Avslöjandet av #Kvinnoregistret synliggjorde att polis demoniserar och lägger skuld på våldsutsatta kvinnor medan männen som slår möts av förståelse. I det här inlägget kommer vi att visa på andra konsekvenser av polisens kvinnosyn som att vad de väljer att utreda respektive inte att utreda kanske inte främst beror på resursbrist utan på deras attityder och värderingar till olika brott.

Inlägget gör inte anspråk på att vara heltäckande i något avseende utan väljer ett antal exempel som schematiskt ska visa på företeelser där polisens prioritering, brist på kunskap och engagemang, ointresse och dåliga kvinnosyn styr deras verksamhet och ger återverkningar inom olika områden.

Kvinnor i våldsamma situationer och polisens undermåliga partiska utredningar

Inlägget Våld mot kvinnor och Polis-TV visade på en struktur där ingripande polis genomgående problematiserar kvinnor som ringt in om misshandel. Den inblandade mannen möttes däremot av mer förståelse och ibland gav polispatrullen t.o.m. mannens utsagor tolkningsföreträde. I utredningar (och senare i fällande domar) där en kvinna som använt våld mot en man synliggörs stora brister i polisens arbete.

De polispatruller som kommer först till platsen kan då gripa den ”våldsamma” kvinnan och förhöra mannen. Därefter utreds kvinnan för misshandel eller för dråp/mordförsök. De poliser, som genomför dessa utredningar dvs sköter förhör, dokumenterar etc, har uppenbara problem att se till kontexten där våldet uppstått, varför kvinnan tagit till våld och vad som föregått hennes våld. Mannens utsagor problematiseras heller inte medan kvinnan ses som skyldig ganska omgående. Det förekommer ganska ofta att mannen demoniserar kvinnan. De uppvisar alltså i samma mönster som polisen själva gör. Det gör att opartiskheten i dessa utredningar kan ifrågasättas.

Att mannen kan ha hämtats vid tidigare tillfällen för våld mot kvinnan eller att kvinnan vid gripandet visar skador, beaktas inte i utredningarna. Det går att utläsa i förundersökningar att relationen är problematisk och att mannan varit våldsam mot kvinnan innan och/eller vid det aktuella tillfället utsatt kvinnan för våld, ibland livshotande våld. Att kvinnor har rätt att freda sig själva, sin säkerhet eller sitt liv beaktas inte i utredningarna. En kvinna som upplevt att det finns  en överhängande risk för livsfarligt våld från mannen och själv tillgriper våld hinner inte tänka efter hur hon enligt rättsväsendet bör bete sig. Trots att det finns en förhistoria av våld ”försvinner” den i utredningar liksom kontexten som våldet utövas i. Polisen utreder alltså inte mannens våld, eller sätter kvinnans våldsanvändning i relation till kunskap om våld mot kvinnor och att en kvinna inte kan slå sig fri utan måste använda redskap. Om kvinnor kunde använda knytnävar eller hålla fast mannen skulle knappast mäns våld mot kvinnor vara ett globalt problem. Där visar dessa utredningar en inre brist på logik. De tar inte hänsyn till att kvinnor för att freda sig eller sitt liv måste använda andra metoder än våldsamma män gör. Kvinnor tar vad de har tillgängligt i närheten, något redskap eller en kniv, när de fruktar för sitt liv eller sin hälsa.  Där fallerar polis i förståelse för vad nödvärn är för kvinnor och män. Dessutom finns en annan aspekt. För att freda sina ekonomiska intressen anses människor dvs oftast män har rätt att använda våld dvs nödvärn. Vi vill påminna om artikel för några månader sedan där en man slog en tjuv med flaska och det framhölls som positivt i media och polis i artikeln uttalade ingenting om övervåld. Skillnaden mot hur kvinnor i nära relation behandlas i utredningar är frapperande. En kvinna som fredat sitt liv på samma sätt hade inte blivit hjälte i media och polisen hade med all säkerhet utrett henne för mordförsök/misshandel. Det gäller andra strukturella regler när kvinnor fredar sig mot våldsamma män. Då hamnar frågan om nödvärn i skymundan. Polisen kan dock säga att de själva övertar en kvinnans nödvärn (vid en skjutning av våldsam man) men att utreda just detta dvs kvinnors egna nödvärnsrätt förefaller inte aktuellt.

Nedan följer några exempel från utredningar där kvinnor utreds för våld mot män.

Expl 1.
Polis underlåter att undersöka en kvinnas skador där en man påstår att kvinnan slagit honom. Kvinnan har enligt uppgifter i domen en sjukdom som gör henne trött. Trots det tar inte polis som kommer till platsen eller  i utredningen hänsyn till det. Mannens uppgifter tas som mer vederhäftiga och ”sanna”. Polis ber t ex en vän till den misstänkte att fotografera vid ett tillfälle, som en del i utredningen. Det är varken professionellt eller opartiskt. Polis vittnar även i rättssalen. Kvinnan döms, trots dessa brister och att hennes skador inte beaktats, till misshandel.

Ur domen:

Vidare har polismannen X i en promemoria den 26 oktober 2014 skrivit att kvinnan i förhör visade att hon har skador. X skriver att kvinnan har flera blåmärken på kroppen. Blåmärke på höger underarms utsida, vänster underarm och överarm, vänster skulderblad, höger ben utsida vid knät och vänster ben utsida vid knät och flera på höger bröst. Kvinnans skador har inte läkarundersökts.

Expl 2.
En kvinna döms för misshandel med kniv. I utredningen framkommer att mannen utsatt kvinnan för ett utdraget strypningsförsök, enligt mannens utsaga för att lugna henne. Hon flyr ut men blir indragen igen. Då flyr hon till köket och tar en kniv som försvar. Trots att mannen alltså själv berättat om strypningsförsöket och att han förföljt henne utreds inte mannen för försök till dråp/mord eller ens för misshandel. Poliser vittnar mot kvinnan i rättssalen och hon döms. Polis godtar mannens utsaga om att strypningsförsök är ett sätt att ”lugna” kvinnor.

Expl 3.
I ärendet har mannen hämtats tidigare av polis då han misshandlat kvinnan, vittnen talar om hans dåliga kvinnosyn och hur mannen undviker att slå kvinnan då andra män är närvarande, hur han manipulerar henne och i utredningen framkommer omfattande skador på kvinnan. Kvinnan har använt en kniv, som hon anser, i nödvärn. Våldet hon utsattes för vid detta tillfälle sätts i utredningen inte i samma kontext som det tidigare utövade våldet. Mannen blir i polisens ögon ett brottsoffer och de utredde kvinnan för mordförsök. Kvinna döms sedan för misshandel och får betala skadestånd till mannen.

Mannen dömdes däremot i samma rättsprocess för för trafikbrott – grov olovlig körning och i utredningen står:

Grov vårdslöshet i trafik; genom att den misstänkte framfört fordon AAAOOO  i höghastighet och gjort farliga omkörningar med uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Att en våldsam man skulle visa likgiltighet för kvinnans liv och hälsa förekommer, så vitt vi sett, aldrig i någon utredning rör våld mot kvinnor. Tvärtom så tycks polis, som visas i tidigare inlägg, snarare misstänkliggöra kvinnan som utsätts. Att köra berusad tar polis allvarligt på, vilket är helt rätt, men varför inte när kvinnor misshandlas och tvingas freda sig?

Exemplen 1-3 är endast några fall där polis inte utreder förutsättningslöst och inte sätter våldet i ett sammanhang och i en kontext. Istället för att se att kvinnor precis som poliser måste ha rätt att freda sig mot mäns våld och t.o.m. dödligt våld, väljer polis att demonisera kvinnor i dessa situationer och männens utsagor ifrågasätts inte. Förutom att polis har dålig kunskap om mäns våld mot kvinnor så kan en fråga sig hur mycket polisens egna sympatier för män som berättar om hur kvinnor attackerat dem, påverkar utredningen. Den frågan väcker oro och är en dåligt uppmärksammad sida av värderingarna som synliggjordes i #Kvinnoregistret – att våldsamma män är offer för kvinnor som anses labila och psykiskt sjuka.

Undermålig utredning – polisers fingrar i våldtäktsmål

I ett fall där en man utreddes för ett flertal hotfulla trakasserier och en våldtäkt, går det inte att utläsa trots det upprepande mönstret, att polisen har utrett ett modus operandi dvs ett beteendemönster hos den misstänkte. Utredningen är märkligt dåligt skött och bland annat får en ung kvinna på 18 år titta på en polismans fingrar för att se om de liknar gärningsmannen. Det används sedan i domen för att fria den misstänkte. Ur domen:

Polis XX har uppgett att brottsoffret vid polisförhör sagt att gärningsmannens fingrar var grövre än polis XX:s fingrar som uppskattade sig ha relativ normal storlek på sina fingrar. Annat har inte framkommit än att misstänkt gärningsman YY har tämligen slanka fingrar.

Ovanstående är ett exempel på hur en undermålig polisutredning leder till att hovrätten väljer att fria den misstänkte från ett så allvarligt brott som våldtäkt (Domen är problematisk ur flera avseenden, bl a är den slarvig rörande viktiga datum.) Att en ung flicka/kvinna som utsatts för ett övergrepp inte exakt kan ange fingrarna på den misstänkte är inget konstigt och ska inte tillmätas så stor betydelse varken i utredningen eller senare i rättssalen. Polisens undermålighet fortplantar sig alltså till domstolen – en företeelse som inte är ovanlig.

Bristande ”resurser” angående barnpornografibrott leder till att gärningsmän hjälps

Det finns anledning att uppmärksamma att polis vid anmälningar om barnpornografi inte prioriterar dessa brott mot barn. Vi vill påminna om allvaret i barnpornografibrott och att de som konsumerar också ser till att övergreppen fortsätter. Att polis nedprioriterar dessa brott visar snarare att synen på filmade sexualbrott på barn inte anses prioriterat.

Exemplen är många där förövare gått fria eller fått mildrad påföljd för att polisen har dragit ut på utredningen. T ex fick en man endast dagsböter (!) för barnpornografibrott p g a att polisen inte enligt egen utsaga hunnit med utredningen. Ett annat exempel är läkaren som började utredas för barnpornografibrott i juli 2011, en utredning som slutfördes först juni 2013. Ärendet tog alltså två år. Polisen meddelade, trots att det är möjligt, inte sjukhuset om att läkaren misstänktes för brottet. Först när media tog kontakt med sjukhuset fick de vetskap om brottsmisstankarna och läkaren stängdes av. Läkaren fick endast strafföreläggande för barnpornografibrott! Troligt mildrades även där påföljden beroende på polisens långa utredningstid. Det finns även exempel på att polis har bett den misstänkte att själv inkomma med sin dator för undersökning.

Vi påstår att det mot bakgrund av hur polisen behandlar våld mot kvinnor och flickor, inte i första handlar om resurser eller kunskap utan att det är brott som nedvärderas och som avspeglar polisens kvinnosyn. Det finns ett genusperspektiv på barnpornografibrott och oviljan att utreda dessa brott ska ses i den kontext som inläggen Polisens #kvinnosyn Del 1-7 visar på.

Polis fokuserar på kvinnors brott och inte på nazisters brott mot antirasister/feminister

En krönikör skriver i Metro 16 mars 2015 och pekar på ett antal olika händelser när polis har grovt fallerat i att utreda brott begångna av nazister: Polisens inkompetens är ovärdig

Ur krönikan:

“Ha ha, vi kommer alltid undan”, skrev en nazist till A H på Facebook. Han hade blivit anfallen av den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) på torget i Uppsala i augusti 2013. När utredningen lades ner ett halvår senare blev han hånad av dem.

Vänsterpolitikern D R blev attackerad med en glasflaska i huvudet av en person från SMR i Ludvika 2012. Då tog det hela två år för åklagare och Ludvikapolisen att väcka åtal och förhöra personer som var där.

Även händelserna i Kärrtorp, där nazister angrep en antirasistisk folksamling, speglar dels hur polis bortprioriterade dessa människors säkerhet dels hur de skötte utredningarna mot de skyldiga där.

I Malmö på Internationella kvinnodagen (2014) blev några av deltagarna attackerade av misstänkta nazister. Den skyldige har ännu inte gripits trots att polisen förhörde honom på platsen. (Artikeln ligger inte ute på nätet men publicerades i Metro 24 feb 2015 ”Jag har fått lära mig allt på nytt”).

Ett fall där polisen däremot handlade ”resolut” är då Nora utreddes för misshandel. Vi har alla hört radiodokumentären om den fastspända flickan, om Nora som växte upp med en misshandlande far och utsattes för en våldtäkt som 14-åring, som polisen lade ner. Hon blev senare placerad på ett HVB-hem och hon utsattes för våldsamma män bland annat polischef Göran Lindberg. Utredningen om den våldtäkten lades också ner. Först när en journalist började granska Noras fall, ledde det till gripandet av Lindberg. Nora vittnade i rätten trots att hon inte mådde bra. Senare försökte hon ta livet av sig genom att ta en burk med tabletter från HVB-hemmets utrymme. Handgemäng uppstod med en skötare och Nora stängde in sig med burken. Polisen kallades till platsen. Trots att det handlade om en mycket skör tonårig kvinna, gick polisen in med dragna vapen till henne. Trots att skötaren inte ville anmäla Nora valde polisen själva att utreda misshandeln. Nora åtalades och dömdes. Polisen hade lagt ner två våldtäkter och sexköpare eftersöktes inte men de valde att utreda Nora för brott. Då saknades varken resurser, vilja eller engagemang hos polisen.

Polisen anmäler sällan brott begångna mot flickor och kvinnor men de väljer alltså att själva initiera en brottsutredning t.o.m. mot en ung kvinna som utsatts för grovt våld av en polischef.  Det går att dra paralleller till falsk tillvitelsefallen där flickor och kvinnor anmälts av polis själva, se inlägg Utredningar om falsk tillvitelse. Då har de alltid resurser. Att polis utredde Nora trots det hon varit med om (eller kanske just därför?) trots att skötaren inte ville det, visar hur polis gärna utreder brott mot kvinnor och framför allt utsatta flickor. Ytterligare en utsatt flicka som polisen valde att starta en utredning mot är fallet med flickan som groomats av en 40-årig pedofil. Hon greps och utreddes för innehav av barnpornografi. Flickan hade från 12 års ålder varit utsatt för grooming av pedofilen och som ett led i hans manipulation fått barnpornografi skickat till sig. Även i det fallet hade polisen ”tillräckliga resurser”. Se artikel Utsatt flicka dömdes för barnporr

Här vi vill också ta upp ytterligare ett märkligt fall där polis valde att anmäla en kvinna. Kvinnans make ringde till polis för att få hjälp med att köra kvinnan till sjukhus eftersom hon inte mådde psykiskt bra. Kvinnan hade förlorat vårdnaden om sina barn och hade samma dag vittnat i en rättegång till stöd för en kvinna som hade misshandlats. När polisen kommer dit ser de kvinnan komma ut med en yxa. Kvinnan är inte kontaktbar och förstår inte polisens order och de drar vapen mot henne. (I rätten vittnar de om att de var beredda att skjuta henne.) Maken kastar sig då emellan polisen och kvinnan för att förhindra att hon blir skjuten och tar yxan från henne. När polis för henne till polisbilen hänger hon med kroppen. Trots att maken inte upplevde ett hot från kvinnan, utan tvärtom räddade henne från att bli skjuten, utreds kvinnan av polis för hot mot maken. Mannen vidhåller i rätten att kvinnan var förvirrad och att han inte upplevde hot men kvinnan döms (!). Hon döms också för våldsamt motstånd eftersom hon hängde med kroppen vid gripandet.

Vi påstår att polisen inte saknar resurser. Det visar ovanstående fall liksom inlägget i övrigt och tidigare inlägg. Det är inte resursbrist som är problemet. Det handlar snarare om var de själva vill lägga sina resurser och det förefaller ofta finnas en vilja att utreda kvinnor och flickor snarare än att utreda våldsamma män.

Kanske är en förklaring att det så ofta förekommer män i utredningarna att polisen snarare sänker ribban för när en kvinna ska kunna utredas. Ett annat alternativ till detta agerande är att poliser inte har ett genus- eller ett könsmaktsperspektiv. Att mäns våld mot kvinnor inte är lika viktigt men att kvinnors våld blir det.

Polisen underhåller inställningen att våld är manligt

I det sammanhanget är det värt att påminna om polisens improviserade presskonferens efter dödsskjutningen vid Vårväderstorget i Göteborg nyligen. Polisområdeschefen för västra regionen Klas Friberg, sa då att de skyldiga är ett gäng och att det är män som tänker brott 24 timmar per dygn:

Polisen förklarar skjutningen som gängkriminalitet och att de skyldiga tänker brott 24 timmar per dygn:  http://www.metro.se/nyheter/dampad-stamning-efter-skottdramat/Hdzocs!ZFE9kSuq9UNzAjlVXXnjVA/

Förutom att uttalandet syftar till en ytterligare stigmatisering och till att skapa klyftor i ett samhälle, så finns anledning att ifrågasätta vad polisen egentligen menar.  Tänker dessa män verkligen ”brott”? Är det inte makt och kontroll det handlar om? Kan det vara så att polis inte själva förstår problematiken de förutsätts förhindra? Låt oss titta lite närmare på uttalandet av Klas Friberg (som tidigare var länspolismästare/biträdande länspolismästare och som citeras i inlägget om Kritik mot våldtäktsutredningar) och vad det sänder ut.

Dagen efter skjutningen på Vårväderstorget skjuts en kvinna av en man i ett fall som rör våld mot kvinnor. Klas Friberg gick inte ut då och problematiserade att män som utövar våld mot kvinnor tänker våld 24 timmar om dygnet. Män som utövar våld mot kvinnor i en relation (eller som stalkar kvinnor som separerat från dem) tänker makt och kontroll över kvinnor och det finns ständigt närvarande.  Vad är det för skillnad på de gäng-kriminellas upptagenhet vid våld och på det som våldsamma män visar? Kan Klas Friberg förklara det? Vi påstår att den attityd som polisområde Väst visar avspeglar här är snarare är att de inte prioriterar våld mot kvinnor – det är inte ”riktigt” våld.  Den attityden finns bland ledare och krigsherrar över hela världen. Kvinnor ses som undantag och våldet mot dem förminskas. Våldet är en mellanmanlig företeelse. På det sättet förmedlar polisen indirekt att uppfattningen att våld och manlighet hör ihop. Kvinnor befinner sig utanför denna sfär.

Resolution 1325 betonar vikten av att kvinnor som berörs av konflikter också deltar i lösningen av dem

Kanske skulle Klas Friberg läsa på om resolution 1325 om att involvera kvinnor i freds- och säkerhetsarbete och att skapa ett samhälle utan normen att våld är en mellanmanlig normalitet. För att skapa trygghet behövs kvinnors engagemang och röster och inställningen att om en kvinna skjuts ska det ses som lika allvarligt som att en man skjuts. Det är samma våld.

Polisen bekämpar ”prostitution” genom att gå till massagesalonger

Ett antal tillfällen har rubriker skapats i media om att polisen har slagit till mot koppleriverksamhet. Det har uppdagats  genom att polismän går till lokaler och noterar om de erbjuds ”happy endings”. Får de dessa erbjudanden leder det oftast till att polis utreder kvinnorna. Den här ”metoden” att utreda prostitutionsrelaterad brottslighet genom att kvinnor skuldbeläggs istället för de män som underhåller kvinnohandel visar polisers attityd till prostitution. Sexköparen är helt osynliggjord och kvinnor fotograferas och ”maskas” på bild ut till media. Det är motsatsen till vad lagen om förbud för sexköp avser att åstadkomma. Den vill synliggöra det ojämlika maktutövandet mellan (oftast) kvinnan och sexköparen/mannen. Men istället väljer polisen, när de går på massagesalong, att göra tvärtom. Sexköparen lämnas i fred och kan fortsätta. De signaler som sänds ut är sexköparen inte behöver oroa sig för att fortsätta utnyttja kvinnorna – han beskyddas. Istället straffas kvinnorna. Detta är också en variant på #kvinnoregistret.

Polisens inställning till brottslighet mot kvinnor och flickor på nätet – uteblivna webcamshower

Senaste tiden har flera stora groominghärvor utretts och där rättsprocesser avlutats/pågår, där ett stort antal flickor, ibland så unga som 9 år, är brottsoffer. Ändå hittas inte alla.

Att flickor utsätts på nätet är inget nytt problem. Redan 2007 kom en rapport från Brå som visade att varannan 15-årig flicka kontaktats på internet i sexuellt syfte av någon de tror eller vet är vuxen.

https://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/apropa/2007-07-01-internet—en-falsk-kansla-av-trygghet.html

Från länken: Främst är det alltså flickor som kontaktas av män, vilket gör fenomenet till ett könsmaktsrelaterat brott.

Utredaren på Brå säger följande.

— Man kan säga att det påverkar flickors möjligheter att kunna använda den virtuella delen av samhället utan att bli ofredade, mer än det gör för pojkar. Det är ungefär som när man pratar om våld och sexualbrott mot kvinnor, att det påverkar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet på ett helt annat sätt än männens. Det är ett stort hinder mot jämställdheten.

Det är alltså en utbredd brottslighet och allvarlig eftersom det påverkar flickors liv. Rapporten kom för 8 år sedan. Ändå verkar polis inte ännu, dock med några strålande undantag, ta den här brottsligheten på allvar.

Mer i ämnet: Ny statistik visar också att anmälningar om brott mot barn, flickor, ökar.

Anmälningarna om barn som utnyttjats för sexuell posering har mångdubblats de senaste åren. Även om det är så att det kan förklaras med större medvetenhet spelar det faktiskt ingen roll. Det är dessutom så att det sannolikt är som med alla sexualbrott  – ett stort mörkertal.

2010: 213
2011: 206
2012: 758
2013: 637
2014: 1400
Källa: Brottsförebyggande rådet (statistiken för 2014 är preliminär)

(Se också: Tonårstjejerna utsätts värst, varannan tonårstjej kränkt på nätet.)

På olika sätt synliggörs att det rör sig om en allvarlig brottslighet. Men ändå visas gång på gång ointresset från polis som ett genomgående mönster. Några exempel:

Expl 1
Flickor blev utsatta för sexistiska inlägg på Facebook. Värmlandspolisen gjorde ingenting.
http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/751687-tonarsflickor-uthangda-pa-facebook

Expl 2
Ida 12 år fick erbjudande om modelljobb nu vill mamman varna andra. Mamman polisanmälde men polisen svarade att de inte kan göra något.  Mamman gick istället själv ut och varnade andra.
http://www.metro.se/nyheter/ida-12-fick-erbjudande-om-modelljobb-nu-vill-mamman-varna-andra/EVHnls!icNOFD7FsRCI/

För att skydda flickor som lockas av detta, flickor som bara är barn, krävs alltså att de har en vuxen som hjälper dem. De individer som är mer utsatta och söker bekräftelse kan råka illa ut och lockas in i värre sammanhang. Borde inte ett samhälle och den polisiära myndigheten skydda de allra mest utsatta? Om de inte anser att de kan det, borde det inte finnas ett intresse att gå vidare med detta? Och att då visa ett intresse? I polisen uppdrag ingår att skapa trygghet och förhindra brott. Det ingår också att informera. I det här fallet verkar inte polisen brytt sig om att fullgöra något utav dessa uppdrag.

Expl 3
Tova hotades på nätet i tre år. Hon polisanmälde tre gånger men polisen la ner samtliga utredningar.
http://www.expressen.se/gt/tova-17-hotades-till-livet-pa-natet–i-tre-ar/

Eftersom problematiken är allvarlig och utbredd borde det numera finnas ett stort intresse från polis vid varje påstötning från vuxna eller från barn själva, att reagera och att informera via olika kanaler t ex via sociala medier. Men det är ganska tyst. Det är inte ett prioriterat brott.

Polisen går däremot gärna ut och varnar för ficktjuvar och vill ha tips. De informerar om inbrott bland annat genom stora insatser som operation kofot och genom mobila enheter direkt till allmänheten. Varför gör inte polisen detsamma med våldsbrotten mot flickor och kvinnor? Eller mot sexköp? Eller mot grooming? Beror det på ointresse och brist på engagemang för brott mot kvinnor och flickor? Är det endast när brott även drabbar män och ekonomi som polis intresserar sig dvs sådana brott som de i praktiken själva kan råka ut för?  Jämför med utsagor i inlägget om Våld mot kvinnor och Polis-TV där poliser reagerar mot brott de själva varit utsatta för och kan ”förstå”.  Där stölder är kränkande men våld mot kvinnor anses vara ”relationstjafs”.

Trots att inbrott anmäls i stor uträckning och mörkertalet är litet enligt BRÅ och att misshandel av kvinnor i relation och våldtäkt med mörkertalet är betydligt fler (Jämförelsetal: 2012 Inbrott – 21000. Kvinnomisshandel – 27 000 med mörkertal ca 100 000. Våldtäkt – 6 000 med mörkertal ca 60 000) talar inte polis om att våldtäkt och våld mot kvinnor, liksom grooming är mängdbrott. Varför? Vi anser att det beror på värderingar och kvinnosyn.

Det synliggörs i en artikel från så sent som 4 januari 2013  i Metro där polisen säger att de nu ska satsa på nätbrottslighet. Ur artikeln Polisen siktar in sig på nätbrottslingar :

Mörkertalet kring brott på nätet är stort, inte minst då många som utsätts drar sig för att polisanmäla. Det handlar inte minst om varor och tjänster som klassas som ”ljusskygga”.

Polisen Anders Ahlqvist, IT-brottsexperten vid Rikskrim nuvarande NOA, uttalar då följande:

– Det kan till exempel handla om någon som betalt för en webcamshow men aldrig fått den. Risken att denna person går till polisen är inte så stor, säger Ahlqvist

Polisen Anders Ahlqvist väljer alltså att exemplifiera nätbrottslighet med att män som beställer nakenshower med kvinnor (och flickor?) inte får det. Vi upprepar det, för det är så anmärkningsvärt, att polisen som ska utbilda andra poliser i nätbrottslighet anser att uteblivna webcamshower är ett stort problem på nätet för att det är ”ljusskyggt”.

Vi anser att polisens attityd till nätbrott, grooming, näthot mot kvinnor/flickor avspeglar polisens attityd till våldtäktsbrottet, till sexköp och till våld mot kvinnor. Samma inställning och värderingar går igen vare sig det är nätet eller utanför.  Det går också att se att polisen gärna utreder och själva anmäler misstanke om brott där kvinnor och flickor är misstänkta, som i falsk tillvitelsefallen och det gäller även rörande brott på nätet. Inställningen till nätbrott avspeglar inställningen till brott i övrigt.

Det behövs en Ny Myndighet Nu

SÄPO anger i en intervju att de försöker undersöka värderingar hos dem som återvänder från krigshärdar. Observera ordet ”värderingar”.  Något liknande resonemang om värderingar hos våldsamma (inklusive våldtäktsmän) män hörs aldrig polis uttala. Då är det mantrat ”ord mot ord” som hänvisas till och våldtäktsmyter tillåts styra liksom att kvinnor är de som demoniseras – inte de våldsamma männen.

De olika områden som redogjorts för ovan visar på ett mönster hos polis där brott mot kvinnor och flickor negligeras eller förminskas, där kontexter bortses ifrån, där könsmakt och en patriarkal struktur inte ses som orsaker till våld mot kvinnor och där våld blir en mellanmanlig företeelse. Det blir mer och mer uppenbart att det behövs en Ny Myndighet Nu. Problemen hos svensk polis, och rättsväsendet i övrigt, är för stora och genomgående för att bortses ifrån. Polisen klarar inte och har inte intresse eller vilja att utreda och hantera det strukturella våldet mot kvinnor och flickor i samhället.