Del 2 – tystnaden om Fallet Sannah vs intresset för Malmöpolisens uthängning & forskning & acceptans för våldtäktsmyter

Falsk tillvitelseärenden är intimt förknippade med synen på våldtäkt. Vad är det som styr polisen och media – vilka idéer? Och vad säger forskningen? Det här inlägget, Del 2 i serien om Maktmissbruk, myter & misogyni resonerar teoretiskt om föreställningarna om våldtäkt och sätter tystnaden om Fallet Sannah i relation till de stora rubrikerna om Malmöpolisens presskonferens då de hängde ut en ”ljugande” ung kvinna. Eftersom just Malmöpolisens handlande är signifikant –  det säger mycket om hur svensk polis ser på våldtäktsbrottet ännu 2018 – återkommer det på flera ställen i inlägget men det får också en egen punkt.

Inläggets fem punkter:

 1.Tystnaden om Fallet Sannah – visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens 13 februari 2018? 

3. Diesens forskning och kritik mot polisen   (1. 5 % falska anmälningar? Överdrivet)

4. Sutorius forskning om våldtäktsmyterna   (ångermyten, otrohetsmyten)

5. Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

1. Tystnaden om Fallet Sannah –
visar på hur känsliga våldtäktsmyterna är

Kalla faktas reportage om Sannah, flickan som anmälde våldtäkt och själv dömdes, visar hur rättsväsendet fallerat grovt. Först kan, eller vill, de inte utreda en våldtäkt utan begår både misstag och övertramp och för att sedan vända anmälan om våldtäkten till en utredning mot brottsoffret när de väljer att anmäla flickan för falsk tillvitelse.
I falsk tillvitelseutredningen blev det tydligt hur polisen såg på våldtäktsbrottet, hur de styrdes av okunskap och myter och hur lite de hade förstått om vad en våldtäkt är och gör med brottsoffret.

En annan aspekt är att trots att reportaget om Sannah rönte så mycket uppmärksamhet i sociala medier var det i stort sett helt tyst i andra medier. Nästan ingen plockade upp nyheten att polis och domstol behandlade en 15-årig flicka så illa och att de anslöt till våldtäktsmyter – sådana som verkar hämtade från ett annat land som inte har kommit lika långt i jämställdhet som Sverige.

Falsk tillvitelsefallen är ett oerhört känsligt ämne – det rör om i den svenska självbilden om att Sverige är ett land där kvinnor och flickor är jämställda med männen och som ett land som är modernt – där inte myter får plats.  Ett Sverige som säger sig fördöma våldtäkt men som samtidigt, bakom fasaden, inte vill tro på brottsoffren.
Det här fallet visade tydligt att Sverige inte är modernt land – det drog undan det skyddande förhänget och blottlade att myterna om våldtäkt är ständigt närvarande hos polis, i domstolar, i media och i samhället. I stället för att väcka medial upprördhet blev det som kollektiv förlamning. Talar man inte om det, finns det inte. Det är bekvämare att inte göra något utan låtsas som om allt är bra – som om polisens utredningar är pålitliga.

Alldeles nyligen kallade Malmöpolisen till en presskonferens om att de lagt ner en våldtäktsutredning. De påstod att ingen våldtäkt ägt rum och att tjejen erkänt att hon lämnat osanna uppgifter. Media plockade välvilligt och snabbt upp denna ”nyhet” i stora svarta rubriker om att kvinnan ”ljugit”. Vad säger det här om Sverige idag 2018? Och i vilken medial kontext gjorde Malmöpolisen så här?
För det första kan konstateras att presskonferensen lyckades med ett av sina syften – att förflytta fokus från polisens egna misslyckanden och att friskriva sig själva från ansvar för dessa misslyckanden. För att uppnå det syftet var det tydligen lätt för Malmöpolisen att hänga ut – att offra –  en 18-årig kvinna. Malmöpolisens ”heder” sätts alltså i främsta rummet. Malmöpolisen kallades redan 2016 för ”desperat”  eftersom de inte lyckades lösa en rad överfallsvåldtäkter då. Nu 2018 är Malmöpolisen snarare i desperat behov av att få medialt fokus på något annat än sina misslyckanden.
För det andra vill polisen verka ”kompententa” dvs att de ”vet” när våldtäkter skett och när de inte skett. Men de kan inte veta att ingen våldtäkt har skett t.ex. på ett annat sätt. För att veta det, måste de veta vad en våldtäkt är innan de tar sig rätten till ett tolkningsföreträde.
För det tredje finns en ideologi i bakgrunden, som går ända upp i högsta ledningen i Sveriges tredje största stad, som går ut på att ”ljugande” våldtäktsoffer ska hängas ut – att dessa fall behöver synliggöras.
På något annat sätt än dessa tre skäl går det inte att förstå och förklara det obegripliga att svensk polis kallar till en presskonferens för att de inte utreder en våldtäkt – något som måste hända fler än 5000 ggr per år i Sverige.
Malmöpolisen kan anses ha en vilja att framstå som mindre misslyckade än de är och dessutom en illvilja att skada både den aktuella tjejen och alla andra som drabbas av våldtäkt genom att på det här sättet ”varna” dem från att våga anmäla – liksom de ”varnade” dem från att gå ut. (Jämför hur polisens varningar hänger inop med deras inkompetens och fördomar i inlägget Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter.)
När de kallar till en presskonferens vet de också att media kommer att skriva okritiskt om det som sägs, för det gör media alltid om sådana här fall, trots att inget framkom om uppsåt eller om vad kvinnan själv säger eller hur hon har bemötts. Samma media som inte rapporterar om Fallet Sannah väljer nu att i stort sett samfällt skriva om en ”ljugande” 18-årig kvinna.  Vad visar det? Det visar att våldtäktsmyterna är ständigt lurande runt hörnet och redo att plockas upp. Föreställningen att kvinnor, flickor – tjejer – anmäler våldtäkt falskt, är som en varböld i svensk media. Den bölden får inte stickas hål på – för vad händer då? Med den svenska självbilden? Skulle den krackelera fullständigt om varböldens sprack?

Nyligen avkunnades en dom där en 15-årig tjej till fälldes till ansvar för falsk tillvitelse (hennes anmälan gällde hot och människorov) och rätten skrev att hon anmälde av ”illvilja”. De skrev mer exakt att hon anmälde av ”ungdomligt oförstånd och illvilja”. Det går naturligtvis inte ihop logiskt för antingen är hon styrd av ungdomligt oförstånd eller av illvilja – det kan inte vara både och om inte utgångspunkten är att alla 15-åriga tjejer kan anses vara illvilliga. En svensk domstol har alltså uppfattningen att 15-åriga tjejer är ”illvilliga”. Detta trots att det handlar om ett barn – en flicka där varken polis eller domstol verkar ha fattat vad ärendet egentligen handlade om. Ingripande poliser demoniserar dessutom flickan ganska omgående. Så illa är det alltså att t.o.m. unga flickor tillskrivs ondsinta egenskaper i falsk tillvitelsemål. (Fallet kommer möjligen upp i nästa inlägg.)

Ingen från rättsväsendet har dock ansett att Malmöpolisen och dess chef som hängde ut och demoniserade en vanlig 18-årig kvinna, har gjort det av illvilja. Trots att Malmöpolisen ville rädda sitt eget skinn och samtidigt få sprida våldtäktsmyter är det inga domare, eller några andra,  som går ut i media och kallar det här agerandet för illvilligt.  Malmöpolisens områdeschef (”polismästare”) Stefan Sinteus, som godkände uthängningen, är en medelålders vit man med makt. Inte kan han vara illvillig i ”jämställda” Sverige?
Det är som omvända världen, svart blir vitt och tvärtom. I Sverige 2018 är det 15-åriga flickor som är illvilliga – inte polismästare.

2. Vad visar Malmöpolisens presskonferens
13 februari 2018?

När polisen håller en nationell presskonferens om en ”ljugande” kvinna och när Malmös polismästare påstår sig veta när en våldtäkt inte har ägt rum – vad visar det om hur illa det faktiskt står till hos svensk polis i allmänhet och hos Malmöpolisen i synnerhet?

Malmöpolisens chef för Grova brott gick tidigare ut och varnade kvinnor efter att det skett flera överfallsvåldtäkter. Han varnade inte kvinnor från att umgås med män på fester, från att lita på killkompisar eller från att dejta män. Han varnade heller inte våldtäktsmän. (Det gör de aldrig.) Hos polisen hamnar alltid internaliserat skulden för att våldtäkter begås på kvinnorna. Det är sådana (polis-)män som utreder våldtäkter i Sverige och får lov att  göra det.
Biträdande polisområdeschef i Malmö, Mats Karlsson, gick sedan ut i media och tog avstånd från denna ”varning”. Han sa dock inget om lämpligheten av att en man – en polis – med dessa värderingar (och han fick inga frågor om det) har ansvar för utredningar om våldtäkt. Frånvaron av Karlssons ställningstagande fick sin förklaring i presskonferensen 13 februari, där han beskyllde en kvinna för att ”ljuga” och visade sina föreställningar om våldtäkt – något som sedan förstärktes av hans beteende i sociala medier. Med andra ord varnar han alltså kvinnor själv.
För genom att sprida dessa föreställningar och myter och genom att hänga ut en kvinna nationellt, avskräcks och skräms kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt. (Se Sutorius nedan om Acceptansen för våldtäktsmyter.) Det kan bakvägen ses som ett sätt att försöka ”fixa statistiken” . Genom att färre vågar anmäla, ser Malmö säkrare ut. Färre våldtäkter ”sker”. Och Polismästare Sinteus kan klappa sig för bröstet och påstå: ”se så bra vi lyckats i Malmö” – när verkligheten är precis tvärtom. Det är en osäkrare tillvaro för kvinnor och flickor.

Malmö har ca 200 anmälningar om våldtäkt/ år (Brå). Malmöpolisen lägger ner kanske runt 92 % av alla våldtäktsanmälningar dvs över 190 av de ca 200 som inkommer per år (uträknat utifrån det låga antalet som verkar leda till rättegång om våldtäkt). Men Malmöpolisen väljer inte att kalla till någon presskonferens om alla dessa nedlagda ärenden utan gör det i just det fall som är ett av fyra fall där polisen inte lyckats gripa en enda gärningsman.
Trenden verkar vara att antalet våldtäktsanmälningar ökar de senaste två åren (2016-2017). Kan polisen skrämma kvinnor och flickor från att anmäla kanske trenden slutar öka. Är det detta som är syftet?

Eftersom det endast är ca 10 % utav våldtäkterna som anmäls, betyder det att det är ca 2000 våldtagna kvinnor och flickor därute i Malmö varje år som är utsatta för det här brottet. Det finns alltså ett stort antal kvinnor och flickor som bär på traumatiska upplevelser som de kanske aldrig har fått bearbeta och inte har fått någon upprättelse för. Traumat påverkar och kan påverka under lång tid. Dessa trauman, som faktiskt kan liknas vid upplevelser som de som drabbats av en naturkatastrof eller tortyr genomlevt, kan vid kritiska tillfällen återupplevas på nytt och kännas verkliga åter igen. Se till exempel rättsfall 12 i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse  där polisen bestämde sig för att utreda en ung kvinna, som utsatts för våldtäkt tidigare och där utredningen snabbt lades ner, för falsk tillvitelse. Det är uppenbart att hon bär på traumat av det tidigare övergreppet och återupplever detta trauma den aktuella kvällen när polispatrullen anländer. Men istället för att polisen försöker förstå det, så utreder de henne. Det finns paralleller i det här fallet till fallet bakom det som fick Malmöpolisen via en presskonferens beskylla en kvinna för att ”ljuga”. Vad vet polisen om vilket trauma en våldtäkt kan ge, särskilt om den är obearbetad?
Genom att agera som polisen gjorde i rättsfall 12 (se hänvisning ovan) och som de gör i Malmö, straffar de alltså kvinnor och flickor för sina egna tillkortakommanden. Detta tillsammans med att polisen själva underhåller idén om att det finns ”ideala” våldtäktsoffer och ”riktiga” våldtäkter (=överfallsvåldtäkter) gör att de som drabbas av våldtäkt påverkas men att även de som redan har drabbats kan påverkas. När dessa brottsoffer senare, i sitt trauma, försöker vara just ideala brottsoffer, så är det de som straffas. Inte polisen. Det här intrikata samspelet, mellan dåtid och nutid, traumareaktioner och strävan efter att vara ”riktiga” brottsoffer, förstår inte polis.  Våldtäktsoffer är oerhört rädda för att inte bli trodda. De kan försöka göra allt för att bli just trodda. Men istället för att reflektera över det kallar svensk polis till en presskonferens.

Men om det kommer till polisens kännedom att ett brott begåtts har de skyldighet att anmäla. Det gäller också om de får veta att eller kan misstänka att en våldtäkt begåtts på något annat sätt eller vid en annan tidpunkt än de tror. Varför tar Malmöpolisen inte hänsyn till denna skyldighet istället för att gå ut media och peka ut kvinnan? Argumentet om anmälningsskyldigheten användes för att tysta polisens eget Metoo-upprop #nödvärn. Varför har Polismyndigheten dubbla måttstockar? Och begår Malmöpolisen tjänstefel om/när de inte anmäler brottet utan istället hänger ut kvinnan?

Malmöpolisen anger själva, via sin presstalesman, att ”de jobbar på två spår” dvs att de verkar lägga lika mycket resurser på att motbevisa den som anmält våldtäkt som de gör på att utreda våldtäkten. De lägger alltså hälften av sina påstådda knappa resurser på att misstro de som anmäler våldtäkt samtidigt som Malmös familjevåldsutredare skämtar om gruppvåldtäkter – med sin chefs godkännande. De uttrycker också att de ”konfronterar” de som anmäler våldtäkt. Hur gör de när ”konfronterar”? Pressar, tvingar, hotar och kränker? Gör de så vid rån- och misshandelsanmälningar också? Eller vid alla dessa utredningar om våld hot mot tjänsteman? Pressar de sina egna kollegor då också? (Det sistnämnda är också våldsbrott enligt statistiken.) Eller är det bara våldtäktsdrabbade som behöver ”konfronteras”? Hur vågar någon anmäla våldtäkt i Malmö när de riskerar att ”konfronteras”? Jämför med hur polisen särskilt ansträngde sig om att brottsoffren från terrorbrottet på Drottninggatan skulle behandlas psykologiskt varsamt, vilket naturligtvis var helt rätt och riktigt.
Men varför gäller inte det våldtäktsdrabbade också? Årligen utsätts ca 60.000 kvinnor och flickor för våldtäkt – ett av de mest (om inte det allra mest) traumatiska brott som finns men de ska uppenbarligen räkna med att riskera att ”konfonteras” av polisens utredare – inte att bemötas psykologiskt varsamt och välvilligt. (Den 15-åriga flickan i Fallet Sannah blev f. ö. också konfronterad.)

När Malmöpolisen höll sin presskonferens synliggjordes väldigt mycket, liksom när Polismästare Sintèus skrev i en tweet att ingen våldtäkt ha ”ägt rum”. Hur tänkte han då? Och hur kan han som en medelålders man i en mycket manligt kodad verksamhet som polisväsendet är, så självklart skriva något sådant? Han visade alltså ingen som helst ödmjukhet om att han kan vara okunnig om våldtäktsbrottet – han uttryckte sig istället tvärsäkert. Därigenom kommer alla hans underlydande att i princip få rätt att göra samma sak – att vara tvärsäkra på sin sak. Även de som utreder våldtäkt.
Frågan är om det kan visas tydligare att polisens varken är kapabla eller lämpliga att utreda våldtäkter efter det som skedde den 13 februari 2018 – en attityd som alltså går ändå upp till högste polischefen?

Efter Malmöpolisens agerande är angeläget att återvända till den forskning som faktiskt finns om polisen, våldtäktsutredningar och våldtäktsmyter.
Vi börjar med Diesen som är en utav Europas (och då förmodligen en av världens) bästa forskare om sexualbrott och rättsväsendet och forsätter därefter med Sutorius – om hur rättsväsendet styrs utav en i grunden manlig syn på sexualitet.

3. Diesens * forskning och kritik mot polisen

Diesen ägnar ett avsnitt i sin bok ”Övergrepp – den rättsliga hanteringen”  åt ”Falska våldtäktsanmälningar”. Detta är det enda som finns inom detta område inom svensk forskning.  Där anges att det finns en föreställning att många anmälningar om våldtäkt är falska inom polisen.

”Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare.”

Det stöds även av de granskningar vi har gjort utav falsk tillvitelseärenden men även, som nämnts, utav hur poliser själva uttrycker sig i media och även av hur de skriver i sociala medier. Dessa fördomar förekommer dessutom utbrett hos just de poliser som ska utreda våldtäkter – men de finns även hos ingripande poliser som ofta är de poliser som först möter våldtagna.

Diesen genomförde den första undersökningen i sitt slag i Sverige (Therese Aspegrens examensarbete på juristlinjen.) Det är alltså därifrån siffran på 12 % kommer, den som polisen själva använder i sin förstudie om våldtäktsutredningar. Diesen skriver att det i 12 % utan anmälningarna förekom att polisen misstänkte att anmälan är falsk. Som skäl till att denna polisiära misstanke fanns angavs  1) fördröjd anmälan, 2) brist på skador hos brottsoffret 3.) orimlig berättelse, 4.) psykisk sjukdom 5.) tidigare anmälan, 6.) ovilja att medverka i fortsatt utredning.

Det är minst sagt omskakande att poliser anger dessa skäl till misstro mot de som anmäler. De som känner till våldtäkt och vet vad det gör med de drabbade, vet också vilket socialt intrikat brott våldtäkt är.
Att kvinnor väntar med att anmäla, ibland lång tid beror just på brottets extremt känsliga natur –  som bekant anmäler inte ens de allra flesta överhuvudtaget.
Att poliser tror att ”riktiga” våldtäkter ger fysiska skador och att avsaknaden av skador leder till att brottoffret blir misstrott, visar att de fortfarande har grova överfallsvåldtäkter som sitt facit. Det är mycket vanligt att kvinnor ”fryser” under våldtäkter vilket studier vid SÖS 2016 visade, och att brottsoffren därigenom oftast undgår fysiska skador. (Det är egentligen redan tidigare en väl känd reaktion hos våldtäktsoffer men det är som om denna kunskap måste upptäckas på nytt hela tiden, vilket också säger något om samhällets syn på våldtäkt.)
Vad menar poliser med en ”orimlig berättelse” – utifrån vems perspektiv? Och med vilken ideologisk överbyggnad cementerad om våldtäkt? Polisen är varken terapeuter, sjuksköterskor, psykologer eller läkare – ändå agerar de som om de vore allt detta när de misstror chockade brottsoffer. Vem avgör ”rimligheten”? Med tanke på att våldtäkt är ett kränkningsbrott och att de drabbade införlivar våldtäktsmyter i sin historia – våldtäktsmyter som polisen själva underhåller, är dessa polisiära rimlighetsbedömningar minst sagt otillförlitliga.
Poliser måste också förstå hur tjejer talar idag . Men det gör inte poliser. Istället skuldbelägger de tjejerna (särskilt tonåringar) för sin egen okunskap och ”klistrar orimlig berättelse” på henne utan reflektera över att de och tjejen lever i olika kulturella uttryck. Tonåriga tjejer och patriarkala poliser har helt olika sätt att uttrycka sig, olika tankemönster och olika reaktioner. En tjej som kommer anmäler våldtäkt hos polis hamnar alltså i en annan kulturell kontext  än den hon befinner sig själv i. Hur många har reflekterat över det?
Trots att kvinnor och flickor som har psykisk ohälsa är mer drabbade av sexuellt och annat våld, så misstror polisen dem just p.g.a. av att de har denna ohälsa. Det gör de utan att reflektera över att brottsoffren kan ha denna ohälsa på grund av att de tidigare i livet har blivit drabbade av sexuella övergrepp – en eller flera gånger .
Idén som polis har, att en tidigare våldtäktsanmälan leder till att brottsoffret misstros går emot forskning, statistik, och otaliga berättelser, där (särskilt) utsatta kvinnor och flickor riskerar att utsättas för sexualbrott upprepade gånger. Ska det vändas emot dem? Det är häpnadsväckande misogynt. Inställningen att misstänkliggöra kvinnor och flickor för att de anmält våldtäkt tidigare påminner om andan i #Kvinnoregistret . Dessutom – borde inte polisen vara tacksamma för att de visas förtroende en gång till?  Istället för att de misstror brottsoffren utav det skälet?
Diesens forskning visar att så många som en tredjedel av de som anmält våldtäkt inte vill medverka i utredningen längre. (Kunskap som övrigt är känd sedan länge om kvinnor som utsätts för våld i relation.) Ett våldtäktsoffers vilja att medverka påverkas i hög grad av hur hon blir bemött av polisen. Att ett våldtäktsoffer inte längre vill medverka borde alltså få polisen att reflektera över sitt eget beteende  – istället för att misstro kvinnan eller flickan som anmält.
Polisen borde vara spjutspetsar inom våldtäktsbrottet  – de borde ligga i framkant av förståelsen för detta brott. Diesens forskning visar att det är precis tvärtom: polisen släpar efter andra professionella aktörer  – t.o.m. långt efter. 

1.5 % falska anmälningar? Överdrivet.
Ofullständiga, fördomsfulla, tveksamma utredningar i samtliga granskade fall.

Nästa del av den Diesenledda undersökningen var att titta på om det fanns fog för dessa fördomar. Utav 616 fall anges att 1.5 % var konstaterat falska genom ”överbevisning eller erkännande”. Men även denna siffra måste ifrågasättas.
Våra granskningar visar att den sannolikt är mycket lägre. Lika lite som vi kan lita på polisens våldtäktsutredningar, lika lite kan vi lita på dem i falsk tillvitelseutredningar (om inte ännu mindre) vilket även Kalla faktas reportage om Fallet Sannah visade.

Vi skrev tidigare följande tvitterinlägg angående siffran 1.5 %:

Procentsatsen som Diesen skriver om, att falska anmälningar om våldtäkt utgör ca 1,5 %, kan även den vara överdriven. Varför? Jo därför att dels innefattar den även sk ”erkännanden”. Polisen kan pressa fram dessa. (Finns expl.)

Dels är det ingen forskare som analyserat dessa falska tillvitelseanmälningar för att se VAD som egentligen försiggår i dem dvs HUR polisen agerar i dessa fall (så vitt vi sett). Det borde ske.

Granskas dessa fall ett efter ett framkommer nämligen oegentligheter i, i stort sett samtliga fall. Som i Fallet Sannah.

Ingen har som sagt specialstuderat vad som egentligen döljer sig bakom dessa 1.5 %.
De granskningar vi har gjort visar att i det samtliga fall finns frågetecken. Antingen är det uppenbart att polisen inte har utrett förutsättningslöst utan bestämt sig tidigt för att sätta dit en kvinna eller flicka. Då använder de myter som florerar i polisens egna mediala uttalanden (som även en tendensiös professor spred vidare i Dagens Nyheter efter Malmöpolisens konferens) dvs. att våldtagna vill hämnas, ångrar sig osv. I en del fall verkar syftet vara att polisen inte vill att det ska synas hur de underlåtit att utreda tidigare brott mot brottsoffret tex. att de inte utrett upprepad misshandel mot en kvinna.  Genom att istället utreda kvinnan – en fokusförskjutning av skuld liknande den Malmöpolisen gör – ”försvinner” deras egna dåliga och patriarkalt styrda tidigare utredningar. Samma skuldbeläggande av misshandlade kvinnor framkom att Södertörnspolisen gjorde sig skyldiga till Sveriges Radios Kvinnoregistret. (”Det största brottsoffret är mannen”.)
I vår granskning syns också stora frågetecken om vad egentligen hänt i många fall dvs. det är en ofullständig utredning. Det finns, som nämnts, oegentligheter i samtliga fall. (Vi vågar påstå att det är ingen annan som har granskat så många fall där utgångspunkten är kunskap om våldtäktsbrottet och vad det gör med brottsoffren.) Tolv fall finns redovisade i inlägget Utredningar om falsk tillvitelse och fler kommer framöver.
 Då ett ”erkännande” sker går det också att se att kvinnan eller flickan inte trott på att hon kommer att få rättvisa – hon har gett upp. Som togs upp i Del 1 , hur kan en våldsdrabbad kvinna eller flicka(!) orka och klara att stå emot en stor manligt kodad makt? Som har bestämt sig för att få ett ”erkännande” och är ivriga att få det?  I vissa fall har de har inte ens utrett om kvinnan eller flickan blivit hotad eller pressad av utomstående. Det är givetvis ett stort problem att polisen inte förstår våldtäktsbrottet– att de inte ens förstår och fattar vad som sker mitt framför dem.  Men styrs de dessutom även av en illvilja finns knappast några chanser för brottsoffret att orka stå emot särskilt som polisen väljer ut sina offer  – de mest utsatta tjejerna.  (I fr.a. brittisk media har polisens agerande i falsk tillvitelsefall beskrivits med ordet ”vehemence”- att de driver dessa fall med ”iver” – en beskrivning som även stämmer mycket bra in på svensk polis.)

Finns det överhuvudtaget något fall av falsk tillvitelse angående brottet våldtäkt (och misshandel) där det finns anledning att tro att allt gått riktigt till? Det går inte se utifrån våra granskade fall. Dessutom är det (med nuvarande ordning) polisen som sätter brottsrubriceringen. Polisen ska alltså utreda vilket brott som kan vara begånget; om en våldtäkt är ett sexuellt övergrepp eller sexuellt tvång eller ett sexuellt förrådande. Eller om en våldtäkt är en grov misshandel eller rentav ett mordförsök. Då ska de göra det med kunskap och inte utifrån en idé – en ideologi – att ”många som anmäler ljuger” och därför strunta i att utreda om ett annat brott kan misstänkas. De ska också utreda om det begås ett övergrepp i rättssak, om det framkommer hallickverksamhet (se fall 4 Utredningar om falsk tillvitelse) eller om det på goda grunder kan misstänkas att det skett en tidigare våldtäkt mot barn (se fall 3. Utredningar om falsk tillvitelse).

Det är inte ”bara” en ideologi (en iver) som styr polisen i falsk tillvitelseutredningar. Det går också att se ren slöhet, lathet, ignorans liksom en förståelse och välvilja för den misstänkte. Ett sorts broderskap män och män emellan (även om kvinnliga poliser ofta ”används” i dessa ärenden så är det män och patriarkala värderingar som styr inom polisen). I det här broderskapet är det t.o.m. lätt att bortse från skador och rättsintyg vilket inte endast har skett i Fallet Sannah utan i ett antal andra fall.

4. Sutorius ** forskning om våldtäktsmyterna

I Sutorius viktiga forskning resoneras om de grundläggande strukturerna hos rättsväsendet. För att förstå falsk tillvitelsefallen är det angeläget tillägna sig denna teoretiska grund.
Sutorius skriver om vilken sexualitetsnorm som råder inom rättsväsendet:

”I rättsväsendet utgår all sexualitet från mannens sexualitet. En kvinna som säger nej är en utmaning inte bara mot den utpekade mannen utan också mot det manssamhälle hon lever i.

Om hennes nej inte respekterades av mannen, om hon blev våldtagen och anmälde detta, ska sedan företrädare för detta manssamhälle dvs. manliga jurister (eller kvinnliga jurister fångna i en juridisk d.v.s. en i grunden manlig syn på sexualitet) bedöma om hon är trovärdig, om hon är ärbar, om hon är värd samhällets skydd.”

Både Polismyndigheten och domstolarna styrs av föreställningar om manlig sexuell hegemoni, föreställningar de inte ens vill eller tvingas att redovisa. Men de finns. Vid varje våldtäktsanmälan utgår polisen från den manliga uppfattningen om vad våldtäkt är och i domar sker också det normaliserade antagandet att sexualiteten är lika med mannens sexualitet. Det är egentligen där som vi måste börja: vid definitionen av vad sexualitet innehåller. Den definitionen borde avkrävas både Polismyndigheten och domstolarna. Det är dessa manliga normer som är grunden till våldtäktsmyterna – myter som utgår ifrån mannens uppfattning om sexualitet, vad som är ett sexualbrott och vad som inte är det.
Sutorius tar alltså upp att kvinnor inom rättväsendet t.ex. inom polisen, upprätthåller patriarkala strukturer. Det finns anledning att tro att de ofta gör så för att bli ”godkända”. För att smälta in i den grabbiga miljön. Det är tydligt just i falsk tillvitelsefallfallen att kvinnor används strategiskt, både av polisen men också av åklagarmyndigheten. Kvinnor ska liksom ”borga” för att det går rätt till. Men så är det ju inte. Det är samma kvinnoföraktande strukturer oavsett om det är en kvinna eller en man som upprätthåller dem. (Kvinnliga poliser borde göra uppror – ni är så pass många! – och visa att ni inte acceptera den patriarkala ordningen och fördomarna mot kvinnor och flickor som finns inom Polismyndigheten – fördomar ni själva drabbas av.)

Otrohetsmyten – en ologisk tankevurpa 1.
Sutorius nämner alltså att all sexualitet utgår från mannen. Det blir tydligt i t.ex. den utbredda myten som finns inom polisen att kvinnor skulle anmäla våldtäkt p.g.a. otrohet. Om sexualiteten var jämställd skulle väl män göra det lika ofta? Varför skulle endast kvinnor göra det utav det skälet annars? Om inte sexualiteten var ojämställd från början? Den här myten är alltså en ologisk tankevurpa om uppstår p.g.a. att det är så normalt att utgå från mannens sexualitet. Men det är just den utgångspunkten att mannens sexualitet styr, som leder till att så många kvinnor och flickor utsätts för sexualbrott. Samma ologiska tankevurpa används när kvinnor döms medansvariga i mäns sexualbrott – hur kan det ske när sexualiteten utgår helt ifrån mannens sexualitet? När det handlar om sexuellt våld är det uppenbart att logiken lyser med sin frånvaro.

Sutorius skriver om våldtäktsmyterna:

”De våldtäkter som sker i form av överfall har alltid, sedan medeltiden, ansetts straffvärda. Med våldtäkter i en relation hamnar bedömningarna i manlig uppfattning om kvinnor, sexualitet och normalitet. En sådan uppfattning är att det inte är ovanligt att kvinnan, trots att hon var med på samlag, ångrar sig efteråt och kommer med falska anklagelser. Detta är en uppenbar skräck för många män och därför är det en vanlig uppfattning, även bland jämställda män, att man alltid måste vara skeptisk till alla påstådda våldtäkter inom korta relationer. I längre relationer antas det på liknande sätt, vara andra sociala mekanismer (tex hämnd, separationer eller vårdnadstvist etc) som driver fram falska anklagelser.”

Andra myter som Sutorius skriver om är att det anses uttrycka ”bristande trovärdighet om kvinnan som stannar kvar efter en våldtäkt eller återupptar kontakt med den påstådde våldtäktsman eller dröjer med anmälan” och skriver vidare ” att de som tror att det betyder en osann våldtäkt eller en falsk anmälan har inte förstått den inom-relationella våldtäktssituationens komplexitet”.  Denna komplexitet har varken polisen och domstolarna begripit.

Ångermyten – en ologisk tankevurpa 2.
Myten att kvinnor anmäler våldtäkt för att de ”ångrar sig” är ännu en ologisk tankevurpa. För varför ångrar sig inte män? Svaret på det är att det alltid ses som en normalitet att män anses ”ständigt kåta” och att alltid vilja ha sexuell tillgång till kvinnor. Det är på grund av, som Sutorius anger ovan, att sexualiteten är mannens. Men när ”ångermyten” används tycks det glömmas bort – då görs plötsligt kvinnans sexualitet lika med mannens lust. Hur det nu går till eftersom kvinnans sexualitet aldrig har fått ta plats i rättsväsendet och juridiken och att det är just den manliga sexuella hegemonin som är upphov till att sexualbrotten är så könade.

Sutorius skriver:

”Finns inget stöd för risken att kvinnor förväxlar våldtäkt med dåligt sex. I själva verket har kvinnor ofta svårt att inse att de blivit tvingade (när övergreppet sker inom en relation); de skyller på sig själva, på sin berusning och sina felaktiga val, som ledde fram till det oönskade samlaget.”

”Och när en kvinna uppfattat sig som tvingad kan hon i allmänhet mycket klart skilja detta tvång från situationer då hon gått med samlag mot sin egentliga vilja (för att vara mannen till lags). Kvinnor är således mycket mer benägna att uppfatta sig som icke våldtagna än som våldtagna, vilket tillsammans med den egenexponering som en anmälan innebär – gör att steget till att göra en anmälan om våldtäkt vanligen är mycket långt.”

”Under 500 år har det varit kvinnan som fått bära skulden och skammen för utomäktenskaplig sexualitet. Även om vårt samhälle har en annan syn är det fortfarande kvinnan som skuldbeläggs.”

”I häxprocesserna var hat och rädsla gentemot kvinnokönet styrande. Föreställningar om kvinnlig sexualitet var ett bärande element.”

Dessa föreställningar – att kvinnan alltid ska vara den som skuldbeläggs och därigenom misstros och dömas för att ha falskt tillvitat en man är sådana som alltså sitter djupt rotade genom århundradena. Detta misstroende från rättsväsendet är förmodligen fortfarande en av de viktigaste anledningar till att mörkertalet för våldtäkt är så stort i förhållande till andra grova brott som misshandel och rån.

Sutorius skriver också om hur hela samhället kommer in i sexualbrottsärenden:

”Avgörande för utgången av sexualbrottsrelaterade ärenden är vilka föreställningar kring kön, sexualitet och normalitet man tillämpar. Även påverkan av pornografin och reklam och mediala uttryck påverkar.”

I praktiken påverkar enskilda polismäns och domares (nämndemäns) porrvanor deras uppfattning om sexualitet och manlig sexuell hegemoni och att just kvinnor anses vara de som ”hittar på” och är ”ondskefulla”.  Det finns ganska gott om myter/sagor/berättelser om ”onda”, farliga” och falska” kvinnor – myter som ofta är återgivna med särskild förtjusning. En modern sådan myt som antifeminister ständigt återkommer till är den om ”kaninkokerskan”, ett begrepp från en film som har en manlig producent, en manlig manusförfattare och en manlig regissör, Adrian Lyne, som för övrigt är känd för sin dåliga kvinnosyn. En film från det patriarkala Hollywood där uppropet Metoo en gång startades. Men det säger ju inte antifeminister. Även poliser använder detta uttryck om kvinnor på sociala medier. Benämningen ”kaninkokerska” vidhäftas kvinnor som anses ha falsk tillvitat en man eller försvarat sig mot en våldsam man. Det är alltså som en modern biblisk berättelse om den ”onda” kvinnan (som fördrev mannen ur paradiset). Något motsvarande uttryck finns inte för män. Hollywood har inte brytt sig om den detaljen.

5. Rape Myth Acceptance –
acceptansen för våldtäktsmyter – får färre att anmäla

Sutorius tar upp ett begrepp som är centralt i teoribygget om våldtäkts- och falskt tillvitelseärenden: Rape Myth Acceptance – Acceptansen för våldtäktsmyter och anger att acceptansen för och förekomsten av våldtäktsmyter är avgörande för huruvida en kvinna eller flicka väljer att anmäla eller inte:

”Ur ett generellt och internationellt perspektiv kan man konstatera att den faktor som betyder mest för anmälan eller inte, är något som kallas Rape Myth Acceptance (RMA) och avser hur allmänheten (och rättsapparaten) ser på våldtäkter:

Om bara överfall av okända, med sönderrivna kläder och fysiska skador, räknas som en ”riktig våldtäkt” (”real rape”) kommer bara nästan sådana brott att bli anmälda. Även om offret själv skulle se det inträffade som en våldtäkt – vilket inte är givet – upplevs det som meningslöst att anmäla. Det blir ingen dom, ingen upprättelse, kanske inte ens någon utredning – bara lidande och ifrågasättande.”

”Parallellt med frågan om det varit en riktig våldtäkt eller inte löper skuldbeläggandet av våldtäktsoffret i alla situationer som inte utgjort rena överfall. Inte nog med att omgivningen (inte minst polisen) kommer att rikta förebråelser mot den våldtagna kvinnan….hon /kommer/ att skuldbelägga sig själv för det inträffade. Detta, att skylla på kvinnan, är den klassiska ursäkten i ett mansdominerat samhälle.”

Sutorius skriver också att Sverige har en låg RMA och att det förmodligen leder till fler anmälda våldtäkter per capita:

”Eftersom det allmänna klimatet trots allt måste betecknas som positivt – och inte accepterar sexuella kränkningar – vågar svenska tjejer och kvinnor anmäla våldtäkter. Offret räknar med att hon ska bli bemött med förståelse och empati. …. Tyvärr visar sig att det svenska klimatet inte alltid är så positivt som den våldtagna kvinnan önskat eller trott. Det kan fortfarande hända att hon blir dåligt bemött av polis, tex med ifrågasättande som inte är relevanta, … Hon kan bli förtalad i sociala medier och utsättas för omgivningens misstro…”

I den här kontexten så är det uppenbart att falsk tillvitelsefallen bidrar till – och kanske syftar till – att öka acceptansen för våldtäktsmyter (Rape Myth Acceptance ) dvs att få färre att anmäla våldtäkt i allmänhet och att få de mest utsatta att avstå från att anmäla i synnerhet. Det är både en internaliserad dvs. en omedveten handling och en uppsåtlig, alltså en medveten handling. Teorin om acceptansen för våldtäktsmyter (RMA) är central för att förstå att polisens och domstolarnas hantering av de här ärendena.

Att Malmöpolisen valde att kalla till en presskonferens den 13 februari 2018 för att påstå att de ”vet” ingen våldtäkt ägt rum, (vilket alltså inte är sant eftersom kvinnan kan ha blivit våldtagen dock inte på den platsen och vid det tillfället) är ett sätt att höja acceptansen för våldtäktsmyter i det svenska samhället. Att media okritiskt sprider myterna bidrar ytterligare till det. Uppropet Metoo och de många, många utsatta brottsoffren glömdes då snabbt bort i rubrikerna. Eller så var det just på grund av Metoo som våldtäktsmyterna spreds så öppet och ohämmat.

Som Sutorius anger ovan försöker våldtäktsoffer att ansluta till de föreställningar som finns om vad som är en acceptabel våldtäkt. Men det är polisen (med nuvarande otillfredsställande ordning) som ska – och har skyldighet – att utreda vad som faktiskt har hänt. Inte att kalla till en presskonferens och bidra till spridandet och acceptansen av våldtäktsmyter.

* Christian Diesen o Eva F Diesen: ”Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen”  2009
** Helena Sutorius: ”Bevisprövning vid sexualbrott” 2014