Det finns återigen tyvärr anledning att fortsätta de dystra inläggen om dödade kvinnor och hur lite uppmärksamhet mäns dödliga våld mot kvinnor ges. Dock har faktiskt två fall fått ta plats i den allmänna debatten – två skjutna kvinnor.
De kvinnor som dödades som en följd utav våld i hemmet – av en make, exmake eller pojkvän  är fortfarande mer ointressanta. Kajsa Ekis Ekman skrev en bra artikel om hur tyst det är i Sverige – i jämställda Sverige – när kvinnor mördas och visade hur mord på kvinnor uppmärksammas betydligt mer i Spanien.
Artikeln ”I Spanien blir mord på kvinnor löpsedlar. I Sverige en notis.” är nu låst. lite saxat ur texten:

Förra året var en epidemi av dödligt våld mot kvinnor i Sverige. 22 män dödade sina fruar och flickvänner – en fjärdedel av alla mord. Hur många av dem kan du namnet på? Hur många av offren?

Jag har gått igenom hur våra medier beskriver samtliga fall. Rapporteringen är kort, förtegen eller obefintlig.

Annat är det i Spanien. 98 män mördade sina fruar och flickvänner förra året (landets befolkning är 47 miljoner) och varenda en blev förstasidesnyhet i flera tidningar. Rubrikerna är i regel: ”Mäns våld mot kvinnor skördar ett nytt offer” eller ”Kvinnomord: pojkvännen häktad”.

I samtliga texter benämns brotten som violencia machista eller feminicidio. (Sedan 2008 benämns mäns mord på kvinnor som ”den andra terrorismen” av Spaniens regering.) Det blir också ett flertal uppföljande artiklar om fallet och om demonstrationerna – för varje gång en kvinna mördas av sin man hålls en demonstration i staden. Vidare skrivs att polisen som inte följde upp offrets anmälan har stängts av från sin tjänst.

När en man dödar sin fru i Sverige blir det två, kanske tre, korta TT-notiser.

Ointresset. Förminskandet.

I Dödade kvinnor 2017 – hur ser statistiken egentligen ut? anges bland annat hur kvinnors död bortförklaras och hur detta förfarande nedvärderar kvinnors rätt till liv.

I Dödade kvinnor 2018. Statistiken och attityder tar bland annat upp hur media gör den våldsamma mannen till ’trevlig’ och hur dödade kvinnor görs medansvariga. Men mer om det nedan.

Det här inlägget följer alltså upp samma sorgliga statistik med mord på kvinnor som börjar på nyårsdagen 2019, precis som 2020, och slutar på en utav förra året sista dagar, den 29 december. Så tycks det hålla på, månad in och månad ut. År in och ut. Hur kan det få fortgå? Kanske är en del av svaret på det det som inte händer då kvinnor mördas?

Mord på kvinnor leder inte till att statsministern talar ut om att Sverige måste reagera mot detta våld och att Sverige måste bli säkrare. Stefan Löfvén nämnde inte ens mäns våld mot kvinnor när han skrev en debattartikel i Aftonbladet den 31 december inför det nya året.

Mord på kvinnor leder inte heller till att justitieministern föreslår lagskärpningar och vill att polis och domstolar måste få ‘verktyg’ och bli bättre.

Mord på kvinnor leder inte heller till att olika rättspolitiska talespersoner som moderaternas Johan Forsell, liberalernas Johan Pehrson eller kristdemokraternas Andreas Carlson gör utspel – de som alltid annars kritiserar regeringen för allt och allting. Nu är de tysta. För att inte tala om rasistiska partier eller deras rasistiska svans. Kvinnors säkerhet och rätt till liv förefaller ointressant.

Mord på kvinnor leder aldrig till att allvarliga polismän (alltid dessa män i polisens ledande befattningar) på rad uppe på ett podium. på välbesökta presskonferenser, försöker visa handlingskraft och talar om brottets allvar.

Mord på kvinnor leder inte till att Rikspolischefen Anders Thornberg i radio och i TV med emfas säger att ”vi nu måste ta krafttag” för att stävja brottsligheten och det måste ge ”konsekvenser att vara kriminell”. Sådana uttryck tycks aldrig användas när kvinnor utsätts för mäns våld.

Skuldbeläggandet.

När kvinnor misshandlas och mördas kan istället en ansvarig polischef tala om ”labyrinter” (länk och länk) och ”att det finns inte alltid en svart och en vit sida” (länk). Kvinnor skulle alltså på något sätt vara medansvariga för sin egen död. Samma polischef (Erik Nord) skrev på Twitter den 14 september i år att kvinnor kommer ”lindrigare undan” och hans belägg byggde på en (1) antifeministisk åklagare.

En polischef som tycker att just kvinnor kommer ”lindrigare undan”, hur hänger det ihop med att hans skuldbeläggande av kvinnor som blivit mördade av män? Vidare torde den andra sidan av att Erik Nord anser att kvinnor kommer ”lindrigare undan” logiskt sett vara att han anser att män inte kommer lindrigare undan. Med tanke på hur denna polischef håller döda kvinnor medansvariga för sin död, menar han då att våldsamma män kanske inte borde dömas så hårt på grund av de mördade kvinnornas egna beteende?  Det är ju ”inte alltid en svart och vit sida”. Tyvärr avspeglar sig den just den här attityden i domar avkunnade av våra domstolar där kvinnor, till och med dödade, skuldbeläggs och männens handlingar förminskas.

Sedan 14 september har minst 11 kvinnor mördats. Borde inte polischefer gå ut samfällt och hårt fördöma mäns våld mot kvinnor – istället för att peka ut och skuldbelägga kvinnor?

”Person” och förtegna poliser.

Polisen tycks ha en uttalad ovilja att tala om kön när en kvinna mördats av en våldsam man. Inledningsvis benämns oftast de inblandade som ”personer” och först senare kommer det fram att det är (ytterligare) en kvinna som mördats av en man men då har det mediala intresset redan vandrat vidare till någon annan händelse. Varför är polisen så ovilliga att upplysa om att ännu en kvinna har dödats när det ännu finns maximal medial uppmärksamhet?

Om media lyckas får reda på att det är en kvinna som dödats så är polis ”förtegna” och hänvisar till att det är ”känsligt”. Vid skjutningar är polisen ofta betydligt mer frikostiga med information. Och omvänt – när kvinnor grips för misshandel är de betydligt mer talföra. Då är det tydligen mindre känsligt. Att dessa kvinnor oftast försvarat sig mot en våldsam man försvinner i det sammanhanget.

Andra ord som vidhäftar mäns dödliga våld mot kvinnor är att det är en”tragisk” händelse eller att polisen kallats dit för att det varit ”bråk”. Mäns våld mot kvinnor omskrivs till mycket annat än just mäns våld mot kvinnor.

Brå.

I det här sammanhanget är det värt att påpeka att Brå i sin rapport ”Polisiära arbetssätt för att förebygga upprepat partnervåld” från 2017 genomgående i texten höll en könsneutral ton – utom i slutet då de faktisk frångick sitt regeringsuppdrag och framhöll att kvinnor också kan vara våldsamma och att polisen inte ska missa det. I vilken kontext verkar Brå då?

Ointresse att jobba med ”brott i nära relation”…

Polismyndigheten angav i rapporten ”Våldsbrott i nära relation och sexualbrott mot vuxna” från 2019, att det var svårt att få poliser att vilja jobba med våld i nära relation. Några citat från rapporten:
-unga poliser roterar på brott i nära relation eftersom det är svårt att rekrytera till grupperna
-brott i nära relation har personalbrist. Det är svårt att rekrytera poliser och arbetsplatsen upplevs inte som attraktiv
-det finns planer på att utreda relationsbrott på lokal nivå i de särskilt utsatta områdena. Det arbetet har inte kommit igång ännu på grund av att ingen [polis]söker tjänsterna
-det är svårt att få med intresserade [på relationsvåldsutbildningar]
Strukturen i rapporten är att poliser inte vill arbeta med mäns våld mot kvinnor – eller med brott i nära relation som det kallas.

…och polisen utreder våldsutsatta kvinnor.

I rapporten anges också att ”nästan en femtedel av de misstänkta personerna i de granskade ärendena har varit en kvinna” och att ”i flera av dessa ärenden förekommer motanmälningar där den misstänkta kvinnan å sin sida pekat ut mannen som förövare”.
I ca 20% av fallen med våld i nära relation väljer alltså polisen att lägga sina resurser på att utreda en förmodligen våldsutsatt kvinna. Är det konstigt att det aldrig blir bättre och att kvinnor mördas trots att de polisanmäler våldsamma hotfulla män? Ibland till och med ibland bara några timmar innan som var fallet i Kungsbacka nyligen då en kvinna dödades? Om polisen lägger en så stor del av sina resurser på att hellre utreda kvinnorna? Samtidigt som en polischef skuldbelägger kvinnor och visar offentlig upprördhet när, enligt hans förmenande, kvinnor ”kommer lindrigare” undan”?

Mäns våld mot kvinnor fortsätter vara ett jätteproblem och män fortsätter mörda kvinnor i princip varje vecka alltmedan polisen alltså väljer att lägga en oproportionerlig stor del av sin tid på att utreda kvinnorna.

Dödade kvinnor 2019.

Media-rapporterade misstänkta mord på kvinnor 2019.
Januari: Orust, Surahammar,
Februari: Hässleholm, Gävle, Avesta
Mars: Gävle, Karlstad, Solna, Malmö
April: Södra Stockholm, Gamla Stan Stockholm, Kalix
Maj: Kiruna, Märsta
Juni: Rågsved, Tensta, Alingsås, Karlstad
Juli: Karlskrona, Ockelbo, Alvesta**, Västerås, Sölvesborg, Tiveden, Norra Stockholm
Augusti: Skene, Västra Frölunda, Södermalm, Malmö, Vällingby,
Oktober: Getinge, Staffanstorp, Sundbyberg, Surahammar, Västervik, Göteborg
November: Danderyd, Malmö,
December: Tumba, Västerås, Kungsbacka, Alingsås

Totalt 42 stycken.

De svärtade fallen ovan är skjutningar. Två väckte viss uppståndelse. Två var det tyst om – de två som skedde i en relation. Det är skillnad på skjutningar och skjutningar.

Till detta kommer dödshjälpsfallet i Nordingrå
**ev ett äldre mord

Eventuella mord
som polisen, ibland påfallande lättvindigt, anser inte vara mord eller dödsfall som på annat sätt anses oklara (vissa kan senare ha blivit mord)

Tyresö, Norrtälje, Malmö, Iggesund, Göteborg (sköts 2018, läggs ner 2019), Göteborg, Ockelbo, Tibro, Bengtsfors, Jönköping Vättern, Trelleborg, Fagersta, Södertälje, Skoghall, Niemisel, Riddarhyttan, Stockholm, Gränna, Katrineholm, Trelleborg, Alingsås, Eskilstuna.

Totalt 22 stycken. Om så endast en tredjedel av de här fallen med döda kvinnor är ett faktiskt mord så blir det ytterligare ca 7 mördade kvinnor att lägga till den dystra uppräckningen om mördade kvinnor som anges i rubriken ovan. (Det bästa sättet att dölja ett mord på en kvinna torde vara att ordna en olyckshändelse tex via en normal drunkning, en brand eller någon annan ”tragisk olycka”).

42 plus 7 blir 49 mördade kvinnor förra året. Det är nästan en per vecka.

Men ingen upprördhet står att finna hos polisledning eller politiker. Det kan bara tolkas som att kvinnors liv är lite mindre värda. Hur kan det annars tolkas?

Fortfarande bör kvinnorörelsen föra egen statistisk – som de spanska feministerna.

Vi bör lära oss och ta intryck utav andra länders feminister. Svenska feminister bör inte lita på att ”jämställda” Sverige inte gömmer mäns dödliga våld mot kvinnor bakom ”olyckor”, ”självmord” eller, ibland plötslig, ”sjukdom”. Fallet i Bjärred visar även att polisen inte utreder när en man strypt en kvinna. Eller anser polisen att kvinnor kan samtycka till att bli dödade? Är det till och med så illa?

Kajsa Ekis Ekman jämförde Sverige med Spanien i artikeln som nämndes i inledningen av texten.
I nättidningen Feministisk Perspektiv publicerades 2017 en artikel om spanska kvinnorättsaktivister.

https://feministisktperspektiv.se/2017/03/03/madrid-hungerstrejk-mot-vald/ 

Ur artikeln:

Enligt Ve La Luz, och andra ideella kvinnojourer i Spanien, skiljer sig det verkliga dödstalet till följd av våld i nära relationer (aktuella partners, förre detta partners och relationer i pågående separationer) från regeringens officiella siffror. Medan kvinnojourernas statistik visar på 21 dödsfall sedan den första januari i år, uppger spanska myndigheterna 15 konstaterade dödsfall.

Förminskandet, döljandet, ointresset av mäns våld mot kvinnor i Sverige kan även här leda till att officiella siffror för kvinnors dödsfall friseras ner. Hur villiga är polisen att utreda en kvinnas död som ett dödsfall om de själva kan klandras för att ha negligerat tidigare våld? Där de har ”medlat” i ett ”bråk” eller lagt ner utredningar mot våldsamma män – eller till och med hotat att utreda kvinnan?
Den officiella statistiken borde utmanas. Varje fall där en kvinna hittats död bör alltså specialgranskas.