Polisens #kvinnosyn del 10 : Polisen och media

Presstalesman vid Stockholmspolisen:
-Vi har i storleksordningen 1 100 till 1 300 händelser per dygn. Det vi lägger ut blir ett urval från det de flesta tycker är intressant.

I det här sista inlägget i serien om Polisens #kvinnosyn kommer vi att granska hur polisen använder media för att sprida sin bild av verksamheten, sin syn på kvinnor och kvinnors beteende och hur media samagerar och okritiskt återger polisens bild. Som de tidigare inläggen om Polisens #kvinnosyn visat, har polisen en i allra högsta grad problematisk kvinnosyn. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV skildras hur polis bedömer situationer olika beroende  på om det handlar om en kvinna som misshandlats av en man som hon har en relation till eller om en man som misshandlats av en obekant man, att polis misstänkliggör våldsutsatta kvinnor – som i #kvinnoregistret –  och att våldsamma män får sympati. I inlägget om Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter visas hur polis, istället för att hantera våldet mot kvinnor, väljer att varna och skrämma kvinnor, att skuldbelägga kvinnor och att uttrycka att de anser att ”falska våldtäkter” är ett stort/ökande problem. Allt det som nämns ovan uttrycks av polisen via massmedia. Massmedia är alltså en viktig kanal för polis att använda sig av för att torgföra de värderingar och uppfattningar de har som är kopplade till kön.

Polisen väljer hur de vill framställa händelser, vilka händelser som sprids och när de delger information om en händelse eller när de inte gör det dvs när de är ”förtegna”.

Polisens sätt att använda media för att demonisera kvinnor och flickor är både medvetet/avsiktligt och omedvetet, dvs internaliserat. Naturligtvis underlättas det av att media själva styrs av och upprätthåller, åtminstone delvis, samma attityder och att media oftast varken har resurser, tid eller lust att ifrågasätta polisen. Kriminaljournalister och de journalister som skickas ut att bevaka brott av olika slag är nästan alltid män och de underhåller ofta samma myter och föreställningar som polisen. De bevakar också sajter på nätet som är kända för att ha en dålig kvinnosyn och påverkas utav dessa utan att problematisera vilken kvinnosyn de speglar och att mansdominansen är stor även där. Media delar i stor utsträckning den kvinnosyn som polisen har. Tror kriminaljournalister och andra journalister, själva på idén om galna, farliga och demoniska kvinnor, falska våldtäkter och ljugande kvinnor/flickor är det väldigt lätt för polisen att få genomslag för dessa berättelser.

Inlägget är uppdelat i delarna

Varumärket Polisen – om polisen satsning på kommunikation i media och aktiviteter i sociala medier

Polisens demonisering av kvinnor i media – värderingar/olika metoder att förminska våld mot kvinnor

Granskning av några fall där kvinnor pekas ut – behandling av kvinnor där polis och media samagerade

Granskning av Göteborgsposten nyhetsrapportering – journalister /polis och dålig kvinnosyn

Sammanfattning och reflektioner

Inlägget är långt eftersom det inte tycks finnas någon studie som behandlar området utan vi fick använda oss av egen erfarenhet från att bevaka polis i media och vi väljer då att göra granskningen så fullständigt vi kan. För att inte tynga texten väljer vi dock att inte länka till alla artiklar vi har som stödjer våra teser utan uppmuntrar – verkligen!- till googling och kritisk läsning. Det är givetvis möjligt att hoppa direkt till sammanfattningen för den som så önskar.

Varumärket Polisen

I ett radioprogram ”Polisen förskönar bilden” intervjuas polisen och forskaren Stefan Holgersson. Han uttrycker:

-Polisen blir ju bättre och bättre på att presentera sin verksamhet som ett professionellt företag, som en politisk organisation. Man funderar på vilken nyhet ska vi lämna, när ska vi lämna den, hur ska vi lämna den,  i vilket sammanhang.

-Man anställer mer professionella kommunikatörer som tar hand om de här uppgifterna och gör ju ett bra jobb så tillvida att man ska bygga en bild, en positiv bild av organisationen.

Stockholmspolisens Presschef Varg Gyllander, som vi återkommer till, svarar på kritiken:

Alla 21 polismyndigheter har mellan tummen och pekfingret 100 000 kontakter eller mer med media under ett år.

-Ja vi påverkar absolut bilden av oss, det är det som är själva kommunikationen.

-Men vi har en annan uppgift också. Vi ska vara trygghetsskapande så att människor inte ska tro att det är så farligt därute.

Förutom att polisen med denna stora mängd presskontakter har stora möjligheter att påverka så är det sista uttalandet särskilt intressant. Med tanke på att vi kommer visa att polis demoniserar just kvinnor och förskönar bilden av våldsamma män så kan en fråga sig:

Vilken och vems trygghet avser presschefen när han använder det ordet? Är det ”trygghet” som går ut på att kvinnor/ flickor som anmäler våld har provocerat mannen?  Är det ”trygghet” som skapas genom föreställningen att kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt ”ljuger”? Är det ”trygghet” som skapas genom att demonisera kvinnor? Är det en ”trygghet” som skapas genom att polis inte arbetar aktivt mot mäns våld mot kvinnor utan snarare genom att lägga ut dimridåer, framställer våldet som mer ”jämställt” än det är?

I ett arbete från Linnéuniversitet i Växjö, Polisutbildningen ”En trygg polis i ett otryggt samhälle – nyhetsmediernas bild av polisen och polisarbetet” anges att medborgarens relation till polisen påverkas av två sätt, dels genom direkta erfarenheter och dels genom berättelser om polisens arbete.

-Idag är de dominerande berättelserna medialt förmedlade. Det innebär för polisen att mediagestaltningen av polisen och polisens verksamhet är central för varumärket och därmed trovärdigheten.

Under rubriken Trygghetsjournalistisk går författarna in på hur skribenter i media och polisen har olika roller men samarbetar.

-Det är polisen som lägger till rätta och på så sätt kan man säga att texterna i hög grad är en polisprodukt.

Polisen har alltså aldrig haft så stora resurser till kommunikation ut till media och därmed aldrig haft så stora möjligheter att bestämma de mediala berättelserna som nu.  Media har också blivit mer beroende av polisen sedan Rakel började användas. Vid införandet av denna kodade polisradio protesterade många journalister se t ex Polisradion har försvunnit – ett problem för journalister

Några utdrag ur artikeln:

-Journalisten kan inte längre själv avgöra vad som är viktig information och det är negativt, säger Per Trehörning på Journalistförbundet.

-Förbundet säger sig märka en trend av ökad slutenhet från Polisen. Något som dem anser är ett problem och i slutändan en demokratifråga.

Numera vet media att goda relationer till polisen är nödvändigt för att få material som kan öka upplagan. Det en ser i media är alltså nästan alltid polisens bild. Ytterst sällan ifrågasätts polisens beskrivningar, bedömningar, gripanden, brottsrubriceringar, utredningar m m.

Ett ytterligare tecken på att polisen använder sin verksamhet för att sprida positiva bilder är den senaste årsredovisningen. Polisen omsätter ca 21 miljarder (!) och i den 109-sidiga redovisningen om hur dessa används, finns hela 65 bilder. Det är bilder på manliga poliser med fjärrskådande blick, leende kvinnliga poliser, farbroderliga poliser som hälsar på gamla kvinnor, gulliga barn som klappar polishästar. Det är bilder på rapsfält och fräsiga polisbåtar på skummande vågar etc.  Bilderna verkar nästan viktigare än innehållet dvs hur miljarderna används. Vi har för övrigt inte sett någon journalist som har granskat hur polisen använder sina stora resurser så kanske har alla dessa bilder haft önskad effekt.

Polis på sociala medier Twitter och Facebook

Polisen har satsat på att synas på sociala medier dels i sina officiella kanaler men också i halvofficiella. Dessutom är poliser aktiva privat, oftast anonymt, på nätet och inte minst på Twitter. Dessa tre kanaler är intressanta på olika sätt med avseende på hur de synliggör polisens kvinnosyn och om poliser ser mäns våld mot kvinnor som ett problem eller inte.

Officiella kanaler

Poliser finns på Facebook och på Twitter där olika polisområden/befäl/presstalesmän har sina kanaler. Det är där de skriver t ex notiser om vad som har hänt. Men väljer polisen ut vad de tar upp? På twitterkonton är det påfallande fritt ifrån våld mot kvinnor/sexuellt våld. Det som twittras om som händelser är trafikolyckor, trafikbrott, inbrott, rån och möjligen försvunna personer.

Polisens aktiviteter på nätet avspeglas ofta massmedialt i polisnotiser, blåljusnotiser,  polisdygnet och andra rubriker och ibland skrivs artiklar utifrån polisens urval av händelser där journalister sin tur gör ett urval. I artiklarna kommer alltså ett redan styrt urval att bli ännu mer styrt och här har polisen också stora möjligheter att själva bestämma vad som ska slåss upp som en nyhet/rubrik. Polisen har alltså via sina många mediakontakter även många tillfällen att välja att förminska våld mot kvinnor och att på olika sätt demonisera kvinnor. Se tex citatet överst på sidan.

Det anmäls ca 27 000 fall av våld mot kvinnor per år, med mörkertalet kan det röra sig om ca 100 000 fall per år. (Samma siffra för övrigt som polisens mediakontakter är per år.) Antalet våldtäkter som anmäls är ca 6 000/år och med mörkertalet är antalet ca 60 000 fall per år.

Denna enorma brottslighet är nästan totalt frånvarande i polisen händelserapporter och på Twitter. Det är anmärkningsvärt och talande. Ibland och sällsynta fall nämns det. Ett sådant exempel är när en kvinna blev misshandlad av sin son med en hammare och det benämndes som ett ”bråk” på polisens Twitter.

Anledningen att polisen väljer bort att twittra om våld mot kvinnor kan vara av två skäl, dels kanske de anser att det är för privat dvs en ”familjeangelägenhet”, dels kanske de är rädda för att skriva fel. Båda fallen visar hur polis inte kan hantera våld mot kvinnor och flickor och istället väljer bort att sprida dessa berättelser till media och samhälle.

Halvofficiella kanaler

Att bli omtyckta på sociala medier är något som polisen strävar efter. Att de borde bilda sig en uppfattning om vilka som gillar dem och varför liksom om det är polisens uppgift att bli gillade verkar de inte reflektera över.

En tweet från Hallandspolis: På ett dygn nådde Hallandspolisens facebooksida över 1000 gillanden

YB Södermalms Twitter har många följare och vi har tidigare skrivit om deras deras våldtäktstweet och vad det säger om deras internaliserade skuldbeläggande av kvinnor för mäns sexualbrott, okunskap om sexualbrott och därmed dåliga kvinnosyn. De här twitterpoliserna ger i en intervju i SvD nyligen uttryck för att kritiker är ”aggressiva”. Det är dock talande att de har en nära kontakt med en krönikör på Aftonbladet, Oisin Cantwell, och att de liksom han, också har en konservativ antifeministisk svans bland sina beundrare. Vad säger det om populariteten och hur polisen ser på sitt uppdrag? Vilka de finns till för och vilka som de egentligen borde vända sig till?
Hur lämpligt är det att polisens största Twitterkonto har nära kontakt med en skribent som skriver krönikor om rättsfall och tar ställning för friande våldtäktsdomar? Vad säger det om polisens kvinnosyn och synen på våldtäkter? Hur kan polis och journalister vara vänner på sociala medier? Vad händer då med medias opartiskhet och med viljan att granska polisen?

YB Södermalm och Oisin Cantwell är inte bara vänner på Twitter, poliserna ger också uttryck för sin beundran för Oisin Cantwell med följande Tweet till honom:

däremot borde du ha en egen dag rättspolitisk utbildning för folkvalda

Delar alltså YB Södermalm Oisin Cantwells antifeministiska syn på sexualbrott?  Hur trygga känner sig då kvinnor och flickor med att anmäla våldtäkt till Södermalmspolisen? Men de här synliggjorda värderingarna spelar det mindre roll hur ofta YB Södermalm tweetar om trygghetsknappar. Någon trygghet för att våldsbrott mot kvinnor utreds med kunskap om brottsoffer och gärningsmän och om de strukturer som leder till våld mot kvinnor är svårt att känna med YB Södermalms syn på ”rättspolitik”.

Polisen i Kronoberg har satsat särskilt på Facebook. I en intervju i TV säger ”Facebookpolisen” Scott Goodwin att han fick förfrågan från sin informationschef 2011 om han ville börja skriva och om hur viktigt det är att bli omtyckt.

När det inte kom några likes kändes deppigt. Det är viktigt att få likes.

Han utsågs under år 2012 till årets Kronobergare dvs en polis väljs ut till denna titel på grundval av det han skriver på nätet.
För Polisen i Kronoberg är det alltså viktigt att få likes. De verkar inte heller ha någon fundering på varför och av vilka de får dessa likes från. Polisen ska finnas för alla medborgare särskilt för utsatta som våldsutsatta kvinnor och flickor och att sträva efter att bli populära torde vara ganska långt från att vara professionella yrkesutövare.
Scott Goodwin är också känd för att skriva ”skojiga” inlägg. Så här kan det låta i GP ”Facebookpolisen har gjort det igen”:

”Låt inte din langare sitta hemma och räkna dina pengar, och skratta åt dig. Du är smartare än så. Kom till polisen så kan vi hjälpa dig i stället.”

Inläggets författare är inte vem som helst – Scott Goodwin har kallats hela Sveriges Facebookpolis till följd av sin stora aktivitet på det sociala forumet. Och han har författat en bok om detta.

Goodwin berättar att han fått kritik för sitt ofta lättsamma och vardagliga sätt att skriva på Kronobergspolisens Facebook.

– Men jag har också fått otroligt mycket positiva reaktioner. Alla skriker efter mänskliga poliser – och en sådan vill jag vara, säger Scott Goodwin.

Kanske skulle Scott Goodwin och andra Kronobergspoliser fundera på vad de menar med ”skriket” efter mänskliga poliser. Betyder det verkligen att få många ”likes” på Facebook? Borde det inte snarare betyda att vara professionella och bemöta våldsutsatta bra, att sköta utredningar kunnigt utan fördomar och skuldbeläggande av brottsoffer? Problemet är att de som är mest utsatta och blir dåligt bemötta och illa behandlade inte är de som ”skriker” högst. De ”skriker” nog inte alls. Kronobergspolisen har utmärkt sig särskilt illa för att ha ett fördomsfullt och okunnigt bemötande av en sexuellt utsatt flicka och rörande en utredning om detta vilket vi kommer att återkomma till i annat inlägg.

Inläggen som Scott Goodwin skriver vidarebefordrar bilden av polisen som könskonservativa och sexistiska. Han håller helt igenom en grabbig attityd och polisyrket verkar mest vara förbehållet unga grabbar.
Scott Goodwin ägnar också ett helt inlägg (20 okt 2013) åt 14-åriga flickor och frågar sig; ”Vad är acceptabelt beteende hos 14-åriga tjejer”. Han väljer då inte att försöka förstå dem och den situation som yngre tonåriga tjejer befinner sig i, den press de utsätts både för att de förväntas klara studier och för att de för att se bra ut fysiskt. Scott Goodwin skriver heller inget om att 14-åriga tjejer förväntas ställa upp på sex de inte vill eller att de utsätts för nätbrott där kränkande bilder läggs ut osv. Nej, Scott Goodwin väljer att ta upp hur illa de beter sig ”att skrika och spotta på varandra är inte acceptabelt, att kalla varandra horor och snacka skit om varandra är inte acceptabelt”, ”att förolämpa varandra offentligt är inte acceptabelt”. Denna polisman skriver också direkt till 14-åriga flickor ”innan du blottar din dåliga attityd”, ”din fruktansvärt dåliga attityd”  och undertecknar inlägget med ”Scott gruppchef ungdomsgruppen”.

Vi frågar oss om Kronobergspolisens ungdomsgrupp anser att 14-åriga tjejer har en speciellt fruktansvärd dålig attityd och om de utmärker sig speciellt negativ i vårt samhälle när det gäller ”att snacka skit om varandra”.  Vi frågar oss vilka signaler som Kronobergspolisen ungdomsgrupp sänder ut med det här inlägget förutom att de har en fördomsfull och könskonserverade syn på kön?  Med det här inlägget blottlägger Scott Goodwin som en vuxen medelålders man sin attityd till flickor dvs barn. Men det är just 14-åriga flickor som han retar sig speciellt på. Att han med sin sexistiska attityd, väljer ut just fjortonåringar är ingen slump. Flickor i 14-års åldern är på väg in i vuxenlivet och de börjar bli sexuellt aktiva. Han skulle knappast skrivit  så om 13-åriga flickor för de är för mycket barn, eller om 15-åriga flickor för de är sexuellt tillgängliga för män, men 14-åringar på väg ut i vuxenlivet attackeras av en medelålders man på det här sättet.

Christian och Eva Diesen skriver om att det är världens tonåriga tjejer som är de som behöver mest skydd mot sexuella övergrepp. Det är de som löper störst risk att utsättas för våldtäkt och för långvarigt sexuellt utnyttjande t ex i prostitution. Vad gör då Scott? Han skriver inte om medelålders män som groomar 14-åriga flickor eller om sexualsadistiska medelåldersmän som betalar för att få plåga 14-åriga flickors kroppar eller om medelålders män som sexuellt ofredar 14-åringar. Han skriver inte heller om jämnåriga pojkar som sprider nakenbilder på dem, utsätter dem för näthat eller utövar våld och sexuellt våld mot dem. Han skriver heller inte vad han menar med ordet ”hora” och vem som brukar använda det mot vilka. När får vi se Scott Goodwin skriva förhållningsorder om vad som är ett acceptabelt beteende utav medelålders män? Eller vad som är acceptabelt beteende hos poliser särskilt om de ingår i en Ungdomsgrupp?  Men det här inlägget visar en vuxen medelålders man sin attityd till 14-åriga flickor mycket klart och därmed sin attityd till alla kvinnor och flickor.

Privata på nätet – då synliggörs mycket

De helt inofficiella privata polistwittrarna gör ingen hemlighet av att de är poliser. För en del av dessa är det mer eller mindre känt vem som står bakom twittrandet även om det sker via ett anonymt konto. Eftersom vi driver tesen att polisen demoniserar kvinnor via media är det intressant att se vilka värderingar om kön och vilken kvinnosyn som synliggörs den här vägen.

Det är vanligt bland polistwittrare med en stark antifeministisk attityd. Både FI som parti och feminister förlöjligas. Det leder till ett stöd och uppmuntran från andra antifeministiska och kvinnofientliga konton. Trots att det borde upplevas som ett problem för de som tillhör rättsväsendet verkar det inte bekomma dem. Vilka signaler sänds ut genom att polis gör gemensam sak med antifeministkonton? Naturligtvis får poliser ha dessa åsikters men det förtar deras trovärdighet att kunna hantera den stora samhällsproblematiken som mäns våld mot kvinnor utgör. Det gäller hela skalan av brott, från näthat, hot, sexuellt ofredande till grovt våld som misshandel och våldtäkt. Om poliser själva på sin fritid tillhör samma krets som de som diskriminerar och kränker kvinnor – vad händer då när de möter våldsutsatta kvinnor och flickor? Vilka finns polisen för? Samtidigt twittrar polisers officiella konton – utsatt för våld kom till oss. Det klingar tomt med tanke på hur det låter bakom kulisserna.

Det är också oerhört allvarligt om det är så att politiska kvinnorättsaktivister kan förvänta sig att bli förlöjligade av poliser. Hur ska polisen då kunna ta hot mot feminister på allvar – vilket de inte gör. Det innebär i praktiken att vissa politiker inte har samma skydd som andra och att polisen i sitt arbete  gör skillnad beroende på vilket parti politiker tillhör.

Låt oss ta bara några få exempel på Twitter från informella poliser:

Går på stan. Möter 3 kvinnor. Vilka är de? Vad vill de? Är de ultrafeminister? Hatar de mig för att jag är man?

Man får ibland se sig om när man möter kvinnor  (RT av flera poliser)

Uttryck som retweetats av polis: respektera kuken och tämj fittan

Det verkar vara ett brottsbalksbrott att vara man

Manshatet hos ROKS

Feminism är ett särintresse

Shitlist sverigedemokraterna, miljöpartiet, feministerna

Vad säger det om polisen som organisation om en poliskommissarie som bland annat själv utrett våld mot kvinnor lägger ut sexistiska bilder, ständigt återkommer till kvinnors /”flickors” underliv och även ständigt tweetar om ”det kvinnliga våldet” (dock aldrig om mäns våld)? Han är uppenbarligen lika lite som andra poliser intresserad av att fundera på om det rörde sig om nödvärn från en våldsutsatt kvinna.  Den här poliskommissarien lägger dessutom gärna ut statistik på att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt utan att reflektera över vad det är som egentligen sägs i dessa ”undersökningar”.  Det är synnerligen allvarligt att en polis med denna kvinnosyn får vara polis och t o m har utrett våld mot kvinnor. Hur har denne polis bemött våldsutsatta kvinnor och flickor? Hur har han utrett våldet? Uppenbarligen har polisledningen förtroende för honom trots hans sexism och ständiga intresse för kvinnors könsdelar.

Det är förvånande att det inte finns någon problematisering av hur kvinnofientligt och antifeministiskt polis låter på Twitter. Det bör vara föremål för en studie.

Stockholmspolisens presschef skriver sexualsadistisk novell i Metro

I en sommarupplaga av Metro fick Stockholmspolisens presschef, som också skriver kriminalromaner, skriva en novell.  Det är intressant i sig att den person som är utsedd att leda det kommunikativa arbetet med media i Stockholm, är en kriminalförfattare. Vidare kan en fråga sig hur det kommer sig att han erbjuds utrymme i press vars uppgift bland annat är att kritiskt granska myndigheter inklusive polis. Vad betyder det att en polisens presschef erbjuds privat utrymme på det här sättet? Är inte det en form av mediakorruption som en kan se i andra länder som anses mer korrupta – än Sverige?

Det är också av intresse att se vad denne presschef väljer att skriva om. Han skriver om en gömd bordell med ”ukrainska flickor”. Han och en ung journalist blir någon sorts kompisar och det tycks tydligt att ”flickorna” och deras liv utgör en ”bra” fond. Att han dessutom kommer in på vad som liknar tortyrkammare där dessa ”flickor” utnyttjades gör motivet ännu mer spekulativt. Ingen har i novellen heller brytt sig om att lagföra de män som utsatte dem. Om det är flickor, som presschefen, envisas med att kalla dem, gör det om omöjligt ännu mer upprörande att ingen gärningsman inklusive sexköpare hålls ansvarig. Att skrivande män använder sexuellt våld och sexualsadism mot ”flickor” för att få till en spännande och kittlande berättelse är ett vanligt fenomen men att Stockholmspolisens presschef gör det i en novell i Metro säger en del om kvinnosyn, synen på prostitution / sexualsadism  och hur polis och media fungerar.

Polisens demonisering av kvinnor i media

Det krävs att beteendet studeras under en längre tidsperiod för att visa att det följer ett mönster.
”Polisen bakom kulisserna” (sid 150) Stefan Holgersson

Precis som citatet ovan visar krävs det att en studerar polisens olika sätt att rapportera kvinnor och män och våld under en längre tid för att se mönstret; att polisen demoniserar kvinnor och heroiserar män.

Polisen har idag, som nämnts ovan, ett enormt informationsövertag. De har enligt egen uppgift ca 100 000 kontakter med media under ett år. De har alltså många tillfällen att både omedvetet och medvetet välja ut händelser som ska förstärka deras verklighetsuppfattning liksom att välja bort de som inte stämmer med deras värderingar. Polisen är också uttolkare av händelser och kan oemotsagt sprida sin bild. Polisen väljer även brottsrubriceringar på händelser vilket har stor betydelse för hur allvarligt ett brott anses vara och vilka rubriker som media väljer. Senare när medias intresse svalnat kan bilden bli annorlunda men då är det försent.

Inläggen Polisens kvinnosyn del 1-9 har redogjort för hur omfattande problematiken med polisens dåliga kvinnosyn, deras okunskap och fördomar om våld mot kvinnor, är. Polisens könskonservativa värderingar har också blottlagts. Det är dessa värderingar som synliggörs även i deras mediala kontakter. Det finns oerhört många exempel på det här och vi tweetar ofta, nästan dagligen, om händelser där information fattas eller där polisen inte är könsneutrala.

Återigen är det för att få proportioner på hur omfattande våld mot kvinnor/flickor är viktigt att påminna sig om att det anmäls ca 17 våldtäkter/dag och att antalet anmälda fall av våld mot kvinnor är ca 75/dag. Av detta hör vi inte mycket, kanske 1-5 fall/dag i kortfattade notiser och ibland om det är ”rätt” våldtäkt eller ett mord på en kvinna kan det bli ett större intresse i media med fler artiklar.

Polisens demonisering av kvinnor i media kan ske på olika sätt och sker genom:

¤Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤Genom aktivt val dvs genom att kvinnor skärskådas mer/utpekande av kvinnor

De här fem sätten kan användas enskilt eller, vilket är vanligast, i kombination. Inledningsvis i avsnittet som följer försöker vi dela upp de fem sätten men kommer senare att visa hur de kombineras.

Förminskande av våld mot kvinnor

Det notiser som finns framför allt i landsortspress om våld mot kvinnor följer oftast samma mönster, polis kallas till platsen och griper en man och uttalar sig om kvinnans skador. Ofta enligt devisen: hon sägs inte vara ”allvarligt” skadad, behövde inte ”uppsöka sjukhus akut” etc. Eftersom uppgifterna kommer från polis förekommer sällan uppgifter om kvinnan tidigare blivit misshandlad och/eller hotad och anmält, om poliser har varit på adressen innan och vad de i så fall har gjort då tex om de har valt att kalla det ”relationstjafs”eller om de har skuldbelagt kvinnan internaliserat för att hon ”provocerade”. Inte heller får vi veta om poliser har sett skador på kvinnan tidigare och trots det inte väljer att gå vidare med anmälan om kvinnan inte vill själv. Vi får heller inte veta om polis har kunskap om mannens våldskapital och kan göra risk- och hotbedömning.

Det är här, i dessa små fåtaliga notiser som ändå bara är toppen på ett isberg, vi har problematiken med våld mot kvinnor och hur polis hanterar det. Ändå väljer polis sällan att skriva om VAW (Violence Against Women) i händelserapporter och definitivt inte att skriva någon bakgrundsinformation. Snarare tycks kvinnans skador nedtonas och det gäller både vid sexuellt våld och vid annat våld. Har kvinnan körts i ambulans är oftast skadorna ”okända”. Vill polis med den här nedtonade rapporteringen att vi som läsare inte ska reflektera över om det kan vara upprepat tidigare våld mot en kvinna som de inte har brytt sig om att ingripa mot?

Våld mot kvinnor blir med det här mediala/polisiära agerandet både normaliserat och förringat samtidigt. Det blir som en bakgrundsbrus av anekdotiska händelser som bara passerar. Misshandel av kvinnor och sexuellt våld bara finns där och vi får lära oss att det är såhär det är och att acceptera det. Det finns ingen som helst upprördhet i notiserna.  Är kvinnan allvarligt skadad kan det bli större rubriker men fokus är då oftast på kvinnan. Våldsmannen ”försvinner”.

Förminskande av mäns hot och handlingar

Det är inte alls ovanligt, när polis beskriver händelser där män hotar sin omgivning med någon typ av vapen som kniv eller yxa, att det beskrivs som att mannen ”viftar” med detta. En Göteborgspolis talade i ett radioinslag i allmänna ordalag om män som rånar och ”viftar med en liten kniv”. Dessa ord kan benämnas försvagnings-ord. Polis väljer alltså inte att säga att män håller i knivar och hotar med knivar. Detsamma gäller tex även då vapnet yxa används. Här finns oerhört många exempel men vi väljer ut tre.

I en händelse vid en förskola i Västra Götaland där barn och anställda i ett år känt sig hotade av en man med yxa och där polisen inte ingripits svarar ansvarig polischef:

– Det finns en notering om att han har viftat med en yxa och då är det ju någon som har upplevt det. Men det finns ingen anmälan så vitt jag vet och (finns det det) är han i så fall hörd om det och utredd.

Om det är föräldrar som är oroliga och vill prata med polisen så är de hjärtligt välkomna. Då kan jag prata mer om deras privata situation och vad de kan göra, säger Niklas – platschef på polisen i Marks kommun.

Här väljer polis att använda ett tydligt försvagnings-ord när de uttalar sig och som orsak till att inte utreda hotet. Istället nedtonar polisen till att det handlar om ”föräldrars privata situation”. Han glömmer alltså barnens säkerhet och även de anställdas säkerhet på arbetsplatsen – anställda som framför allt är kvinnor.

Även Värmlandspolisen är snabba med att nedtona mäns hotfulla beteenden: Polis avdramatiserar överfall. En man uppträder hotfull mot en 10-årig flicka och en 16-årig flicka. Försvagnings-orden är understrukna.

Polisen tror att det rör sig om en man som i största välmening vill att unga människor ska vara försiktiga i trafiken och bära skydd av olika slag.

– Men han har ett lite bryskt bryskt sätt att kommunicera detta, säger Tommy Lindh, pressinformatör hos Värmlandspolisen.

Lägg märke att det finns en uppenbar könsaspekt i de ovannämnda händelserna. Vi har tidigare granskat Värmlandspolisen särskilt både i Flickan anmälde våldtäkt och blev istället själv dömd och i Varningar,  skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. Här kommunicerar Värmlandspolisen via sin pressinformatör att män som drar i flickor är välmenande men bryska. Vilken trygghet skapar polisen här för kvinnor och flickor?

En kvinna lämnades ensam och strandsatt på en ö av en man där det varit osämja mellan paret, Rubriken i media blev att kvinnan hade bråkat med pojkvän. Polisen nedtonar också mannens agerande.

Polisen misstänker inte att något brott har begåtts. Att mannen kom tillbaka efter ett tag, att kvinnan kunde larma och att vädret var fint är några av skälen.

Men under andra förhållanden hade en förundersökning kunnat inledas.

Att en kvinna lämnas ensam på en ö av en man som tar sig rätten till det trivialiseras och hans handlingar får inga konsekvenser.

Förminskande av VAW: Poliser gör sig lustiga i media på kvinnors bekostnad  

En full man försökte ta sig in i en kvinnans lägenhet. Kvinnan blev rädd och ringde polis. Eftersom mannen hade en ”gorilla”-dräkt uttalar polis.

– Han var aprak, säger Peter Hultqvist, vakthavande befäl vid Gävleborgspolisen.

De försöker alltså få en rolig poäng. Tas kvinnors rädsla på allvar då? Trygghetsundersökningen visar år efter år att kvinnor är mycket mer otrygga än män och här handlade det om en kvinna som blev rädd i sitt hem. Polisens uttalande är ytterligare en indikation på att polis ursäktar mäns beteende som en normalitet.

Några flickor har utsatts för en blottare och anmäler det. Polis nämner då i media att de lagt ett signalement att blottaren hade liten snopp med motiveringen att det var flickornas berättelse och att mannen ”nog störs” utav det. Förutom att det här beteendet är infantilt och att polis borde vara mer professionell än så, så vet inte polisen vad det kan innebära för dessa flickor eller för andra flickor som kommer utsättas att skriva så. Snarare är det tecken på att polis inte ser denna brottslighet som så allvarlig år 2015 trots att den här typen av gränsöverskridande beteende ska tas på allvar och att ambitionen borde vara att inte fler flickor ska bli utsatta för blottaren.

Män/pappor med barn heroiseras

En annan variant på att förminska mäns handlingar är att män/pappor istället för att misstänkas för brott, får sympati.

Man lämnade son i bil en hel dag. Det var en mycket tragisk händelse där sonen avled. Brottsmisstanken nedtonas.

En man/pappa lämnar sin dotter ensam vid en vägkant. Det blir ett stort pådrag då flera bilister har reagerat. Polis letar i timmar efter flickan. Även polishelikopter ansluter så småningom. Mannen påstår senare att han bara skulle ”vända bilen”. Polis ifrågasätter inte detta utan uttrycker sig förstående.

Det hela var ett stort missförstånd, enligt polisen.

– Den lilla flickan har behövt gå på toan och de har stannat bredvid vägkanten. Pappan tycker att han står så illa med bilen så han väljer att åka iväg en sväng för att vända bilen,

Under tiden passerade ett antal bilister och såg flickan stå ensam vid vägen.

– Hon har aldrig varit borta och hon har aldrig varit saknad av familjen på något sätt, utan det rör sig om några minuter. Den tiden det tar för pappan att vända bilen, 

Ingen utredning görs om vad som egentligen hade hänt och varför flickan lämnades gråtandes ensam vid en vägkant.

En man/pappa hittar inte sin bil med lämnad son. Nycklarna satt i bilen och därför tror han att någon tagit bilen med sonen i. Han kallar på polis som sätter in helikopter och stora resurser. Det visar sig att mannen/pappan har glömt var han ställt bilen. Polisen är förstående och tycker att det är bra att det slutar lyckligt. Polis reagerar inte över att han lämnar sin son ensam i en bil med nycklar i och går och handlar.

En man/pappa går med sin dotter i halssnöre. Flickan gråter och människor larmar. Polisen godtar mannens beskrivning av att dottern ”ville leka hund”. Inget ifrågasättande av lämpligheten i beteendet görs.

Det var en liten flicka som ville leka hund med sin pappa

Att hon gråtit berodde på att hon blivit ledsen när okända personer skällt på pappan.

Vems beskrivning är det? Hur tillvaratar polisen flickans intressen här? Genom att mannen/pappan säger vad som har hänt?

Det är alltså ett mönster att polis uttrycker sig förstående i media för vad pappor/män gör oavsett vad de orsakar för pådrag och vilka resurser de tar i anspråk.

Kvinna/mamma med barn anmäls för falsk larm

I det här sammanhanget finns anledning att titta på en utredning som Polisen i Västra Götaland initierade mot en kvinna. Bakgrunden är att en mamma anmäler att dottern försvunnit på en marknad och att en man försökt föra bort henne. Polis letar efter mannen men hittar honom inte och väljer då utreda mamman för falskt larm. Det blir stora rubriker i media om att kvinna misstänks för att ha larmat falskt. Polis hävdar i rätten att de satte in stora resurser vilket i praktiken innebar tre bilar och 30-40 minuters aktiv spaning (varken helikopter eller hundpatruller togs i anspråk).

Mamman frias i tingsrätten. Friandet ledde inte till några stora rubriker. Polisen hade förmodligen åstadkommit det som de ville –  att demonisera mammor.  Troligtvis kostade utredningen om falskt larm mycket mer än dessa 30-40 minuters ”aktiv spaning”. Ville polis statuera exempel? Ska inte mammor våga anmäla till poliser om de är oroliga över ”fula gubbar”? Hittar inte polisen dessa gubbar (s k ”aktiv spaning”) förskjuts skulden för detta till mamman. Hon ”ljuger”. Parallellen till föreställningen om ”falska våldtäkter” där Örebropolis ville statuera exempel genom att låta den som anmäler få betala, är tydlig.

Polisen i Västra Götaland valde att utreda kvinnan/mamman för att hon ”använt” polisresurser. Mannen/pappan i exemplet ovan utreddes inte för falskt larm trots att även det skedde i Västra Götaland och trots att det där även sattes in helikopter och hundar.

Det finns även en aspekt att skuldbelägga mamman för att hon var en ”dålig” mamma genom att dottern sprungit bort. Det gör inte en ”riktig” mamma. Mammor som fallerar döms hårt i samhället och även utav polis. Sundsvallspolisen mediaberättelse om ett upphittat barn i lägenhet faller in här. Tyvärr ifrågasätter inte media det flertal frågetecken som fanns i polisens beskrivning som de spred till media.

Förstorande av kvinnors handlingar mot män

Om det när kvinnor misshandlas, våldtas och ofredas sker en förminskning av det brott de råkat ut för och konsekvenserna utav det, liksom att mäns våldshandlingar förminskas, sker motsatsen när kvinnor kan misstänkas för våld mot män.

När kvinnor grips för misshandel mot män blir det alltid stora rubriker. Ordet ”kvinna” anses viktigt att betona då. I motsats till mäns våld mot kvinnor, då mannen osynliggörs i rubriker så synliggörs kvinnan när hon använt våld i någon situation. Här går att dra paralleller till Bromanders avhandling Politiska skandaler Behandlas kvinnor och män olika i massmedia där det visas att kvinnors skandaler ges större nyhetsvärde och att kvinnliga politiker avkrävs större ansvar. Samma mönster går igen när kvinnor kan misstänkas för brott; media och polis samagerar i en önskan att demonisera kvinnor.

I dessa rubriker och artiklar brukar det ofta stå att kvinnan har använt någon typ av vapen i våldet mot mannen eller gjort något annat som kan uppfattas som farligt. Inget sägs om sammanhanget och den inblandade mannens ord blir påfallande ofta sanning. Det är en struktur att män anses mer trovärdiga för polisen än kvinnor och de väljer att vidarebefordra mannens berättelse som en sanning till media trots att det är en partsinlaga. Polisen är själva en maskulint kodad organisation där manliga strukturer och normer råder. Dessa präglar också synsättet vid mötet med omgivningen och vad som går ut i media. Men det krävs att en studerar varje artikel lite mer ingående och ifrågasätter var informationen kommer ifrån. Här har media mycket att lära men eftersom kriminaljournalister själva kan anses vara maskulint kodade och könskonservativa, godtar de så gott som alltid polisens partiska beskrivning utan att problematisera den. I inlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV  visas hur polisen strukturellt godtar mannens ord och misstänkliggör kvinnan. Detsamma mönstret sker i media så gott som dagligen och är ett stort problem för kvinnors säkerhet.

Med ständiga berättelser rörande ”våldsamma kvinnor” som färgas av mäns beskrivningar i media åstadkoms en fokusförskjutning från samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor till förmån för dessa ”våldsamma kvinnor”. Polisen har kontroll över vad som går ut i media och ingen ifrågasätter det från medialt håll.

Om det när män använder vapen sker en nedtoning av deras agerande sker motsatsen oftast när kvinnor står i fokus. Att kvinnor använder vapen är inte lika vanligt men det handlar sällan om att hon ”viftat” med vapnet. Snarare görs hon galen, farlig och ondskefull på ett helt annat sätt än vad som gäller för en man.

Som fallet är när det gäller ett ingripande där en man misshandlat en kvinna så sägs inget om varför kvinnan använde vapnet. Här bör också infogas att kvinnor inte har samma möjlighet att använda sin kropp och sin muskelmassa till sitt försvar som män. En kvinna behöver en förstärkning dvs hon tar vad hon kan för att skydda sig – en sax, en kniv, en kastrull . Att kvinnor vid självförsvar måste använda vapen underlättar demoniseringen av kvinnor eftersom normen är en man. Polisen upprätthåller denna norm effektivt när de griper kvinnor och meddelar om det till media utan att sammanhanget kommer fram. Är det försvarsvåld dvs nödvärn, har polisen varit där förut och inte brytt sig om att en kvinna lämnas med förövaren eller har han gripits tidigare och släppts? Har kvinnan blivit misshandlat gång på gång?  I så fall; hur mycket stryk måste en kvinna tåla innan hon får lov att använda nödvärn för polis?

Vid en händelse tidigare i år använde polis själva orden nödvärn; att de övertog en kvinnas nödvärn när de sköt en man som var i färd med att knivhugga henne. Om kvinnan skjutit honom själv eller om hon attackerat honom med kniv hade hon sannolikt utretts för mordförsök. Våldsutsatta kvinnor ska möta sina förövare ensamma utan kollegor, utan träning, utan Rakel, utan skjutvapen. Hon befinner sig i samma bostad och har oftast bara några sekunder på att fatta ett beslut som kan rädda hennes liv eller hälsa. Men då döms hon hårt. Tillspetsat kan det sägas att polisen och samhälle accepterar mördade kvinnor men inte kvinnor som gör motstånd och använder våld när de värnar sitt liv.

Runt jul 2014 kom en nyhet om en man som slagit en flaska i huvudet på en tjuv. Både Ekot och AB gjorde en skojig helgnyhet om detta och ingenstans fanns någon polis som problematiserade det här visade våldet mot en främmande man. Kanske kan vi nu rekommendera att kvinnor som ska försvara sig mot våldsamma män slår flaskor i huvudet på dem? För hur ska polisens tystnad och medias flamsande om detta våld annars tolkas? Eller är problemet att dessa kvinnor gör uppror mot ”familjevåld” och att de därför ska demoniseras extra hårt? Vi påstår att det är så. Kvinnor döms hårdare och extra hårt om de gör uppror mot männens makt och i den makten ingår rätten att slå kvinnor utan att det får några större konsekvenser. På något annat sätt är svårt att tolka att polis så ofta väljer att redogöra för mannens beskrivningar som en sanning och inte nämner att det kan vara fråga om nödvärn från kvinnans sida. Riktigt problematiskt är det att polis t o m vittnar mot kvinnor som menar sig ha använt nödvärn där mannen tex erkänner strypvåld men går fri både i utredning och i sedan i domstol. Tyvärr reagerade inte media heller på att även mannens våld borde utretts och att kvinnans agerande kunde varit fråga om lagligt nödvärn (den sk strypdomen).

Vi kommer framöver i inlägg återkomma till polisens sätt att utreda kvinnor som använt nödvärn då det är något som måste uppmärksammas: att kvinnor som försvarar sin hälsa och sitt liv utreds fördomsfullt av polis och sedan döms på lösa grunder. Det uttrycks ibland att kvinnor blivit mer våldsamma. Är det så eller har polisen blivit mer antifeministisk i takt med att kvinnoförakt och kvinnohat brett ut sig på sociala medier och på sajter? Som visats ovan synliggör polis själva att de är del av kvinnoförakt, sexism och antifeminism på nätet. Självklart spelar det roll när de möter våldsutsatta kvinnor och utreder kvinnor för våldsbrott istället för att intressera sig för att utreda om det varit nödvärn dvs rätten att försvara sitt liv. Sedan kan anonyma poliser twittra om ”det kvinnliga våldet”.

Val av förtegenhet respektive frikostighet med information

När kvinnor utsätts för våld är polis oftast ”förtegen” om vad som hänt.  När och om utredning i ett grovt våldsbrott mot kvinnor/flickor har skett vill polisen sällan gå ut med information med ”hänsyn” till utredningen. Detta är ett återkommande mönster, som även gäller vid våldtäkt/sexuellt våld.  Att det skulle vara förenat med utredningstekniska skäl eller med hänsyn till de inblandade är dock en sanning med modifikation för vid vissa brott, när kvinnor misstänks, gäller inte samma tystlåtenhet. Genom att vara förtegen väljer polisen också att skydda sig själva, sin tidigare inblandning rörande våld mot samma kvinna, de skyddar sin utredning och kan lägga ner den utan att media intresserar sig onödigt mycket för varför. Genom det här beteendet, att vara förtegna av ”hänsyn” förstärker de också stigmat som är vidhäftat våldsbrott mot kvinnor: att det är känsligt och pinsamt för den inblandande kvinnan att hon blir misshandlad eller har blivit våldtagen. Det blir, kan en säga, en självuppfyllande profetia – att bli utsatt för våld är skamligt för en kvinna därför väljer polis att omgärda det med tystnad och då vidmakthålls ordningen och stigmat. Givetvis skyddas också polisens arbete från insyn liksom att även mannen/förövaren skyddas. Han brukar överhuvudtaget hamna i bakgrunden i dessa mediala berättelser. Att så sker har polisen stort inflytande över.

Men det finns tillfällen då det rakt motsatta verkar hända. Polisen vill ha ut så mycket som möjligt i media och få upp fokus på fallet. Det tycks uteslutande gälla när kvinnor misstänkts för brott. Några sådana uppmärksammade fall tas upp i nästa del: Askersundsfallet, Tågstäderskefallet och Västeråsfallet.

Misstänkliggörande av kvinnor

När poliser uttalar sig till media har de stor påverkan på vad media kommer skriva. De kan välja ut ord som både medvetet och omedvetet/internaliserat demoniserar kvinnor.

Några exempel

I en tidningsartikel angavs följande:

En kvinna i en bil med en man blir ”heligt förbannad” och drar i handbromsen. Det var polisen som beskrev orden men vems ord blev sanning här? Vem beskrev händelsen? Mycket troligt var det mannen. Fick kvinnan ens komma till tals?  Varför väljer polis att ta ställning i media om inte för att misstänkliggöra kvinnan och därigenom demonisera henne?
Var det mannen som uppträdde hotfullt och inte ville släppa ut kvinna ur bilen? Fick hon panik? Kan det ha varit så att det i själva verket var han som gjorde sig skyldig till ett brott? Frågan är varför polisen väljer att göra så om det inte ligger i deras värderingar att demonisera kvinnor och de lyckas ju med rubriken som hamnade i media. Kvinnan verkade ”galen” och argsint.

Bilar och brott verkar leda en särskild kvinnonegativ attityd hos polis.

En kvinna blir påkörd. Polis påstod: ”hon sprang ut i gatan”. Vems berättelse är det?  Andemeningen är att kvinnan fick skylla sig själv. Hon var galen – inte bilisten.

Detta är också ett mönster från polis: att påkörda kvinnor benämns olyckor och inte brott. Varför är det är så? Att bilism är en maskulint kodad samhällsföreteelse är inget nytt. Vi påstår att det påverkar polisen. Polisen är själva helt bilburna och socialiserar sig i större utsträckning med bilister än med fotgängare. Även i detta finns en genusaspekt. Genom att dessutom skuldbelägga kvinnor internaliserat är det lätt att anse att kvinnor som blir påkörda har sig själva att skylla. Dessutom finns det ett mönster där det finns ett ointresse att ens utreda om bilisten har gjort sig skyldig till ett brott om det är just en kvinna som blivit påkörd. Kvinnor har helt enkelt inte samma människovärde som män – även det är ett mönster som går igenom i allt polisens arbete. Det finns flera sådana fall där polis inte ens verkar bry sig om det var ett brott bakom dvs om bilen inte stannade på brottsplatsen, om den körde för fort eller om bilisten på annat sätt körde hänsynslöst.

Vid motsatsen däremot, där män ”drabbas”,  är det oftast inga problem att få polisens uppmärksamhet och de t o m skapar rubriken själva tex en händelse som beskrevs :”Kvinna körde på man”. Vid detta tillfälle hade civila poliser som befanns sig på plats ”kastat sig” in i bilen och tagit nycklarna ifrån henne. Även här blev mannens ord sanning. Det kom senare fram att detta var en våldsam man som kvinnan var rädd för och hon gjorde som han ville och körde bilen trots att hon inte kunde och det framkom delvis sedan att mannen uppträtt hotfullt mot kvinnan även vid detta tillfälle och snabbt skyllde på henne. Poliserna försvarade utan åthävor en våldsam man och tog hans beskrivning som sanning och demoniserade en våldsutsatt och förmodligen väldigt rädd kvinna. Hennes ord fick inte höras. Däremot blev andemeningen återigen att kvinnor är opålitliga och galna och farliga. Hur ska denna kvinna kunna lita på att polisen hjälper henne mot den våldsamme mannen i framtiden?

Vad brottsrubriceringen säger om polisens internaliserade könsmaktsordning

När ett brott eller en händelse, som kan misstänkas vara ett brott, återges i media blir det med den brottsrubricering som polisen valt. Sällan ifrågasätts varför en viss brottsrubricering sätts och inte heller följs det upp om den ändras. Vi menar att det finns en klar genusaspekt vid valet av brottsrubricering. Samma skuldbeläggande och demonisering av kvinnor som sker då de utsätts för våld visar sig också här. När kvinnor har använt våld mot en man väljer polis ofta rubriceringen mordförsök – som media återger. Sällan nämner polis någon alternativ brottsrubricering som tex försök till dråp eller misshandel. När män utövar grovt våld mot kvinnor benämns det däremot som misshandel alternativt grov misshandel. Hotas hennes liv måste det vara riktigt illa för att det ska benämnas mordförsök. Där finns en skillnad. Män kan rikta grövre våld mot kvinnor och få en mildare brottsrubricering. (När män knivskär män utan allvarliga skador rubriceras det ofta som grov misshandel.)  Men kvinnor döms hårdare och förutom att ett eventuellt nödvärn förtigs, så krävs det inte att skadorna på mannen är särskilt allvarliga för att det ska sättas en strängare brottsrubricering.

En annan företeelse är att polisen benämner ett brott mot kvinnor och flickor med en mild brottsrubricering istället för tvärtom. Även misstankegraden och därmed tvångsåtgärderna är ett val som präglas av ett nedvärderande av de brott som riktar sig till kvinnor och flickor och till barn i allmänhet.

Några exempel.

Föräldrar anmälde att ett barn berättat om övergrepp på dagis. Polis sa att förhöret med barnet inte ”gav” något. Här måste en ställa frågan: hade de berörda poliserna kunskap om att förhöra så små barn?

När den vakna reportern frågar:  Har ni gått igenom personens dator och telefon? Svarar polisen: Nej, man måste nå upp till skälig misstankegrad för att kunna vidta sådana tvångsåtgärder. Personen var aldrig skäligen misstänkt.

Detta är naturligtvis ett val som återspeglar en attityd till brottet.

Att annat exempel är flickan som fick nakenbilder på instagram skickade till sig med frågor bland annat om hon hade pojkvän och då väljer polisen i Borås att rubricera det som endast ofredande. Fast de tillägger att det kan komma att ändras. Då väljer polis inte den allvarligare brottsrubriceringen sexuellt ofredande som en utgångspunkt.

Brottsrubriceringen säger väldigt mycket om hur poliser ser på brott och kön och våld mot kvinnor och kvinnors rätt till nödvärn. Det säger också en del om vilken bild polis vill ha ut till media. Vi uppmanar läsare att börja reflektera över polisens brottsrubriceringar som de uttalar i media och att göra det utifrån ett könsperspektiv. Då framträder ett mönster: för kvinnor sker en uppgradering omgående medan det sker en nedgradering för män. Det här borde forskas om av genuskunniga jurister och andra.

Utpekande av kvinnor genom aktivt val

Att välja ut och peka ut kvinnor för brott är ett beteende som kan misstänkas inte endast sker omedvetet utan även medvetet. Det hänger ihop med viljan att vara frikostiga med information till media och att välja ”rätt” brottsrubricering. I nästa del av inlägget tas några särskilda fall upp, tex Tågstäderskefallet där en kvinna pekades ut medan det i en annan tågkrasch där en man körde in i en byggnad inte skedde något motsvarande. Likadant är givetvis fallet med den s k skelettkvinnan där män tidigare hanterat ben-delar utan att polisen valt att utreda brott. Fallet med den kvinnliga narkosläkaren är ett annat uppmärksammat fall.

Tre andra utpekanden rör den kvinnliga antirasistiska motdemonstranten i Lund, mobillagens effekt och Cold Case-gruppens agerande i media.

Kvinnlig motdemonstrant

I Lund demonstrerade antirasister mot SD under Björn Söders tal. Polisen grep en ung kvinna för ofredande (!). Hur det gick till är intressant. En civil polis sökte upp och ställde sig bakom kvinnan. Han vittnade sedan i rätten att hon visslat så att det ”skar i hans öron”. Trots att flera andra vittnen intygade att hon slutade blåsa i visselpipan på uppmaning av uniformerad polis så greps kvinnan på grund av att den civilklädde polismannen ansåg att hon ”stört”. Kvinnan dömdes enbart på denne polismans ord i rätten. Ingen bedömning gjordes av varför han valde ut just henne och varför inte alla andra som också visslade greps. Inte heller gjordes någon bedömning om civilpolisen av personliga orsaker valde ut just en ung kvinnlig antirast. Vi hävdar att det inte var en slump utan ett aktivt val.

Den nya mobillagen

För några år sedan kom en lag som förbjöd användning av mobil vid bilkörning om det skedde på ett trafikfarligt sätt. Det var en medial debatt om lagen innan och vilka beteenden som är farliga i trafiken t.ex framfördes att kvinnors sminkande under bilkörning utgjorde en trafikfara.  Varför detta ansågs vara en så stor problematik kan en bara spekulera över men det kan antas vara ett utslag av ett samhälle som alltid letar fel på kvinnor och dubbelbestraffar dem. Det blev i alla fall stora rubriker när den första personen åkte fast enligt denna nya lag och att det var ”kvinno”-rubriker var symptomatiskt. Media och polis kan här sägas samverka i ett samhälle som snabbt letar kvinnliga syndabockar.

Cold Case-gruppens misslyckade jakt på kvinnliga skurkar

En arbetsgrupp inom polisen skulle ägna sig åt att ta upp kalla fall, både vålds- och mordfall. Det var äldre manliga polismän som jobbat länge och som sas ha erfarenhet. Att det också innebär slutenhet och brist på nytänkande verkar inte polisorganisationen ha haft i åtanke. De första två stora rubrikerna efter att gruppen blivit omtalad och fått mediareklam var om mordmisstänkta kvinnor. Ingen av dessa blev dömd, den ena utreddes inte ens.  Att dessa äldre manliga poliser gärna ville få kvinnorubriker är nog inte så långsökt. Med tanke på att det finns ett otal icke uppklarade våldtäktsfall där det finns anledning att oroa sig för att det innebär otrygghet och för risken för seriell brottslighet eftersom sexualbrott kopplas till kvinnosyn och även att kvinnor utomlands kan bli offer (framför allt särskilt utsatta kvinnor) var det ett märkligt val av denna s k Cold Case-grupp. Senare fick de dock en våldtäktsman på spåren där det visade sig att han hade begått nya brott dvs hade polisen orkat, brytt  sig eller haft kompetens då om modus mm kunde kvinnor ha skyddats. Men Cold Case-gruppen valde att framför allt ”jaga” kvinnor och de gamla manliga poliserna synliggjorde sin agenda.

Polisers våldsamhet mot kvinnor vid ingripanden

Det finns ibland en föreställning om att manliga poliser inte utsätter kvinnor för våld vid ingripanden som vi hävdar är falsk. Tyvärr kan det vara så att de precis som visas genom deras aktivitet på sociala medier, den genomgående demoniseringen av kvinnor och föreställningen om galna kvinnor, snarare är tvärtom. Idén om kvinnor som ondskefulla – liksom kvinnohat – kan snarare förstärka viljan att ta i extra hårt vid gripande av kvinnor.

Vid antinazistdemonstrationer som följde i Svenskarnas Partis spår gick Gävlepolisen särskilt hårt åt demonstranterna. Bland de mest otäcka filmade inslagen finns ett där flera manliga poliser tar tag i, trycker ner och utövar våld mot en kvinna på ett mycket brutalt sätt samtidigt som hon skriker.

FEMEN utförde en aktion i Almedalen när Fredrik Reinfeldt skulle tala och de greps av Säpo. En bild på ett av dessa gripanden visar en manlig och en kvinnlig polis som håller i en ung kvinna med bar överkropp. De håller ett grepp i varsin handled på henne och vrider om hennes armar bakom ryggen på henne. Den kvinnliga polisen håller ett grepp som inte ska orsaka något onödigt lidande medan den manliga kollegan vrider hennes handled hårt bakåt så att det syns hur ont gör. Han har samtidigt ett sammanbitet uttryck. Vi anser att bilden avslöjar en del om hur män som griper kvinnor ”passar på” att utöva mer våld än vad som krävs dvs visar på ett internaliserat kvinnohat. Det borde diskuteras mer.

Granskning av några fall där polisen pekar ut kvinnor

Askersundsfallet och Gävlefallet – snarlikt men mycket olika i media

Vi har tidigare tagit upp en del om att polisen väljer att vara förtegna då det handlar om mäns våld mot kvinnor men inte då det handlar om kvinnor som utövar våld mot män även om det kan vara försvarsvåld dvs nödvärn. Då gäller snarare motsatsen dvs att polis gärna talar i media om vad kvinnorna har gjort och olika detaljer.

Ett bra exempel på när polis valde väldigt olika attityd gentemot media och därigenom styrde den mediala bevakningen beroende på kön hos den misstänkte, var styckmorden i Askersund, med en misstänkt kvinna, och i Gävle, med en misstänkt man.

Askersundsfallet hade Örebropolisen hand om. De gick tidigt ut i media med oerhört mycket detaljer både från den tekniska undersökningen och om vad som framkommit under förhör. Förundersökningssekretessen verkade helt satt ur spel. Polisen medverkade också i TV-programmet (med antifeministiska förtecken) Veckans brott där bla Polischef Robert Haslinger deltog liksom ett antal av polisens tekniker. Robert Haslinger är en polis som tror att mer än var femte våldtäktsanmälning är falsk och vill statuera exempel med de kvinnor/flickor som falskanmäler, se Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Genom att Robert Haslinger och Örebropolisen frikostigt delade med sig av förundersökningen i media fick de också maximal mediabevakning på fallet. Det var stora svarta rubriker varje dag med någon ny pikant detalj. Media, framför allt Aftonbladets manliga krimreportrar, spelade med i detta spel fullt ut. Nya fakta fortsatte komma hela tiden och verkade läcka direkt ut från förundersökningen till media.

I Gävlefallet med en misstänkt man, var polisen agerande helt annorlunda. Inget läkte i princip och hela fallet var betydligt mer nedtonat i media. Ändå skedde detta fall ungefär samtidigt som Askersundsfallet och med liknande förlopp, en död kvinna och styckning. Det ena med svartsjukeförtecken och det andra med sexuella förtecken.

Det är knappast en slump att Robert Haslinger och hans poliser valde att läcka som ett såll. Haslinger har som sagt redan visat sin kvinnosyn som inte endast är dålig, utan vi hävdar att han verkar vara djupt antifeministisk i sin inställning till kvinnor. Att han får jobba kvar med detta förakt för kvinnor säger väldig mycket om svensk polis i allmänhet och om Örebropolisen i synnerhet. Att han och hans team läckte är alltså ett strategiskt drag; de uppnådde fullständigt mediapådrag och får fokus på en kvinna som misstänkts för att fasansfullt brott. Att det fanns anledning för anhöriga till brottsoffret att ta hänsyn till brydde sig inte Haslinger & co om. Uppdraget var att demonisera kvinnor och därmed påverkar det alla kvinnor som kommer att ha med rättsväsendet att göra som tex våldsutsatta kvinnor  Att få fokus på just kvinnors brott är något som känns igen från antifeminist / MRA-kretsar. Polisen visade sig här stå på samma sida som dessa.

I det här sammanhanget kan en säga att det heller inte är någon slump att just Örebropolisen gick ut med att kvinnor som är våldsutsatta, ska få hundar som skydd vilket är så huvudlöst dumt så en vet inte var en ska börja. Media nappade, det var en lättsam skojig nyhet – inga rädda kvinnor, inga ”jobbiga” reportage, utan glada hundbilder och glada kvinnor. Eller en i alla fall.  Örebropolisens medieansvarig Mats Nylén konstaterade belåtet på Twitter att det var glädjande att ”nyheten” fick genomslag. På det här sättet lyckades Örebropolisen att fokusförskjuta från att redogöra för sina egna värderingar om och sitt arbete mot männen som slår kvinnor, till att istället handla om hundar.  En lärdom att dra av detta är att ha som tumregel att närhelst polis inte vill tala om mäns våld mot kvinnor och hur de utreder männen ska media vara särskilt vakna.

Tågstäderskan och Västeråsfallet

Tågstäderskefallet där polis hittar ”bevis” på terrorism

I januari 2013 blev en kvinna som städade ett tåg mycket illa skadad i en tågolycka. Tåget som skulle ha varit spärrat kom i rullning och rände i hög fart in i ett hus. Arbetsgivaren, nätet och framför allt media slog snabbt fast att kvinnan stulit tåget trots att det givetvis är en alldeles huvudlös slutsats. Polisen hängde på utan att själva göra en bedömning, som de gör med andra samhällsföreteelser tex när poliser är misstänkta för brott då stor försiktighet gäller. Kvinnan misstänktes däremot snabbt av polisen för brott.

– Polis vill förhöra tågstäderskan.

Det är prio ett för utredarna att få till ett förhör med personen, säger Lars Byström, Stockholmspolisens presstalesman, till TT.
Kvinnan som jobbade som städare på tåget vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Hon är anhållen misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse  

Polisen valde att göra en husrannsakan hemma hos kvinnan när hon låg illa skadad på sjukhus på grund av arbetsplatsolyckan. Under denna husrannsakan gick de bland annat igenom hennes dagbok. Hör Mediernas reportage om Tågstäderskan ”Sara”.
I dagboken hade kvinnan skrivit om sina innersta privata tankar, bland annat om svårigheter med att jobba natt och känna sig ensam (hon hade reste tillfälligt till Stockholm).  Av detta drog polisen slutsatsen att de hade med en självmordsbenägen kvinna att göra och att hon därmed kunde misstänkas för att ha velat köra tåget in i ett hus för att begå självmord.

En frågar sig: hur är detta ens möjligt? Vilka idéer och föreställningar finns i polismäns huvud när dessa huvudlösa slutsatser dras? Hur mycket spelar värderingar och fördomar om kvinnor och kvinnors psykiska hälsa in? Om polis inte ens kan förstå att en dagbok speglar livet som det kan te sig för alla och att kvinnor inte är per definition är psykiskt sjuka och oberäkneliga för att de är kvinnor så är polisen nästan farliga för kvinnor. Givetvis kom det fram att kvinnan snarare var den som var utsatt för ett brott och att det var det brottet som polis borde ha börjat utreda istället för att fullständigt löpa amok.

Har polis i efterhand dragit slutsatser av sitt agerande här? Har de reflekterat över om de fördes iväg av rykten och att deras egna föreställningar och demoniseringar av kvinnor ledde till att de i Tågstäderskefallet kränkte en illa skadad kvinna som dessutom var offer för ett otillräckligt skydd på arbetsplatsen?

Det finnas en hel del fall där män skadas illa och ibland avlider i arbetsplatsolyckor. Vi tror inte att polisen där som utgångspunkt självklart utreder dessa som självmord och genomför en husrannsakan hemma hos dessa män för att se efter tecken på att så kan vara fallet. Inte ens när ett godståg rände in i en byggnad utan synbar anledning utredde polisen brott. Historien med Tågstäderskan visar att polis som utgångspunkt och normalitet behandlar och ser på kvinnor som galna, psykiskt sjuka, farliga för andra endast utifrån rykten. När kvinnor ska utredas för grova behövs uppenbarligen inte mer.

Västeråsfallet – motorträffen där poliser pekade ut en kvinna

Under en motorträff i Västerås hittas en man död. I denne motorträff deltar även poliser. De bodde enligt uppgift i media i samma korridor där mannen hittades död. Dödsfallet rapporteras inte till media. Inte förrän efter flera veckor kom dödsfallet ut i media och polisen har under denna tid utrett om inte mannen kan ha mördats. De griper en kvinna och då blir det stora rubriker. Kvinnan frias dvs det finns inga bevis på att hon ska ha mördat mannen. Detta är ett intressant fall ur flera aspekter. För det första att polis fanns på plats och känner mannen dvs de vet alltså hans personliga förhållanden. De är här inte att betrakta som neutrala. På nätet, när polisen pekat ut kvinnan, tilltar en storm mot henne som skyldig och demoniseringen av henne ökar för varje inlägg. Vi påstår att polis också var ute där och drev sin tes att kvinnan var skyldig. Det var lite för många detaljer och lite för stort engagemang för att det inte skulle misstänkas vara poliser.

Det finns också en genusaspekt i det här fallet. Något motsvarande drev och demonisering inträffar inte när en kvinna hittas död. Dessutom är det en man som polisen känner privat och där hans skilsmässa och f d fru plötsligt fått klä skott för ett internaliserat kvinnoförakt. Och särskilt en demonisering av onda kvinnor och en heroisering av män som offer (för dessa onda kvinnor).

Att mannen skulle begått självmord verkade inte finnas i dessa manliga vänners/poliserna världsbild utan en ond kvinna f d fru skuldbelades istället snabbt.

Här ville polisen ha fast kvinnan men det är också intressant att beakta hur polisen här även valde bort självmordstanken till förmån för mord och att jämföra hur polisen snabbt konstaterar att kvinnor som är döda eller skadade, som i Tågstäderske-fallet, har velat begå självmord. Att döda kvinnor har begått självmord verkar för polis vara mer naturligt än att döda män har gjort det.

Skelettkvinnan kränktes -polisens misstänktes ha manipulerat bevis

Skelettkvinnan som även hon utsattes för förnedrande behandling av polis misstänkte att polis fabricerat bevis då fotografier inte stämde. Hon friades i domstolen. Kvinnan anmälde polisens behandling i häktet till JO. Hon liksom en annan kvinna, fick rätt. Polisen fick kritik. Även här finns en genusaspekt i hur polisen demoniserade den här kvinnan. Som tur var reagerade hon. Det är tyvärr inte alla kvinnor som gör det. Kvinnor accepterar nedlåtande och orättvis behandling i stor utsträckning och även i detta finns en genusaspekt. Det har vi sett inte minst de falsk tillvitelsefall som poliser själva drivit.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2040307-skelettkvinnan-polisen-manipulerade-utredning

Narkosläkaren – kvinnlig läkare kränktes av polis

I mars 2009 greps en kvinnlig läkare på sin arbetsplats av fyra poliser i svarta läderjackor. De kom in mitt ibland personalen och hon fördes bort under förnedrande former. Hon fick inte veta vad hon var misstänkt för, hon möttes av förakt från polisen när hon ställde frågor, hon fick klä av sig naken och låstes in. Hon fick inte mat på nästan ett helt dygn och förnedrades på annat sätt. Förhören skedde inte förutsättningslöst utan polisen hade bestämt sig för att hon var skyldig, trots att de inte ens visste vad natriumklorid dvs koksalt var. Från intervjun i Läkartidningen

– Då hade jag blivit förhörd i totalt 92 minuter under åtta dagar. Det var flera tillfällen, men totalt en och en halv timme var vad jag fick försvara mig under. Och då var det nästan ingen idé att försvara sig, för de hade redan bestämt att det var jag som hade dödat den här flickan med för mycket sömnmedel, och de förstod inte vad jag försökte säga.

Kvinnans advokat tyckte att behandlingen av henne var anmärkningsvärd hård. Kvinnans berättelse.

– Han sa att de är väl lite hårdare mot mig än de brukar, därför att det inte är så vanligt att man har en kvinnlig överläkare i cellen

Kvinnan berättar också om sista tiden i polisarresten

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

Kvinnan friades från alla misstankar och fallet, och hur förnedrande kvinnan behandlades, har rönt mycket uppmärksamhet. Men lite har sagts om vad denna mediala berättelse säger om polisens behandling utav kvinnan och varför de gjorde som de gjorde. Vi påstår att det mot bakgrund utav hur polisen ser på kvinnor fanns en genusaspekt här, genom att polisen hämtade henne under bryska former och det var en kvinnlig läkare så fick de en stor medial uppmärksamhet.
Polisen sätt att behandla henne på ett närmast sadistiskt sätt menar vi också har en genusaspekt. Här var det både en kvinna och en kompetent akademisk yrkeskvinna inom ett skrå där män historiskt har haft makten. Poliser med dålig kvinnosyn får alltså maximal utdelning genom att denna kvinna greps och deras beteende visade på ett djupt förakt för henne. Vi tror inte att en manlig läkare behandlats på samma sätt eller ens faktiskt misstänkts för ett sådant här brott.  För övrigt kan en ifrågasätta om den polis som gick in sista natten i häktet ska ha med kvinnor att göra i tjänsten överhuvudtaget.

Poliserna utreddes för sammanlagt 9 felaktigheter dvs brott begångna  Men Håkan Roswall (som la locket på i Göran Lindbergfallet) friade dem på samtliga punkter. Det är olyckligt att det är straffritt att bete sig så här mot en kvinna.

Ovanstående exempel motsäger att kvinnor skulle behandlas bättre av polisen än män. Vi påstår att det är tvärtom; att kvinnor kan förvänta sig diskriminering på grund av att de är kvinnor och att få möta förakt på grund av sitt kön.

 

Granskning av Göteborgs-Posten:
journalister – polis och dålig kvinnosyn

Hittills har inlägget behandlat polis och media ur ett brett nationellt perspektiv. Här tänkte vi istället välja ut ett lokalt exempel nämligen Göteborgs-Posten, hur polisens arbete speglas där och hur polis själva är medaktörer. Det är ett väl valt exempel, Göteborgs-Posten är en stor aktör på media-området i hela Västsverige och Polisen i Västra Götaland (tidigare myndigheten numera regionen) borde vara av särskilt intresse för en medial aktör att granska istället för att stryka medhårs.. Det beror på tre skäl:

1.
Polisen i Västra Götaland har fått skarp kritik av JO för sitt undermåliga arbete med våldtäktsutredningar som vi redogjorde för i inlägget Kritik mot våldtäktsutredningar . GP borde granska: Hur har arbetet med utredningar av det allvarliga brottet våldtäkt utvecklats? Har de utlovade förbättringarna genomförts? Hur prioriterar polisen sexualbrott särskilt med tanke på att mäns våld mot män kräver och får mycket resurser? Hur är attityderna till sexualbrott?

2.
Polisen i Västra Götaland tillsatte själva en utredning om hur de kunde bli bättre på att skydda kvinnor från att dödas i nära relation. Utredningen initierades efter att flera kvinnor dödats på kort tid. Kvinnorna hade på olika sätt meddelat om att de var utsatta för våld, hot och kontroll. Tidigare åklagare numera polisanställda Barbro Jönsson utredde och rapporten kom 2013. Den tog upp vad som borde göras för att polis skulle bli bättre på att skydda kvinnors liv. GP borde granska: Har det lett till någon förändring? Hur är attityderna till våld mot kvinnor ? Avfärdas det fortfarande som ” relationsgnabb” och liknande?

3.
Anonyma poliser uttryckte år 2007 att ”de flest våldtäkter är uppdiktade”. Tills skillnad från de andra artiklarna se inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter där poliser uttrycker att kvinnor /tjejer ljuger om våldtäkter var poliserna i Göteborg/Västra Götaland alltså helt anonyma. Det gör det inte går att veta hur många de var och vilka de var som uttryckte detta. Uttalandet i media kom i samma veva som JO utredda polisen i Västra Götaland. Att dessa poliser och de strukturer de visar på, finns inom polisen i Göteborg/Västra Götaland är naturligtvis djupt oroande. GP borde granska: Vilka poliser uttryckte detta och uttrycker de samma idag? Finns dessa attityder kvar? Hur påverkar det polisens vilja att starta utredningar efter en våldtäktsanmälan? Hur bemöts de kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt och andra sexualbrott?

Det finns alltså stor anledning för att Göteborgs-Posten borde vara särskilt intresserade av hur den lokala Polismyndigheten jobbar med våld mot kvinnor och hur deras attityder och kvinnosyn är. Enligt Barbro Jönssons rapport sker ca 5000/fall våld mot kvinnor årligen i regionen, det motsvarar dagligen ca 14 fall av misshandel. Trots det skriver GP nästan aldrig om mäns våld mot kvinnor. Det sker i stort sett bara när kvinnor mördas, skjuts på öppen gata eller våldtas grovt utomhus och oftast utan någon uppföljning.

De företrädesvis manliga medelålders journalister som skriver om brott tycks helt enkelt inte särskilt intresserade av att spegla samhällsproblematiken mäns våld mot kvinnor.

Faktum är att det snarare verkar vara tvärtom; det är när kvinnor på något sätt kan skuldbeläggas eller framstå som galna och farliga som journalisterna skriver artiklar – med tillhörande braskande rubriker. De har alltså samma attityd som polis har mot brott och kön. Polisen i Västra Götaland har alltså, påstår vi en sällsynt bra kanal i GP att få ut våldet som ”jämställt” och att kunna demonisera kvinnor. GP:s fördomsfulla och manschauvinistiska journalister blir istället en förstärkare av polisens dåliga kvinnosyn. Det är särskilt intressant att åtminstone en av GP:s kriminaljournalister har gett uttryck för samma inställning till våldtäkter som de ”anonyma” poliserna gav 2007 dvs att ”falska” våldtäkter är vanligt förekommande. Då är det inte konstigt att attityden till våld mot kvinnor och sexuellt våld är en problematik både hos polis och GP.

Krimjournalisterna uttrycker sig också både nedlåtande och skämtsamt om våld mot kvinnor genom att tex beskriva sexuellt ofredande ”som kort och gott tafsande”. Det har sedermera ändrats http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2314376-tafsande-massor-fick-tre-ar

Enligt GP själva hinner de inte själva bevaka händelser utan hämtar händelserapporter från polisen som därmed styr vad media får se och kan uppmärksamma. Det är också uppenbart att vissa journalister och poliser har ett samarbete som är upparbetat sedan lång tid tillbaka genom ständiga kontakter som förstärks via sociala medier och genom införandet av Rakel.

För att synliggöra vad som sker mellan polis och GP kan en dela upp det i tre steg:

1. Polis är dåliga på att hantera våld mot kvinnor inklusive våldtäkter, näthat, sexuella ofredanden dvs antalet händelser blir få
2. Polis väljer i sin händelserapportering, som media använder sig av, att sällan skriva om våld mot kvinnor
3. GP:s journalister väljer bland händelserna / får tips från polisen och då betonas de händelser där kvinnors bråk föranlett polisingripande eller då kvinnor misstänks för brott

Genom den här trestegshanteringen kommer omfattningen av mäns våld mot kvinnor att filtreras bort ifrån bilden som når läsare. Kvar finns endast de allra värsta fallen; mord och grova våldtäkter. Den ständigt pågående problematiken med ingripande mot mäns våld mot kvinnor försvinner helt.

Vad väljer Göteborgsposten att ta upp istället för att rapportera om mäns våld mot kvinnor? Som nämnts är det påfallande ofta nyheter där kvinnor anges som galna, hämndlystna och våldsamma. Det sker allmänt i media men frånvaron av granskning och rapportering med fokus på våld mot kvinnor är frapperande i GP. Men det som sticker ut allra mest med GP och deras kriminaljournalister är deras aktiva ”jagande” efter nyheter där kvinnor pekas ut. Ofta framstår denna jakt på nyheter både desperat och aningen löjeväckande.

Några exempel som GP valt ut istället för att skildra våld mot kvinnor:

Kvinna jagade kvinna med gaffel

Bråk i tvättstuga blev polisärende. ”Två kvinnor hamnade i luven på varandra i tvättstugan. En granne tröttnade på bråkandet och ringde polisen.” 

Kvinnor hamnade i slagsmål (präglas av starkt överdrifter och överord)

Efterlyst kvinna fångad i trafikkontroll
Att mannen var körde drograttfull och att bilen hade körförbud var inte intressant i rubriken.

Kvinna åtalad för isiga bilrutor.

I alla ovanstående rubriker återkommer ordet ”kvinna”. När en man är misstänkt eller åtalas står inte ”MAN” nämnt.  Det är i och för sig ett återkommande mönster inom svenska media men GP utmärker sig särskilt negativt.

Detsamma kan sägas om rubriken rattfull kvinna körde från bolaget

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2528461-rattfull-kvinna-korde-fran-bolaget

medans berusad bilist som krockade flera gånger är ett av många sxempel på när könet (man) osynliggörs.

Vad betyder det att GP konsekvent skriver om kvinnor på det här sättet?  Vi menar att GP och poliser har en ohelig allians där den kvinnliga könet gärna pekas ut och att polis tipsar GP.

Vid händelsen kvinna fast med kniv i rätten skrev GP skrev en lång artikel med delvis ordagrant återgivna förhör med kvinnan hos polisen.

Med tanke på GP:s stora intresse för den här händelsen uppstår några frågeställningar: om inte GP själv hinner bevaka längre måste de fått tips om detta förhör? Varför detta intresse om det inte också finns intresse från polis att detta förhör kommer ut i media och en journalist som mer vill ha ut det? Det tyder på ett nära samarbete mellan polis och GP och ett intresse av att kvinnors brott ska ut i media. Att en man ungefär vid samma tid fastnade med kniv i rätten blev inte samma nyhet.

Den tidigare nämnda händelsen när polisen anmälde en mamma för falskt larm skedde i Västra Götaland skrev givetvis GP  om  men de skrev inte något om när hon blev friad.
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2575666-atalas-for-falsklarm-om-barnarov

Inte heller gjorde GP någon bedömning av vad polisens agerande här var uttryck för. Men en ”kvinno”-rubrik blev det.
Detsamma skedde när GP (samma journalist) skrev om ett s k falsk tillvitelsemål där det angavs att kvinnan ljugit om en mans misshandel. Men målet lades ner dvs kvinnan hade inte angivit mannen falskt. (Det fanns dessutom tydliga tecken på att en misshandel ägt rum.) Men GP valde även denna gång att INTE skriva om att målet lades ner, tvärtom de låter falsk tillvitelse-artikeln ligga kvar utan att ändra. Det är direkt antifeministiskt och GP tydliggör sin agenda; att kvinnor ska misstänkliggöras och framstå som lögnare OCH vara sökbara som det även när det är konstaterat felaktigt.

GP skrev även om ett fall där polisen valde att helt skuldbelägga två kvinnor för misshandel av fem män och återgav oreflekterat från polisutredningen som låg till grund för åtalet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2543480-tva-kvinnor-atalas-for-misshandel-pa-sparvagn

Från GP:s artikel

Övervakningsfilmen från spårvagnen stödjer entydigt killarnas version, att det är kvinnorna som angriper dem. På filmen syns hur killarna vid några tillfällen trycker ned kvinnorna på golvet för att freda sig och sedan söker sig bort i vagnen för att undvika fortsatt konfrontation.

En av de 20-åriga killarna berättar i polisförhör om ett vilt tumult där han får tag i den 32-åriga kvinnans ben så hon ramlar omkull. – Jag försöker lyfta upp henne för trapporna i spårvagnen för att hjälpa henne och så att hon skall komma bort från oss. Då ger hon mig en smäll i ansiktet så att jag tappar mina glasögon.  Därefter sätter sig 20-åringen på kvinnan för att få kontroll på hennes händer. När en annan passagerare säger till honom att ”gå av” kvinnan, gör han det. – Då sparkar hon mig i ryggen.

Det här ett återgivande utan ett genusperspektiv och det framstår som en tydlig demonisering av kvinnorna som var i klart numerärt underläge mot fem män. Männen anger att de trycker ner kvinnorna och hanterar dem. Borde inte en vaken journalist reagerat och ifrågasatt om det här är en rimlig tolkning av polisen – särskilt mot bakgrund av hur de hanterar våld mot kvinnor där de förminskar mäns våld till ”kärleksgnabb”? Men med journalister som dem på GP har kvinnor förmodligen svårt att få en rättvis behandling hos polis och i media.

Nyligen åtalades en polis i Västra Götaland för misshandel av en kvinna. Det som borde vara en nyhet i lokal media blev en endast en notis i AB. GP skrev ingenting och det är oroväckande. Varför avstod de rapportering med tanke på att åtalet gäller en polis i Västsverige? Vill de inte bevaka poliser – särskilt inte när de misstänks för våld mot kvinnor?

Som nämnts ovan anmäls ca 14 fall av mäns våld mot kvinnor varje dag och då är inte sexualbrotten medräknade. Men i GP är det mest tyst år efter år. Följden blir att i rikets andra stad, trots problematiken med just våld mot kvinnor och dödsfall, och hur polisen utreder våldtäkter, att polisen väljer bort att bevaka prostitutionsrelaterad brottslighet och vad det tyder på, sker ingen bevakning av våld mot kvinnor som en stor samhällsproblematik. Mäns våld mot män får uppmärksamhet men inte mäns våld mot kvinnor. När media skriver särskilt om våld mot kvinnor finns idag vetskap om att fler kvinnor tar steget och anmäler våld. Frågan uppstår då; vilken allvarlig effekt får Göteborgs-Postens ointresse för våld mot kvinnor, deras dåliga kvinnosyn och deras alltför nära samarbete med polisen, för våldsutsatta kvinnor och flickor? Vad och vilka finns Göteborgs-Posten till för? För förövarna och för de som vill bibehålla rätten till att utöva våld mot kvinnor utan konsekvenser?
Kommer GP någonsin att bli en medial produkt som tar sitt ansvar och granskar våldet mot kvinnor? Kanske när de nuvarande kriminaljournalisterna byts ut och det kommer nya genuskunniga och feministiska journalister.

Sammanfattning och reflektioner

#Polisen har aldrig haft så mycket kommunikatörer och väljer var, hur och om information/nyheter sprids

#Rapportering om polishändelser i media är i hög grad en polisprodukt

#Att ha goda relationer med polis är viktigt för media vilket påverkar viljan till ifrågasättande

#Polisen använder sociala medier för att bli gillade och väljer bort händelser som rör VAW

#I sociala medier som på facebook och twitter synliggörs polisen/poliser en fördomsfull kvinnosyn, sexism och en antifeministisk grabbig attityd.

Demonisering av kvinnor sker på följande sätt

¤ Förminskande av våld mot kvinnor och av mäns brott

¤ Förstorande av kvinnors handlingar mot män

¤ Val av förtegenhet eller motsatsen dvs att vara frikostiga med information

¤ Misstänkliggörande av kvinnors handlingar i allmänhet

¤ Genom aktivt väl dvs genom att kvinnor skärskådas mer

Polisers val av brottsrubricering påverkas av könet på brottsoffer och på den misstänkte dvs våld  mot kvinnor /flickor förminskas och kvinnor/flickor demoniseras

Vid kontakter med svensk polis möter kvinnor också män med föreställningar om kvinnors galenskap och farlighet på ett helt annat sätt än män gör i motsvarande situation. Det gäller både kvinnor som är brottsoffer och som är misstänkta. Det handlar inte om vad som faktiskt kommer fram utan hur fakta silas genom polismäns fördomar om kvinnors psyke. Vi menar att både kvinnorna och de företrädare de anlitar, försvarsadvokater eller målsägandebiträden måste börja förstå den här aspekten.

Kvinnor kan också råka ut för män med mycket dålig kvinnosyn som tar ut denna på de kvinnor de hanterar i tjänsten. Precis som rasism påverkar hur polismän möter andra människor, påverkar även en antifeministisk attityd hur poliser behandlar och hanterar kvinnor. Att kalla frågor om kvinnosyn för trams, som en hög polischef har gjort i radio (Mats Löfving, nuvarande chef för NOA) sänder dessutom en signal ner i organisationen att det är legitimt att nedvärdera, kränka och förakta kvinnor.

Vi menar också att kvinnor inte är lika mycket värda som män inom svensk polis. Det hänger ihop med att kvinnor anses galna och självmordsbenägna på ett sätt som inte gäller män därmed kommer både olyckor och mord att lämnas outredda. Kvinnor får alltså inte samma tillgång till trygghet och skydd för liv och hälsa.

Polisen väljer ut vad och hur de meddelar till media. De vill gärna sprida positiva nyheter om polis och barn (men inte Scott Goodwins 14 åriga flickor!) och äldre ”damer”. Bland de notiser polis vill ha ut finns tex den om småflickors ”detektivbyråer”,  barn som vill ha autografer i utsatta situationer eller äldre ”damer” som ringer efter saknade vänner. Detta är en strategi. Barn och äldre ”damer” är ett säkert kort för att få poliser att framstå som trevliga och förtroendeingivande. I denna strategi ingår också att välja ut kvinnliga alibin när det kommer kritik kommer vare sig det rör Romregistret, händelserna i Limhamn eller något annat. Att skicka fram kvinnliga företrädare för att försvara en i grunden maskulin rasistisk och sexistisk struktur är fördelaktigt. Det sker även i andra sammanhang att kvinnor ska legitimera ett förtryck som i grunden upprätthåller manliga privilegier. Såtillvida skiljer inte polisen ut sig. Kvinnliga poliser kan däremot inte förvänta sig att få samma stöd som manliga om de misstänks för tjänstefel/brott. Polisens kåranda är manligt kodad.

Polisens demonisering av kvinnor har också som syfte att våldet ska framstå som mer ”jämställt”.  Detta är också en ambition hos MRAs svenska motsvarigheter dvs svenska mansrätts- o papparättrörelsen. På deras sajter och bloggar finns långa uppställningar på brott som kvinnor begått. De anser att kvinnor ljuger om våldtäkt, tror att våldsutsatta kvinnor är psykiskt sjuka som en utgångspunkt och att kvinnor manipulerar män. Genom att polis väljer att förminska våld mot kvinnor, att förringa mäns våld mot kvinnor och att demonisera kvinnor hjälper de dessa antifeministiska och kvinnohatande organisationer. Givetvis finns det också poliser som sympatiserar med dessa organisationer.

Att kvinnor demoniseras och därmed diskrimineras är en del av större samhällelig struktur. I Bromanders avhandling om Politiska skandaler. Behandlas kvinnor och män olika i massmedia? Se recension i Tidskriften respons visas hur media dömer kvinnor hårdare och styrs av stereotypa bilder av män och kvinnor. Förutom att det visar att media är dåligt skickat att granska poliser ur en genusaspekt så möjliggör det också för polis att få ut sin bild av kvinnor som oberäkneliga och farliga och psyksjuka dvs en demonisering av kvinnor. Det är allvarligt att vi har en polis som inte bara är en del av denna samhälleliga struktur som granskar och dömer kvinnor hårdare än män utan också själva förstärker den här diskriminerande attityden.

Att polis år efter år inte tar till sig kunskap om mäns våld mot kvinnor inklusive om sexuellt våld/våldtäkter, att de fortfarande tror att falska våldtäkter är ett problem, att de inte ens vet att våldtäkt inte är ett tekniskt brott utan är ett integritetsbrott, att de inte utreder hatbrott mot kvinnor, att de inte tar unga flickors säkerhet på allvar, att de inte kan hantera prostitution,  att polis har register som #kvinnoregistret och att de använder media i stort sett dagligen för att demonisera och skuldbelägga  kvinnor leder till att våld mot kvinnor därigenom också legitimeras. Det är allvarligt att kvinnor inte har samma tillgång till polisiära resurser uer som män och det reser återigen kravet på att en Ny Myndighet Nu måste inrättas – för Kvinnofrid NU.

Till sist:

• Vi har granskat polisen och media i detta inlägg utifrån våra tidigare inlägg om Polisens #kvinnosyn, och genom att anlägga en genusaspekt på hur polisers uttalar sig och utövar sin polisiära verksamhet i media. Men vi anser att det behövs genuskunnig forskning inom det här området, t ex hur poliser uttalar sig om kvinnor respektive män i media, hur brottsrubricering påverkas av kön, hur skuldbeläggande och skuldavskrivande påverkas av könet.