I avslöjandet om #Kvinnoregistret framkom att poliser fört register, inte över våldsamma män, utan över de kvinnor som var utsatta för brott. Det är illa nog att lägga skulden för mäns våld på kvinnor men ännu värre är de kränkande och djupt kvinnoförnedrande omdömen som polismännen skrev i excellfilerna om kvinnorna.  Tyvärr är det här beteendet, att skuldbelägga våldsutsatta kvinnor och att skuldavskriva våldsamma män inte något unikt utan del av en större struktur hos polisen vilket vi visat våra 10 inlägg om Polisens #kvinnosyn.

Ingen har för övrigt ännu tagit ansvar för #kvinnoregistret. Polisens åklagare har friat polisen. Datainspektionens kritik överklagades av Polismyndigheten, ett överklagande där det framkommer att polisen inte erkänner att de gjort något fel och inte vill bli skyldiga att betala skadestånd till de kanske 1000-tals kvinnor som fanns i registret.

Det här inlägget kommer vi spinna vidare på den här djupa problematiken hos polisen men som även finns hos våra domstolar. Dock är det så att polisen har mest makt att välja vad som ska utredas/prioriteras, åklagaren har minimal påverkan i praktiken så när fallet kommer till domstol, med domare som också alltför ofta styrs av en ålderdomlig och unken kvinnosyn, så döms kvinnor till ansvar väldigt lätt. Det är frapperande att jämföra med hur lätt misstänkta män kommer undan ansvar i både fall av våld mot kvinnor och i våldtäktsfall. Kvinnor slipper inte undan så ”lätt”.  Tvärtom. Fru Justitias vågskålar väger inte lika för könen.

Vi har i vårt twittrande en längre tid försökt att uppmärksamma att kvinnor som utsätts för våld i relation dels får våldet de utsätts för förminskat (Se Polis och media) men också när de tvingas försvara sig, blir de som pekas ut som primärt våldsamma.

Skyddar polis våldsutsatta kvinnor?

I blogginlägget om Våld mot kvinnor och PolisTV synliggörs i ingripande efter ingripande hur polis känner sympati för den våldsutövande mannen, (”det är tragiskt för honom”, ”vi känner sympati för honom” etc). Polis verkar också ointresserad av hur kvinnan mår och hur hon ska skyddas i den akuta situationen eller om hur kvinnan framöver ska slippa utsättas för våld. Istället för att det som borde vara en mänsklig rättighet, att inte utsättas för något våld, så resonerar poliserna vid flera tillfällen att de vet att de med stor sannolikhet kommer återkomma till samma situation dvs där samma man utsätter samma kvinna för våld. Inget verkar dock göras för att förhindra våldets upprepning.

Det verkar alltså svårt för en våldsutsatt kvinna att få hjälp av den myndighet som ska förebygga brott och skydda medborgarna från våld.

Vad återstår då att göra för en kvinna som utsätts för våld?  Ett alternativ är naturligtvis att skydda sin kropp och i värsta fall sitt liv. När kvinnan väl är död, ihjälslagen, strypt eller knivstucken, är det ju försent. Ändå händer det gång på gång.  Men en död kvinna finns det väl acceptans för?  Eftersom ingen egentligen gör något åt det? Men en kvinna som försvarar sig med våld mot en våldsam man finns det nästan ingen acceptans för. Den kvinnan blir ”ond” och ”farlig”. Hon kommer att demoniseras i medias rubriker och i polisens utredningar. Det ser vi gång på gång.

Omvända fall – en kvinna som utsätts för våld av man/män och försvarar sig blir utredd och dömd

I det här inlägget kommer vi visa på ett antal rättsfall där polis, istället för att se att det handlar om en våldsutsatt kvinna som värjer sin kropp och/eller sitt liv, väljer att utreda henne för brott. Det är också intressant att då se hur brottsrubriceringen med närmast förutsägbar tydlighet blir strängare för kvinnor än för män som utsätter kvinnor för våld. Det ligger så att säga i sakens natur eftersom kvinnor som använder våld, även om det är i självförsvar, bryter mot könsnormerna. Polisen är väldigt styrda av ett könskonservativ tänkande. Feminismens analyser och en vilja till att se strukturellt på våldet är inget som har vunnit terräng hos svensk polis, trots att vi nu skriver 2016.

I boken, som alla 16-åringar i Sverige fått, ”Alla borde vara feminister” nämns att alla kvinnor bär på en skuld. Det är sant och det är denna internaliserade grundmurade skuld på kvinnor som gäller även rörande hur kvinnor behandlas av rättsväsendet och att mäns våld ursäktas på ett annat sätt vid våldsanvändning eftersom samhället har vant sig vid det.

Män som slår ger kvinnor skulden

Forskning från Lunds universitet av Susanne  Boëthius  visar att Män ger kvinnor skulden för misshandel

Från artikeln

”Männen angav att kvinnan provocerar och själv är våldsam”

I ett tidigare inlägg om Polismäns brott mot kvinnor och flickor anges att (just) hos polismän är våld mot kvinnor det vanligaste brottet. Det gäller inte icke-poliser – men det gäller poliser. Därför är det extra olyckligt att just denna myndighet ska vara den som utreder våld mot kvinnor. Det är ingen bra idé. Det har vi varit inne på förut.

Att polismän är mer våldsamma mot kvinnor än andra män liksom att poliser verkar i en maskulin kontext är två faktorer som en ständigt bör ha i åtanke när en ska förstå varför poliser inte tar våld mot kvinnor på det allvar de borde. Från olika utredare och myndigheter presenteras utredning efter utredning om våld mot kvinnor, vi hör och läser om uttalande efter uttalande från ansvariga chefer och från politikerhåll att våld mot kvinnor ska bekämpas – men inget händer.

Parallellerna till utredningar om våldtäkt är tydliga liksom till det faktum att poliser skuldbelägger utsatta kvinnor och flickor som anmäler sexualbrott. Att just de speciellt utsatta tjejerna är de som anses ”ljuga” har vi skrivit om i inlägget om Utredningar om falsk tillvitelse.

Våldet mot kvinnor är mångfacetterat men det tycks inte som om polisen är intresserade av att lära sig eller att utmana sina värderingar och att lägga ansvaret där det här hemma – hos männen. År efter år går men #ingetharhänt Det är kvinnorna som skuldbeläggs oavsett om det rör sig om sexuellt våld och/eller annat våld.

Fall 1 – 10

Vi kommer att gå igenom 10 sk omvända fall – där en våldsutsatt kvinna har utretts för misshandel eller mord.

De omvända fallen är oerhört viktiga för att förstå rättsväsendet men det verkar vara ett känsligt ämne av någon anledning.  (Precis som falsk tillvitelsefallen för övrigt.) Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma att kvinnor skuldbeläggs inte bara när män slår kvinnor utan även när våldsamma män anmäler kvinnor eller där polisen själva anmäler kvinnor eller uppmanar våldsamma män att anmäla dem.
De 10 omvända utredningarna/domarna visar hur det kan se ut. De rättsfall som tas upp kan betraktas som ett urval. Det finns fler som vi vet om och det finns sannolikt många fler som vi inte känner till. Det finns även omvända rättsfall tex inom prostitutionsbrottslighet, där en kvinna i prostitution anses skyldig, eller rörande rån och liknande där mannen/männen skyller på kvinnan.

Rättsfallen i inlägget rör allt från krogvåld till långvarigt systematiskt våld där kvinnan misshandlats under lång tid och ofta även anmält mannen utan att någon hänt.

Fall 1. Strypdomen (visst långvarigt våld)

I strypdomsfallet handlar det om en kvinna och en man som båda har en brokig bakgrund. De har ett ”till-och-från”- förhållande som präglas av, som det står i domen, ”starka känslor”. Kvinnan har en psykisk problematik med ångest och har haft ett självskadebeteende.
Den aktuella kvällen när händelsen inträffade beskrivs givetvis på olika sätt av kvinnan och mannen. Det finns ett förlopp där kvinnan hamnar på ett badrumsgolv och där mannen försöker strypa henne. I rätten erkänner mannen att han tagit tag med sin arm om kvinnans hals. Ur domen:

 X har uppgett att han gjorde detta för att lugna Y eftersom han visste hur våldsam hon kunde bli. Han har tillagt att han klämde åt med sin arm men hela tiden hade ögonkontakt med henne och släppte efter ibland. Han har även uppgett att han lade sitt ben över hennes ben, också för att lugna henne.

Han hävdar alltså att han utför ett mordförsök på en kvinna och håller fast henne – för att lugna henne. Detta problematiseras inte. Mannen utreds/åtalas inte för det här erkända mordförsöket alt den grova misshandeln. (Strypförsök är konstant nedvärderat i svenskt rättsväsende och i samhället eftersom det oftast ”bara” drabbar kvinnor.)  Att mannen inte åtalas är en tydlig signal att strypförsök, t.o.m. erkända sådana, inte anses så allvarligt. Bara om hon dör. Det är värt att ha i åtanke att samma handlingar, under andra omständigheter, skulle anses vara tortyr.
Kvinnan kräks efter strypförsöket och försöker fly men dras in i bostaden av mannen. Hon rusar då ut till köket och tar en kniv till försvar. Mannen kommer efter och påstår att han gör det, trots det utstuderade strypförsöket, för att han är rädd att hon ska skada sig själv. Inte heller det problematiseras,

Kvinnan knivhugger mannen och blir panikslagen över vad hon gjort och kallar på polis trots att mannen inte vill. Troligen är han rädd för att bli gripen för misshandel men polisen som kommer till platsen griper istället kvinnan. I domslutet väljer rätten att kalla det av mannen erkända mordförsöket för att han ”vält” kvinnan på golvet. De anser att hon haft rätt att försvara sig men att våldet innan ”synes ha varit relativt kortvarigt”. Rätten skriver att hennes berusning varit självförvållad och ”att det hot hon upplevt sig utsatt för inte varit så akut att hon kan gå fri från ansvar.”
Kvinnan döms som skyldig till grov misshandel och får påföljden 1 år och 6 mån fängelse. Hon döms dessutom till att betala skadestånd till mannen på 86.000 kr. HR fastställer domen men sänker skadeståndet till 80.000 kr. Kvinnan får alltså fängelse, mannen går fri och får 80.000 kr. Kvinnan överklagade till HD eftersom det är principiellt intressant var rätten till nödvärn ska anses gå. HD gav dock inte prövningstillstånd. Riksåklagaren drev inte fallet.

Den här domen är att betrakta som öppet föraktfull för den rädsla kvinnan kände för mannens kraftfullt utövade våld och att hon hindrades från att fly. Hon fruktade för sitt liv. Det väljer rätten att bortse ifrån liksom det våld mannen utövade. Hon får istället betala till den våldsamme mannen.

Här borde rätten ha ifrågasatt utredningen och visat på dess brister. De borde friat kvinnan och pekat på att mannen erkänt grovt våld mot kvinnan eller ett ev. mordförsök.
Domen är mycket problematisk eftersom den, trots den erkänt våldsamma mannen, skuldbelägger kvinnan tredubbelt; hon är berusad och har försvarat sig och hon är psykiskt sjuk. Vad sänder domen ut om allvaret med våld mot kvinnor och kvinnors rätt att skydda sitt liv?

Fall 2. Nyköpingsdomen (långvarigt våld)

I det här fallet har kvinnan har utsatts för grovt våld under ett antal år innan den aktuella händelsen. Polis har varit inblandad ganska många gånger men inget har hänt. Ingen misshandel har utretts eller lagförts. Mannen har bland annat sparkat henne så att hon fått missfall.
Men ett av de många misshandelsfallen hade nu gått till åtal och mannen väntade på rättegång. (Frågan är vad brottsbenämningen grov kvinnofridskränkning tog vägen.) Den våldsamme mannen skulle ställas inför rätta i januari. Men under tiden befann han sig alltså i hemmet tillsammans med kvinnan /brottsoffret i väntan på tingsrättsförhandlingen. Han var inte frihetsberövad.

En kan fråga sig hur Nyköpingspolisen tänkte skydda kvinnan under den här tiden?

Den aktuella novemberkvällen hade kvinnan misshandlats grovt. Det fanns i princip blod över hela sovrummet. Kvinnan hade vid läkarundersökningen svullnader över en stor del av kroppen, ett flertal hudavskrapningar och ett brott på näsbenet. Hon sa själv senare att hon inte orkade ta mer stryk den kvällen. Vid ett tillfälle när mannen ligger utslagen av sin berusning, förmodligen trött också efter att ha misshandlat kvinnan under flera timmar, tar hon ett strypgrepp på honom och håller kvar i 5-10 minuter.  Hon sa själv att hon inte planerade något mord – bara att få stopp på den grova misshandeln. Det är svårt att inte tro att det fanns en överhängande risk för att hon skulle kunnat ha blivit ihjälslagen den kvällen.

Hon döms till mord och får 10 års fängelse. Rätten skriver att hon inte ”var utsatt för något pågående brottsligt angrepp” då hon ströp mannen.

Hur de kommer fram till detta är ofattbart med tanke på hur det såg ut i lägenheten och med den historia som fanns av våld, där rättsväsendet inte ingripit. Men de väljer att titta på just de sekunder då den våldsamme mannen var passiv och dömer efter det.
Den här domen talar om att en utsatt kvinna har två alternativ, att acceptera att kunna bli ihjälslagen eller att dömas för mord.  Inte dråp, märk väl, utan just mord.  Rätten ansåg inte att det funnits nödvärn trots den stora mängd av kvinnans blod som fanns på brottsplatsen och kvinnans grova skador.
Här har rättsväsendet fallerat grovt från att kunna skydda kvinnan från en våldsam man men mannen kommer aldrig dömas nu. Den långvariga misshandeln förblir alltså icke lagförd. Det är kvinnan som blir dömd för mord.

3. Jennyfallet (långvarigt våld) 

 Jenny (*fingerat namn) lever inte idag. Hon blev bara 42 år.

Det är flera händelser som domen tar upp. Förundersökningen är mycket omfattande.  Men det finns mycket detaljer i utredningen som bör ifrågasättas. Den synes inte ha gått rätt till.

Jenny misshandlas grovt och försvarar sig dels med en kniv vid ett tillfälle och dels är ett grytlock inblandat. Hon hade mycket skador och kröp upp till sin lägenhet enligt en vittnande granne. Hon hämtas med ambulans. Trots att hon har så mycket skador så utreds hon för grov misshandel – eftersom det var en kniv inblandad och mannen fick skärskador i bålen.

Mycket som är märkligt med det här fallet framkommer i utredningen.

Mannen är inneboende hos Jenny och hennes son för tillfället men hon vill ha ut honom. Han har hyrt ut sin lägenhet och verkar helt enkelt snylta på henne och samtidigt som han utsätter henne för våld. Att det är en beräknande man framgår av förhören.
Först vill mannen inte alls anmäla Jenny för misshandel och han vill överhuvudtaget inte bli inblandad. Han vill bara kunna komma in i lägenheten och bo där. Men några timmar senare har han helt ändrat sig enligt den utredande polisen. Varför han plötsligt ändrar sig framgår inte men det är svårt att inte ställa sig frågan om inte den utredande polisen övertalat honom att anmäla Jenny och att just det samtalet inte finns med i förundersökningen.

Sonen är inblandad och vittnar. Han utnyttjas på ett fult sätt av rättsväsendet. Den våldsamme mannen skriver på Facebook och ringer sonen för att uppenbart få honom att stödja hans version av händelserna. Trots att det framkommer i förundersökningen att så varit fallet utreds inte det som ett problem eller ett övergrepp i rättssak. Polisen godtar istället allt som den våldsamme mannen säger oavsett vilka bortförklaringar han anför och trots att han plötsligt inte ”minns” vissa saker, som hans påverkan på Jennys son, eller kommer med utsagor om hur rädd han varit för Jenny. Varför flyttade han då inte hem till sig? Varför tvingade han sig kvar när hon inte vill ha honom där? Han får inga frågor om det i förhören.

I domen från tingsrätten står det t.o.m. att Jenny och hennes son borde ha lämnat lägenheten om mannen var våldsam trots att det var hennes lägenhet. Inget står däremot om att hon borde ha rätt till sitt hem och att mannen borde ha lämnat det hem som inte ens var hans. Det är omvända världen – kvinnor skuldbeläggs alltid för sitt beteende men inte den våldsamme mannen.

Mannen utsagor i domen är fullständigt häpnadsväckande som att han ”domnade iväg” och ”slog Jenny med fyra knytnävsslag för att hon skulle sluta slå honom”. Den utsagan problematiseras inte.
Trots att mannens beteende i trafiken, han åtalas för rattfylleri, anses vara hänsynslöst mot andra människor, dras inga slutsatser om hur han i så fall skulle kunna bete sig även mot kvinnor, detta trots att det finns vittnesmål om att han har en dålig kvinnosyn och är manipulerande.  Rätten skriver om ett tillfälle ”att ingen är mer trovärdig än den andra” och följande om ett misshandelstillfälle:

”Det finns dock inget som talar för att hon inte kunnat lämna bostaden med sin son. Även om Jenny sagt att hon var rädd när ME /mannen/ kom till köket där hon var har hon inte närmare berättat exakt vad hon var rädd för och varför.

Så skriver en svensk tingsrätt 2014 om mäns våld mot kvinnor. Kvinnor måste alltså visa att de är rädda för att bli slagna. Hur kvinnor ska visa det är inte klarlagt. Rätten negligerar härigenom all kunskap mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem.

Jenny döms för ett fall av grov misshandel och två fall av misshandel till fängelse 1 år och sex månader.

Mannen döms för misshandel vid ett tillfälle. Trots att han även döms för två rattfyllerier och ett narkotikabrott får han endast påföljden skyddstillsyn. Jenny ska betala skadestånd till mannen på 28.000 kr. Däremot behöver inte mannen betala för misshandeln mot henne, den som ledde till hon hämtades med ambulans.

Jenny överklagar till HR. Det dröjer länge men fallet kommer inte upp. Till sist framkommer det att Jenny har avlidit.  Hon var inte mer är 42 år så då uppstår frågan varför Jenny dog. Var det en naturlig död, självmord, maskerat självmord eller blev hon ihjälslagen?
Jenny dör alltså som en gärningsman och får inte upprättelse. Hennes minderårige son och hennes andra barn förlorar sin mor.

Vi anser att det här fallet behöver granskas inte minst med tanke på hur partisk polisutredningen är, den fördomsfulla och okunniga domen och för att den våldsutsatta Jenny, 42 år gammal, plötsligt avlider. Det här verkar vara ett mycket problematiskt fall och vi kan bara hoppas att Jenny kan få upprättelse postumt. Det skulle gagna alla våldsutsatta kvinnor som inte får någon hjälp utan istället blir de som skuldbeläggs.

 

Fall 4. Nagelfallet

Två polispatruller kallas till en bostad efter att en man ringt in och bl.a påstått att hans fru har blivit galen och har huggit honom en skruvmejsel. Polisen finner ingen sådan i bostaden.

På rättsintyget som mannen snabbt verkar se till att få, är det flesta skadorna på mannen sådana som tros ha orsakats av en nagel. Det nämns dock en ev liten skada på näsvingen som kan ha gjorts med en skruvmejsel men det framkommer när rättsläkaren vittnar i rätten att han skrev så eftersom polisen beskriver en skruvmejsel i sina dokument trots att de inte hittade någon.
Kvinnan har alltså rivit honom vilket hon vidgår och hävdar att hon gjort det i nödvärn. Kvinnan har omfattande tecken på att ha varit utsatt för våld, hon har blåmärken på ett antal ställen men hennes skador undersöks inte. Som det står i domen ” E:s skador har inte läkarundersökts”.  Det problematiseras inte.

Mannen åker senare till polisen med en skruvmejsel han påstår att han hittade i sin frus byrålåda. Hur trovärdigt kan det anses vara? Kvinnan säger i utredningen att den skruvmejseln har legat i deras sommarstuga och aldrig funnits i bostaden. Det framkommer i domen att kvinnan har en sjukdom, kroniskt trötthetssyndrom, vilket har inneburit slitningar i förhållandet. En del av åtalet ogillas men kvinnan döms till 4 månaders fängelse trots att hennes skador inte dokumenterades. Hon anses inte ha handlat i nödvärn och får i princip denna påföljd för att hon rivit mannen. Inte heller tas det någon hänsyn till hennes sjukdom.  I utredningen framkommer att ingripandepolisen verkade irriterade på henne för att var trött och låg på golvet i sovrummet.

I domen framkommer också att utredande polis bett en vän till mannen att fotografera sådant som ska läggas till utredningen. Detta är förutom att det visar att polisen inte är opartisk, regelvidrigt.  Polisens utredning är även i övrigt under all kritik.
Det är intressant att jämföra fängelsestraffet här på 4 månader för några nagelrivningar med de ofta förekommande villkorliga domarna för mäns som misshandlar kvinnor och de lindriga påföljderna i fall av grov kvinnofridskränkning.

Genomgående i det här fallet godtas alltså mannens berättelse utan ifrågasättande och kvinnan demoniseras all och hon misstros dessutom extra mycket på grund av hennes sjukdom och att hon inte orkar så mycket. Det verkar som all kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och att män som är våldsamma inte medger det och manipulerar, inte nått in i till denna tingsrätt. Kvinnan överklagar inte. Hur ska hon orka det? Domen där hon döms som skyldig för misshandel, trots de odokumenterade skadorna hon hade, står alltså fast.

5. Stekpannefallet ( långvarigt våld)

I det här fallet är det oklart om mannen och kvinnan, som är av ryskt ursprung, är separerade eller inte. I rätten påstås att de fortfarande lever i en relation. Kvinnan verkar vid tillfället bo i en stuga på mannens tomt. Den aktuella kvällen är mannen berusad och han minns inte mycket. Kvinnan får hjälpa honom i säng men han kommer senare ner till hennes stuga och vill in och han krossar en ruta. Kvinnan öppnar inte. Mannen hotar att skada hennes kattungar som finns därute. Kvinnan hör hur kattungarna skriker. Hon öppnar dörren och ser då en kattunge som ligger blodig och livlös på marken. Kvinnan följer då med mannen till hans hus, förmodligen för att rädda de andra katterna. Hon hjälper honom med det han vill (att tända en cigarett åt honom står det i domen). Då kommer kvinnans hund, en valptik, och mannen rör sig mot den. Kvinnan får då panik för hon tror att han kommer skada den också och tar tag i första bästa föremål som visar sig vara en stekpanna och slår mannen en gång i huvudet. Mannen tycks inte reagera utan vänder sig aggressivt mot kvinnan. Hon slår då en gång till och mannen tar då tag i henne och hon får märken efter det i ansiktet. Det står i domen att han ”rev” henne men det finns inte utrett om han slog henne. Hon lyckas då fly och ringa 112. Polisen kommer och griper då – kvinnan.

Hon döms för misshandel till 14 månaders fängelse. Rätten skriver att visserligen ansågs hon ha rätt till nödvärn men att det borde ha räckt att hon kunnat avstyra det hela ”genom en knuff, putt eller ett eventuellt slag utan tillhygge”. En frågar sig om det hade varit bättre att hon hade slagits ihjäl? Om det är det som krävts för att kvinnor inte ska bli dömda?
Mannen utreds inte för slaget mot henne eller för djurplågeriet. Jämför med det här fallet: Kastade en kattunge i golvet -åtalas

Det finns mycket mer bakom den här händelsen än vad som framkommit i domen. Det finns tidigare misshandel som inte utretts. Kvinnan var rädd för mannen. Hon var rädd för vad han kunde göra. Men det var när hennes djur hotades som hon använde nödvärn. Vill en man göra en kvinna riktigt illa går han på hennes djur. Det verkar inte rätten överhuvudtaget väga in utan mannen kommer undan all lagföring. Istället blev kvinnan dömd till ett hårt straff. HR fastställde senare domen.

Fall 6. Den ”övertygade” åklagaren

Polis anländer till en plats och ser att ung kvinna blivit misshandlad. Hon bär spår efter bl.a våld mot ansiktet. Det visar sig vara en längre historia med en man som lätt blir aggressiv som bland annat riktat sig mot kvinnans mor. Det blir rättegång, Åklagare PR håller i fallet men han sköter det dåligt. Under rättegången är det tydligt att det blir en klart undermålig utfrågning av den misstänkte mannen – och han frias. I vanliga fall brukar åklagaren vilja att den tilltalade ska bli fälld men här verkade det inte vara så. Detta är en man som agerat hotfullt tidigare och kvinnan tar senare efter den friande domen tillbaka sin misshandelsanmälan och påstår att hon hittade på. Då känner dock åklagaren PR att det är hans ”övertygelse” att hon nu talar sanning och han åtalar henne för falsk tillvitelse trots att hon bar spår av våld när poliserna kom till platsen. I rättssalen är det denna gång dock en kvinnlig åklagare som får handha ärendet.  Även om det är en manlig åklagare som utrett hela fallet (tillsammans med nästan uteslutande manliga poliser) är det oftast en kvinnlig åklagare i rättssalen som alltså ska fungera som ett alibi. Det är ett strategiskt val. Denna strategi är ett mönster som går igen även inom polisen då kvinnliga poliser ofta får försvara manliga kollegors beteende och polisens patriarkala strukturer.

I rätten säger sedan den unga kvinnan att det stämde som hon sa först att hon blivit misshandlad (hon hade för övrigt inte ens en försvarsadvokat trots att det kan finnas fängelse i straffskalan) och fallet ajournerades eftersom åklagaren blev väldigt förvirrad och sa att hon behövde samla ”bevis”.  Ärendet blev nedlagt.  Så mycket för åklagare PR:s  ”övertygelse”.  PR är för övrigt en åklagare som visat sig ha en problematisk kvinnosyn.

Fall 7. Feministfallet

Upprinnelsen är en händelse under en kväll i en bar och på gatan utanför. Vad som skett går isär men det finns vittnen och viss teknisk bevisning som polisen inte bryr sig om i utredningen. Kvinnan påstås enligt mannen ha kastat en flaska mot honom efter att hon sagt att hon var feminist. Ett påstående vars rimlighet det borde finnas anledning att ifrågasätta vilket inte sker.

Vad som händer sedan är att vittnen, ett antal unga män, ser en man som anfaller en kvinna på gatan och att hon skriker. De rusar till undsättning och drar bort mannen. Han sätter sig då i en taxi och åker till sjukhus. Han verkar alltså veta att han ska få sina skador dokumenterade. Mannens kompis är kvar på platsen och påstår att det var kvinnan som var våldsam. Trots att mannen, som nu blir målsägande, i förhör själv talar om att han drar ner kvinnan på marken, så utreds inte hans misshandel.  Inte heller hörs de killar som rusat fram till undsättning. Endast ett vittne, en kvinna som inte sett så mycket, hörs efter en månad.  Det enda vittnet som verkar vara av intresse för polisen är den målsägande mannens kompis och hans ord blir till sanning av någon anledning trots att han är jävig (han är anställd av den nu målsägande mannens far).

Kvinnan är den enda som utreds och döms. Hon döms  för en ”flaskattack” till ansvar för misshandel och för att betala skadestånd till den man som drog ner henne på gatan.

Polisen har inte utrett misshandeln mot kvinnan trots att hon angav att hon blivit misshandlad och de har heller inte förrän efter fem månader och efter stämningsansökan lämnats in (ett rättsvidrigt förfarande) hållit förhör med den manliga kompis som kvinnan ringde just innan hon blev neddragen på gatan och där det under samtalet hörs hur hon skriker och tappar mobilen när hon blir anfallen av den målsägande mannen.

Men kvinnan döms ensam  till ansvar och kommer alltså in i brottsregistret. Det framkommer  i rättegången att kvinnan mår dåligt efter händelsen och hade ont efter den men det genomfördes ingen medicinsk undersökning av henne och det utreds inte heller varför hon fortfarande är så rädd efter händelsen. Det finns här definitivt anledning att betänka vilken betydelse det har haft i fallet att kvinnan uttalat att hon var feminist. Var det ”tacknämligt” för den välkända lokala antifeministiska polisen att ”sätta dit” en feminist? Att feminister får finna sig i att bli nedslagna på gatan är alltså den slutsats man kan dra av den här bristfälliga utredningen och den fällande domen.  Den skulle därmed även kunna betraktas som en politisk dom. Kvinnan överklagar naturligtvis inte eftersom hon inte orkar. Det är också ett mönster som går igen. Utsatta/ psykiskt nedbrutna kvinnor orkar inte mer än en rättegång och/eller har slutat tro på någon rättvisa.

Fall 8. Festivalfallet

Händelserna utspelar sig under en lokal festival.  Det är ett rörigt händelseförlopp där de inblandade är fem killar och en tjej. Även här säger tjejen att hon är feminist. Hon berättar också att hon blir inslängd i en buske och misshandlad. Hennes pojkvän finns i närheten och ser förloppet men hans vittnesmål ”försvinner”. Han hörs tex inte i rätten.

Det är alkohol i viss mån inblandat. De fem killarna och deras beteende mot en ensam kvinna problematiseras inte. Det görs ingen bedömning av rimligheten i att fem killar går på en tjej och om huruvida hon kan ha känt sig hotad. Kvinnan blir istället utredd för misshandel och fälls i tingsrätten. Hon överklagar inte. Ingen av killarna utreds utan anses vara brottsoffer för denna enda kvinnas handlingar.  Polisen utreder alltså inte en enda av de fem killarna trots det som kvinnan berättar och att det faller under allmänt åtal. Hur rimligt anser svensk polis att det är att fem killar misshandlas en enda ensam tjej – som dessutom säger att hon är feminist vilket kunde ha provocerat killarna? Är detta också en politisk utredning?

Fall 9. Säfflefallet

En man hittas död i en lägenhet i Säffle. I lägenheten anslutning finns två män och en kvinna (norsk). Alkohol är inblandat. Ingen rättsmedicinsk undersökning görs på plats. Det framkommer tidigt att de båda männen skyller på kvinnan. Tingsrätten anser att det inte går att bestämma vem som är skyldig till mordet så alla tre går fria. I Hovrätten fälls kvinnan ensam skyldig till mordet. Vid genomläsning av domen framskymtar att Hovrätten är rädda för att få ett nytt Lindomefall (att ingen fälls till ansvar för mord) och väljer den enkla vägen ut. Männen skyller båda på kvinnan och hon minns inte så mycket. Det finns ingen som helst bevisning som pekar på att kvinnan är skyldig. Bland annat påstår männen att hon slagit den mördade mannen med knytnävarna. Hur troligt är det? Det finns inga skador på kvinnans händer men det bortförklarar HR med att hon kan ha hållit dem så hon undgick skador. Hur då? Detta ska jämföras med hur lätt samma HR friar våldtäktsmän. Kvinnan har heller inget uppsåt. Det löser HR genom att påstår att hon hade likgiltighetsuppsåt.  Att minst en utav männen hade ett faktiskt klart uppsåt och att han varit våldsam förut väger rätten inte in.

Det finns många fler märkliga detaljer i det här fallet. Domen i HR är snarast att betrakta som ett justitiemord. Kvinnan fälls också, i samma dom, för misshandel gentemot sin man, en man som sedan i HR vidgår att hon försvarade sig mot hans misshandel av henne, något HR inte fäster avseende vid. För HR underlättar det om de kan ”visa” att kvinnan tidigare varit våldsam, att ensamt fälla henne till ansvar för mordet. Men var finns kvinnans rätt till en rättvis opartisk objektiv rättsprocess?

Om det hade varit en svensk man som fällts på dessa frånvarande bevis skulle det ha funnits ”kändisadvokater” som försökt få resning eller som pekat på att domen inte vilar på rättssäker grund. Eftersom det är en utsatt kvinna bryr sig ingen.  Hon dömdes för mord till 14 års fängelse. I straffet ingår även den s.k. misshandeln av sambon.

Fall 10. Yxkvinnan

Det här är ett märkligt och helt igenom polisdrivet mål. Vid en fest med mycket alkohol finns ett par, en man och en kvinna. Kvinnan, visar det sig sedan har förlorat vårdnaden om sina barn och har samma dag vittnat till förmån för annan misshandlad kvinna. Vid det här tillfället har förmodligen kvinnan utsatts för så mycket press att hon helt enkelt ”ballar” ur. Hon tog en kniv i handen och maken la ner henne på marken och han ringde efter polis för att han ansåg att hon behövde hjälp till psyket.

Polisen påstår i sin rapportering att de ”lyckades sära” på kvinna och mannen, vilket inte alls stämmer med mannens berättelse. Kvinnan hämtade då en yxa i sin bostad och kommer ut med den. Båda poliserna drar då vapen och de vittnar senare om att de var beredda att skjuta och de påstår också att hon hotade mannen.  Detta stämmer inte eftersom mannen berättar i förhör och i rätten att han blev väldigt rädd för att hon skulle bli skjuten att han kastar sig emellan kvinnan och polisen för att förhindra det. Mannen tar också yxan ifrån kvinnan utan problem. De två manliga polismännen griper kvinnan och anser att hon gör våldsamt motstånd genom att hon släpar med benen i marken.

Poliserna vittnar sedan i rätten om att kvinnan hotade mannen trots att det alltså inte stämmer med händelseförloppet. Mannen säger att han inte upplevde något hot, tvärtom. Han upplevde ju snarare poliserna som ett hot mot kvinnan. Men hon döms. endast på polisernas ord, för olaga hot. Det torde vara felaktigt. Om den som ska ha upplevt ett hot inte upplevt något sådant går det ju inte att döma. Poliserna kan inte hitta på ett hot som inte finns. Vad tingsrätten gör här borde granskas. Kvinnan döms också för våldsamt motstånd. Hon överklagar inte. Hon mår förmodligen för dåligt.

Slutord:

Fallen ovan är hämtade från hela Sverige; från Lund i söder till Skellefteå i norr, från Göteborg i väster till Uppsala i öster. Dessa problem finns överallt, i alla polisområden, i alla åklagarkammare, i alla domstolar (även om HR generellt är ”värre” dvs något mer kvinnofientliga). Oviljan att utreda mäns våld mot kvinnor, viljan att demonisera kvinnor och få dem att framstå som ”galna” och ”farliga” liksom att tro mer på mäns utsagor mer än på kvinnors, är något som är ett problem för hela Sveriges rättsväsende.  Kvinnor har inte samma tillgång till skydd som män och kvinnor har inte samma tillgång till rättvisa som män.

Som nämndes ovan kom relativt nyligen en undersökning som visade att män som slår skyller på kvinnorna. Kvinnor skuldbeläggs för mäns våld alltså både av förövare och av poliser och övriga rättsväsendet. Poliser har mycket konservativ kvinnosyn vilket visar sig bl a i med vilken lätthet de ”varnar” kvinnor och att myter om våldtäkt fortfarande styr utredningar i stor utsträckning. Att polismän som döms till ringa misshandel och får jobba kvar för att kvinnan ansetts ha provocerat, att poliser är rädda för att fråga om misshandel när den som misstänks är poliskollega, att en polisman fotograferar sig med en misstänkt kvinnomisshandlare, att poliser fortfarande inte har ett köns- och ett maktperspektiv rörande våld mot kvinnor utan kallar det för ”bråk, att poliser anser sig själva ha rätt till nödvärn men inte ger en våldsutsatt kvinna samma rätt, är sammantaget djupt problematiskt. Trots att #kvinnoregistret visade att det fortfarande anses vara kvinnors fel när de blir slagna och att den värderingen slår igenom hela det polisiära arbetet, har inte avslöjandet diskuterats ur ett större perspektiv.  Vi har fortfarande en biträdande Rikspolischef som kallar frågor om polisens kvinnosyn för ”trams”. 

Vi anser att det finns ett gigantiskt likväl som ett onämnbart problem med de grundläggande värderingarna hos rättsväsendet som omöjliggör att den stora genomgripande problematiken med mäns våld mot kvinnor kommer att kunna bekämpas med framgång.

Idag används istället våldet av främlingsfientliga krafter för sina syften trots att det är den svenska poliser som utreder med djupa fördomar och uråldriga värderingar och att det är svenska domstolar som dömer efter dessa undermåliga utredningar. Det är rättsväsendet som står för den allra värsta konservativa kvinnosynen som finns i vårt samhälle och de har makt att normalisera den. Mäns våld mot kvinnor fortsätter alltså att vara ett stort problem i vårt ”jämställda” samhälle.

*Det kom nyligen en ovanlig friande dom  från en TR där en kvinna som dödat en man ansågs ha handlat i nödvärn. Den väckte oviss uppmärksamhet. Om den är överklagad kan HR dock komma till en annan slutsats.