I tre inlägg kommer bloggen ta upp våldtäktsbrottet, synen på våldtäktsoffer, sexualbrottslagstiftningens historia och varför behovet av en samtyckeslag är absolut nödvändig. Inläggen har rubrikerna:

1. Synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet
2. Högsta domstolen inskränker sexualbrottsoffers rätt till kränkningsersättning
3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning

1. Synen på våldtäkt & våldtäktsbrottet

Andelen åtal i våldtäktsmål som ogillas har ökat från 21 % år 2004 till 36 % år 2012 enligt en uppsats från Lunds universitet. Författaren har gått igenom samtliga tingsrättsdomar avseende våldtäkt under år 2012. Uppsatsen behandlar inte våldtäkt mot barn.

Trots att kunskapen kring sexualbrott har ökat och att lagstiftningen förändrats under dessa år så har andelen friande våldtäktsdomar alltså ökat markant. Låt oss därför rikta blicken mot rättstillämparen och synen på våldtäkt.

Okunskap kring kön, genus och sexualitet är genomgående brister i rättsprocesserna. Attityder, normer och föreställningar styr både medvetet och omedvetet domarna. För att förstå vilka värderingar, fördomar och föreställningar som styr domare i våldtäktsmål behövs en historisk återblick och en kontext.

Vi menar att det inte heller är en slump att äldre män som hovrättspresidenter, lagmän och pensionerade domare påfallande ofta friat i våldtäktsdomar under de senaste åren.

Åsa Bergenheim redogör för synen på våldtäkt i bidraget Gränsen för det otillåtna: Om synen på våldtäkt i Sverige 1950-2010 i antologin Sju perspektiv på våldtäkt.

Bergenheim tar upp att i remissomgången och riksdagsdebatten kring 1953 års betänkande hade Richard von Krafft-Ebing och Havelock Ellis teorier om manlig och kvinnlig sexualitet stort inflytande.

”Sexologins nestor var neurologen Richard von Krafft-Ebing. Krafft-Ebing jämförde mannens könsdrift med en naturkraft; får den inte utlopp normal väg kan den anta perversa uttryck. Mannen är därför “exponerad för faran att överträda lagens och moralens gränser”.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Eskilstuna tingsrätt år 2013:

”Den sexuella driften var hög hos honom och han tänkte att när hon kom tillbaka kunde det bli närmare kontakt mellan dem. För att undvika A helt bestämde han sig för att gå ur bilen. Han ställde sig vid förardörren med ryggen/axeln mot henne och masturberade för att ”släcka sina känslor”; han trodde inte att A såg honom.”

”En annan mycket tongivande sexualforskare kring sekelskiftet var Havelock Ellis. Ellis menade att båda könen har lika stark drift, men kvinnans är slumrande och dold för henne själv. Hon har av naturen en blyghet som gör att hon är avvisande till samlag trots att hon innerst inne vill.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Umeå tingsrätt år 2013:

”En sådan bedömning skulle då grundas på att A, efter den inledande sexuella samvaron, visserligen hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv, men att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.”

Ellis menade också att; ”Hon säger nej men menar ja, och detta verkar sexuellt stimulerande på män.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Lunds tingsrätt år 2014:

”Han sade i sin dominanta roll att han ville ha oralsex.”

”Det var ett typiskt fall av dominanssex och det var aggressivt sex.”

”När han till att börja med inte använde så hårda tag fick han en tydlig uppfattning, att hon ville ha hårdare tag.”

”Han kände det som att det var han som spelade med på hennes initiativ till dominanssex.”

I en studie om hantering av våldtäktsbrott i slutet på 1940-talet fann Simon Ekström att avgörande för en fällande dom var att rätten uppfattade mannen som straffvärd och kvinnan som skyddsvärd. Mannens straffvärde var främst kopplat till hans manliga identitet och sociala status medan kvinnans skyddsvärde bestämdes av hennes ärbarhet och sexuella tillgänglighet.

”Kvinnans skyddsvärde var i realiteten den måttstock efter vilken mannens straffvärde mättes. Mannens berättelser var därför fyllda av påståenden och insinuationer om kvinnans dåliga moral och sexuella erfarenheter. Man kan säga att under rättsprocessen bytte kvinnan och mannen positioner – hon var kärande men måste bevisa sin oskuld; han var svarande men den som anklagade sin motpart. Faktum är att rättens huvudsakliga intresse efterhand kom att riktas mot kvinnas agerande, inte mannens. Mot offret, inte förövaren.” (Bergenheim)

”Radikalfeminister som Shulamith Firestone och Kate Millett menade att heterosexualiteten är genomsyrad av patriarkala maktstrukturer. Den utgör i själva verket grunden för kvinnoförtrycket, tydligast uttryckt i våldtäkt.” (Bergenheim)

”Vid mitten av sjuttiotalet publicerades Susan Brownmillers bok Våldtäkt, som väckte stor uppmärksamhet också utanför kvinnorörelsen. Brownmiller menar att våldtäkt i grunden handlar om maktutövande, inte sexualitet. Det är inte bara en makthandling mot en enskild kvinna, utan också mot kvinnor som grupp.” (Bergenheim)

”I Hiterapporten om män (1981) visar Hite att många män sammanbinder manlighet med heterosexuellt samlag, dominans, ägande och makt.” (Bergenheim)

”En vanlig föreställning bland de män Hite intervjuat är att våldtäkt kan vara berättigat, till exempel om kvinnan genom sitt beteende förespeglar mannen sexuellt umgänge men drar sig ur i sista stund. Vanligt var också att inte uppfatta en kvinnas ”nej” som ett nekande, utan snarare som en del av det sexuella spelet. Uppfattningen är densamma som vi mötte hos Havelock Ellis, vid sekelskiftet.” (Bergenheim)

Ur friande våldtäktsdom i Svea hovrätt år 2013:

”Han har även berättat att målsäganden gjorde motstånd, skrek att det gjorde ont samt skrek ”sluta, snälla sluta”. Han uppfattade inte att det var något skrik i panik så som målsäganden berättat om, istället uppfattade han hennes motstånd som något triggande och som en del av deras sexlek.”

Dåvarande justitierådet i Högsta domstolen Bo Svensson skrev i Juridisk tidskrift år 2006 om sin syn på sexualbrottsutredningen 1976:

”Sexualbrottsutredningen lämnade detta år betänkandet Sexuella övergrepp (SOU 1976:9). Det innehöll förslag på liberalisering av sexualbrottslagstiftningen. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. I USA hade Susan Brownmiller året innan publicerat en bok om våldtäkt, Against our will. Boken blev ett startskott för debatten inte bara i USA utan också i Sverige. Kommittébetänkandet blev utsatt för en förödande remisskritik och lades inte till grund för lagstiftning.” (Juridisk tidskrift nr 2 2006/07)

Vad innebar då det lagförslaget från 1976 som Bo Svensson kallar en ”liberalisering av sexualbrottslagstiftningen”?

Lagförslaget från 1976 innebar:

– ”Sänk åldersgränsen för sexuellt umgänge med barn från 15 till 14 år.
– För barn i vuxen vård ska åldersgränsen för sexuellt umgänge med vårdnadshavare vara 18 år (som tidigare). Men för annan beroendeställning än vård (lärare etc.) ska åldersgränsen sänkas till 14 år.
– Begreppet ”grovt koppleri” tas bort. Eventuellt kan det vara aktuellt för hallickar som håller flickstall.
– Incestbegreppet slopas helt och hållet. Alltså ska sexuella förbindelser mellan familjemedlemmar inte längre vara straffbara.
– För sexuellt inriktade beröringar, som inte kan anses vara sexuellt umgänge, föreslås åldersgränsen tio år mot nuvarande 15 år.
– Våldtäktsbegreppet ska behållas men reserveras för de fall då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.
– De ”vanligaste” sexuella övergreppen ska betecknas ”sexuellt tvång” och få en betydligt lindrigare straffskala.
– Orden otukt och osedlighet tas bort ur lagtexten.”
(Bordellhärvan: Makten, männen och mörkläggningen av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson)

Bo Svensson tar upp lagförslaget från 1976 trettio år senare i sin artikel i Juridisk tidskrift och menar att det skulle ha inneburit en ”liberalisering” och menar att lagförslaget fick ”förödande remisskritik”. Geijer-andan påverkar uppenbart fortfarande domare 30 år senare.

Den norske kriminologen Nils Christie lanserade år 2001 teorin om det ”ideala offret”. Det ”ideala brottsoffret” är en föreställning som styr domare, vilket framgår med tydlighet i rättstillämpningen.

År 2004 initierade Göran Lambertz, som Justitiekansler, rapporterna ”Felaktigt dömda”. Den första rapporten kom i juni 2006 och den andra rapporten kom i november 2009. Rapporterna kallas ”rättssäkerhetsprojekt”, men det är tydligt att det inte är sexualbrottsoffers rättigheter som avses. Rapporternas ideologiska grund är att det finns ett stort antal ”oskyldigt” dömda män i just sexualbrottsmål. Sexualbrottsområdet tycks också vara av stort intresse för de äldre männen i rättsväsendet, ett intresse som inte alls grundas i kunskap om och förståelse för våldtäktsbrottet.

I november 2009 blev Göran Lambertz justitieråd i Högsta domstolen där han ytterligare misstänkliggör sexualbrottsoffer i sitt tillägg i en friande våldtäktsdom från december 2010 (NJA 2010 s 671). Utnämnandet av Göran Lambertz som justitieråd skedde efter hans JK-rapporter dvs regeringen har beaktat hans föreställningar om ”oskyldigt dömda” män i sexualbrottsmål.

Ur Göran Lambertz tillägg i domen från 2010:

”Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.”

”Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas.”

”Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade.”

Motsvarande misstänkliggörande av den tilltalade görs inte av Göran Lambertz i hans tillägg. Högsta domstolen tycks mena att målsäganden är falska och bör misstänkliggöras.

Exempel på hur domstolar misstänkliggör brottsoffer är otaliga. Ett exempel är:

”Härtill kommer att det finns moment i hennes berättelse vilka framstår som svårförklarliga, nämligen dels att hon uppgett att hon inte tänkte på att följa efter målsägande A när de möttes vid sovrummet, trots att hon då letade specifikt efter målsägande A efter händelsen i badrummet, dels att hon sagt att hon smet ut från sovrummet via dörren till toaletten genom att passera (tilltalad 1) och (tilltalad 2) när dessa stod i och vid den dörröppningen.”
(Hovrätten för Västra Sverige år 2013)

Ett annat exempel:

”Dessa uppgifter ger utrymme för att det kan vara praktiskt möjligt att DNA spår från honom överförts på målsäganden på annat sätt än genom sexuellt umgänge.”
(Västmanlands tingsrätt år 2013)

Ytterligare ett exempel på hur domstolar misstänkliggör målsäganden, i detta fall ett barn, är följande fall. En flicka har berättat om våldtäkter som hennes pappa och farfar har utsatt henne för. Flickan görs av tingsrätten till den starka i familjen som genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp kan ha sökt en lösning för att mamman inte skulle bli lämnad ensam i än större utsträckning samt att flickan då fick en ”acceptabel” förklaring till att som barn (11 år) ha smittats av kondylomvirus. Tingsrätten demoniserar barnet som förslagen och planerad på ett sätt som snarare för tankarna till en vuxenvärlds tolkningsföreträde än hur ett barn reagerar, det blir ”omvända världen”, barnet går från att vara ett barn till ”den starka i familjen”:

”Målsäganden har vidare tyngts av frågor och bördan att förklara varför hon i maj 2011 konstaterades vara smittad med kondylom. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att man måste beakta risken att målsäganden, som den starka i familjen, kan ha axlat ansvaret för situationen och sökt en lösning genom att hitta på uppgifterna om sexuella övergrepp.”
(Skaraborgs tingsrätt år 2012)

Än idag sker denna fokusförskjutning av domstolar och fokus riktas på brottsoffret (kvinnan) istället för på förövaren (mannen). Genom denna fokusförskjutning från mannen osynliggörs mannens våldshandlingar samtidigt som ansvaret och skulden förminskas.

Mäns sexualitet är normbärande i rättsprocesserna och kvinnan får ta ansvar för mannens sexualitet. Domstolen laborerar med kvinnans vilja till sex utifrån ett perspektiv som inte är hennes eget utan mannens perspektiv. Mannens våld görs till en fråga om hennes vilja utifrån hans subjektiva uppfattning/tolkning och mannens uppfattning om våldet får tolkningsföreträde framför kvinnans.

I senaste årens rättspraxis kan ses att mannens straffvärde inte som tidigare är kopplat till hans sociala status utan istället till hans kön dvs ett ökat antifeministiskt förhållningssätt kan ses där män frias i sexualbrottsmål oavsett hans sociala status. Kvinnans skyddsvärde blir då ännu mindre och hennes sexuella tillgänglighet anses större.

I friande våldtäktsdomar under de senaste åren finns ytterligare föreställningar som styr domare nämligen det ”förslagna brottsoffret” och det ”falska brottsoffret”. Dessa föreställningar och för att inte säga rena myter existerar nu i rättstillämpningen samtidigt som det ”ideala brottsoffret”.

Föreställningarna om det ”falska brottsoffret” i rättstillämpningen ska ses i kontexten med de fall där polisen och åklagare driver falsk tillvitelse-mål mot flickor/kvinnor trots skador på flickorna/kvinnorna. Det är ett område som vi kommer återkomma till längre fram på bloggen. Ett av dessa falsk tillvitelse-mål har vi skrivit om i inlägget Flickan anmälde våldtäkt blev istället själv dömd.