Prostitutionen och rättvisan – del 1

”Var det en bra marknad”?

Frågan ställdes till en prostituerad ung kvinna från Bulgarien om hennes uppfattning om hur tiden i Sverige varit. Efter att bevistat flera prostitutionsrättegångar kan det konstateras att just den frågan kan sammanfatta hur rättsväsende ser på och hanterar prostitution.

I sin bok ”Catrine och rättvisan” skriver Hanna Olsson om hur rättsväsendet döljer prostitutionens väsen och istället beskrivs som utbjudande av kvinnors kroppar där männen osynliggörs. Boken kom 1990 som en reaktion på hur åklagare och domstol behandlade prostitutionsrelaterad brottslighet då. Inte mycket verkar ha hänt under dessa 30 år fram till idag.

Vad är det som får rättsväsendet att 2013 ställa frågan om upplevelser i prostitution som om det var en ”marknad” som vilken som helst? Svaret står att finna i vår lagstiftning om koppleribrottet. Den här texten kommer i första hand ha ett samhälleligt feministiskt perspektiv och inte juridiskt.

Koppleribrottet förtingligar kvinnan

Koppleribrottet handlar om ekonomi, om pengar som intjänats på annans prostitution och är ett brott mot staten. Där blir kvinnokroppen ekonomiserad och lika med pengar och det är alltså det yttersta förtingligandet av kvinnans värde. Kvinnorna i prostitution får heller inte vara brottsoffer utan blir endast vittnen till utnyttjande av dem själva. Koppleribrottets omfattning beskrivs i rättssalen med torra siffror, 1.12, 1.18 och 1.75, som motsvarar antalet samlag/dag för olika kvinnor. Det är viktigt att följa pengarnas väg men att inte omfatta att prostitution är ett uttryck av våld mot kvinnor får allvarliga följder i hela den rättsliga hanteringen. Rättsväsendet fallerar i att behandla prostituerade kvinnor som människor och de blir därigenom inta bara svikna av samhället utan också av rättvisan.

Synen på att den prostituerade kvinnan som ett ting blev synlig under en av rättegångsdagarna då en kvinna, via sitt målsägandebiträde, ville göra anspråk på pengarna som staten tagit hand eftersom hon ansåg att de tillhörde henne. Då uppstod en förvirring i rätten och en diskussion bröt ut om ”civilrättsliga avtal” och ”hållbara överenskommelser” och domaren utbrast att han ”tycker det verkar konstigt” och att detta problem uppstår som är en följd av ”att prostitution inte är förbjudet i Sverige”. Då synliggjordes koppleribrottets inbyggda djupa brist på logik och dess dubbelmoral. Samtidigt som staten ser allvarligt på att försörja sig som hallick har den inga problem att beslagta dessa pengar till statskassan, pengar som en kvinna tjänat ihop med sin kropp och tvingats avstå ifrån. Eftersom hon som nämnts inte är ett brottsoffer finns alltså ingen ersättning att hämta.

Att männen som köper ingår i prostitutionen verkar inte rättsväsendet ha införlivat i sin definition ännu. Prostitution blir lika med kvinnan och den föreställningen styr i förhandlingarna i rätten och hur domar skrivs.

Det andra sveket mot kvinnor i prostitution är att männen som köper och det våld som alltid är latent närvarande i mötet mellan mannen – köparen – och kvinnan i prostitution verkar borttaget med närmast klinisk precision. Det enda våldet som får nämnas är det som hallickar kan utföra och då är det endast av fysisk karaktär. Ingen blåslagen kvinna – inget våld. Enkelt.

Trots att åklagare nämner att prostituerade är utsatta för stora risker där våld och mord är en del av vardagen så säger varken han eller någon annan vem som står för våldet och morden. Hallickarnas del i prostitutionen diskuteras utifrån att de ”beskyddar” kvinnorna, ett ord som återkommer ständigt. Försvaret hävdar att kvinnorna ville bli beskyddade och hallickarna beskrivs närmast som uppoffrande och nästan ridderliga.

Ingen ställer frågan för vad och från vem som kvinnorna behöver beskydd och vem/vilka som utgör ett hot mot deras säkerhet. Det förblir outsagt och outforskat samt tillhör den kliniskt rengjorda delen av rättsprocessen.

Trots att det framkommit i avlyssning att kvinnorna utsätts för våld av männen som köper och att det läses upp i rätten och trots att det då blir tydligt att de tar droger för att klara det sexuella våldet, så hamnar allt fokus för ett eventuellt våldsutövande på de bulgariska hallickarna.

Kvinnorna i rättvisan

Idén om den ”lyckliga horan” verkar vara ett genomgående och grundläggande tema för att överhuvudtaget en domstol ska kunna hantera det enormt känsliga ämne som prostitution är. Alla tycks drabbas av kollektiv skuld och skam. Det är ”Sprickan i muren” som Hanna Olsson skriver om. I bakgrundsmaterialet framkommer att ett flertal utav kvinnorna, som benämns omväxlande både för ”flickorna” och ”damerna”, ingår i den typiska europeiska könshandeln. Det är dock inget som får betydelse rättsligt. De benämns till och med som ett ”kringresande cirkussällskap” som när ”marknaden är uttömd” reser vidare och resandet blir alltså både normaliserat och något som framställs som frivilligt och okomplicerat och i bakgrunden ligger myten om den lyckliga självständiga horan och styr.

Det sätt som åklagaren och domstolen väljer att stycka upp ett sammanhängande ärende i flera rättsprocesser är också talande. Det är pengar som styr och då missas överblicken och sambanden och då försvinner också förståelsen att Sverige också är en del av den europeiska kvinnohandeln.

Kvinnorna anses inte behöva något målsägandebiträde om de inte närvarar fysiskt i rätten. Ändå är de och deras handlingar i ständigt fokus under rättsprocessen.

”Lyder du? Eller har du en fri vilja?”

I de inspelade förhören med kvinnor som inte närvarar i rätten tydliggörs hur taffligt och okänsligt de behandlas. Det är ledande frågor för att förminska de åtalades skuld och det är uppenbart att förhörssituationerna upplevs mycket pressande av de unga kvinnorna. Det hela både opsykologiskt och oprofessionellt. Rollen de tar på sig är uppenbar t o m via skärmen – de skyddar männen. Det känns oklart om de ens förstår att de är målsägande.

”Om en klient ringer och vill ha en tjänst?”

När den enda närvarande målsägande (hon benämns så trots att hon inte får skadestånd) kvinnan förhörs i rätten utsätts hon för ett batteri av frågor där hon snärjs in i de uppgifter hon har lämnat vid det allra första förhöret när hon ”greps”. Förutom att svensk rätt här sänder ut tydliga signaler att kvinnor i prostitution är att betrakta som brottslingar som grips av svensk polis så bortses det ifrån att en kvinna i prostitution som förhörs utav polis är att betrakta som en våldsutsatt kvinna som måste få känna förtroende och få en chans till eftertanke och reflektion. Det är närmast självklart att första förhöret blir ett försvar för hallickarna. Men i rättssalen finns ingen förståelse för det och istället blir hon hårt ansatt om vad hon sa vid detta första säkert tumultartade, tillfället.

Kvinnan avkrävs även svar på var hon kommer ifrån trots att alla i rättssalen borde vara väl medvetna om att det är en fara för henne att svara på det. Alla länder hon har varit i räknas upp, Frankrike, Spanien, Österrike osv och det med enda syftet att smutskasta henne som den europeiska prostituerade kvinna hon är och i bakgrunden spökar naturligtvis myten om den lyckliga horan. Hon reser runt och säljer sina tjänster frivilligt därmed kan hon inte vara ett brottsoffer här. Eftersom strukturer baserat på manligt behov är totalt frånvarande liksom våldet hon utsätts för, så kommer hon, som den prostituerade kvinna hon är, i fokus och hennes vandel. Under förhörets gång syns också hur den bulgariska kvinnan blir allt mer osäker på rösten, pratar tystare och sjunker ihop i sin stol.

I slutet kommer en fråga vars syfte måste vara att såra och kränka maximalt, för den har inget med ärendet att göra. Den ena försvarsadvokaten frågar när hon träffade sin son sist. Han blir inte stoppad varken av biträdet eller av domaren. Hon är alltså inte bara en ”dålig” kvinna utan är också en dålig mor. Kvinnan får sedan nekande svar på sin förfrågan om taxipengar till flyget och ombeds istället att ta bussen av domaren. På så sätt lyckas svenskt rättsväsende kränka henne och hennes människovärde totalt.

Efter det här förhöret blir frågan naturlig; varför ska kvinnor i prostitution ens vittna? Varför ska de utsätta sig för ytterligare kränkningar än de som de upplever ändå? De får ju varken erkännande som de brottsoffer de är och därmed skadestånd – eller ens taxipengar. De kan dessutom senare få möta konsekvenser av att de vittnar.

”Hur upplever du att arbeta som prostituerad? Har du mått dåligt av yrket?”

En kvinna deltar via telefon. Hon befinner sig någonstans i prostitutionens Europa. Hon är kallad att vittna av försvaret fast som målsägande, vilket gör att hon inte omfattas av vittnesplikt och inte behöver hålla sig till sanningen.

Denna kvinna utfrågas som om hon är vem som helst ute på ett ”jobb”. Hon säger att hon åkte till Sverige helt frivilligt för att hon ”behövde byta arbetsmiljö” och att hon nu ”jobbar som escort” i England, Holland och Frankrike. Hon har inget alls att klaga på som kan drabba de åtalade och säger att hon behövde en chaufför ibland och att de bulgariska männen ”ställde upp”. Ingen frågar varför hon som är så självständig inte kör bil själv.

Denna kvinna blir sinnebilden av den ”lyckliga horan” och det avspeglas i domen. Hennes deltagande blir i princip skillnaden mellan om de åtalade ska dömas för koppleri av normalgraden istället för grovt koppleri. Hennes telefonförhör någonstans från kvinnohandelns Europa används alltså av rättsväsendet för att kunna mildra de åtalades brottsrubricering.

Hur beskrivs prostitution i rätten?

”Var det en arbetskrävande vecka?”

I rätten är det inte social problematik eller kunskap om våld mot kvinnor och patriarkala strukturer som ges uttryck för i språkdräkten. Tvärtom. Nu beskrivs prostitution omväxlande som verksamhet, arbete och som en bransch. Det pratas om försäljningstelefoner, prisbilder, marknader, arbetsmiljö och att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Männen som köper samlag, prostitutionsförövarna, kallas för kunder eller klienter. Mötet i prostitution kallas ”kundträffar” eller att ”hon går iväg med kunden” och genomgående används ordet tjänst om själva samlaget/övergreppet.

Så samtidigt som samhället ser allvarligt på prostitution dvs mötet mellan man och kvinna (oftast), så gör alltså aktörerna i svenskt rättsväsende allt för att upprätthålla skenet om att det handlar om ett arbete som vilket som helst.

Faktum är att första gången det överhuvudtaget nämndes att det handlar om att sälja sin kropp var då en av de bulgariska hallickarna nämnde det som en förklaring till vad en kvinna i prostitution gör.

Männen som köper; prostitutionens verkliga förövare

Männen som köper är i stort sett osynliga under rättegången. Trots att det framkommer att ”kunder är otrevliga”, att avlyssningen blottlägger såväl våldets närvaro likväl som en enorm utsatthet, att prostituerade kvinnor alltså anses behöva beskydd, att åklagaren framhåller våld och mord som en del av prostitution, så är det ingen som berör vilka som står för övervägande delen av våldet. Trots att undersökningar visar våldets ständiga närvaro och att otaliga vittnesmål berättar om våld, våldtäkter och mord i prostitution så väljer svenskt rättsväsende fortfarande 2013 att blunda för våldets ursprung och orsak och lägger allt fokus på rumäner, bulgarer och andra utländska män. Inte hos männen här hemma.

Trots att sexköparna är organiserade på nätet i många olika former, inte minst i otaliga forum både inom och utom Sverige, att de är organiserade på klubbar och att de styr medias rapportering och vinkling och att det är de som driver kvinnohandeln så anses de inte utgöra grov organiserad brottslighet. De faller utanför polisens och åklagarens radar.

Över 12 år har gått sedan Högsta domstolen slog fast i en dom att straffet för sexköp ska vara 50 dagsböter. Sedan dess har ingen vågat – eller velat – utmana denna dom.

Brottet som köparna gör sig skyldiga till kallas köp av sexuell tjänst. Genom att det benämns så, så legitimeras också själva brottet. Männen köper – men de köper ju en tjänst. Det är så långt ifrån våldet man kan komma för en tjänst kan väl inte vara så farligt. Lagen innehåller därmed en inbyggd paradox; en legitimering av sexköp samtidigt som den säger sig vilja kriminalisera det.

”Vi behöver inte göra någon stor cirkus av det här”

Ett fåtal av prostitutionsköparna är kallade till de olika rättegångarna. De är kallade för att de ska vittna om hur koppleriet gick till, inte som förövare i första hand utan som vittnen.

Trots att det är dessa män som är de som driver europeisk kvinnohandel så blir de perifera och bara ett snabbt avklarat pinsamt inslag. De får inga frågor om de använt våld och om sin kvinnosyn. Inte heller om hur de tror att kvinnorna upplevde att tvingas till att sexuellt tillfredsställa dem.

”Brottsregistret tvättas så småningom”

En utav de sexköpande männen är en ung man som vältaligt säger sig vara ledsen för vad han gjort. Hans dröm var att sitta på andra sidan i rättssalen i framtiden och han förstår att det inte kommer att ske nu. Då inträffar det märkliga att rätten verkar tycka synd om honom och ger på olika sätt uttryck för att det kanske inte är kört för honom och därigenom visar de att det är ok med sexualbrottslingar i svenskt rättsväsende. Det tydliggör att dessa rättsliga aktörer befinner sig långt ifrån vad prostitution är; att det faktiskt handlar om våld mot kvinnor och om kvinnosyn och inte någon petitess som fortkörning.

Då förstår man plötsligt en orsak till varför så få våldtäktsmän, pedofiler, kvinnomisshandlare och prostitutionsförövare fälls; grogrunden är att det är synd om förövaren – om han bara är tillräckligt trevlig. Att det samtidigt blir ett hån mot alla kvinnors rättssäkerhet och en legitimering av europeisk kvinnohandel verkar inte störa. Inte heller efterfrågas någonsin vad kvinnorna drömmer om i framtiden.

Kvinnor dubbelbestraffas

Med osynliggörandet av våldet från prostitutionens män och av samhällets maktstrukturer och hur de är kopplade till kön följer att prostitutionens kvinnor anses väldigt drivande och med stark vilja. De åtalade hallickarnas försvar bygger en stor del av sitt försvar på denna föreställning.

”Han kämpar med sin mansroll”

Ett genomgående tema för hallickarna är att de skyller allt på kvinnor. Inte bara de i prostitution, utan även andra kvinnor (mödrar, mostrar, systrar) används för att förlägga skuld till eller för att visa hur godhjärtade och osjälviska de är. Det som är uppenbart förblir outsagt – att kvinnor både är de som skuldbeläggs och används som alibi. Dessutom finns en annan struktur som träder fram: männen, hallickarna, får sympatier av rätten när de utfrågas. De får berätta om sin uppväxt, familjeförhållanden och om sjuka släktingar (alltid mödrar). De framställs som offer för omständigheter och kontrasten till de drivande starka frivilliga kvinnorna i prostitutionen är frapperande.

Inga kvinnor får berätta om sin bakgrund. Men de tillfrågas om de har barn.

Om prostitutionens kvinnor är så starka och styr verksamheten, varför behövs då männen överhuvudtaget som beskydd och chaufförer?

Bristen på kunskap om makt, kön, sexualitet och genus syns också klart i påföljderna. Den man som åtalas ensam får mildare påföljd än den kvinna som är åtalad som får det strängare straffet. Den man som är åtalad i samma rättegång som den åtalade kvinnan får dock samma straff. Hade han fått det om han också varit ensam som åtalad man? Troligen inte.

Hur kunde det bli så här? Handlar prostitutionsrelaterad brottslighet framför allt om att ställa kvinnor mot kvinnor och att osynliggöra den manliga makten? Handlar koppleri inte bara om ekonomiserandet av kvinnokroppen, utan också att framför allt om att kvinnor ska straffas för detta ekonomiserande?

Dessa påföljder visar att rätten inte ser hur en kvinna samtidigt kan vara en brottsling och ett offer som är utsatt för samma våld som kvinnor i prostitution men har gjort det hon kan för att slippa våldet. Samma mönster kan ses över hela Europa, det är ofta det enda sättet att slippa prostituera sig -att bli organisatör åt männen, både de som köper och de som säljer. Men hon förutsätts vara den som ska ta stötarna åt båda hållen och alla tre männen som åtalas här skyller på kvinnan – direkt eller indirekt.

”De är inga duvungar”

I prostitutionens skyltfönster får kvinnor göra grovjobbet som ska säkerställa köparens fantasier om den lyckliga horan. Kvinnor måste svara i telefon för sexköparnas skull. Kvinnor köper kläder, smink, diskuterar utseende sinsemellan, fotograferar varandra och lägger ut annonser, och skriver ofta texten för att tillgodose torskarnas behov av information om varan – kvinnokroppen. Allt detta bestraffas kvinnan för. Inte männen som skapar och organiserar ordningen utan kvinnan som gör det hon förutsätts göra för att tillgodose männens behov. På det sättet förskjuts skulden från män till kvinnor och rättsväsendet upprätthåller samma ordning. Dessutom försvarar kvinnorna männen, till och med den åtalade kvinnan försöker skydda den medåtalade mannen, men tvärtom händer aldrig. Kvinnorna skuldbelägger och misstänkliggör också varandra.

Det framstår som samma företeelse som styr i våldtäktsrättegångar där allt fokus fortfarande läggs på offret, hennes beteende och erfarenheter. Inte på förövaren. Instagram-målet i Göteborg visade också detta mönster; manssamhällets normer försvann och flickorna blev ensamma de stora skurkarna.

Männens beteende och handlingar osynliggörs på strukturell nivå i vårt rättsväsende och tydligast och mest internaliserat blir det i prostitution.

Hur kan det bli bättre?

Kunskap om kön och makt är en förutsättning för att förstå problematiken med våld mot kvinnor, som prostitution är en del utav. Det tillhör maktstrukturerna inom det här området att kvinnorna ska skuldbeläggas och ges ansvar för mäns beteende och att männen skuld minimeras.

Dessa kunskapsbrister leder till en mängd motsägelser i både domen men framför allt i rättssalen. Frågeställningar som borde hamna i fokus försvinner. Det blir ytligt, mycket förblir outrett och naturliga följdfrågor ställs inte. Fördomar, okunskap och föreställningar om sexualitet tillåts styra.

Är det möjligt att ett rättsväsende som inte fokuserar på prostitution som våld mot kvinnor överhuvudtaget kan hantera detta brott? Vad händer med inhemsk könshandel, tonårsflickors prostitution, svenska hallickar när all kraft läggs på det som kallas organiserad utländsk brottslighet? Vem tar hand om sexualsadister som Göran Lindberg när allt är inriktad på pengar från polisens sida? Är det endast rumäner, bulgarer och andra utländska hallickar som det är meningen att rättsväsendet ska lagföra med jämna mellanrum? Är vi lurade när vi tror att svenskt rättsväsende tar prostitutionsbekämpning på allvar?

Hur kan svenskt rättsväsende idag bortse ifrån våldet som är så närvarande i prostitutionen, sexköparnas, prostitutionsförövarnas, våld och normaliseringen till det?

Har vi kommit längre än 1970-talets prostitutionshärva där ”kunderna” kallades 1, 2, 3 och kvinnorna var de som hängdes ut. Där hallicken var en kvinna och männens skuld osynliggjordes.

Vi verkar stå kvar och stampa på samma ställe i rättsväsendet år efter år, decennium efter decennium. Sedan undrar vi varför det inte blir bättre trots vår lagstiftning och förbudet av köp av sexuella tjänster. Vi ser inte paradoxen framför våra ögon; att rättsväsendet kallar det tjänster och gör om kvinnors kroppar till ekonomi i en brottslighet där de bara blir vittnen till sina egna kroppars försäljning. Det våld de upplever får de inte ens prata med någon om. De bara skickas vidare ut i Europas sexhandel.

Vi måste börja fokusera på våldet från männen som köper och att de begår ett brott mot person. De ska stå lika mycket i fokus som rumäner och bulgarer.

Kvinnorna måste få veta sina rättigheter, behandlas med respekt och få vara de brottsoffer de är, med kunniga och engagerade målsägandebiträden och det även om de inte är närvarande själva.

Ta bort koppleribrottet, ersätt det med ett brott mot person, ge kvinnorna skadestånd från sexköparen, prostitutionsförövaren. De utövar ett grovt sexuellt våld mot kvinnor, både mentalt, strukturellt och fysiskt. De som driver fram kvinnohandel med sin självpåtagna rätt att använda kvinnors kroppar, måste straffas mer än att betala en ordningsbot till staten. Domare, åklagare och polis måste utbildas i att prostitution är våld mot kvinnor och hur det visar sig.

Låt det bli ett slut på prostitution som ett brott utan brottsoffer och på tystnadskulturen som råder om det ständigt närvarande våldet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s