Polisens #kvinnosyn Del 3 : Kritik mot våldtäktsutredningar

 

Kritik mot våldtäktsutredningar

Vi fortsätter granskningen av polisen efter avslöjandet av #kvinnoregistret med ett inlägg om en JO-rapport med kritik mot bristande våldtäktsutredningar, om hur polisen svarar på kritiken och om synen på vad våldtäkt är. (Samtliga understrykningar är våra egna.)

”I nio av tio fall blir det nedlagt”

I december 2014 uttalade polisens presstalesman i Västra Götaland, (nuvarande Polisregion Väst) att de flesta våldtäkterna sker mellan två personer som har en relation och i dessa fall är det svårt att styrka brott. Han tillägger också:

– I nio fall av tio blir det nerlagt,

Det är dels intressant att polistalesmannen använder det könsneutrala ordet personer trots att det handlar om ett brott som i allra högsta grad är könat, dels att det inte verkar finnas någon självrannsakan i uttalandet.

Det här uttalandet kommer i samband med att kvinnor har anmält att de blivit utsatta för övergrepp när de träffat män de har knutit kontakter med på nätet. Trots att polisen inte anser sig kunna hantera dessa anmälningar anser de att de att det åligger kvinnor att kunna bedöma männen.

Man bör kanske stämma träffa på en neutral plats så man ser vad det är för person man möter.  Man bör ses där det är andra människor, på ett kafé eller på någon restaurang där man kan sitta i lugn och ro och prata för att värdera den personen man har mittemot sig. Hur verkar vederbörande? Är det trovärdigt?

Det är som om att om bara kvinnor aktar sig så försvinner de här männen och deras riskabla beteende. De lämnas oproblematiserade utav polisen. Skulden för det sexuella våldet läggs på kvinnorna precis som i #kvinnoregistret.

Enligt siffror från Brå:s senaste Trygghetsundersökning beräknas 12% av sexualbrotten anmälas och det är den lägsta siffran för av alla brottskategorier. Utav dessa är det alltså 90 % som blir nedlagda utan ens en startad förundersökning enligt polisen. Vad sänder det ut för signaler när polisens presstalesman går ut och informerar om att det är så här illa det ligger till? Verkar det som om polisen vill dölja de nedslående siffrorna eller vill de kanske t o m  få oss att tro att många anmäler våldtäkt alldeles för lättvindigt?

Det går alltså att konstatera att presstalesmannen ger uttryck för att det knappast är värt att anmäla ens dessa 12 % till polisen i nuvarande Västra regionen då 90 av alla de få anmälningar som görs ändå läggs ner. Rättvisan och efterlevnaden av våra lagar får kanske sökas på annat sätt.

JO:s kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland

Ovanstående uttalande är intressant mot bakgrund av den skarpa kritik som JO riktade mot Polismyndigheten i dåvarande Västra Götaland så sent som 2009 för deras sätt att utreda våldtäkter. I beslutet kritiseras även åklagarmyndigheten men JO är klar med att det är polisen som är värda mest klander.

I inlägget återges detta JO-beslut, dels polisens svar, dels åklagarnas åsikter om problematiken, och dels JO:s synpunkter. I beslutet finns också redogjort för ett antal dåligt skötta utredningar.

Några exempel:

(våldtäkt m.m.) Åklagaren: Utredningen drevs framåt under tiden januari till oktober 2006. Från denna tid synes ärendet i praktiken ha legat stilla hos polisen.. Efter en påminnelse i juli 2007 tycks viss polisär aktivitet ha förekommit under hösten 2007. Utredaren lämnade ärendet i januari 2008 och ärendet låg därefter i balans hos polisen fram till juni 2008.
(våldtäkt) Polisen: Ett första förhör hölls med målsäganden samma dag som anmälan gjordes, dvs. den 31 oktober 2006. Ärendet lottades på åklagare den 2 november 2006. Nytt förhör hölls med målsäganden den 7 februari 2007. Förhör har hållits med vittnena allteftersom de identifierats. Vissa förhör har varit svåra att få till stånd. Utredningen har dock hela tiden drivits framåt. Det var först den 26 mars 2008 som direktiv kom om att en misstänkt skulle delges misstanke. Utredningen lades ner den 25 augusti 2008.
(övergrepp i rättssak, våldtäkt) Polisen: Ärendet lades ned år 2003. Den person som då var misstänkt hördes aldrig i ärendet. Efter DNA-träff på den person som varit misstänkt återupptogs ärendet den 14 maj 2007.
(barnpornografibrott) Polisen: En undersökning av en dator gjordes i Göteborg och den 15 augusti 2005 skickades materialet till Rikskriminalpolisen för bedömning. Eftersom inget hände återupptogs ärendet i Göteborg och den 7 augusti 2007 kom protokoll från IT-enheten. Den misstänkte ska kallas, höras och delges. Detta har dock inte gjorts eftersom andra ärenden fått prioriteras.
Våldtäkt Målsägande hördes på Barnhuset den 20 november 2007. Efter ytterligare utredningsåtgärder fattades beslut den 6 maj 2008 om att misstänkt ska hämtas till förhör.

JO:s beslut : Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland, länskriminalpolisens utredningsrotel  2009-09-18.
JO börjar med att redogöra för orsaken till granskningen

Jag genomförde i april 2008 en inspektion vid Polismyndigheten i Västra Götaland och vid Åklagarmyndigheten, dåvarande 2:a åklagarkammaren,  i Göteborg.

Vid åklagarkammaren uppmärksammades sex ärenden om grov brottslighet (våldtäkt och sexuellt utnyttjande m.m.) där handläggningen under långa tider syntes ha stått stilla.

Därefter följer några upplysningar om arbetssituationen vid länskriminalpolisens utredningsrotel där det bland annat uttrycks för att det är svårt att få sökande till utlysta tjänster.

Dessutom anges att under senare år har antalet anmälningar om våldtäkt och grov barnmisshandel ökat. En särskild utredningsgrupp med tio utredare tillsattes som hade till uppgift att under en tremånadersperiod avarbeta ett 60-tal våldtäktsärenden.  Om gruppen sägs att de har för myndighetsledningen påtalat svårigheten att hinna med att utreda våldtäktsärenden.

Därefter  går JO in på utredningar av kriminalärenden dit bland annat våldtäkt och barnpornografibrott hör.

Polismyndigheten anmodades därför att inkomma med upplysningar och yttrande över anledningen till varför handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Chefen för länskriminalen Klas Friberg, nuvarande chef för Polisregion Väst  (Västra Götaland och Halland) dvs en av de 7 högsta polischeferna i landet,  svarar i ett yttrande  bland annat följande

Antalet inkomna ärenden till roteln har ökat under de senaste åren. Ökningen hänför sig främst till sexualbrott. Våldtäkter där gärningsmän och offer har en nära relation är de som ökat mest. Denna typ av ärenden kräver mycket omfattande utredningsåtgärder. Ett bekymmer under de senaste åren är dock att det varit svårigheter att rekrytera förhörsledare.

Prioriteringen av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden med frihetsberövade är de ärenden som har högst prioritet

Min uppfattning är att medarbetarna och cheferna på utredningsroteln utför ett effektivt, rättssäkert och kvalitativt framstående arbete.

Klas Friberg redogör sedan för ett projekt som bedrivits: ”Synas och verka” där projektgruppen även fått utreda kontroll av balanser där beredningen avser ett antal frågeställningar med särskild betydelse  för förbättringar och skriver sedan:

Polismyndigheten har således tagit JO:s kritik på allvar när det gäller de alltför långa handläggningstiderna av kriminalärendena. Myndighetens ledning har såväl före som efter Chefs-JO:s inspektion inlett arbete med att förbättra utredningsverksamheten i myndigheten.

Därefter förklarar han att en genomgång av ärendebalanserna ska ske en gång i kvartalen men:

Tyvärr har denna redovisning inte skett och några påminnelser har heller inte skickats från sekretariatet

Polismyndigheten skriver sedan följande om länskriminalpolisens utredningsrotel:

När det gäller handläggningstiderna för sexualbrotten finns det anledning för myndigheten att vara självkritisk. Även om det varit ett bekymmer att rekrytera förhörsledare kan ifrågasättas om rätt prioriteringar gjorts på LKP. Myndigheten kan dock konstatera att en s.k. våldtäktssatsning gjordes under hösten 2007

Här stannar vi upp lite. Polismyndigheten i Västra Götaland gjorde alltså en särskild våldtäktssatsning hösten 2007.

Under 2007 uttalande sig ett antal poliser ”anonymt” om falska våldtäkter i media. Detta är ett ämne vi kommer återkomma till eftersom poliser har en tendens att gärna uttala sig i media om att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt och att det är ett stort problem för  att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna. Oftast, vilket vi kommer återkomma till, rör sig det ”falska våldtäkterna” om våldtäkt i relation, alltså där brottsoffret vet eller anar vem som är förövare.  Med ”riktiga” våldtäkter menas oftast överfallsvåldtäkter som kallas tex ”ruggiga”. Men poliserna i Västra Götaland går ett steg längre; de anser t o m att överfallsvåldtäkter är falska.

Så här uttalade poliser i  Göteborg anonymt i media i juni 2007, alltså strax innan tidpunkten för den ”särskilda våldtäktssatsningen”.

De flesta våldtäkter är uppdiktade

GT har talat med flera poliser som hävdar att uppåt åtta av tio anmälningar där gärningsmannen är okänd är falska.

Ibland tycker förhörsledaren synd om kvinnan, som inte sällan har psykiska problem.
Hos polisen blir hon sedd, kanske för första gången. Någon lyssnar uppmärksamt. Alla månar om henne. För vissa är det skäl nog för att hitta på en våldtäkt, hävdar GT:s källor.

För poliserna är det frustrerande att upptäcka att en historia inte stämmer.
– De falska anmälningarna kostar oss lika mycket i utredningsresurser, påpekar en av dem.

De ”falska anmälningarna” anses alltså ta utredningsresurser. En gemensam nämnare med #kvinnoregistret är att den anmälande kvinnan ”inte sällan” anses psyksjuk. Lägg också märke till orden: att historien ”inte stämmer” – det kommer vi återkomma till.

Men tillbaka till JO:s kritiska rapport

Åklagarmyndigheten får också uttala sig om problemen med utredningarna där viss självkritik finns men där det anges att

 I vissa ärenden har handläggningen avstannat p.g.a. resursbrist hos polisen.

Därefter kommer JO in på frågan om handläggningen av våldtäktsärenden:

Som framgått handlade dessa sex ärenden, som hade kommit in under åren 2006 och 2007, om bl.a. våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Vid JO:s genomgång av ärendena kunde noteras att de hade legat obearbetade under tämligen lång tid.

Från åklagarväsendet kommer följande kritik:

Ett återkommande fenomen i ett antal av dessa ärenden tycks vara att ärendena helt avstannar hos polisen då en utredare får ägna sig åt annat eller att ärendet går tillbaka i balans hos den balansansvarige på utredningsroteln.

När åklagare slutar läggs ärenden över på någon annan vilket inte sker hos polisen. 

Problemet med att åklagare inte får gehör hos polisen för utredningsåtgärder tas också upp:

 Enskilda åklagare emellanåt närmast ger upp i tröstlösheten att ständigt påminna utan synbar effekt.

Uppenbart för oss är även att utredningsresurserna hos polisen utredningsrotel där är och har varit alldeles för små i förhållande till mängden ärenden och svårighetsgraden

Åklagarna har i de flesta ärenden skickat påminnelser till polisen utan att någon effekt har uppnåtts.

Det synes vara så att arbetet med utredningarna hos polisen mer eller mindre avstannar då utredaren får ägna sig åt andra ärenden av mer akut slag.

Den främsta orsaken till att handläggningen dragit ut på tiden synes dock stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare har gett direktiv om.

JO skriver sedan

Mot bakgrund av att Åklagarmyndigheten i remissvaret bl.a. anförde att den främsta anledningen till att handläggningen av ärendena dragit ut på tiden syntes stå att finna i polisens svårigheter att verkställa de utredningsåtgärder som åklagare gett direktiv om, anmodades polismyndigheten att lämna upplysningar och yttrande över att handläggningen av ärendena hade dragit ut på tiden.

Biträdande chefen för Länskriminalen, senare chefen för Länskriminalen, Sven Alhbin skriver i ett yttrande:

Antalet inkommande anmälningar om våldtäkt har ökat markant under senare år.

Utredningsförfarandet vid våldtäkter skiljer sig från utredningar av merparten av andra brott. Mest markant är därvid att det krävs mer omfattande utredning innan förundersökningsledaren kan ta ställning i ärendet. Brottets karaktär innebär dessutom ofta att det är svårbevisat då de inte finns vittnen till själva händelsen att höra. Detta innebär naturligtvis att ärendena blir tidskrävande.

Straffskalan för våldtäkt innebär en presumtion för frihetsberövande när misstänkt gärningsman identifierats. I de fall gärningsmannen häktas avslutas ärendena snabbt. Det är i de fall när utredningen av olika skäl bedrivs med gärningsmannen på fri fot som tidsåtgången blir längre.

Här finns anledning att stanna upp lite och reflektera över vad detta betyder. Om den misstänkte släpps behöver inte polisen ha lika bråttom och kan alltså lägga ärenden i balans – eller lägga ned det i tysthet när medias intresse svalnat – är det så det ska tolkas?  Vi återkommer till det nedan.

Sven Ahlbin fortsätter:

 En orsak till denna längre tidsåtgång är den konkurrens med andra ärenden som uppstår. En våldtäktsutredning där såväl målsägande som misstänkt är över 18 år och där det inte särskilt kan konstateras att målsäganden är utsatt eller far illa på annat sätt har ingen hög prioritering vid en rotel som LKP:s utredningsrotel. Samtliga brott som handläggs är till sin karaktär grova och en stor del handlar om sexuella övergrepp av olika slag och våld av det grövre slaget.

Här görs alltså en bedömning av om den målsägande, den kvinna och flicka som utsatts för våldtäkt, far illa. Hur gör  polisen denna bedömning?  Utifrån vilken kunskap?

Våldtäkt är ett globalt folkhälsoproblem och chefen för Länskriminalen skriver 2008 till JO att polisen kan konstatera när den målsägande far illa.  Det är inget annat än ett polisiärt tyckande som grundar sig i polisers värderingar. Hur kan polis avgöra hur målsägande känner sig? Och om målsägande riskerar att bli utsatt och fara illa framöver? Är det inte själva företeelsen att inget händer som får kvinnor och flickor att må dåligt? Att deras upplevda kränkning ifrågasätts? Och gäller Sven Alhbins ”konstaterande” även om våldtäktsoffret förföljs, hängs ut eller misstänkliggörs på nätet vilket kanske särskilt gäller när polisen väljer att  inte göra något?

Resonemanget är snarare ett sätt för polisen att slippa göra något i ganska många fall och hänvisa till ett outgrundligt ”konstaterande”.  Det här uttalande från hög polischef är mycket illavarslande. Kanske borde Alhbin mfl läsa in sig på FN:s och WHO:s rapporter om sexuellt våld, konsekvenserna utav detta våld och om vad som händer när det råder straffrihet för förövare?

Men Sven Alhbin fortsätter på samma bana.

Eftersom utredningsresurserna inte är obegränsade leder situationen relativt snart till ett behov av prioriteringar. I de lägena kommer vissa våldtäkter att prioriteras lågt. Detta är inte bra men oundvikligt

Det skulle alltså vara  ”oundvikligt” att vissa våldtäkter prioriteras lågt. Det är det naturligtvis inte, Det är ett val och inte alls oundvikligt.

Därefter kommer dåvarande Länspolismästare ( och frimuraren) Ingemar Johansson med en slutkläm där han upprepar ovanstående attityd – en gång till.

Under år 2007 avsåg 55 procent av rotelns ärenden sexualbrott. Det är anmälningar gällande våldtäkt där gärningsman och offer har en nära relation som ökat.

Prioriteringar av ärenden görs dagligen av cheferna på roteln. Ärenden där den misstänkte är frihetsberövad har högst prioritet. På roteln finns i princip inget ärende som inte borde ha tilldelats en handläggare direkt. Då detta inte har varit möjligt har nästa steg i prioriteringen varit att fördela ärenden där det finns fortsatt risk för liv och hälsa. I den gruppen finns alla ärenden med en målsägande som är under 15 år men också de med unga förövare. Därefter bedöms alla ärenden i konkurrens. En betydelsefull faktor är då hur utsatt målsäganden är.

Han skriver vidare om hur mycket förbättringar som skett och att åtgärder vidtagits, förändringar planerats, om medförda förbättringar, fortsatt förbättringsarbete, att de följer upp resultaten etc, och slutar med

Mot bakgrund av den positiva trend som ovan noterats finns inte skäl att vidta åtgärder från myndighetsledningens sida.

Det var polisens svar. JO:s kritik lyder bland annat:

Under senare år har JO i ett stort antal ärenden kritiserat polisen för långa handläggningstider i den brottsutredande verksamheten.

Före inspektionen i Göteborg hade jag dock fått anledning att i två klagomålsärenden även kritisera den nu aktuella utredningsroteln för långsam handläggning av förundersökningar om våldtäkt mot barn (se beslut xxxxx och beslut xxxxx).

Jag fick i dessa ärenden viss indikation på att länskriminalpolisens utredningsrotel var hårt arbetsbelastad men, trots det, var de iakttagelser som jag gjorde vid inspektionerna i Göteborg i denna del något förvånande.

Särskilt bekymmersamt anser jag att det förhållandet var att utrednings-roteln hade stora svårigheter med att hinna med att utreda våldtäktsärenden och att flera sådana ärenden hade legat obearbetade under längre perioder.

Som förklaring till de utdragna handläggningstiderna har från polismyndighetens sida i huvudsak hänvisats till stor arbetsbelastning, resursbrist och till att andra ärenden har prioriterats. I några fall har polisen anfört att den utdragna handläggningstiden till viss del kunde hänföras till åklagarna.

Från Åklagar-myndighetens sida har anförts att det i några fall funnits förklaringar till tidsutdräkten, men i de flesta fall har hänvisats till polisens otillräckliga resurser.

Jag vill också peka på att dröjsmål under förundersökningen kan bidra till brott mot de krav som ställs i artikel 6:1 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Jag är i och för sig medveten om att polisens arbetssituation är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden framför andra. Vid länskriminalpolisen ska dock kvalificerad kriminalpolisverksamhet bedrivas. ….kräver erfarna utredare med särskild kompetens… dessa brottstyper står högt på prioriterings-listan…..mycket angeläget att en sådan enhet tilldelas erforderliga resurser….arbetet där är väl organiserat

Det är därför illavarslande att även en sådan enhet brottas med några av de problem som vanligtvis uppkommer vid en rotel som hanterar t.ex. vardagsbrott och att exempelvis vissa våldtäktsärenden hamnar i skymundan och – i vart fall tidigare – inte gavs någon hög prioritet.

Jag utgår ifrån att polismyndigheten nu pågående analys- och förbättringsarbete leder till  att utredningsverksamheten förbättras och att handläggningstiderna hos polisen kan kortas betydligt så att verksamheten kan bedrivas på ett mer effektivt och rättssäkert sätt.

JO:s kritik är alltså hård.

I det här sammanhanget uppmanas alla som anmält våldtäkt eller ett annat sexualbrott och som känner sig felaktigt behandlade av polis, vare sig det handlar om bemötandet eller en dålig eller nedlagd utredning. att JO-anmäla.

Polisens attityder om våldtäktsbrottet

Vad har då hänt efter JO:s kritik 2009? Har media gjort sitt jobb och granskat hur polisen prioriterar och utreder sexualbrott? Nej det har inte skett så hur det har gått vet vi inte men låt oss se vad polisen själva uttalar.

Polisens presstalesman har alltså helt nyligen gått ut i media med uppgiften att 9 av 10 våldtäktsanmälningar läggs ner i samma kontext där han skuldbelägger kvinnor för mäns sexuella våld. Han lämnar männen som begår brott helt osynliggjorda.

Det är givetvis mycket oroväckande liksom att inte ta itu med den kvinnosyn som anonyma poliser förde fram 2007. Det finns anledning att tro att samma anda lever kvar idag och påverkar dagens syn på sexualbrott.

Inom ett dygn för drygt ett år sedan anmäldes 9 våldtäkter vilket blev en rubrik i media. Det var mycket tyckte polisen också men dessa kan vara nedlagda allihop i och med att ingen uppföljning gjordes i media.

Under senare tid har också flera misstänkta gruppvåldtäkter givit stora rubriker. I dessa fall har de misstänkta släpps trots att t o m polisen i ett av fallen medgav att det kunde finnas fler misstänkta som inte blivit gripna. Det är givetvis en problematik att släppa misstänkta eftersom det är stor risk att de berörda unga männen pratar ihop sig. Det finns exempel på sådant där kvinnan har drabbats extra hårt. Vad sänder det ut för signaler här? Ökar viljan att anmäla om den som anmält våldtäkt tex hängs ut? Att Bjästaandan fortfarande lämnas i stort oproblematiserad vet vi både från media och i polisutredningar och i domar. Det är ett gigantiskt problem och ett stort misslyckande att polis inte väger in det i sina utredningar.

Att misstänkta släpps innebär också, som vi har sett ovan att ärendet kommer att nedprioriteras och medias intresse falnar. Resurser kan läggas på annat tex på ”gängkriminalitet” dvs mäns våldsamma beteende mot andra män. Då väger mäns våld mot kvinnor lätt och det är en strukturell attityd hos polis.

Trots att våld mot kvinnor alltid finns närvarande och ökar i våldsamma samhällen så går det polis helt förbi liksom signalvärdet i att uppmärksamma våld mot kvinnor som en problematik. En machoattityd ska  inte bemötas med en annan machoattityd, då får vi en eskalerande våldsspiral som även drabbar kvinnor och flickor, där sexuellt våld blir en del av machosamhället.

Det kanske inte är tillräckligt sexigt att ägan sig åt våldtäkter? Det kanske inte är tillräckligt manligt? På samma sätt  som att utreda våld mot kvinnor inte anses sexigt som angavs i Polisens kvinnosyn del 1?

Det har i dagarna kommit en undersökning som visar att män som har en stereotyp föreställning om  könsroller och är negativa till  jämställdhet löper större risk att begå våldshandlingar och det gäller våldet mot både kvinnor och män. De har alltså ett större våldskapital. Tar polisen till sig detta eller är det så att polisen själva har stereotyp syn på könsroller och även på vad våldtäkter är?

Våldtäkt som ett tekniskt brott där vittnen ”berättar”  – istället för att vara det integritetsbrott det är.

Med tanke på artikeln 2007, JO-kritiken och hur polisen uttalar sig media finns anledning att tro att polisen har en stereotyp sin inte bara på könsroller utan också på vad en våldtäkt är och hur ett ”riktigt” brottsoffer ska bete sig.

I Maria-Pia Boëthius bok från 1976 ”Skylla sig själv” som handlar om samhällets syn på våldtäkt skriver hon att hon anser att ”våldtäkt skadar kvinnor något alldeles gränslöst illa”, att ”runt våldtäkter finns själva kärnan av förtrycket mot kvinnor” och om alla de våldtäktsmyter som finns. Det är nu 39 år sedan som detta skrevs men inte mycket har hänt med de seglivade attityderna hos polis.
Det används fortfarande uttryck som ”ord mot ord”, eller att det är inte ”svart eller vitt” beroende på ”kringpersoners” uppfattningar,  och ”vi försöker få ihop historien så att den stämmer”. Att få historien” att stämma”. Det sistnämnda är just de orden som anonyma poliser använde  som bevis på att anmälda brott var ”falska våldtäkter”. De får det inte ”att stämma”. Vad menas med det? Vad är det som ska stämma? Vem har facit? Har polisen facit? Att uttala sig så visar på en okunskap om sexualbrott men det verkar inte bekymra polisen. Exempel på hur det kan låta i media:

Polisen arbetar med ärendet med faktainsamling, brottsplatsundersökning samt förhör med både misstänkta och målsägaren. – Vi försöker få ihop historien så att den stämmer någotsånär,

Ett antal vittnen och kringpersoner har förhörts de senaste dagarna: – Det finns dom som styrker kvinnans version och dom som bekräftar männens historia. Det är inte svart och vitt i det här ärendet,

Länskriminalen väntar fortfarande på svar från den tekniska undersökningen.

Det är tekniska undersökningar, mängder av foton och vittnesförhör. Nedanstående rader från en känd polisblogg visar just på hur internaliserat det är att vittnen besitter sanningen på integritetsbrottet våldtäkt:

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen….

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika

Trots att våldtäkt oftast inte är ett tekniskt brott överhuvudtaget, att vittnen är färgade av ett samhälles syn på vad sexuellt våld är och att  gärningsmannen får stöd och kvinnan skuldbeläggs, fortsätter polis utreda våldtäkt med samma okunskap, fördomar och utifrån samma myter som för 39  år sedan. Vad betyder det att de fortfarande inte förstår våldtäktsbrottet och svårigheten att överhuvudtaget anmäla? Finns det ett motstånd mot att utvecklas hos polisen? Blir det för närgånget om kvinnosynen ska stå i centrum och om våldtäkt blir det integritetsbrott som det är?

Nyligen presenterade polisen i Göteborg tillsammans med Göteborgs kommun en utredning om brottsutveckling och otrygghet. Det påstods att fastän att antalet brottsanmälningar minskat så ökar otryggheten och det framförallt hos kvinnor. Men varför valde polisen att inte uppmärksamma att sexualbrottsanmälningarna hade ökat? Vill de inte ha fokus på den brottstypen? Att kvinnor är otrygga är inte något nytt – vi har ett samhälle som skuldbelägger kvinnor för mäns våld. Det gör alltså polisen själva på att alldeles självklart sätt i nutid som tex presstalesmannen gav uttryck för ovan.  Män som är våldsamma och har dålig kvinnosyn -vare sig de är poliser eller inte- lämnas osynliggjorda och oproblematiserade.

Men det är faktiskt symptomatiskt att polisen inte nämnde sexualbrotten i media . Vi kommer återkomma till det ämnet, hur polis använder media vid genusrelaterade ärenden och hur media låter sig styras. Polis och media är numera att betrakta som en ohelig allians. Polis brukar ofta uttala sig i media om s k mängdbrottslighet men varför hör inte sexualbrotten till denna kategori? När polis någon talar om våldtäkt är det oftast för att ”varna” kvinnor.

Polisen och sexualbrotten – vad händer nu?

Med tanke på JO:s kritik 2009, att så få våldtäkter/sexualbrott anmäls, att 90% av våldtäktsanmälningarna läggs ner, att ett ärende nedprioriteras med en gång den misstänkta inte sitter frihetsberövad, att polisen fortfarande inte verka vilja förstå vilket motstånd det är att öht anmäla, att samhället  tar våldtäktsmannens parti och att mäns sexuella tolkningsföreträde råder vilket även gäller i polisen utredningar, att teknifierandet av våldtäktsbrottet fortsätter, att myterna om våldtäkt inte diskuteras och problematiseras hos polisen (snarare tvärtom), att polis anses sig veta om hur brottsoffer tänker och känner om en våldtäktsutredning och det är ett skäl att nedprioritera utredningar,  så visar det och mer därtill att sexualbrotten fortfarande inte tas för det allvarliga brott de är, trots att polisen gärna hävdar motsatsen.

Det är mycket problematiskt och vi konstaterar att polisen inte utvecklats utan står stilla och fastnar i teknik och fotografering när våldtäkt handlar om kvinnosyn och attityd till sexualitet och kön. Det är uppenbart, precis som diskussionen om #kvinnoregistret visade,  ett mycket känsligt ämne för polisen att synliggöra dåliga attityder till kvinnor och sexualitet  eftersom de själva omedvetet och medvetet skuldbelägger kvinnor och flickor som är brottsutsatta. I samma anda osynliggörs gärningsmännens handlande, värderingar, porrvanor och den machokultur de ger uttryck för.  Det är en ytterligare sida av #kvinnoregistret.

I ett inlägg från Lady Dahmer: De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga resoneras om att så få anmäler våldtäkt och mycket få skyldiga kommer därigenom någonsin att utredas och ännu färre dömas.

Det måste hända något och det måste ske utanför polisen. Nio av tio våldtäktsanmälningar ska inte läggas ner utan åtgärd samtidigt som endast 12% av sexualbrotten anmäls och myterna om våldtäkt fortfarande styr samhället och polisen.  Det strukturella sexuella våldet skadar alla kvinnor och vi kan inte om ytterligare 39 år dvs år 2054, konstatera att inget har hänt sedan 1976.

Vi avslutar med ett citat från  boken”Skylla sig sig själv” – en bok som kunde varit skrivet idag för så lite har blivit bättre.

”Vi måste börja om från början när det gäller våldtäkt i Sverige”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s