Polisens #kvinnosyn Del 7 : Utredningar om falsk tillvitelse

Vi fortsätter vår granskning av Polisens kvinnosyn efter avslöjandet om #kvinnoregistret med att spinna vidare på temat i förra inlägget Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter. Där visades hur poliser samtidigt som de varnar kvinnor för att vara ensamma ute,  dels lägger ner utredningar och dels skuldbelägger kvinnor för våldsutövarens beteende. I det inlägget speglades också hur polis dessutom anser att kvinnor och flickor i stor utsträckning hittar på och ljuger om att de blivit våldtagna. Skälen som anfördes var ekonomiska, vilja att dölja otrohet, hämnd och att kvinnor vill ha uppmärksamhet. Detta ”ljugande” anses vara ett växande, alternativ stort problem och att de förstör för de ”riktiga” våldtäkterna.

De kvinnor och flickor som anses ljuga, kan polis utreda för brottet falsk tillvitelse. I det här inlägget skärskådar vi vad som egentligen sker i dessa utredningar.  De  fall som redogörs för nedan är polisdrivna, dvs det är poliser som ”fattat” misstankar och som utfört utredningsåtgärder som syftat till åtal för flickan eller kvinnan som anmält våldtäkt/misshandel.  Fallen är anonymiserade med undantag för fall 1, Värmlandsfallet, som vi skrev mer utförligt om i ett tidigare inlägg.

Bakgrund till att polisen själva anmäler falsk tillvitelse

I boken ”Skylla sig själv” skrev Maria-Pia Boëthius redan 1976 om de våldtäktsmyter som fanns inom rättsväsendet, både hos polis och i domstolar.   Idén om att kvinnor och flickor ”ljuger” är inte ny och den har alltid varit intimt förbundet med synen på vad en våldtäkt är.  I boken finns dock inget exempel på att brottsanklagelsen falsk angivelse har drabbat någon kvinna men däremot finns många exempel på hur rättsapparaten behandlade våldtäkt.

I Juridisk tidskrift skrev Christian och Eva Diesen en artikel 2008 med rubriken ”Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks”. Artikeln är några sidor lång och behandlar just den föreställning som finns att kvinnor och flickor ljuger om våldtäkt. De skriver att problemet med obenägenheten att gå till botten med tvivelaktiga våldtäktsanmälningar leder till ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. Vidare tar de upp att det faktum att när polisen upplever passivitet från anmälaren kan det bero på att hon känner en bristande respons från utredaren. De avslutar artikeln med att skriva att dessa föreställningar om falska våldtäkter är ett problem för att de spär ”på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador.”

Det borde efter den ovannämnda kritiska artikeln från 2008 vara en naturlig reaktion från polisen att rannsaka sig själva och diskutera förekomsten av dessa fördomar, att bli bättre på att bemöta våldtäktsoffer och att tillse att utredningar inte ska styras av förutfattade meningar. Polis borde helt enkelt vilja gå till botten med vad som händer när en kvinna eller flicka anmäler övergrepp.

Men det verkar ha blivit tvärtom. Istället för att ta till sig Diesens kritik har polisen snarare valt att visa att ”tveksamma” anmälningar verkligen är tveksamma genom inte bara lägga ner dem, utan också driva falsk tillvitelse-utredningar.  Genom att bemöta kritiken på det sättet så ”bevisar” polisen att Diesens hade fel. De polisdrivna målen om dessa ”ljugande tjejer” ska ”bevisa” att det inte är ogrundade föreställningar som polisen har styrts  av tidigare. Dessa ”ljugande tjejer” sägs också ta resurser från de ”riktiga” våldtäktsutredningarna. Konstigt nog sätts de alltid emot övrigt våld mot kvinnor och inte mot annan resursbrist.

Som föregående inlägg (Del 6) visade publicerades det under åren 2007-2011 ett antal artiklar i media där poliser inom olika polismyndigheter gick ut och hävdade att falska våldtäkter är ett växande/stort problem och samtidigt började också media uppmärksamma fall med” ljugande kvinnor”.

Parallellt har begreppet falska våldtäkter använts flitigt på antifeministiska sajter för att misstänkliggöra alla kvinnor och flickor. Det finns alltså en ideologi i bakgrunden som skvalpar runt och det inte är oviktigt när polisen driver dessa fall på det sätt som de gör.

Den falsk tillvitelse-dom som fått mest medialt genomslag var när Metro på sina löpsedlar över hela landet den 5 mars 2014 skrev: ”Hittade på att hon blivit våldtagen”.

Det intressanta är att media valde att ta upp den domen först när den vunnit laga kraft och inte när den avkunnades, vilket är det normala. Det är för övrigt ett mönster som återkommer i falsk tillvitelse-fallen. Metros löpsedlar kom också i ett medialt sammanhang då stor uppmärksamhet riktades mot en mängd friande våldtäktsdomar. Fokus hamnade nu istället på en förmodat ”ljugande flicka”.

I inlägget redogörs för 12 fall där en flicka eller kvinna som polisanmält våldtäkt och/eller misshandel, istället själva blivit anmälda av polis för falsk tillvitelse och en utredning rörande detta har startats.  De första sex fallen beskrivs lite mer detaljerat, framför allt fall 6, medan fall 7-12 är mer kortfattat beskrivna.

Fall 1.

I inlägget Flickan anmälde våldtäkt – blev istället själv dömd redogörs för hur polis lägger ner den ursprungliga anmälan om våldtäkt för att senare öppna en egen utredning om falsk tillvitelse.

Det var inte flickan själv utan hennes föräldrar som anmälde våldtäkten. Flickan bodde då på ett annat boende och det fanns trassligheter i bakgrunden. Utredningen om våldtäkten lades dock ner. Bakgrunden är en våldtäkt ute av en ytligt bekant man. Flickan undersöktes och det rättsintyg som utfärdades visade att hennes skador överensstämde med hennes berättelse. Hon förhördes vid upprepade tillfällen och ju längre förhören framskred desto mer kom dessa att glida över till ifrågasättanden utav henne och hennes beteende.
Den misstänkte förhördes inte alls i samma omfattning. Han ändrade sin berättelse för att den skulle passa in med tidpunkter osv och hans mamma gav honom så småningom ett svävande alibi för tidpunkten. Ingen hänsyn togs till att han dels ändrat sig och dels att en mamma är känslomässigt inblandad.  Den misstänkte blev heller inte ifrågasätt utan det verkade godtas utan större problem att han ändrar sig. Det intressanta är att vid andra utredningar behöver inte släktingar vittna eftersom de anses just känslomässigt inblandade och polis är betydlig mer misstänkta mot anhörigas utsagor om det t ex gäller narkotikabrott. Ur inlägget:

I förhör med den pojke som anmält falsk tillvitelse uppger han på fråga om varför målsäganden skulle ha ljugit om våldtäkten att det var ”för att få uppmärksamhet av sin mamma och pappa”. Polis ifrågasätter inte hans påstående utan godtar okritiskt detta påstående. Att anmäla en våldtäkt, genomgå polisförhör samt en eventuell rättegång synes vara ett mindre sannolikt alternativ för att få uppmärksamhet av sina föräldrar, särskilt mot bakgrund av det skuld- och skambeläggande av våldtäktsoffer samt den misstro som fortfarande omgärdar den som anmäler en våldtäkt. Med hänsyn till mörkertalet kring våldtäktsanmälningar samt kunskapen om att våldtäktsoffer inte anmäler pga upplevelsen av kränkande behandling samt känslan att inte bli trodd, ökar inte sannolikheten för att någon anmäler en våldtäkt för att ”få uppmärksamhet”.

Det framkommer också att efter det fjärde förhöret med flickan byter utredningen plötsligt riktning och flickan får frågor av ifrågasättande karaktär istället för förutsättningslösa frågor. Anhöriga får också frågor om flickans sexuella erfarenheter och om hon brukar ljuga. Ur inlägget:

Vid det följande förhöret framstår istället den 16-åriga flickan som en misstänkt i våldtäktsutredningen, förhöret präglas av misstro mot flickan och hon får återkommande frågan ”Vad har du att säga om det?”. Flickan informeras också om ”läget i utredningen” vad gäller ”alla de oklarheter som finns”.

Målsäganden har förhörts fem gånger i våldtäktsutredningen och under totalt 5 timmar och 33 minuter medan den sexualbrottsmisstänkte mannen förhörs vid tre tillfällen och under totalt 1 timma och 25 minuter. Flickan vidhåller sin berättelse genom dessa timmar, medan den misstänkte mannen ändrar sin berättelse under den dryga timme han förhörs.

Senare dyker det upp meddelande på flickans Facebook och i mobilen som sägs vara skrivna av henne. Märkligt nog framkommer det att vissa av dessa sker hos polisen men det utreds inte hur det har gått till.  Flickan säger att hon inte har skrivit dessa. Ser man på språkdräkten i dessa meddelanden och jämför med hur hon har uttryckt sig innan stämmer det inte med hennes sätt att uttrycka sig.  Det verkar snarare vara någon som härmar hur denne tror att en tonårig tjej låter. Det hittas dessutom inga spår av meddelandena i hennes mobil. Trots att polisen själva varnar för företeelser som ”facerape” m m utreds inte dessa meddelande utan flickan åtalas för falsk tillvitelse.
Trots rättsintyget, trots hennes genom alla pressande förhörstimmar stringenta berättelse, trots att hon inte ville anmäla våldtäkt utan det var hennes föräldrar som gjorde det och då blir det obegripligt varför hon anses vilja ha uppmärksamhet, trots vetskap idag om att en våldtäktsman får samhällets stöd (TV-program som våldtäkten i Bjästa/Bjästaandan och dokumentären Ingen riktig våldtäkt) förblir det oproblematiserat att nära anhöriga ger alibi till den misstänkte, trots att det inte finns några bevis på att hon skrivit meddelandena på Facebook utreds flickan för falsk tillvitelse och fälls sedan i tingsrätten. Flickan och hennes försvar överklagar inte.

Fall 2.

En minderårig flicka anmäler våldtäkt. Övergreppet ska ha skett i mannens bostad dit hon kom på besök. Flickan sa i förhör att hon var förtjust i mannen och eventuellt kunde tänkt sig att ha samlag med honom men att det skedde på ett våldsamt sätt. Hon blev tvingad och anser att hon utsattes för en våldtäkt. Flickan uttrycker det väldigt bra själv: ”när man säger sluta ska man sluta”(ur fupen). Hon undersöks efter våldtäkten av Kvinnokliniken som konstaterar en kraftig ömhet. Senare tar polis med flickan till en manlig rättsläkare för en undersökning. Direkt efter denna undersökning tar denna rättsläkare kontakt med de medföljande poliserna och påstår att han anser att några skador som flickan har på halsen kan hon ha gjorts av henne själv. Det vänder på hela fallet.

De sms som flickan skickat till den misstänkte vänds då plötsligt mot henne. Polisen anser att hon inte betett sig som de förväntat sig av en någon som blivit våldtagen. Fyra (4)  dagar efter att flickan anmält våldtäkt delges flickan misstanke om falsk tillvitelse.
En händelse, som aldrig utreddes, några år tidigare då flickan anmält att hon överfallits i en park, vänds även den emot henne. Trots att det i så fall är helt åtskilda våldshandlingar, en (överfallssituation och en våldtäkt inomhus av en bekant) så anser utredande polis att det ska ligga henne till last nu.
Att mannen har ljugit för flickan läggs också henne till last, hon anses ha fått ett hämndmotiv för att ”ljuga” om att hon blivit våldtagen. Förhörsledare ställer frågor till andra om flickan: ”kan du lita på henne”. Förhörsledaren fråga också flickan om hon haft ”tidigare pojkvänner hemma” samt om de dvs andra personer tror att flickan ”talar sanning”.
Den misstänkte mannen uppger själv att han har problem med aggressioner och att han hellre vill komma till ett behandlingshem än att sitta hos polisen. Polisen problematiserar inte den misstänktes egna uppgifter om hans aggressioner och vad det kan ha för betydelse för att begå våldshandlingar. Den misstänkte uttrycker också i förhören att han tog tag i flickans axlar för att kunna komma in i henne och att hans berättelse präglas av uppenbara porrfantasier (”hon stönade”, ”hon skakade för att /hon/hade kommit”) men inte heller det problematiseras av utredande polis. Trots allt detta och kvinnoklinikens undersökning utreds och senare fälls flickan för falsk tillvitelse. I rätten vittnar också kompisar till den misstänkte utan att detta utreds eller problematiseras dvs återigen ges Bjästa-andan legitimitet.

Våldtäkten förblir outredd, inställningen till sms-konversationerna bygger här endast på polisens föreställning om det ideala offret. Förhören med parterna var heller inte förutsättningslösa anhöriga tillfrågades om flickan anmält för att få uppmärksamhet och förhörsledarna frågade flickan om det inte kan vara så att anmälningen är ett rop på hjälp. Polisen benämnde också handlingar som ”sex” trots att flickan anmält och berättat om våldtäkt.
Rättsläkarens påstående om att märken på flickans hals kan vara självförvållade saknar också betydelse eftersom förekomst av riv- eller bitmärken på en hals inget säger om huruvida en våldtäkt ägt rum eller inte. Polisen bortser ifrån att våldtäkt är ett momentant brott som kan ske om gärningsmannen visar plötslig aggressivitet.

Fall 3.

En kvinna i 25-års åldern med funktionsnedsättning (ADHD och en diagnos ur autismspektrat) anmäler misshandel och våldtäkt. Hon anmäler också våldtäkter som har skett bakåt i tiden.  Kvinnan har på grund av sin funktionsnedsättning stödpersoner och bor i en särskild bostad. Hon är född i ett annat land och kom till Sverige med sin mamma och har en styvpappa som hon har dålig kontakt med.

Hon vill vid anmälan först inte ange vem som utsatt henne men efter ett par dagar uppger hon att det är en ”kompis” till hennes styvpappa dvs en medelålders man, som är gärningsman.  Efter de första anmälningar följer fler, bl a om övergrepp i rättssak dvs där den misstänkte har hotat henne för att hon anmält honom. Det anges också i fupen att hon blivit gravid och gjort abort när hon bara var 13 år gammal. Det verkar dock inte fästas någon uppmärksamhet vid det här trots att det i så fall är fråga om att en barnvåldtäkt har skett.
Kvinnan förhörs i sammanlagt 6 timmar och 16 minuter och hon misstänkliggörs, ifrågasätts och demoniseras genom hela utredningen. Trots att kvinnan har en känd funktionsnedsättning tas ingen som helst hänsyn till det och trots att hon flera gånger anger att förhören är jobbiga görs inget för att underlätta för henne. Tvärtom vänds hennes funktionsnedsättning emot henne bland annat när en polis avrapporterar i ett pm:

Hon /kvinnan/ är svår att kommunicera med då hon stänger ner sig. Hon flåsar högt och rycker med huvudet under vissa delar av samtalet.

Den misstänkte mannen förhörs i sammanlagt 1 timme och 55 minuter och hans historia om att han varit godhjärtad och velat hjälpa henne (samtidigt som han anser att hon är mer eller mindre tokig) godtas utan att han får motfrågor.
Trots att den misstänkte erkänner att han har sovit över hos kvinnan och samtidigt uttrycker oro för att bli anmäld för våldtäkt men att han vet ”att det nu behövs teknisk bevisning” så problematiseras inte varför han som en medelålders man sover över hos en ung kvinna med funktionsnedsättning. Mannens f d sambo, som han har gemensamma barn med, ger honom ett svävande alibi för de tillfällen då han ska hotat och misshandlat kvinnan och det godtas utan problem.  Återigen problematiseras inte Bjästa-andan och att det kan vara så att den misstänkte skyddas.

Även en annan medelålders man, bekant med den misstänkte förhörs via telefon. Trots att han talar nedlåtande och kränkande om kvinnan och har sagt till henne att det ”är farligt” att anklaga folk för ”allvarliga” saker får han inga motfrågor. Det är också oklart med vilket syfte polisen genomför det här förhöret som alltså dessutom sker via ett 19 minuter långt telefonsamtal.
När kvinnan vid ett tillfälle förhörs i sitt hem får hon veta att det är brott att anmäla något som inte är sant. I ett pm:

Hon informeras att det är ett brott att lämna falska uppgifter då man anmäler någon.

Därefter gör polisen ingenting i ärendet. Efter 1 och halv månad gör kvinnan ytterligare två polisanmälningar vid ett tillfälle när hon körts in till psykiatrisk klinik och mår mycket dåligt.  Fyra dagar senare ringer kvinnan tillbaka till polisen och tar tillbaka alla anmälningar och säger att hon hittat på allt. Att kvinnan nu gör det är inget konstigt egentligen med tanke på behandlingen av henne. Frågan är väl snarare varför hon ska lita på polisen. Hon har ju inte fått någon hjälp alls.  Tvärtom.
Nu läggs samtliga polisanmälningar, totalt 8 stycken, ner. Trots att det finns långa och många förhör med kvinnan där hon berättar detaljerat om händelser och om omständigheter hon utsatts för liksom om sin rädsla så läggs nu allt ner omgående och kvinnan utreds för falsk tillvitelse. Trots att det finns dokumentation på kvinnans skador på ett strypförsök dvs det finns en misshandel och trots att det finns ett sexuellt ofredande kvar där mannen erkänt att han ”tafsat” på henne, så läggs även dessa ner.  Hon fälls i tingsrätten.

I utbildningsmaterialet från Socialstyrelsen rapport 2011 Sällan sedda, utbildningsmaterial om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning anges:

Forskare lyfter fram kvinnor med psykiska och intellektuella funktionshinder som en grupp med risk för särskild sårbarhet när det gäller att utsättas för våld. Det stora flertalet av de kvinnor som utsatts för övergrepp under vuxenlivet uppgav t det skett vid upprepade tillfällen Många våldsutsatta kvinnor vittnar om hur viktigt det har varit att första samtalet känts bra när de valt att berätta om sin situation och söka stöd.

Med funktionsnedsättning kan också föra med sin en extra utsatthet när det gäller att få sin sak rättsligt prövat.

Det står också att det blir en viktig fråga rättsväsendet att finna vägar för hur man ska kunna kompensera denna bristande kommunikationsförmåga.

Frågan som uppstår är, varför skulle denna funktionsnedsatta kvinna lita på polisen denna gång och hur skulle hon orka blir förhörd ytterligare och ännu mer ifrågasatt? När inga åtgärder från polisens sida genomförs för att hon ska känna sig trygg och när utredningarna ändå inte har lett någon vart?
Men tanke på hur polisen behandlat den här utsatta kvinnan, misstänkliggjort henne, och omvänt utan invändningar godtagit den misstänktes version och hur de istället utredde kvinnan för brott, kan funktionsnedsatta kvinnor överhuvudtaget anmäla övergrepp?

Fall 4.

En ung kvinna hittas blödande och knivskuren i armen utanför ett hus. Hon har rispor på halsen och djupa skärsår på en arm. Bredvid henne ligger vapnet, en brödkniv. En man, hennes expojkvän som bor i en lägenhet i huset, grips. Polisen börjar omgående med åtgärden att leta efter liknande knivar i både den unga kvinnans och i hennes mammas bostad, där kvinnan också har befunnit sig tidigare under kvällen. De hittar liknande knivar där. Men den naturliga frågan är: vad har det för betydelse?  Vill de därmed få fram att hon hade med sig kniven ska de i så fall utreda henne för brott mot knivlagen. Det har inget med brottet mot henne att göra.
Det här underliga och oprofessionella beteendet präglar hela utredningen. Trots att det i kvinnans berättelse framkommer att den misstänkte utsatt henne för våld innan och det finns vittnen som har sett blåmärken utreds inte det. Kvinnan har också berättat om övergrepp som hon utsatts för av mannen men inte heller det utreds.
Den misstänktes berättelse, och berättelsen från en kompis till honom som befann sig i lägenheten, ändras efter hand.

Kvinnan berättar i förhör att den misstänkte dessutom velat lägga ut henne på nätet och sälja henne till män för det gör han redan med en annan tjej. Men inte heller detta utreds. Att så inte sker är obegripligt och om det beror på brist på engagemang, bristande vilja att utreda prostitutionsbrott eller något annat går inte att veta.
Ganska omgående verkar polisen bestämma sig för att misstro kvinnan, dels genom den märkliga kniveftersökningen och dels genom att inte undersöka hennes tidigare misshandel eller genom att ifrågasätta den misstänktes, och hans kompis, i efterhand ändrade berättelse. Husrannsakan hos den misstänkte sker dessutom inte förrän sent på kvällen trots att händelsen inträffade vid 6-tiden på morgonen. Det har alltså funnits gott om tid till att eventuellt undanröja bevis för någon i den misstänktes närhet.
Polisen beställer två dagar efter kvinnans polisanmälan, ett utlåtande från Rättsmedicinalverket om kvinnans skador, där de vill ha svar på om målsägande kan ha tillfogat sig skadorna själv. Utlåtandet är alltså inte en opartisk handling. Rmc:s svar är märkligt formulerat:

Att de i första att-satsen omnämnda hudrisporna på halsen har företett ett utseende och läge som talar för att de varit självtillfogade, samt att utseendet och läget av sårskadorna på vänster arm sammantaget med förekomsten av de ovan beskriva hudrisporna, möjligen tala för att för att även dessa varit självtillfogade.

Vad Rättsmedicinverket tycks göra är alltså de låter tyckandet om en skada påverka tyckande om en annan skada. Det framstår inte som medicinskt professionellt. Trots det kan de endast slå fast att det är motsvarande 25 % sannolikhet att hon tillfogat sig de djupa skärsåren armen själv. Det är alltså mer troligt att hon inte har gjort dem själv.
Ändå och trots allt som ovan anges som frågetecken i polisens hantering lägger de ner utredningen om misshandel. De öppnar alltså inte någon anmälan varken om tidigare misshandel, om tidigare våldtäkt eller om den misstänkte är involverad i försäljning av kvinnor i prostitution.
Däremot får ett vittne, en medelålders man som säger sig att på underliga vägar lärt känna målsägande, uttala sig om hon kan ha tillfogat sig skadorna själv. Varför denne man figurerar i utredningen förblir dunkelt och varför polisen anser att han kan ”veta” om målsägande har ”ljugit”.

Efter ca fem månader inkommer den tidigare misstänkte gärningsmannen med en anmälan om falsk tillvitelse mot kvinnan. Hon ”erkänner” och fälls i tingsrätten.  Nu har dessutom rättsintyget på något märkligt sätt blivit ett bevis på att kvinnan tillfogat sig skadorna själv. Hur gick det till? Vad säger det om svenskt rättsväsende, polis och senare domstol, att ett sådant misstag (?) kan ske? Det blir tyvärr ingen medial granskning av fallet eller hur illa det har sköts. Men när kvinnan fälls för brottet falsk tillvitelse blir det däremot artiklar i media, bl a i Metro med bilder från förundersökningen, där det anges att kvinnan skar sig själv och att hon gjorde det för hämnas på expojkvännen.

Fall 5.

En ung kvinna på 20 år anmäler våldtäkt.  Hon har varit på en fest i en lägenhet, pojkvännen somnar och hon följer då med hem till pojkvännens kompis till för att hon behöver lämna sin hund där tillfälligt. Ytterligare en man följer med men när han har gått sker ett samlag som kvinnan i anmälan anger är mot hennes vilja. Hon har sagt nej men mannen har hållit fast henne. Det framkommer i förundersökningen att kvinnan säger att pojkvännen är arg på henne efteråt (på vad är oklart) och säger åt henne att polisanmäla vilket hon gör via ett telefonsamtal. Dagen efter ringer utredande polis upp pojkvännen och han räcker över luren till kvinnan. Trots att det finns människor runtomkring, och utredaren märker det, genomförs ett förhör. Efter det händer ingenting.

Lägenheten undersöks inte och den misstänkte förhörs inte. Ingen kontakt når målsäganden. (Under tingsrättsförhandlingar påstår utredaren att en ”massa” försök har gjorts för att få tag på målsäganden.) Efter en månad kontaktas pojkvännen igen som säger att målsägande gick med på samlag (som utredaren uttrycker det under förhandlingen) mer eller mindre frivilligt. Utredaren får vid samma tillfälle prata med målsägande, via pojkvännens telefon, han och kanske andra finns alltså närvarande, när målsägande tar tillbaka anmälan.

I förundersökningen har utredare skrivit om orsaken till anmälan ”hon fick panik”. Trots att utredaren anger att kvinnan inte ville ha samlag och att mannen inte lyssnade och att målsägande gick med på det fast hon inte ville och att målsägande uppger att det dock inte var någon regelrätt våldtäkt så läggs utredningen om våldtäkt ner. Inte heller utreds om det kan vara någon annan brottsrubricering än våldtäkt. Det är inte alls ovanligt att målsägande i sexualbrottsmål inte själva kan definiera vad de varit med om. I det här fallet har alltså inte utredande polis gjort något för ta reda vad som hänt. Den enda åtgärd som gjorts i det här ärendet är att ringa pojkvännen två gånger. Det torde vara mycket olämpligt att kontakta en person som målsägande har eller har haft en sexuell relation till, som dessutom är kompis med den misstänkte. Utredaren har aldrig träffat målsägande och något målsägandebiträde som ska tillvarata den anmälande kvinnans intresse har aldrig utsetts.

I och med att kvinnan säger att ingen ”regelrätt våldtäkt har skett” anser utredande polis att målsägande nu gjort sig skyldig till falsk tillvitelse. Den senfärdighet som präglande den ursprungliga våldtäktsutredningen verkar nu bortblåst. Nu först kontaktas den tidigare misstänkte mannen, nu som målsägande. Eftersom polisen inte kontaktat honom innan vet han inte ens om att han blivit anmäld för våldtäkt. Han vill varken att fallet drivs eller medverka i utredningen. Han förnekar samlag helt och säger att han varit ute och fiskat den aktuella kvällen. Inga försök att få tag på den tredje medföljande mannen görs och trots dessa oklarheter drivs fallet om falsk tillvitelse vidare. Kvinnan döms för brottet.
Under förhandlingen får den utredande polisen frågor om hur polis utreder våldtäkt och svaret visar att de har överfallsvåldtäkter som facit. Inget sägs om hur de utreder relationsvåldtäkter som det här är och att det bör vara en social utredning och handla om värderingar, kvinnosyn, makt och inte om teknik.

Polisen som utredde det här fallet borde granskas genom det rättsvidriga sättet att genomföra förhör med sexualbrottsoffer. Sådana förhör ska ske utan att andra, som t ex kompisar till den misstänkte, är med. Bara ett biträde ska vara med. I det ärendet gjorde alltså polisen ingenting för att utreda det anmälda våldtäktsbrottet men anmälde själva omgående falsk tillvitelse.
Även den här kvinnan hamnade på nätet och hängdes ut och media skrev att en kvinna ljugit om våldtäkt för att hon varit otrogen.

Fall 6.

Den 15-åriga flickan A har tillsammans med en 14-årig kompis B, varit hemma hos tre pojkar C, D och E. Flickan är ”ihop” med en utan pojkarna, C. och de går in i ett rum och har samlag. När han lämnar rummet hör flickan hur han pratar med de andra pojkarna D och E. Pojke D kommer sedan in i rummet och genomför ett samlag med flickan. När han går ut kommer den tredje pojken E in och har även han ett samlag med flickan.
De två flickorna går hem efter att A kommit ut från rummet.  Den 15-åriga flickan A sms:ar till 14-åringen B att hon inte vill att  B ska säga till någon om vad som hänt.  Flickan A mår efter händelsen dåligt och är rädd för att ha blivit gravid och söker vård både på skolan och på en kvinnoklinik. Hennes mamma fattar misstankar och pratar med dottern och mamman anmäler då våldtäkt.

Först 9 dagar efter anmälan dvs 14 dagar efter händelsen förhörs A av polis. Flickan förhörs trots att hon bara är 15 år om våldtäkt utan att ha ett målsägandebiträde med sig, hon är alltså  ensam med en manlig förhörsledare och de ska prata om sex och samlag.

Flickan säger inte mycket i detta förhör, det blir många ”hm” som anges i protokollet. Men hon beskriver bra vad som hänt utan några överord eller tveksamheter. Hon ville ha sex med sin ”pojkvän” C men inte med de andra. Det framkommer också att det finns en konflikt mellan 15-åriga flickans och den 14-åriga flickans mammor. Familjerna kommer inte överens och flickorna ”får” egentligen inte umgås. Den här relationen tas ingen hänsyn till framgent och reds inte närmare ut vilket kan anses vara till men för utredningen.
Efter ytterligare 3 dagar dvs mer än två veckor efter händelsen dvs förhörs kompisen B som alltså är 14 år, och senare samma dag förhörs också de tre pojkarna via tolk.

Förhöret med den 14-åriga flickan B är mycket långt. Hon berättar väldigt mycket och broderar ut mycket mer än vad A gjorde. Men hon säger fel bl a på dagar och andra viktiga detaljer. Dessutom säger hon, vilket förhörsledaren verkar intressera sig för, att A var ”glad” och jätteglad” efter att hon kom ut från rummet och tyckte det var ”jättekul” att ha sex med dessa pojkar.  Förhörsledaren frågar hur A visar att hon är jätteglad. Den 14-åriga flickan B säger att A  då ”småhoppar”. B som alltså är 14 år får spekulera om varför A skulle ljuga om våldtäkterna. B tror att det är så att A haft sex förut och vill göra om det.  Varför låter utredande polis en 14-åring spekulera om varför en 15-årig flicka vill ha sex med flera pojkar? Varför reagerar inte förhörsledaren när den 14-åriga flickan upprepar att B var ”glad” efteråt hela 9 gånger under förhöret? Det här sättet att förhöra en 14-årig flicka om en barnvåldtäkt väcker oro för polisens professionalitet och kunskap om barnvåldtäkter och för viljan att utreda detta allvarliga brott.

Efter förhöret med den 14-åriga flickan tycks inte förhören med de misstänkta ske med något större engagemang. Förhören med dessa pojkar är bristfälligt redovisat men det framkommer att de påstår att flickan A var naken och drog av dem kläderna och att hon var kåt och ville ha sex med dem. De uttrycker att de gick med på det dvs på flickans önskningar. Trots att en av pojkarna uttrycker rena porrfantasier om en ”blöt” och villig flicka ( ”den villiga horan”) får han inga motfrågor. Förhöret med den andra misstänkte är ytterst kortfattat. Inte något i förhören visar på att polisen försöker ifrågasätta deras historier. I förundersökningsprotokollet är förhören med flickorna ordagrant återgivna på 16 sidor vardera. De misstänkta pojkarnas förhör är kortfattade och upptar endast fem resp 2 sidor.
Det förefaller uppenbart att den 14-åriga flickans uttalande om att den 15-åriga flickan var ”glad” efter det hon upplevde som våldtäkter, tas på stort allvar av polisen och att utredningen faktiskt vänder då.

Samma dag som förhöret med den 14-åriga flickan B sker dyker det på kvällen upp märkliga sms där den 15-åriga flickan påstås ha skrivit att hon ville ha skadestånd och spekulerar om att killarna skulle utvisas nu och att hon skulle bli rik. Vem som hon skulle skriva det till är oklart, det är en mailadress som bara plötsligt dyker upp och inte har funnits innan.
Polisen får tydligen kunskap om detta och startar en utredning om falsk tillvitelse mot den 15-åriga flickan. De håller ett enda förhör i den utredningen och det är med flickan A. Nu har hon en försvarare med sig. Men flickans mamma stängs ute från förhöret. Både åklagare och förhörsledare tycker att det skulle vara till ”men” för utredningen om vårdnadshavaren är med. Det kan bara tolkas som att det skulle varit svårare att få flickan att framstå som ”ljugande” om mamman fått sitta med.  Det var ju flickans mamma som fattat misstankar och anmält våldtäkten.
När det här förhöret sker har det gått drygt 1,5 månader sedan händelsen som föranledde våldtäktsanmälan och det har hänt förändringar i relationerna i flickans omgivning. En utan de misstänkta killarna, D, är nu ihop med den 14-åriga flickan B. Själv är den 15-åriga flickan inte längre ihop med pojke C. Det leder till att den 15-åriga flickan nu ändrar sig i förhöret som sker om falsk tillvitelse. Hon säger nu att det var C och E som våldtog henne och hon säger att hon tog fel tidigare. Den som följer med i fallet och förstår hur lojaliteter spelar in och hur omgivningen alltid skyddar de misstänkta och skuldbelägger brottsoffret (en Bjästa-anda) förstår också vad som har hänt nu. Men polisen är däremot helt oförstående och det läggs henne till last att hon ändrat sig.

Flickan får 15 gammal svara på frågor om de porrfantasier som pojkarna gav uttryck för;  om det var så att hon drog av dem byxorna osv. Hon får också svara på frågan om hon var ”glad” efteråt dvs efter våldtäkterna.
Sms:en kommer upp men flickan hävdar att hon inte har skrivit dem och de inte ens stämmer i sakinnehållet.  Hon var t ex inte skadad som det hon påstås att hon skrivit.

Förhöret med flickan framstår som mycket märkligt. Polisen ifrågasätter t ex inte varför en 15-årig flicka skulle spekulera i att pojkarna skulle bli utvisade och att hon skulle bli rik.  Det rimmar mycket illa med hur A uppträdde efter händelsen och hur hon uttryckte sig  i det första förhöret. Trots att polisen påstår att flickan skrivit dessa meddelanden undersöker de inte hennes mobil.
Den 15-åriga flickan åtalas för falsk tillvitelse men hon friades i tingsrätten. Åklagaren valde då att överklaga och hon fälldes i hovrätten. Försvaret försökte få ärendet till HD men de vägrade prövningstillstånd och flickan är dömd för att ha ljugit om våldtäkt.
Även hon hängdes, som det barn hon är, ut på nätet med namn, personnummer och adress och kallades förstås för ”ljugande hora” och andra vidrigheter och att de hoppades att hon skulle bli ”riktigt” våldtagen som straff eller att hon skulle straffas hårt på andra sätt.

Parallellerna till Värmlandsfallet är tydliga. Det rör sig i båda fallen om flickor i 15-16 årsåldern med svag ställning där föräldrarna/mamman har anmält våldtäkt.

Flickorna misstänkts ganska omgående ljuga och förhören med de misstänkta präglas av ett ytterst välvilligt godtagande. Vittnenas utsagor godtas oavsett relation till våldtäktsoffret eller den misstänkte, dvs Bjästa-andan problematiseras inte alls som företeelse. Snarare är det tvärtom, vittnen godtas oavsett vilka motsägelser de än ger uttryck för. Det kommer några meddelande på sms/Facebook som flickan påstås ha skrivit vilket hon inte alls förstår. Språkdräkten och innehåll i dessa meddelande stämmer inte med hur målsägande uttrycker sig annars. Det problematiseras inte heller utan godtas rakt av av utredande polis. Inställningen från polis är snarare en förutfattad mening att flickan har skrivit dem.

Flickorna hängs sedan ut i media och på nätet där det klargörs tydligt att de ljugit och att de borde våldtas. Signalen till föräldrar är tydlig: anmäl inte våldtäkt om du misstänker att din minderåriga dotter blivit våldtagen, hon riskerar att bli en brottsling själv och råka ännu mer illa ut.  Ingen kommer tro på henne och samhället och polisen kommer stödja den misstänkte. Ingen kan veta vilka komprometterande meddelanden som dyker på Facebook eller liknande senare som det inte går att värja sig mot.

Fall 7.

En invandrarkvinna anmäler misshandel tar tillbaka anmälan och fälls för falsk tillvitelse. Fallet är nu 8 år gammalt och var sannolikt en av de första i sitt slag. Vad sänder domen ut till invandrade kvinnor som utsätts för våld? Frågan är om rättsväsendet dvs polis och domstol, använde en mycket svag part för att få till stånd en fällande dom i falsk tillvitelse mot en anmälande kvinna.

Fall 8

En hemlös kvinna beskriver under stor vånda och med försiktiga ordalag hur hon misshandlats och våldtagit av sin likaledes hemlösa partner. Han fälls men domen rivs sedan upp av HD då kvinnan anses kunna ha ”ljugit” eftersom polisen inlett en utredning om falsk tillvitelse mot henne i ett annat ärende. där hon även fälldes för brottet (denna utredning är ogranskad).  Trots att kvinnan vid en tidigare misshandel fått benet avsparkat och har en protes, används inte det som ett argument på att hon bevisligen har utsatts för en tidigare misshandel eller för att hon är särskilt utsatt nu, utan mannen frias i en ny rättsprocess.

Fall 9.

En kvinna med funktionsnedsättning anmäler våldtäkt utav två män vid olika tillfällen. Kvinnan har inte fått något särskilt stöd i utredningen och trots att det finns uppenbara tveksamheter läggs utredningarna ner och kvinnan utreds istället för falsk tillvitelse och fälls.

Fall 10.

En kvinna anmäler våldtäkt men det går sex månader utan att polisen gör någon åtgärd alls.  Då förhörs kvinnan i ett annat ärende och hon tar då tillbaka sin anmälan om våldtäkt och säger att hon hittade på. Trots att det i hennes berättelse framkommer annat som kan vara våldtäkt utreds inte det. Däremot utreds kvinnan för falsk tillvitelse och döms senare.

Fall 11.

En kvinna anmäler våldtäkt som ska ha skett i en bastu där hon träffat en man. Eftersom kvinnan ansågs ha konverserat på Facebook med den misstänkte innan om sex, hålls det emot henne och hon utreds istället för falsk tillvitelse. Att en våldtäkt kan ske oavsett vad som skrivits på nätet innan eller efter, verkar inte polis intressera sig för. Det är både oroväckande och ett mycket övertygande tecken på att polis inte ens synes ha den ringaste kunskap om vad våldtäkt är för ett sorts brott. I det här fallet anser de tydligen att om en kvinna skriver fel saker på nätet kan hon inte bli våldtagen dvs myten om det ideala brottsoffret tillåts styra.  Även detta fall av falsk tillvitelse får medial uppmärksamhet där det påstås att kvinnan ville dölja att hon varit otrogen. Varför hon då skulle anmäla våldtäkt överhuvudtaget klargörs inte.

Fall 12.

En kvinna hittas deprimerad och berusad utomhus en sen lördagskväll. Hon nämner att hon blivit våldtagen och av vem. En man tillkallar en vakt och två manliga poliser anländer. Ingen utav dem verkar tolka situationen på annat sätt än att det ska ha skett samma kväll. En man grips och förhörs men släpps. Kvinnan ringer till polis dagen efter, på söndagen, och säger att hon missuppfattats, hon mindes en tidigare händelse. Hon uppmanas att inställa sig på måndagen och ta tillbaka anmälan personligen. En manlig polis tar då emot henne. Kvinnan anmäls då av polis och utreds för falsk tillvitelse. I rättegången vittnar fyra män mot henne, bl a vakten och två poliser, den ena utav dem var den som tog emot henne när hon tog tillbaka polisens upprättade anmälan om våldtäkt. Kvinnan får betala skadestånd till mannen. Det är samma man som hon flera år tidigare anmält för våldtäkt och det var denna våldtäkt hon mindes den aktuella kvällen. Denna våldtäktsanmälan lade polisen (troligen) ner ganska omgående.

Nu uppstår den absurda situationen att kvinnan tvingas betala skadestånd till den man hon en gång anmält för våldtäkt. Samma polis som lade den utredningen,utredde henne nu för falsk tillvitelse. Vad hade hänt denna kväll om den våldtäkten utretts och lagförts? Hade kvinnan mått bättre efter det och inte varit deprimerad – och kanske traumatiserad – när hon mådde så dåligt den aktuella kvällen då polisen missuppfattade henne? Förstår poliserna som utredde det här fallet, att kvinnor kan må extra dåligt av att anmälningar om våldtäkt bara läggs ner på grund av bristande kunskap/ointresse hos polis? Eller försöker de rentav skyla över det tidigare ointresset med hennes våldtäktsanmälan genom att – så fort de får chansen – visa att kvinnan ”ljugit”?

Myterna om våldtäkt upprätthålls i falsk tillvitelse-utredningar

I förra inlägget, Varningar, skuldbeläggande och ”påhittade” våldtäkter synliggjordes att polisens oförmåga/ovilja att utreda våldsbrott, deras fördomar och föreställningar om våld mot kvinnor och våldtäkt och allmänt dålig kvinnosyn inte är någon enskild företeelse. Så är även fallet när det handlar om polisens vilja att driva falskt tillvitelse-mål. Fram till årsskiftet var polisen indelad i 21 polismyndigheter och de inblandade polismyndigheterna i det här inlägget är:

Polismyndigheten i Västra Götaland
Polismyndigheten i Halland
Polismyndigheten i Västernorrland
Polismyndigheten i Jämtland
Polismyndigheten i Örebro
Polismyndigheten i Skåne
Polismyndigheten i Östergötland
Polismyndigheten i Stockholm
Polismyndigheten i Värmland

Brottet falsk tillvitelse driver alltså polismyndigheter över hela landet mot flickor och kvinnor som anmäler våldtäkt och/eller misshandel.

Som inlägget om Våld mot kvinnor och polisTV visade verkar inte polis anmäla våld mot kvinnor själva utan det ankommer på den utsatta att göra det själv. Däremot anmäler polisen själva vid flera tillfällen våld mot män trots att den målsägande inte vill delta. I falsk tillvitelse-fallen är det tvärtom. Oavsett om det finns någon målsägande eller inte, anmäler polisen själva brottet falsk tillvitelse. Det verkar alltså finnas en genomgående vilja hos dem själva att driva de här utredningarna mot de tidigare målsägande t o m då det handlar om minderåriga flickor.

Det är tydligt vid genomlysning av de här fallen att det inte är vem som helst som anklagas för att ljuga om våldtäkt. Det är flickor eller ofta unga kvinnor mellan 15 och ca 23 år och som på något sätt har en extra utsatt position. De har dålig självkänsla, dålig utbildning, dålig kunskap om rättsväsendet, svag ställning i samhället, hemlösa och har ofta bristande stöd av närstående och vänner. De är helt enkelt det perfekta ”ljugande våldtäktsoffret”. Ofta får som nämnts dessa fall medial uppmärksamhet och numera betyder det att de här kvinnorna och minderåriga flickorna blir hånade på nätet som följd.  Det anses alltså ok att t ex en 15-åring blir  uthängd som ”ljugande hora” med namn, p-nr och adress. Vi menar att tanken är att det ska verka avskräckande för anmälningsbenägenheten framför allt för de som är allra mest utsatta.

Det är heller ingen slump att den kategori tjejer som råkar illa ut i polisens egna utredningar om falsk tillvitelse också enligt undersökningar är just de som oftast utsätts för olika typer av sexuellt våld. I BRÅ:s senaste NTU visades återigen att gruppen unga kvinnor är de som är mest utsatta för sexualbrott. Då är det extra skrämmande att inse att just de här flickorna och unga kvinnorna som satts dit för falsk tillvitelse inte kan anmäla våldtäkt och/eller misshandel om de skulle bli utsatta igen. Deras tidigare ”lögner” kommer alltid att vändas emot dem. De blir s k ”safe targets”. Det visar t ex fall 8 där den hemlösa kvinnan ansågs ha ljugit innan (om så är fallet vet vi inte) och därför i praktiken inte kan anmäla misshandel och våldtäkt. På något annat sätt går det inte att tolka att HD rev upp den tidigare fällande domen med hänvisning till att kvinnan en gång ansågs ha beslagits med en lögn.
Flickor och kvinnor som en gång har utretts och dömts för falsk tillvitelse har alltså sannolikt mycket svårt att få sin sak prövad igen om något skulle hända igen och frågan är om de överhuvudtaget skulle vända sig till polisen igen. De som allra mest behöver ett rättsväsende och en polis får alltså i praktiken inte tillgång till någon hjälp. Särskilt torde det drabba en 15-årig flicka på väg in i livet som sexuell varelse som har en stämpel på sig att hon har ”ljugit” om våldtäkt.

I boken”Skylla sig själv” från 1976 skrivs om hur samhälle, polis och rättsväsendet tror på myter om varför våldtäkt anmäls. Vid genomgång av de olika fallen, som rör fall daterade 2007-2014 är det tydligt att det är samma gamla misogyna våldtäktsmyter som återkommer: hämnd, pengar, vilja att dölja otrohet för pojkvännen, psykisk sjukdom, uppmärksamhetsbehov, som får polisen att utreda falsk tillvitelse mot de som anmäler våldtäkt. (Det finns säkert fler fall att granska ingående än de ovan nämnda för att se vilka myter de har styrts av.)  Det är t o m så att om den misstänkte uttrycker att han är ”chockad” av anklagelsen räknas det honom till godo. Har man inte lärt sig något sedan ”Skylla sig själv”?  Svaret är nej. Men även ja. Man har lärt sig att driva falskt tillvitelse-mål rörande en anmäld våldtäkt och man tar nätet till hjälp idag – om inget annat går.

Trots att polis själva varnar för ”facerapes” och för att mobiler inte är säkra, används inte den kunskapen i de här målen. Men polisen bortser också ifrån att våldtäkter inte sker på sms eller Facebook utan vid ett fysiskt möte.*
Vad som än skrivs på nätet eller i sms är ointressant eftersom flickan ändå kan ha blivit våldtagen. Polisen kan omöjligt veta om det skett en våldtäkt eller inte. De utreder inte ens våldtäkt som det momentana, sociala och integritetskränkande brottet det är. Det hjälper inte hur många foton det finns  på obäddade sängar och på garageuppfarter i förundersökningsprotokollen om polis inte ens vet vad det är de utreder. Alldeles oavsett vad som skrivs och av vem så måste polisen utreda den faktiska våldtäktssituationen och inte det som hänt innan – eller efter.

Det är alltså tydligt att de poliser som utreder falsk tillvitelse inte vet vad en våldtäkt är. Eftersom våldtäkt och synen på sexualbrott handlar om värderingar, syn på sexualitet och kvinnosyn är det ytterst oroväckande att polis fortfarande anser sig veta när en flicka eller en kvinna blivit ”riktigt” våldtagen och när hon inte blivit det.  Dessutom;  som en följd utav  att dessa fall blir så omtalade och underblåser myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” påverkar de hela samhällets syn på våldtäkt och de underhåller den ständigt pågående våldtäktskulturen. Myten om det ”ljugande våldtäktsoffret” sänder signaler till pojkar och män om manligt sexuellt tolkningsföreträde och det får flickor och kvinnor att dra sig för att anmäla våldtäkt.

Det är alltså viktigt att komma ihåg att förutom att de flickor och kvinnor som nämns i de ovannämnda fallen har personligen drabbats hårt, påverkar polisens falsk tillvitelse-utredningar och deras föreställningar om det ”ljugande” våldtäktsoffret alla kvinnor och flickor som blir utsatta för övergrepp och som väljer att/vågar/orkar polisanmäla.

Det är gigantiskt problem att myterna om vad våldtäkt är fortfarande lever kvar så starkt. Är det bakgrunden till alla nedlagda utredningar och mantrat att ”ord står mot ord”?

 

*Det gäller alltså dessa ovan granskade fall – idag kan ffa flickor förmås till att begå våldshandlingar mot sig själva och det bör klassas som våldtäkt.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s