Del 3 –  om domstolars praktik, medborgares misstro mot våldtäktsoffer & om polisens makt att bestämma vad en våldtäkt är och inte är

I det svenska ”upplysta och ”jämställda” svenska samhället finns myterna om våldtäkt ständigt närvarande. Ett känsligt ämne som helst ska sopas under utan diskussion eller klistras på ”de andra”.
Det här inlägget, Del 3 i serien Maktmissbruk, myter och misogyni, visar hur domstolar brukar döma, vad som händer vid överklaganden, om utbredda vanföreställningar om kvinnliga våldsoffer och polisens idévärld.

I Del 1 exemplifierades hur domstolar har som utgångspunkt vid våldtäktsmål och misshandelsmål att resonera om kvinnan eller flickan falskt anklagar den misstänkte mannen och att det är ovanligt med friande domar i falsk tillvitelsefall eftersom de flesta domstolarna tror på myterna om våldtäkt. Del 2 resonerade bland annat om den stora mediala uppmärksamheten om Malmöpolisens presskonferens om en ”ljugande” kvinna och vad det säger om hur djupt rotade myterna om våldtäkt är. Det kan vara en förklaring till att en del av resultatet från EU-kommissionens undersökning överhuvudtaget inte har berörts.

Sist i inlägget kommer en uppmaning till politikerna att göra något åt, en för kvinnor och flickor, ohållbar och djupt orättvis situation.  Punkten kan också ses som en sammanfattning på de tre delarna i serien Maktmissbruk, myter & misogyni – om falsk tillvitelsefall. Även det som tas upp i inläggen Polisens #kvinnosyn Del 6 : varningar, skuldbeläggande, och ”påhittade” våldtäkter och Polisens #kvinnosyn Del 7 : Om falsk tillvitelseutredningar kan sägas ingå i denna sammanfattning.

Inläggets fem punkter:

1. Hur dömer domstolar? Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…

4.… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

5. Det behövs en kommission om polisens våldtäktsmyter  

1. Hur dömer domstolar?
Är det skillnad på tingsrätter och hovrätter?

Den 15-åriga flickan i Kalla faktas reportage dömdes lättvindigt av Värmlands tingsrätt utan att rätten ifrågasatte vare sig märklig och svag bevisning eller myten om att hon anmält för att hon ville ha ”uppmärksamhet” – trots att det inte var hon själv som hade anmält. (Brottet falsk tillvitelse är till sin konstruktion utformat så att det inte spelar någon roll vem som har anmält t.ex. en våldtäkt – det är brottsoffret som åtalas men det borde ändå ha betydelse om hon inte själv anmält.)
Den 15-åriga flickan fick aldrig hjälp att överklaga domen. Men vad kunde ha hänt i hovrätten?
Hur ser domstolars praktik ut i falsk tillvitelsemål – brukar de fria eller alltid fälla?

Domstolar med utbildade akademiker borde behandla falsk tillvitelsemål opartiskt, kunnigt och utan att tro på myter – de borde därmed utgöra en bromskloss för polisens fördomsfulla och illasinnade utredningar. Det borde vara så i ett rättvist samhälle med ett rättvist rättsväsende. Men som nämndes i inlägget Maktmissbruk, myter  & misogyni – om falsk tillvitelsemål – Del 1 är det inte alls så.
Tvärtom verkar domstolar generellt nästan uppskatta att få döma i dessa mål och de fäller lätt till ansvar i dem (till skillnad från i våldtäktsmål). De dömande instanserna införlivar alltså samma våldtäktsmyter och myter om kvinnor och flickor som anmäler våldtäkt (eller misshandel) som polisen gör. Trots att brott ska bevisas, dvs. att rättsväsendet trots, ofta frampressat, ”erkännande” ska vara överbevisade om att ett brott har begåtts, verkar det inte vara så i just falsk tillvitelsemål. Där räcker det med att kvinnan eller flickan anmäler – det utgör i sig brottet. Åklagaren brukar oftast hänvisa till själva polisanmälan som ett ”bevis” för att brottet begåtts.

Som nämnts i tidigare inlägg är det frapperande hur olika terroristen på Drottninggatan och kvinnor & flickor som anmält våldtäkt, behandlas. När det handlar om Akilov som erkänt brott, ska ”alla stenar vändas på” för att bevisa hans skuld. För kvinnor och flickor som anmält våldtäkt gäller inte detsamma. Det är bland annat därför som det är viktigt för polis att få dem ett ”erkänna” för då behövs ingen bevisning trots att våldtäkt är ett så intrikat och känsligt brott; det brott där brottsoffret tar på sig mest egen skuld och känner mest skam utav alla våldsbrott. Det är som om domstolar ”glömmer” bort vad de är till för när de får chans eller möjlighet att döma till ansvar i ett falskt tillvitelsemål.

Efter att ha specialgranskat falskt tillvitelsemål går det att dra följande slutsatser om hur svenska domstolar dömer i dessa mål:

¤När en tingsrätt har fällt till ansvar för falsk tillvitelse fastställer hovrätten alltid domen.

¤När en tingsrätt i fåtalet fall friar – fäller däremot hovrätten.

¤Bara i ett av alla de falsk tillvitelsefall vi har granskat har en hovrätt friat i en tidigare friande dom. I övriga fall har alltså överrätten fällt.

¤En hovrätt har aldrig friat i en tidigare fällande tingsrättsdom.

¤Hovrätten skärper ofta påföljden i förhållande till tingsrättens påföljd.

Tingsrätten fäller nästan alltid till ansvar och om kvinnan eller flickan överklagar, vilket verkar ske i endast ca 50 % av våra granskade fall, så fäller alltid hovrätten. Om åklagaren överklagar en friande dom kommer hovrätten att fälla.
HD har tagit upp ett enda falsk tillvitelsemål trots att det har funnits ett antal kvinnor som har överklagat en fällande dom från hovrätten. HD har alltså bara beviljat prövningstillstånd i ett fall. Kvinnan fälldes. Detta fall kommer vi att återkomma till i ett kommande inlägg.

Slutsats:
Domstolar fäller alltså oftast till ansvar för falsk tillvitelse då det handlar om kvinnor eller flickor som antas ha hittat på om våldtäkt (eller misshandel) utifrån myter som hämndbegär, vilja att få skadestånd, vilja att dölja otrohet eller uppmärksamhet.  Det är intressant att då jämföra med hur lätt domstolar friar våldtäktsman med mer eller mindre horribla skrivningar som att den misstänkte våldtäktsmannen inte hört ett nej, att han våldtagit i sömnen eller absolut inte anses ha förstått att kvinnan inte velat. Hovrätten brukar oftast även mildra påföljden för våldtäktsmän och minska skadeståndet till brottsoffret. Dessa frianden (och mildranden) hänger intimt ihop med hur lätt domstolar fäller kvinnor och flickor till ansvar för falsk tillvitelse. Precis som tendensen är i våldtäktsfall, då hovrätter alltså ofta friar de fällande domar som tingsrätter har avkunnat, så är det även tydligt att hovrätter lättare fäller till ansvar och dessutom utdömer strängare straff i falsk tillvitelsedomar.
Slutsatsen är alltså att ju lättare domstolar friar våldtäktsmän, desto lättare fäller de kvinnor och flickor för falsk tillvitelse. Det finns en patriarkal logik i det. Men det handlar inte om rättvisa – det handlar om vanföreställningar och uråldriga värderingar och en i grunden djupt rotad misogyni som drabbar kvinnor och flickor.

2. Våldtäktsmyterna och EU:s undersökning

I uttalanden i media påstår olika poliser att antalet falska anmälningar utgör mellan 20 – 80 % utav de anmälda våldtäkterna, se Varningar, skuldbelägganden och ”påhittade” våldtäkter. De stödjer sig naturligtvis inte på någon oberoende forskning utan anser och tycker att det är på det här viset.
I en undersökning genomförd av EU-kommissionen från november 2016, presenteras européernas attityder till könsbaserat våld. En utav frågorna som de svarande skulle ska ställning till var följande:

”Kvinnor hittar på eller överdriver påståenden om övergrepp eller våldtäkt.”

Resultatet är faktiskt rätt skrämmande. Även om svenskar generellt sett har en bättre attityd än många andra länders medborgare, är det ändå 31 % som instämmer helt eller delvis i det här påståendet. Endast 63 % avvisar det helt. Andra länder är ännu värre t.ex. i Danmark och i Storbritannien men även i de baltiska länderna där det i några fall är riktigt illa. Med tanke på hur poliser själva säger sig tro på att de som anmäler våldtäkt ”ljuger” i stor utsträckning (i 20-80 % av fallen) – är det inte bättre att inse att svenska poliser ligger på samma nivå attitydsmässigt som tex den baltiska polisen?  Då en kvinna eller flicka anmäler våldtäkt kan hon alltså i princip lika gärna anmäla till baltiska polismän som till svenska. Misstroendet mot våldtagna är lika stort. Hur många har insett det?

Att endast 63 % utav svenska medborgare helt tar avstånd från det här påståendet visar att kvinnorättsrörelsen har en del att göra i Sverige. Med tanke på hur media underhåller polisens våldtäktsmyter kanske det, trots allt, är förvånande att det är så många som 63 % som helt tar avstånd. Hur många inom polisen tar helt avstånd från dessa myter? Det borde någon forskare undersöka  – inte minst med utgångspunkt från de uttalanden och åsikter som Malmöpolisen framförde i media / i sociala medier i samband med sin presskonferens den 13 februari 2018. Myterna om ”problemet” med ”ljugande ”våldtäktsdrabbade sprids alltså öppet och ohämmat i nutid utan problem.

3. Polisen gör våldtäkt till ett tekniskt brott…..

I forskningsgenomgången i Del 2, problematiserar och kritiserar forskarna Diesen och Sutorius polisen för deras fördomar och patriarkala strukturer. Mot bakgrund av det och hur polisen behandlar utredningar om våldtäkt, vilket framkommer som allra bäst i utredningar som rör falsk tillvitelse, blir det tydligt att det är ett stort glapp mellan det som idag är allmän kunskap om våldtäkt och vad polisen tror att våldtäkt är.
Malmöpolisens biträdande områdeschef Karlsson hänvisade i en tweet, efter uthängningskonferensen den 13 februari, till att de måste lyssna på ”akademin” rörande andra brott. Lika självklart som det verkar för denne ansvarige polis att hänvisa till sagda ”akademi” i andra frågor, lika självklart verkar det vara att inte göra det då det handlar om polisens våldtäktsutredningar. Då anser sig polisen inte behöva inhämta någon akademisk kunskap. Då kör de på i samma spår år ut och år in.

Istället för att ta till sig forskning och reflektera över makt, kön och sexualitetsnormer fortsätter polisen att därigenom att missbruka sin makt och ansvaret för det här ordningen – eller oordningen – går ända upp i ledningen. Polisens dåliga våldtäktsutredningar och deras fördomsfulla, ivriga och även illvilliga utredningar om falsk tillvitelse blir istället deras facit för att de egna påståendena om att kvinnor ”ljuger” om våldtäkt (eller misshandel) är sanna. De har alltså ett dubbelt tolkningsföreträde; de bestämmer vad en våldtäkt är och inte är och sedan om vad en ”lögn” om våldtäkt är. De bestämmer med andra ord först hur verkligheten anses vara och passar sedan in den därefter.
Som visades i Del 1, lägger de tidvis mycket utav sina påstådda knappa resurser på dessa ärenden. Periodvis utgör ärendena om falsk tillvitelse i procentsiffror om 11, 12, 25 och t.o.m. 33% utav åtalen för sexualbrott mot kvinnor (i dessa procentsiffror ingår även en ursprunglig misshandel). Är det så som intressekorruption ser ut? Polisen har makt att skapa en fiktiv verklighet istället för att utgå ifrån den verkligheten som råder – den verklighet som kvinnor och flickor lever i. Att poliser lägger så mycket av sina utredningsresurser på falsk tillvitelsemålen borde uppmärksammas. Varför sker inte det? Hur kan de utreda sådana här ärenden ena dagen och andra dagen förutsättas hantera de som anmäler våldtäkt på ett seriöst sätt?
Det visar att det inte alls hjälper med fler poliser för att fler anmälda våldtäkter ska utredas. Fler poliser kommer bara att leda till att de utreder fler falsk tillvitelsemål.
Att svenska poliser väljer att i så stor utsträckning (vilket Malmöpolisens agerande visar) utreda de som anmäler våldtäkt (eller misshandel) visar inte ”bara” att de är fördomsfulla, okunniga, illasinnade och vill skydda sig själva från kritik: det visar även att de kan vara farliga för kvinnors och flickors säkerhet. Deras agerande leder faktiskt till att de skyddar kriminella – de skyddar och kommer att skydda våldtäktsmän. (I det sammanhanget är det värt att påminna om att polisens vanligaste brott är mäns våld mot kvinnor. Så vem och vilka skyddar de när de lägger så mycket av sina resurser och sin tid på dessa falsk tillvitelseärenden?)

Då polisen bestämmer vad en våldtäkt är utifrån sina föreställningar och en patriarkal idévärld, kan de även bestämma att en våldtäkt ska behandlas som först och främst ett tekniskt brott.
När polisen utreder våldtäkter och sexualbrott ställer de därför tekniken i centrum. De talar om DNA, sperma, utseende på brottplatsen, fysiska skador på brottsoffret, klockslag, gatlampor osv. Förutom att de tar prover för analys (ibland) tar de också ofta en stor mängd fotografier. De tar bilder på obäddade sängar, soptunnor, garageuppfarter, gator eller på statyer o.d. Det syns även på att polisen ofta talar om vikten av att kvinnan eller flickor inte tar bort spår av våldtäkten. Det behöver inte vara fel i sig men när fokus ensidigt hamnar på teknik, blir det missvisande och förskjuter fokus från vad en våldtäkt är – en kränkning av den personliga integriteten och ett övergrepp på det sexuella och kroppsliga självbestämmandet.
Polisens fokus på teknik gör att allt faller om den misstänkte våldtäktsmannen hävdar samtycke och/eller plockar fram några vittnen (ibland kompisar) som kan ”intyga” att kvinnan ”ljuger”. Hur skulle det kunna hända om fokus hade varit där det borde – på kränkningen? För i dessa situationer leder inte tekniken någonstans. Polisen/ åklagaren använder då gärna mantrat ”ord mot ord”.  Om den misstänkte gärningsmannen påstår att en kvinna ”ljuger” och hittar på en myt t.ex. att hon vill ”hämnas”, kan polisen (som t.ex. skedde i Sannah-fallet) t.o.m. strunta i rättsintyg över faktiska skador och påstå att brottsoffret skadat sig själv. Gör de så vid rån också? Eller om en polis anmäler våld mot tjänsteman? (Det sistnämnda verkar för övrigt vara ett brott som polisen lägger mycket resurser och engagemang på till skillnad från våldtäktsbrottet.)
Det är både maktmissbruk och kvinnofientligt – misogynt – att påstå att kvinnor eller flickor skadar sig själva. Men det är bekvämt för polisen. De får sina egna fördomar bekräftade om kvinnors och flickors egenskaper.

I undersökning efter undersökning visas hur våldtäktsoffer framför allt får traumatiska skador efter en våldtäkt, skador som kan sitta i och påverka hela livet. Det påverkar relationer, inställning till främmande män, det påverkar sömmen, kan ge mardrömmar, ätsvårigheter, depressioner, oro, ångest i olika situationer, det påverkar den sociala tillvaron och givetvis inställningen och förtroendet till polisen. Våldtäktsbrottet är alltså framför allt ett mentalt, emotionellt och socialt brott. Och det är ett momentant brott – det sker inte veckan innan eller veckan efter eller vid någon annan tidpunkt. Det bästa beviset för att en våldtäkt ägt rum är oftast hur kvinnan eller flickan mår mentalt och hur kränkt hon känner sig. Men det vill inte polisen förstå eller ta till sig.

När polisen teknifierar våldtäktsbrottet slipper de även ifrågasätta sin egen inställning till sexualitet. Om de skulle utreda våldtäkt som ett mentalt, emotionellt, socialt, och momentant brott måste de nämligen även konfrontera och utmana sina egna värderingar och fördomar om våldtäkt, de måste de tänka över sin kvinnosyn och sina egna tankar om vad som konstituerar sexualitet, makt och kön. Den sedan länge manligt kodade Polismyndigheten och dess poliskår verkar till varje pris vilja undvika det. De vill snarare upprätthålla makten över vem som definierar sexualitet och brott.
Av den anledningen blir polisens våldtäktsutredningar aldrig bättre trots att decennierna går – och kan inte heller bli det. Fortfarande behandlar polisen våldtäkt om ett tekniskt brott 2018 oavsett vad forskning och studier visar – något som inte minst märktes under Malmöpolisens presskonferens den 13 februari. Det är inte bara ett sätt att upprätthålla RMA dvs Acceptansen för våldtäktsmyter (se Del 2, Sutorius punkt 5) utan också ett sätt att bibehålla manlig sexuell hegemoni.

4… men gör falsk tillvitelsefall till en fråga om psyke.

Men lika frånvarande som kvinnans eller flickans psykologiska och emotionella upplevelser av våldtäkten och hennes mentala kränkning är, lika närvarande blir hennes psyke när polisen (ofta har de själva anmält henne) utreder henne för falsk tillvitelse – för att de anser sig ”veta” ingen våldtäkt kan ha ägt rum.
Då hamnar nämligen fokus på hennes psyke – eller närmaste bestämt på de föreställningar om hennes psyke som polisen har. Då anses hon vilja ”hämnas”, ”ångra sig”, ha uppmärksamhet eller vara psykiskt sjuk. Då ”tänker” hon att hon vill ha skadestånd. (Att den misstänkte gärningsmannen kan räkna med skadestånd verkar försvinna i sammanhanget.) Att hans kränkthet nu får ta plats dvs. att hans psyke som brottsoffer visas hänsyn till, är inget som stör polisen – en hänsyn som våldtäktsoffret inte tidigare visades.

Polismakten byter alltså sida mitt i en våldtäktsutredning och väljer att det är brottsoffret de ska utreda. De våldtäktsutredare som utredde våldtäkten, tar plötsligt mannens parti och förvandlar en inledningsvis teknisk undersökning till en utredning där fokus plötsligt hamnar på kvinnans psyke och hennes uppsåt. Då kan tekniska bevis ”försvinna” och allt intresse läggs på den ”onda ”kvinnan eller flickan för att få henne att ”erkänna”. En manligt kodad myndighetskoloss med en stor makt använder denna makt för att ännu en gång kränka ett brottsoffer.
Är det några som någonsin blir mer kränkta av svensk polis än våldtäktsoffer, framför allt de som misstänks ljuga och själva utreds för brott? Hur många andra brottsoffer behandlas så illa?
Denna hantering godkänner Polismyndigheten dvs. att en kvinna eller flicka ”pressas” och kränks liksom allt fokus läggs på den ”onda” kvinnans uppsåt. Oavsett att sexualiteten såväl från början i utredningen liksom genom hela processen är mannens, hamnar uppmärksamheten på uppfattningar om kvinnans sexualitet kopplat till hennes psyke. Där har inget hänt sedan 1600-talets häxprocesser som Sutorius skrev om se Del 2, punkt 4.  Kvinnan är den ”onda” och ska ”förgöras” (dömas) – då säkerställs och upprätthålls ordningen dvs. den manliga sexuella hegemonin.

5. Det behövs en kommission om
polisens våldtäktsmyter  

Att polisen tror att de som anmäler våldtäkter ljuger i 12-80 % av fallen,
att polisen inte tar till sig forskning,
att polisen fortfarande styrs av fördomar och könspolitiska ideologier,
att polisen öppet sprider våldtäktsmyter,
att polisen ökar acceptansen för våldtäktsmyter (vilket skedde så sent som vid Malmöpolisens presskonferens den 13 februari 2018),
att acceptansen för våldtäktsmyter bevisat avskräcker kvinnor och flickor från att anmäla våldtäkt,
att polisen teknifierar våldtäktsbrottet men väljer att psykologisera våldtäktsoffret i falsk tillvitelseutredningar,
att polisen rentav bedriver dessa utredningar med speciell iver och illvilja,
att polis lägger mycket resurser på att motbevisa våldtäktsoffer berättelse och liksom en stor del av sina resurser på falsk tillvitelseutredningar,
att poliser som utreder våldtäkter tar gärningsmannens parti,
 att våldtäktsmyterna finns i hela polisorganisationen, från ingripande poliser till högt uppsatta polischefer,
gör att regeringen snarast bör och måste tillsätta en tvärpolitisk kommission som utreder förekomsten av våldtäktsmyter inom svensk polis.
För kvinnors och flickors säkerhet 2018 – så att inte ett nytt Metoo måste ske om 5 år eller om 10 år eller om 30 år – så måste en förändring påbörjas nu. Våldtäktsbrottet är sannolikt det svåraste brottet som existerar. Det kan inte lämnas till en manligt kodad organisation vars vanligaste brott dessutom är mäns våld mot kvinnor – som sexualbrotten är en del utav.

Förslaget är att inrätta nya instanser som utreder sexualbrott som består av kunniga och reflekterande anställda som har kunskap och förståelse för att våldtäktsbrottet är ett komplext historiskt och socialt och intrikat brott där brottsoffret både tar på sig och beläggs med skuld och skam. Olika yrkeskategorier kan vara aktuella t.ex. sjuksköterskor och terapeuter då de har visat sig ha mycket större förståelse för vad våldtäktsbrotten gör med brottsoffren än vad polisen har.
Det finns ingen naturlag att polisen ska utreda våldtäkter så försöksverksamhet bör inledas i olika polisområden, förslagsvis i Malmö och/eller Örebro, polisområden som (vid sidan om Stockholmspolisen) utmärker sig särskilt negativt rörande fördomar och /eller spridande av myter om våldtäkt.
I dessa polisområden bör nya instanser inrättas som hanterar och utreder våldtäkt, som får vara de som möter och tar hand om våldtäktsoffer, med empati och välvilja och som skapar tillit och förtroende, en instans som är uppdaterad med forskning och som förstår att våldtäkter är ett socialt och samhälleligt komplext brott – det mest komplexa brott som finns. En instans som förstår att brottet leder till ett trauma hos brottsoffren och där våldtäktsoffer får vara något annat än ”ideala” brottsoffer – där de får vara just de brottsoffer de är.

Det här är den avslutande delen i den tredelade serien Maktmissbruk, myter och misogyni – om falsk tillvitelseutredningar. Men även kommande inlägg behandlar ämnet men som fristående delar.
De kommer att handla om olika rättsfall där kvinnor och flickor dömts för falsk tillvitelse och blir därigenom fortsättningar på rättsfallen som räknades upp under Polisens #kvinnosyn Del 7.