Det här är del tre i vår serie, om synen på våldtäkt och våldtäktsbrottet, i vilken vi sätter fokus på männen, makten, sexualliberalism och antifeminism. I detta inlägg har vi valt att särskilt synliggöra lagstiftarens antifeminism, eftersom vi anser att den är osynliggjord i debatten om en samtyckeslagstiftning.

3. Därför krävs en samtyckeslagstiftning

Nuvarande sexualbrottslagstiftning är ålderdomlig och lever inte upp till de krav som ställs på ett modernt rättssamhälle. Kraven som ställs på brott mot mänskliga rättigheter är att alla former av sexuellt utnyttjande ska straffas.

Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen skrev i Svenska dagbladet 2004-07-05 i artikeln ”Sexbrottens moment 22” följande:

”Vår lag straffar inte var och en som utför en sexualhandling mot en annan utan dennes samtycke. Vår lag använder inte våld, hot eller tvång (eller hjälplöst tillstånd) endast som ”bevis” för bristande frivillighet. Vår lag uppställer som ansvarsförutsättning att gärningsmannen använt våld, hot eller tvång eller att den han utförde handlingen mot var i hjälplöst tillstånd och att han insåg detta.”

Idag har hjälplöst tillstånd byts ut till särskilt utsatt situation men lagen skyddar fortfarande inte den som utsätts för en sexuell handling mot sin vilja. Lagen skyddar enbart i vissa särskilda situationer. Men det är allmän kunskap att våldtäkt kan ske utan att den brottsutsatta befinner sig i en särskild utsatt situation eller utan att våld, hot eller tvång använts.

En samtyckeslag utgår istället från kränkningen av den sexuella integriteten och har en viktig normativ verkan för att förändra attityder och normer.

Det är av vikt i diskussionen om samtyckeslagstiftningen att synliggöra vilka värderingar och föreställningar som kommer till uttryck i lagförarbeten inom sexualbrottsområdet, lagförarbeten som har en lång historik av antifeminism.

Går vi tillbaks i lagförarbeten hittar vi följande skrivning i SOU 1953:14:

”Det är således icke våldtäkt, om någon bereder sig tillfälle till samlag med en kvinna genom att locka henne att frivilligt förtära rusdrycker så att hon i sitt berusade tillstånd giver vika.”

På 1970-talet gick 15 kvinnoorganisationer samman och såg till att följande skrivning i lagtexten togs bort, en lagtext som lade ansvaret på brottsoffren och deras handlande före det sexuella övergreppet:

”Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet eller eljest att anse som mindre grovt.”

Dåvarande hovrättspresident Björn Kjellman som hade lett sexualbrottsutredningen under 1970-talet försvarade kritiken mot den kvinnofientliga lagtexten med orden ”Det hör ju till den allmänna utvecklingen att kvinnan blir mer självständig och får göra sina dumheter själv.”

I nyare lagförarbeten kan ses hur rättsväsendets fokusering på brottsoffret i rättsprocessen vänds mot brottsoffret i lagförarbeten dvs det sker en dubbelbestraffning av sexualbrottsoffer.

Det är mycket oroande att lagstiftaren använder rättsväsendets okunskap, fördomar och ensidiga fokusering mot sexualbrottsoffren. Det är också direkt kvinnofientligt.

I SOU 2001:14 uttrycktes farhågor om att rättsutvecklingen skulle vridas tillbaka. Det är en väl känd antifeministisk retorik att använda ”omsorgen om brottsoffren” (kvinnorna) och framställa det som en ”omsorg” när det i själva verket är tvärtom:

”Det finns dock en stor risk att en reform kan vrida rättsutvecklingen tillbaka.”

”Om det avgörande för den rättsliga prövningen är om och hur samtycke har lämnats måste brottsutredningen inriktas på offret. Frågor som rör hur kvinnan markerade att hon inte var intresserad av ett sexuellt umgänge måste givetvis utredas.”

”Därvid skulle även omständigheter som kvinnans eventuella berusning behöva utredas närmare. Vidare skulle förhållanden som hur kvinnan uppträtt före det sexuella umgänget eller vad hon då bar för kläder kunna komma att tillmätas betydelse för bedömningen av om det förelegat ett samtycke.”

SOU 2001:14 var dessutom en utredning som menade att ”kvinnans eventuella berusning”, hur hon ”uppträtt före” och vad hon ”bar för kläder” har relevans för bedömningen om ett samtycke funnits.

Utredningen från 1998 års sexualbrottskommitté fann att nackdelarna med en samtyckesreglering övervägde. Det är en mycket märklig slutsats då en samtyckesreglering utgår från rätten till sexuellt självbestämmande och skyddar mot alla situationer där samlag skett mot någons vilja.

Lagstiftningsprocessen tar också lång tid dvs det är ytterligare en aspekt som visar hur lagstiftaren motarbetar en modern lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle. Tre år efter kommitténs betänkande lade regeringen fram förslag till ny lag (i prop. 2004/05:45). En proposition som även den uttryckte farhågor för brottsoffrens roll i rättsprocessen dvs dubbelbestraffade brottsoffren:

”Med utgångspunkt från att samtycket i en tänkt våldtäktsbestämmelse också skulle kunna avse tyst samtycke är det sannolikt att den misstänkte till sitt fredande ofta skulle åberopa att det förelegat ett sådant tyst samtycke från offrets sida. Under utredningen av en sådan invändning kommer det att bli av särskilt intresse hur offret handlat och betett sig i övrigt i samband med gärningen. I sådana fall finns det en uppenbar risk för att utredningen till stora delar kommer att koncentreras på offret. Frågor som rör hur offret markerade att hon eller han inte var intresserad av sexuellt umgänge blir då av avgörande betydelse.”

”Vad som skett vid gärningen och vilket förhållande parterna hade eller hade haft skulle få en större betydelse än i dag för att bringa klarhet i om det förelegat ett samtycke.”

”Redan i dag kritiseras ofta från olika håll den fokusering på offret som kan förekomma i ett våldtäktsmål, när det centrala för bedömningen i stället borde vara vad den misstänkte har gjort. Det enligt regeringens mening viktigaste argumentet emot införande av en våldtäktsbestämmelse baserad på bristande samtycke är just denna fokusering på offret.”

I propositionen anges att ett samtycke ”också skulle kunna avse ett tyst samtycke” utan att förklara vad ett ”tyst samtycke” är. Invändningen i propositionen framstår därför som närmast ett tips till sexualbrottsförövare och deras försvarsadvokater att hävda att ett ”tyst samtycke” förelegat.

Argumentet om ”tyst samtycke” för tankarna till 1970-talet. I Maria-Pia Boëthius bok Att skylla sig själv från 1976 skriver hon om Bertil Falconers uppsats om våldtäktsbrottet, som dåvarande sexualbrottsutredning tog fram och använde som material till grund för sitt lagförslag. Bertil Falconer var med dr och rättsläkare. Hans uppsats om våldtäktsbrottet publicerades i Svensk Juristtidning 1975 och jurister ansåg att uppsatsen var ”viktig” och ”en intressant undersökning”. Maria-Pia Boëthius ansåg att samma uppsats byggde på en lång rad myter och fördomar runt våldtäkt och på djupt subjektiva och manliga värderingar.

Bertil Falconer skrev följande om ”tyst överenskommelse”:

”Hur än de i efterhand lämnade uppgifterna, speciellt kvinnornas, formulerats, är det svårt att bortse ifrån att den närmast till hands liggande förklaringen, den att öppet uttalad eller tyst överenskommelse om motivet för den fortsatta samvaron förelegat: parterna har varit överens om samlag, vare sig detta uttryckligen sagts eller det för mannen framstått som logiskt och i full överensstämmelse med händelseutvecklingen i situationer av samma och förut upplevd natur.”

Det blir uppenbart att argumentet om ett ”tyst samtycke” handlar om mannens sexuella tolkningsföreträde och kvinnors sexuella tillgänglighet – idag liksom på 1970-talet.

Låt oss återgå till proposition 2004/05:45 och kommitténs argument. Kommittén menade också att det finns flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras ”endast” på ett bristande samtycke:

”Som kommittén redovisat finns emellertid flera argument mot att våldtäktsbrottet baseras på endast ett bristande samtycke.”

Kommittén har därmed inte förstått den s k Bulgarien-domen från Europadomstolen år 2003. Även domstolar upprätthåller i rättspraxis krav på att våld eller hot om våld ska ha förekommit. Högsta domstolen upprätthåller kravet på våld och hot om våld i juni 2013 då de undanröjer Svea hovrätts s k ”Otrohetskontroll”-dom och uttalar sig om våldtäktsbrottet, ”Handlingen har med våld och hot om våld utförts mot (målsägandens) uttryckliga vilja.”.

Det strider mot Europadomstolens praxis. Europadomstolen konstaterade att en tydlig trend kunde ses i Europa och andra delar av världen där det var påtagligt att det är just bristen på samtycke som är grundläggande för våldtäktsbrottet i rättsteorin och rättspraxis. Europadomstolen hänvisade också till internationell lag i vilken erkänts att något våld eller tvång inte behöver ha använts för att en våldtäkt ska anses ha skett.

Även svenska sexualbrottsforskare har förordat bristande samtycke som grund för våldtäktsbrottet sedan lång tid. Frågan är då varför lagstiftaren och rättstillämparen hittills inte velat erkänna en samtyckesreglering. Är det Geijer-andan som lever kvar så starkt fortfarande?

Kommittén gjorde också en jämförelse med engelsk praxis. Det är irrelevant att jämföra med andra länders rättspraxis. Att jämföra med andra länders rättspraxis kan enbart förstås som ytterligare en metod att förhindra en lagstiftning som möter kraven på ett modernt rättssamhälle då våldtäktskulturen är global liksom den problematiska rättsliga hanteringen av sexualbrott (”judicial rape”).

En lagstiftning som utgår från sexuellt självbestämmande och integritet är en förutsättning för ett modernt rättssamhälle men långt ifrån tillräckligt. Utöver en ny lagstiftning behövs ett modernt rättsväsende som klarar att hantera mänskliga rättigheter utifrån den kunskap och forskning som finns idag.

Det behövs en översyn i sin helhet dvs av lagstiftningen, lagförarbeten samt hur utredningar och bedömningar görs. Fokus bör vara på de attityder, normer och värderingar som kommer till uttryck i såväl förundersökningar som i domar.

Patriarkala strukturer och normer måste utmanas och ifrågasättas i sina grundvalar, det är inte tillräckligt att ifrågasätta en liten del av dem.

Våldtäkt är en våldshandling mot någons vilja. Våldtäkt är ett könsbaserat sexuellt våld. För att utreda och bedöma det sexuella könsbaserade våldet behövs genuskunskap. Idag utreds våldtäktsbrottet av polis som ett ”tekniskt” brott och domstolar kräver ”teknisk bevisning”. ”Ord anses stå mot ord”, en myt grundad av rättsväsendet som inte ifrågasätts utan istället sprids som en ”sanning”.

Våldtäkt bör istället utredas och bedömas som det sociala och psykologiska brott det är och därmed bör den misstänktes värderingar, attityder, föreställningar och kvinnosyn istället stå i fokus. Fokus bör vara på den misstänktes våldshandlingar och gärningsmännen bör inte osynliggöras i rättsprocesserna som idag.

Slutligen konstaterar vi att lagstiftaren och rättsväsendet måste göra upp med sin antifeminism och sin geijerska sexualliberalism. Det är två sidor av samma mynt.