring är, om övriga tre faktorer konstanthålls,
3,5 gånger större om det finns stödbevis från vittne i ett ärende än om det inte finns det. Att det finns stödbevis från vittne för en händelse gör att målsägandens berättelse framstår som mer trovärdig
Om målsäganden deltar ökar personuppklaring 2,8 gånger

Det är alltså viktigare med ett vittne än att kvinnan själv deltar. Eller anses vara det.
Här kan en fråga sig hur det kan vara så. Hur kan det, med kunskap om våld mot kvinnor som ett stort och dolt problem, anses att det är viktigare med ett vittne än kvinnans egen berättelse för att hon ska bli trodd? Trots det konstaterade mörkertalet? Vad säger värderingen att kvinnor är mindre trovärdiga än ett vittne? Den här grundläggande inställningen måste ifrågasättas. Det är ett misstänkliggörande av de kvinnor som vågar/vill anmäla och man bortser ifrån att mörkertalet fortfarande är stort och att kvinnor drar sig för att anmäla. Den ofta använda frasen ”ord mot ord” måste problematiseras.

Här kan en givetvis dra paralleller till sexualbrott och avfärdandet av anmälningar p g a att det inte finns bevis och ord står mot ord. Att  ”kräva” ett vittne är också ett sätt att slippa ta tag i problematiken med mäns våld mot kvinnor liksom det är att anse att kvinnor inte är trovärdiga.

Angående förhör skriver Brå att det första förhöret är särskilt viktigt.

Sådan information kan röra vilka personer som kan ha kännedom om det aktuella misshandelstillfället eller om tidigare våld, dagboksanteckningar eller liknande, tidigare sjukhusbesök osv. Eftersom många målsägande inte vill delta i utredningen när det gått en tid från anmälan, är det särskilt viktigt att förstahandsförhör hålls i samband med anmälan, så att så mycket information som möjligt kan fås  ifall kvinnan  inte längre vill delta.

Vanligt är att polisen bara nedtecknar vad som sagts utan att ställa utredande frågor.

I huvudsak tas förhöret upp av polismannen och nedtecknas i konceptform.

 

– De två poliser som kom till plats och tog upp anmälan var trevliga men borde ha varit mer engagerade i att ”här och nu” markera för gärningspersonen att beteendet var oacceptabelt. De borde ha hämtat gärningspersonen samma natt och inlett förhör omedelbart.

 

Förhör med den misstänkte sker inte alltid på platsen – och de spelas sällan in även om förhör sker senare.

Det är dock relativt ovanligt att detta förhör har skett direkt på platsen som en förstahandsinsats. Det har endast skett i en fjärdedel av anmälningarna som anmäls akut och där den misstänkte är kvar på brottsplatsen. Inget av dessa förstahandsförhör har spelats in med ljud och bild.

Barn förhörs sällan trots att de är närvarande.

Att polisen håller förhör med barn är mycket ovanligt. Det förekommer i knappt 18 procent av ärendena där det finns barn närvarande

Rättsintyg och sjukjournaler inhämtas inte alltid.

Av de ärenden där det framkommer att målsäganden har varit i kontakt med sjukvården och där målsäganden lämnar sitt medgivande till att polisen tar del av sjukjournaler har dessa i många fall ändå inte inhämtats (detta är fallet i 35 procent av ärendena). Bilden är nästan densamma när det gäller rättsintyg, även om något fler rättsintyg inhämtas. En del av förklaringen tycks vara att målsäganden inte vill delta i utredningen. Det är dock inte hela förklaringen då det både finns ärenden där målsäganden inte vill delta där rättsintyg inhämtats och ärenden där målsäganden deltar men där rättsintyg ej inhämtats.

Brottsplatsen dokumenteras endast vid tydliga tecken på tumult.

Att brottsplatsen dokumenterats har skett i en femtedel av ärendena. Det allra vanligaste sättet att dokumentera är genom att fotografera brottsplatsen och i normalfallet är det poliserna som kommer till platsen som fotograferat. Det är främst vid grövre brott som brottsplatsen dokumenteras.

Det är också tydligt att de tillfällen då brottsplatsen dokumenteras är då det finns något som tydligt tyder på tumult. Att dokumentera hur det ser ut på en brottsplats där det inte finns något som tyder på tumult är ovanligt.

Ärenden där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk personuppklaras mer sällan. Det visar tidigare studier och det bekräftas i denna rapport.

I en tidigare studie: Skillnaden, som inte kunde förklaras av andra omständigheter i fallen, visade sig främst när brottsoffret hade utländsk härkomst. Någon diskriminering i polisens prioriteringar till gärningspersonens nackdel kunde däremot inte iakttas.

 Inte heller i denna studie finns det något som talar för att misstänkta med utländsk bakgrund blir negativt särbehandlade. Andelen anmälningar som personuppklaras är ungefär densamma oavsett om den misstänkte har svensk eller annan etnisk bakgrund, när målsägandens etniska bakgrund kontrolleras för. Däremot tyder även denna studie på att anmälningar där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk, hanteras annorlunda av rättsväsendet än anmälningar om våld mot en kvinna med svensk etnicitet. Skillnaden i andel ärenden som personuppklaras är påtaglig

Det visar att våldsutsatta kvinnor misstänkliggörs ytterligare om de har annan etnisk bakgrund medan motsvarande inte gäller för män.

 

-Min man blev inte åtalad och kom undan lätt.  Nästa gång om han rör mig kommer jag att ge tillbaka.

 

Ett antal sidor i rapporten behandlar tidigare forskning om misshandlade kvinnors kontakter med polisen. Där anges att hur kvinnor bemöts är oerhört viktigt.

Om polisen inte har tillräcklig kunskap om kvinnans reaktioner finns en risk för att hon utsätts för en sekundär traumatisering vid bemötandet.  Traumat uppkommer då brottsoffret upplever bemötandet som negativt och därmed utsätts för psykisk stress

Polisens agerande och bemötande kan alltså påverka det psykiska välbefinnandet hos brottsoffret,

Vid grova brott är det speciellt viktigt att polisen inte avpersonifierar brottsoffret eller förhåller sig avvisande eller nonchalant då beteendet riskerar att ”tysta” brottsoffret

 Reaktionen på rädsla kan bli att ”frysa” sina känslor och medföra att kvinnan upplevs som lugn och säker av omgivningen med konsekvensen att hon därmed inte får förståelse för det lidande hon genomgår

Om kvinnan känner sig kränkt av polisen och inte trodd kan det leda till att hon lägger skulden för det inträffade på sig själv. I ett värsta scenario går hon kanske tillbaka till mannen utan att ha fått någon form av hjälp från samhället och med en risk för att våldsamheterna fortsätter är det dessutom minst lika viktigt för den våldsamme mannen eftersom våldet riskerar att fortsätta så länge mannen slipper konsekvenser av sitt handlande

Forskning anger fyra skäl att inte anmäla:

-hålla händelserna privata,

-polisen inte behövdes eller ansågs behjälplig,

-för att skydda gärningspersonen och förhållandet samt

-av rädsla för repressalier från gärningspersonen

Kvinnans beteende påverkade om poliserna anmälde eller inte.

En studie visade att huruvida polisen skrev en anmälan eller inte kan påverkades av kvinnans attityd. Om hon var otrevlig och avvisande skrev poliserna en minnesanteckning i stället för en anmälan trots upptäckta skador, vilka borde föranleda en anmälan under allmänt åtal.

 

Sista delen av rapporten redogörs för de enkätsvar som kommit in från våldsutsatta kvinnor. Bland annat fick de ange vilka motiv de hade till anmälan.
De två motiv som flest kvinnor uppgav var:

för att markera för gärningspersonen att beteendet inte var ok”
”för att förhindra att gärningspersonen utsätter mig för liknande brott igen”

 I enkätsvaren  framkom att störst orsak till missnöje var att ärendet hade lagts ner.

Kommentarerna i enkäten berörde främst anhållan eller häktning av mannen. Ett flertal kvinnor ansåg att mannen skulle ha anhållits eller häktats i samband med anmälan eller, om de anhållits, inte skulle ha släppts efter ett dygn.
Flera kommentarer rörde förhörssituationen. En kvinna upplevde sig ifrågasatt och kände att polisen skuldbelagt henne. En annan kvinna uppgav att polisen ställt ledande frågor som överrumplat henne att säga saker som hon inte menade. En tredje kvinna menade i stället att hon fått för lite frågor och en fjärde kvinna var besviken över att endast ett vittne kontaktades och det över telefon.

– Mannen släpps bara ut och får inget straff och fortsätter likadant.

– De skulle inte bara ha släppt ut honom dagen efter.

Gjorde flera anmälningar och trots bevis i foto samt kontakt med lokala akutmottagningen så las anmälan ner.

 Etnisk bakgrund spelade in om kvinnan skulle anmäla igen om hon blev våldsutsatt:

om målsäganden är svensk skulle hon i högre grad anmäla i framtiden än om hon har en annan etnisk bakgrund

Det går att tolka att dessa kvinnor har lägre förtroende för polisen.

En kvinna uttryckte besvikelse.  –Mannen inte skulle slå dem inför andra människor eller då ärendet trots bevisning inte lett till åtal.

En kvinna beskrev det så här:

– Har en väninna som anmält sin man och jag vet vad som föregick där med misshandel med mera i flera år. Han gick fri i brist på bevis. Nu skrattar han henne rakt i ansiktet och känner sig som en vinnare när det är han som skulle vara förloraren. […] Jag skulle aldrig öppna mig och berätta allt som hänt mig – ännu mindre nu när jag vet hur förnedrad man kan bli. […] Det är svårt att veta vad man sätter igång med en anmälan.

Viktigt att man känner sig trygg med polisen samt att de gör vad de kan och delger vilka rättigheter och regler som gäller. Det är säkert många som jag. Ingen skulle tro att det skulle hända mig, hon som är så stark och duktig.

 


 Sammanfattning:

  • Det är vanligt att förhör inte hålls med de misstänkta. Fler förhör skulle öka antalet erkännanden.
  • Målet ska vara att alla skador dokumenteras – så sker inte.
  • Rättsintyg/sjukjournaler inhämtas inte i ca 35% av fallen.
  • Ett vittne viktigare för personuppklarning än att kvinnan själv deltar
  • Ovanligt att förhör med den misstänkte har skett direkt på platsen  och senare förhör videofilmas inte.
  • Brottsplatsen dokumenteras endast vid tydliga tecken på tumult
  • Ärenden där kvinnan har annan etnisk bakgrund än svensk personuppklaras mer sällan. Däremot påverkar inte gärningsmannens bakgrund.
  • Hur polisen organiserar sig spelar mindre roll- det är arbetssättet dvs kunskapen och engagemanget som har betydelse.

 


 

Till sist en slutsats som Brå drar i inledningen angående att polis kan antas avgöra från fall till fall om utredning ska ske.

Det finns redan historiska erfarenheter av ett sådant system, från tiden innan det blev allmän åtalsplikt, systemet hjälpte inte kvinnorna bättre än dagens.
Samhället måste hålla fast vid ambitionen att ett anmält misshandelsbrott ska lagföras oavsett offrets inställning i stunden.

 

Annonser

Brå – brottsförminskande rådet?

Vi inleder det nya året med ett inlägg om hur myndigheten Brå, deras forskning, tolkning och mediehantering, bidragit till att förminska våld mot kvinnor.

Brå:s rapport Våld i nära relationer

I maj 2014 kom Brå (Brottsförebyggande rådet) med en rapport som kallades ”Brott i nära relationer” (Rapport 2014:8).  Dagen då rapporten släpptes valde svensk media inklusive Sveriges Radio Ekot, att toppa med ”nyheten” att män ”blir lika ofta slagna som kvinnor i en relation”.  (Ekot verkar senare har plockat bort denna ”nyhet” då den inte går att googla fram.)

Men vad visade rapporten egentligen? Vad innehöll den och hur kom rapporten att presenteras av Brå?
Det här inlägget kommer  att titta lite närmare på det.

Det finns först anledning att gå bakåt några år bakåt i tiden, till år 2008. Då kom en rapport som behandlade internationell prostitution, ”The Organisation of Human Trafficking ” (Report 2008:21). Den behandlar de aktörer som säljer kvinnor och deras organisering. Den behandlar också olika medaktörer som taxichaufförer, lägenhetsuthyrare, annonsörer m m. Några sidor i rapporten ägnas åt de som står för efterfrågan, sexköparna. I styckena om ”The client preferences” och ”The role of the sex buyers” avhandlas mycket kort de män som utövar det sexuella våldet.  Det är alltså uppenbart i rapporten att det är män som organiserar handeln av kvinnorna och att det är män som betalar för dem dvs är de som utövar våldshandlingar mot kvinnor.

Samma år kom rapporten ”Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer” (Rapport 2008:25). Den handlar om våldet mot kvinnor, våldets konsekvenser, om hur polis utreder eller snarare misslyckas med att utreda våldet. Kvinnor är de som misshandlas och poliser är de som styrs av okunskap om våldet och av brist på engagemang för att utreda det.

Året efter kom rapporten ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer” (Rapport 2009: 12) som inledningsvis presenteras med orden ”Våld mot kvinnor har alltmer börjat diskuteras som ett omfattande problem” för att sedan plötsligt förklara att rapporten har ”ökat fokus på män som utsätts för våldet” och fortsätter med påståendet att även det ”våld som begås mot män i nära relationer har börjat uppmärksammas.  Samtidigt saknas kunskap om i vilken utsträckning män blir utsatt för våld.”  Ingenstans finns en förklaring till varför Brå resonerar så här och i vilken kontext. Det finns heller ingen definition av om vad våld är utan det verkar snarare som att Brå anser att våldet kan ses som mer som ett könsneutralt fenomen.

De senaste åren (eller kanske snarare decenniet) har antifeminism vuxit sig stark. Det har skett på flera plan. Idéer om att män är missgynnade i ett över-feminiserat samhälle har dykt upp överallt t o m på tidningars ledarsidor. När våld mot kvinnor på något sätt avhandlats i media har kommentarsfält översvämmats av män som vill tala om hur våldsamma kvinnor är, samtidigt som de anser att kvinnor ofta ljuger om att de blivit våldtagna. ( Det kanske överflödigt att tillägga att dessa män också anser sig ha rätt till sexköp som, för att anknyta till Brå:s rapport 2008, är underlag till trafficking och till att Brå skrev om ”Client preferences”.) Brå som en samhällsaktör finns i samma  kontext som övriga samhället och verkar uppenbarligen ha tagit intryck utav den växande antifeminism. Hur kan det annars förklaras att de som ”forskande” myndighet inte ser kopplingen mellan den omfattande prostitutionsrapporten året innan och våldets könade karaktär?

Dessutom visar Brå-forskaren och författaren till 2009 års rapport en märklig inställning till ämnet våld i nära relationer när denna skriver på följande sätt: ” I termer av rättssäkerhet är kvinnors våld mot män också ett stort problem som behöver lyftas.”  I vilken kontext sägs detta? Knappast i en global eller historisk kontext i varje fall. Inte heller i den verklighet som kvinnojourer ser.   Med sin inställning visar Brå med uttalandet om det stora(!) problemet med våldsamma kvinnor, att de även saknar förmåga till proportion och att se samband mellan orsak och verkan.

Fem år senare kommer då rapporten ”Brott i nära relationer” som alltså föranleder att media går ut med ”nyheten” att män blir ”lika ofta” slagna som kvinnor i relationer.

Låt oss studera rapporten och hur den framställer det ”våld” som media tar upp.

För att kunna göra detta på ett genomlyftande och fullständigt sätt behöver delar av rapporten citeras i sin helhet (våra understrykningar i citaten). Inlägget kommer därför att bli långt. För att förkorta läsningen är det möjligt att endast läsa våra reflektioner över de olika delarna och/eller att läsa sammanfattningen och konklusionen som kommer i slutet av inlägget. Inledningsvis kan nämnas  att de slutsatser som dras av inlägget att Brå inte bör hantera området mäns våld mot kvinnor överhuvudtaget. Deras agerande sedan 2009 visar att de snarare förminskar våld mot kvinnor. I det avseendet kan Brå snarare kallas för det Brottsförminskande eller Brottsförnekande rådet.

Rapportens förbehåll

I inledningen av Brå:s rapport görs en jämförelse med den Nationella trygghetsundersökningens (NTU) resultat och det redogörs för de svårigheter som finns i sådan här undersökning

Dessa siffror är dock troligen en underskattning, eftersom NTU är en typ av bred offerundersökning som inte är helt anpassad för att fånga upp brott i nära relationer. Brott av det här slaget kan fångas upp på ett bättre sätt genom anpassade frågor. s 18

 Det är inte heller otänkbart att en person uppger utsatthet för både misshandel, grov misshandel, sexualbrott och grovt sexualbrott vid ett och samma tillfälle, eftersom personen kan ha blivit både kränkt, hotad, hindrad att lämna lägenheten, slagen med knytnävsslag och tvingad till någon form av sexuell handling. Det är dock inte möjligt att utläsa hur ofta det sker, utifrån det sätt som det nya frågeavsnittet i NTU är utformat. Detta kan ge en antydan om hur komplicerat det är att undersöka brott i nära relationer. s 19-20

Redan i inledningen skriver alltså Brå själva om hur komplicerat det är att undersöka våld i nära relation. De redogör också för regeringsuppdraget som ledde fram till rapporten.

I kartläggningens resultatredovisning används begreppet brott i nära relationer för att tydliggöra att undersökningen inte bara fokuserar på fysiskt våld i form av misshandel och sexualbrott, utan även på hot, trakasserier och verbala kränkningar. Detta ligger även i linje med hur regeringsuppdraget var formulerat.

De händelser som respondenterna själva definierar som trakasserier och verbala kränkningar räknas i detta sammanhang in i begreppet brott i nära relationer, även om det är möjligt att vissa händelser ligger i gråzonen kring vad som juridiskt sett är ett brott, beroende på respondenternas tolkningsram.
s 18-19

Här framkommer alltså att Brå väljer att i denna undersökning ta med allt som kan uppfattas som ett brott alltså inte det som är ett brott. En svordom eller ett förfluget okvädingsord jämförs alltså med ett knytnävsslag i ansiktet, att bli dunkad i väggen eller en spark i en gravid mage.   Det är helt de svarande som avgör vad som är ett brott. Det är också i överensstämmelse med vad regeringen gav i uppdrag.  Det är viktigt att komma ihåg det när den här rapporten återkommer i olika mediala sammanhang.

Vidare diskuteras resultatet med den fördjupade studien från NTU 2009 som nämndes ovan.

Brå genomförde 2009 en fördjupningsstudie av data från de ordinarie trygghetsundersökningarna (NTU) från 2006–2008, med fokus på våldets karaktär när det sker mellan kvinnor och män i nära relationer (Brå 2009). De brottstyper som undersöktes var misshandel, sexuellt våld, trakasserier och hot. Resultaten visade att 1,2 procent av kvinnorna och 0,3 procent av männen i undersökningen uppgav att de blivit utsatta för något eller några av dessa brott av en nuvarande eller tidigare partner. Bland männen i undersökningen var det vanligast att ha blivit utsatt för trakasserier, medan övriga typer av brott var ovanliga. Bland kvinnorna var utsatthet för misshandel, hot och trakasserier ungefär lika vanligt, medan sexualbrott var ovanligt. s 25

Här framkommer tydligt att kvinnor är mycket mer utsatta för brott. Ändå ansåg Brå att våldet mot män var underrapporterat och att det var viktigt att fokusera på det. Varför drog Brå dessa slutsatser för 5 år sedan och varför kommer 2014 ett resultat som i media presenteras på precis det sättet? Ett resultat som motsäger allt som tidigare forskning visar nämligen att kvinnor är mest utsatta för brott nära relation och som motsäger att våldet mot kvinnor är klassat som ett globalt folkhälsoproblem (WHO).  Är myndigheten Brå, med det regeringsuppdrag de fått, en spegling av tidsandan där antifeminism har fått medialt utrymme och driver sin egen propaganda på olika sätt?

I regeringsuppdraget ingick också – om Brå ”bedömde det möjligt ” – barn som bevittnat brott. Men Brå kom fram till att det inte var lämpligt eftersom brott i nära relation är ett ”eget och känsligt ämnesområde” som kräver ett särskilt tillvägagångssätt och att detsamma kan sägas om barn som bevittnat brott.

Barn som har bevittnat brott i nära relationer

I regeringsuppdraget angavs att frågeavsnittet, om Brå bedömde det möjligt, skulle omfatta huruvida barn bevittnat de brott i nära relationer som berörs i undersökningen. Brå övervägde dessa möjligheter noga, och kom fram till att det inte var lämpligt. Frågan om brott i nära relationer är ett eget och känsligt ämnesområde som kräver ett särskilt tillvägagångssätt, och detsamma kan sägas om frågan om barn bevittnat brott. För att göra frågeställningen rättvisa skulle det av utrymmes- och metodskäl krävas ett annat undersökningsupplägg. s 43

Trots att Brå alltså medger utan förbehåll att brott i nära relation är känsligt drar de inga andra slutsatser om det i resultatet senare.  Men barn utelämnas däremot. Man kan fråga sig varför. De flesta barn torde ju ha bevittnat att mamma blir slagen. Är det därför?

Samma särskilda hänsynsfullhet intar Brå då det handlar om sexuell läggning. De anser det inte vara ”möjligt” att undersöka brott i samkönade relationer eftersom det är för känsligt. Att det är känsligt även i olik-könade relationer att uppge om våld förekommit väljer Brå att inte ta någon särskild hänsyn till.

Utsatthet i samkönade relationer

Eftersom den inledande frågan i föreliggande kartläggning är Könsneutralt ställd inkluderas brott inom samkönade relationer i materialet. Bedömningen gjordes dock att det av flera anledningar inte var möjligt att särskilt undersöka brott i samkönade relationer inom ramen för denna undersökning. Det är mättekniskt svårt att särskilja brott i samkönade relationer, eftersom det skulle kräva en eller flera ytterligare frågor i formuläret för att antingen fastställa urvalspersonens sexuella läggning, alternativt kräva att man frågar om partnerns könstillhörighet. Att vara hetero- eller homosexuell är inte heller nödvändigtvis något statiskt, utan något som kan förändras under livets gång. Det går inte heller att komma ifrån att det är juridiskt och etiskt problematiskt att registrera uppgifter om sexuell läggning. s 44

Brå går sedan ytterligare in på svårigheterna med att genomföra en undersökning om våld i relationer.

Det är svårt att värdera tillförlitligheten när det gäller människors utsatthet under livstiden. Det kan tyckas att det vore logiskt att utsattheten ökar ju äldre personer blir, eftersom man då levt längre och har haft fler år på sig att kunna bli utsatt. Dock är sannolikheten större att äldre människor glömmer, eller omdefinierar, händelser långt tillbaka i tiden. Över tid har det skett en generell förändring av samhällets syn på brott i nära relationer; gränserna för vad som är ett brott har förflyttats. Ett exempel på detta är att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1965, vilket innebär att de äldsta personerna i denna kartläggning kan ha levt i ett förhållande där det förekommit lagliga sexuella övergrepp. Det är svårt att förutspå hur dessa personer förhåller sig till den typ av frågor som förekommer i denna kartläggning. Även personer som blev utsatta för exempelvis enstaka kränkande ord för många år sedan kanske inte uppger detta, helt enkelt för att de har gått vidare med sina liv och inte betraktar det som hände som relevant att nämna.  Detta kan medföra att underrapporteringen om utsatthet under livstiden blir högre i de äldre åldersgrupperna. Det är också möjligt att yngre personer har lägre tolerans för brott i nära relationer, och därmed är mer benägna att uppge vad de blivit utsatta för s 46

Här betonar alltså Brå särskilt att det finns en historisk aspekt på hur våld i nära relationer uppfattas och att våldtäkt inom äktenskapet, vilket nästan uteslutande drabbat kvinnor, kriminaliserades först 1965 och att det finns kvinnor som både inlett och levt (och kanske lever) i relation där våldtäkt var lagligt. BRÅ skriver i princip att de inte vet hur det påverkar svaren dessa kvinnor ger. Det finns anledning att återkomma till det.

Resultaten

BRÅ kommer sedan in på resultaten och precis som forskaren förutspått redan 2009, är utsattheten mer lika mellan könen och det är denna slutsats som gått ut i media och som ledde till att bland annat SR Ekot hade som huvudrubrik att män blir lika ofta slagna som kvinnor i en relation.  Det var för det första skrämmande okunnigt eftersom det inte handlar om fysiskt våld utan om upplevd utsatthet. För det andra visar resultaten på något annat som inte kom fram.   Men det är följande uppgifter på sidan 49 i rapporten  som media koncentrerade sig på och som de fortfarande återger.

Totalt uppger 7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen att de blivit utsatta för systematiska kränkningar och förödmjukelser, försök till inskränkning i friheten, hot, trakasserier, misshandel eller sexualbrott av en nuvarande eller tidigare partner under 2012 (se tabell 4 nedan). s 49

Men vad säger dessa resultat egentligen?  För det första är det som sagt den intervjuade som själv definierar sina upplevelser. För det andra likställs olika typer av utsatthet. En verbal kränkning likställs med en grov misshandel eller en smärtsam våldtäkt.  De blir båda en siffra i statistiken.

Men låt oss nu studera resultaten mer ingående, det som media väljer att inte göra – för att de inte är intresserade eller för att de inte anser sig hinna. Vi kommer nedan att dela in rapporten i 11 områden som vi återkommer till i sammanfattningen och i konklusionen.

Inledningsvis finns en tabell som redovisas på sid 51 och den är särskilt intressant. I den illustreras att unga kvinnor är mest utsatta för brott i nära relation.

Men det som är märkligt är att ju äldre mannen och kvinnan är, desto mer ”jämnt” tycks brottsutsattheten bli. Ett exempel på det är i åldersklassen 65-74 år där det fler män som anger att de blivit utsatta för brott i nära relation än det är kvinnor. Hur går det ihop? Är äldre kvinnor mer våldsamma? Eller är det något annat som påverkar dessa märkliga resultat.  Brå angav i alla sina förbehåll (se ovan) att äldre kvinnor har inlett relationer när det ännu inte var kriminellt med våldtäkt i äktenskapet. Här bör också tilläggas att det var först 1982 som misshandel av en kvinna i en ”familj” blev allmänt åtal. Men ändå problematiserar inte Brå denna märkliga tabell på sidan 51.  Om det är så många unga kvinnor som är utsatta varför tycks det bli mer ”jämställt” ju äldre mannen och kvinnan blir? Är det något annat tabellen talar om som att män ju äldre är, har lägre acceptans för verbala angrepp och att äldre kvinnor inte vill ange att de utsatts för våld?  Här är värt att upprepa vad Brå själva skriver:

Över tid har det skett en generell förändring av samhällets syn på brott i nära relationer; gränserna för vad som är ett brott har förflyttats. Ett exempel på detta är att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1965, vilket innebär att de äldsta personerna i denna kartläggning kan ha levt i ett förhållande där det förekommit lagliga sexuella övergrepp. Det är svårt att förutspå hur dessa personer förhåller sig till den typ av frågor som förekommer i denna kartläggning

Är det då troligt att äldre män är mer utsatta för brott i nära relation än äldre kvinnor? Den här frågan är central  för hur denna rapport kommit att återges i media och i kretsar som gärna ser våldet som ”jämställt”. Det är äldre män som angett sig proportionerligt som mest utsatta för brott. Det är givetvis problematiskt att Brå inte analyserar dessa resultat utan presenterar denna tabell okommenterad. Men det är kanske förståeligt att Brå låtsas som ingenting för skulle tabellen på sid 51 förklaras för orimlig faller troligen hela undersökningen. Är det därför Brå inte ägnar tabellen på sid 51 någon uppmärksamhet? Brå skriver istället:

 Utsattheten är relativt jämnt fördelad mellan kvinnor och män även när man studerar de olika brottstyperna.

och går vidare med:

De mest markanta skillnaderna i utsatthet kan man dock observera bland dem som har utsatts för hot och för sexualbrott. Bland kvinnor uppger 1,8 procent att de blev utsatta för hot och 0,6 procent att de blev utsatta för sexualbrott under 2012, medan motsvarande siffra bland män är 0,7 respektive 0,2 procent.  s 49

Här har vi alltså en avsevärd skillnad mellan könen på resultaten gällande utsattheten för sexualbrott. Trots att det finns kunskap idag att det är svårt för kvinnor att prata om sexualbrott, särskilt för en främling i telefon, finns dessa stora skillnader. Sexualbrott är det mest integritetskränkande brottstypen som skadar både fysiskt och mentalt. Brotten påverkar relationer till andra under lång tid framöver. Allt detta vet vi ändå är det inte dessa resultat som Brå framhållit  utan de som ska visa på ”jämställdhet” mellan könen gällande utsatthet för brott.

Brå inleder sedan med följande del av rapporten (som återkommer en gång till, se nedan).

Vanligare att kvinnor blir utsatta för grövre våld som kräver sjukvård

Även om den rapporterade utsattheten under 2012 verkar vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män, ser man att det är vanligare att kvinnor blir utsatta för grövre våld och har betydligt större behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Av de personer som uppgivit att de blev utsatta för grov misshandel under 2012, uppgav 29,1 procent av kvinnorna att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare. Motsvarande siffra bland de män som uppgav att de blev utsatta för grov misshandel är 2,4 procent. s 49

Som synes är det fråga om stora skillnader  mellan kvinnor och män på utsatthet för grovt våld. 29.1 % av kvinnorna är utsatta och 2.4 % av männen. Trots att behov av sjukvård indikerar i allra högsta grad allvaret och omfattning av våldet så är det inte heller detta som blir främsta nyhet hos media och det som Brå väljer att som att betona först utan medias huvudrubriker om att våldet är ”jämställt” tog över. Det stämmer inte heller, som nämnts ovan men finns anledning att åter påpeka, eftersom det  handlar om självupplevd utsatthet. Det är något helt annat. Det verkade dock inte bekomma Brå att media rapporterade som de gjorde och fortfarande gör det.

BRÅ använder sedan flera sidor i rapporten då de skriver ”personer”. Det gäller utsatthet för fysiskt och psykiskt våld liksom hur många olika brottstyper dessa ”personer” var utsatta för. BRÅ väljer alltså aktivt att sudda ut betydelsen av kön i denna del av rapporten.  Även när de behandlar utsatthet för sexualbrott väljer de att skriva det könlösa ordet ”personer” trots global kunskap att sexuellt våld främst drabbar flickor och kvinnor.

Men under den könlösa rubriken ”unga vuxna mest utsatta” skriver BRÅ att när man studerar kvinnor separat uppstår en skillnad i hur många som är utsatta.

Denna skillnad kvarstår bland kvinnor när man studerar dem separat, vilket indikerar att kvinnor i åldern 20–24 år är en tydlig riskgrupp. Bland män är utsattheten jämnt fördelad i åldrarna 20–44 år (9,0–9,6 procent). s 51 

BRÅ väljer här att jämföra kvinnor med kvinnor och män med män och på det sättet försvinner genusperspektivet i den här delen. Det kommer visa sig vara ett återkommande val av Brå.

1. Utsatthet bland ensamstående ”föräldrar”

Samma könlöshet och brist på genus – och maktperspektiv syns i avsnittet som behandlar utsattheten för ensamstående föräldrar.  Brå väljer här att  sätta rubriken:

Vanligast med utsatthet bland ensamstående föräldrar

 Vilken typ av familjerelation man lever i verkar vara den bakgrundsfaktor som har störst inverkan på utsatthet för brott i nära relationer. Bland personer som uppger att de blev utsatta under 2012 är utsattheten vanligast bland ensamstående föräldrar, där drygt 13 procent blev utsatta för någon av de aktuella brottstyperna (figur 3). Även ensamstående personer utan barn är mer utsatta än sammanboende personer, oavsett om dessa har barn eller inte.

Bland män finns inga statistiskt säkerställda skillnader beroende på vilken familjerelation de lever i, trots att ensamstående män med barn uppger att de blivit utsatta i betydligt högre grad än män som lever i andra typer av familjer (10,6 procent jämfört med 5,9–7,3 procent). Att inga statistiskt säkerställda resultat uppnås beror troligtvis på att gruppen ensamstående män med barn i denna kartläggning är mycket liten.

Bland kvinnor som blivit utsatta för något brott under 2012 ser man att ensamstående kvinnor med barn är den grupp som är mest utsatt, följt av ensamstående kvinnor utan barn. Dessa skillnader är statistiskt säkerställda. s 51-52

Även här väljer BRÅ att jämföra kvinnor med kvinnor och män med män. Men de betonar att ensamstående män med barn är en liten grupp vilket indikerar att det är ensamstående kvinnor som är våldsutsatta men det kommer Brå aldrig in på.  Det här är minst sagt problematiskt av en myndighet som kallar sig Brottsförebyggande rådet och har uppdrag av regeringen rörande framtagande av statistik inom våldsområdet.

BRÅ redogör sedan för svagheterna i sin analys inom det avsnittet eftersom det inte går att utläsa om hur omfattande utsattheten för ”personerna” egentligen är. Det ryms helt enkelt i sådana här telefonintervjuer.

Man bör vara medveten om att det i analysen inte framgår hur lång relation de utsatta personerna haft med den partner som utsatt dem, eller om denna relation fortfarande pågår. Detta medför exempelvis att svarsalternativet Någon gång i månaden kan innebära totalt två händelser för en utsatt person som haft en två månader lång relation med den partner som orsakat utsattheten, medan det kan innebära tolv händelser för en utsatt person som haft en tolv månader lång relation med den partner som orsakat utsattheten. s 58

Men denna inbyggda svaghet kan Brå överhuvudtaget analysera det här materialet på det sättet de gör? Kan de dra några andra slutsatser annat än att material är bristfälligt?  Vi vet från studier utomlands och i Sverige att kvinnor är utsatta för ett systematiskt våld i ett patriarkat och det kan inte den här undersökningen spegla.  Det vet Brå men bortser ifrån det.

2. Återkommande psykiskt våld

Vanligast med återkommande psykiskt våld.

Resultaten i kartläggningen visar att närmare hälften av de kvinnor och män som blev utsatta för psykiskt våld under 2012 blev utsatta någon gång i månaden eller oftare. Det finns en statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män, där 56 procent av de utsatta kvinnorna och drygt 40 procent av de utsatta männen uppger att de blev återkommande utsatta (tabell 11). Uppräknat på hela befolkningen handlar det om 3,8 procent av kvinnorna och 2,5 procent av männen i Sverige som blivit utsatta för återkommande psykiskt våld. s 58 

I tabellerna över hur ofta män och kvinnor utsätts för återkommande psykiskt våld framkommer att kvinnor utsätts betydligt oftare för det än män gör. De flesta män som anger att de utsatts uppger att det endast händer några ggr / år. För kvinnor sker det betydligt oftare och framför allt utsätts de för trakasserier. Detta döljer dock Brå i den mediala uppmärksamheten om rapporten.

3. Dagliga hot och trakasserier

Med valet av rubriken ”Kvinnor och män lika utsatta för dagliga hot och trakasserier” koncentrerar sig Brå på en vinkling som ger intrycket av att ”jämställdhet” råder på området våld i nära relation.  Men det finns flera statistiskt säkerställda skillnader som  Brå inte nämner i rubriken.

Kvinnor och män lika utsatta för dagliga hot och trakasserier
Som nämnts ovan är det en högre andel av kvinnorna än av männen som utsätts för återkommande psykiskt och/eller fysiskt våld, men det finns flera likheter mellan könen. Trakasserier är den form av psykiskt våld som oftast sker så gott som dagligen, bland både kvinnor och män; drygt 13 procent av både kvinnor och män som blev utsatta under 2012 uppgav att de utsattes för trakasserier varje dag eller nästan varje dag (se figur 6 nedan).

Det är dock betydligt vanligare för kvinnor än för män att utsättas för trakasserier någon gång i veckan (drygt 32 procent jämfört med 11 procent), en skillnad som är statistiskt säkerställd. Återkommande utsatthet för dagliga hot av en tidigare eller nuvarande partner är ungefär lika vanligt bland både kvinnor och män; 4,3 procent av kvinnorna och 3,2 procent av männen är utsatta för detta.

Det är dock betydligt vanligare för kvinnor än för män att utsättas någon gång i veckan (14,6 procent jämfört med 3,0 procent), vilket är en statistiskt säkerställd skillnad.  s 59-60

Det finns också ett annat problem. Som nämnts ovan handlar siffrorna om de självupplevda händelserna.  Upplevda mellanmänskliga interaktioner sker inte i ett vakuum. Samhällets strukturer och förväntningar påverkar. Vi ser på en mängd olika områden bla inom rättsväsendet att förväntningarna på könen är olika och skuldbeläggande av kvinnor är regel. Men även i en allmän kontext finns oskrivna regler på hur kvinnor och män ”får” bete sig och könen både bedöms olika och förväntas bete sig olika. Mannen och mannens beteende är norm. Kvinnan är avvikande.  Kvinnor är betydligt mer bevakade ifrån ett samhälleligt perspektiv, det gäller utseende, beteende och mycket annat.  Kvinnor som utsätts för någon typ av brott i relation skuldbelägger fortfarande sig själva medan mäns skuld avskrivs både av dem själva och av samhället. Våldet är också en norm för män – inte för kvinnor.

Inget av detta resonemang för Brå angående de självupplevda trakasserierna.

Det finns också anledning att återigen påminna om Brå:s egna förbehåll som de tycks glömma själv när de tolkar resultatet.

Över tid har det skett en generell förändring av samhällets syn på brott i nära relationer; gränserna för vad som är ett brott har förflyttats. Ett exempel på detta är att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades först 1965, vilket innebär att de äldsta personerna i denna kartläggning kan ha levt i ett förhållande där det förekommit lagliga sexuella övergrepp. Det är svårt att förutspå hur dessa personer förhåller sig till den typ av frågor som förekommer i denna kartläggning

4. Fysiskt våld

Kvinnor mer frekvent utsatta för fysiskt våld
Återkommande fysiskt våld är någonting som utsatta kvinnor utsätts för betydligt oftare än utsatta män. Om man exempelvis ser till de personer som utsattes för grov misshandel under 2012, hade drygt 20 procent av kvinnorna utsatts minst en gång i veckan, medan inga män uppger att de utsattes så ofta. Samtliga utsatta män hade som mest utsatts någon gång i månaden (se figur 7 nedan).

Även återkommande sexualbrott är något som kvinnor oftare råkar ut för. Nästan var sjätte kvinna (närmare 18 procent) som blev utsatt för sexualbrott under 2012 uppger att hon blev utsatta någon gång i veckan. Bland de män som blev utsatta för sexualbrott uppger nästan 40 procent att det skedde någon gång i månaden. Denna siffra är dock högst osäker, eftersom det är mycket få män som uppger att de blivit utsatta för sexualbrott. Som en följd av detta är inte heller några av de observerade skillnaderna bland män och kvinnor statistiskt säkerställda. s 60

Här är rapportens viktigaste resultat.

Trots att det sker i en telefonintervju med en okänd person är  det, precis som alla undersökningar alltid pekar på, mäns våld mot kvinnor som är den enskilt mest genomgripande orsaken till brottsutsatthet i en relation.

Men varför var det inte detta som kom fram i media som huvudnyhet?  Var det inte i beställarens syfte att fokus skulle hamna på det som är mest allvarligt?

Över hela världen är det mesta allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna att kvinnor utsatts för grovt våld och är utsatta för sexualbrott. Kanske ville Brå komma med något ”nytt”? Något som slår igenom och som tillgodoser de starka antifeministiska krafterna? Men då sviker också Brå sitt uppdrag och sitt namn: att vara brottsförebyggande.

5. Psykiskt våld hos ”personer”

Återkommande psykiskt våld vanligast bland personer i åldrarna 20–24 år
Mönstret för män och kvinnor som utsatts för återkommande psykiskt våld ser generellt sett relativt lika ut i olika åldrar, även om nivåerna skiljer sig åt. Yngre personer rapporterar generellt mer återkommande utsatthet än äldre (figur 8). Den högsta andelen personer som utsatts för återkommande psykiskt våld återfinns i åldersgruppen 20–24 år, där 8,6 procent av kvinnorna och 4,7 procent av männen blev utsatta för återkommande psykiskt våld under 2012. Bland kvinnor ser man en statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor i åldrarna 16–34 år och 45–79 år, där kvinnor i den yngre åldersgruppen är mer utsatta. Bland män är inte skillnaderna lika tydliga, den enda statistiskt säkerställda skillnad man kan se är att män i åldrarna 16–44 år är mer utsatta än män i åldrarna 75–79 år. s 61

Här döljer Brå att kvinnor, framför allt unga, är mycket mer utsatta.

I tolkningen av det här resultatet väljer alltså Brå det könsblinda ordet ”personer” som utgångspunkt.   Varför? Genom att dessutom jämföra kvinnor med kvinnor och män med män som förvillas också de könade upplevelserna bort. Detta är som synes ett återkommande grepp i rapporten. Det synliggör hur myndigheten Brå aktivt väljer bort att ha en genusaspekt. Det går att tolka både som en okunskap och en värdering i sig vilket ligger i linje med hur Brå framställt sin rapport i media: att våldet är jämställt. Att plocka in ordet ”personer” ofta underlättar att få våldet ”jämställt”. Då kommer könet att döljas per automatik. Att kvinnor och män jämförs inbördes är också i linje med i detta incitament.

6. Återkommande utsatthet bland ”ensamstående”

Återkommande utsatthet vanligare bland ensamstående
Utsatthet för återkommande psykiskt våld är betydligt vanligare bland ensamstående personer än bland sammanboende, och inom gruppen ensamstående ser man att utsattheten är högst bland ensamstående föräldrar; 11,4 procent av ensamstående kvinnor och 5,2 procent av ensamstående män uppger att de blev utsatta för återkommande psykiskt våld under 2012 (figur 9). Att den återkommande utsattheten är högre bland ensamstående än bland sammanboende beror med största sannolikhet på att gruppen ensamstående personer inkluderar utsatta personer som har separerat från gärningspersonen.

Bland kvinnor finns statistiskt säkerställda skillnader i återkommande utsatthet mellan sammanboende kvinnor (med eller utan barn), ensamstående kvinnor utan barn och ensamstående kvinnor med barn. Bland män är det inte statistiskt säkerställt att gruppen ensamstående med barn skiljer sig från övriga grupper, vilket beror på att denna grupp är mycket liten i materialet. Det är dock statistiskt säkerställt att utsattheten bland ensamstående män utan barn är högre än bland män som är sammanboende, med eller utan barn (4,0 procent för ensamstående män utan barn, jämfört med 1,2–1,7 procent för sammanboende män, med respektive utan barn).

Här döljer Brå att kvinnor i alla kategorier är mer återkommande utsatta och framför allt ensamstående kvinnor.  Det är alltså inte ”ensamstående” som är utsatta det är ensamstående kvinnor.  Även det kunde ha varit en stor nyhet i media dvs att Sverige aldrig lyckas komma tillrätta eller har en vilja att komma tillrätta med det faktum att ensamstående kvinnor utsätts för så mycket våld.

Brå väljer också här att jämföra kvinnor med kvinnor. Trots att de själva skriver att gruppen män i samma kategori är för liten så drar de inga slutsatser utav det – jämför punkt 1 ovan. Det är obegripligt att förstå varför Brå gör så här igen men vi tolkar det som att de inte vill synliggöra våldets kön och att det ligger i uppdragsgivarens intresse.  Borde inte denne ha reagerat annars?

7. Utsatt någon gång i livet

Var femte person utsatt någon gång i sitt liv
Totalt uppger ungefär var femte person (drygt 21 procent) i befolkningen att de någon gång i sitt liv blivit utsatta för systematiska kränkningar och förödmjukelser, försök till inskränkning i friheten, hot, trakasserier, misshandel eller sexualbrott av en nuvarande eller tidigare partner (se tabell 17 nedan). Utsattheten skiljer sig dock åt mellan män och kvinnor; var fjärde kvinna (drygt 25 procent) och var sjätte man (nästan 17 procent) uppger att de varit utsatta för någon av de ovan nämnda brottstyperna under livstiden. Detta är alltså en betydligt högre, och mer ojämn, nivå än för de personer som uppger att de blev utsatta under 2012. s 67

Trots det vidsträckta och något luddiga begreppet på vad ”brottstyper” är dvs vari brottet består av,  trots att en verbal  kränkning jämförs som grov misshandel med knytnävar och sparkar såväl som våldtäkter,  trots att det är en telefonundersökning och att utsatta kvinnor därigenom kan ha svårare att delta, trots att samhällets olika värderingar påverkar är det ändå en stor skillnad mellan män och kvinnor.
Det är skillnad på 25% och 15%  Det är skillnad på 12% och 2%  Det är skillnad på 5% och 0,5 %

Hur kunde media och Ekot rapportera om att män är lika utsatta ”för våld”?? Hur gick det egentligen till?
Det kan betraktas som desinformation. Våldet är könat och det finns i rapporten på område efter område trots att Brå strävar efter avköna våldet med att använda ordet ”person” så ofta.

8. Varit utsatta

Även inom området utsatta under livstiden beroende på ålder är kvinnor i varje ålderskategori fler eller mycket fler än män.

Det döljer Brå i under rubriken:

En fjärdedel i åldrarna 25–44 år har varit utsatta
Utsattheten under livstiden skiljer sig åt mellan de olika åldersgrupperna, men är högst i åldrarna 25–44 år; inom denna åldersgrupp uppger ungefär var fjärde person sig ha blivit utsatt någon gång i sitt liv (se figur 11 nedan). Bland kvinnor är andelen utsatta störst i åldersgruppen 25–34 år, medan andelen män är störst inom åldersgruppen 35–44 år. (se Figur 11. Andel av befolkningen (%) som blivit utsatta) s 69

Även här jämförs kvinnor med kvinnor vilket alltså är ett återkommande sätt att presentera resultaten av Brå och försvårar att se våldets kön.  Hur rimligt är det att jämföra grovt våld/våldtäkt med en svordom? Vad tycker Brå själva?

9. Händelsen betraktas som en småsak

Så kommer vi fram till anmälningsbenägenheten.  Här framkommer en del kanske oväntade uppgifter  som Brå inte heller har brytt sig om att framhålla för media. Hela detta avsnitt är för övrigt också hållet i en könlös ton.

Vanligt att händelsen betraktas som en småsak
Som framgått av tidigare forskning finns det många olika skäl till att människor väljer att inte polisanmäla det de råkar ut för. Det i särklass vanligaste skälet till att polisen inte kontaktats är, enligt föreliggande kartläggning, att man ansett att händelsen var en småsak. Drygt 41 procent av kvinnorna och nästan 67 procent av männen uppgav att detta var det främsta skälet (se figur 13 nedan). Att man redde ut händelsen på egen hand är också ett vanligt skäl – en fjärdedel av kvinnorna och närmare en femtedel av männen angav att detta var det främsta skälet. Dessa två skäl hänger troligtvis ihop, eftersom det faller sig naturligt att reda ut småsaker på egen hand, utan att kontakta polisen.

Nästan 95 procent av de personer som har uppgett att de betraktar händelsen som en småsak, och därför inte polisanmält den, har varit utsatta för psykiskt våld, medan drygt 20 procent har varit utsatta för fysiskt våld. Figur 13. s 79 

Bland både kvinnor och män finns det vissa som upplever det som meningslöst att kontakta polisen, eftersom de känner att polisen ändå inte kan göra något; 5,6 procent av männen och 8,9 procent av kvinnorna angav detta som det främsta skälet till att de inte kontaktade polisen. Däremot är det ovanligt att det främsta skälet är att man saknar förtroende för polisen och rättsväsendet. Detta skäl, samt att man inte vill eller orkar gå igenom en rättsprocess, verkar dock vara vanligare bland personer som blivit utsatta för fysiskt våld än bland personer som blivit utsatta för psykiskt våld.
Inom gruppen utsatta för psykiskt våld verkar det i stället vara något vanligare att man anser att det som hänt var en småsak och att man redde ut saken på egen hand.
Bland män är det mycket ovanligt att man uppger som skäl att man inte vågat anmäla till polisen (0,2 procent), medan detta är något vanligare bland kvinnor (3,7 procent). Dessa resultat skiljer sig från de två tidigare fördjupningsstudier baserade på NTU som Brå gjort (Brå 2009, Brå 2012a), där de främsta skälen till att man inte kontaktat polisen var att man kände gärningspersonen,55 att polisen ändå inte kunde göra något samt att man inte vågade. I fördjupningsstudien från 2012 svarade till exempel 17 procent av kvinnorna att de inte vågade anmäla händelsen, jämfört med knappt 4 procent i denna kartläggning. Skillnaderna i resultaten kan bero på att frågorna om utsatthet i den ordinarie NTU-undersökningen är annorlunda formulerade, i kombination med att uppföljningsfrågan om en eventuell polisanmälan gjorts ställs för varje brottstyp. 55 Detta svarsalternativ finns inte med i denna kartläggning eftersom det är underförstått att gärningspersonen och den utsatta personen känner varandra när brottet skett inom en nära relation.

Lägg märke till hur Brå återigen använder ordet ”personer” i texten ovan. För att se skillnader i kön får en studera stapeldiagramet mer noggrant. Då framkommer flera intressanta och viktiga detaljer.  Män anser att det är en småsak i betydligt större utsträckning än kvinnor. Varför? Troligen för att det handlar om upplevda verbala kränkningar.

Framför allt kvinnor anser att de själva redde ut händelsen.  Men fler kvinnor än män anser att polisen inte kan göra något. Där motbevisas det ofta använda påståendet att män inte tas på allvar. I den här rapporten är det snarare tvärtom. Polisen är styrda utav samhälleliga värderingar och fördomar, kanske t o m i större utsträckning än andra eftersom de är en konservativ organisation avseende synen på kvinnor och män.  Resultaten indikerar att polis lyssnar på män som vill anmäla kvinnor i högre utsträckning än på kvinnor som vill anmäla män. Dessa resultatet ligger i linje med de polisspridda notiser som återfinns i den mediala nyhetsrapporteringen och hur det ser ut i polisens förundersökningar.  Även rapporteringen om #kvinnoregistret visar på samma fenomen: anmälande kvinnor misstänkliggörs, mäns utsagor blir sanning och våldsamma män görs till offer.

Vidare är det fler kvinnor som inte vågade inte anmäla. Fler kvinnor orkade inte igenom en rättsprocess, fler kvinnor ville inte att det skulle polisanmälas.  Fler kvinnor anger att de inte tänkte på att anmäla. En tolkning av det svaret är att det är en effekt av våldets normalisering. Intressant är att männens staplar inom samtliga dessa områden är mycket små.

Återigen: var fanns det i den mediala rapporteringen och hur Brå hördes i den? Fortfarande framställs det som en sanning i media att polisen ”skrattar” åt män som vill anmäla kvinnor. Det motsäger den här rapporten. Vi påstår dessutom att polis mer gärna vill ta emot män som anmäler kvinnor. Det är kvinnor som de i så fall ”skrattar” åt. Men det kommer vi återkomma till framöver.

Media bör läsa den här delen av rapporten särskilt noga eftersom de alltför ofta väljer att underhålla myter på området. Tex är den här meningen i rapporten viktigt att lägga på minnet: ”bland män är det mycket ovanligt att man uppger som skäl att man inte vågat anmäla till polisen (0,2 procent), medan detta är något vanligare bland kvinnor (3,7 procent)”. Brå:s användning här av det förminskande ordet ”något”  är också obegriplig.

Nedan följer ett stycke i rapporten som är speciellt intressant att studera. Här koncentrerar sig Brå på ”mansjourer ” utan att klargöra vad en mansjour är. En mansjour är inte synonymt med en kvinnojour!  Borde inte Brå veta detta innan de ger ut en sådan här rapport?  Det finns ”mansjourer” och det finns mansjourer. Vissa finns för att våldsamma män ska vända sig dit och få hjälp mot sin våldsanvändning. Andra finns för att våldsamma män ska få stöd av andra våldsamma män.  Det är illa men symptomatiskt att Brå som myndighet, som har uppdrag åt framför allt justitiedepartement men även åt svensk polis, skriver så här. Det sätt som Brå använder mansjourer i stycket nedan,  som synonymt till kvinnojourer,  kan en tolka att även det ligger i linje med uppdraget att få våldet att framstå som jämställt.

De personer som i föreliggande kartläggning uppgav att de blivit utsatta under 2012 fick svara på om de hade haft kontakt med sjukvården, socialtjänsten, någon typ av kvinno-, mans- eller brottsofferjour eller någon annan myndighet eller frivilligorganisation. Här är det viktigt att ha i åtanke att det kan vara svårt för utsatta personer att särskilja olika instanser i samhället från varandra. Detta kan exempelvis få till följd att två olika män som varit i kontakt med en mansjour besvarar frågan på olika sätt; den ene kanske svarar att han varit i kontakt med en mansjour, medan den andre svarar att han varit i kontakt med en frivilligorganisation.
De aktuella personerna fick även svara på om de haft behov av hjälp eller stöd som inte tillgodosetts.

Sedan kan en fråga sig varför Brå väljer att exemplifiera just med mansjourer här.  Det är knappast slump utan är nog ett strategiskt drag i linje med övriga delar i rapporten.  Våldet ter sig mer jämställt då.

10. Kvinnor utsätts för grövre våld

Kvinnor oftare utsatta för grövre brott och i behov av sjukvård
Som framgår i figur 14 ovan har 11,7 procent av kvinnorna och 2,7 procent av männen haft kontakt med sjukvården med anledning av den eller de brottshändelser som inträffat under 2012. Detta gäller oavsett vilken av brottstyperna man blivit utsatt för, utom för grov misshandel.

Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel 56 under 2012 ser man i stället att hela 29,1 procent av kvinnorna – men bara 2,4 procent av männen – uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare (se figur 15 nedan).
Detta indikerar att kvinnor oftare utsätts för grövre brott i nära relationer, som oftare gör att de behöver läkarvård. s 81

Kvinnor utsätts för grovt våld år efter år och Brå:s rapport koncentrerar sig på ”jämställt våld”, verbala kränkningar och mansjourer. Inte på att uppmärksamma och komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor.

11. Hjälpbehov och dödligt våld i relationer

Fler kvinnor än män anser att deras hjälpbehov inte tillgodosetts s 82
Dödligt våld i nära relationer 

I Sverige dör i genomsnitt ungefär 90 personer varje år genom dödligt våld (Brå 2013a). Ungefär en tredjedel av dessa personer är kvinnor, varav ungefär hälften dödas av en nuvarande eller tidigare partner. Det handlar om i genomsnitt 17 kvinnor per år. S 88 genomsnitt dödas 4 män per år av en kvinna som mannen har eller har haft en relation med. I dessa fall är det vanligt att kvinnan som dödar mannen tidigare blivit utsatt för våld av honom  s 89

Att kvinnor dör för mäns våld mot kvinnor och att kvinnors våldsanvändning framför allt är försvarsvåld är inte något som Brå koncentrerar sig på i den här rapporten.  Det blir snarare av underordnad betydelse.

Sammanfattning

De rubriker som Brå valt och som vi delar upp i 11 punkter är intressanta att betrakta ur ett könsperspektiv. Nedan följer dessa rubriker och – när det inte framkommer i rubriken – vilket kön som är mest utsatt.

1. Vanligast med utsatthet bland ensamstående föräldrar
Ensamstående kvinnor är mest utsatta.

2. Återkommande psykiskt våld.
Kvinnor utsätts oftare.

3. Kvinnor och män lika utsatta för dagliga hot och trakasserier
Vanligare med hot och trakasserier hos kvinnor.

4. Kvinnor mer frekvent utsatta för fysiskt våld.

5. Återkommande psykiskt våld vanligast bland personer i åldrarna 20–24 år
Kvinnor mer utsatta.

6. Återkommande utsatthet vanligare bland ensamstående.
Ensamstående kvinnor är mer utsatta.

7. Var femte person utsatt någon gång i sitt liv
Kvinnor är mer utsatta.

8. En fjärdedel i åldrarna 25–44 år har varit utsatta
Kvinnor är mer utsatta i varje ålderskategori.

9. Vanligt att händelsen betraktas som en småsak
Det är män som framför allt betraktar händelsen som en småsak.
Kvinnor vågar inte anmäla, orkar inte anmäla, anser i högre utsträckning än män att polisen inte kan göra något.

10. Kvinnor oftare utsatta för grövre brott och i behov av sjukvård.

11. Fler kvinnor än män anser att+ deras hjälpbehov inte tillgodosetts.

Konklusion

Men tanke på att det i varje del av rapporten framkommer att kvinnor är mest utsatta på alla olika sätt är det förvånande att betoningen hos Brå och i media snarare blev det motsatta och att våldet är ”jämställt”.

Det är också märkligt att Brå som som forskar och ska presentera statistik använder ord som osynliggör kön. Deras sätt att genomgående använda ordet ”personer” och att jämföra kvinnor med kvinnor och män med män är oförståeligt OM det inte finns omedvetna eller medvetna skäl till det.

I konklusionen kommer vi därför ställa ett antal frågor både till Brå och till media.

-Hur kunde media rapportera om att män är lika utsatta som kvinnor och hur kan media fortfarande använda denna rapport som ett stöd för att män är lika ”våldsutsatta”?

-Hur kan Brå kalla sig brottsförminskande rådet när en rapport om våld i relation jämställer en verbal kränkning med grovt upprepat våld och/eller våldtäkt?

-Hur kan Brå välja att vid tolkning av resultaten bortse från de  förbehåll/invändningar de själva har mot sin egen rapport?

-Varför väljer Brå bort att undersöka barn som bevittnar våld för att det är känsligt när det finns anledning att misstänka att dels barnen bevittnar hur mamman utsätts för våld och dels utan att de gör samma förbehåll för kvinnor?

-Varför väljer Brå bort att tala om våld i samkönade relationer för att det är känsligt att gå in på sexuell läggning men bortser ifrån att det är kan vara lika känsligt att tala om sexuellt våld som framför allt drabbar kvinnor?

-Varför väljer Brå i stora delar av rapporten att tala om ”personer” och varför jämförs kvinnor med kvinnor och män med män?

-Varför förminskar Brå det grova våldet mot kvinnor som fortsätter år efter år och att kvinnor fortsätter dödas? Varför blir det bara en underrubrik i rapporten?

-Varför bortser Brå ifrån sin egen Trygghetsundersökning och vad som framkommer i den egna prostitutions/traffickingrapporten om könat våld? Utifrån denna tidigare forskning av Brå, varför gissar anställda forskare att våld mot män är ett förtiget problem? Utifrån vilken kunskap om våldets orsaker och dess konsekvenser och om mäns våldskapital hämtar detta gissande sin näring?

Vi anser att Brå men den här rapporten och tolkningen av resultaten, visar att de inte ska hantera området mäns våld mot kvinnor.

De är okunniga om våldet, de är okunniga om genus, de är tendensiösa i stora delar av rapporten. De väljer ut resultat och tolkningar som ska styrka tesen om att våldet är jämställt.  Det är svårt att finna någon annan förklaring till att Brå gör så mer än att de önskar denna vinkling.

Brå bör med sin ovilja att  på ett rättvisande sätt spegla våld mot kvinnor inte kallas för Brottsförebyggande rådet utan för Brottsförnekande rådet.

Skattemedel har gått till att inte problematisera utan snarare till att upprätthålla mäns våld mot kvinnor. Det är farligt för kvinnor och det är dessutom en värdering i sig.

Brå bör därmed fortsättningsvis inte få hantera uppdrag som berör området våld i nära relation.

 

*******

Till sist lägger vi in de kommentarer som Brå redovisar i slutet på sin rapport. Där finns en del intressanta reflektioner.

Sammanfattande kommentarer

7 procent av den vuxna befolkningen i Sverige utsattes för brott i nära relationer under 2012. Det är svårt att bedöma hur väl detta överensstämmer med verkligheten, eftersom olika studier har visat mycket olika resultat. De mätningar som hittills gjorts i den ordinarie årliga NTU s  96

Introduktionstexten fick gott betyg. Flera reagerade dock på biten om att ingen annan i rummet ska kunna förstå vad frågorna handlade om. En testperson tyckte det var otydligt.

 ”Alltså ingen annan i mitt rum eller ditt rum? Kan tolkas som att det
lika bra är någon i intervjuarens rum som inte kan förstå.Tp 1

 Däremot var det flera, även de som inte blivit alls eller så grovt utsatta, som reagerade med att den delen visserligen är bra men i praktiken nog är ganska verkningslös eftersom 1) det är tveksamt om de som är mitt inne i en sådan relation vill deltaga överhuvudtaget, och 2) denna chans är ännu mindre (enligt testpersonerna nästintill obefintlig) om partnern dessutom befinner sig i rummet.

 ”Om man är i ett sånt förhållande och får såna här frågor: jag tror inte
att man kommer svara. Och det spelar ingen roll hur man ställer
frågorna. Man vågar inte och man skäms.

 ( Vem skäms man inför?)

 Det spelar ingen roll om det är för en okänd man skäms. Man lever i
en normaliserad tillvaro och ser det inte som att man har blivit
misshandlad. Man normaliserar för att överleva och så tar man på sig
all skuld och ser det som att det är ens eget fel. Jag tror att det är det
svåraste. (Tänker länge) Man måste försäkra verkligen på riktigt att det
är helt konfidentiellt. Rädslan är så stor.”(Tp2) s 133